Advokatsamfundet avstyrker förslaget att införa ett förfarande med utvidgat förverkande

1 Till Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet Genom remiss den 13 mars 2000 har Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning, SOU 1999:147. I anledning därav anför samfundet följande. SAMMANFATTNING Advokatsamfundet avstyrker förslaget att införa ett förfarande med utvidgat förverkande Övriga förslag lämnas utan erinran. GENOMGÅNG AV BETÄNKANDET Genomgången följer betänkandets disposition. Endast de avsnitt där synpunkter finns är omnämnda. 1. Uppdraget och dess genomförande Att förebygga och bekämpa ekonomisk och annan grov organiserad brottslighet, särskilt narkotikabrottslighet, är en synnerligen angelägen uppgift. Ett effektivt rättsväsende utgör grunden för att beivra brottsligheten och lagföra gärningsmännen. Kravet på en effektiv brottsbekämpning måste emellertid alltid vägas mot den enskildes rättssäkerhet En effektivare brottsbekämpning kan uppnås på flera olika sätt, varvid införandet av ytterligare sanktioner är ett. Det kan emellertid sättas i fråga om en reform som syftar till att frånhända misstänkta brottslingar deras tillgångar är den lämpligaste vägen att gå. Svårigheter med att få misstänkta gärningsmän lagförda torde primärt inte bero på brister i

2 det nuvarande straffrättsliga regelverket. Det torde ligga närmare till hands att effektivisera rättsväsendet genom att samordna utredningsväsendets resurser och öka kompetensen hos de olika instanserna. Genomförandet av en reform som innebär att ingripande rättsverkningar knyts till icke konkretiserade gärningar och att åklagaren erhåller en avsevärd lättnad i sin bevisbörda är ägnat att inge starka betänkligheter, eftersom den nödvändigtvis måste ske till priset av den misstänktes eller denne närståendes rättssäkerhet. 3-4. Utländsk rätt och Internationella åtaganden I betänkandet redovisas förverkandereglerna i Tyskland, Nederländerna, England och Wales, Norge och Danmark. Det konstateras att samtliga länders lagstiftning innehåller bestämmelser som medger att förverkande sker även av vinning från annan brottslighet än den som den tilltalade fälls till ansvar för. Förutsättningarna för att förverkande skall kunna ske skiljer sig emellertid åt mellan de olika länderna. Noterbart är bl.a. att Högsta domstolen i Tyskland uttalat att rätten måste vara fullständigt övertygad om att egendomen härrör från brott för att den skall kunna förverkas. Vidare gäller enligt lagstiftningen i England och Wales att, med undantag för narkotikabrott, den misstänkte skall ha dömts för minst två brott begångna efter den 1 november 1995. Redovisningen av utländsk rätt ger vid handen att de svenska förverkandereglerna i vissa avseenden är mer begränsade än vissa andra länders. Detta kan anföras som ett skäl för att anpassa de svenska förverkandereglerna till vad som gäller i närliggande länder. Det skall dock noteras att det finns ett avsevärt utrymme för att utforma beviskrav och övriga förutsättningar på ett sätt som överensstämmer med de grundläggande principerna i det svenska rättssystemet, utan att reglerna för den skull avviker från bestämmelserna i andra jämförbara länder. 6. Nya regler om förverkande Advokatsamfundet avstyrker att bestämmelser om ett utvidgat förverkande införs i dess föreslagna utformning. Skälen för detta är följande. Införandet av ett utvidgat förverkande innebär ett avsteg från principen om att åklagaren har att styrka samtliga relevanta omständigheter i ett brottmål. Vid ett utvidgat förverkande ställs visserligen krav på att det förverkansgrundande brottet skall vara styrkt bortom rimligt tvivel., Åklagaren har även bevisbördan för att den tilltalades egendom härrör från brottslig verksamhet. Åklagaren medges emellertid en avsevärd bevislättnad i och med att sambandet endast behöver göras sannolikt.

3 Principen om att åklagaren har att styrka samtliga relevanta omständigheter (in dubio pro reo) utgör en grundläggande straffrättslig princip som syftar till att säkra den enskilda individens trygghet mot en godtycklig rättsskipning. Principen upprätthålls i praxis. Av intresse är att Högsta domstolen såvitt avser narkotikabrottslighet konstaterat att det faktum att en viss typ av brottslighet är svårutredd inte kan medföra någon sänkning av beviskravet (NJA 1982 s. 164 och 525). I vilken utsträckning åklagaren kan medges en lättnad i bevisbördan för vissa särskilt svårutredda rekvisit är omdiskuterat. Högsta domstolen förefaller emellertid ha accepterat en viss bevislättnad beträffande omständigheterna vid invändning om nödvärn (NJA 1990 s. 210). Det skall även beaktas att ett utvidgat förverkande med sannolikt kommer att betraktas som ett straff enligt Europakonventionen. Stöd för detta finns i målet Welch mot Storbritannien (1/1994/448/527), där Europadomstolen fann att en tillämpning av förverkandereglerna i Drug Trafficking Offence Act 1986 på grund av ett brott som begåtts innan lagen trädde i kraft stred mot förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Avgörande för om en inhemsk sanktion skall betraktas som ett straff enligt konventionen är framförallt att reglerna är generellt utformade, att deras syfte inte är att kompensera staten för inkomstbortfall utan att avskräcka och bestraffa, samt att sanktionen kan komma att avse betydande belopp. Reglerna om utvidgat förverkande uppfyller väl dessa krav. Följden blir att reglerna om utvidgat förverkande faller under artikel 6 i Europakonvention. Av den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2 anses följa att konventionen ställer höga krav på bevisbördan i brottmål. I målet Österrike mot Italien 1 uttalade Europadomstolen bl.a. att åklagaren bär bevisbördan i skuldfrågan och att varje tvivel skall verka till den tilltalades förmån. I det senare fallet Salabiaku mot Frankrike 2 anmärkte domstolen att artikel 6.2 inte betraktar faktiska eller rättsliga presumtioner med likgiltighet, utan kräver att staterna håller dem inom rimliga gränser. Enligt Advokatsamfundets uppfattning är utgångspunkten att åklagaren bär bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i brottmålet samt att kravet på bevisningen motsvarar vad som brukar formuleras som ställt utom rimligt tvivel. Något absolut hinder mot att medge åklagaren bevislättnader för vissa svårutredda rekvisit föreligger emellertid knappast och enbegränsad bevislättnad torde inte stå i strid mot de ovan anförda rättsprinciperna. I betänkandet anförs att den relativt sparsamma tillämpningen av nu gällande regler om utbytesförverkande främst beror på svårigheter att prestera utredning om sambandet mellan viss tillgång och ett konkret brott. Kravet på bevisningen för detta samband är detsamma som i fråga om beviskravet i ansvarsfrågan, dvs. att det skall vara ställt utom rimligt tvivel. Den bevislättnad som föreslås gälla vid det utvidgade förverkandet sträcker sig emellertid betydligt längre än vad som krävs för att underlätta utredningen om sambandet mellan en viss tillgång och ett konkret brott. 1 Se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1998, s. 200 f. 2 Ibid.

4 Ett särdrag hos det utvidgade förverkandet är att det utgör en rättsverkan av brott, men riktar sig i huvudsak mot utbyte av annan brottslighet än det förverkansgrundande. Den bevislättnad som föreslås gälla vid ett utvidgat förverkande innebär att åklagaren endast behöver göra sambandet mellan egendomen och brottsligheten sannolik, utan att behöva närmare precisera vilken brottslighet som avses. I realiteten innebär det att förverkande kan ske trots att åklagaren inte förmår att förebringa bevisning av sådan styrka att den misstänkte kan ådömas ansvar för brottet. Här skall även noteras att den särskilda ekonomiska utredning som skall ligga till grund för ett beslut om väckande av talan om utvidgat förverkande syftar till att i första hand klarlägga vilka tillgångar den misstänkte innehar, vad tillgångarna är värda, hur de har införskaffats och vilka inkomster och andra tillskott den misstänkte uppburit. Andra omständigheter än de som avser den misstänktes ekonomiska förhållanden, t.ex. tidigare brottslighet eller umgänge i kriminella kretsar, kan även redovisas men torde, enligt betänkandet, endast undantagsvis kunna tillmätas någon självständig betydelse i sammanhanget. En dylik utredning torde emellertid på sin höjd kunna leda fram till att den misstänkte innehar tillgångar som inte svarar mot vederbörandes inkomster. Men enbart detta förhållande kan knappast anses medföra att det är sannolikt att tillgångarna härrör från brottslig verksamhet. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att utredningen här arbetar mer eller mindre öppet med en presumtion i den meningen att om den särskilda ekonomiska utredningen utvisar en avsevärd diskrepans mellan tillgångar och inkomster, får det antas att tillgångarna härrör från brottslig verksamhet såvida inte den misstänkte kan förklara på vilket sätt han införskaffat dessa. Det måste emellertid även beaktas att det kan finnas många skäl till att en person inte gärna förklarar varifrån han eller hon erhållit sina tillgångar. I många fall kan det bero på att tillgångarna införskaffats medmedel som inte lagligen uppburits, men det kan även röra sig om klandervärda handlingar som i och för sig inte är straffbara eller för den delen fång som man av helt andra, legitima skäl inte vill uppenbara. Det finns en uppenbar risk för att det föreslagna systemet kommer att innebära inte endast en bevislättnad för åklagaren, utan i själva verket en skyldighet för den misstänkte att visa att han inte ägnat sig åt brottslig verksamhet. Det skulle således handla om en omvänd bevisbörda snarare än en lättnad för åklagaren. Advokatsamfundet anser inte att de utrednings- och bevissvårigheter som kan föreligga vid viss brottstyp och under särskilda förhållanden är tillräckliga för att motivera ett så stort avsteg från principen om åklagarens bevisbörda som förslaget om ett utvidgat förverkande innebär. Det är synnerligen angeläget att den organiserade brottsligheten bekämpas, men målsättningen måste vara att det sker genom att gärningsmännen lagförs för de begångna brotten. Detta uppnås i första hand genom att rättsväsende effektiviseras på olika sätt. Det kan ske genom förbättrad utredningsmetodik, ökad kompetens och samordning av resurser. Kampen mot den organiserade brottsligheten bör inte bedrivas

5 genom införandet av en reform som blir svårtillämpad och dessutom riktar sig mot personer som i många fall torde ha sina tillgångar väl dolda. Advokatsamfundet vill även ifrågasätta förslaget i den del som innebär att den misstänktes skulder inte skall beaktas vid beräknandet av förverkandebeloppet. I den mån skulderna motsvarar t.ex. krediter som använts för att förvärva egendom är det rimligt att dessa beaktas. Detta måste även gälla t.ex. skatteskulder, som uppstått genom att obeskattade inkomster använts till konsumtion. Argumentet om att det inte kan påräknas att den misstänkte förhåller sig lojal mot sina borgenärer, t.ex. staten, äger inte relevans, eftersom det inte är fråga om att täcka en fordran för staten, utan att försöka uppskatta utbytet av brott. Då det inte gärna kan åläggas den misstänkte att redovisa vilken egendom som införskaffats för vilka medel måste skulder kunna beaktas. 12. Författningskommentaren 12.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 36 kap. 1 a Advokatsamfundet avstyrker att en bestämmelse om utvidgat förverkande i den utformning som den getts i betänkandet införs. Som förslaget utformats innebär det att åklagaren erhållit en avsevärd bevislättnad genom att det är tillräckligt att det är sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet eller att dess värde annars motsvarar utbytet av sådan egendom. Åklagaren behöver således inte precisera vilka brott som avses. Även om ett utvidgat förverkande utgör en rättsverkan av ett fullbordat brott, som åklagaren har att styrka, riktar sig bestämmelsen mot annan brottslighet än det förverkandegrundande brottet. Syftet med bestämmelsen är också att underlätta ingripanden mot sådan organiserad brottslighet som bereder särskilda utrednings- och bevissvårigheter. Anledningen till att människor inte kan förklara olika omständigheter kan vara flera. Det kan t.ex. röra sig om förfaranden som inte är brottsliga men ändå klandervärda. Vidare kan det bero på helt andra förhållanden än att den misstänkte är delaktig i sådan organiserad brottslighet som avses.

6 Därför måste det krävas i vart fall att åklagaren i någon utsträckning kan bevisa att den misstänkte livnärt sig på brottslig verksamhet. Enbart en utredning om hans ekonomiska tillgångar kan inte anses tillräckligt. Vidare kan det inte gärna åläggas den misstänkte att närmare redogöra för vilka inkomster som använts till införskaffande av viss egendom. Samtliga skulder bör därför beaktas såvida inte åklagaren förmår att styrka att de inte använts till införskaffande av tillgångarna. 12.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 22 a kap. 2 I betänkandet berörs frågan om rättskraft avseende en dom om utvidgat förverkande. Redogörelsen avser frågan om i vilken utsträckning domar som ligger i tiden före en talan om utvidgat förverkande äger rättskraft i den senare processen. Vad som däremot inte alls berörs i betänkandet är frågan om tillämpningen av artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Här föreskrivs att straff inte får utdömas två gånger för samma gärning. Som redovisats ovan prövas frågan om det föreligger ett straff i Europakonventionens mening oberoende av hur rättsverkan klassificeras i den inhemska lagstiftningen. Skillnaden mellan vad som utgör straff enligt Europakonventionen och hur en rättslig sanktion bedöms enligt den inhemska svenska rätten har ställts på sin spets i fråga om skattetillägg. Det råder i dag enighet om att skattetillägget faller in under artikel 6 i Europakonventionen som ett straff. Däremot är det oklart om skattetillägget även faller in under artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet. Frågan är om artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet uppställer ett krav på att straffet skall ha utdömts för en gärning som klassificeras som brott enligt den inhemska rätten (se Johan Muncks artikel i Tidskrift för Sveriges Domareförbund nr 1/2000). Som framhållits tidigare föreligger skäl anta att ett utvidgat förverkande kan komma att falla in under artikel 6 i Europakonventionen. Det förefaller även troligt att det utvidgade förfarande kan komma att betraktas som ett straff enligt artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet. I sådana fall torde inte någon tveksamhet motsvarande den som anförts i fråga om skattetillägget föreligga, eftersom det utvidgade förverkandet utgör en rättsföljd av brott enligt den inhemska lagen.

7 Advokatsamfundet vill framhålla att denna fråga kan leda till komplicerade bedömningar såväl i de fall där talan förs om ansvar för ett brott som begåtts i tiden före en dom om utvidgat förverkande, som i fall där talan om utvidgat förverkande skall särskiljas med stöd av förslagets 22 a kap. 1 andra stycket rättegångsbalken. 23 a kap. 1 Advokat samfundet föreslår att kravet för att inleda en särskild ekonomisk utredning anges som att någon kan skäligen misstänkas för ett förverkandegrundande brott. I betänkandet har kravet på att inleda en särskild ekonomisk utredning angivits som att någon kan misstänkas för ett förverkandegrundande brott. Det förefaller som om kan misstänkas skall uppfattas som ett lägre krav än skäligen misstänkas (jfr förslagets 23 a kap. 6 ). Med hänsyn till att en särskild förundersökning kan betraktas som en synnerligen ingripande åtgärd i den enskildes integritet inledandet av en särskild ekonomisk utredning medför t.ex. ett genombrott av ett flertal sekretessbestämmelser bör den inte kunna inledas innan misstankegraden uppnått en viss styrka. Lämpligen kan en särskild ekonomisk utredning inledas när förundersökningen kommit så långt att utredningen koncentreras på en skäligen misstänkt person. Om kravet på att inleda en särskild undersökning är att någon kan skäligen misstänkas för ett förverkandegrundande brott kan en underrättelse härom meddelas samtidigt med att misstanken delges enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken. 4 I flertalet av de fall där det föreligger en misstanke om att någon begått ett förverkandegrundande brott föreligger redan av detta skäl en rätt till offentlig försvarare. Så länge frågan om brottet och utvidgat förverkande handläggs gemensamt torde båda frågorna omfattas av försvararuppdraget. Frågan om att särskilt förordna om offentlig försvarare kan tänkas uppkomma i två fall. Det ena avser att misstanken rör ett mindre allvarligt narkotikabrott och det andra att förverkandefrågan avskilts enligt förslagets 35 kap. 1 a andra stycket rättegångsbalken. I båda fallen gäller, enligt förslagets 22 a kap. 2 rättegångsbalken, rättegångsbalkens regler om allmänt åtal för brott för vilket det finns anledning att döma till fängelse i mer än sex månader. Följaktligen bör försvarare i dessa fall kunna förordnas under de förutsättningar som anges i 21 kap. 3 a andra stycket rättegångsbalken med undantag för andra punkten. Ett utvidgat förverkande kan dock också ske från annan än den misstänkte. Det bör av lagtexten tydligt framgå att en försvarare skall kunna förordnas även för en sådan person.

8 För tydlighetens skull bör det i 21 kap. 3 a andra stycket 1 rättegångsbalken göras ett tillägg om att bestämmelsen även gäller utvidgat förverkande. Stockholm den 11 juli 2000 SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg