SAMETINGET Förslag till beslut om gränsdragning Gran sameby, Malå sameby, Maskaure sameby, Ran sameby, Svaipa sameby, Dnr 2007-12 2011-02-22 Förslag till beslut om fastställda gränser mellan samebyarna Ran, Gran, Malå, Svaipa och Maskaures vinterbetesmarker.
Inledning... 3 Ärendet... 3 Principiella utgångspunkter... 3 Metod för beräkning av andel lavmark:... 4 Analysens ingående skikt:... 4 Utökad analys... 4 Bakgrund... 5 Gränsbestämning enligt rennäringslagen... 6 Samebyarnas synpunkter... 9 Grans sameby... 9 Maskaure sameby... 10 Malå sameby... 10 Rans sameby... 11 Svaipa sameby... 11 Fråga om Svaipa har upparbetat sedvanerätt i området... 12 Överväganden... 13 Sametingets förslag till beslut... 14 Referenser... 15 Bilaga... 15 Sida 2 av 15
Inledning Ärendet Sametinget fick den 1 januari 2007 ansvar att besluta om indelning av byområden. Samtidigt övertog Sametinget påbörjade ärenden från länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten om att besluta om gränser mellan samebyarna Ran, Gran, Malå, Svaipa och Maskaures vinterbetesmarker. Sametinget tog i augusti 2009 beslut om gränser mellan samebyarna Gran, Malå, Svaipa och Maskaure. Gränsen mellan samebyarna Gran och Ran från Buberget ned till kusten beslutades utan att Sametinget haft möten och diskuterat ärendet med Ran. Sametingets beslut överklagades till länsrätten som i december 2009 återförvisade ärendet till Sametinget, för förnyad handläggning, eftersom Rans sameby inte gjorts delaktig i processen. Idag gäller byordningarna från 1946 för de områden där andra fastlagda gränser saknas. Enligt byordningarna är dock samebyarnas vinterbetesområden fastställda så att överlappande anspråk på markerna föreligger och det medför sammanblandningar mellan de olika samebyarnas renar samt sambete/dubbelbete av betesområdena. Sametinget har i ärendet, före beslutet 2009, haft sammanträden med samebyarna både gemensamt och enskilt samt lämnat samebyarna möjlighet att lämna in egna, skriftliga förslag till samebyindelning. Sametinget har haft ett möte med Rans sameby i augusti 2010 där samebyn kunnat lämna sina synpunkter. Sametinget har även haft ett gemensamt möte med Gran och Ran i november 2010 där syftet var att finna ut om samebyarna gemensamt kunde enas om gränssträckning mellan samebyarna. Tre gemensamma möten med alla berörda samebyar, Sametinget och länsstyrelsen har skett i december 2010, januari och februari 2011. Syftet med mötena har varit att delge tidplanen för processen och att ge samebyarna möjlighet att komma med egna förslag. Utgångspunkten i processen har varit att ge samebyarna rådighet över gränsdragningen så långt det varit möjligt. Under ärendets gång har det konstaterats att det är svårt att nå en samstämmig lösning. Principiella utgångspunkter Sametingets utgångspunkter i bedömningen är följande: Respektera sedvanerättsgränser så långt det är möjligt Lämplighetsbedömning Hänsyn till naturliga gränser i topografin Rimlighetsbedömning Sida 3 av 15
Metod för beräkning av andel lavmark: Beräkningarna baseras på en vegetationskarta klassad i "godhets klasser", där klassen "Vinterbete mycket gott" har selekterats fram. Resultatet har behandlats genom analys med verktyget "Tabulate Area" från ArcToolbox (ESRI GIS-programvara). Analysen avser vinterbetesmarker för ifrågavarande samebyar. Analysens ingående skikt: "Renveg" från rennäringens kartskåp (Renbeteskommissionens databas). "ST_slutlig.shp" som finns bifogad i beslutsdokumentationen. Utökad analys Analysen har utförts på samma sätt som ovan, emellertid med tillägg av delmängderna Ran sameby och Ubmeje tjeälddie från skiktet sameby ur databasen Irenmark. Samebyarna har också delats upp i fler delområden än tidigare. Ny beräkning 2011-02-14 Områdes id BETES KATEGORI Area KvKm Varav lav KvKm % Lav 0 Gran, vinterbete 2 385 132 5,5% 1 Malå, vinterbete 3 848 159 4,1% 2 Malå, Ran 77 9 11,7% 3 Svaipa, åretruntmark 1 864 251 13,5% 4 Svaipa, vinterbete 1 054 57 5,4% 5 Maskaure, åretruntmark 1 005 5 0,5% 6 Maskaure, vinterbete 1 380 88 6,4% 7 Maskaure, åretruntmark 603 1 0,2% 8 Malå/Gran 638 51 8,0% 9 Svaipa, vinterbete 646 23 3,6% 10 Malå, åretruntmark 2 333 96 4,1% 11 Gran, åretruntmark 1 909 355 18,6% 12 Ubmeje, vinterbete 4 397 199 4,5% 13 Ran, vinterbete 4 875 250 5,1% 14 Ubmeje, åretruntmark 3 495 451 12,9% 15 Ran, åretruntmark 2 584 420 16,3% 16 Ubmeje, Norskonv vinterbet 158 6 3,8% 17 Ran,vinterbete olapp_ubm 391 24 6,1% 18 Ubmeje, Vinter olapp_ran 391 24 6,1% Sida 4 av 15
Bakgrund Andersson-Blindgruppen inom Svaipa sameby har sedan 1947, av och till, disponerat ett vinterbetesområde söder om Skellefteälven i Västerbottens län. År 1954 utfärdades det första tillståndet till vinterbete för Blind-Anderssongruppen av länsstyrelsen i Västerbottens län. Efter 1971 har lantbruksnämnden i Västerbottens län utfärdat tillstånd för vinterbete. Den 22 februari 1974 fastslogs i skrivelse av Kungl. Maj:t att lantbruksnämnden inte kunde utfärda tillstånd för enskild same eller grupp av samer och med anledning av detta återkallade lantbruksnämnden det beviljade tillståndet. Lantbruksnämnden ansåg att rätten till renbete bara var samfälld inom den egna samebyns betesområde. 1975 uttalade Lantbruksstyrelsen (nu Jordbruksverket) att den inte delade nämndens uppfattning om samfälld rätt till renbete och ansåg att en lösning var mest lämpad där Svaipa tilldelades vinterbetesområde med stöd av 7 rennäringslagen. Dokument från länsstyrelsen i Västerbotten visar att möten med samebyarna Ran, Gran och Malå hållits innan tillstånd beviljats för Andersson-Blind att disponera vinterbetesområde. När samebyarna inte medgett att Andersson-Blind kunnat disponera vinterbetesområde har inte tillstånd beviljats. 1980 Lantbruksstyrelsen fick i uppdrag av regeringen att hålla överläggningar med Maskaure, Svaipa m.fl. samebyar med syfte att nå frivillig överenskommelse om disposition av vinterbetesmarker, flyttningsvägar etc. Inget samförstånd nåddes emellertid. 1988 föreslog länsstyrelsen i Norrbotten att att Svaipa skulle medges rätt till renbete i Västerbottens län, vilket dock länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrkte. 1993 tog Grans sameby initiativ till gränsbestämning för samebyns hela marker. 1996 fattade länsstyrelsen i Västerbotten beslut om gränsdragning mellan Malå och Grans samebyar. Beslutet överklagades till Jordbruksverket som upphävde beslutet med motivering att beslutet inte var lagligen grundat och att vissa delar i beslutet var svårtolkat och mycket oklara. 1996 ansökte Svaipa sameby om fastställande av gränser för de vinterbetesområden som använts av Blind-Anderssongruppen i Västerbottens län. 1997 fattade länsstyrelsen i Västerbotten nytt beslut om gränser mellan samebyarna Malå och Gran och samtidigt beslut om gränser mellan samebyarna Gran och Ran utan beaktande av att Svaipa begärt fastställande av gränser för vinterbetesområde söder om Skellefteälven. Det område som brukade betas av Svaipa delades mellan Grans och Malå samebyar i beslutet. Sida 5 av 15
1998 fastställde länsstyrelsen i Norrbotten gränser för Svaipa sameby söder om Skellefteälven och samtidigt fastställdes högsta renantal till 2 000 renar för området. Beslutet togs för att den osäkerhet som Svaipa sameby haft om betestillgång och högsta renantal skulle upphöra. Länsstyrelsen i Norrbotten menade också att det beslut som togs i november 1997 av länsstyrelsen i Västerbotten inte var förenligt med rennäringslagens miljömål att rennäringen ska bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att det ger en uthålligt god avkastning och samtidigt behålla den biologiska mångfalden. Beslutet överklagades till länsrätten att länsstyrelsen i Norrbotten inte var behörig att ta beslut i frågan. 2000 upphävdes beslutet av länsrätten. Domen överklagades till kammarrätten som fann att länsstyrelsen i Norrbotten var behörig att fatta det aktuella beslutet och länsrättens dom undanröjdes. Ärendet återförvisades därvid till länsrätten för ny behandling. Även länsstyrelsens i Västerbotten beslut från november 1997 om gränser mellan samebyarna Gran och Malå samt Gran och Ran överklagades till länsrätten och vidare till kammarrätten. Kammarrätten upphävde domen och återförvisade till länsrätten för ny handläggning. Kammarrätten anförde att betesrätter och områdesindelningar borde bli föremål för en gemensam och samlad prövning i ett sammanhang. Länsrätten upphävde de båda länsstyrelsernas beslut i frågan och visade målen åter till länsstyrelserna för ny, förutsättningslös prövning. Gränsbestämning enligt rennäringslagen Indelningen i byområden enligt 7 rennäringslagen ska göras så att de blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. Förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51) ger ingen belysning om vad som menas med övriga omständigheter utan stadgandet är allmänt hållen. I betänkandet Rennäringen i Sverige 1 anges att betestillgång, renskötarnas bostadsort, vägar, stängsel och andra hinder för renarna bör beaktas vid frågans bedömning. Vidare sägs att driftsekonomiska omständigheter också bör uppmärksammas och kravet på en rationell renskötsel betonas. Motiven skrevs under tid när man mer betonade myndigheternas intressen att se till en rationell renskötsel än till vanliga fastighetsrättsliga principer. Förarbetena till lagrummet är emellertid alltjämt gällande och är inte utformad med beaktande av högsta domstolens uttalande i skattefjällsmålet om renskötselrättens natur. I skattefjällsmålet betonades att samebyarnas rätt var av civilrättsligt slag. Att rättigheterna grundas på urminnes hävd, inte på avtal, utgör ett särskilt skäl för att betona att samebyarnas bruk till marken är skyddat. 1 SOU 1968:16 Sida 6 av 15
Enligt 6 tredje stycket rennäringslagen kan två eller flera samebyar tilldelas viss betestrakt som gemensamt byområde. Av prop. 1971:51 framgår att detta endast bör komma i fråga undantagsvis och vara föranlett av särskilda skäl därför att det lätt kan ge upphov till besvärliga intressekollisioner och olämpligt utnyttjande av betesmarken. Rennäringslagen reglerar hur rennäringen ska bedrivas. Enligt 65 ska vid renskötselns utövande hänsyn tas till andra intressen som kultur- och naturvården. Rennäringens miljömål i 65 a innebär att krav ställs på rennäringen att verksamheten ska bedrivas på det sätt som naturen tål i ett långsiktigt perspektiv. Samebyarnas betesuttag, renantal och hjordsammansättning ska därför vara anpassade till betesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bevarande av den biologiska mångfalden. Genom gränsbestämningen ska samebyarna möjliggöras ett gott betesutnyttjande med tillgång till säsongsbete. Tillgång på olika säsongsbeten minskar sårbarheten för samebyarna och behovet av kompletterande tillskottsutfodring minimeras. Dubbelbete inom betesmarkerna bör förekomma i så liten utsträckning som möjligt. Naturliga gränser ska nyttjas så långt det är möjligt för att samebyarna ska kunna hålla renarna inom sitt vinterbetesområde. Gränserna ska vara möjliga att efterleva och det bör även finnas möjligheter till att flytta renarna traditionellt, utan transporter, på ett så bra sätt som möjligt. Sametinget har tidigare konsulterat Jur.dr. Christina Allard i ärendet. Christina Allard argumenterar för en tolkning av 7 2 st; indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter - där byområdesindelningen primärt bör väga in upparbetad renskötselrätt kopplad till specifika byar så långt det är möjligt. Allard anser att det är av stor vikt att beakta upparbetad sedvanerätt (renskötselrätt) till såväl åretruntmarker som vinterbetesmarker när man beslutar om gränsdragning av byområden. Om man beaktar skattefjällsmålets mycket viktiga uttalanden om att renskötselrätten vilar på urminnes hävd och att rätten är en civilrättsligt grundad rättighet pekar detta på att man beaktar prejudikatet men även samisk rättsuppfattning och därmed samisk sedvanerätt. Allard menar att rättskällorna är oklara och i viss mån oförenliga. Lagrummet till 7 2 st är allmänt hållen och en rimlig tolkning av lagrummet bör eftersträvas som stämmer överens med en generell samisk rättsuppfattning om sedvanerättsgränser och renskötselns karaktär där en sådan kan skönjas. Ett beslut om ändrad byindelning kan innebära en förändring av de civila rättigheterna i området. Högsta domstolen var i skattefjällsmålet tydlig med att renskötselrätten ger samma rätt till ersättning som äganderätten till tvångsförfogande. På detta område är skattefjällsmålet prejudicerande och av största vikt för rättsfrågor om renskötselrätten. Uttalandena i skattefjällsmålet om att renskötselrätten vilar på urminnes hävd och är en civil rättighet, rimmar illa med motiven i förarbetena att det är svårt att Sida 7 av 15
avgöra bl.a. vilken av två eller flera byar som har störst behov av en betestrakt. 2 Allard menar att det mest rimliga är att se en sameby som bärare av renskötselrätten där även bestämda vinterbetesmarker ingår och då finns ingen behovsbedömning mellan samebyar. Behovsbedömning har dock skett i praxis särkilt i de lägre instanserna. Allard manar till en viss försiktighet vid tolkning av motivuttalandena. En viktig utgångspunkt vid tolkning av lagrummet i 7 2 st är, enligt Allard, förståelsen för renskötselrättens natur. Förarbetena till lagrummet är alltjämt gällande och är inte utformade med beaktande av högsta domstolens uttalande i skattefjällsmålet om renskötselrättens natur. Allard menar att det finns en ambivalens hos lagstiftaren vad gäller renskötselrätten och dess kollektiva drag och att kärnfrågan är hur pass kollektiv rätten egentligen är och vem som är bärare av rätten. Frågan blir aktuell vid ersättnings frågor. Vissa uttalanden i motiven bör, enligt Allard, förstås som obsoleta eller tolkas i ljuset av andra rättskällor och lagförändringar. Skattefjällsmålet som prejudikat och förarbetsuttalanden kan i vissa fall vara oförenliga. Renskötselrätten och dess kollektiva drag har förstärkts genom lagändring 1993, av 1 RNL, att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Rätten vilar på det gamla fastighetsrättsliga institutet urminnes hävd och är ett utflöde av skattefjällsmålet. Renskötselrätten kvarstår även om rennäringslagen upphävs. Bertil Bengtsson har i boken Grundlagen och fastighetsrätten, 1996, s. 105 ansett att det egentligen borde utgå ersättning enligt grundlagens synsätt - i så fall troligen från den vinnande samebyn om en sameby genom myndighetsbeslut berövas ett område till förmån för en annan sameby. Bengtsson kunde också tänka sig att det utgick statlig ersättning, med hänsyn till att ingreppet i samebyns bruk skett i ett allmänt intresse, till förmån för rennäringen i stort. Rennäringspolitiska kommittén uppfattade att man från samiskt håll inte ansåg att det skulle införas några regler om ersättning eftersom det skulle vara svårt att avgöra vem som var skulle ha rätt till ersättning när indelningen ibland ändrats flera gånger. 3 2 Prop. 1971:51, s. 159 3 SOU 2001:101 s. 168. Sida 8 av 15
Samebyarnas synpunkter Sametinget har under ärendets gång haft både enskilda och gemensamma möten med samebyarna. Inför beslutet i augusti 2009 lämnade samebyarna yttranden. Nedan följer en sammanställning över samebyarnas ställningstaganden. Grans sameby Grans sameby anser att det är viktigt med en långsiktigt hållbar lösning för alla parter. Samebyn menar vidare att enligt byordningen från 1945 gäller ett högsta tillåtna antal renar om 8 600 för Grans sameby och för Malå sameby gäller högsta tillåtna antal renar om 3 000. Gränsdragningen bör enligt Grans sameby utgå ifrån detta. Gran saknar en lämplighetsbedömning från Sametingets sida. Om Sametingets förslag att Grans sameby ska ha betesrätt på området från odlingsgränsen till Vormbäcken från och med den 1 dec till den 15 april anser Gran att tidsramarna kolliderar med de naturliga och årstidsbundna förflyttningar som Grans renhjordar företar. Till området väster om Malåvägen/Vindelälven sker den naturliga invandringen redan i oktober. Det är också viktigt att ha området under hela uppflyttningen föra att undvika att senkomna renar fastnar i Malå samebys renhjord och blir kvar under sommaren. Grans sameby hävdar att de har en mycket lång och obruten sedvana på Gargnäslandet. Grans sameby anser att det s.k. Gargnäslandet och området mellan Malåvägen och Vormbäcken ska förbehållas Grans sameby vintertid och att Svaipa sameby ska ha flyttningsrätt genom området. Grans sameby anser att Sametigets förslag på gräns mellan Granbyn och Malå mot kusten, där gränsdragningen följer landsvägen inte innebär någon som helst gräns för en vandrande renhjord. Delar av gränsen (landsvägen) går då mitt över en tallhed med rikt lavbete och medför att förslaget är praktiskt orimligt. Enligt samebyn innebär Sametingets förslag att Grans kustnära vinterbetesområde drastiskt minskar. Grans har behov av kustnära bete för åtminstone 4 500 renar. Grans anser att förslaget varken är en långsiktigt hållbar ekonomisk eller ekologisk lösning. Grans sameby anser att Sametingets förslag där Grans, Rans och Svaipas gränser möts i Botsmark leder till att Grans sameby delas i två delar. Enligt Granbyn är en sådan uppdelning praktiskt omöjligt. Gran anser vidare att Grans gräns mot Rans ska kvarstå eftersom den har naturliga förutsättningar. Grans sameby anser att samebyarna i dagsläget inte är mogna för samförståndslösningar. Gran bedriver samrenskötsel med Svaipa sameby vissa tider. Granbyn är villig att samtala med de andra samebyarna. Samebyn informerade om att samebyn kommer att mista två områden genom förslaget om renskötselkonventionen. Sida 9 av 15
Maskaure sameby Maskaure sameby välkomnar en gränsbestämning eftersom det för samebyns vidkommande varit omöjligt att bedriva en rationell renskötsel. Maskaure menar att samebyn i stort sett saknar lavmark på året-runt-markerna. Maskaure sameby anser att när samebyn förlorade Medleheden till en annan sameby 1996 blev de helt instängda på en liten fläck. För närvarande har de ungefär 30 skiljningar per år, cirka tre stycken i veckan under vinterperioden. Samebyn har norra gränsen bestämd till Rönnskär. För samebyn är det absolut viktigaste en gräns. Ingen gräns finns i söder. Gumboda har varit reservbetesland för samebyn. Malå sameby Malå sameby anser att utgångspunkten för Sametinget vid gränsdragningsfråga måste vara ändamålsenligheten och faktiska omständigheter. Samebyn anser vidare att man i den i rennäringslagen uttryckligen angivna ändamålsenligheten ska ta hänsyn till sedvanerätten. Malå anser att såväl sedvanerätten som det faktiska brukandet måste utredas noggrant och att sakkunniga personer som samebyarna har stort förtroende för bör anlitas för att genomföra undersökningarna. Malå anser att Sametingets förslag till gränsdragning inte blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter eftersom det enligt samebyn finns omfattande brister i den utredning som Sametinget gjort. Malå menar att även om hänsyn ska tas till sedvanerättsliga frågor måste dessa ställas mot ändamålsenligheten och då blir det faktiska brukandet avgörande. Hänsyn måste då tas till de faktiska förhållandena och det sätt som renskötseln bedrivits de senaste decennierna. Malå anser vidare att det viktigaste vid avvägningen mellan sedvanerätt och ändamålsenlighet är att Sametinget använder sig av samma principer för samtliga samebyar, för att inte missgynna någon i förhållande till någon annan. Malå anser att rätten till en samebys åretruntmarker går före rätten till vinterbete för en annan sameby. Malå sameby begär att en konsekvensbeskrivning genomförs eftersom man anser att gränsdragning enligt Sametingets förslag innebär stora ingrepp i samebyarnas verksamhet. Malå anser också att Sametinget bör göra en grundligare utredning kring sedvanerätten och i det arbetet anlita en historiker med kompetens inom området och pekar på att Sametinget har skyldighet att inhämta upplysningar och yttranden från externa sakkunniga. Vidare anser samebyn att Sametinget är skyldig att lämna en motivering av de särskilda skäl som ligger till grund för att frångå huvudregeln att områden inte ska vara gemensamma. Malå sameby upplever att det är svårt när det är två gemensamma sakägare och är öppen för diskussioner. Samebyn är beredd att justera gränserna och förhandla. Sida 10 av 15
Rans sameby Rans sameby ställer sig frågande varför man inte inbjudits att delta i diskussionerna kring Sametingets förslag till gränsdragning eftersom föreslagen södra gräns för Grans sameby även är Rans samebys norra gräns. Rans sameby uttrycker oro över utvecklingen de senaste åren kring användandet av betesmarkerna vid Vindelälven. Enligt Rans sameby är Vindelälven samebyns viktigaste flyttningsled och även viktig flyttningsled för samebyarna Gran och Svaipa. Rans sameby önskar därför en översyn över hur området nyttjas idag samt en granskning hur området historiskt har använts. Samebyn har inte varit aktiva i ärendet innan Sametingets tillbakavisade beslut, eftersom de inte ansåg sig vara berörda av gränsdragningen. Vid beslutet den 9 augusti 2009 insåg samebyn att de faktiskt berörs och blev upprörda över att de inte involverats i processen. Samebyn har inte känt sig delaktig men vill se över sin egen situation och inte behöva fördjupa sig i de andra samebyarnas process. Ran vill att Sametinget beaktar deras synpunkter och anser att Sametingets beslut den 9 augusti 2010 var förkastligt för dem. Ran anser att Sametinget inte beaktat samebyns norra gräns enligt byordningen från 1946, vid beredningen av ärendet. Enligt byordningen är stor del gemensamma marker mellan Grans och Rans samebyar. Rans sameby anser att gränsen mellan Ran och Gran bör dras ända från Lappmarksgränsen till kusten. Umeå kommuns utbredning har idag tagit renbete från Rans sameby. Den framtida stadens utbredning serfortsatt inte bra ut för samebyns utveckling och samebyn vill att Sametinget tar intrången från Botnia- och Norrbottniabanan, bergtäkter, områden för fridsaktiviteter m.m. i beaktande. Ran vill att Sametinget kollar upp hur gränsdragningen 1984 gått till, hur stark domen är och om den går att ändra. Nu är ett konventionsområde föreslagen på Rans och Umbyns gemensamma område enligt 1946-års byordning, vilket får stora konsekvenser för Ran. Rans sameby har från 1980 fråntagits konventionsområde i Norge och har därför inte möjlighet att stanna i fjällområdet vintertid. Rans sameby har områden som förhandlats fram till konventionsområde upplever att det har blivit tryck mot samebyn från alla håll. Samebyns övre gräns fick till följd att en vintergrupp var tvungen flytta på grund av onaturligt dragna gränser. Ett problem för samebyn är att området runt Umeå expanderar. Svaipa sameby Svaipa sameby anser att det är nödvändigt att gränsdragningen tar hänsyn till naturens förutsättningar och att det ges tillräcklig yta för att bedriva en rationell renskötsel. Eftersom Svaipa inte har tillgång till kustnära bete eller bete längre in i landet är det viktigt för samebyn att ha tillgång till olika typer av marker. Svaipa vill även poängtera att det är viktigt för dem att ha hela Brattbergsområdet eftersom samebyn inte har några andra naturliga uppsamlingsområden. Sida 11 av 15
Svaipa anser att det krävs marker för åtminstone två renskötare för att de ska kunna använda markerna på ett hållbart sätt och för att klara av betessituationen. Svaipa sameby informerar att det är oro i samebyn på grund av ett ökat betestryck och ökat antal skiljningar. Samebyn vill att Sametinget fastställer gränser. Fråga om Svaipa har upparbetat sedvanerätt i området Enligt länsstyrelsens i Västerbotten dokumentation ansökte Anders Andersson Blind första gången 1947 om tillstånd för vinterbete i Burträskområdet. 1954 ansökte gruppen om tillstånd att liksom under tidigare år vintertid beta sina renar inom Burträsk socken. Länsstyrelsen biföll ansökan efter samebyarna Grans, Rans och Malås yttrande. 1962 togs en resolution att renägaren Anders Andersson Blind, Svaipa lappby må tills vidare under i lag den 16 juli 1928 av länsstyrelsen i Västerbottens län. Lango-gruppen i Svaipa ansökte även om vinterbete där men länsstyrelsen gav inte något tillstånd då uppgörelse inte träffats med Grans lappby och länsstyrelsen ansåg att det då saknades förutsättningar att pröva Langogruppens begäran. I januari 1969 framställdes begäran från länsstyrelsen i Norrbotten till lantbruksnämnden i Västerbottens län om att Langogruppen skulle få tillstånd att vinterbeta söder om Skellefteälven resten av vintern. Överläggningar skedde där Svaipa, Gran och Malå deltog förutom länsstyrelsen i de båda berörda länen. Lantbruksnämnden gav tillfälligt tillstånd till vinterbete. Sametingets bedömning är att dokumentationen visar att tillstånd inte getts utan att begära yttrande från de berörda samebyarna, vid senare ansökningar. De år samebyarna inte medgett vinterbete har inte tillstånd beviljats. I slutet av 1980-talet erbjöds de aktiva medlemmarna i Andersson-Blindgruppen att bli medlemmar i Grans sameby men erbjudandet avböjdes av de berörda i Svaipa. Vid tidpunkten för länsstyrelsens i Västerbottens läns beslut den 20 november 1997 menar länsstyrelsen att Svaipa definitivt inte hade någon formell betesrätt i området, och att den betning som Andersson-Blindgruppen utövade inte var geografisk tydlig från tid till annan. 4 I några av länsstyrelsens protokoll som förts i samband med gränsdragningsärendet återges några utryckta citat nedan. Det visar att länsstyrelsens ställningstagande vacklat genom åren. Det kan möjligtvis bero på att det är olika personer som arbetat med ärendet på länsstyrelsen. Vad gäller Blind/Anderssongruppens betesområde i Lossmen/Ekträskområdet har inga tveksamheter funnits från någon part att betesrätten finns och skall vara kvar även i framtiden 5 Gränserna för Blind-Anderssongruppens betesområde inom Västerbottens län har aldrig varit fastställda. Försök har gjorts men besluten har inte vunnit laga kraft. 6 4 Länsstyrelsens i Västerbotten yttrande till Länsrätten i Västerbottens län, 2002-05-21 5 Länsstyrelsens i Västerbotten remissvar till länsstyrelsen i Norrbotten, 1996-11-15 Sida 12 av 15
Idag får Blind-Andersson-gruppen anses så etablerad i mellersta delen av landskapet Västerbotten, att det är rimligt att betesrätten också regleras formellt. 7 Överväganden Sametinget avser genom gränsdragningarna att tillgodose alla de berörda samebyarnas tillgång till marker med förutsättningar för mycket gott lavbete. Samebyarna ska ha tillgång till varierat säsongsbete. En fördjupad analys av kartmaterialet har gjorts i detta förslag men områdesförslagen är de samma som i det beslut Sametinget fattade augusti 2009. Inför beslutet 2009 togs det grundläggande topografiska kartmaterialet fram. Vinterbetesmarkerna enligt byordningarna från 1946 är fastställda utifrån samebyarnas sedvanerätt. Samebyarna Ran, Gran, Malå och Maskaure hade vinterbete söder om Skellefteälven i området i fråga. Byordningarna fastställdes under en tid när samebyarna kunde ha överlappande anspråk på markerna utan att konkurrera ut varandra. Betesområden var sammanhängande och mer lättillgängliga. Idag ser situationen annorlunda ut med fragmenterade betesområden på grund av expanderande tätorter och exploateringar samt intrång av andra konkurrerande näringar på markerna. Svaipa sameby började flytta till vinterbete i området först under slutet av 1940-talet. Enligt sin byordning har Svaipa inte några vinterbetesmarker utpekade söder om Skellefteälven. Sametinget anser att det är osannolikt att Svaipa upparbetat egen sedvanerätt till området, men att samebyn ändå ett långvarigt nyttjande i området. Sametinget har i sitt uppdrag att undersöka om det går att skapa bättre förutsättningar för en rationell rendrift genom större eller mindre jämkningar i gränsdragningen. På möten har framkommit att övriga samebyar har acceptans för att Svaipa kan ha ett fastlagt vinterbetesområde även om samebyn inte upparbetat egen sedvanerätt. Grans sameby anser dock att Sametingets förslag där Grans sameby delas i två delar är en praktisk omöjlig uppdelning. Grans sameby har dock rätt att flytta renarna mellan sina betesområden genom området och Sametinget menar att förslaget därför är en möjlig lösning. Malå sameby har inom sina åretruntmarker, ett område norr om Vindelälven som Grans sameby traditionellt har använt som vinterbetesområde och som flyttväg. De rättigheter som samebyarna har för åretruntmarkerna är starkare än deras rätt till vinterbetesmarkerna. För att så långt respektera den starkare rätten för Malå bör Grans sameby få nyttja området först från 1 december till 15 april. Malå ska under den tiden inte ha sina renar där. Det finns emellertid inte några naturliga gränser norrut och Grans och Malås renhjordar måste då hållas åtskilda genom arbete. 6 Länsstyrelsens i Västerbotten brev, 1998-09-08 7 Länsstyrelsens i Västerbotten yttrande till länsrätten i Västerbottens län, 1999-05-12 Sida 13 av 15
Å andra sidan kan det för att undvika dubbelbetning vara mest lämpligt, att Grans sameby kan disponera området enligt rennäringslagen från 1 oktober till 30 april. För att rennäringens miljömål ska uppfyllas kan samebyarna efter gränsdragningsbeslutet vara tvungna att se om sitt renantal. Det kan innebära att det vinterbetesområde samebyarna får tillgång till, i ett långsiktigt perspektiv inte kan föda det antal renar man har idag. Detta leder till att samebyarna kan vara tvungna att omstrukturera sin verksamhet. Samebyarna kanske också måste ta upp nya flyttleder och peka ut nya områden som riksintressen för rennäringen Sametingets förslag till beslut Sametinget föreslår att Grans sameby ska disponera ett vinterbeteområde (id 8) inom Malå samebys åretruntmarker, under 1 december-15 april. Grans sameby ska även ha vinterbetesområde (id 0). Samebyn har enligt rennäringslagen flytträtt genom område (id 9) för att inte flyttvägarna ska skäras av. Svaipa sameby har haft ett långvarigt nyttjande av vinterbete i vinterbetesmarkerna söder om Skellefteälven. Sametinget föreslår att Svaipa ska ha vinterbetesområde (id 9). Svaipa har enligt rennäringslagen flytträtt till området och bör också ha rätt att anlägga beteshagar på lämpliga ställen efter flyttvägen. Maskaure sameby har inte alternativa lavbetesmarker inom sina åretruntmarker och föreslås ha vinterbetesområde (id 6). Malå sameby föreslås ha sitt vinterbete inom område (id 1) med förutsättningar för gott lavbete även på sina åretruntmarker. Rans sameby föreslås få sitt vinterbetesområde (id 13) gränsdraget mot Grans sameby i norr från Buberget och ned till kusten, enligt kartan. Sida 14 av 15
Referenser Prop. 1971:51 Rennäringslag SOU 2001:101 En ny rennäringspolitik Bengtsson Bertil, Grundlagen och fastighetsrätten, 1996 Bengtsson Bertil, Samerätt En översikt, 2004 Länsstyrelsens i Västerbotten remissvar, brev och yttranden Bilaga Karta Sida 15 av 15