EU:s fiskerireform och WTO-förhandlingarna

EU:s fiskerireform och WTO-förhandlingarna Kommissionens förslag till reform av EU:s fiskeripolitik har delvis samma syften som WTO-förhandlingarna om fisket, och till stora delar finns inga konflikter mellan de två processerna. Om förslaget till fiskerireform går igenom i sin nuvarande form så borde det göra det möjligt för EU att inta en mer offensiv position i WTO-förhandlingarna om fisket. Ett fåtal åtgärder i kommissionens reformförslag skulle kunna vara tveksamma i förhållande till den senaste WTO-texten från 2007. Rapport 2012:8

EU:s fiskerireform och WTO-förhandlingarna Den här rapporten jämför kommissionens förslag till reform av fiskeripolitiken med det förslag som fiskeförhandlingarnas ordförande i WTO lade fram 2007. Syftet är att se hur de förhåller sig till varandra och om EU:s reform kan påverka hur de agerar i WTO. Vi har tagit fram rapporten i samråd med Havs- och vattenmyndigheten och med Kommerskollegium. Enheten för handel och marknad Författare Camilla Burman Katarina Johansson Fredrik Palm Ylva Mattsson (Havs- och vattenmyndigheten) Malin Wilhelmsson (Havs- och vattenmyndigheten) Jonas Kasteng (Kommerskollegium)

Sammanfattning EU håller på att reformera sin fiskeripolitik. Parallellt med detta pågår internationella förhandlingar om nya WTO-avtal. Dessa förhandlingar har dock haft svårt att komma framåt. Vi har jämfört kommissionens förslag till fiskerireform med det förslag som fiskeförhandlingarnas ordförande lade fram i WTO 2007. Det råder stor oenighet om detta förslag och det kommer inte att gå igenom i sin nuvarande form, men vi jämför med det i alla fall eftersom det inte finns något bättre alternativ. I de flesta fallen stämmer EU:s planerade reform väl överens med inriktningen på WTO-texten. Det finns dock en del punkter där det inte är självklart att EUreformen skulle vara förenlig med WTO-texten som den ser ut nu. Det gäller framför allt stöd till investeringar (både ombord och i infrastruktur) och till privat lagring. Dessutom finns det anledning att vara uppmärksam på hur detaljreglerna utformas när det gäller forskning, rådgivning och marknadsföring. Tabell 1 sammanfattar vår bedömning. Mer utförliga resonemang finns i avsnitt 7.2. Tabell 1. EU:s reformförslag i förhållande till WTO-texten Artikel Kommentar Eventuellt undantag i WTO (se bilaga 2) 28 L Innovation. Berörs inte av förbuden i WTOförslaget. 29 (?) Rådgivning. I stort sett OK, men se upp med tilllämpningen så att det inte kan tolkas som stöd till personalkostnader hos PO. 30 L Nätverk. Berörs inte av förbuden i WTO-förslaget. 31 L Social dialog. Berörs inte av förbuden i WTOförslaget. 32.1a L Nyetablering av företag utanför fiskets ram II.c (omskolning av personer) 32.1.b L Omställning av fiskefartyg II.d (omställning av fartyg) 33 L Investeringar ombord. II.a (säkerhet ombord) II.b (selektiva redskap m.m.) 34 L Överlåtbara fiskerätter. Detta omfattar inte fiskerättigheter i länder utanför EU. II.e (fiskekvoter) 35 L Bevarandeåtgärder. Berörs inte av WTO-förslaget. 36 (?) Investering i utrustning. I stort sett OK, men se upp så att det inte blir stöd till ökade fångster. II.b (selektiva redskap m.m.) 37 (?) Innovation och bevarande. OK till det mesta, men observera att punkten innehåller provfiske. Det är viktigt att detaljreglerna utformas bra. 38 L Återställa biologisk mångfald. Det mesta OK. Observera 1.b (fasta eller flyttbara anläggningar), möjligen kan det beröras av förbudet mot investeringar i hamnar m.m. 39 L Energieffektivitet m.m. OK med WTO på grund av undantaget 40.1 F Investeringar ombord i ökad kvalitet. Syftar till att kunna använda fisk som inte får kastas tillbaka, men kan ändå omfattas av förbudet mot stöd till investeringar i fiskefartyg i I.1.a. Undantag för provfiske saknas. Problem? Inga undantag finns för investeringar i infrastruktur. Dock omfattar förbudet endast åtgärder som är specifika för havsfisket. II.b (minskad miljöpåverkan) Inget undantag finns för kvalitet. Möjligen kan EU åberopa II.b.2 och 3 (minskad miljöpåverkan, uppfylla förvaltningskrav)

Tabell 40.2 1. Olika slags stöd till fisket i olika länder 2000, miljoner dollar F Investeringar ombord för bättre användning av Möjligen II.b.2 och 3 (minskad oönskade fångster. Tveksamt om detta klarar miljöpåverkan, uppfylla förvaltningskrav) WTO-kraven. 41 F Investeringar i infrastruktur. I den mån infrastrukturen är specifik i förhållande havsfisket torde till WTO-texten stöden vara Tabell 1. EU:s reformförslag förbjudna enligt I.1.d. 42 L Inlandsfiske. Omfattas inte av WTO-förslaget. 43-57 L Stöd till vattenbruk. Omfattas inte av WTO-förslaget. 58-67 Fiskeberoende områden. Omfattar i stort sett samma åtgärder som till enskilda fiskare. Se kommentar per åtgärd ovan. 69 (?) Planer för produktion och saluföring. Stöd till att ta fram planerna är OK med WTO-förslaget. Däremot beror det på vad som avses med stöd för att genomföra dem. 70 F Privat lagring. Om detta tolkas som prisstöd är det förbjudet enligt I.1.f. 71 (?) Saluföring. Stöd till certifiering och gårdsförsäljning är OK med WTO-förslaget. Oförsiktigt stöd till marknadsföring kan uppmuntra till ökad konsumtion av arter från hotade bestånd, möjligen problem med artikel IV. 72 F Investering i beredning av produkter. Om stödet går specifikt till beredning av produkter från havsfiske i anläggningar nära hamnen torde det strida mot I.1.d. Inga undantag finns för investeringar. Inga undantag finns för prisstöd. Inga undantag finns för investering i hamnar L Inga problem F Risk att åtgärden inte är förenlig med WTO-förslaget (?) Beror på detaljförordningen Det är svårt att förutspå hur EU:s reform kan påverka unionens agerande i WTO. EU torde dock ha ett starkt intresse av att någon form av internationella regleringar införs. Krasst uttryckt kan EU:s strävan mot hållbarare fiske annars bara leda till att andra länder ökar sina uttag ur samma bestånd. En stor fråga som faller utanför EU-reformen är bränslesubventionerna. Detta är något som flera medlemsländer tillämpar, däribland Sverige. Om ordförandens förslag gick igenom skulle det förbjuda alla stöd till driftskostnader för fiskefartyg, vilket inkluderar bränsle. Det är dock inte klart i vilken omfattning bränslesubventioner till all sjöfart ska omfattas av ett sådant förbud, eftersom reglerna bara gäller stöd som är specifika för fisket.

Innehåll 1 Inledning... 1 1.1 Syfte... 1 1.2 Metod och avgränsning... 1 1.3 Disposition... 2 2 Bra och dåliga stöd... 2 2.1 Stöd till fisket... 3 2.2 Förvaltning av fiskeresursen... 5 2.2.1 Internationell förvaltning av fiskeresursen... 6 2.3 Förhållandet mellan stöd och förvaltning... 6 3 Fiske och fiskeriprodukter i WTO... 7 3.1 Subventionsavtalet idag... 7 4 EU:s stöd till fiskerinäringen... 8 4.1 Marknadsåtgärder... 8 4.2 Fiskepartnerskapsavtal... 8 4.3 Direktstöd: fiskeriprogrammet (EFF)... 9 4.4 Andra åtgärder...11 5 WTO-förhandlingarna om fiske...11 5.1 Förslag till WTO-reglering av fisket...12 5.2 Diskussionen i WTO-förhandlingarna...13 6 Förslag till ny gemensam fiskeripolitik...15 6.1 Grundförordningen...15 6.2 Europeiska havs- och fiskerifonden...16 6.2.1 Åtgärder i den nya fiskeripolitiken...16 6.3 Marknadsordningen...19 6.3.1 Producentorganisationer och branschorganisationer...20 6.3.2 Interventionsåtgärder...20 6.3.3 Handelsnormer...20 6.3.4 Konsumentinformation...20 6.3.5 Marknadsinformation...21 6.4 Fiskepartnerskapsavtalen...21 7 Analys av EU- och WTO-förslagen...21 7.1 Centrala frågor i båda processerna...22 7.1.1 Skrotningspremien...22 7.1.2 Småskaligt fiske...23 7.1.3 Fiskepartnerskapsavtal...24 7.1.4 Investeringar ombord på fiskefartyg...25

7.2 Övriga åtgärder i EU-reformen...26 7.2.1 Hållbar utveckling av fisket...26 7.2.2 Hållbar utveckling för vattenbruket...29 7.2.3 Hållbar utveckling i fiskeberoende områden...30 7.2.4 Åtgärder för saluföring och beredning...30 7.2.5 Stöd till fiske i de yttre randområdena...32 7.3 Bränsleskatterna...32 8 Slutsats...33 Bilaga 1: Listning av stöd som föreslås i EHFF...35 Stöd som beviljas inom ramen för EHFF:...35 Avdelning V, kapitel I hållbar utveckling av fisket...35 Avdelning V kapitel II Hållbar utveckling för vattenbruket...36 Avdelning V kapitel III Hållbar utveckling i fiskeberoende områden...37 Avdelning V kapitel IV Saluförings- och beredningsrelaterade åtgärder..37 Avdelning V kapitel V Kompensation för extra kostnader i de yttersta randområdena med avseende på fiskeri- och vattenbruksprodukter...37 Bilaga 2. WTO-förslaget från 2007...38

1 Inledning EU håller på att reformera sin fiskeripolitik. Det förslag kommissionen har lagt fram har en tydligare inriktning på hållbar förvaltning än nuvarande fiskeripolitik. Huvudsyftet med förslaget är att säkra långsiktigt hållbara miljövillkor för fisket och vattenbruket och att se till att dessa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. Kommissionen försöker också få till en bättre samordning mellan de olika delarna i politiken för att på så sätt få alla delar att dra åt samma håll. Reformen ska enligt planerna börja tillämpas 2013. Samtidigt pågår fortfarande förhandlingar i WTO. En av de frågor parterna förhandlar om är nya regler för subventioner till produktion av olika varor, inklusive fiskeriprodukter. För fiskets del är det särskilt viktigt att uppmärksamma att förhandlingarna inkluderar en text om fiskesubventioner. Den texten syftar framför allt till att minska utfiskningen genom att förbjuda stöd som bidrar till överkapacitet eller till fiske på hotade bestånd. WTO-förhandlingarna inleddes redan 2001. I skrivande stund (mars 2011) ser det inte ut som om ett avslut är nära förestående. Tills vidare gäller Subventionsavtalet från 1995 för stöd till fiskerinäringen. 1.1 Syfte Jordbruksverket har, i samråd med Havs- och vattenmyndigheten samt Kommerskollegium, gjort en jämförande analys av de olika processerna utifrån ett WTOperspektiv. Syftet är att bättre förstå vilka kopplingar som finns mellan de båda processerna. Rapporten försöker därför besvara följande frågor: Hur förhåller sig EU:s reform av den gemensamma fiskeripolitiken till de textförslag och åsikter som har förts fram i de pågående WTO-förhandlingarna? Är de olika åtgärderna i EU-reformen förenliga med ordförandens textförslag i WTO-förhandlingarna? Kan EU:s agerande i WTO-förhandlingarna påverkas av fiskerireformen? Rapporten diskuterar i mer detalj en del frågor det är stor skillnad i åsikterna inom WTO, exempelvis småskaligt fiske och bränslesubventioner. 1.2 Metod och avgränsning Jordbruksverket samrådde med internationella enheten på Havs- och vattenmyndigheten och med enheten för WTO på Kommerskollegium när rapporten togs fram. Rapporten beskriver de relevanta delarna av befintliga regelverk, reformen av den gemensamma fiskeripolitiken och WTO-förhandlingarna. Vi gör däremot inte någon genomgång av de delar som vi inte anser nödvändiga för att svara på frågeställningen, som till exempel tullar eller tvistlösning. 1

För WTO-förhandlingarna utgår vi från den text som ordföranden lade fram 2007. Detta är en text som det råder stor oenighet om, men vi har ändå valt att utgå från den eftersom det är den enda text som finns som innehåller konkreta textförslag och inte är en partsinlaga. Vi kompletterar detta med synpunkter som framförts senare i förhandlingarna. I det avseendet bygger vi framför allt på ordförandens sammanställning från april 2011. 1 När det gäller reformen av den gemensamma fiskeripolitikens alla delar baseras rapporten på kommissionens förslag som presenterades den 13 juli 2011 samt 2 december samma år. Vi har alltså inte tagit någon hänsyn till diskussioner som förts efter de datumen. Närmare bestämt tar vi upp följande EU-dokument: KOM (2011)425 slutlig gemensamma fiskeripolitiken KOM(2011)216 slutlig marknadsordningen KOM(2011)804 slutlig stödåtgärder i den nya fonden EHFF KOM(2011)424 slutlig externa dimensionen. 1.3 Disposition Vi inleder rapporten med en övergripande diskussion kring olika typer av stöd: skillnaden på bra och dåliga stöd och vilka länder som använder vilka typer. De två följande kapitlen redogör översiktligt för vilka regler som gäller idag. Kapitel 3 beskriver WTO-regelverket och kapitel 4 redogör för hur EU:s gemensamma fiskeripolitik ser ut idag. De pågående diskussionerna inom både WTO och EU redovisas i kapitel 5-6. Rapporten avslutas med analyser och slutsatser i kapitel 7-8. I bilaga 1 och 2 listar vi dels alla åtgärder som föreslås finnas med i EU:s nya fiskeripolitik, och dels vår bedömning av om de är förenliga med WTO-förslaget eller inte. I bilaga 3 återger vi det förslag som fiskeförhandlingarnas ordförande lade fram i WTO 2007. 2. Bra och dåliga stöd Exakt vad man menar med stöd beror på i vilket sammanhang ordet används. Förenklat kan man dock säga att ett stöd innebär en finansiell förmån för individen eller företaget från stat eller offentlig myndighet. WTO:s definition inkluderar bland annat direktstöd, skattemässiga incitament, räntesubventioner och tillhandahållande av varor och tjänster. Även kreditgarantier ingår, på vissa villkor. Däremot ingår inte marknadsprisstöd eller statlig infrastruktur som inte kan kopplas till en viss sektor. Många stödformer har oönskade effekter, och kan ibland vara rent skadliga. De kan till exempel snedvrida handeln eller produktionen, och leder därmed till en 1 Förslaget från 2007 finns i dokument TN/RL/W/213. Roadmap från april 2011 finns i dokument TN/RL/W/254. 2

ineffektiv resursfördelning. En annan närliggande risk är att stöden inte gynnar den avsedda parten, utan förmånerna försvinner till andra produktionsled. En annan typ av oönskad effekt är att stöd kan ha en negativ effekt på miljön. De senaste åren har de miljöskadliga stöden allt mer kommit i fokus. Inom konventionen om biologisk mångfald har man beslutat (2010 i Nagoya) att miljöskadliga stöd ska ha fasats ut senast år 2020. Samma mål återfinns i EU-kommissionens meddelande Färdplan för ett resurseffektivt Europa. 2 De menar också att om EU slutar använda miljöskadliga stöd så skulle det ge ekonomiska, samhälleliga och miljömässiga fördelar, och kunna leda till ökad konkurrenskraft. 2:1 Stöd till fisket Fiskekapaciteten i världens fiskeflottor är för stor i förhållande till fiskresurserna. Det beror bland annat på att länder runt om i världen har gett stöd för att bygga ut fiskeflottorna. Enligt Kahn et al 3 är fiskeflottans kapacitet dubbelt så stor eller till och med tre till fyra gånger större än vad fiskebestånden klarar av. Vissa stöd till fiskesektorn gör det lönsamt för fiskefartyg att fortsätta fiska trots att resurserna minskar. Utan stöd skulle delar av fisket drivas med förlust, och förmodligen snart läggas ner. Stöd som bidrar till kapacitetsökning inom fiskesektorn snedvrider marknaden samtidigt som de bidrar till utfiskningen av hav och insjöar. Emellertid är inte alla stöd till fiskesektorn negativa för fiskbestånden. Stöd som är riktade mot förvaltning, kontroll samt forskning och utveckling kan vara positiva för bestånden. Det har gjorts ett antal olika försök att uppskatta storleken på stödet till fisket. Bland annat har FAO och WWF gjort sådana studier. Ett av de senaste försöken som har gjorts har utförts av en grupp forskare vid University of British Columbia i Canada. Där uppskattades de globala stöden till fisket 2003 till 25-29 miljarder dollar. Studien gjorde följande uppdelning av stöden till fisket utefter deras påverkan på bestånden. Bra: Fiskeförvaltning och kontroll Forskning och utveckling Dåliga: Skattereduktioner Tredjelandsavtal (inte avtalen i sig utan själva stödet) Modernisering och nybyggnation av fartyg Investeringar i hamnar och renoveringsprogram Utveckling av fisket och servicen till yrkesfiskarna och fartygen Marknadsföringsstöd, stöd till beredningsindustri och lager. 2 KOM(2011)571 3 Khan, A., Sumaila, U.R., Watson, R., Munro, G., Pauly, D., 2006. The nature and magnitude of global fisheries subsidies. In Sumaila, U.R., Pauly, D. (eds), Catching more bait: a bottom-up re-estimation of global fisheries subsidies (2nd version, 2007). Fisheries Centre Research Reports 14(6), pp 5-37. Fisheries Centre, the University of British Columbia, Vancouver, Canada 3

Tveksamma: Inkomststöd till fiskare vid omskolning, tillfälligt stillaliggande m.m. Skrotningspremier Stöd till landsbygdsutveckling för fiskarområden Den här klassificeringen avser i första hand i-länderna. En del av de stöd som klassificeras som dåliga i sammanställningen ovan kan vara bra i en del av de minst utvecklade länderna, i den bemärkelsen att de minskar trycket på bestånden. Detta gäller främst investeringar i hamnar, förbättrade landningsmöjligheter samt stöd till beredningsindustri och lager. Dessa typer av stöd gör att en större andel av fångsten kan utnyttjas. Den positiva effekten torde emellertid endast finnas i ett uppbyggnadsskede. Därefter blir även dessa stöd produktionsdrivande och negativa för fiskresursen. I de flesta i-länderna håller stödsystemen på att utvecklas så att man alltmer går från dåliga till bra stöd. Diagramet nedan bygger på relativt gamla uppgifter, från år 2000, men torde ändå ge en bra bild av hur fördelningen av bra, tveksamma och dåliga subventioner fördelar sig mellan olika länderkategorier. Bränslesubventioner ingår inte. I gruppen u-länder ingår stora fiskenationer som Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och Thailand. Figur 1. Olika slags stöd till fisket i olika länder 2000, miljoner dollar 16 000 14 000 12 000 Milj USD 10 000 8 000 6 000 4 000 Tveksamma Dåliga Bra 2 00 0 MUL Övriga U-länder I-länder FD Öststater Källa: Kahn 2006 via Havs- och vattenmyndigheten Som framgår av figuren är det de stora u-länderna som står för de största stöden räknat i absoluta tal. De använder sig också i stor utsträckning av stöd som bidrar till att urholka bestånden och snedvrida handeln. Även de minst utvecklade länderna (MUL) har en liknande stödfördelning. I-länderna är inte skuldfria, men satsar en betydligt större del av sitt totala stöd på förvaltning, kontroll och forskning. Bilden kan kompletteras med data om enskilda länder. I tabellen nedan ingår även bränslesubventioner, i den mån det funnits uppgifter om det. 4

Tabell 2. Grad av stöd i enskilda länder år 2000, miljoner dollar. Land Landat värde Subventioner Bränsle + dåliga/lv Bra Dåliga Tveksamma Bränsle Totalt Totala/ LV EU 8 138 637 1 950 549 3 137 24 % 39 % Japan 13 246 2 807 544 579 1 115 5 046 13 % 38 % USA 4 546 936 92 29 184 1 242 6 % 27 % Ryssland 2 762 574 471 149 491 1 686 35 % 61 % Indien 2 420 240 3 876 148 233 4 497 170 % 186 % Kina 11 458 12 365 484 1 814 2 676 19 % 23 % Brasilien 1 209 75 1 910 3 61 2 050 163 % 170 % Bangladesh 169 10 49 10 8 78 34 % 46 % Myanmar 667 41 164 40 247 25 % 37 % Källa: Kahn mfl (2006) via Havs- och vattenmyndigheten I absoluta tal är det Japan som ger de största stöden, omkring fem miljarder dollar, tätt följt av Indien med 4,5 miljarder dollar. Sett i förhållande till fångstens värde är dock de japanska stöden inte särskilt uppseendeväckande. Då är det istället Indien och Brasilien som ger de högsta stöden. Enligt studien uppgår värdet av det sammanlagda stödet i dessa länder till betydligt större belopp än vad hela fångsten är värd. Studien innehåller inte någon uppgift om EU-ländernas bränslesubventioner. Flera av medlemsländerna har dock sådana, vilket betyder att totalsiffrorna för EU underskattar stöden till fisket inom EU år 2000. Vi vill för EU:s del också påminna om att fiskeripolitiken har reformerats sedan det år tabellen avser. EU har alltså redan idag en mindre andel dåliga stöd än vad som sägs ovan, och i och med den pågående reformen finns goda möjligheter att den andelen ska minska ännu mer. Det är förstås möjligt att även andra länder har börjat ändra inriktning på sin politik sedan tabellen ställdes samman, men det har vi tyvärr inga uppgifter om. 2.2 Förvaltning av fiskeresursen Havens resurser har traditionellt kunnat utvinnas av vem som helst utan begränsningar. När många fiskare konkurrerar om fångsten blir det rationellt för varje enskild fiskare att överinvestera i fartyg och utrustning, för att på så sätt öka sin kapacitet och försäkra sig om fångst. Subventioner har gjort det än lättare för yrkesfiskarna att öka fångstkapaciteten. Trots att det ligger i alla fiskares gemensamma intresse att bevara och vårda de marina resurserna finns det inga företagsekonomiska skäl för en enskild fiskare att väga in beståndens framtida utveckling i sitt agerande. De som gör det riskerar att utkonkurreras av andra fiskare. Vid fritt tillträde till fisket är risken därmed stor att den totala fiskeansträngningen överstiger nivån för den maximala hållbara fångsten, med överfiske som resultat. För att lösa fiskets problem måste alla fiskare tillsammans begränsa sitt fiske till en nivå inom de biologiska gränserna. För det krävs i de flesta fall institutioner som förvaltar fisket så att det bedrivs på ett ekonomiskt och biologiskt hållbart vis. 5

Fiskeförvaltningen har tre viktiga funktioner: att bevara de marina resurserna, att fördela fiskerättigheterna och att kontrollera yrkesfiskarna. Den del av havet där ett land har suveräna rättigheter till marina resurser, däribland fisk, sträcker sig 200 nautiska mil4 ut från kusten och benämns EEZ, exklusiv ekonomisk zon. Havet utanför detta är internationellt, vilket betyder att alla har fritt tillträde. Detta regleras i Havsrättskonventionen. Fisk och andra marina djur bryr sig inte om territoriala gränser utan förflyttar sig mellan länders ekonomiska zoner. Till viss del gör yrkesfiskarna detsamma. Att fisk vandrar mellan olika ekonomiska zoner gör att det finns ett stort behov av att samordna förvaltningen, eftersom flera länder fiskar på samma bestånd. EUs EEZ förvaltas gemensamt av samtliga medlemsländer och aktuella grannländer. 2.2.1 Internationell förvaltning av fiskeresursen För att få till stånd ett långsiktigt hållbart fiske behövs det samarbete i gemensamma strukturer som är öppna för alla berörda parter. Detta är dock svårt att skapa, eftersom fisket sker både på internationella och nationella vatten. I dag finns ett antal olika regionala fiskeriorganisationer, RFO, vars primära syfte är att tillhandahålla ett effektivt forum för internationellt samarbete. Målsättningen är att stater ska kunna komma överens om åtgärder för att bevara och förvalta olika fiskebestånd. Idag täcks merparten av världshaven av en eller flera regionala fiskeriorganisationer. De är den främsta mekanismen för att uppnå samarbete mellan fiskande länder, och är avgörande för en effektiv förvaltning av internationella fiskeavtal. Medlemsstater som inte vill delta kan dock inte tvingas att ansluta sig till regionala avtal, och stater som inte är parter i regionala avtal är inte bundna av dess bestämmelser. Behovet av regional förvaltning ökar i takt med att fler fiskbestånd är överfiskade eller fullt utnyttjade, samtidigt som det illegala, oreglerade och orapporterade fisket växer och fiske på känsliga djupvattenområden tilltar. Det betyder att kraven ökar på de regionala fiskeriorganisationerna. I många fall har försök gjorts både med frivilliga och bindande instrument, men trots den kraftiga utvecklingen av förvaltningsinstrument och att regionala fiskeriorganisationer nu täcker nästan alla havsområden har resultaten varit blandade och i många fall inte särskilt framgångsrika. Det är viktigt att framhålla att även om merparten av världshaven täcks av minst en regional fiskeriorganisation så är det inte säkert att förvaltningen fungerar tillfredsställande. Organisationerna fungerar inte bättre än vad som är möjligt med tanke på de ingående medlemsländernas politiska vilja, engagemang och institutionella förmåga. 2.3 Förhållandet mellan stöd och förvaltning En del länder menar att åtgärder som i och för sig kan vara miljöskadliga inte är det om det finns en effektiv förvaltning. Argumentet är här att genom att uttaget av fisk sätts till en långsiktigt hållbar nivå så spelar det ingen roll hur stor den tillgängliga kapaciteten är eftersom förvaltningen sätter gränser för uttaget. 4 Detta motsvarar ungefär 370 km. 6

Argumentet förutsätter att reglerna följs, att uttaget av fisk bestäms utifrån en bra vetenskaplig grund och att olika intressenter inte har möjlighet att påverka utformingen av regler och fiskekvoter. Av erfarenhet vet vi att så inte alltid är fallet. Argumentet bortser också från att stöden gör fisket mer lönsamt och håller kvar resurser i drift som annars skulle ha försvunnit. Detta ger incitament att öka fångsterna och alltså att bryta mot de regler och kvoter som finns. Man kan också vända på frågan och undra om det är möjligt att åstadkomma en effektiv förvaltning med subventioner. Det finns nationalekonomiska studier som med hjälp av ekonomisk teori stödjer bägge argumenten. 5 3. Fiske och fiskeriprodukter i WTO Fiskesektorn omfattas i WTO-sammanhang inte av något heltäckande och varuspecifikt avtal. Tullarna på fiskeriprodukter har förhandlats med övriga industrivaror och avseende subventioner för fiskesektorn så tillämpas Avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (ofta kallat Subventionsavtalet). WTO:s regler spelar roll eftersom det kan få konsekvenser att bryta mot dem. Det förutsätter att något land begär en formell prövning och lyckas bevisa sin sak, vilket är en lång och komplicerad process. Den kan dock mynna ut i att det klagande landet får rätt att begära kompensation eller att ta ut strafftullar på produkter från det land som infört den otillåtna åtgärden. Det finns inget som säger att sådana strafftullar måste avse samma slags produkter som tvisten gäller, utan de kan drabba vilka produkter som helst. De WTO-regler som idag gäller för hur stöd till fisket får utformas finns i Subventionsavtalet. Vi beskriver därför huvuddragen i detta i ett separat avsnitt nedan. 3.1 Subventionsavtalet idag WTO:s subventionsavtal gäller stöd som specifikt avser en viss sektor,vissa företag eller vissa regioner. Det betyder att det inte omfattar skatter och överföringar som inte gynnar en sektor framför en annan. Stöd till fiskerinäringen måste alltså uppfylla reglerna i Subventionsavtalet. Det avtalet identifierar ett fåtal förbjudna stöd. Övriga stöd är angripbara. Förbjudna stöd är exportstöd och stöd som diskriminerar import till förmån för inhemska produkter. För sådana åtgärder behöver ett klagande land inte bevisa att åtgärden orsakat någon skada för att kunna begära en panelprövning av stödet. Det räcker med att visa att stödet faktiskt är av det förbjudna slaget. Angripbara stöd är alla andra åtgärder. Grundregeln är att länder inte ska skada varandras inhemska industri eller allvarligt skada andra länders intressen. Allvarlig skada är en nyckelfras som antas vara uppfylld i en del fall, och som måste bevisas i andra fall. 5 Se till exempel Världsbanken The Sunken Billions the justification for fisheries reform från 2009, eller OECD Subsidies in the OECD fisheries sector från 2002. 7

Allvarlig skada anses uppstå om det totala stödet till en produkt uppgår till mer än fem procent av dess värde stödet syftar till att täcka verksamhetsförluster hos näringen eller enskilda företag staten skriver av skulder. Det är dock möjligt för den angripna medlemmen att försvara sig mot antagandet. Om den kan bevisa att det inte uppstått någon skada så är stöden godtagbara. Allvarlig skada kan, men måste inte, uppstå i situationer där marknaderna påverkas. Det klagande landet måste kunna visa att stödet haft en negativ effekt på deras export till det stödjande landet eller till tredje land, eller att den stödda produkten blivit betydligt billigare än likartade produkter, eller att det stödjande landet ökat sin marknadsandel betydligt. Det räcker alltså inte med att visa exempelvis att exporten minskat, utan man måste också bevisa att det beror på stödet. Det finns en del situationer som gör att ett land förlorar rätten att hävda att ett annat lands stöd har en marknadsstörande effekt. Det gäller till exempel om det klagande landet använder sig av exportrestriktioner eller inte uppfyller kvalitetskraven i mottagarlandet. 4 EU:s stöd till fiskerinäringen EU:s fiskeripolitik består av flera delar. Här ger vi en kortfattad översyn av de delar som innebär finansiella transaktioner till sektorn och som därmed kan påverkas av diskussionerna inom WTO. Vi går inte in på detaljer om hur de olika delarna administreras eller finansieras. 4.1 Marknadsåtgärder En rad åtgärder syftar till att hålla priserna uppe för att på så sätt trygga inkomsterna för aktörerna. De viktigaste åtgärderna av det här slaget är följande: tullar på importen (ligger ofta inom intervallet 10-20 procent) intervention, i form av återtag 6, privat lagring och stöd till förädling stöd till producentorganisationer för att upprätta verksamhetsprogram kompensation till fiskare som fiskar tonfisk stöd till saluföring 4.2 Fiskepartnerskapsavtal Fiskepartnerskapsavtalen utgör en central del av den externa delen av EU:s gemensamma fiskeripolitik. För närvarande har EU avtal och protokoll med ett 6 Återtag betyder i princip att man betalar för produkter som kasseras. 8

femtontal utvecklingsländer i Afrika, Indiska oceanen och Stilla havet. Avtalen innebär att EU köper fiskerättigheter i ländernas vatten och ger även stöd till utveckling av ländernas fiskesektor. Samtliga avtal avser tonfisk, men de största avtalen omfattar även fiske efter andra arter. EU-fartyg fiskar årligen omkring 500 000 ton till ett försäljningsvärde av 2 miljarder euro 7. År 2010 betalade EU ungefär 125 miljoner euro för dessa avtal. Dessutom får de berörda länderna ersättningar från fiskeföretagen på omkring 50-60 miljoner euro. 8 Det enskilt största avtalet är det med Mauretanien det står ensamt för omkring hälften av de totala fångstkvantiteterna. En stor del av de kvantiteterna utgörs av sardin- och makrillarter. Även Guinea-Bissau är ett viktigt land. Tills ganska nyligen var även Marocko det, men för närvarande finns det inget aktivt protokoll med det landet. Därmed sker inte heller något fiske. Detta beror på att Europaparlamentet röstade nej till det protokoll som förhandlats fram. Nya förhandlingar har initierats. Många av avtalen avser endast tonfisk. De största rena tonfiskavtalen är med Seychellerna och Madagaskar. EU har idag inget stort behov av de här avtalen, eftersom importen klarar av att täcka upp underskott i den egna produktionen. Istället handlar avtalen i första hand om att ge fiskemöjligheter för medlemsstater med en stor fiskeflotta som är anpassad för fiske i avlägsna vatten. Med fiskemöjligheterna följer sysselsättning och lönsamhet för de berörda medlemsländerna. Sverige har inga fartyg som fiskar inom ramen för dessa avtal. För närvaranden utnyttjas avtalen främst av Spanien, Portugal, Italien och Frankrike, men i några fall även av Storbritannien, vissa av de baltiska staterna, Irland och Grekland. 4.3 Direktstöd: fiskeriprogrammet (EFF) Ett antal åtgärder innebär direkta utbetalningar till näringen. Dessa åtgärder syftar bland annat till att modernisera sektorn. På senare tid har åtgärderna blivit allt mer inriktade på att minska fiskekapaciteten och göra fisket mer hållbart. På EU-nivå finns ett antal grundläggande regler för vilka åtgärder som är stödberättigande och hur mycket pengar som finns tillgängliga. Det är upp till medlemsländerna att utforma egna program som passar för just den egna situationen. I återstoden av det här avsnittet koncentrerar vi oss på det svenska fiskeriprogrammet. Det innehåller alltså inte exakt samma åtgärder som andra medlemsstaters program, men bör vara ganska typiskt. Det svenska fiskeriprogrammet sträcker sig över åren 2007-2013. Det omfattar knappt en miljard kronor, varav hälften kommer från EU-budgeten. Fiskeriprogrammet ska sträva mot de mål som redovisas nedan. 7 Walmsley, S.F., Barnes, C.T., Payne, I.A., Howard, C.A. (2007) Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements Technical Report. May 2007. MRAG, CRE & NRI. 8 Enligt dåvarande Fiskeriverkets beräkningar 9

Under varje mål ger vi exempel på konkreta åtgärder i fiskeriprogrammet. En del åtgärder kan dock kopplas till flera olika mål, så exemplen nedan ska inte tolkas alltför snävt. Det finns dessutom fler åtgärder i fiskeriprogrammet än vad vi nämner nedan. Minska kapaciteten i den svenska fiskeflottan så att fisket anpassas till en långsiktigt hållbar beståndssituation Det nuvarande svenska fiskeriprogrammet innehåller en skrotningskampanj som nu är avslutad. I den erbjöds fiskare över 55 år ett avgångsvederlag. Det gick också att få en engångssumma när man skrotade ett fiskefartyg i samband med att man slutade som fiskare. Det går också att söka stöd för att omskola sig till annat än fiske, eller att bredda sin verksamhet till exempelvis turism eller beredning. Öka lönsamheten i fiskerinäringen Fiskare som inte fyllt 40 år kan söka stöd för att köpa ett begagnat fiskefartyg. Fiskare som ägnar sig åt småskaligt kustfiske kan utöver de vanliga investeringsstöden också söka stöd för exempelvis lokal kvalitetsmärkning, bättre kvalitet och ökad säkerhet. Vattenbruksföretag kan få stöd för att bland annat förbättra arbetsmiljön, minska negativa miljöeffekter eller skydda odlingarna mot rovdjur. De kan också få stöd för truckar och andra fordon som enbart används på företagets område. Företag med färre än tio anställda kan också få stöd för att köpa begagnad utrustning. Det finns också stöd för investeringar i hamnar. Dessa investeringar ska gynna flera företag inom havsfisket, och kan till exempel avse att modernisera kajerna, förbättra landning, beredning och lagring, eller utrustning för att reparera fiskefartyg. Andra investeringar kan sikta mer på bättre säkerhet eller miljö. Främja sysselsättning på landsbygden i anslutning till fiskerinäringen Företag som ägnar sig åt beredning eller försäljning 9 av fiskeriprodukter kan söka stöd för att till exempel förbättra arbetsförhållandena eller minska negativa miljöeffekter. Det kan också handla om att utveckla och sälja nya produkter, eller att satsa på lokala produkter. Företagen kan få stöd för truckar och andra fordon som enbart används på företagets område. Företag med färre än tio anställda kan få stöd för att köpa begagnad utrustning. Fiskesamhällen eller fiskeområden kan gå samman och söka stöd för att utveckla sin region. Det finns idag 14 fiskeområden i Sverige. De kan till exempel få stöd för att utveckla nya produkter och marknader, utbilda sig eller bevara miljö- och kulturvärden inom det egna området. Minska de negativa miljöeffekterna som orsakas av svensk fiskerinäring Man kan bland annat få stöd för investeringar ombord, om dessa syftar till att minska de negativa miljöeffekterna. Det handlar dels om stöd till selektiva redskap, men också om stöd för att byta motor i vissa fartyg. Investeringen får inte leda till att fångstkapaciteten ökar. 9 Detaljister, restauranger och andra som säljer den färdiga produkten kan inte söka det här stödet. 10

Ett annat exempel är att vattenbruksföretag kan få stöd för att gå över till ekologisk produktion. Bidra till hållbar miljö och naturliga fiskebestånd Exempel på miljöåtgärder är stöd till att restaurera reproduktionsområden, att hjälpa fisken förbi vandringshinder, eller att bygga konstgjorda rev för att skydda fauna och flora. Det kan också handla om att sätta ut ål eller att köpa och transportera glasål. 4.4 Andra åtgärder EU finansierar också forskningsprojekt av olika slag, liksom kontroll och övervakning av fisket. Att medlemsstaterna inte står för hela kontrollkostnaden själva beror på att kontroll och övervakning är en mycket viktig del av fiskerpolitiken och kräver stora resurser. En viktig åtgärd som inte omfattas av fiskeriprogrammet är att den svenska fiskerinäringen inte betalar skatt på bränsle. Den subventionen gäller dock inte bara fisket, utan hela fartygsnäringen. Liknande subventioner finns i flera andra länder också, men är alltså inte ett EU-gemensamt beslut utan ett resultat av nationella skatteregler. Mer om bränslesubventioner finns i avsnitt 7.3. EU tillåter också att medlemsstaterna ger statligt stöd till fisket. Stödet till ett enskilt företag får uppgå till högst 30 000 euro under en treårsperiod, och det finns gränser för hur stora belopp varje medlemsland får dela ut. Stöden får inte vara av en typ som är förbjuden i dagens Subventionsavtal, och får inte heller avse köp av fiskefartyg eller på något annat sätt leda till ökad fiskekapacitet. 5 WTO-förhandlingarna om fiske Fiskeriprodukter berörs av flera olika WTO-avtal. Exempelvis innehåller dagens Subventionsavtal en del (blygsamma) begränsningar för stöden, och handeln med fiskeriprodukter omfattas av de generella reglerna om tekniska handelshinder och om sanitära och fytosanitära åtgärder. När det gäller tullarna på fiskeriprodukter förhandlas de tillsammans med andra icke-jordbruksprodukter (NAMA). En viktig skillnad jämfört med tidigare förhandlingsomgångar är att det nu finns en separat text om fiskeristöden. En viktig anledning är att dagens Subventionsavtal är svårt att tillämpa på fisket. Det finns två skäl till detta. Det ena är att det är svårt att bevisa att en viss åtgärd lett till skada. Det andra är att de skador som uppstår oftast inte är handelsstörande, utan skadar gemensamma bestånd. I dagsläget finns det alltså ingen reell WTO-reglering av stöden till fisket. Fisketexten skiljer sig en hel del från vad WTO brukar ägna sig åt, i och med att den är inriktad på att minska utfiskningen snarare än på att få bort handelsstörande beteenden. Det här beror bland annat på att det inte finns något internationellt organ som kan hantera bevarandefrågor parterna använder WTO eftersom organisationen finns. 11

Att frågan förhandlas inom WTO och inte någon annanstans är en anledning till att förslaget endast berör havsfiske. Stöd till insjöfiske och vattenbruk betraktas ofta som nationella frågor och faller därmed utanför WTO:s verksamhetsområde. Fisketexten är tänkt att bli en bilaga till Subventionsavtalet. Resten av det här kapitlet handlar om förhandlingarna kring denna fiskeribilaga. 5.1 Förslag till WTO-reglering av fisket Ordföranden i förhandlingarna har bara lagt fram ett enda konkret textförslag, och det gjordes redan 2007. Som vi påpekat tidigare råder det stor oenighet bland WTO-länderna om detta förslag, och det kommer inte att gå igenom i sin nuvarande form. Vi jämför ändå kommissionens reformförslag med denna text eftersom det är den enda som finns. Grundtanken i ordförandens förslag är att förbjuda stöd som leder till överfiske och överkapacitet. Närmare bestämt skulle följande åtgärder förbjudas i det marina fisket, i alla fall för i-länderna: stöd till att köpa, bygga om eller reparera fiskefartyg stöd till överföring av fiske- eller servicefartyg till tredje land stöd till driftskostnader för fiske- eller servicefartyg eller för hantering av vildfångad fisk stöd till infrastruktur i hamnarna inkomststöd prisstöd stöd som består av att staten betalat för tillträde till fiskevatten i ett annat land stöd till fartyg som på något sätt håller på med illegalt, orapporterat eller oreglerat fiske Förslaget innehåller en del undantag från dessa regler. De skulle bland annat gå ut på att tillåta stöd som syftar till exempelvis ökad säkerhet för personalen eller till redskap som leder till minskade bifångster eller skador. Stöd för att ta fartyg ur bruk skulle också vara undantagna, förutsatt att det leder till att fiskekapaciteten faktiskt minskar. Stöd till utbildning och förtidspension skulle också vara tillåtet. Det finns också ett par mer generella bestämmelser. Den ena skulle förbjuda stöd till fiske på otvetydigt överfiskade bestånd, och den andra säger att inget land får skada fiskbestånd som andra länder har intressen i. Förslaget skulle innebära att alla länder som stödjer fisket på något sätt också förvaltar bestånden på ett sätt som syftar till att de inte ska bli utfiskade. Det innefattar bland annat fartygsregister, fångstkvoter, rapporteringskrav och övervakning av fartyg. Utöver de specifika reglerna som föreslås i fiskebilagan finns också de generella reglerna i Subventionsavtalet. Det kommer alltså även i fortsättningen att finnas 12

förbud mot bland annat exportstöd, och regler som begränsar möjligheten att tilllämpa stöd som stör andra länders handel eller produktion. Om förslaget skulle gå igenom i den nuvarande lydelsen skulle det innebära en klar skärpning av de internationella ramarna jämfört med vad som gäller idag. Dagens Subventionsavtal är helt inriktat på att undvika handelsstörande stöd; det innehåller inga regler alls om att minska utfiskningen. Det är uppenbart att ordförandens förslag bygger på en uppfattning om vad som är bra och dåliga stöd som stämmer väl överens med den vi redovisade i kapitel 2. De åtgärder som skulle förbjudas är sådana som antingen kan snedvrida produktionen eller uppmuntra till överkapacitet. WTO skulle däremot inte lägga några hinder i vägen för bra stöd som forskning, rådgivning och miljöskydd 10. Det är dock värt att notera att WTO-förslaget skulle tillåta en del åtgärder som Kahn et al (se avsnitt 2.1) betraktar som tveksamma eller rentav dåliga, till exempel marknadsföring, skrotning och stöd till landsbygdsutveckling i fiskeområden. 5.2 Diskussionen i WTO-förhandlingarna Parterna står mycket långt ifrån varandra i förhandlingarna. Alla håller visserligen med om att utfiskning är ett allvarligt problem och att det vore bra om man gjorde något åt det, men de är mycket oeniga om vem som ska göra vad. Här ger vi en översikt över några av de frågor som diskuteras mest i förhandlingarna. EU:s övergripande position har hela tiden varit att inte gå längre än vad den egna fiskeripolitiken medger. EU har varit ganska passivt i förhandlingarna, och kan sägas ligga mitt emellan den grupp som vill ha hårdare regleringar för att skydda bestånden och de länder som vill kunna fortsätta att ge stöd till fisket utan WTOinblandning. Utgångspunkt i förbjudna eller tillåtna stöd Ordförandens förslag från 2007 skulle i stort sett innebära att i-länderna inte får ge stöd till fisket, utom stöd som avser förvaltning, administration och andra åtgärder som är positiva för bestånden och miljön. Det finns en del stöd för den utgångspunkten, men många länder vill ha antingen mer tillåtande eller mer strikta regler. Vissa länder hade hellre sett att förslaget utgick från att alla åtgärder är tillåtna utom de som uttryckligen var förbjudna. Andra anser att man tvärtom borde ha en ännu striktare princip, och utgå från att alla stöd är förbjudna om de inte uttryckligen är tillåtna. De som argumenterar för att förbjuda så få stöd som möjligt hävdar att förbud mot enskilda åtgärder inte behövs om landet förvaltar sina bestånd på ett hållbart sätt. Den linjen drivs av en ganska liten men tongivande grupp, vars främsta förespråkare är Japan, Sydkorea och Taiwan. 10 Med viss reservation för hur detaljreglerna utformas: mer om detta i kapitel 7. 13

Generellt förbud mot fiske på hotade bestånd Enligt ordförandens förslag från 2007 skulle det inte vara tillåtet att ge stöd till fiske på otvetydigt överfiskade bestånd11. En del länder betraktar detta som ett komplement till de specifika förbuden mot till exempel prisstöd eller investeringar i fiskekapacitet. De menar att ju mer urvattnad förbudslistan blir, desto viktigare är det att ha ett generellt förbud mot fiske på hotade bestånd. Andra länder anser däremot att en sådan bestämmelse är alltför vag och svårtillämpad. Ett problem i diskussionerna är att det inte alltid går att fastställa om ett bestånd är överfiskat eller inte, eller vilken organisation som skulle avgöra det. FAO gör visserligen regelbundna bedömningar av världens fiskebestånd och använder bland annat kategorier som överexploaterat och utfiskat, men det är inte säkert att alla länder skulle acceptera sådana klassificeringar om de skulle föra med sig begränsningar i fiskemöjligheterna. Det är inte heller alltid möjligt att vetenskapligt fastställa ett bestånds status eftersom data saknas12. Ett alternativ som har diskuterats i WTO är att istället utgå från historisk fiskenivå om fångsterna minskat kraftigt på senare år kan man misstänka att beståndet är överfiskat. En sådan bestämmelse är dock inte problemfri den heller, eftersom den förutsätter att man har tillgång till någorlunda korrekt rapportering av fångsternas storlek under flera år. Förbud mot enskilda åtgärder Diskussionerna har behandlat samtliga åtgärder som föreslås bli förbjudna, men vissa förslag är mer kontroversiella än andra. Meningarna går som mest isär för bränslesubventioner. Vissa länder anser att dessa subventioner inte alls bidrar till överkapacitet, medan andra däremot menar att de är en starkt bidragande orsak och därför bör förbjudas. Stöd till infrastruktur har också diskuterats mycket. De diskussionerna verkar dock ha förvirrats något av att en del länder tolkat förbudet bredare än det är avsett. Stöd till infrastruktur generellt är inte ett specifikt stöd till just fiskenäringen, och omfattas inte av förbudet. Om infrastrukturen nästan uteslutande används av fiskerinäringen, exempelvis investeringar i eller nära hamnar, så kan den dock komma att beröras. Undantag för småskaligt fiske Många delegationer, både i- och u-länder, har framfört önskemål om ett generellt undantag för småskaligt fiske. I-länderna vill att det ska vara tillåtet för samtliga länder att subventionera det småskaliga fisket samtidigt som u-länderna vill att detta enbart ska vara tillåtet för u-länder. Mer om småskaligt fiske finns i avsnitt 7.1.2. 11 Den engelska term som används är unequivocallly overfished. 12 För Nordostatlanten finns dock data från ICES (International Council for the Exploration of the Seas) 14

Undantag för u-länder En stor fråga i förhandlingarna är i vilken utsträckning u-länderna ska omfattas av de nya restriktionerna. Detta är dock inte en fråga som har någon tydlig koppling till EU:s fiskerireform, så vi redovisar inte u-landsdiskussionen här (utom i samband med tänkbara effekter av att tillåta generösa undantag för småskaligt fiske i u-länderna). 6 Förslag till ny gemensam fiskeripolitik EU:s nuvarande fiskeripolitik har inte löst problemen inom sektorn. Det betyder att bestånden inte förvaltas på ett hållbart sätt. Fiskeflottan är för stor, och politiken uppmuntrar kortsiktiga beslut. Den 13 juli 2011 presenterade kommissionen därför ett förslag till ny fiskeripolitik. Det innehåller flera delar: förslag om ny gemensam fiskeripolitik förslag om ny marknadsordning meddelande om den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension meddelande som förklarar sambandet mellan de olika delarna Den 2 december 2011 presenterade kommissionen den sista delen i reformpaketet genom förslaget till en ny Europeisk havs- och fiskerifond (EHFF). Förslaget har en tydligare inriktning på hållbar förvaltning än nuvarande fiskeripolitik. Huvudsyftet med förslaget är att säkra långsiktigt hållbara miljövillkor för fisket och vattenbruket och att se till att dessa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. Kommissionen försöker också få till en bättre samordning mellan de olika delarna i politiken för att på så sätt få alla delar att dra åt samma håll. 6.1 Grundförordningen Huvudsyftet med förslaget till en ny grundförordning är att säkra långsiktigt hållbara miljövillkor för fisket och vattenbruket och att säkra att dessa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. De viktigaste inslagen är följande: Inom ramen för GFP:n ska försiktighetsansatsen tillämpas. Bestånden ska återhämta sig till 2015 och förvaltas på en nivå över maximalt hållbart nyttjande. Fleråriga förvaltningsplaner ska utarbetas och syfta till att återställa bestånden till maximalt hållbart nyttjande. Där så är tillämpligt ska flerartsplaner utarbetas. Utkast ska stegvis fasas ut och all fångst som fångas måste landas och räknas av kvoten. År 2014 ska det gälla för det pelagiska fisket (bland annat sill, 15

makrill, blåvitling). År 2015 ska det gälla för torsk, kummel och tunga. Till år 2016 ska det gälla för i stort sett alla övriga kommersiella arter. Regionaliseringen ska öka. Europaparlamentet och rådet föreslås fatta beslut om långsiktiga planer med tydliga målsättningar (maximal hållbart nyttjande till år 2015) och därefter låta medlemsländerna själva lägga fram förslag på bevarandeåtgärder för att uppnå målen med dessa planer. Medlemsstaterna ska införa ett nationellt system för överförbara fiskerättigheter för alla fartyg med undantag för fartyg med passiva redskap under 12 meter. Vid fiskeavtal med länder utanför EU (partnerskapsavtal) ska fiske endast bedrivas på ett reellt överskott i enlighet med havsrättskonventionen. Vidare ska även sådant fiske leda till maximalt hållbart nyttjande. De rådgivande regionala nämndernas (RAC) mandat breddas. De ska kunna ge rekommendationer till både kommissionen och medlemsstaterna, påtala problem med fiske och vattenbruk samt bidra till datainsamling. Reformerna ska inte bara gälla EU:s eget fiske, utan EU ska också arbeta för fiskeripolitikens mål på internationell nivå. Det påverkar bland annat partnerskapsavtalen, som inte bara ska bidra till hållbart fiske utan dessutom innehålla en klausul om mänskliga rättigheter. 6.2 Europeiska havs- och fiskerifonden Fonden ska i första hand användas för att finansiera fiskeripolitiken. Den finansierar dock också tre ytterligare områden: vissa åtgärder inom havsrätten hållbar utveckling av fiskeområden den integrerade havspolitiken. Dessa områden låg tidigare i olika finansieringsinstrument. Förändringen innebär att de olika områdena kopplas starkare till målen med fiskeripolitiken. Samtliga åtgärder måste uppfylla målen med fiskeripolitiken för att få genomföras. Om stödmottagarna eller medlemsstaten brutit mot de gemensamma reglerna kan de inte få stöd från fonden. Det här innebär att fokus ska ligga på att främja sysselsättningen, förstärka konkurrenskraften, skydda miljön och uppmuntra till en effektivare användning av resurserna. Reformen innebär att EU satsar mer på vattenbruk och på åtgärder som syftar till att höja produkternas värde (exempelvis genom stöd till produktutveckling och marknadsföring). Reformen innebär också att marknadsåtgärderna hamnar under samma tak som övriga stödformer. Åtgärder som stöd till producentorganisationer och till privat lagring ska alltså omfattas av de nationella programmen. Dagens stöd till fiskeområden finns kvar i reformen, även om vissa ändringar görs. 16