Vasakungarna och tron

Transkript

1 Vasakungarna och tron Religion och politik under början av 1600-talet För människorna som var samtida med Zacharias Anthelius dominerade religionen livet på ett sätt som är svårt för en nutida människa att ens förstå. Religionen, så som den lagts fast av överheten, styrde vardagen och påverkade allt från folks tankar och vanor till hur landet styrdes. Den var ryggraden på samma sätt som beprövade fakta och tron på jämlikhet och demokrati är det idag. Den var tröst i en hård tillvaro, alltings rättesnöre, den var sanning i brist på annan vetenskap. Vetenskapen fick oftast underordna sig tolererades om den gick att kombinera med tron. Zacharias bror Johannes hade varit rektor vid Uppsala universitet innan han blev kyrkoherde i Gävle, professor i astronomi och förfaren i astrologi. Det fanns ingen motsättning mellan tron på gud och betydelsen av järtecken och himlakropparnas rörelser. Inte så att det saknades motsatta åsikter tvärtom. Man stred på liv och död i trosfrågor, men man bråkade om detaljerna (gärna sådana som i vår ekumeniska tid skulle uppfattas som betydelselösa). Själva guds existens var det ingen som ifrågasatte, ingen var öppet bekännande ateist, fritänkeri var praktiskt taget okänt. Gustav Vasa och den nya tron 1521 fick Gustav Vasa makten över ett pastorat som inte var helt lättskött. Landet bestod av delar av nuvarande Sverige, Baltikum och Finland, det var skogigt och oländigt, städerna var få och små. I hela området bodde cirka 1,5 miljon människor. Det var ett rike som ännu inte riktigt var ett rike, skuldsatt upp över tacknockarna. I detta det tidiga 1500-talets Sverige var kyrkan en verklig maktfaktor.

2 Biskoparna ingick i riksrådet och kyrkan vid den här tiden talar vi om den katolska kyrkan styrd från Vatikanen ägde närmare en femtedel av all jord. Gustav hade lyckats slänga ut dansken med Lübecks hjälp och nu, när makten skulle konsolideras och (så småningom) Sverige bli ett arvrike för Vasaätten, stod han (och Sverige) i skuld. Han behövde både kyrkans plattform och dess pengar. Gustav Vasa Tro eller politik? Betyder det att allt handlade om makt och politik för Gustav Vasa och inte alls om religion? Ja och nej. Han var lika övertygad om guds existens som alla andra i sin tid, men en fast gudstro och en hänsynslös maktsträvan gick alldeles utmärkt att kombinera. Inte minst hos en så sammansatt personlighet som Gustav Vasa. En ung begåvad man vid namn Olaus Petri hade studerat i Wittenberg hos Martin Luther och förde med sig de nya idéerna hem till Sverige. Gustav Vasa tog gradvis till sig den nya läran och stöttade den. Det fanns också vid denna tid en utbredd korruption och dubbelmoral i den katolska kyrkan, vilket bäddade för dess fall.

3 Steg för steg avväpnade han den gamla kyrkan; han minskade gradvis Uppsala universitets inflytande som var en plattform för kyrkan, han stängde kloster och förvisade munkar och nunnor, han bytte ut gamla kyrkomän mot nya reformerta (och näpste så småningom även dem när de blev för ivriga i religionen). I den nya svenska kyrkan var kungen inte påven överhuvud. Vad som gällde visade Gustav Vasa med all önskvärd tydlighet genom att rikta kanonerna vid Uppsala slott rakt mot domkyrkotornet! Införandet av det nya Minsta skolbarn vet att med Gustav Vasa infördes protestantismen i Sverige; det är en sanning med viss modifikation. En del av gamla vanor och bruk levde kvar, många människor var långt efter Gustavs tid ovilliga att ge upp den gamla tron, många återgick efter en tid till den gamla kyrkan (som ju inte minst Anthelius-affären visar). Ett exempel finns i Gustav Vasas egen familj. Hans andra hustru, drottning Margareta Leijonhufvud, förblev den katolska kyrkan trogen

4 livet ut. Mycket ändrades: helgonen rensades ut, kyrksilver och klockor drogs in till statskassan. Nu predikade man på svenska i kyrkan, sjöng psalmer ur bok (om man kunde läsa), prästerna började med husförhör i gårdarna (för att försäkra sig om kunskaper och den rätta renlärigheten hos sin flock). En del av de nya bruken gick säkert hem hos allmänheten utan prut, annat var mer svårsmält. Och samtidigt med kyrkans lära levde även gammal folktro och vidskepelse kvar. Prästernas nya ställning Kyrkan förlorade en stor del av sin makt och sina egendomar i samband med reformationen och därmed förändrades också prästerskapets roll i samhället. Nu ingick inte längre biskoparna med automatik i kungens råd och när prästernas ställning ändrades var det inte längre en intressant karriärväg för adelns söner; det blev istället borgarnas och de rika böndernas pojkar som valde prästbanan. Och så småningom kunde kyrkan rekrytera ur de egna leden, när det blev tillåtet för präster att gifta sig och de fick egna söner som följde far i fotspåren. Prästgården var inte bara en bostad, den var också något av en kombination av hembygdsgård och hotell, prästen var mer än bara predikant. I Sverige rådde kyrkoplikt, man hade skyldighet att gå i högmässan. Kyrkan var sin tids viktigaste massmedium något som Gustav Vasa visste att utnyttja. I predikstolen skulle förutom guds ord också predikas kungens budskap: nya dekret, skatter, räfster, viktiga händelser, lagar, påbud och beslut allt meddelades en emellanåt ganska trött allmoge från pulpeten. Många präster ogillade denna okyrkliga del av sin roll, liksom man gärna ville slippa sina uppgifter när det gäller skatteindrivning och uttag till krigstjänst. Gustav Vasa var inte den som frågade efter vad prästerna gillade och ogillade. Vasasönerna och religionen Vi har facit i hand, vi vet hur det gick. Ingenting är mer

5 självklart för oss i vår historia än Gustav Vasa och generationerna efter honom. För de samtida var ingenting självklart. Gustav Vasa betraktades som en uppkomling av många, både utomlands och hemma, sonen Erik XIV begick Sturemorden i sin förvirring i tron att Sturarna hotade hans tron, halva Europa på sin tid ansåg att Karl IX stulit kronan och därmed satt även hans son Gustav II Adolf där orättmätigt i deras ögon. Vasarnas ställning var ingen självklarhet, för att befästa och legitimera blev religionen ett viktigt kanske till och med det viktigaste verktyg. Om Erik XIV, som tog över efter Gustav Vasas död 1560, sägs att han var väl beläst och förfaren i många ämnen, inte minst i teologiska frågor. En av hans främsta lärare var kalvinist (vilket säger en del om Gustav Vasas allmänprotestantiska inställning) och det sägs att Erik själv hade en dragning åt kalvinismen. Johan III och katolicismen Johan IIIs långa (och tämligen fredliga) regeringstid (24 år från 1568 till 1592) har fått ett lite oförtjänt eftermäle. Det är sällan esteten, kulturmänniskan och den flitiga byggaren, renoveraren av otaliga slott och kyrkor man minns utan den misstänkte smygkatoliken. Två saker mer än andra har bidrag till det: hans giftermål och den s. k. Röda boken. Som hertig Johan hade han friat, först med brodern Eriks goda vilja, sedan utan, till den polska prinsessan Katarina Jagellonica. De fick sonen Sigismund, som liksom modern uppfostrades i den katolska läran. Röda boken kallades Johans förslag till en ny gudstjänstordning, som i viss mån innebar en återgång till det gamla, ett försök att närma sig Vatikanen. Var Johan katolik? Det finns ingenting som tyder på det. Däremot var han Gustav Vasas älsklingsson och kanske den i familjen som hade det djupaste religiösa intresset. Den frommaste av dem. Han var anhängare av den stora rörelse i Europa som såg med oro på hur kyrkan delades och slets sönder, en rörelse som förespråkade försoning och samförstånd. I den andan inte bara tillät Johan III unga svenska män att resa ut

6 och studera, gärna vid jesuitkollegier, det uppmuntrades. Hans ekumeniska strävanden togs inte väl upp, särskilt inte av de mer ortodoxa lutheranerna. Johan III Sigismund och Karl Så fick Sverige 1592 en katolsk kung när Sigismund efterträdde sin far Johan. Sigismund var redan kung av Polen. Om fadern Johan III försoningspolitik hade stött på hårt motstånd från präster och allmänhet så blev snart Sigismund en omöjlighet. Frågan om lärans renhet (även missnöjdhet med Sigismunds styre spelade in) förde Johans bror, hertig Karl, till makten som riksföreståndare och så småningom till tronen som kung Karl IX. Karl var en härskare i faderns anda: hetsig, flitig, skicklig och misstänksam, en minst lika hårdhänt pragmatiker som Gustav Vasa. I sin religion var han ett slags praktisk allmänprotestant, han hade lika lite till övers för papisterna som för de ortodoxaste lutheranerna.

7 Karl IX Den saklige Gustav II Adolf Ille faciet han skall göra det förutspådde fadern om sonen. Och när Karl IX dog 1611 hade den nye 17-åringe kungen Gustav II Adolf på agendan så det räckte. Landet var fortfarande fattigt. Alla Sveriges grannländer var fiender och mäktiga krafter ute i Europa ansåg att Sigismund var Sveriges rättmätige härskare. Religiöst tycks Gustav Adolf ha varit en produkt av faderns (och Johan Skyttes) uppfostran: en god allmänprotestant influerad av humanistiska strömningar utan smak för ortodoxi. Gustav Adolf lät rusta Uppsala universitet för att landets förvaltning skulle få tillgång till de välutbildade män som så väl behövdes, utan att de skulle behöva resa utomlands. Gustav Adolf var inte bigott, när den världsliga makten så krävde var det inte svårt att bortse från religiösa krav, det finns det många exempel på. När det gynnade Sverige kunde både det katolska Frankrike och även Turkiet bli allierade. När katolska köpmän (eller bergsmän, eller militära experter) behövdes gjordes lätt undantag för dem. Det gällde också om en italiensk lutenist var särklassigt bra! Många landsflyktiga, svenska katoliker tilläts återvända hem efter förhör och avbön eftersom deras tjänster behövdes så väldigt väl. Örebro stadga av 1617 (som förbjöd katoliker att vistas i Sverige) var riktad mot svenskar som stödde Sigismunds anspråk på tronen. Trots retoriken hade den lite med religion att göra. Mer än något annat var protestantismen Gustav II Adolfs legitimitet, därav vikten av att gå in på protestanternas sida i trettioåriga kriget. Man bör dock komma ihåg att Gustav II Adolf ansåg att protestantismen var den rätta läran och att han även såg annat än maktpolitiska skäl att skydda protestanterna i Tyskland. Att Sverige gick in i kriget var för övrigt ett beslut som fattades demokratiskt av riksdagen och riksrådet tillsammans med kungen.

8 Kristina drar till Rom Det måste finnas något annat, något mer än det kalla grå, än de lutherska doktriner som serverats henne sedan barndomen. Så måste den intelligenta, rastlöst sökande Kristina ha tänkt. Säkert såg hon politiken bakom trossatser, säkert ville hon ha något annat, något bättre. Så kom hon att tro att den katolska kyrkan, som glödde av färger och ljus, var så mycket liberalare än hemlandets religion. Att den tillät den sorts intellektuell skepsis som var livsluft för henne. De katoliker som i hemlighet kom till Stockholm för att resonera med och råda henne gjorde nog inte mycket för att ta henne ur den tanken. Väl i Rom skulle Kristina få erfara hur fel hon haft. Vad skulle pappa Gustav Adolf ha sagt? Protestanternas störste förkämpe med en dotter som blir katolik? Ingen vet vad han skulle ha sagt så gissningen är fri. Min övertygelse är att första och enda? omtanken skulle ha gällt tronen och successionen. Att folk bytte religion och sida var ju, tidens höga tonläge till trots, vanligt. Som att byta politiskt parti idag. När ilskan lagt sig skulle Gustav Adolf tänkt att unge Karl ändå varit Kristinas tilltänkte och därmed ändå skulle ha blivit kung Karl X av Sverige. Och en Vasaättling var han ju dessutom talets paradox Det fanns många paradoxer i 1600-talets Sverige och en av dem gäller förhållandet mellan religionen och de ideal som gällde i övrigt. Barocken var överdrifternas tid. Ta i, bred på och supersize me var tidens motto. Det gällde i allt från arkitektur och konst, till kläder, mat och fester. Praktfullt och svulstigt skulle det vara, och det gällde även på känslornas område. Man söp friskt och humöret blev därefter. Lättstöttheten var epidemisk, minsta buckla på hederns stötfångare utlöste slagsmål med personskador och stämning inför rätten. Det sistnämnda var något av en nationalsport. Gråt var supermodernt, alla grät (även män), överdriven

9 känslosamhet hörde till (drottning Maria Eleonora är ett bra exempel på det). Mitt i detta känslostormande tidevarv sker avvecklingen av den gamla religionen, som var förhållandevis färgstark och brokig. Den ersätts med en betydligt striktare, mer asketisk luthersk tro.