Personerna Historien om den kunglige borgmästaren i Tälje Zacharias Anthelius som dog för sin tro är späckad med spännande människor som påverkade händelserna eller kom att bli inblandade i dem. Här finns också många namn som vi känner ur Sveriges historia. De inblandade Jöran Bähr, först och främst (eller Georg Ursinus som han enligt tidens sed latiniserade sitt namn). Bähr var Zacharias vän och broder i den katolska tron. Liksom Anthelius var han kunglig ämbetsman och arbetade som referendarie vid det kungliga kansliet i Stockholm. En äventyrligare, på alla sätt färgstarkare person än Anthelius. Bährs utmanande kärleksaffärer var en av de faktorer som indirekt satte lavinen i rullning. Han dömdes och avrättades tillsammans med Zacharias den 11 september 1624. Man från 1600-talet (ej Bähr) Fader Heinrich Schacht var jesuitpräst från Tyskland som kommit till Sverige som stöd till de två svenska katolikerna. Förutom detta skulle han förstås sondera terrängen och samla information. Men det vittnesbörd, som avlades av Schacht, sedan denne i december 1624 lössläppts och kommit hem verkar
visa, att endast ett första trevande försök att vinna insteg på det svenska missionsfältet varit påtänkt. Schacht var född 1583 (samma år som Anthelius) i en protestantisk familj i Schleswig-Holstein och konverterad, liksom de två svenskarna. Till skillnad från svenskarna blev han alltså inte avrättad. Schacht släpptes fri och fick lämna Sverige, han återgick till det kollegium i Düsseldorf där han var rektor. En stor del av det vi vet om affären Anthelius beror på det vittnesmål fader Schacht fick avlägga inför jesuitorden i januari 1626. Så småningom blev han fältmarskalken Tillys fältkaplan och deltog alltså på det sättet i trettioåriga kriget mot den svenska sidan. Fader Schacht tillverkar råttfångare (illustration från 1800-talet) Giovanni Battista Veraldi, ofta beskriven som en lutspelare. I själva verket var han en av sin tids främsta musiker, högavlönad hovlutenist vid hovet i Stockholm. Han var italienare av judisk börd och öppen (om ock religiöst likgiltig) katolik. Schacht och de två svenskarna såg i honom en likasinnad och en broder i tron. Så såg han dock inte sig
själv skulle det visa sig. Veraldi fortsatte att tjäna Gustav Adolf och inte minst drottning Maria Eleonora till sin död i Stockholm 1631. Lutspelare från 1600- talet (ej Veraldi) Anna Elisabeth Rasche (ofta kallade Lieschen i boken) var en ung och vacker tyska som var olyckligt gift med lutenisten Veraldi. Hon var också Jöran Bährs älskarinna, vilket troligen åtminstone bidrog till att Veraldi agerade som han gjorde. Erik Niurenius. Zacharias vän och efterträdare som rektor i Gävle, anklagades tillsammans med de två katolikerna. Men han hade gjort avbön och slapp dödsdom. Niurenius gjorde så småningom karriär i kyrkan. Intressant med Niurenius är att hans bäste vän hette Georg Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader. De kungliga Anthelius-affären utspelar sig under Gustav II Adolfs regeringstid (1611 1632) och eftersom de svenska katolikerna var kungliga ämbetsmän möter vi i boken, förutom kungen själv, många i hans familj.
Gustav II Adolf Maria Eleonora, Sveriges drottning, Gustav II Adolfs gemål, född prinsessa av Brandenburg. Maria Eleonora hade stora problem med att finna sig till rätta i Sverige trots att hon älskade sin man mycket. Förutom att föda arvingar fick hon ingen riktig roll. Kungen var en upptagen man och hade inte mycket tid för sin hustru. Hon var kulturellt intresserad (en utmärkt lutspelare bland annat), uppskattade arkitektur (men fick ingen avsättning för sina egna ritningar). Maria Eleonora har gått till historien som en hysterika. I själva verket var hon en produkt av sin egen, om inte hysteriska så i alla fall överkänslosamma tid. Omdömet kommer mer av att hon var förloraren i en maktkamp mot Oxenstierna, som gjorde vad han kunde för att ta ifrån henne allt inflytande, särskilt efter kungens död.
Maria Eleonora Kristina av Holstein-Gottorp var kung Karl IX:s änka och mor till prinsarna Gustav Adolf och Karl Filip. Efter Karls död 1611 ägnade hon sig mest åt att förvalta och försvara yngste sonen Karl Filips hertigdöme och sitt eget livgeding med Gävle i centrum. Det försatte henne ofta i konflikt med äldste sonen, kungen, och inte minst hade den hårdföra Kristina ett spänt förhållande till Oxenstierna. Hertig Karl Filip var Gustav II Adolfs yngre bror. Av sin far hade han ärvt ett hertigdöme bestående i princip av Södermanland, Närke och Värmland, med Nyköping som huvudstad. År 1622, vid 21 års ålder, dog Karl Filip i Narva efter belägringen av Riga. Dödsorsaken var fältsjuka, som kunde vara vilken som helst av de sjukdomar (eller alla på en gång) som härjade under de bedrövliga förhållandena i fält. Med Karl Filip dog också det bruk som Gustav Vasa startat: oberoende hertigdömen åt de söner som inte får tronen. Karl Karlsson Gyllenhielm var greve, riksråd, riksamiral och inte minst kung Gustav II Adolfs äldre halvbror. Oss
älskelig vår frilloson Karl Karlsson kallade hans far honom och han blev också älskad och uppskattad i och utanför den kungliga familjen. Riksamiralen tillsammans med Johan Skytte är de enda namngivna personer som man med någorlunda säkerhet vet närvarade vid avrättningen av Anthelius och Bähr. Familjen Anthelius Engel Kröger är köpmansdottern från Gävle som Zacharias förälskar sig i och gifter sig med. Engel känner till sin makes hemlighet men förblir trots det (och trots att hon avskyr Jöran Bähr och ogillar att husera en jesuit i sitt hus) sin make trogen till det sista. Engels yngre bror Petter är student i Uppsala. Kvinna från 1600- talet (ej Kröger) Johannes (Hans) Anthelius är Zacharias äldre bror. Han har tidigare varit professor i astronomi i Uppsala, dessutom universitetets rektor. De befattningarna hade han fram till att universitetet stängdes 1603 på grund av ett utbrott av pesten. Johannes valde då att satsa på den tryggare kyrkliga karriären framför den akademiska. Han blir kyrkoherde i Gävle och stiger så småningom i graderna till kontraktsprost över Gästrikland.
Ämbetsmän och präster Axel Oxenstierna, greve, medlem av rikrådet och en av landets förnämsta ätter. Oxenstierna är Gustav II Adolfs rikskansler. Man anar och ser hans hand bakom mycket som händer i riket, inte minst under affären Anthelius. Oxenstierna närvarar i rättegången mot de hemliga katolikerna och det är hans frågor, nedskrivna med den karaktäristiska handstilen, som ska besvaras i hovrättsförhören. Axel Oxenstierna Johan Skytte, borgarsonen som åstadkommit det unika: att upphöjas till friherre och riksråd. Han är i praktiken landets riksskattmästare och därmed Jöran Bährs högste överordnade. Liksom Bähr kom Skytte från Nyköping och hade, liksom Bährs far, varit kungasönernas lärare. Gustav II Adolf uppskattade och upphöjde honom, trots ett motstånd från den gamla adeln. Skytte närvarade också vid avrättningen av Bähr och Anthelius.
Johan Skytte Blasius, en tysk från Osnabrück som fått titeln kunglig silversmed, men hamnat i fångtornet för några borttappade silverstyckens skull. Blasius blir kvar någon tid efter att katolikerna avrättats, sedan friges han och återvänder till Tyskland där han uppfyller sitt löfte till Anthelius och Bähr och postar alla breven de anförtrott honom. Breven finns i Vatikanens arkiv än idag och tack vare Blasius vet vi en hel del mer om fångarna än vi annars skulle ha gjort. Hans Löding var domprost i Tälje, en kyrkans man som var benägen för slagsmål och stämningar inför rätten. Han var Anthelius vän och kom även att bli vän med fader Schacht (utan att veta vem han verkligen var förstås). Löding blev genom Jöran Bähr indragen och förhörd, men frikänd från misstankar. Det gällde även Johannes Wattrangius, kyrkoherden i Tälje, som tidigare varit änkedrottning Kristinas hovpredikant.