Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1. Filosofins terminologi 2. Den klassiska filosofin (essentialistiska) A. Teologiska essentialismen B. Konceptualistiska essentialismen C. Fenomenologiska essentialismen 3. Den existentialistiska filosofin A. Ateistiska existentialismen B. Den kristna existentialismen B:1. Den katolska existentialismen B:2. Den protestantiska existentialismen B:3. Karl Jaspers - transcendensen 4. Modern existentialism med Jean Paul Sartre och Paris i fokus 5. Egna funderingar och hypoteser 6. Litteraturförteckning 1

1. Filosofins terminologi Jag vill med nedan angivna begrepp ge läsaren kännedom om vissa ord, som vi måste kunna förstå för att få glädje av denna avhandling. Filosofi = philos = grek. kärlek till lärdom och vetenskap (vishetskärlek). vän, sophia = kunskap, vetande. Filosofin kommer från antikens Grekland. "Läran om alltings grund". Ursprungligen var filosofin all vetenskap. Filosofin indelas sedan gammalt vid universiteten i teoretisk och praktisk filosofi. Teoretisk = språkfilosofi och vetenskapsteori. Metafysik, kunskapsteori och logik. Praktisk = etik och värdeteori, politisk eller statsfilosofi, rättsfilosofi, estetik och religionsfilosofi. Andra termer värda att känna till är: Humanism = kommer av latinets humanus = mänsklig. Metafysik = gren av filosofin, betyder efter fysiken eller världsåskådning. Tar upp studiet av grundläggande problem kring verklighetens natur och tillvarons innersta väsen. Ontologi = gren av filosofin eller metafysiken, där man diskuterar eller studerar varats väsen, tingens existens, verklighet, egenskaper, relationer och möjligheter. Kosmologi = gren av metafysiken som rör världens uppkomst. Filosofin är en principlära. Vi kan idag urskilja fyra moderna filosofiska huvudriktningar, vilka är: 1. Nythomismen (minskad aktualitet). 2. Marxismen (minskad aktualitet). 3. Existentialismen. 4. De analytiska skolorna, däribland ekosofin. Vi bör inta en pluralistisk syn på filosofin idag, d v s att beakta att filosofin idag består av ovan nämnda riktningar. 2

Existentialism = ordet är en bildning av substantivet existens, av vilket man kan bilda adjektivet existentiell och existential. Till detta kan vi lägga suffixet ism. Existens existentiell existential. S. Adj. Adj. Existential - ism. existera = att finnas till. Suffix. V. att vara till. Detta suffix ger en viss prioritet. ex: socialism, individualism, realism, modernism, m fl. I socialismen låter man samhällets intressen gå före individens, åtminstone teoretiskt. I individualismen är det individen som står i centrum före statens omsorger. I existentialismen fastställer man en teori om existensens överhöghet eller företrädesrätt. Essensen Med essens menar vi det som är väsen t ex jag är människa, det här är papper, men med det uttrycker jag inte vad jag är eller vad detta papper är. Av den givna verkligheten håller jag kvar de egenskaper som de har gemensamt med alla väsen av samma slag. Egenskaperna utgör den universella essensen (den är evig). När den kompletteras med egenskaper som utmärker varje särskild individ blir den universiella essensen den individuella essensen (jämställs med existens). Essensens väsen är att vara möjlig. När vi talar om essens är det den universiella essensen som gäller. 3

Den klassiska filosofin fram till 1800-talet ifrågasatte inte essensens överhöghet och vi talar om essentialistisk filosofi. Existentialisterna tillerkänner tvärtom existensen den främsta platsen, d v s inte vad hon är utan blotta faktum att hon är. Möjligheterna blir verklighet när den existerar. Ex: Jag är människa. Ex: Per och Pål är människor. existens essens existens essens släkten naturvetenskap 2. Den klassiska filosofin (essentialistiska) Klassiska filosofin med filosofer som Platon och framförallt Aristoteles gav de första impulserna till existentialismen. Sedan har det utvecklats en mera kristen existentialism med rötter från Augustinus under antiken och vidare genom teologen Thomas av Aquino på 1200-talet. Jag kommer nu att redogöra för vissa strömningar och börjar med den teologiska essentialismen. A. Teologiska essentialismen Enligt den form av essentialism som vi betecknar som teologisk, är essenserna något gudomligt för att inte säga Gud självt. Den går tillbaka på Platon, men gavs form av Augustinus (biskopen av Hippo). Endast i Gud är existensen oskiljbar från essensen. Teologerna kan inte föreställa sig en Gud som inte existerar, utan Gud är essentiell eller nödvändigtvis existerande och att föreställa sig en Gud som icke kunde existera är en motsägelse. Platon skiljer på den sinnliga och den andliga världen (idéernas värld). Sinnliga världen utgörs av de verkligheter som sinnena uppfattar. Den sinnliga världen är existensernas värld och den sinnliga världen äger endast ett begränsat "vara". Tingen blir och deras blivande består av att de vandrar hän mot "intet". Det finns inget ideal. Ex: Människan kan vara god, men hon är inte godheten. 4

Hur vacker hon än är, så är hon inte skönheten. Andliga världen är okänd för massan, eftersom den inte kan uppfattas annat än av tanken. Platon kallar dem idéer och alltings urbild. Den andliga världen eller idevärlden är essensernas värld. Hans åsikt är att den sanna verkligheten ligger i idéerna som är essensen, medan de existerande varelserna endast har delaktighet. Platon ansåg att existensen istället för att berika essensen, som den förverkligar, utarmar den och menar alltså att övergången från det möjliga till det vi kallar verklighet skulle bli ett förfall (paradox). Han står i skarp motsättning till existentialismen. Att ej kunna vara mer än en sak i taget, att se sig driven till att välja mellan många möjligheter, det är existentialismens drama och förtvivlan. Vi kan uppfatta detta som en degradering. Platon menade, att ingenting existerar i sig utom i idéerna och han trodde på själens odödlighet. Han ansåg, att allt här på jorden är ofullkomligt, men däremot finns det en högre värld, som är fullkomlig och dit vi alla bör sträva att komma efter döden. Platon förebådar det kristna himmelriket. Han tänkte, att det verkliga var idéernas värld och 5

sinnevärlden var oförnuftig, hade lägre värde, men idévärlden var rationell och fullkomlig. Platons tänkande hade ett romantiskt drag och han var inspirerad av matematiken. Hans idealism var det övervärldsliga (transcendenta). Den platonska filosofin är själva urtypen för den essentialistiska filosofin. Augustinus (biskopen av Hippo) anser, att essenserna är Ordet d v s "I det var tanke". Han sätter den gudomliga tanken, som säte för idéerna (andliga världen). Augustinus traditioner bevarades genom många tänkare, särskilt genom Franciscos religiösa riktning på medeltiden. Den augustinska läran är mycket mindre essentialistisk än Platons. Han är i jämförelse med Platon existentialist, analogt med modern kristen existentialism (autentisk existens). Först och främst är icke essenserna i den augustinska läran ting och utgör icke en värld, för de är endast Guds idéer. Gud å andra sidan är ett verkligt existerande väsen, som har ett aktivt och personligt liv, nedstigen i tiden och inkarnerat i Kristus. Denna världens varelser är verkliga varelser och icke blott skuggor. Augustinus säger om människan, att för känna hennes natur och veta hur hennes handlande bör vara, måste man åberopa sig på skaparens idé. Människan befinner sig vid horisonten mellan två världar, genom sin lägre del hör hon till existensernas värld, men genom sin högre del höjer hon sig till essensernas värld. Bonaventura säger: "Hur skulle intelligensen kunna förstå att detta är bristfälligt och ofullkomligt, om den inte hade någon kunskap om väsendet utan defekt". Ändå bör augustinismen räknas till den essenstialistiska filosofin, ty essenserna spelar en huvudroll, för allt som existerar har del i essensernas värld. Sålunda existerar allt som existerar, icke annat genom delaktighet i Ordets idéer. Ordet är källan till all verklighet och följaktligen når vi något av Ordet självt i de skapande varelserna. Vi bör betrakta världen inte som en ogenomtränglig mur, som skiljer oss från Gud, utan som en bro, som han slagit mellan sin oändlighet och vår litenhet. Ordet är det sanna ljuset och det som lyser över alla människor. När vi bedömer, åberopar vi oss icke på de normer, som är fattade med tanken i Platons andliga värld, utan på själva Ordets idéer, som på ett mystiskt sätt 6

förmedlas till våra sinnen. Det är i Ordet, som vi ser dygdernas ideal efter vilka vi dömer vårt handlande och våra avsikter. Samvetet är verkligen Guds röst (moralen). För att hjälpa människorna, att bli uppmärksamma på Ordets undervisning har Kristus instiftat kyrkan, vars tjänare har till uppgift att orientera de trognas sinnen, så att de själva, upplysta av ett gudomligt ljus som alltid är närvarande hos dem, kan se den sanning som är nödvändig för livet. Predikanten är inte en lärare som förmedlar en lära, utan han är själv blott en Ordets hörare. Prästen och församlingsborna är lärjungar tillsammans, för prästen är bara lite mera skolad och tjänar som vägledare för de andra. Augustinus betonar detta hundratals gångar, att han själv blott är Ordets hörare: "In hac schola omnes condiscipuli". Den augustinska filosofin vilar på skaparens idé. B. Konceptualistiska essensen Jag måste nu ge er läsare en ytterligare barbarisk term. Konceptualist kommer från ordet koncept, som betyder idé och etymologiskt är konceptet (conceptum) resultatet av avlelsen (conceptiv). Den sistnämnda termen avser i egentlig mening ett biologiskt fenomen, som dock företer vissa likheter med tankens fenomen och dessa likheter har medeltidens filosofer i stor utsträckning utnyttjat. Den själsliga konceptionen (avlelsen), som det här rör sig om, är resultatet av en förening av ett subjekt i stånd att ha kunskap (t ex Jag) och vetbara objekt (t ex denna klocka, denna kniv). Av denna förening uppstår i mitt sinne detta mystiska något, som kallas idé, klockans eller knivens idé. Vi föredrar att säga enligt filosoferna - konceptet, begreppet. Ex: Jag känner inte bara Per och Pål, utan jag har också en föreställning om människan, alltså en idé eller ett begrepp (tingens essens och ej blott enstaka bilder). Aristoteles är konceptualist. Han hade inte vår föreställning om skapelsen d v s den judiska - kristna uppenbarelsen, som Augustinus 7

hade. Aristoteles filosofi intar en världslig inriktning och han brukar betecknas som idealist (inomvärldslig idealism). Han intar ett motsatsförhållande till Platon, eftersom han flyttar idévärlden från en högre värld till sinnevärlden. Aristoteles var i grunden naturvetare (biolog) och anser att vetenskapen börjar med förundran. Vetenskapen är begränsad till essensernas värld och essenserna är ingenting annat än tankens föreställning. Aristoteles begrepp = Formens och materiens relativitet. (möjligheter) (det verkliga) Aristoteles teologiska världsbild Vetenskapen börjar med förundran. " Eidos rike " (grek. skepnad eller förundran) Hos Aristoteles finns det intet verkligt utom individerna, de existerande väsendena. Aristoteles anser att moralen är liksom vetenskapen essentialistisk och att leva moraliskt är att leva i enlighet med naturen eller den mänskliga essensen. Han grundlade en rad vetenskaper t ex logik, psykologi och zoologi, samt var grundare till metafysiken. Aristoteles kallade den första filosofin "varandet som varande" och ett annat berömt uttalande är: "Känn dig själv och intet till övermått". 8

Thomas av Aquino på 1200-talet lyckades inte utan möda få den aristoteliska metafysiken antagen, som en ram för den kristna världen och han nöjde sig med att rätta Aristoteles filosofi, när den motsatte sig den judiska - kristna uppenbarelsen (kyrkans lära). Huvudtesen var, att Gud har skapat världen. Thomas gudsbevis var: 1. Kosmologiska: världen måste ha en yttersta början. 2. Teologiska: världens ändamålsenlighet vittnar om existensen av en gudomlig planritare. Följaktligen har Gud, som Augustinus sade, idén till alla existerande varelser och till alla möjligheter, som han skulle kalla till existens. För Thomas ligger företrädet hos existensen och det är utifrån de individer som existerar, som vi formar de idéer, som representerar essensen. Han delar inte Platons åsikt, för vilken den sanna verkligheten ligger i idéen eller essensen, medan de existerande varelserna blott äger delaktighet. Dessa idéer preexisterar däremot hos Gud, därav följer en viss prioritet för essensen, men dessa essensens hela vara grundar sig i sin tur på det högsta existerande Väsendet, så att existensen återtar prioriteten. Thomas lära är den romerska katolicismens filosofi och betecknas inom kyrkan som en slags evig filosofi. Han anser, att leva moraliskt består i att förverkliga människans essens. I det att Gud skapade oss, bestämde han oss till att rätta oss efter vår natur och att leva enligt förnuftet, som är delaktigt av själva det gudomliga förnuftet och följaktligen strävar efter att förverkliga det slags ideala humanitet, som vi tänkt ut. Ur denna synpunkt är thomismen en essentialistisk filosofi. Vetenskapliga konceptualismen Teologin var, fram till renässansen, vetenskapernas drottning och hade filosofin, som sin tjänarinna, vilket inneslöt alla vetande grenar i sig. Filosofin blev genomträngd av teologisk anda. Fysiken var först att lösgöra sig från filosofin, men egentligen var det Aristoteles som var fader till denna utbrytning. 9

Vetenskapen har till föremål det som är, men detta lilla ord "är", som logikerna kallar bindeord, uppträder i två olika betydelser. Ex: När jag säger: "Pierre är död, Bikiniatollen är i Stilla havet", fastställer jag en existens eller något visst existerandes speciella tillvarelseform: "Pierre existerar inte annat än som kadaver eller "i Stilla havet existerar en atoll kallad Bikini". Det är inte samma sak när jag säger = "Omkretsen är den kurva där alla punkter är på samma avstånd från en inre punkt kallad centrum" eller "en fallande kropps hastighet i fritt fall är proportionell mot fallets tidslängd". Nu fastställer jag inte någons existens, utan jag definierar en essens eller fastställer en essentiell relation. Jag påstår inte att det utanför min tanke existerar en kurva, som svarar mot min definition, men jag förklarar denna kurva möjlig och i och med att jag definierar den, ger jag den existens för tanken, som är tillräcklig för matematikern. Fysikern, som uttalar lagen V = gt gör inte anspråk på, att det i detta ögonblick, finns en kurva, som faller enligt denna formeller Han fastställer blott, att om en kropp faller under vissa givna betingelser, kommer fallet att försiggå enligt denna lag. Det är intressant, att konstatera, att i våra dagar liksom på Platons eller på Thomas tid, de vetenskapsgrenar, som har de konkreta och individuella tingen som objekt, de enda som existerar, har stora svårigheter att bli erkända som vetenskaper. Är historien en vetenskap? Är geografin en vetenskap? 10

Deras rätt till en sådan beteckning står under diskussion, för vi kan uppfatta t ex geografin, som en beskrivning av jordens yta och klassificering av givna fakta. Ingen tänker att sätta i tvivelsmål matematiken eller fysikens vetenskapliga karaktär, vilka gör en abstraktion av de existerande tingen. Vetenskapen förblir alltså essentialistisk för den har inte blivit existentialistisk. Den moderna tidens vetenskapliga och filosofiska mentalitet motsätter sig den existentialistiska mentalitet genom två egenskaper, som vi inte finner i samma utsträckning hos medeltidens tänkare nämligen strävan efter nationell förklaring och strävan efter objektivitet. Vetenskaplig kunskap är endast objektiv kunskap, som utgår ifrån den rena kyliga intelligensen, som når föremålet sådant det är i sig självt och som uppträder inför alla, är giltigt. Tron eller uppenbarelsen får en högre rang än förnuftet och Thomas lära innehåller inslag av mystik, men förnuftet kan bevisa och fatta beslut om Guds existens. Förnuftet kan inte komma i konflikt om tron. Ett av Thomas berömda slogan är: "Frihet är det bästa ting". 11

C. Fenomenologiska essentialismen Fenomenologin, en strömning inom 1900-talets filosofi, har haft betydelse för den analytiska filosofin och i högsta grad för den moderna existentialismen. Ordet fenomen betyder företeelser och dess grundare var Edmund Husserl. Fenomenologin är ett slags beskrivande psykologi (deskriptiv), som skall beskriva de själsliga företeelserna, utan att söka förklara dem (utreda orsakssammanhang). Det är ett idéskådande, som har beröringspunkter med platonism och med Aristoteles ontologi. Det var motsättningar rörande den materiella världens existens - eller den yttre världen i motsats till själslivets innevärld - som ledde Husserl till den fenomenologiska attityden. Fenomenologins ursprung kommer via Aristoteles och skolastikerna och lyder: Själen och kroppen utgör de två metafysiska principerna hos en enda substans, människan, vars kropp är materia (υλη) och själ form (µορϕη), därav namnet hylemorfism, men verksamheten hos de två grundprinciperna är odelbar. Intryck som mottages i kroppen genljuder i själen och tankar ledsagas på ett materiellt sätt av en bild, varvid det finns möjligheter till direkt kunskap om den yttre världen. Grundtes: Medvetandet är alltid medvetandet om något. Medvetandet är att vara i världen, vilket viktigt enligt Husserl. Han betonar starkt detta. Det är när världen blir till för mig, som världen får en mening, blir förståelig och bearbetas till fenomen, vilket utgör fenomenologins sanna existens. Den råa tingsverkligheten kommer till existens genom medvetandet. "Jaget" är "invånare" i medvetandet anser de flesta filosofer. Husserl erkänner inte Descartes "jag tänker, alltså är jag till (cogito, ergo sum)" för "man tänker alltid något". 12

Fenomenologen försöker fatta sig själv som ett rent jag. Han bestämmer själv strukturen hos medvetandets verksamhet t ex: Husserl kallar dessa strukturer för essenser: Förnimmelsen. Det omedelbara minnet. Minnesförmågan. Den preperceptiva förväntan. Den symboliska beteckningen. Den analogiska exemplifieringen. Fenomenologin är en beskrivande vetenskap, där man söker att intuitivt, d v s genom omedelbar upplevelse, gripa det väsentliga "idén" el "väsendet". Fenomenologin är en väsenvetenskap (väsenskådande). Husserl talar om mening och betydelse (epoche). 3. Den existentialistiska filosofin Existentialismen är i första hand en livsåskådning och av existentialismen finns både ateistiska strömningar och sådana som räknar med existensen av Gud. Denna filosofi har betytt mycket i Tyskland och Frankrike, men även utanför dessa länder och då framförallt inom diktningen. Av äldre existentialister vill jag här nämna Friedrich Nietzsche, därför att hans tänkande är utpräglat existentialistiskt och har betytt mycket för existentialismen. Han betonar kravet på äkthet och självförverkligandet, där vi skall leva ett helt och rikt liv, men samtidigt ett intensivt liv. Nietzsche vänder sig mot den teoretiska hållningen hos många vetenskapsmän, för att de utestänger känslan och saknar, "viljan till makt" vilja till att förändra verkligheten. Han kritiserar den kristna slavmoralen och socialismens jämlikhetssträvan, som leder till stagnation (stillastående). 13

Idealet skulle vara en jämvikt mellan det behärskade och måttfulla, samt den starka lidelsen och känslan. Han betonar " övermänniskan " d v s ställa strängare krav på sig själv och leva fram egna värden. Nietzsches motiv är gemensamma för de moderna existentialisternas tänkande d v s: 1. Livsproblemets prioritet. 2. Den subjektiva upplevelsens företräde framför teorin och spekulationen. 3. Det individuella självförverkligandet. 4. Det personliga ansvaret i motsats till ängslan för seden, konventionen, andras tyckande. A. Ateistiska existentialismen I Tyskland, varifrån den ateistiska existentialismen har kommit till Frankrike, representeras den ateistiska existentialismen av Martin Heidegger (f 1889). Han var elev till E. Husserl och räknade inte med Gud (en moral utan Gud). Hans system var mycket svårlästa och dunkla. 1. Existentiellt tänkande: den tänkande själv är en som existerar, d v s som ser tänkandet som uttryck för personlig subjektiv upplevelse. 2. Existentialfilosofi: vill klarlägga de väsentliga dragen i människans existensfenomenologi (Wesensschau). Han skiljer mellan två sätt att vara = att vara ett föremål (Vorhandensein) och att människans sätt att vara varierar från individ till individ (Dasein). Kännetecknande för människans villkor, för hennes "Dasein" (tillvaro) är att vara i världen (in-der-welt-sein). Världen kräver hennes engagemang och hennes tillvaro är alltid en tillvaro med tingen (Beisein) och med andra människor (Mit-sein). 14

Människan känner sig ensam och det röjer hennes beroende. Hon har alltid bekymmer (die Sorge) för något, för hon vill något, planerar något och liksom lever före sig själv. Enligt Heidegger riskerar människan, att gå miste om sin egentliga tillvaro genom att underkastas "das Man" det som "man menar" eller "man gör" - det som alla gör. Människan vill ge upp inför "den allmänna meningen" eller det stora kollektivet. Den egentliga existensen är att befria sig från denna börda eller uppgift. Från den ångest, som förbinds med vetskap om döden (das Nichts) kan människan fly undan till ett oegentligt liv (das Man). Hon kan också av "ångestens allvar" släppa döden in i medvetandet (tillintetgörelsen), frigöra sig och bli sant existerande. Vi kan inte överlåta vår död, utan det är ett oundvikligt öde och vi tvingas till frågan, vilket som är det väsentliga här i livet. Heideggers filosofi är en fenomenologisk analys, som uppmanar till existens i egentlig mening. Jean Paul Sartre anses däremot med rätta vara existentialismens teoretiker och han har givit en mycket klarare fransk variant över existentialismen. Sartres ontologi är en fenomenologisk ontologi.(sartre klassas som fenomenolog) Det är genom människan, som fenomenets vara stiger upp ur kaos och medvetandet är medvetande om något, beroende av tingets framträdande. Dess vara har icke mer konsistens än fenomenets vara, vilket har medvetandet att tacka för sin existens. Därav kommer en känsla av ångest för den, som kan se utöver det vardagligas banaliteter och se sin prekära situation, att vara utkastad i världen utan orsak och bestämd till döden (vi är maskföda allihop och vi kommer att dö). Sartre liksom Heidegger påverkades av pessimism efter stora nederlag d v s världskrigen i Europa. Sartre inspirerades främst av Husserl, men även av Heidegger. Den tid är förbi, genom den moderna existentialismen, då filosofin spreds genom den högre universitetsundervisningen och i tekniska arbeten för nu kommer den spridas genom romanen, essäer och teatern och en rörelse uppstår. 15

Existentialismen karakteriseras framför allt av tendensen, att lägga tonvikten på existensen. Existentialisten intresserar sig ej för essenserna, de möjliga, de abstrakta begreppen, hans tankesätt är raka motsatsen till det matematiska. Hans intresse riktar sig mot det som existerar eller rättare mot det existerandes existens. Frihet utan gräns: Sartre går längre än så och den frihet han tillerkänner människan är inte det sunda förnuftets. Ex: Jag vill inte vända tillbaka för att leva under din lag, för jag är dömd till att ej ha någon annan lag än min egen, ty jag är en människa och varje människa måste finna sin egen väg. Valet beror inte på frigörelsen, för när jag överväger, är insatsen redan gjord. Inget är förlorat, om vi fritt väljer våra mål, eftersom våra mål bestämmer alla våra val, för ett fritt val av målet, för med sig frihet i alla våra särskilda beslut. I den mån vi fortsätter att existera, fortsätter vi att välja våra mål, ty friheten är essens i vår existens. Detta är den levande spontaneiteten uttrycker Sartre. Ansvar: Jag är ansvarig för allt, lika djupt ansvarig för kriget, som om jag själv hade förklarat det. Denna värld för oss i motsats till världen i sig, existerar endast genom oss. Det är inte vi som är beroende av den, utan tvärtom den, som är absolut beroende av oss och som utan oss inte skulle vara någonting alls. Ex: Jag befinner mig i en trädgård i färd med att från en kastanjeallé betrakta en grön gräsmatta, i vars mitt en staty reser sig. Allt detta existerar för mig. Då kommer en annan vandrare och stannar och betraktar detta skådespel, som jag är innesluten i, men då upplöser sig genast min föreställning - som för mig är den sanna världen. Nykomlingen fokuseras, världen har övergivit mig, för att bli en annans. Den andre nöjer sig icke med att endast stjäla världen från mig, utan försöker också knycka från mig mitt sanna jag, d v s den varelse jag planerar att bli. Vidare, om jag inte försvarar mig, blir jag det han vill att jag skall bli. Den andres faktiska verklighet är obestridlig och träffar mig 16

rakt i hjärtat. Jag inser det genom obehaget (malaise), för genom den andre svävar jag ständigt i fara och konflikten uppstår. Var och en av oss, som vill existera, d v s förverkliga sin plan, att vara sig själv, vi vill inget annat än detta. När allt kommer omkring har man ju bara sig själv. Det finns ingen annan än jag, som är jag. Genom själva detta faktum förnekar de andra och försöker med all makt, att få de andra att tjäna hans syftemål. För övrigt, om att älska är att vilja älskas, är det också att vilja, att den andre vill, att vi skall älska honom, d v s att han behöver oss. Kärlek är ett spel om vem, som skall undantränga den andre. Eftersom vi var och en är innestängda i vår egen existens, kan vi inte förstå de andra och inte heller göra oss förstådda av dem, därav kommer missförstånden, som har en orsak: Förbannelsen att vara en annan. Varje människa skapar sig själv plus sin värld. Sartre anknyter till Heidegger, som säger, att det är människan, som skapar den sanna världen, den som existerar för henne och den värld var och en skapar varierar allt efter de mål hon satt sig före. Föremålen är endast redskap för oss. Sålunda är den värld, som existerar för mig, mitt medvetandes verk. Det är inte vi, som är beroende av den, utan tvärtom den, som är absolut beroende av oss och som utan oss inte skulle vara någonting alls. Heidegger säger: Jag är det vara, genom vilket det finns ett vara. Det är uppdykandet av (le-pour-soi) d v s medvetandet, som gör att det finns en värld och det är när den blir till för mig, som världen får en mening, blir förståelig och bearbetas till fenomen. Medvetandet om att vi skapar/väljer oss själva visar sig i den dubbla känslan av ångest och ansvar (två specifikt existentialistiska känslor). Vi har ett val och då måste vi välja si eller så. Måste är ofrihet. Existentialismen erkänner endast ett värde: 17

Det personliga fria valet. Genom detta bestämmer man sig för att förverkliga sig själv och inte bara låta sig formas av främmande mönster. Sartre säger, att existensen är ett människans privilegium. Man får inte tro, att varje människa utnyttjar detta privilegium och verkligen existerar, för det finns många, som ledda av den stora massan, av man (das Man), som Heidegger säger, icke gör något verkligt val. Dessa har inte en autentisk existens. Endast den människa existerar i äkta mening, den som väljer sig själv frivilligt. Den, som gör sig själv och som är sitt eget verk. Epitet: "Jag skulle vilja blott ha mig själv att tacka för mig själv." eller: "Det är det, som är starkt hos dig, det, att du är dig själv nog, det är som om du skapat dig alldeles själv." Vi har sagt, för att existera måste vi välja, vad vi skall vara, det räcker inte med att ha valt det. Vi får nämligen inte tro, att vi kan existera, som vi föds en gång för alla. Vi ger då ordet existens dess vanliga betydelse, som gör det synonymt med vara. Det räcker till exempel inte med, att ha valt sig själv, att vara energisk eller njutningslysten, då blir man fixerad i detta slags existens. Då slutar man upp att verkligen existera. För att existera måste vi hela tiden välja. Existensen är en konstant transcendens d v s ett överskridande av det man är, för man existerar blott genom ett fritt förverkligande av ett mer - vara (plus-être). Det vi är, har vi sagt, utgör vår essens. Följaktligen är det vår essens vi väljer, när vi väljer den person vi vill vara. För att välja måste man existera. Existensen föregår essensen. Alltså hos människan går existensen före essensen eller att människan finns till innan hon ännu är en person. Det är bara hos människan har vi sagt, som existensen går före essensen. Varför? Därför att hon ensam i vår erfarenhetsvärld är fri. Människan är inte förutbestämd, som allt annat i världen. Alla andra väsen är förutbestämda. Medvetandet är riktat utåt och består av förbindelser med yttervärlden. 18

Friheten: Ex: Jag är vacker eller ful, proletärson eller av ädel börd, det regnar eller det är varmt. Det är fakta, som jag inte förmår något mot, men jag är herre över min attityd i förhållande till dessa villkor, som är oberoende av mig själv. Jag kan vara stolt över dem eller skämmas över dem. Jag väljer dem inte, men jag väljer det sätt på vilket jag betraktar dem eller som existentialisten säger - jag tar dem på mig. Med sin starka känsla av att skapa sig själv och världen, så säger man om existentialisten: han lever sin tanke. Vad han bör vara står ingenstans skrivet för det tillkommer honom själv att avgöra det. För övrigt går livet vidare utan honom och den som inte väljer överlämnar beslutet åt slumpen. Man kan inte befria sig från det engagemang, som varat i världen utgör. Nödvändigheten av engagemang: ordet betyder i passiv mening det faktum, att man är engagerad. Två slags engagemang:aktiv, då det uttrycker själva den handling, genom vilken man engagerar sig och man träder in i en situation, där vi måste stanna. passiv, genom min födelse befinner jag mig utan att ha gjort något härför, passivt engagerad i världen. Det är ett slags engagemang och det andra förverkligar jag genom att ställa mig till förfogande för armen eller för en enskild. Att ej engagera sig är också ett slags engagemang, uttalar sig Simone de Beauvoir. Ångesten: existentialisterna måste välja, utan någon valprincip, utan någon måttstock efter vilken de kan avgöra om de valt rätt eller fel. Grunden för deras ångest: de har kastats hit till världen, utan att ha velat det, tvingad till valakter, som vi inte kan se alla konsekvenser av och som vi inte kan rättfärdiga, en smärtsam känsla, men ädeller 19

Sartre lägger tonvikten på begreppet ångest, en ångest inför själva valet, inför friheten, ej en dödsångest som hos Heidegger och ansvar, absurditet och äckel. Detta är något, som människor, vilka upplevt det andra världskriget känner. En mycket dyster grundinställning, där omvärlden upplevs av det egna jaget, som en fientlig makt och ger en känsla av vämjelse och äckel (la-nauseé). Huvudtemat är motsättningen mellan yttervärlden eller tingens värld (tillvaron i sig själv - l'être en soi) och medvetandets värld (tillvaron för sig - l'être pour soi). Medvetandet är till skillnad från tingen aldrig identiskt med sig självt. Medvetandet är ett intet (néant), som först skapar sig självt. Människan är inte färdig utan skapar ständigt sig självt. Sartre är pessimistisk på människans inbördes förhållanden, för det är ständiga konflikter och rivaliserande. Vi vill behandla andra människor inte som medvetanden, utan som saker. Ex: den sexuella kontakten mellan man och kvinna. Detta ger en upplevelse av äckel och absurditet. En handling är rätt, om den vilar på full frihet och en intuitiv övertygelse. Sartre avvisar regeletiken, utan etiken skall följa situationen. I varje handling har vi dubbelt ansvar: dels formar vi vårt liv och dels ger vi exempel åt andra. Sartre betonar total frihet och ångestskapande totalt ansvar. Engagemanget, till kravet på handling går som en röd tråd genom Sartres skrifter. På frågan: Jag förstår inte? Sartre svarar: Det är inte förvånande, det verkliga är absurt. 20