Artillerifartygen, strategin och Försvarsbeslutet 1958 En studie av konceptet Fleet-in-being

Författare; FlKd Tobias Lejholm Program/Kurs OP 09/12 Handledare; Fredrik Eriksson Antal ord: 8176 Artillerifartygen, strategin och Försvarsbeslutet 1958 En studie av konceptet Fleet-in-being Sida 1 av 23

Sammanfattning Uppsatsen undersöker Marinens uppbyggnad och omstrukturering i och med Försvarsbeslut 58. Marinen gick från en flotta uppbyggd kring två stridsgrupper med en kryssare som ledare, stödfartyg var jagare och motortorpedbåtar i formationen till att efter beslutet gå mot ett kustförsvar med torpedbåtar och kustartilleri. Uppsatsen undersöker huruvida möjlighet fanns att bedriva Fleet-in-Being innan Försvarsbeslut 58 och efter genomförandet. För att kunna göra detta analyseras Fleet in Being främst utefter två stora teoretiker, Alfred Thayer Mahan och Sir Julian Corbett, för att urskilja om det finns ett visst agerande eller punkter som måste uppfyllas för att Fleet-in-Being ska vara applicerbart. Analysen av Försvarsbeslutet visade att Flygvapnet till stor del skulle ta över försvaret av Östersjön utifrån delkonceptet som sammanfaller Fleet-in-Being, bland annat att slå mot försörjningslinjer. Man räknade med att flygplanens förluster skulle fortskrida så hastigt att man inte kan upprätthålla det aktiva långtgående hot som Fleet-in-Being kräver. Resultaten som uppsatsen kommit fram till visade på att Marinen hade god förmåga till Fleet-in-Being innan Försvarsbeslut 58 genomfördes. Marinen hade till viss del Fleet-in-Being även efter genomförandet med de jagardivisioner som sattes samman. Att Flygvapnet var tänkt att på egen hand agera mot ett överskeppningsföretag baserades på bedömningar och antaganden som gav en missvisande bild av dess förmåga. Nyckelord: Fleet in being, Kryssare, Försvarsbeslut 58, Artillerifartyg. Sida 2 av 23

Sammanfattning... 2 1. Inledning... 4 1.2 Problemformulering... 4 1.3 Syfte och frågeställning... 5 1.4 Disposition... 5 1.6 Avgränsning... 7 1.7 Material och källkritik... 8 1.8 Centrala begrepp... 8 The possibilities of a fleet in being... 10 Defensive fleet operations A fleet in being... 11 2.2 Metod... 12 2.3 Tidigare forskning... 13 Anskaffandet av kryssare.... 13 Flygvapnets attackeskader.... 13 3. Analys av Försvarsbeslut 58... 14 4 Diskussion... 16 4.1 Slutsatser... 18 Fortsatt forskning... 19 Bilaga 1... 19 Fartygen... 19 Torpedbåt typ Plejad... 20 Torpeden... 20 Bofors 40mm L/70 (M/48)... 21 Bofors 57mm M/50B... 21 Källförteckning... 22 Litteraturförteckning... 22 Sida 3 av 23

1. Inledning Det marinförslag som av överbefälhavaren presenterades 1954, Alltjämt ett starkt försvar, som berörde flottans framtid, skulle ge marinen en god möjlighet till att verka mot mål i alla arenor. Detta valde Överbefälhavaren att revidera i sin utredning som gjordes 1957. Anledningen var att flygvapnets utveckling mot snabbare plan med större räckvidd gjorde fartygen i Östersjöområdet sårbara. I bedömningen tog man även hänsyn till att flygvapnet hade fördel av landbaserade baser runt Östersjön. 1 Dock togs i samma bedömning ingen hänsyn till att fartygen hade ett eget luftvärn. 2 Därför föreslog Överbefälhavaren i utredning 1957, inför försvarsbeslut 58, att bekämpningen till sjöss skulle åligga attackflyget, med eventuell hjälp av jaktflyget. Den här utvecklingen och de bedömningar man gör kring Flygvapnets förmåga är en viktig del av uppsatsen då den till stor del ligger till grund för Försvarsbeslut 58 och hur Marinen skulle anpassas. Uppsatsen behandlar också hur Överbefälhavaren bedömde att Marinens utformning skulle se ut. Tidigare hade kärnan i Marinen varit stridsgrupper centrerade kring kryssare, nu skulle Marinen istället fokusera på ett försvar byggt kring små och snabba fartyg som skulle operera kustnära. Vid försvar av territoralvattengränser och kustområden skulle det offensiva försvaret i första hand riktas mot framskjutna ledningsplatser, underhållslinjer och ledningsorgan ute till sjöss. Detta skulle nu skötas av attackflyget för att sedan vid kustområdet samarbeta med Marinens kustartilleri och de lätta fartygen för att möta, hejda och om möjligt slå angriparen. 3 Uppsatsen analyserar begreppet Fleet-in-Being, applicerat på den svenska Marinen. Begreppets räckvidd har dock varit omdiskuterat bland teoretiker, och alla är inte helt överrens om det är ett medel för att bestrida sjömakt. Det är en defensiv metod som egentligen har två förgreningar, Fleet-in-Being och Fortress Fleet, där det handlar om offensivt handlande och det andra om ett defensivt handlande. 1.2 Problemformulering I förhållande till Sveriges långa östersjökust är flottan jämförelsevis liten. Konceptet Fleet in Being är dock ett effektivt verktyg som kan användas för att hävda sjömakt med en svagare maritim styrka. Försvarsbeslut 58 innebar en del förändringar för Försvarsmaktens inriktning, dessa omstruktureringar omfattade givetvis Marinen och en omprioritering av materiel började genomföras. Eftersom 1 (Henricson, 1957) s. 299 2 (Andersson, 2010) s.120 3 (Henricson, 1957) s. 309 Sida 4 av 23

Flygvapnet fick en större roll i försvaret av Östersjön på marinens bekostnad gavs Marinen därigenom en annorlunda roll i försvaret av Sverige. Vad hade Försvarsbeslut 58 för inverkan på Marinen och Flygvapnet avseende uppgifter och strategi? 1.3 Syfte och frågeställning Syftet med uppsatsen är att diskutera vad det innebar för Sverige att genomföra de förändringar som Försvarsbeslut 58 föranledde. Detta görs genom att analysera konceptet Fleet-in-Being på Marinen som den såg ut innan Försvarsbeslut 58 och efter genomförandet. Detta görs genom att undersöka hur och varför den primära inriktningen för Marinen ändrades. För att besvara detta har jag valt att dela in problemet i två mindre frågeställningar. 1. Fleet-in-being är ett sätt att bestrida sjöherravälde som ofta används av en underlägsen styrka. På vilket sätt förekommer tankar i linje med Fleet-in-Being före och efter Försvarsbeslut 58:s genomförande? 2. Med de nya prioriteringar och det nya synsätt som Försvarsbeslut 58 innebar för Marinen anpassades flottplanen, men hur såg Marinens planering ut vid ett tänkt överskeppningsföretag? 1.4 Disposition Uppsatsen består av fem delar och kommer börja med en inledning därefter en bakgrund, teori, analys av försvarsbeslut 58 och slutligen en diskussion. En av de teorier uppsatsen nämner kommer ur Militärteorins grunder, den svenska formuleringen visar på hur viktigt det är att en sjönation behärskar havet för att kunna styra kriget. Uppsatsen granskar främst två stora teoretiker, Mahan och Corbett, och deras tankar kring Fleet-in-being. Mahan är dock mer kritisk till begreppet än Corbett. Även om Sverige är en mindre och militärt svagare part än vissa andra stater i närområdet, är Fleet-in-Being en välkänd och beprövad metod där mindre styrkor används för att skapa oro hos motståndaren och därigenom göra denne så pass osäker att han inte vet om det är försvarbart att anfalla eller inte. Slutdiskussionen ämnar till att diskutera vad Förvarsbeslut 58 innebar för Sveriges Marin genom att använda den tidigare forskning som tar upp bland annat Flygvapnets överlevnadsmöjligheter. Den andra behandlar tankarna kring kryssarna och varför de till slut beställdes. Detta kommer vävas samman med Corbetts och Mahans teorier kring Fleet-in-being och för att avgöra skillnader före och efter Försvarsbeslut 58. Bilagan som finns i slutet är inte tänkt att fastslå vilket typ av fartyg som är bäst för Marinen. Det är Sida 5 av 23

tänkt att symbolisera två olika synsätt man hade, kryssaren var ryggraden i de stridsgrupper som sattes samman i slutet av 1940-talet, med jagare och torpedbåtar som eskort och stödfartyg ute till havs, och det nya synsättet med torpedbåten Plejad som Flottans stora slagkraft, med jagare och kustartilleri som stöd vid kusten. 1.5 Bakgrund Försvarsbeslut 58 var början till en rad omstruktureringar som genomfördes i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet. Försvarsbeslut 58, Marinplan 60, Försvarsbeslut 61 och Försvarsbeslut 63, ämnade till att den dåvarande högsjöflottan med många stora fartyg skulle konverteras till en, fartygsmässigt, större flotta med flera små fartyg vars primära beväpning var torpeder, främst för att agera i vår skärgård mot hotande östersjöföretag. 4 Marinen präglades under 50talet och 60talet mycket av olika diskussioner, bland annat diskuterades inom försvaret angående anskaffning av kärnvapen, i syfte att avskräcka en potentiell angripare. 5 Vissa debattörer hävdade att sjöslag inte längre utkämpades fartyg mot fartyg till sjöss utan flygplan mot flygplan. Därför var det viktigt att det satsades mer på flygvapnen än på fartygen. Andra hävdade att om fienden använde kärnvapen så var det mer kostnadseffektivt att ha små snabba fartyg som opererade kustnära. Förlusterna skulle bli större om en hel stridsgrupp med kryssare och jagare sänktes. 6 Sverige fick i och med fokuseringen på torpedbåtar också alltmer avancerade trådstyrda torpeder som var slagkraftiga i internationell jämförelse och gav även Sverige ett starkt ubåtsvapen. 7 Under tidigt 1950-tal karaktäriserades den marina upprustningen av Västtysklands återanskaffning av en flotta i form av jagare och torpedbåtar och Sovjets massproduktion av nya kryssare, jagare och ubåtar. Som svar på att Västtyskland blev del i Atlantpakten NATO bildade dåvarande Sovjetunionen en allianspakt med övriga öststater, Warszawapakten. Marinens uppgift under 1950-talet var att bekämpa invasionsföretag och sjötransporter i Östersjöområdet till det att vänligt sinnade kunde skicka hjälp. På grund av de dåvarande styrkeförhållandena i luften beslutade man att det primärt skulle handla om ett kustförsvar. Tankarna om detta stärktes av en utredning som genomfördes 1951 om möjligheter att ersätta vissa stora och dyra fartyg med flera lättare och billigare enheter. 8 Den 1 januari 1950 bestod den svenska flottan av ett mindre antal pansarskepp på väg att utarrangeras och ett mindre antal kryssare av olika typ, Marinen hade även ett tjugotal jagare av varierande storlek och ålder, från mindre jagare gjorda för att arbeta nära kusten till större jagare tänkta att tjänstgöra tillsammans med kryssare och pansarskepp. Utöver detta hade marinen också många ubåtar, ett par minfartyg, ett 40-tal minsvepare och ett stort antal motortorpedbåtar. Många av de äldre pansarskeppen, några kryssare, 4 (Lindsjö, 1993)s. 434 5 (Lindsjö, 1993) s.435 6 (Fältström, 2005)s. 35 7 (Nyman, 1985) s.128 8 (Lindsjö, 1993) s. 434 Sida 6 av 23

jagare, ubåtar och många minsvepare var dock ålderdomliga och var tvungna att utarrangeras. 9 På grund av dessa föråldrade fartyg behövdes en uppbyggnad för att kunna vidmakthålla den maritima kraft man haft tidigare. 1952 antogs därför ett beslut om nyproduktion av tre ubåtar, ett tjugotal torped- och motortorpedbåtar, ett tiotal minsvepare, ett minfartyg och ett antal jagare. Det beslutades samtidigt också att en del av de äldre jagarna skulle byggas om till fregatter, i praktiken betydde det att de fick mer utav ubåtsjaktmöjligheter och mindre ytstridsförmåga. 10 Det låter mycket på papperet, men man måste också ha i åtanke att fartyg av samma typ kan ha olika typer av uppgifter. Till exempel är det skillnad på kustjagare som både var mindre och var tänkta att arbeta kustnära och jagare som skulle stödja större fartyg utanför kusten. I och med Försvarsbeslut 58, som innebar en drastisk reducering av flottans anslag, kunde dock inte utbyggnaden genomföras fullt ut. 11 1952 beställdes sex torpedbåtar av klass Plejad och 1955 beställdes ytterligare fem från det tyska varvet Lürssen. På grund av Försvarsbeslut 58 beslutades i Marinplan 60, som senare fastställdes i Försvarsbeslut 63, att man skulle spara på främst jagare och fregatter och senare skulle jagarna ersättas av mindre och lättare enheter, av typerna torpedbåtar och motortorpedbåtar. Detta krävde en vidareutveckling och förnyelse bland de nya lättare fartygstyperna. Ett annat problem som flottan drogs med under 50-talets mitt och framåt var att istället för att bygga tre helt nya jagare som var perfekta för den typ av strid man skulle bedriva så valde man att bygga om fyra stycken äldre jagare som senare visade sig vara för tunga, för tungt utrustade och utan möjlighet att utrustas med nya vapen. En av anledningarna till detta var att fyra fartyg såg bättre ut på pappret även om tre moderna fartyg skulle vara mer effektivt i ett skarpt läge. Ytterligare en anledning var den dåvarande kärnvapendebatten som mynnade ut i argumentet att fler fartyg skulle vara bättre om atomvapen skulle användas mot oss. 12 1.6 Avgränsning Jag kommer avgränsa uppsatsen kring begreppet Fleet-in-Being och hur det går att applicera på flottan efter försvarsbeslutet 58. Tidsperioden är ungefär1950-1970 och kommer i första hand behandla ytstridskrafterna och till viss del Flygvapnet eftersom det fick en ny roll i Östersjön. Uppsatsen granskar materielen och förmågorna som försvann och den nya materiel som skulle bli ryggraden i Marinen. Det är dock inte för att avgöra huruvida det var bättre eller sämre innan och efter utan för att åskådliggöra materielförändringar och hur det påverkade Marinens möjlighet att agera som Fleet-in- Being. Uppsatsen kommer inte att ta upp underhållsfartyg, krigsförtöjningsplatser eller kustartilleriet och inte heller ubåtarna mer än att dessa flyktigt kommer nämnas i uppsatsen. 9 (Waernberg, 2003) s. 50 10 (Lindsjö, 1993) s. 434 11 (Waernberg, 2003) s. 51 12 (Fältström, 2005)s. 35 Sida 7 av 23

1.7 Material och källkritik I de böcker som är lite mer av skönlitterär typ som till exempel; Attack till sjöss, Örlogsfartyg, Kustflottan och Marinhistoria är det centralt med ett kritiskt förhållningssätt då de kan vara tendensiöst skrivna. Vissa författare återkommer i flera böcker som ex. Gustav von Hofsten, som beskriver flera områden, är min bedömning att det är mindre troligt att han är tendensiös. Seminariet som bedrevs 2005, Rätt sort består dock bara av uppfattningar, tolkningar och personliga vinklingar om hur läget var då och det finns ingen spårbarhet i det som tas upp. Deltagarnas tankar kring olika faktorer klargör dock centrala argument och ageranden. Försvarsbeslut 58 och det materialet kring det beslutet är formellt och faktabaserat även om bakgrunden till beslutet var resultatet av avvägningar och maktförhållanden. Ett stort problem kring Försvarsbeslutet och Överbefälhavarens utredning är nämligen bråken mellan och inom vapengrenarna inte syns, bedömningar kan göras av illvilja eller för att man är god vän med någon som det gynnar. Det kan finnas en dold agenda eller dolda politiska vinningar som inte heller återspeglas i texten. 1.8 Centrala begrepp Verkan syftar till ett fartygs förmåga att med hjälp av graderad insats försvara sitt eget och de allierades fartyg med de medel som finns att tillgå. Marinens stridskrafters egen eldkraft är stor, först och främst genom stridsfartygens och förbandens vapen och förmåga att föra med sig ammunition på egen köl 13 Det kan också förklaras med hur pass väl ett fartyg har möjlighet att bedriva sin uppgift som ställts på den. För ett fartyg vars uppgift är att jaga ubåtar är även dess utrustning att avlyssna under ytan viktig för dess verkan. Uthållighet används i den här uppsatsen för att avgöra ett fartygs förmåga att vara ute till sjöss utan att behöva åka in till en bas för att bunkra med dieselbrännolja, proviant reservdelar och dylikt. I marina styrkor ingår normalt logistiskt stöd, inklusive reparations- och sjukvårdsresurser. Den aktionsradie och uthållighet detta stöd medför ger de enskilda marina enheterna en god självständighet och uthållighet, samt förmågan att logistiskt betjäna andra förband. 14 13 (Försvarsmakten, Doktrin för marina operationer, 2005) s.45 14 (Försvarsmakten, Doktrin för marina operationer, 2005) s.46 Sida 8 av 23

Det finns även större fartyg som har mycket av det som behövs redan med sig ombord, mat, stort förråd av dieselbrännolja, smörjmedel etc. som inte är i samma behov av ett logistiskt stöd. Artillerifartyg är ett fartyg vars primära beväpning är kanoner av varierande storlek, allt från slagskepp vars projektildiameter kan vara 38cm till en lättare pjäs med en diameter på 15,2cm eller mindre. Artillerifartygens benämning är ofta riktad till mot vad den är tänkt att göra, som jagare som framtagna för att slå ut mindre torpedbåtar och ubåtar eller slagskepp vars uppgift är att slå ut andra fartyg och ge indirekt eld vid landstigningar. 15 Kryssare är ett fartyg mellan 7000 ton och 20000 ton och med en maxfart mellan 30-35 knop. Dess ursprungliga roll var att skydda sjötransporter genom att kryssa genom vinden, därav begreppet kryssare. Man beslutade 1922 att begränsa kryssarnas storlek till 10000 ton och de delades in i tunga och lätta kryssare. Tunga kryssare utnyttjade självklart dessa begränsningar till max och lätta kryssare byggdes mindre för att dra ned på kostnader. De två kryssare som Sverige lät bygga under andra världskriget färdigställdes strax efter kriget, Tre kronor (1946) och Göta Lejon (1947) klassades på sin tid, med sitt helautomatiska 15,2cm artilleri, bland världens modernaste örlogsfartyg. 16 Jagaren är ett medelstort och snabbt fartyg med en allsidig huvudinriktning riktat mot offensiva uppgifter såsom försvar mot torpedbåtar, ubåtsjakt och eskortering till viss del. Deplacementet ligger på runt 1500-9000 ton och farten runt 30-40 knop. Jagarens beväpning var torpeder, artilleri och antiubåtsvapen såsom sjunkbomber. 17 För att möta det tyska ubåtshotet under andra världskriget behövde britterna en ny typ av fartyg som kunde eskortera och slå ut fientliga ubåtar, man beslutade därför att återuppta en äldre fartygsklass, fregatten. Fregatterna hade ett deplacement på 1450 ton och fick en maxfart på runt 20 knop, mellan 1946 och 1972 valde man att modifiera och uppgradera en hel del äldre jagare, närmare bestämt 15st till fregatter som anpassades till eskortering och ubåtsjakt. De två sista svenska fregatterna utarrangerades i slutet av 1970-talet, Sundsvall och Visby. 18 Torpedbåten är ett fartyg vars primära beväpning är torpeder för att slå ut fientliga fartyg. Det är ett snabbt fartyg med mycket god förmåga att slå ut andra fartyg som utvecklades efter att torpeden blev uppfunnen. Dess syfte var att i upptill 50 knop åka ut, avfyra sina torpeder och sedan vända hem till skydd. När utvecklingen ledde fram till trådstyrda torpeder kunde dessa styras från fartygen med en tråd som var 16km lång. 19 För att kunna styra torpeden korrekt användes ett sätt som heter död räkning där man använder sig av de faktorer man vet, hastighet, kurs och tid, för att kunna avgöra var på ett sjökort som torpeden befinner sig. På så sätt kunde man justera torpeden efter hur fartygen flyttade sig, vilket syntes på radarn. 20 Till en början hade torpedbåtarna samlingsnamnet 15 www.ne.se/artillerifartyg 16 http://ne.se.proxy.annalindhbiblioteket.se/lang/kryssare/232694 17 http://www.ne.se.proxy.annalindhbiblioteket.se/lang/jagare/214902 18 http://www.ne.se.proxy.annalindhbiblioteket.se/lang/fregatt 19 http://www.ne.se.proxy.annalindhbiblioteket.se/lang/torpedb%c3a5t 20 http://www.watchtower.org/z/20030822/article_01.htm Sida 9 av 23

motortorpedbåt men i och med införandet av plejadklassen på 155 ton benämndes dessa för motortorpedbåt större och de äldre under 150 ton blev motortorpedbåt mindre. 1966 när Spica-klassen med sina gasturbiner på 210 ton så valde man att ge de större båtarna benämningen torpedbåtar och de mindre benämningen motortorpedbåtar. 21 Alla stridande ytstridsfartyg har ett luftvärn, vissa i större utsträckning än andra och i olika kaliber. Dessa delades in i två typer, fjärrluftvärn, kan vara en pjäs på 15,2cm som laddats med spränggranater och närluftvärn som kan vara en 40mm luftvärnskanon och var ett fartygs enda möjlighet till att själva försvara sig mot flyg. 22 2. Teori En sjöstyrka som tillämpar principen om fleet-in-being undviker ett avgörande slag med den överlägsna motståndaren men kan genom sin blotta existens och skickliga manövrer binda stora delar av motståndarens styrkor och tvinga honom till återhållsamhet 23 The possibilities of a fleet in being Alfred Thayer Mahan är en amerikansk officer i flottan, 170 år efter hans födelse är han den amerikanska marinofficeren som är mest känd i världen. Hans kändisskap ligger främst i hans skrivelser och engagemang i studier rörande sjökrig. Han drog mycket erfarenheter av hans sista tid som officer och han gick i pension 1896, efter fyrtio år i tjänst. Han fortsatte dock att skriva böcker som fick stort genomslag både hemma och internationellt, han avled 1914. 24 Mahan definerar Fleet-in-Being som att en sjömakt, trots sin svagare flotta, fortfarande utgör ett hot genom ett aggressivt beteende. Detta tack vare att den större flottan inte kan veta var och när den svagare parten kommer att slå till och därför blir paralyserad till dess att den mindre flottan blir utslagen eller neutraliserad. Han likställer det med att under strider på land ha en mindre fientlig styrka bakom sin fiendes linjer eller på deras flank och genom att härja omkring blir den större armen paralyserad och disorienterad. När den här lilla styrkan består av en snabb kryssardivision som är extremt rörlig till havs så finns det stora möjligheter att ställa till sattyg mot fiendens försörjningslinjer och kommunikationer mellan varandra. Han tar upp en händelse under kriget mellan Spanien och Amerika 1898 då en kryssare blivit siktad i mörkret, som troligtvis var fientlig, som fick deras egna styrkor att vänta tills det kunde bli bekräftat, för att undvika en konfrontation. 21 http://www.ne.se/torpedb%c3%a5t 22 http://www.sjohistoriskasamfundet.se/fn/fn19-20-lag.pdf s.76 23 (Ångström, 2005) s.232f 24 (Mahan, 1999) Introduction Sida 10 av 23

Mahan är dock kritisk till hela konceptet av en Fleet-in-Being och hävdar att det hela är överskattat. Det är en form av katt och råtta-lek som i slutändan kommer sluta med att den svagare biten förlorar, däremot kan det leda till att den starkare motståndaren blir försenad. Det är fördelaktigt att kunna fördröja en motståndare om förstärkningar finns. Mahan påpekar att sjömakt med en flotta inte innebär att fly utan att kontrollera haven. 25 Mahan beskriver Fleet-in-Being och Fortress fleet som varandras direkta motsatser. Å ena sidan finns Fortress Fleet där vikten ligger vid fortifikationerna och en flotta vars uppgift är att bistå dessa. Å andra finns en flotta som enbart använder sig av fortifikationer för bunkring, reparation och återhämtning. Mahan anser att den bästa lösningen är att de två olika typerna ska samarbeta för att uppnå synergi men att detta sällan förekommer. 26 Det är tydligt när man läser Mahan att denne inte anser Fleet-in-Being som en bra metod för att utöva sjöherravälde. Även om han ser fördelarna är han tydlig med att det är en temporär lösning och att den försvarande parten till slut kommer förlora. Den enda möjligheten till sjöseger är genom att ha stora avgörande slag och detta kräver i sin tur stora flottor. Defensive fleet operations A fleet in being Julian Stafford Corbett publicerade böcker och texter rörande strategi och historia kring sjöherravälde och sjökrig, från 1901 fram till sin död 1922. Han räknas till Storbritanniens ledande teoretiker och 1905 blev han chef för amiralitetets inofficiella strategiska rådgivare. 27 Corbett menar att Storbritanniens motståndare ofta utövat Fleet-in-Being, även om Storbritannien själv sällan gjort det. Frankrike har ofta applicerat teorin och inte gett sig in i stora avgörande sjöslag. Corbett menar att Frankrikes agerande i Sjuårskriget i mitten av 1700-talet är ett av få exempel som visar Fleet-in-Being-konceptets effektivitet. Corbett menar att det till sjöss är viktigt att undvika strid genom taktiska och strategiska manövrar till dess att oddsen är till din fördel. Sjöstrid, precis som gerillakrigföring, handlar om rörelse och outtröttligt aggressivt tänkesätt snarare än vila och motstånd med stöd av fortifikationer. Med det menas inte att fortifikationerna saknar syfte, men att de bör användas som skydd för fartygens bunkring och som sista motstånd. En flotta kan tjäna tillfälligt på att dra sig inåt land för att gömma sig i starkt försvarade baser eller svårt tillgängliga vatten men man måste ha i åtanke att en frånvarande flotta ger motståndaren möjlighet till att få herravälde över sjöförbindelserna som finns i området. Corbett menar att Fleet-in-Being har misstolkats som 25 (Mahan, 1999) s. 241ff 26 (Mahan, 1999) s. 256ff 27 (Corbett, 1911) Introduction Sida 11 av 23

att endast handla om försvar mot invasion, men anser att dess sanna innebörd är försvar mot alla typer av marina attacker, oavsett om dessa riktas mot land eller mot sjöförbindelser. Fleet-in-Being handlar om att utgöra ett hot trots att man inte har lika stora styrkor, samtidigt som man undviker avgörande slag. Detta görs inte genom passivitet. 28 Lord Torrington myntade begreppet Fleet-in-Being, och ställdes till svars efter att vägrat gå ut och möta en överlägsen fransk styrka i Engelska kanalen 1690. Till sitt försvar hade Torrington en del att säga, bland annat dessa två citat som framförs i både Mahans och Corbetts böcker. Had I fought otherwise, our fleet had been totally lost, and the kingdom had lain open to invasion. As it was, most men were in fear that the French would invade; but I was always of another opinion, for I always said that whilst we had a fleet in being, they would not dare to make an attempt 29 If we are beaten, they being absolute masters of the sea will be at great liberty of doing many things which they dare not do whilst we observe them and are in a possibility of joining Admiral Killigrew and our ships to the westward. 30 2.2 Metod Genom kvalitativ textanalys kommer den svenska marinens upp- och ombyggnad i början av kalla kriget analyseras, för att åskådliggöra skillnader i Marinen rörande materiel. Uppsatsen applicerar begreppet Fleet-in-Being från, Mahan och Corbett som har olika bedömningar av konceptets framgångsmöjligheter. Fleet-in-Being är ett centralt begrepp i analysen och kommer noggrant att undersökas för att urskilja olika typer av agerande som symboliserar begreppet. Marinen kommer därefter att analyseras både innan beslutet togs och sedan efter, med hjälp av de ageranden som bestämdes finns det en mall för att avgöra om möjligheten till Fleet-in-Being existerade. Diskussionen ämnar åskådliggöra hur Försvarsbeslut 58 påverkade Flottans möjligheter att verka som Fleet-in-Being och hur det var tänkt att flottan skulle agera vid en eventuell invasion. Den kommer även att diskutera hur Överbefälhavaren bedömde flygplanens roll i Försvarsmakten och varför man gjorde dessa bedömningar. Det finnas även en bilaga som tar upp beväpning, storlek och omfattning för vissa av flottans fartyg. Detta ligger till grund för diskussionen om vilka roller olika fartyg har. 28 (Corbett, 1911) s. 209ff 29 (Mahan, 1999) s. 242 30 (Corbett, 1911) s. 215 Sida 12 av 23

2.3 Tidigare forskning Anskaffandet av kryssare. I Den lätta flottans genombrott av Björn Gäfvert, behandlas övergången från andra världskrigets tänkande med stora tunga fartyg mot en allt lättare flotta. Inledningsvis analyseras diskussionen omkring pansarskeppen och fartyg med kalibrar över 20 cm. Dessa fartyg förespråkades av flottan och en stor del av kontroverserna om flottans utrustning och struktur handlade om detta. Slutligen diskuteras tankarna omkring en lättare flotta med lätta kryssare som tyngsta fartyg. 31 Kommendör Strömbäck utredde med början 1942 en undersökning av vilka fartyg flottan behövde i framtiden. Med utgångspunkt i sjöstriderna under kriget drogs slutsatsen att offensivt handlande var avgörande. Det handlade om offensiv på taktisk nivå men med en strategisk defensiv helhetsplan. Strömbäck ansåg att för flottor i innanhav som Östersjön var minvapnet viktigast med större krav på skydd av enskilda fartyg Han ansåg vidare att sjöstridskrafterna inte kunde ersättas av andra försvarsgrenar utan istället måste samarbeta intimt med framförallt flygvapnet. Strömbäck menade att den svenska flottan skulle delas in i minst tre stridsgrupper som bestod av en kryssare, fyra jagare och sex torpedbåtar. Ubåtarna skulle få en mer framskjuten spaningsuppgift för att meddela när fienden var på väg. Kryssarna var ytterst nödvändiga för att utgöra ett hot för fiendens lättare fartyg och skulle därför tvinga större artillerifartyg närmare kusten, för att där lida stora förluster. 32 Flygvapnets attackeskader. I Lennart Anderssons bok, ÖB s Klubba, analyseras Flygvapnets utveckling under kalla kriget med fokus på attackeskadern. Det som är intressant för uppsatsen rörande Fleet-in-Beingkonceptet under perioden 1950 till 1970 är hur attackeskaderns stridsvärde och överlevnadsmöjligheter bedömdes. Man genomförde tester och drog slutsatser rörande Flygvapnets förmågor med utgångspunkt i flygplanens olika vapensystem och genomförde övningar mot fartyg. Tester med skarp ammunition visade att det krävdes minst två flygplan med bombbeväpning för att sänka ett fartyg. Om sjömålsrobot fanns krävdes ett flygplan med en robot för att sänka en fartyg motsvarande en jagare och två flygplan för en kryssare. 33 Med erfarenheter dragna vid fredstid gjordes en bedömning, med hänsyn till uthållighet, att man kunde genomföra tre till fem flygföretag per dygn under en tiodagarsperiod, förutsatt att det var mot samma typ av mål så förberedelserna var minimala. En annan begränsande faktor var 31 (Hugemark, 1992) s.273ff 32 (Hugemark, 1992) s.283f 33 (Andersson, 2010) s.119 Sida 13 av 23

fientligt luftvärn, och efter teoretiska beräkningar med en luftvärnstropp bedömde man att träffområdet kunde variera mellan fyra och sjutton meter, beroende på avstånd som man skjuter ifrån. För att undvika bekämpning var flygplanen tvungna att göra undanmanövrar. 34 I krig räknades med att attackeskadern skulle ta sexprocentiga förluster för varje flygföretag. För varje dygn som planen stod på marken räknade man med femprocentiga förluster. 35 Under åren 1955-1957 genomfördes sex samövningar mellan attackeskadern och flottan, där den sistnämnda agerade invaderande flotta och attackeskadern lyckades uppnå verkan mot fartyg i 90 procent av fallen. De tio procent som misslyckades gjordes detta på grund av felnavigeringar, trängd av andra fartyg eller anföll fel. Däremot bedömde man i krig att denna felmarginal skulle minska då fartygsantalet kommer vara så mycket större. Man valde däremot att inte väga in fartygens eget luftvärn utan dessa siffror utgick ifrån att flygplanen inte blev beskjutna. 36 3. Analys av Försvarsbeslut 58 Överbefälhavarens utredning togs fram inför Försvarsbeslut 58 och redovisade Överbefälhavarens förslag till regeringen om hur han ansåg att försvaret skulle se ut. Det var utifrån detta material som försvarsbeslutet senare togs. ÖB föreslog att försvaret av landets gränser och även av den landnära kusten ska falla på Armén. Denna skulle vara ansvarig för samverkan med kustartilleriet och flygvapnet för att kunna möta, hejda och slå en eventuell angripare. Flygvapnets uppgift föreslogs vara att genomföra flygföretag över Östersjön för att slå mot angriparens försörjningslinjer och kommunikationscentraler. Marinens uppgift skulle följaktligen vara att i samarbete med kustartilleriet hindra ett överskeppningsföretag medan ubåtarna skulle bedriva framskjuten spaning och om möjlighet fanns sänka överskeppningsfartyg. 37 Det innebar också ett strategisk val avseende uthållighet i och med att förslaget innefattade att man i fred minskade inköpen av ersättningsmateriel, reservdelar, drivmedel och ammunition. Anledningen till detta var att normerna förändrats och att man nu prioriterade förmågan att utveckla stor kraft i krigets inledande faser. Således tonades kapaciteten att motstå en angripare under längre tid ned vilket påverkar förmågan till Fleet-in-Being. Överbefälhavaren föreslog här att flottans uppgift skulle vara att försvara områden närmast kusten, genomföra kustbevakning och minsvepningar. Flottans uppgifter ändrades således till att ha en mer defensiv och övervakande karaktär. Istället skulle torpedförbanden utveckla sin eldkraft i snabba överfall och genom överraskning. Det fanns således en viss likhet mellan flottans uppgifter och attackeskadern, nämligen att snabbt och med stor verkan slå mot fiendens överskeppningsföretag. 34 (Andersson, 2010) s.120f 35 (Andersson, 2010) s.122 36 (Andersson, 2010) s.61 37 (Henricson, 1957) s.299 Sida 14 av 23

Marinens materiel och kvalitet skulle således upprätthållas genom att äldre fartyg ersattes med torpedbåtar och minsvepare. En del jagare skulle fortfarande finnas kvar och bilda jagardivisioner, men även dessa skulle längre fram utrangeras. 38 Överbefälhavaren föreslog således att marinen skulle minskas med omkring 25 procent. Marinens utveckling skulle anpassas efter de mål och uppgifter som ställdes på den, beroende på hur vapenutvecklingen fortlöpte aviserades att även ytterligare anpassningar kunde behövas. 39 Överbefälhavarens bedömning var att jaktplan med en maximal operationshöjd av 30 km och en hastighet på uppemot Mach 2 projekterades i flera länder. Införandet av olika typer av robotar, bättre radarsikten och teleutrustning skulle också öka flygplanens kapacitet i strid. ÖB menade således att försvaret också måste vara uppmärksamma på utvecklingen av mindre och lättare flygplan som kan starta från små baser. Även luftvärnets utveckling var av stor betydelse och luftvärnsrobotar hade börjat ersätta kanonluftvärnet i Storbritannien, USA och Sovjetunionen. I framtiden skulle allt bättrade typer av luftvärnsrobotar utvecklas och tillföras. Överbefälhavarens bedömning var att detta allt effektivare luftvärn och bättre luftvärnsrobotar sannolikt skulle överta en del av jaktplanens uppgifter. 40 Det svenska aktiva luftförsvaret hade enligt ÖB en avhållande effekt och att fienden skulle vara tvungen att använda sina allra modernaste flygplan, som egentligen var tänkta att användas mot huvudmotståndaren NATO. Därmed skulle fienden begränsas i sitt handlande med luftstridskrafterna och samtidigt minska dess effektivitet. 41 Utvecklingen av flygbaserna skulle samtidigt innebära att antalet start och landningsbanor ökade i Sverige för att ge Flygvapnet en allt större utspridning för att därigenom öka skyddet. En av nyheterna var att flygplansutvecklingen hade minskat behoven av långa startbanor och således kunde breddade landsvägar användas som flygbaser. Detta höll nere kostnaderna samtidigt som det ökade skyddet. Luftvärnskanonerna var i ÖB:s bedömning fortfarande effektiva, och särskilt mot de typerna av flygplan som attackerade med precision genom att dyka mot målet. Därmed skulle det svenska luftvärnet utvecklas och luftvärnskanonerna skulle fortfarande användas. Anskaffningsplanerna på nya luftvärnskanoner borde således följas. 42 Chefen för marinens tankar om försvarsbeslut 58 Chefen för marinen var dock tveksam till försvarsinriktningen i Försvarsbeslut 58 då han menade att det bara fokuserade på initialläget och på ett kortvarigt krig. Chefen för marinen menade således att man förbisåg riskerna med ett långvarigt krig och även att skyddet av importsjöfarten inte hade fått en tillräckligt stor del i försvarsbeslutet. Chefen för marinen kunde inte under några omständigheter acceptera ett synsätt som nästan inte lämnade några möjligheter att skydda importen och även andra 38 (Henricson, 1957) s. 309 39 (Henricson, 1957) s.327 40 (Henricson, 1957) s.283 41 (Henricson, 1957) s. 297 42 (Henricson, 1957) s.298 Sida 15 av 23

transporter från vänligt sinnade stater som bistod totalförsvaret. Det innebär också skyddet av den strategiskt viktiga ön, Gotland, försämrades väsentligt. Chefen för marinen menade också att upprustningen av den västtyska flottan kunde innebära en avlastning för försvaret av södra Sverige och därför kanske området inte längre var lika strategiskt som primär anfallsväg. Detta innebar inte att hoten minskade utan istället att fienden troligen skulle framrycka mot och genom mellersta eller norra Sverige. Slutsatsen blev därför att nödvändiga resurser behövde tillföras marinen för att möta detta hot och att det föreliggande förslaget inte tog upp detta behövdes en mer omfattande prövning. Chefen för marinen ansåg generellt att Överbefälhavarens genomförda utredning var alltför kritisk mot marinen och i högre grad än gentemot övriga vapengrenar. Chefen för marinen menade också att utredningen gav en snedvriden bild av vad de olika försvarsgrenarna klarade av i frågan om verkan och att slutsatserna man dragit av flygvapnets förmåga att verka i Östersjöområdet var alldeles för omfattande, särskilt avseende verkansmöjligheter hos vapensystem som ännu inte var helt utprovade. Man hade inte heller tagit hänsyn till fientlig motverkan och väderleksförhållanden avseende flygvapnets insatser i sjökriget. Attackflyget kunde enligt chefen för marinen inte ensamt klara av uppgifterna som ställdes på dem, och med tanke på den utformning som försvaret rörde sig mot blev flygplanens effekt minimal. Detta medförde att en potentiell motståndare lättare kunde genomföra en kustinvasion genom de svagheter som fanns i beslutet. 43 4 Diskussion Innan Försvarsbeslut 58 togs bestod Flottans ytstridsförmåga främst av kryssarnas stridsgrupper och av ubåtsflottiljerna. Kryssarna hade med sina sju 15,2 cm kanoner en god möjlighet till verkan mot ytmål, medan jagarna med sina antiubåtsvapen och artilleri medgav effektivt försvar mot mindre fartyg och ubåtar. Både kryssarna och jagarna hade ett stort antal luftvärnspjäser av olika kaliber för att kunna lägga luftvärnsspärrar mot fientligt flyg på ingång. Torpedbåtarna som ingick i stridsgruppen var förhållandevis små i jämförelse och hade därför svårt att hantera sjögång vid dåligt väder. De hade dock en kraftig verkanseffekt, om än bara ett fåtal gånger innan ammunitionsersättning måste till. Om man applicerar Mahans koncept Fleet-in-Being och ser det som en nyckel till framgång just genom att med snabba fartyg effektivt och offensivt möta och agera mot motståndarens transporter, försörjningslinjer och kommunikationscentraler, finns drag av detta i den flotta som strukturerades efter 1958. Även Corbett menar att Fleet-in-Being måste användas offensivt för att kunna uppnå sitt syfte. Erfarenheter har dock visat att det krävs större resurser för den försvarande parten, och att ett rörligt försvar ger två fördelar. Dels tvingas fienden anpassa sig och försvara sig mot den snabba flottan och dels har inte fienden samma frihet att frakta materiel och dylikt över havet när han inte innehar ett säkert sjöherravälde. En viktig framgångsfaktor för Fleet-in-Being är att genom taktisk och 43 (Henricson, 1957) s.343f Sida 16 av 23

strategisk manöver undvika strid till dess att oddsen är till ens fördel. Det handlar i grund och botten om ett taktiskt aggressivt beteende under strategisk defensiv och att inte visa svagheter och tecken på att överge detta. Om utövaren av Fleet-in-Being tvekar i sitt agerande får motståndaren en möjlighet till andrum och den egna moralen kan svikta. Denna flexibilitet och aggressivitet var något Marinen hade stor möjlighet att genomföra med de stridsgrupperna som fanns att tillgå före beslutet och dessa hade kunnat kombineras med till exempel attack- och jaktflyg samt ubåtar. I detta läge hade Försvarsmakten inte bara fått en god verkan mot ytmål utan även utökat luftskydd. Ett argument som Strömbäck tar upp visar på en viktig fördel med att ha kryssarnas stridsgrupper och som är viktig för hela Fleet-in-Being diskussionen. Ett resultat av att ha kryssarna blir att motståndaren själv måste använda sina artillerifartyg för att skydda överskeppning och således tvingas gå närmare kusten. Därmed kunde dessa utsättas för de små snabba fartygen och kustartilleriet. Torpederna torpedbåtarnas huvudvapen var effektiva, medan fartygen i sig var ömtåliga. Som det står i centrala begrepp var Sveriges kryssare bland världens modernaste örlogsfartyg när de byggdes och var därigenom ett större hot, men utvecklingen av nya vapensystem innebar också att kapaciteten kan diskuteras. Det är dock en viktig del av Fleet-in-Being-konceptet att tvinga fienden att spela efter dina regler och alltid ligga i framkant genom aggressivt taktiskt uppträdande. Istället för att vänta på ett fördelaktigt läge skapar man sina egna. Försvarsbeslut 58 innebar en rad förändringar för Marinen, främst handlade det om ett billigt men slagkraftigt försvar med en ny typ av torpedbåt som ryggrad. Jagarna skulle successivt fasas ut och kryssarna skulle försvinna direkt, en av kryssarna blev dock endast avrustad och försvann officiellt under mitten av 1960-talet. Den nya flottplanen gick ut på att med hjälp av lätta snabba fartyg löpa ut när ett överskeppningsföretag var kustnära, avfyra sina torpeder för att sedan löpa in. Även om fartygen var snabba hade dessa bristfälligt skydd och kunde lätt skadas av fientlig moteld. Förlusterna hade sannolikt blivit stora vid de kustnära anfallen och särskilt under återmarschen när motståndaren haft tid att reagera. När motståndaren dock kommit in i skärgården skulle torpedbåtarna understödja kustartilleriet med torpeder och snabba manövreringar. Jagare i jagardivisionerna hade dock fortfarande en möjlighet att möta och störa motståndarens aktivitet. Jämfört med de stridsgrupper som fanns före Försvarsbeslut 58 var dock jagarna inte lika väl skyddade till havs och hade inte heller samma möjlighet till vapenverkan. Jagardivisionerna var heller inte tänkta att användas utanför kusten dagtid utan endast angripa i skydd av mörker.. Genom att jämföra Mahans och Corbetts centrala punkter och applicera dessa på Marinens utveckling och uppgifter i Försvarsbeslut 58 fanns inte samma möjlighet längre. Mahan nämner dock en annan defensiv metod nämligen, Fortress Fleet, som innebär ett försvar med fortifikationer som ryggrad och flottan som ett hjälpmedel till dessa. Prioriteringarna kan givetvis diskuteras om huruvida det var torpedbåten som var den egentliga kärnan eller om det var kustartilleriet. Det svenska försvaret Sida 17 av 23

utvecklades dock till ett baserat på fortifikationer stött av lättare fartyg, ungefär Fortress Fleet beskrivs. Mahan och Corbett är dock överrens om komplikationen i att enbart förlita sig på ett defensivt agerande. Corbett är dock mer kritiskt och hävdar, som tidigare sagts, att det krävs mer av den försvarande parten. Mahan menar dock att Fortress Fleet och Fleet-in-Being inte fungerar enskilt utan att den enda lösningen som han kan se är att de båda ska existera i symbios, försvaret skall dock inte prioritera det ena sättet mer än det andra. Chefen för Marinens reaktion på detta var inte positiv och hans kritik riktades främst mot att man förbisåg behovet av att skydda den livsviktiga importen och exporten. Skyddet av Östersjön var också centralt då det gav Sverige och dess potentiella allierade, efter att sjöherravälde uppnåtts, möjlighet att skeppa materiel och manskap till hela norra Europa. Även det faktum att Gotland hade bortsetts från trots dess strategiskt viktiga värde och position var ett centralt problem, Chefen för Marinen ansåg att ÖB:s utredning var alltför vinklad och gav Flygvapnet en allt för stark uppgift och för mycket förtroende. Grundkonceptet hos chefen för marinen var att man lade alla ägg i samma korg genom att alltför mycket lita till flygvapnet med dess inte alltid utprovade vapensystem och förmågor. Man skapade således en bild av att flygvapnet besatt en viss typ av förmåga som ska ta över en roll som man inte ensamt haft tidigare. Ett överskeppningsföretag skulle onekligen inte endast bestå av transportfartyg, och risken fanns med flyganfall mot välskyddade konvojer, både med jaktflyg och med luftvärnsfartyg. Flygvapnet var visserligen stort men i jämförelse med Sovjetunion framstår det som litet. Räknar man dessutom med 23 procentliga förluster varje dag så är flygvapnets uthållighet ytterst begränsad. Slutsatsen blir att motståndaren inom kort kunde uppnå flyg- och sjöherravälde vilket komplicerade möjligheten att hindra dessa i kustområdet. Flygvapnet var utan tvekan en stark maktfaktor och utgjorde ett hot mot Sovjet. Det skulle användas på ett hänsynslöst sätt att när motståndaren väl kommit fram till kusten så hade det inte funnits mycket kvar av varken attack- eller jaktflygplan. I sjöstrid kan man dock verka i tre dimensionen: under ytan, på ytan och över ytan. Flygvapnet omfattas dock endast av de två senare, det som inte får glömmas är att Flygvapnet inte endast hade mött motstånd i den tredje dimensionen utan även från den andra, ytstridsfartygens luftvärn. När man genomför övningar och hävdar att 90 procent av de inblandade flygplanen hade haft möjlighet att verka mot fartygen men inte räknar fartygens eget luftförsvar och inte heller fientliga jaktplan får man ett missvisande resultat. 4.1 Slutsatser För att svara på frågeställningen; 1. Fleet-in-being är ett sätt att bestrida sjöherravälde som ofta används av en underlägsen styrka, på vilket sätt förekommer tankar i linje med Fleet-in-Being före och efter Försvarsbeslut 58s genomförande? Innan Försvarsbeslut 58 fanns god möjlighet att applicera Fleet-in-Being konceptet med de sammansatta stridsgrupperna. De snabba kryssarna, jagarna och torpedbåtarna i stridsgrupperna hade Sida 18 av 23

en god möjlighet att genomföra räder och taktiskt manövrera för att möta en motståndare i gynnsamma förhållanden. Efter Försvarsbeslut 58 gjorde man bedömningen att fartygens säkerhet i Östersjön var riskfyllda och att ansvaret skulle istället skulle åläggas Flygvapnet. Den uppgift Flygvapnet fick kan likställas med Fleet-in-Being, medan det däremot finns andra punkter som inte stämmer överrens. Exempelvis att man räknade med 23 procentiga förluster varje dag vilket snabbt ledde till kapacitetsförlust och förlust av möjligeheten att aktivt störa motståndaren. Man valde också att begränsa flottans möjlighet att röra sig utanför kusten genom att satsa på en Fortress Fleet och tappade därigenom förmågan till Fleet-in- Being. Däremot hade man till viss del möjlighet att agera i enlighet med Fleet-in-Being genom de jagare som fanns kvar i jagardivisioner. Problemet var dock att dessa divisioner blivit sekundära i försvaret genom starkt fokus på torpedbåtar. Jagarnas primära uppgift var inte ytstrid i samma utsträckning som för kryssarna utan istället ubåtsjakt och eskort. 2. Med de nya prioriteringar och det nya synsätt som Försvarsbeslut 58 innebar för Marinen anpassades vår flottplan, hur såg Marinens plan ut vid ett tänkt överskeppningsföretag? Ytstridsfartygens roll vid ett överskeppningsföretag var att avvakta tills motståndaren var i ett kustnära område så att man i hög hastighet kunde genomföra torpedanfall. När motståndaren väl kommit in i skärgården skulle torpedbåtarna istället samverka med kustartilleriet för att även där åsamka fienden så mycket skada som möjligt. Jagardivisionerna hade möjlighet att löpa ut och agera utanför kusten men fartygens verkan var ensidig då de bestod av samma fartygstyp och med ubåtsjakt och eskort som primär uppgift. Torpedbåtarna som ingick i jagardivisionerna gjorde mer nytta i kustområdet där de är tänkta att agera. Fortsatt forskning Uppsatsen har granskat hur Marinens uppbyggnad och roll förändrades i och med Försvarsbeslut 58, vidare forskning kan undersöka om eller hur Försvarsbeslut 58 påverkat vår Marin som den är uppbyggd idag. Det är relevant för att granska huruvida de mindre fartyg vi har idag är relevanta för den internationella verksamhet vi bedriver idag där det är större vågor än i Östersjön. Det är även värt att undersöka huruvida vår Marin idag ställer sig för internationella samarbeten utanför det kustförsvar som våra korvetter togs fram för. Bilaga 1 Fartygen Kryssaren Göta Lejon TB Plejad Deplacement 9238 ton 175 ton Dimensioner 180,2m x 16,7m x 5,7m 48m x 5,8m x 1,6m Maskineri & pannor 2x Ångturbiner 90.000 hk, 3x Daimler-Benz 9000hk 4x Vattenrörpannor 2x prop Sida 19 av 23

Fart 33 knop 39knop Bestyckning 7 x 15,2cm kan M/42, 4 x 57mm lvakan, 2 x 40mm lvakan m/48 11 X 40mm lvakan, 6 x 53,3cm TT M/44* 6 53,3cm TT M/50 120 minor minor** Besättning 783 man 44 33 man 45 *15,2 cm kanon modell 1942, 57mm luftvärnsautomatkanon modell 1950 B, 40mm luftvärnsautomatkanon M48, 53,3cm TorpedTub Modell 44. **Minor kunde tas ombord om man tog bort en del aktra torpedtuber. Torpedbåt typ Plejad Den primära beväpningen på Plejad-klassen var sex stycken torpedtuber, varav de två förliga var placerade längs med skeppet och de fyra aktra vad placerade snett utåt, riktade i fartygets förlängning. Då dessa var placerade på sidorna av fartyget fanns det gott om plats mellan tuberna för två 40mm luftvärnskanoner, en förlig och en akterlig, och fungerade som fartygets enda luftvärn. Det fanns tidiga planer på att bestycka båtarna med sjörobot men skrotades då detta innebar att man skulle vara tvungen att reducera andra vapensystem på fartyget 46 Torpeden 1954 började man experimentera med trådstyrning till torpeder, tanken var att man skulle med hjälp av elektriska impulser. Varje puls som skickades till torpeden motsvarade en grads ändring i kurs, vilket håll den svängde åt berodde på vilken laddning pulsen hade, principen var mycket enkel och medföljde stora fördelar. Bland annat så är hela systemet billigt, går inte att störa och man kan styra flera individuella torpeder samtidigt. Då räckvidden på torpederna var långa, upp till 20km, var tråden tvungen att vara tunn. Detta medgav ett problem då linan är sträckt och spänd när koppartråden förs ut från torpeden, lösningen blev att man hade en spole i torpeden och en spole i torpedtuben för att tråden ska ligga still i vattnet. Det blev lite klurigare att avfyra torpederna från fartyg dock, eftersom när ett fartyg avfyrat sin torped måste dem så fort som möjligt ta sig därifrån och kunde därför inte observera torpedens bana. Därför var man tvungen att använda sig av död räkning för att med hjälp av radar kunna styra in torpeden till fartygen. 1961-1962 infördes ett helautomatiskt plottingsystem på jagarna som kunde följa en torped på en skärm till målet. 47 Kryssaren Göta Lejon 44 (Waernberg, 2003) s.242 45 (Waernberg, 2003) s. 140 46 (Waernberg, 2003) s. 242 47 (Ellsén, 1976) s. 47ff Sida 20 av 23