Innehåll Förord 8 1 Vad 2 Tanten 3 Tanten 4 Tanten 5 Tanten 6 Tanten 7 Tanten 8 Tanten är en riktig tant? 14 och kläderna 34 och köket 64 och jävlaranammat 94 och håret 116 och familjen 144 och Fritiden 178 och tingen 206 slutord 232 Porträtterade tanter 235 Bildförteckning 236 Källor och referenslitteratur 237 Innehåll I 7
4 Tanten och jävlaranammat 94 I De sista tanterna
et är 13 april 1985. Gatorna i centrala Växjö har sopats rena efter snösmältningen, men trädens grenar är fortfarande kala. Det är en av de första vårdagarna efter en lång vinter. Invånarna kisar mot den vassa solen som kastar långa skuggor på huskropparna. Det är valupptakt och Lars Werner, partiledare för Vänsterpartiet kommunisterna, har just hållit tal inför en huttrande publik: Ner med alla nya och gamla rasister. Och ner med nya reaktionärer och smånazister som i dag sticker upp huvudet. Demonstrationståget ett stenkast därifrån är litet men väcker stor uppmärksamhet. Åtta män med rakade huvuden, jeans och bomberjackor. De är medlemmar i Nordiska Rikspartiet. En av dem bär på en lång trästav med en stor svensk flagga i högerhanden. Den vajar i brisen när de börjar närma sig ett kullerstensbelagt torg med parkeringsplatser, uppställda cyklar och en affischpelare som utlovar tre miljonvinster vid en stor dragning den 2 maj. Så frigör sig en kvinna ur hopen av åskådare och börjar röra sig mot den nynazistiska gruppen. Hon är klädd i plisserad, beige kjol som når ner till vaderna. Den gråbruna jackan är rejäl, liksom handväskan. Strumpbyxorna hud- Tanten och jävlaranammat I 95
96 I De sista tanterna färgade. Hon tar ett bestämt steg mot mannen som bär flaggan. Han går med rak rygg och blicken fäst en bit framför sig. Ursinnig lyfter hon sin väska och tar sikte mot hans huvud. Exakt samtidigt hörs det klickande ljudet av en kamera. De flesta av oss har sett Hans Runessons berömda fotografi, den svartvita ögonblicksbilden, som utnämndes till årets bild 1985 och senare också till 1900-talets bästa nyhetsbild. Ett enda fotografi räcker för att förstå kraften i en svingad handväska, ett brustet tålamod för en yngre okunnig generation, den bestämda uppfattningen vad som är rätt och fel. Hans Runesson var utsänd för DN den dagen. Han hade följt tåget genom orten och följde också den dramatiska utvecklingen när de ursinniga Växjöborna till slut jagade demonstranterna ut ur stan. Men det är bilden på den höjda handväskan och kvinnans bestämda och samtidigt ursinniga ansiktsuttryck och handfasthet som stannat kvar, både för omvärlden och för Hans Runesson själv. Hon bara kom, som en panter. Hon var så fokuserad i blicken. Ett enda rappt slag för att markera vad hon stod för. Det tog en tusendels sekund, sedan var hon borta igen, säger han. Den modiga tanten blev ett samtalsämne i hela landet. Hans Runesson och reportern letade hela nästa dag innan de hittade henne. Hon var blyg över all uppståndelse som bilden orsakat. Det kändes stort att få träffa henne och prata lite. Hon visade verkligen vad hon tyckte och gjorde det ingen annan vågade. Hon hade inga vapen, bara sin handväska, säger han. Kvinnan hade sina rötter i Polen och var smärtsamt medveten om vad nazismens frammarsch åstadkommit i hem-
landet under andra världskriget. Hennes familj hade drabbats hårt, bland annat hade modern hamnat i koncentrationsläger, och mardrömmen gjorde sig påmind när demonstranterna sammanbitet trampade fram i den annars så stillsamma småländska staden. Trots att varken hennes dåvarande ålder eller bakgrund egentligen stämmer överens med vad de flesta kopplar samman med tanter har hon för många svenskar blivit en symbol för deras mod, styrka och civilkurage. Hans Runessons fotografi väcker, 26 år senare, fortfarande stor beundran och diskuteras flitigt på chattforum av såväl unga som gamla. På sajten ungdomar.se, en sorts internetbaserad version av ungdomsmottagningen, har den nyligen föreslagits bli motivet på en svensk 200-kronorssedel. Dessa och liknande egenskaper, som disciplinfasthet, rättspatos och övertygelse, tillskrivs ofta tanterna. I film och litteratur har bilden förstärkts ytterligare. Där har de Tanten och nynazisten. Hans Runessons fotografi från 1985 utnämndes till Årets bild och 1900-talets bästa nyhetsbild. Tanten och jävlaranammat I 97
Seriefiguren Åsa-Nisses fru Eulalia och hennes väninna Kristin uppfattas av många som typiska tantkaraktärer. ofta stått med förklädet på, lutade ut genom en dörrpost eller ett fönster och hytt med brödkaveln efter busiga barn eller lata äkta makar. Här talar vi visserligen om karaktärer eller karikatyrer, men de har sin grund i den rotade uppfattningen om den här gruppen äldre damer och erfarenhet av många verkliga personers sätt och beteenden. iv Widerberg, 79, kilar runt i sin lägenhet på fjärde våningen, bara ett stenkast från Västerbrons påfart vid Hornstull i Stockholm. Hon ställer fram ett par gästtofflor, är på några sekunder inne i köket och ropar åt mig att komma efter. Vi ska tala om boken Tuffa tanter som hon skrivit tillsammans med journalisten Gunnel Granlid, en av grundarna till det feministiska nätverket Grupp 8 i slutet av 1960-talet. I sin bok har de samlat porträtt på starka kvinnor världen över som verkat under flera århundraden. Som den en- 98 I De sista tanterna
visa sjuksköterskan Florence Nightingale som fick i uppdrag av Englands krigsminister att bli chef för de engelska sjukhusen i Ryssland under det så kallade Krimkriget. Eller Emmeline Pankhurst som redan 1889 bildade Kvinnornas politiska rösträttsförening i England och kastades i fängelse sex gånger på sex månader. Och förstås den ensamstående mamman och författaren Moa Martinson som körde slåttermaskin, jagade och fiskade för att få ihop mat till sina barn. Bara för att nämna några. Tuffa tanter har några år på nacken nu, men att just Siv Widerberg är en av personerna bakom en sådan bok känns helt naturligt. Efter bara några minuter kommer samtalet in på hennes personliga engagemang i olika frågor som Vietnamkriget, utvisningar av flyktingar, svensk skattepolitik, barns rättigheter. På väggen bakom Siv hänger en bonad. Vi som går köksvägen står det broderat i snirkliga blå bokstäver. Den är inte hemmagjord, meddelar lägenhetsinnehavaren och börjar i stället bläddra i en liten anteckningsbok där det står Livet handskrivet på framsidan. Där har hon samlat alla viktiga händelser, allt ifrån sin födelse 1931 till nu och kamper som vunnits. Jag sa till en person på biblioteket häromdagen att herregud, nu måste jag ordna en namnlista igen. Jag tycker inte att jag gjort annat. Jag får tag på något som jag tycker är dåligt och börjar samla namn och skickar till regeringen, Migrationsverket eller ledningen för stadsbiblioteket, till exempel. Så där håller jag på. Hon kikar på mig med pigg blick över läsglasögonen som hänger på näsan. Det gråvita håret är uppsatt i en knut på bakhuvudet, fäst med hårnålar. Siv stannar till på en sida och läser högt från år 2010: Boken Tuffa tanter från 1997. tanten och jävlaranammat I 99
Emmeline Pankhurst. Florence Nightingale. Bråk om Hornstulls bibliotek. Lite längre ner på sidan kommer resultatet: Hornstulls bibliotek räddat. Februari. Det är en av de strider hon är mest stolt över. Vi har räddat det två gånger. Nu, sista gången, skulle byråkraterna minska storleken på biblioteket för att bygga ett kafé. De hade intervjuat en massa människor om de ville ha det och alla hade sagt ja. Då frågade jag politikerna om folk hade fått frågan om de ville ha ett kafé på bekostnad av storleken på biblioteket. Det hade de inte. Då sa jag som man frågar får man svar. Och när jag frågade folk om de ville att man knaprade på biblioteket för att kunna göra ett kafé därinne sa alla nej. Tillsammans med en ung kille, och tre andra kvinnor startades gruppen Hornstulls biblioteks vänner. Den unga pojken som var med var duktig på blogg, facebook och sånt. Och det var väldigt bra, för det var ju inte vi tanter. Vi gick till pensionärshemmet här borta och satte upp lappar. Pensionärerna är ju en läsande skara och de blev rasande. Sen kom skolbarnen också. Vi fick ihop ett stort nätverk och det blev ett jädrans liv. Siv Widerberg nickar belåtet. Hur länge pågick aktionen? Jag tror vi höll på i tre, fyra månader. Det brukar ta ungefär så lång tid. Jo, nog känns krutet och geisten igen. Det starka rättspatoset, tveklösheten att agera mot det som känns fel. Hans Runessons bild dyker upp i mitt bakhuvud medan Siv pratar vidare. amma år som den välkända demonstrationen i Växjö ägde rum gick konstnären Susanna Arwin på konstskola i New York. Hon fick ett brev från sin mamma 100 I De sista tanterna
med ett tidningsurklipp från den dramatiska händelsen i hemstaden. Hon kunde inte sluta titta på fotografiet av kvinnan med den svingande handväskan. Jag blev djupt gripen och fotot planterade något i mig som så småningom ledde till min egen bild av den svenska tanten. Också den har blivit välkänd. Som nämndes i första kapitlet, har Susanna Arwins fotografi av en helt vanlig okänd tant från den småländska landsbygden turnerat i landet i olika former. Den har synts på museer, i kyrkor och i konstsammanhang. Bilden är enkel. Modellen Kerstin Karlsson står rakt upp och ner, med händerna lätt knäppta i navelhöjd. Hon är klädd i ljust beige kappa, vinröd basker och småmönstrad sjal. På ena armen hänger en svart handväska. Hon bär ordentliga promenadskor och tittar rakt in i kameran. Hennes blick visar på en handfasthet och styrka. Den föddes tio år efter demonstrationen, men visar också en tant med ett enormt civilkurage. Jag tvivlar inte en sekund på att hon skulle säga ifrån om något gick snett, börjar bli kriminellt eller spåra ur på något annat sätt, säger Susanna Arwin. Det var också en av hennes ambitioner med konstprojektet. Att lyfta fram en enkelhet, trygghet och styrka som hon kopplar samman med många av kvinnorna som är födda under de första decennierna på 1900-talet. Moa Martinson. lary Krekula, som har forskat på äldre kvinnors självbild och identitet, tror att mod och självkänsla är något som tilltar med åldern förutsatt att man är frisk och oberoende. Hon instämmer i att de egenskaperna hör till bilden av den typiska tanten. Vi lägger in det när vi Tanten och jävlaranammat I 101
Konstnären Susanna Arwins tolkning av den svenska tanten. Bilden orsakade stor uppståndelse när den visades för första gången 1995. skapar den kategorin. Vi ser det hos tanten därför att vi förväntar oss det. Och i vissa avseenden kan det stämma. Man blir mer tydlig och frimodig med åren. Man behöver inte göra om sig och dölja något eller hymla. De vågar stå för sina åsikter och känner inte att de behöver stå och skrapa med foten. Det här är samtidigt en generation kvinnor som har levt länge och gått igenom en speciell historisk epok med bland annat andra världskriget. De har all anledning att dänga handväskan i huvudet på nazister. Stämmer uppfattningen att tanter har ett jävlaranamma med deras egen självbild? Absolut. Det som slagit mig mest i min forskning är att de är orädda, kaxiga, har vassa armbågar och attityden att mig sätter sig ingen på!. Det återkommer ofta. De har levt sig igenom kriser i livet och fått distans till dem. Det ger en styrka. Clary Krekulas ord inspirerar. Vem skulle inte vilja känna så? Kommer min generations kvinnor att känna likadant när vi kammar våra gråa hår och firar födelsedagar efter 75? Ingen av tanterna vi mött och pratat med i den här boken bryr sig om sådant som att följa trender, även om de gärna vill klä sig fint och vara välordnade i håret. De är aldrig stressade även om de har späckade scheman. Är det kanske en delförklaring till varför många av dem kan vara så starka och modiga? Om du hela ditt liv fått din bekräftelse och ditt värde i att vara just stark, kompetent och handlingskraftig så gör det dig inte så mycket om du blir lite rynkig. Det hotar inte den centrala självbilden. Att vara tant är ju inte något som är karaktäriserat av skönhet i första hand, det yttre är inte viktigt utan det handlar mer om präktighet och duktighet. 102 I De sista tanterna
Att de kunde sköta ett hem och uppfostra barn. Det är bland annat däri deras värde har legat och ligger. Ett sådant värde hotas inte av att du blir rynkigare och får gäddhäng, säger Clary Krekula. emma hos Siv Widerberg på Södermalm i Stockholm smäller det till vid brevinkastet. På ett par sekunder är hon där och plockar upp ett informationsblad från mattan. Det visar sig vara från Posten och Svensk kassaservice. Jaha, det här handlar om att de tagit bort postmöjligheten för vår lilla butik här nere. Ja, där försökte jag också. Jag frågade innehavaren om jag skulle opponera mig och börja samla namn igen. Han sa att det inte går att få dem att ändra sig, att det inte var någon idé. Så då ringde jag Posten i stället och skällde som en hund. Var kommer hennes kraft och ork att stå upp för det hon tycker är rätt och slåss mot det hon tycker är fel? Siv Widerberg nämner en bok hon läste som liten flicka, De skotska tvillingarna. Några barn tog upp kampen mot en illvillig jägmästare och lyckades vinna. Budskapet att i ung ålder våga opponera sig och sedan få rätt är något som följt Siv resten av livet. Hennes författarskap är inriktat på just barn och ungdomar och flera har handlat om utsatta flyktingbarn. Men allra viktigast har hennes mamma varit. Mamma tog hit släktingar från Tyskland under kriget. Hon var barnmorska och en kraftmänniska. Min syster är precis likadan som jag. Hon har också ett jädraranamma. Siv hämtar en bok med ett fotografi av sin mor som 17 18- årig flicka. Vid samma tid förälskade hon sig i en barndomskamrat, gifte sig, fick tre barn och blev hemmafru. Äkten- Tanten och jävlaranammat I 103
skapet sprack när han träffade en ny kvinna. Men Sivs mamma reste sig igen, utbildade sig och träffade en ny man. Det var med honom hon fick Siv och hennes helsyster. Jo, hon var en riktig kraftmänniska, utom när det gällde kärlek. Man ska akta sig för passionshistorier. Det är ett råd till dig. Fy fasen, vad dumt det är med passion, utbrister Siv och håller upp ett pekfinger i luften. Finns det något som du inte skulle kunna ta dig an och protestera mot? Som känns för stort för att kunna vara med och påverka. Ja, mycket. Om man skulle börja demonstrera mot allt man tycker är dåligt, som vi g jorde förr, då skulle det vara ett dubbelt heltidsarbete. Men jag blir arg hela tiden, så fort jag öppnar en tidning, hör på nyheterna och ser på Aktuellt. onstnären Susanna Arwin fick känna på både övertygelse och tanternas förmåga att stå upp för vad de tror på när bilden av Kerstin Karlsson visades upp första gången i en kyrka mitt i Stockholm. Halva landets tantkår skällde ut mig. De tyckte att en bild av en vanlig tant i en kyrka framför Kristusbilden var att häda. Susanna Arwin skrattar när hon berättar om minnet, men blir allvarlig när hon utvecklar sitt resonemang. För baksidan av det disciplinfasta och kavata är, enligt Susanna Arwin, att det bland dessa åldrande kvinnor har funnits och finns stränga regler om hur man beter sig och agerar. Jantelagen blev väldigt påtaglig. Det var lite fult att synas och de tanter som tyckte så höll varandra i schack. Jag minns min mormors kafferep med strikta morallagar som 104 I De sista tanterna
man höll sig till. Gjorde man inte det kunde man bli utfryst ur gänget. Man skulle vara en rekorderlig kvinna med båda fötterna på jorden. Det tror jag har lett till att många i den här generationen samtidigt har varit hämmade. Hon fortsätter: Det där är något som funnits väldigt starkt inom den här kvinnorollen. Litegrann som horan och madonnan. Var man för utmanande var man inte riktigt rumsren. Jag upplever att den delen fanns med, och fortfarande finns. Det är ytterligheter, och det är väldigt intressant. Clary Krekula ser också de dubbla sidorna tydligt. Å ena sidan styrkan å andra sidan benägenheten att rätta sig i leden, infoga sig och vara följsam. De gick den breda vägen, gjorde det de förväntades att göra och bröt inte mot spelreglerna. Om de gjorde det skedde det i skymundan. De följde normen och gjorde det som förväntades. De var dåtidens duktiga flickor, säger hon. Med tiden tycker sig Susanna Arwin ha sett hur tanterna som grupp betraktad vågat kliva fram ur skuggan av sina äkta makar och ibland förtryckande gemenskaper. Hon har nu skapat konst på temat tanter i 16 år och säger att hon fått enormt mycket positiv respons, även bland dem som verken är inspirerade av. De verkar tycka att det är väldigt roligt att någon uppmärksammar dem, särskilt eftersom de inte fått den uppmärksamheten tidigare. Susanna Arwin håller också föredrag på temat tant. Och då är det just styrkan och tryggheten hon framhåller som ett specifikt drag att vara rädd om och försöka bära med sig in i de nya moderna kvinnorollerna. Clary Krekula funderar över begreppet tant ett slag och berättar sedan om de äldre kvinnorna i sin hemby Kaunisa- Tanten och jävlaranammat I 105
vaara i Pajala kommun. De hon minns som sin barndoms tanter. De är borta sedan länge men lämnade så stort avtryck att hon ägnade dem de avslutande raderna i förordet till sin avhandling om just kvinnligt åldrande. Clary var som barn och tonåring med ålderkvinnorna på myren och såg hur de efter timmar av bärplockning satte sig till vila. Men ur fikakorgarna åkte inte de förväntade kaffetermosarna upp utan folköl. De satt där och knäppte upp sina burkar, vågade se för jäkliga ut i gamla träningsoveraller och skrattade rått och hjärtligt åt byns alla karlar. Det är ju inte ett tantagerande, som vi tänker oss det. De hade varit mer typiska tanter tidigare, men hade kommit till stadiet där de gav blanka fasen i att vara präktiga och ordentliga. De hade släppt alla krav och förväntningar och blivit mycket mer rebeller, mer av krutkärringar. Kanske är det nästa stadium, efter tantperioden? örsagd, försynt, hämmad och följsam. Eller bitsk tant och krutkärring. Bilden av kvinnorna från generationerna före ungdomskulturens intåg är komplex. Men en sak är säker: Svensk 1900-talshistoria innehåller många rynkiga kvinnor som inte tvekade att knyta näven och höja den om det behövdes. Som vågat ryta till och markera. Stå upp för sin åsikt och övertygelse. Ja, som helt enkelt har och hade ett jävlaranamma. Här är några av dem: Ingrid Segerstedt Wiberg Fredskämpe, debattör och Göteborgsprofil Mänskliga rättigheter och flyktingars situation engagerade tidigt Ingrid Segerstedt Wiberg. Som dotter till religionsforskaren, publicisten och professorn Torgny Segerstedt 106 I De sista tanterna
(den äldre) fanns engagemanget både i blodet och i uppväxtmiljön. Hon betraktades tidigt som besvärlig och svår att styra. Under 30-talet, när Hitler förberedde för krig, bildade den unga Ingrid en barnkommitté för judiska barn som kom till Sverige och hon hade uppdrag för flera flyktingorganisationer. Då var hon i 20-årsåldern och det var bara början på en livsgärning. Ingrid Segerstedt Wiberg var bland annat Göteborgs stads flyktingkurator 1945 1948 och ordförande för Svenska FN-förbundet 1968 1973. Som folkpartistisk riksdagsledamot väckte hon uppmärksamhet när hon vägrade ta emot tillägg i samband med lönehöjningar. En riksdagsman ska inte ha löner som är ouppnåeliga för den stora allmänheten och bör föregå med gott exempel i kampen mot inflationen, ansåg hon bestämt. Hon hotades till livet av nynazister, överlevde en brevbomb som skickades till hennes hem och registrerades av säkerhetspolisen som en säkerhetsrisk under många år. Det gillade hon inte alls. Ingrid Segerstedt Wiberg var därför med och drev registreringen, tillsammans med fyra andra svenskar, som ett mål mot svenska staten i Europadomstolen. Det slutade med att Sverige dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna på fyra punkter. Orädd, stridbar, envis, humanistisk och humoristisk. Med baskern, gärna klarröd, neddragen över de grå lockarna brandtalade hon in i det sista inför applåderande folkmassor. Först 98 år gammal somnade hon in. I en av de sista intervjuerna med Ingrid Segerstedt Wiberg sa hon: Jag har inte vitt samvete, så länge jag har krafter, att lägga av. Att bara sätta mig här och titta på utsikten och ge katten i om luften är dålig och rustningarna pågår, barnen blir hårdare och många barn går under. Tanten och jävlaranammat I 107
Papiljotterna var nu i princip var kvinnas egendom och användes flitigt som komplement till besöken hos frisörskan. Så gott som alla kvinnor, förutom småflickor och äldre gummor, hade bytt till det kortare lockiga håret. Och överallt öppnades små enkla salonger, ofta i källare på hyreshus och villor, där varianter på frisyren gång på gång återskapades och hölls efter. I de små rummen med högar av tidningar som Veckojournalen, Husmodern och Se rullades hårslingor med flinka fingrar från tidig morgon till sen kväll. Anderstorp arbetar samtidigt Bror-Erik och hans två kompanjoner för fullt. De första papiljotterna i metall börjar ersättas av det nya materialet plastic. PVC-plasten är mjuk och formbar och passar perfekt till Orions hårprodukter. Den ska inom kort användas till den första atlantkabeln för telefoni mellan Europa och Amerika och få sitt stora genombrott. Bror-Erik uppfinner en egen formspruta återigen av gammalt skrot och tar hjälp av andra duktiga hantverkare i bygden för att utveckla fler plasticprodukter, bland annat färgglada öronclips och rosetter att fästa i håret. Firman frodades, arbetet var hans liv. Efter hand kunde han börja anställa folk också. Flera av männen som kom hem efter kriget gjorde likadant och byggde upp företag baserade på en idé. Det var på det sättet som industrialismen började sprudla här i Gnosjö och det är roten till den så kallade Gnosjöandan. Pappa var väldigt stolt över vad han åstadkommit, det var hans lilla bebis. Jag är uppvuxen mellan maskinerna och minns att det alltid var någon leverantör eller kund som var inne hos oss på kvällarna och åt kvällsmat. Ibland fick de sova över, berättar Eric Anderzon. 124 I De sista tanterna
Notis i Svenska Frisörtidningen 1948 varnade för hemblandade permanentvätskor. Det lockiga relativt kortklippta håret dominerade under stora delar av 1950-talet. Under tiden gick den kemiska permanenten i graven och hårsprayen lanserades. Det blev plötsligt möjligt att få ännu mer höjd och volym. När shahen av Iran gifte sig med den unga Farah Diba 1959 slog det sprayade, upptuperade hårmodet igenom på allvar. Hon hade visserligen långt hår, men det var framförallt höjden i hennes bröllopsuppsättning, som endast gick att genomföra med hjälp av stora mängder hårspray, som fick ett enormt genomslag i hela västvärlden. tanten och håret I 125
Salong Favorit i Finspång. Moderna salongsinredningar, Frisörtidningen 1952. Hemma i Sverige blev nya stjärnskottet Lill-Babs hårförebild efter att ha fått en stor hit med Är du kär i mig ännu Klas-Göran? Hennes korta hår var lagt, tuperat och ordentligt uppsprayat på hjässan. Min mormor var en av dem som inspirerades. Hon klippte sig exakt likadant och behöll frisyren resten av sitt liv. ror-erik Andersons företag växer fortfarande. Han har börjat blicka framåt och vill fortsätta utveckla plastprodukter. Många av de kvinnor han en gång såg svänga omkring på trägolvet i Folkets hus i Anderstorp börjar närma sig medelåldern. Några följer med i trenden och höjer sina frisyrer centimeter för centimeter, medan andra anser att de höga, stora frisyrerna är lite för moderna och behåller sina smålockiga men alltjämt kortklippta hår. 126 I De sista tanterna
Fabriksbolaget Orion AB har successivt övergått till plastbearbetning som i huvudsak består av knoppar och ändavslutningar för rörmöbler och stoppljus till bilar. Om några år kommer de att passera sin första miljon i omsättning och så småningom löser Bror-Erik ut sin kvarvarande kompanjon och blir ensam ägare till bolaget. De svåra tiderna för familjen Anderson är över. Tack vare papiljotterna, hårnålarna och frisyrmodet som ska följa med många av kvinnorna under resten av 1900-talet, och några in i det nya millenniet. I deras hem hänger papiljottpåsarna på en krok i badrummet, fyllda med spolar, hårnålar och hårnät. Även vanan att gå till kvartersfrisörskan en gång i veckan, eller möjligen varannan, kommer att leva kvar länge. En av alla dessa salonger i landet är Gullans frisersalong i Sandviken. Det var först för några år sedan som Gullan Mellkvists mest trogna kunder slutade boka nya tider för att tvätta och lägga sina hår. De har blivit för gamla eller har gått bort, tyvärr. Många av dem hade gått hos mig i många många år, några ända sedan jag öppnade runt 1966. En artikel i Svenska Frisörtidningen 1948 ställde frågan Huru kort? i rubriken. De nya korta hårlängderna var ifrågasatta. Tanten och Håret I 127