Verkstadsföretaget NoHAB och lokaffären med Sovjetunionen 1920-1924

Verkstadsföretaget NoHAB och lokaffären med Sovjetunionen 1920-1924 PETER NORDBY Den ryska järnvägskrisen och utrikeshandelsdebatten fram till 1920 Mot slutet av 1800-talet spelade järnvägsnätet en viktigare roll i Ryssland än på de flesta andra håll i Europa. De ryska floderna och kanalerna frös till i den stränga vinterkylan och landsvägarna var i mycket dåligt skick eller saknades helt och hållet. Det betydde att järnvägarna utgjorde det enda året-runtalternativet inom transportväsendet. Den nationella ekonomin, försvaret och i förlängningen härav den politiska stabiliteten, var således starkt avhängiga av järnvägsnätet. Fram till 1914 styrde tsarregimen produktionen av järnvägsmateriel till inhemska fabriker. Men fr o m detta år släpptes im porten fri. En av dem som sändes till utlandet i järnvägsaffärer var lokexperten Georg Lomonosov, en man som skulle komma att spela stor roll i den senare affären mellan Nohab och Sovjetunionen. Den kraftigt stegrade efterfrågan i samband med första världskriget fick emellertid stora delar av järnvägstrafiken att kollapsa. Det berodde enligt de nya makthavarna, bolsjevikerna, på att tsarregimen före kriget inte sett till att nätet underhållits tillräckligt eller bytts ut i nödvändig omfattning. Och anledningen härtill var, enligt kritikerna, att man endast intresserat sig för att kapa kostnader och maximera vinster. Den nya regimens "Folkkommissariat för kommunikationer" (NKPS) såg som sin huvuduppgift att bromsa järnvägstrafikens nedgång, snarare än rekonstruktion och expansion av det gamla nätet. Järnvägskrisen skärptes ytterligare genom inbördeskriget efter revolutionen 1917. Inom NKPS bildades 1918 en "byrå för utrikesaffärer", vilket förmodligen avspeglade förhoppningar om handel med Tyskland efter separatfreden mellan de båda länderna. Förhoppningarna grusades dock genom den tyska kapitulationen. Inom bolsjevikregimen fanns också delade meningar om möjligheterna att 51

handla med den kapitalistiska västvärlden. 1919 utnämndes Leonin K.rasin till ordförande i NKPS, han var också ansvarig för Sovjetstatens utrikeshandel, och han tillhörde dem som menade att de ryska järnvägarnas återhämtning krävde utländsk hjälp. Situationen blev akut under årsskiftet 1919-20 och den dåvarande chefen för NKPS:s tekniska avdelning, professorn vid Petersburgs tekniska högskola Lomonosov, varnade för att järnvägstrafiken helt skulle upphöra under vintern om inte ett stort antallok rustades upp. Lenin m fl bolsjevikledare började nu prioritera frågan om att rusta upp järnvägsnätet och i propagandan framställdes transportreformerna som en av de viktigaste programpunkterna för Sovjetstatens överlevnad och framtida seger. De allierade västmakterna drog i början av 1920 tillbaka den sedan 1917 gällande sjöfartsblockaden mot sovjetiska hamnar och tillät handel med "det ryska folket". Det betydde dock inte att Sovjetregeringen erkändes och man behöll den sedan 1919 iscensatta bojkotten av landets guldreserv. Handel tilläts endast med icke-statliga, kooperativa organisationer. Mot bakgrund härav menade Trotskij att det inte var realistiskt att tro att Sovjet skulle få någon utländsk hjälp med järnvägsprogrammet. Krasin hävdade däremot att guldreserven och råvarorna liksom tillgången till den ryska marknaden skulle locka väst-kapitalisterna till handel. Lenins ståndpunkt låg någonstans mitt emellan i det att han hoppades på att utländsk, teknisk hjälp skulle gå att få, men att det varken var önskvärt eller ens möjligt att detta skulle spela någon roll för den långsiktiga, ekonomiska återhämtningen. Resultatet av debatten blev en kompromiss som sa att båda ytterligheterna skulle få "bevisa sin sak". De olika folkkommissariaten uppmanades att inkomma med listor på vad de ville importera (mot betalning i guld) och man bildade ett nytt organ för denna verksamhet, Centrala Kooperativa Organisationen, kallad "Centrosojuz". Den andra sidan skulle få "bevisa sin sak" genom att deras ekonomiska plan skulle presenteras på nästkommande partikongress som basen för partiets ekonomiska strategi. För järnvägssektorns del innebar detta att man fattade beslut om inköp av utländsk materiel, samtidigt som man satsade på uppbyggnad av den inhemska lokindustrin. Denna skulle dock, enligt de mest optimistiska planerna, behöva minst fem år på sig för att kunna producera 5 000 lok. Krasin ledde själv delegationen från Centrosojuz som drog västerut i mars 1920 i syfte att sluta handelsavtal med olika lokfabrikanter. 1 1. HeywoodAJ, Trade or isolation? Soviet imports of railway equipment 1920-22, särtryck ur "Acta universitatis Stockholmiensis-Studia Baltica Stockholmiensia" nr 8 1991, s 138-143. 52

De sovjetiska utiandsbeställningarna 1920-21 I första vändan tänkte man sig att köpa 2 000 lok och reservdelsutrustning från västländer. Redan före avresan hade man försökt köpa materiel i USA, man erbjöd t o m amerikanerna monopol på försäljning av all järnvägsutrustning till Sovjet. Flera USA-fabriker visade också intresse, men regeringen gav inga exportlicenser. Krasinvände sig då, i mitten av maj 1920, till det jämförelsevis lilla verkstadsföretaget Nohab i Trollhättan. Med Nohab skrevs kontrakt på leverans av l 000 lok och med företagets direktör Gunnar W Andersson gjordes ett kreditavtal. Båda kontrakten föreskrev betalning i guld, vars transport till Sverige garanterades av den svenska regeringen. Det visade sig således att Krasios teori om behovet av industribeställningar i väst och "guldlockelsen" åtminstone delvis stämde. Sveriges regering kände sig uppenbarligen inte bunden av västmakternas guldembargo. Målsättningen var nu att uppnå liknande kontrakt med andra europeiska lokföretag. Delegationen lyckades också signera ett kontrakt med den stora brittiska lokfirman Armstrong i Newcastle om reparationer av 300 ryska lok. Dessa båda kontrakt var på kort sikt inga lysande affärer för Sovjetstaten, men de sågs som ett led i försöken att etablera ekonomiska kontakter med väst på längre sikt. Då delegationen lämnade Sovjet tänkte sig Krasin personligen leda alla affärsförhandlingar och lämna över de tekniska frågorna till specialister. Det var i detta sammanhang den tidigare nämnde Lomonosov nu skickades till Sverige för att ordna de tekniska aspekterna av Nohab-kontraktet. Men politbyrån i Sovjetunionen gav honom samma ställning som en folkkommissarie för alla frågor rörande utländska järnvägsbeställningar. Krasin motsatte sig detta och beordrade Lomonosov att inte fatta några beslut, annat än i tekniska frågor, utan att han själv gett sitt godkännande. Så blev det dock inte, utan Lomonosov fick i realiteten huvudansvaret för alla järnvägsfrågor inklusive de viktiga förhandlingarna med tyska lokföretag under sommaren och hösten 1920. Lomonosov hade som sagt sina "rötter" i det gamla Ryssland, både under tsartiden och den provisoriska regeringen 1917, och han sågs av åtskilliga i Sovjetunionen som alltför självsvåldig om än en erfaren och skicklig förhandlare. Han lyckades också att i Berlin, med ett tyskt loksyndikat, förhandla fram ett kontrakt på l 000 lok. P g a Versaillesfördraget kunde inte tyskarna agera på egen hand utan affärerna förutsatte inblandning av engelska banker. Den engelska regeringen godkände dock inte någon sådan inblandning. Då vände sig Lomonosov till Sveriges Riksbank för arrangemangen kring betalningen av 500 av dessa lok, men den engelska regeringen 53

gick åter emellan och stoppade affären. Det lyckades honom dock att beställa 100 av loken med hjälp av Nordiska Handelsbanken. Risken att de tyska loken skulle konfiskeras kom man förbi genom att utöka Nohab-kontraktet till 1100 lok, av vilka Nohab tilläts beställa 100 från Tyskland. I februari 1921 beställdes ytterligare 6000 tyska lok via den svenska handelsfirman Victor Berg i Stockholm. Betalningen utgjordes av sovjetiska guldleveranser till Sverige, vilka accepterades som tysk delbetalning av krigsskadeståndet. De tyska lokföretagen fick betalt av tyska staten. Isen tycktes nu bruten för kontakter med engelsmännen och i mars 1921 undertecknades det anglasovjetiska handelsavtalet. I november 1920, då Lomonasov befann sig i Moskva, bildades den Ryska Järnvägskommissionen (RJK), med honom själv som ordförande. Dess uppgift var att prova material och produkter från de utländska leverantörerna. Istället blev kommissionen en utrikeshandelsorganisation vid sidan av det högsta organet i Sovjet med denna uppgift (Folkkommissariatet för utrikeshandel). Skälet till detta var att Lomonasov dels var ordförande i RJK och dels innehade en folkkommissaries ställning i järnvägsfrågor. Krasin motarbetade Lomonasovs ganska enastående maktställning och lyckades få RJK nedlagt 1923. 2 Opposition mot sovjetisk import 1921-22 I Sovjetunionen började man bli oroliga för att guldreserven skulle tappas av för hastigt och det nyinrättade planeringsorganet "Gosplan" rekommenderade i maj 1920 att alla utiandsorder till vidare skulle stoppas. Istället skulle resurserna läggas på reparation av befintliga lok och stöd åt inhemsk industri i allmänhet. De som var motståndare till importen argumenterade allt oftare i termer av stöd till egen industri. Mot slutet av 1921 hävdade organet för verkstadsindustri m m (Glavmetall) att de kunde producera samma sorts lok som beställts utomlands, inom samma tidsperiod och det till endast 65% av kostnaden. Detta accepterades inte av NKPS främst av det skälet att importen skulle betalas i guld medan inhemska beställningar skulle tära på NKPS:s egen rubelbudget. Den inhemska industrin, särskilt lokfabrikerna (av vilka det fanns sex stycken i Sovjet 1921) reagerade våldsamt och begärde att upp till800 av de lok som beställts i Sverige och Tyskland skulle avbeställas. Man menade att det var orimligt att köpa lok från Sverige samtidigt som rysk 2. Ibid, s 144-150. 54

industri nästan saknade order och att den egna lokproduktionen kunde komma igång raskt om bara staten satsade på investeringar. Vid denna tid, april 1922, menade NKPS att det knappast gick att avbeställa de tyska loken eftersom merparten redan producerats. Skulle man dra ner på beställningarna fick det bli Nohab-ordern, men det skulle innebära stora finansiella förluster. I slutändan blev resultatet att 500 av de 1 000 lok som beställts hos Nohab avbeställdes. Officiellt sades orsaken vara att Nohab brutit kontraktet genom att avsiktligt försena utskeppningen av loken från Trollhättan och att den svenska riksdagen vägrade ratificera det svensk-sovjetiska handelsavtalet från mars 1922. Av de totalt beställda 1700 loken åren 1920-21levererades 700 från Tyskland (de sista våren 1923) och 500 från Nohab i Trollhättan (det sista i december 1924). 3 "Rysstidens" betydelse för Nohab, Trollhättan och svensk industri Vid slutet av första världskriget gick produktionen vid Nohab, ett av Trollhättans största företag, på sparlåga, under vissa perioder bedrevs arbetet endast fyra dagar i veckan. I detta besvärliga läge kommer så lokordern från Sovjet. Gunnar W Andersson blev både VD och så gott som ensam ägare till företaget i samband med "ryssordern". Han hade sedan gammalt en handelsfirma i Stockholm och goda kontakter med Ryssland. Med sig in i Nohab förde han beställningar på 230 miljoner kr, varav sju miljoner i förskott. Produktionen skulle vara mycket snabb med leverans av fem lok per vecka. För detta krävdes inköp av mer tomtmark och uppförande av ny maskinoch uppsättningsverkstad. Det första loket levererades den 2 september 1921 och det 500:e och sista den 22 december 1924. Vid Åkersjö byggdes en ny kaj och en stor kran sattes upp för lastning och utskeppning av ryssloken. I regel tog det två dagar att lyfta ombord 11 lok inklusive tendrar på ångfartyget "Neebing". Arbetskraftsefterfrågan ökade givetvis i samband med lokbeställningen, från 780 arbetare år 1920 till2 153 år 1923. För att klara denna för svenska förhållanden mycket stora industriorder krävdes samarbete från många andra företag. Nohab växte ut till en koncern genom förvärven av bl a Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna (Nohab-Eskilstunaverken), Forsbacka Järnverk och Lidköpings Mekaniska Verkstad. Beställningar lades också ut på en rad svenska och utländska bolag. 3. Ibid, s 150-156. 55

Framför ett av "ryss/oken': Fr h direktör Gunnar W Andersson, bankdirektör Billing (Nordiska Handelsbanken), direktör C H Lindhagen, direktör Antenor Nydqvist. Foto ur Nohab-arkivet. Arbetslönerna vid Nohab steg, Trollhättan fick ett kraftig ekonomiskt uppsving och många flyttade hit. Bolaget fick företrädesrätt till ett stort antal lägenheter i staden som ägdes av AB Arbetarbostäder. Det skrevs mycket i pressen om de ryska kontrollanterna och festerna runt dessa. Annuleringen av de 500 loken 1922 fick stora konsekvenser för bolaget och Trollhättan. Verksamheten bantades ner, lönerna sjönk och många blev arbetslösa. I oktober 1924 hade antalet anställda minskat tilllloo, av vilka de flesta endast hade arbete tre dagar i veckan. 4 Källmaterial om lokaffären i Nohabarkiven (Göteborgs Landsarkiv) Huvuddelen av det i Sverige bevarade källmaterialet om den sovjetiska lokaffären 1920-24 återfinns hos Nohabarkivens huvudarkivbildare- arkiv C 130:1 Nohab. I nämnda arkiv är det främst serierna F17 "Handlingar rörande 1920-talets affärer med Sovjetunionen" (det mesta skrivet på tyska) och Al "Styrelse- och bolagsstämmoprotokoll med bilagor" (åren 1920-25) 4. Johansson H, Trollhättan- samhälle i expansion (Uddevalla 1987), s 33-35. 56

som handlar om lokaffären. Men det finns också material på flera andra håll i arkiv C 130:1 som belyser affären. Låt oss börja med att ta del av vad som avhandlades på några av styrelsens sammanträden 1920-25 gällande lok- affären. Ur styrelse- och bolagsstämmaprotokollen 1920-25 (serie Al) 1920: Den l juli sitter Gunnar W Andersson (GWA) för första gången som ordförande på mötet i T rollhättan och han får i u p p drag att ordna kontor åt Nohab i Stockholm. Dagen efter övertar han posten som VD och tilldelas en årslön på 60000 kr. Till vice VD utses Antenor Nydqvist (sonson till en av bolagets grundare) med en årslön på 20 000 kr. På mötet i Trollhättan den 14 augusti är den nya styrelsen för första gången samlad och ordföranden meddelar att professor Lomonosov "... besökt verkstäderna i och för fastställande av vissa detaljer rörande de lokomotiv som minister Krassin hade beställt av herr Gunnar W Andersson, och vilken beställning det vore meningen att överföra till Nydqvist & Holm AB". Nohab hade kontaktat AB Bofors-Gullspång och Munktells Mekaniska Verkstad för att de skulle medverka vid lokproduktionen och Lomonosov besökte även dessa industrier. Det tas till protokollet att Lomonosov "... förklarat sig mycket belåten med vad han sett, och uttalat som sin uppfattning att de tre verken tillsammans skulle kunna inom den bestämda tiden leverera tusen lokomotiv". Senast den 15 september ville ryssarna ha en arbetsplan för tillverkningen och så snart de fått denna skulle GW A lämna över beställningen till Nohab som i sin tur skulle lägga ut beställningar på Bofors och Munktells. Efter diskussionen beslutar mötet att material skall beställas för tillverkning av 30 lokomotiv vilka skulle väga ca 100 ton vardera, men det förutsatte att GW A antingen betalade in det förskott på sammanlagt 7 miljoner kr han erhållit eller ställde säkerhet i svensk bank för de kostnader som skulle vila på Nohab. På sammanträdet den 18 november (nu i Stockholm) går man igenom kontraktet med "Centrosojuz" och fastslår följande plan: 130 lok skall vara levererade 1/10 1921,20 ytterligare före 1111922 och därefter 150 under 1922 och 175 varje år fram t o m 1926. Mötet godkänner också ett kontrakt mellan Centrosojuz och Nordiska Handelsbanken rörande diverse finansiella frågor i samband med lokaffären. GWA har således nu överlåtit kontraktet på Nohab och för det får han i ersättning"... 1,5% av det slutliga nettoförsäljningsvärdet för levererade lokomotiv, eller kronor 4 miljoner". Årets sista styrelsemöte äger rum i Stockholm den 16 december och på det beslutar man att 15 tendrar (de vagnar som skulle transportera 57

58 bränsle- och vattenförrådet) skall beställas från Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna. 1921: Den24mars meddelar GWA att han köpt aktiemajoriteten i Munktells Mek Verkstad och mötet beslutar överta densamma mot en ersättning av 800 000 kr till honom. Den 19 juni ändras kontraktet med Centrosojuz så att följande gäller: l) 15 miljoner kr ställs till Nohabs förfogande, 2) Lomonosov betalar ut 6 miljoner i förskott, 3) Leveranstiden sänks från sex till fem år. Vidare godkänns ett kontrakt med den tyska sammanslutningen av lokfabrikanter (tyska syndikatet) rörande 100 lok som skalllevereras till Centrosojuz. Man beslutar också att flytta bolagets huvudkontor till Stockholm. Styrelsemötet i Trollhättan den lo september behandlar en förfrågan från ryska generalkonsuln Fredrik Ström om Nohab kan anställa arbetslösa ryssar. Verkstadsledningen svarar att man först och främst vill anställa arbetslösa på orten, vilket styrelsen godkänner. Samma möte tar upp den punkt i kontraktet som säger att loken skall transporteras per järnväg över Finland. Detta förutsätter att de måste demonteras och senare remonteras i "Ryssland", vilket ingen av mötesdeltagarna tror på. Trots allt måste de första 50 loken sändas över Finland varför styrelsen vill att remonteringen görs i Vi borg. Direktör Lindhagen får i uppdrag att åka dit för att förbereda operationen. Den 15 november avhandlas bolagets behov av ett avtal med ett järnverk för att säkerställa behovet av stålgjutgods, smide och plåt. Man inriktar sig på Forsbacka järnverk och framhåller att det bästa vore om detta kunde köpas in. Förberedande förhandlingar om en sådan affär förs redan genom Nordiska Handelsbanken. 1922: På det långa styrelsemötet i Stockholm den 16-18 januari meddelas att Forsbacka järnverk köpts genom att Nohab övertagit betalningsansvaret för verkets förbindelser på sammanlagt 10,3 miljoner kr (därav 6,3 miljoner till Nordiska Handelsbanken). GW A har med Lomonosov diskuterat anskaffningen av lastningsanordningar vid Trollhätte kanal för att kunna transportera loken sjövägen. Lomonosov erbjuder sig att låna bolaget 450000 kr, dvs den beräknade kostnaden för hamn, spåranläggning och kran. Med Vattenfall har träffats avtal om att på 28 år (mot 30000 kr) arrendera "ett nödigt område", dvs Åkersjö. Beslut tas om nedsättning av ackordslönerna för arbetarna både i Trollhättan och Eskilstuna. Utlastning av loken kommer tillsvidare att verkställas över Landskrona, kring vilket avtal träffats med Öresundsvarvet och Landskrona Nya Mek Verkstad. Mötet beslutar också att framtida styrelsemöten skall hållas i Stockholm om inget annat bestäms. Den 10 juli tas en tolkningstvist upp gällande det i kontraktet stipulerade självkostnadspriset på 230 000 kr per lok. Lo monosov har sagt att denna summa är att betrakta som ett avräkningspris och att

det verkliga självkostnadspriset kan hamna både över och under och att betalningen då skall gälla det verkliga priset. GW A hänvisar till kontraktet som säger att ett självkostnadspris överstigande 230 000 kr skall betalas av ryssar-. na medan bolaget inte blir återbetalningsskyldigt om priset hamnar under denna summa. Några av direktörerna håller på att 230000 kr är ett minimipris medan andra inte vill gå emot Lomonosov. Beslutet blir att styrelsen för närvarande inte motsätter sig Lomonosovs tolkning. Den senare har inget emot att ett fast pris åsätts hela beställningen på l 000 lok, vilket är i överensstämmelse med den ryska regeringens önskemål. Preliminärt beräknas materialkostnaderna på lok+ tender till30 000 vilket för 650 lok skulle betyda ett kapital på ca 20 miljoner kr. Den 11 augusti meddelas helt kort att kontraktet med Centrosojuz ändrats från l 000 till 500 lok och att ett fast pris bestäms. Detta innebär driftsinskränkningar vilka främst drabbar Eskilstunaverken, eftersom "... man numera kan framställa den största delen av loken i verken i Trollhättan". 1924-25: Den 10 april 1924 beslutar mötet att ställa in leveranserna till Sovjet, till följd av en tvist mellan bolaget och RyskaJärnvägskommissionen (RJK) om de ryska kontrollanternas krav på extraarbeten på redan beställda lok. Styrelsen accepterar inte att bolaget skall stå för dessa merkostnader eftersom kontraktet inte stipulerar sådana extraarbeten. Den 12 augusti samma år har meningsskiljaktigheterna lösts på så sätt att RJK får stå för merkostnaden på 4 miljoner kr. Den 25 aprill925 godkänner styrelsemötet en uppgörelse om försäljning av Eskilstunaverken till Munktells Verkstads NyaAB. 5 Som framgått ovan var affärens två huvudrollsinnehavare GW Andersson och Lomonosov. Om hela affärens förutsättning var att Andersson skulle överta Nohab vet vi inte men de facto blir han ensam ägare till nästan samtliga aktier i bolaget åren 1921-24. Under dessa år innehar han över 90% av de sammanlagt 6 000 aktierna. Efter sovjetaffärens avslutande går han ner till knappt 20 %. Bolagsstämmoprotokollen 1920-25 ger följande bild av aktieägandet. 5. C 130:1 Nohab, serie Al: Styrelse- och bolagsstämmoprotokoll med bilagor, voll-2. 59

Aktieägare/ År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 GW Andersson 5947 5947 5923 6601 l 032 HNydqvist 2420 A Nydqvist 800 50 50 50 370 370 SKF 2745 A Ljungman 20 N Junggren 25 25 Fastigh bol Gladan 1500 Förvaltn AB Älvsborg 1500 AB Mercari 998 E Allgoth 100 T Nilsson 50 KKjällman 50 Övriga 12 3 3 2 4 3 Summa: 5997 6 000 6 000 6000 6 000 5647 styrelseberättelsernas balans- och resultaträkningar 6 ger oss räkenskapsbilden, eller snarare den bild bolaget vill att vi ska ha, kring affären. 1919, dvs året före beställningen, låg balansomslutningen i bolaget på 14,8 miljoner kr. Året därpå var den uppe i 97,7 miljoner. Den stora skillnaden mellan dessa båda år var depositionen av 71 miljoner i Nordiska Handelsbanken för "leveranser enligt kontrakt". Under åren 1921-24 sjunker omslutningen från 75 till46 miljoner och 1925 års siffra 19,4 miljoner ligger inte långt ifrån "utgångspunkten" 1919. Det i styrelseberättelserna redovisade, årliga nettoresultatet 1919-25 såg ut enligt följande: År Resultat (kr) År Resultat (kr) 1919 1920 1921 1922 + 204433 + 669755 + 1080000 + 272 960 1923 1924 1925 +245 073 +214365-469883 De stora bokföringsmässiga vinsterna hämtades således hem 1920 och 1921. Året efter leveransen av det sista loket, 1925, har vinsterna som synes förbytts i en förlust på nära 1/ 2 miljon. Aktieutdelningen steg från 180000 kr 6. Ingår även i C 130:1 Nohab, serierna GlCB: Inventarium och balansräkning och GlCC: Övriga handlingar rörande bokslut. 60

Lokomotiv för Ryssland. Lastningför järnvägstransport via Tomeå. Ur Nohabs arkiv. år 1919 till420 000 år 1920. 1921 kunde GW Andersson skörda stora frukter av sitt näst intill totala aktieinnehav (99,1 %) eftersom hela vinsten på drygt en miljon kronor då gick till utdelning. Om och ur "Handlingar rörande 1920-talets affärer med Sovjetunionen" (serie F17) Arkivserien inleds med kontrakten, vilka indelats i tre underserier: l) Kontrakt med Sovjetstaten och Nordiska Handelsbanken (2 vol); 2) Kontrakt med tyska underleverantörer (l vol), där vi får uppgifter om de tio tyska företag som utgjorde det ovan omtalade syndikatet - bland de mer kända återfanns Henschel o Sohn i Kasse!, Friedrich Krupp AG i Essen och AEG i Berlin; 3) Materialkontrakt med Ryska Järnvägskommissionen, underindelad i en huvudserie (28 vol) och en särskild serie ( 6 vol). I nämnda huvudserie får vi reda på att Nohab i Trollhättan slöt kontrakt med 23 tyska, 61

25 svenska och två österrikiska underleverantörer samt med en vardera från Österrike och Finland/ Det finns två korrespondensserier som till övervägande delen innehåller material på tyska. Den första rör huvudsakligen korrespondens med Ryska Järnvägskommissionens olika avdelningar och representanter (22 vol) - bl a med Lomonosov. Den andra utgör övrig korrespondens (7 vol)- bl a med Krasin och Lomonosov mellan Gunnar W Andersson och ryska handelsdelegationen. I "Materialförteckningar" (lo vol) kan hämtas detaljuppgifter om produktslag, leverantörer, levererade kvantiteter och materialkostnader. "Handlingar rörande lokleveranserna m m" (5 vol) ger förstås uppgifter om transporterna- t ex korrespondens, kostnadsförslag och kartor. "R y ska lokakter" (l vol, s k Akt priemki) är skriven på ryska och innehåller vad man kan kalla lokens pass. "Räkenskapshandlingar" (l vol) innehåller flera intressanta uppgifter om t ex värdering av maskiner och anläggningar, produktkostnader, kostnadssammandrag för producerade lok och representationsräkningar. 1920 beräknades kostnaden för produktion av ett lokomotiv+ tender till220 600 kr, varav 66% utgjorde materialkostnader och 32% arbetskostnader. En handling med rubriken "Kostnadstablå för utvidgning av Nohabs verkstäder för byggandet av 200 lok per år" upplyser om att sammanlagt 28,2 miljoner kr investerats, varav 6 miljoner i fabriksbyggnader, nästan 10 miljoner i bostäder (1200 lägenheter) och 12 miljoner i maskiner. I en tablå kallad "500 st lokomotiv till Ryska Järnvägskommissionen" från den 25 september 1925 får vi en översikt av affärens totala kostnadsbild: Antal År lok Material (kr) Arbete (kr) Omkostn (kr) Summa(kr) 1921 so 7 359683:00 3185110:00 1669207:00 12 250 000:00 1922 160 20 789 769:31 6363 881:67 7922244:42 35 075 895:40 1923 122 lo 208 715:49 3 356563:71 4531361:04 18196640:24 1924 168 11 918 248:38 4478098:35 5195 396:84 21591743:57 Sum: 500 50312416:18 17 383 653:73 19318209:30 87014279:21 Anm: Till totalsumman skallläggas förbrukade verktyg, olja och trassel, en kostnad från Eskilstunaverken och en premie till Atlas Diesel om sammanlagt 540 689:78 kr vilket ger en total slutsumma om 87 554 968:99 kr. 7. C 130:1 Nohab, serie F17 ACA: Materialkontrakt, huvudserie-namnen på underleverantörerna är också angivna i arkivförteckningens anmärkningskolumn. De 25 svenska leverantörerna inkluderar Nohabs dotterbolag. I arkivförteckningens anmärkningskolumn anges också vad underleverantörerna producerat. 62

I räkenskapsvolymen får vi måhända en del konkreta belägg för "festen runt de ryska kontrollanterna". Här finns nämligen ett antal räkningar från besök på stadshotellet i Trollhättan. För att ta ett exempel: den 21 juni 1921 dinerade Gunnar W Andersson tillsammans med tio gäster för sammanlagt 380:6S kr, fördelat enligt följande: 11 Dinera 13 kr 143:00 1/2 Punch S:OO 11 Aquavite 6:60 S kup Whiskey 7:20 S Pilsner 2:SO 12 Vatten 6:00 S/1 Cliquot 13S:OO 2 Ramlösa l:so 11 ex Kaffe 11:00 9 Cigarrer a l:so = 13:SO S kup Napoleon 17:SO 6 Cigarrer a O:SO 3:00 11 kup Bols 19:60 S pkt Cigaretter = 9:0S I "Handlingar rörande vattenturbiner och skogsavverkning" (2 vol) finns uppgifter om kontakter och tänkbara affärer med Sovjetunionen på andra områden. "Fullmakter" (l vol) talar för sig självt och består helt av handlingar på tyska och franska. Den sista volymen i F17-serien är "Förteckning på Lomonasov handlingarna i Leedsarkivet" och den är en arkivförteckning till det privatarkiv efter familjen Lomonasov som förvaras vid Leeds University, Russian Archives. Förteckningen upptar huvudsakligen familjens korrespondens men innehåller också biografier över Lomonasov själv, hans hustru och son. Övrigt källmaterial rörande den ryska lokaffären i Nohabarkiven Serien F16 "Handlingar rörande Nohab' s Stockholmskontor" är ett direkt resultat av Sovjetaffären eftersom kontoret öppnades med anledning av denna och stängdes efter affärens avslutande. I serie F32 "Övriga ämnesordnade handlingar" finns ett par volymer med anknytning till den ryska lokaffären. Volym nr 8 innehåller bl a lånekontrakt med Nordiska Handelsbanken och andra s k förbindelser 1920-2S. Volym nr 17 innehåller handlingar rörande inspelningen av och premiären på filmen "Mannen från andra sidan" (om loktransporterna). Filmtiteln syftar på Lomonosov, även om handlingen i filmen inte följer verkligheten alltför väl. Handlingarna utgörs av korrespondens, handskrivna meddelanden och anteckningar, Semitjovs (regissören) filmmanus, faktaunderlag till filmen, fotografier och pressbilder, premiärarrangemang, pressklipp m m. 63

64 Räkenskapsserierna (G) för de aktuella åren (1920-24) rymmer givetvis också lokaffären. I pressklipps-serien L2H "Svensk-rysk film" återfinns material om ovannämnda film. Det finns inga ritningar till de ryska loken i arkivet. I serie Kl "Fotografier" volym 3 finns flera sak- och personfotografier, försedda med namn- och tidsuppgifter, som har med lokaffären att göra. Serie K 2 "Skioptikonbilder" innehåller bl a bilder från Åkersjökajen och några av dessa visar möjligen lastning av rysslok. Arkiv C 130:4 Nohab-Eskilstunaverken (dvs gamla Munktells Mekaniska Verkstad) är helt knutet till tendertillverkningen för Sovjetordern. Till större delen består handlingarna i detta arkiv av korrespondens: en huvudserie (30 vol), korrespondens med Nohab i Trollhättan (16 vol), med ForsbackaJärnverk (3 vol), med RyskaJärnvägskommissionen (l vol) och telegram (1 vol). Dessutom innehåller det bl a en egen räkenskapsserie (9 vol).

Karbennings kristidsnämnds historia och arkiv STEFAN NORDIN Under en filminspelning i Karhenning våren 1991 upptäckes en sedan länge bortglömd trave dokument i ett uthus som tillhört förre kommunalmannen Gustav Adolf Pettersson. Pappren var svårt åtgångna av regnvatten, smuts och möss men efter att ha torkat ett år har nu uppsorteringen börjat. Det visar sig så sakteliga vara ett nära nog komplett arkiv från kristidsnämnden i Karhenning som var i verksamhet från 1939 till 1950. Sorteringsarbetet utförs av Stefan Nordin från Järfälla som är fritidsboende i Hästbäck (Karhenning), väghistoriker och deltagare i filminspelningen. Kristidsnämnders inrättande och organisation Till följd av Kungl Maj:ts kungörelse den 8 september 1939 om kommunala kristidsnämnder (ktn) och kristidsförbund, beslöt länsstyrelsen i Västerås den 7 oktober att Västmanlands län skulle indelas i 42 kristidsnämndsområden (ktno) där en eller två, men i några fall flera kommuner l socknar ingick i varje område. Karhenning ktn bildade ensamt ktno nummer 22. Därmed tillmötesgick länsstyrelsen en vädjan från kommunalnämnden 1 att Karhenning måtte slippa bilda ktno med Västervåla. I de fall ktno bestod av endast en kommun skulle ktn väljas av kommunalfullmäktige i den kommunen. I de fall flera kommuner bildade gemensam ktno skulle ktn väljas av en särskild förbundsdirektion bestående av en eller två representanter för de kommuner som ingick i sådant ktno. Karhenning var således inte representerat i förbundsdirektionen. Länsorganisationen för dessa ktn benämndes Kris tidsstyrelsen för Västmanlands län med säte i Västerås. Kristidsstyrelsen bestod av ordförande och sju ledamöter. Dess första styrelse utgjordes av följande personer: l. Karbennings kommunalstämma 1939 10-04 paragraf 17. 65

Ordförande: Borgmästare Ivar Hedman, Sala Ledamöter: Överingenjör O Hellman, Västerås Lantbrukare Carl Carlsson, Lövsta Dingtuna Affärschef KA Friberg, Västerås Fru Ester Nordin, Fagersta Snickaren Gustaf Olsson, Västerås sekreteraren Karl Sjöfält, Västerås Ombudsman Carl Ölander, Västerås I länsstyrelsens direktiv till kommunerna, daterat den 7 oktober 1939, anges att i de kommuner, vilka ensamma utgör ett ktno, skall kommunalfullmäktige ha förslag på ktn-ledamöter före den 15 november 1939. Kristidsstyrelsen tillsätter ensamt ordförandena. Den 12 oktober 1939 förordnas namngivna ordföranden i samtliga länets ktn och ktf, däribland hemmansägaren Gustav Adolf Pettersson, Vallsjö bo, Hökmora till ordförande i Karhenning ktn. Av allt att döma har man vanligen förordnat kommunalstämmans ordförande. Förordnandena gällande "intill utgången av år 1940". Karbennings ktn skulle dessutom utgöras av tre ledamöter. I Karhenning var Gustav Adolf Pettersson ansvarig för alla ktn-angelägenheter men kommunen var uppdelad i ombudsområden (ortsombud), nämligen följande: 2 Bennebo Axel Forsman. (EH Pettersson (1941) (1942) (1943)) Hästbäck & Åsby J G Nyström. ( Gottfrid Nyström (1941) (1942)) Högfors Utses av bruksledningen. (Axel Larsson (1941) (1943)) Hökmora Johan Johansson. (Henning Wistrand (1941)) Karbenningby Joel Gustafsson (1941) (1943) Klingbo Anton Eriksson (1941) Långsjö Albert E Östmark (1941) (1942) (1943) Nickeho Erik Bäck. (Anton Englund (1941)) Nyhyttan/Kråkbo EG Eriksson (1941- avsade sig uppdraget l dec 1942.) Olsbenning J E Johansson. (Johan Johansson (1943)) Snytsbo KJ Eriksson (1941) (1943) Vallsjöbo Johan Johansson (1941) Örbäck Gunlof Johansson. (KG Johansson (1941) (1943)) 2. De först nämnda valdes vid kommunalstämman 1939-10-22 paragraf 3. De inom parentes nämns därefter angivna år. 66

Gustav Adolf Pettersson, ordf i Karbennings kristidsnämnd from 12 oktober 1939. Ungdomsfoto. Ombuden i dessa områden fungerade som kortutdelare men kunde givetvis bistå ktn med sakupplysningar. Indelningen i ombudsområden var inte formellt reglerad och ombuden erhöll, till att börja med, ingen ersättning för sitt besvär, förutom viss ersättning för telefon och utlägg. Förutsättningen var att man hade telefon och tid. Givetvis krävdes också att man var betrodd. Mellan ktn och ombuden reglerades korthanteringen mycket formellt med reversaler och kvitton av många slag. 67

Ktn egna räkenskaper är inte bevarade förrän med året 1942. 3 Detta år var det kommunala bidraget 2 940 kr 25 öre och statsbidraget var 215 kr 75 öre. Av detta erhöll Pettersson 1500 kr i arvode och 600 kr för utgifter (expensmedel). Övriga utgifter är uteslutande arvoden och omkostnader till ombuden. Under åren förändras dessa siffror såväl uppåt som nedåt. Kristidsnämndernas gallringsföreskrifter Efter kommunsammanslagningarna 1952 förelåg ett stort behov av direktiv för de kommunala arkivens bevarande. 1952 års gallringssakunnigas 4 betänkande till inrikesministern säger: "Sedan kungörelsen den 29 december 1949 (nr 719) angående överlämnande av kommunala arkivalier till nybildade borgerliga kommuner utfärdades, har riksarkivets samt lands- och länsarkivens tjänstemän flitigt deltagit i de upplysningsmöten, som hållits skilda delar av landet... " "I många fall har det därvid visat sig, att det saknats tillräckligt med utrymmen för förvaring av arkivalierna. Kom m unemas arkivalier låg i stor utsträckning hemma hos kommunalmännen där de förvarades i garderober, på vindar, i källare och i verkstäder... " Vidare nämns att de nybildade kommunerna ofta saknar arkivlokal "i egentlig bemärkelse" och de nya storkommunerna som många gånger planerar nya kommunalhus, har ändå inte "plats varken för de egna eller de äldre kommunernas handlingar": skrivelsen fortsätter: "A v dessa skäl torde det vara nödvändigt att i vissa fall skära ner omfattningen av de kommunala arkiven för att därigenom bemästra lokalfrågan." A v detta framgår att inte bara kristidsnämndernas handlingar utgjorde ett volymproblem utan även den övriga kommunala verksamhetens. I betänkandet framhålls vidare att vissa handlingar förekommer i såväl statliga som kommunala arkiv: "I de fall då dessa handlingar gjorts gallringsbara i det statliga arkivet, ha de sakkunniga ansett handlingarnas gallringsbarhet prövad och tillrått utgallring även i de kommunala arkiven.". 3. Norbergs kommuns arkiv, Karbenningdelen. Tack till Norbergs kommun för hjälp med kopiering m m. 4. Landsarkivarien i Göteborg G R Swedlund och läraren vid sydsvenska socialinstitutet Tage de la Motte. Tack till Gunnar Sundberg RA för hjälp med dessa uppgifter. 68

Gallringssakkunniga menade således att "ska det gallras i det ena så ska det gallras i det andra", ett förhållande som man kan tycka borde resultera i en rakt motsatt uppfattning, nämligen "är det utgallrat i det ena så borde det sparas i det andra". Betänkandet utmynnar i följande rekommendation beträffande kristidsnämndernas arkiv: Böra följande handlingar utgallras: Samtliga handlingar med undantag av protokoll, personalregister respektive motsvarande handlingar och diarier ävensom inkomna skrivelser, i den mån dessa äro ägnade att belysa allmänhetens reaktion inför krisregleringarna, samt räkenskapsböcker." Övriga handlingar fick utgallras omedelbart, med undantag för vissa ekonomiska handlingar där gallringsfristen var 10 år. De av 1952 års arkivgallringssakkunnigas föreslagna gallringsreglerna återfinns i stor sett oförändrade i 1956 års arkivgallringskommittes betänkande vilken sedermera stadfästes i K,ungl Maj:ts cirkulär nr 529 och 530 den 24 oktober 1958. Så långt de centrala direktiven för kristidsnämndernas arkivgallring. A v dessa framgår att samtliga handlingar i det nu aktuella Karbennings kristidsnämnds arkiv, utom inkomna skrivelser från enskilda (E IV), har kunnat gallras. Arkivets innehåll Arkivet består av 55 volymer folio- och A4-kapslar på 4,3 hyllmeter. Till detta kommer 2-3 hyllmeter E I- Tryckta periodiska informationsskrifter, uniformt utformade. Detta är uniforma "tidskrifter" från de statliga myndigheterna, vilka ännu inte till fullo är ordnade. Serie A -protokoll, saknas. A v allt att döma saknas de även i nuvarande huvudkommunen Norbergs kommuns arkiv och trots efterforskningar hos många berörda har varken originalprotokoll eller protokollkopior kunnat återfinnas. Enligt vittnesmål tog ofta ktn-ordföranden i allmänhet, och G A Pettersson i synnerhet, beslut i ärenden utan formella sammanträden och protokoll. Sannolikt är detta en sanning med modifikation. Dels kunde missgynnad anföra besvär över ktn-beslut, vilket förutsatte ett formellt protokollsförfarande. Dels finns en avskrift av protokoll 5 bevarat 6 vilket ger intryck av en löpande protkollrutin. 5. 7 mars 1948. 6. Övol4. 69

Serie B- Utgående skrivelser 1939-1948. (1 vol). Den sista skrivelsen är daterad 23 juli 1948. Serie C och D saknas. Journaler, register och liggare fördes av ordföranden som kontroll på utfärdade licenser m m. Eftersom sådana dokument är formulärnumrerade på samma sätt som alla andra formulär, har de inordnats i Serie E V trots att de enligt arkivschemat skulle kunnat bilda en serie D. Serie E I - Inkommande skrivelser. Tryckta periodiska informationsskrifter, uniformt utformade. Ännu osorterat (okt 1992). Sannolikt 15-20 volymer. Serie E II- Inkommande skrivelser. Tryckta och stencilerade cirkulär och anvisningar från centrala myndigheter, utan särskild adressering. 9 volymer 1939-1950. Serie E III- Inkommande skrivelser. T ryckta och stencilerade cirkulär och _ anvisningar samt skrivelser från centrala myndigheter, adresserade till Karbennings kristidsnämnd. l volym 1939-1948. Serie E IV- Inkommande skrivelser. Brev från lokala företag, organisationer och enskilda (utan särskilt formulär). 3 volymer 1940-1948. SerieEV-Inkommande skrivelser. Ansökningar, licenser, deklarationer, rekvisitioner, kopior m m på särskilt formulär (se formulärregister). Denna serie utgör arkivets huvuddel med sina 32 volymer. Varje formulärtyp är nu av utgivande myndighet åsatt ett nummerför att kunna korrespondera med instruktionerna för en bestämd angelägenhet. Formulären är ifyllda av den person som söker eller deklarerar någonting, exempelvis bränsle till traktor, innehav av utsäde, försäljning av ägg, behov av stövlar etc. De olika formulärtyperna uppgår till ett antal av 676 varav 441 ingår i den aktiva delen, dvs är ifyllda på nämnda sätt. Övriga 235 7 formulärtyper är icke ifyllda (passiva) formulär vilka sparats för att åskådliggöra den totala formulärfloran i en kristidsnämnd. Av en del formulärtyper finns många hundra exemplar, av andra endast enstaka. Varje formulärtyp är registrerad i databas med formulärnummer, rubrik, myndighet och plats i arkivet. Därigenom kan arkivförteckningen enkelt förses med sökregister på olika fält. Genom att allt dessutom finns på data kan sökning på valfritt ämne lätt genomföras. Exempelvis sökning av ordet "Traktor" ger sekundsnabbt samtliga formulär, dess plats i arkivet m m, med anknytning till traktor. De centrala myndigheter som främst hade kontakt med kristidsnämnden är: 7. Dessa ingår i serie Ö voll-4 och är icke medräknade i ovan nämnda 32 volymer. 70