RIKTLINJER FÖR INNOVATIONSRÄTTIGHETER I VÅRDEN SUNE LARSSON FOU- DIREKTÖR, PROFESSOR AKADEMISKA SJUKHUSET UPPSALA 1(16)
INNEHÅLL 1. Sammanfattning... 3 2. Uppdraget... 4 3. Inledning... 5 4. Exempel på innovationsstödjande projekt inom olika landsting... 6 4.1. Halland... 6 4.2. Jönköping... 6 4.3. Stockholm... 7 4.4. Värmland... 7 4.5. Västerbotten... 7 4.6. Östergötland... 8 5. Lagstiftning... 9 6. Förslag till nationell policy... 11 2(16)
1. Sammanfattning Under de senaste åren har det inom vårdsektorn i ökande omfattning talats om idéer och innovationer. I diskussionen kan man ofta uttolka en känsla av att det i vården alstras många konstruktiva lösningar som i rätt miljö skulle kunna förädlas till kommersialiserbara produkter, men att denna typ av idéförädling i själva verket är ovanlig. Det finns sannolikt många skäl till att idéer generellt sett inte förädlas i den grad som man borde kunna förvänta sig. Till dessa skäl hör bristen på ett stödjande och uppmuntrande innovationssystem, inkluderande en tydlig policy vad gäller rättigheterna till den landstingsanställdes innovation. I realiteten stannar därför de flesta idéer på just idé stadiet, eller så används idén för att lösa en vårdande uppgift inom en enda enhet, istället för att utvecklas till en produkt, process eller tjänst som via marknaden kan göras allmänt tillgänglig. Det finns emellertid ett flertal initiativ i landet där man lokalt genom samverkan mellan vård, universitet/högskola samt näringsliv kunnat skapa fruktbara miljöer för att ta tillvara idéer och innovationer som utvecklats inom vården. I samtliga dessa projekt har behovet av en tydlig och för arbetstagaren gärna positiv och därmed förhoppningsvis innovationsstimulerande policy efterfrågats. I avsaknad av nationella riktlinjer, har frågan om rättigheterna till sådana innovationer ofta lösts genom lokala individuella avtal. För att få underlag till en nationell riktlinje som reglerar förhållandet mellan landstingen som arbetsgivare och dess arbetstagare, vad gäller rätten till arbetstagarnas innovationer, har Delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen (Näringsdepartementet, N 2007:04) tagit fram denna rapport. Nedan används det för rapporten funktionella begreppet innovationsrättigheter. Det är inte ett juridiskt begrepp, men avser att inbegripa samtliga immateriella rättigheter och förstadium till dessa, såsom patenterbara uppfinningar, meddelade patent, upphovsrätter inklusive brukskonst, rätten till kännetecken (varumärke och firma), rätten design/formskydd/mönster inklusive oregistrerat formskydd och företagshemligheter samt eventuell renommé enligt marknadsföringslagen (SFS 2008:486). Utifrån denna definition, är i rapporten begreppet innovation bredare än uppfinning i det att innovation även förutsätts inbegripa kommersialiserbara intellektuella prestationer som inte kan patenteras. På samma sätt inbegrips i rapporten begreppet innovation i begreppet idé. Rapportens slutsats är att de allra flesta situationer rörande landstingsanställdas innovationsrättigheter kan regleras genom upprättande av ett av tre tänkbara standardavtal. Den första varianten innebär att landstinget skriver ett fribrev där arbetstagaren tillerkänns alla rättigheter till en idé eller innovation. Den andra varianten innebär att landstinget skriver fribrev men med förbehållet till full nyttjande rätt av produkten eller tjänsten inom den egna verksamheten. Den tredje standardvarianten innebär att ett eventuellt ekonomiskt positivt utfall delas med en på förhand bestämd procentsats mellan idébäraren, idéutvecklande företag/organisation samt landstinget. 3(16)
2. Uppdraget Uppdragsgivare; Delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen (N 2007:04). Delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen (N 2007:04) arbetar med att förbättra förutsättningarna för samverkan mellan sjukvården, akademin och läkemedels- och den medicintekniska industrin. I detta ingår bl.a. att förbättra förutsättningarna för vårdpersonal att ägna sig åt kvalitetsutveckling i vården, till exempel genom utveckling av innovationer. Under delegationens arbete har problematiken kring innovationer framtagna av vårdpersonal och patenträttigheter runt dessa diskuterats. Många landsting vill främja utvecklingen av innovationer i vårdsektorn och ett sätt att uppmuntra personal att utveckla verksamheten genom innovation är att juridiskt friskriva sig från dessa rättigheter. Ett flertal landsting har också gjort detta genom ett generellt avtal. Dessa avtal är dock mycket olika utformade och det bedöms därför finnas ett behov av en nationell policy för patenträttigheterna som landstingen kan ta hjälp av Delegationen uppdrar därför till professor Sune Larsson, Akademiska sjukhuset, Uppsala, att ta fram förslag till nationella riktlinjer för innovationsrättigheter inom vårdsektorn, framförallt gällande patenträttigheter för vårdpersonal. Dessa riktlinjer ska tas fram i syfte att underlätta för landstingen att utforma sina avtal och ska inte anses som bindande. Riktlinjerna ska kunna tillämpas nationellt, dvs. i samtliga landsting och vara förenliga med relevant EU-lagstiftning. Under genomförandet av ovanstående uppdrag har advokat Ralf Lyxell, Hamilton Advokatbyrå Karlstad AB varit juridiskt sakkunnig. 4(16)
3. Inledning Ur ett innovationsperspektiv spänner vårdsektorn över ett mycket brett fält omfattande allt ifrån verksamheter med betydande inslag av vad som närmast kan ses som resurskrävande forskning, till verksamheter där innovationer och idéer kommer in som konkreta praktiska lösningar i den basala kliniska vardagen. Gemensamt för all sjukvårdande verksamhet är dock ett betydande inslag av problemlösning för att de vårdande uppgifterna ska kunna utföras. Med detta som bakgrund borde vårdsektorn kunna vara en viktig källa till innovationer. I verkligheten kan man misstänka att så inte är fallet, utan att det i själva verket finns en icke utnyttjad innovationspotential av betydande omfattning. Det finns sannolikt flera orsaker till att nya lösningar inom sjukvården inte förädlas till innovationer. Bristen på tradition nämns ofta som den kanske viktigaste anledningen. Andra skäl som anförs är grundinställningen hos anställda inom vården för vilka det primära är att vårda patienter snarare än att tänka på nya lösningar ur ett innovationsperspektiv. Problemlösningar som görs för att uppfylla detta vårdande mål, vare sig det gäller produktanpassning, utveckling av nya produkter eller tjänster, ses därför inte som potentiella innovationer utan enbart som lösningar för att kunna ge bättre vård. Förutom dessa skäl anförs avsaknaden av ett utbyggt innovationsstöd, som stimulerar och stödjer anställda inom vården som har potentiella innovationer, som en kraftigt hämmande faktor vad gäller möjligheterna till ett fruktbart innovationsklimat inom vårdsektorn. I flera landsting har man dock under de senaste åren börjat ta fasta på den potentiella källa till innovationer som kan finnas inom vårdsektorn och med detta som utgångspunkt startat olika typer av innovationsstimulerande projekt. Sådana initiativ finns till exempel i landstingen i Halland, Jönköping, Stockholm, Värmland, Västerbotten och Östergötland. Några av dessa initiativ finns kortfattat beskrivna i nästa sektion av denna rapport. Gemensamt är att dessa innovationsstödjande projekt ofta har varit, och är, samarbetsprojekt mellan vårdgivare, lokal högskola/universitet samt näringsliv. I flera fall har även Almi Företagspartner spelat en mycket viktig roll för dessa initiativ. Inom samtliga dessa innovationsstödjande projekt har man noterat ett starkt behov av en övergripande policy som tydligt reglerar relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare och som gärna på ett positivt och därmed stimulerande sätt stödjer arbetstagarens rätt till patentering och kommersialisering av egna uppfinningar och innovationer. I avsaknad av nationella riktlinjer i denna fråga har man därför inom ramen för flera av de olika projekten skapat en lokal policy. Ofta har denna lokala policy inneburit att landstinget efter bedömning i varje enskilt fall utfärdat fribrev till den anställde att fritt utveckla sin idé utan anspråk på ekonomisk kompensation från arbetsgivaren. 5(16)
4. Exempel på innovationsstödjande projekt inom olika landsting Som tidigare nämnts har man i flera landsting under senare år genomfört satsningar för att skapa fungerande system för att stödja innovationer. En del av dessa satsningar har drivits som tidsbegränsade projekt medan andra redan primärt införts i avsikt att bli bestående stödstrukturer. I de allra flesta av nedanstående exempel har satsningarna gjorts i samarbete där ALMI varit en del av stödstrukturen. Bland annat har ett konstruktivt nätverk utvecklats som gör det möjligt för både etablerade och nya aktörer att ta del av den samlade erfarenhet som nu snabbt håller på att byggas upp inom området innovationer i vården. Nedanstående exempel utgör endast några fritt valda kortfattade projektbeskrivningar från olika delar av landet, och dessa exempel utgör ingalunda en komplett lista på pågående eller genomförda initiativ inom detta område. 4.1. Halland THURE (Tillväxt genom hälso- och sjukvårdsutveckling i ett regionalt entreprenörskaps perspektiv) är ett samverkansprojekt som startade 2003 och som syftar till att stimulera såväl teknisk som kommersiell utveckling av idéer som framkommit inom vården i Halland. Inom ramen för detta projekt finns organiserad rådgivning samt möjlighet till ekonomiskt stöd för att underlätta samt påskynda kommersialisering av produkter och tjänster när detta anses möjligt. Inom detta projekt har man tagit fram en policy för att reglera relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare vad gäller rätten till uppfinningar/innovationer. I princip går denna policy ut på att arbetsgivaren avstår från rätten till uppfinningar/innovationer och rent praktiskt sker det genom att arbetstagaren lämnar in anmälan om uppfinning varefter avtal upprättas i varje enskilt fall mellan arbetstagare och arbetsgivare. 4.2. Jönköping P.U.M.A. (produktutveckling med medicinsk anknytning) startade som projekt 2002 inom Jönköpings läns landsting. Under de år som gått har detta projekt utvecklats till det mest framgångsrika av samtliga innovationsprojekt inom vårdsektorn som vi har eller har haft i landet. Projektet har under åren haft olika finansieringsformer. För närvarande drivs det i samverkan mellan landstinget och ALMI Företagspartner i Jönköping AB. Programmet ingår numera i landstingets ordinarie verksamhet. Avsikten är att fånga upp produktidéer hos vårdpersonal och medverka till att dessa förädlas till nya eller förbättrade produkter, för att i slutändan bidra till en bättre sjukvård. Programmet syftar dessutom till att bidra till skapandet av ett innovativt klimat inom vård och omsorg samt till att öka tillväxten i regionen genom samverkan med länets företag. 6(16)
Redan initialt noterades behovet att ett policydokument även inom detta projekt för att reglera rätten till uppfinningar för de inblandade idébärarna. Under de första åren arbetade man i praktiken enligt intentionerna att landstinget avsade sig rätten till de anställdas uppfinningar, men det var först i december 2007 som ett formellt policydokument upprättades och undertecknades av landstinget. Enligt detta dokument avsäger sig landstinget alla rättigheter till arbetstagares idéer och uppfinningar. 4.3. Stockholm Utveckla din idé startades vid Karolinska Universitetssjukhuset 2004 med främsta syftet att öka antalet kvinnliga innovatörer vid sjukhuset genom att utveckla ett stödsystem specifikt anpassat efter kvinnors behov. I samband med projektets avslut 2007 gjordes en utvärdering av extern granskare som sammanfattade att projektet i stort uppnått sina mål. I en något förändrad form har man därför beslutat att driva projektet vidare. En av ändringarna jämfört med ursprungsplanen är att även manliga innovatörer tillåts delta, denna ändring hade dock i praktiken redan införts under slutfasen av det ordinarie projektet. I ett tidigt skede av projektet skrev sjukhusdirektören ett brev där sjukhuset och landstinget avsade sig alla rättigheter för innovationer och uppfinningar som var relaterade till detta projekt. 4.4. Värmland VIVAN (Värmländska Innovationer Vård Affärer Näringsliv) är ett projekt som riktar sig mot anställda inom vårdsektorn i landstinget samt kommunerna i Värmland och företag inom området medicinteknik. Syftet är att på ett aktivt sätt förmedla stöd till utveckling av nya produkter och tjänster där idéerna kommit från anställda. Detta ska inom projektet ske genom ett aktivt stödsystem där idébäraren får hjälp med kontakter och samarbeten för att utveckla, finansiera och kommersialisera sina uppfinningar. För att inte skapa osäkerhet om de formella förutsättningarna rörande vem som ska ha rätten till de uppfinningar och idéer som skapas inom projektet, har man inom landstingsstyrelsen påtalat vikten att signalera ett för arbetstagaren positivt förhållningssätt. Detta ska ske genom att man från landstinget i varje enskilt fall avstår arbetsgivarens rättigheter. Undantag från principen att avstå från anspråk skulle kunna vara om uppfinningen tillkommit i tjänsten och att det dessutom finns direkt nytta för landstinget att överta rättigheten till uppfinningen. 4.5. Västerbotten Inom Västerbottens läns landsting har det tidigare inte funnits någon formaliserad policy vad gäller äganderätten för lanstingsanställdas uppfinningar. För Norrlands universitetssjukhus i Umeå gäller samma förhållanden som vid andra universitetssjukhus, dvs. att en anställd person kan vara helt landstingsanställd eller också ha en kombinationstjänst mellan universitet och landsting. För perso- 7(16)
ner med kombinationstjänst gäller att de i sin universitetsgärning omfattas av det så kallade lärarundantaget. För landstingsanställda vid universitetssjukhus gäller dock samma regler som för landstingsanställda vid andra sjukhus. I ett beslut i Västerbottens landstingsstyrelse 2008 bestämdes att de landstingsanställda som så önskar ska kunna överlämna sina forskningsresultat för kommersialisering till CMTF Affärsutveckling AB, ett bolag bildat av Uminova AB och delvis ägt av forskare. Det ekonomiska resultatet av ett enskilt forskningsresultat fördelas enligt en förutbestämd mall med 50% till forskaren/idébäraren, 43% till CMTF Affärsutveckling AB samt 7% till den grupp eller enhet som forskaren tillhör. Om idébäraren önskar nyttja något annat företag för kommersialisering så framgår det inte av detta beslut hur en sådan situation ska hanteras. 4.6. Östergötland PIMM (produktförnyelse inom vård och omsorg) är ett projekt som startade 2006 i Norrköping med inriktning mot anställda inom vård och omsorg. Syftet är att ta tillvara och hjälpa till med kommersialisering av innovativa idéer från anställda inom denna samhällssektor. Även om projektet initialt koncentrerades till Norrköping har man successivt även börjat inkludera andra delar av Östergötland. Projekttiden är fyra år och efter denna period kommer beslut att tas om projektet ska fortsätta eller om det ska ingå i ordinarie verksamhet. I anslutning till projektet har ambitionen varit att man från Östergötlands landsting ska skapa ett policydokument där arbetsgivaren frånsäger sig rättigheterna till innovationer som skapas av vårdanställda inom ramen för projektet. 8(16)
5. Lagstiftning Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vad gäller rätten till arbetstagares innovationer regleras i olika lagar som kan hänföras till immaterialrätten samt arbetsrätten. För patenterbara uppfinningar gäller lag om rätten till arbetstagares uppfinningar ( uppfinnarlagen, ofta förkortat LAU, SFS1949:345). I denna uppfinnarlag framgår till exempel att om en arbetstagare gör en uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, ska vederbörande utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren om detta. Arbetstagaren har alltså enligt denna lag långtgående anmälningsskyldighet om att underrätta arbetsgivaren om sin uppfinning och får dessförinnan inte söka patent. Bestämmelser rörande patent regleras i patentlagen (SFS 1967:837). I den nuvarande lagstiftningen omfattas arbetstagare inom landstinget av uppfinnarlagen som innebär att arbetsgivaren har rätt att göra anspråk på patenterbara uppfinningar som alstras av arbetstagaren, även om uppfinningen inte kan ses som en direkt effekt av de arbetsuppgifter som vederbörande är anställd att utföra. Man kan med fog misstänka att uppfinnarlagen utgjort en osäkerhetsfaktor, kanske till och med ett hinder, vad gäller möjligheterna för landstingsanställda att utveckla innovationer. Inom ramen för de olika innovationsbefrämjande projekt som tidigare nämnts, har man försökt lösa detta potentiella problem genom olika typer av lokala avtal. Ofta har det skett genom att arbetsgivaren i varje enskilt fall avstått från rätten till uppfinningar och innovationer som är patenterbara efter det att arbetstagaren först anmält innovationen till sin arbetsgivare. I andra fall har landstinget genom en form av generellt fribrev avsagt sig alla anspråk på de innovationer och uppfinningar som alla arbetstagare gör. Den sistnämnda varianten har ofta använts inom olika typer av mer begränsade innovationsprojekt av den typ som beskrivits ovan. I allmänhet har de olika landstingen haft en generös grundinställning, vilket i praktiken inneburit att de via olika typer av avtal avstått rätten att äga eller på annat sätt förfoga över rättigheterna till arbetstagares uppfinningar och innovationer. Skälen till denna generösa hållning har ofta haft sitt ursprung i en uttalad vilja att uppmuntra till idéer och förbättringar inom vården. En annan faktor kan förstås vara att arbetsgivaren inte haft, eller har, intresse eller möjlighet att utveckla idéer. Avsaknaden av erforderlig kompetens inom landstingsorganisationen för att bedriva innovationsutveckling är sannolikt också en faktor av icke ringa betydelse. Detta kan i sin tur ses som ett resultat av att traditionell innovationsstödjande verksamhet faller utanför landstingens ordinarie uppdrag. I många fall kan man därför med fog anta att den generösa hållningen hos arbetsgivaren snarare har varit ett uttryck för brist på organisation för att ta hand om dessa frågor snarare än ett medvetet policybeslut. Vid jämförelse med universitetsförankrad forskning blir skillnaderna vad gäller innovationspolicy mycket påtagliga, eftersom man i universitetsmiljö i normalfallet har en helt annan innovationsinriktad tradition som dessutom underlättas av det regelverk som ingår i det så kallade lärarundantaget (1 andra stycket LAU). Lärarundantaget ger den universitetsanställde rätt till sin egen uppfinning och därtill hörande fria möjligheter att själv exploatera och kommersialisera sin innovation. För de anställda vid universitetssjukhus, där ett mindre antal personer kan ha så kallade kombinat- 9(16)
ionstjänster, dvs. de är anställda av både universitet och landsting, kan de olika regelverken bli svåra att hantera. Eftersom det inte finns någon samordning mellan landstingen vad gäller innovationspolicy, har det vuxit fram olika lokala avtal och olika praxis mellan olika delar av landet. För att tydligare klargöra arbetsgivarens förhållningssätt till arbetstagarens uppfinningar och innovationer finns därför behov att skapa riktlinjer som de landsting som så önskar kan använda och som därmed skulle kunna utgöra grund till nationell policy för landstingsanställda. 10(16)
6. Förslag till nationell policy Konstruktiv och framgångsrik förädling av en idé innebär ansvar och behov av specifik kompetens. Dessutom behövs möjligheter till finansiering för att bland annat täcka kostnader för patentansökningar om detta anses aktuellt och önskvärt, följt av upprätthållande av patent om sådant beviljas. I de fall idén gäller en potentiell produkt, måste finansieringsmöjligheterna även omfatta kostnader för de olika stegen i en produktutveckling. I praktiken krävs totalt sett en organisation samt en speciell kompetens som knappast finns inom landstingens nuvarande organisation. Beroende på de varierande situationer som kan tänkas uppstå är det knappast möjligt att med en enda policy, eller en avtalskonstruktion, på ett adekvat sätt kunna tillmötesgå såväl den enskilde idébäraren/ landstingsanställde som arbetsgivaren dvs. landstinget. Det kan därför identifieras åtminstone tre olika situationer där vart och ett regleras med utgångspunkt i ett speciellt avtalsunderlag. Alternativ I Arbetsgivaren, dvs. landstinget, avsäger sig ovillkorligt all rätt till den anställdes idé genom utfärdande av fribrev, se exempel i Appendix I. Detta sker efter det att arbetstagaren till arbetsgivaren anmält idén och i samband med detta framfört önskemål om fribrev. Detta alternativ torde i de allra flesta fall vara det mest lämpliga för både arbetstagare och arbetsgivare i enlighet med vad som tidigare diskuterats. Det torde till exempel vara det mest lämpliga i de allra flesta situationer när en anställd kommit på en idé som endast indirekt har med vederbörandes arbetsuppgifter att göra. Efter utfärdande av ett sådant fribrev står det den anställde fritt att i förhållande till sin arbetsgivare utveckla sin idé genom att till exempel ta kontakt med någon innovationsstödjande organisation eller annat företag med intresse och kompetens inom aktuellt område. Arbetsgivaren har å sin sida ingen skyldighet eller ansvar att genom tillskjutande av resurser eller genom annan åtgärd medverka i utvecklingen av en sådan idé. Alternativ II I vissa situationer kan en idé födas delvis ur de arbetsuppgifter någon är anställd att utföra men där idén ändå inte kan ses som en direkt följd av dessa arbetsuppgifter. Det kan till exempel gälla någon som är anställd för att underhålla IT-system och som under utövandet av detta arbete kommer på ett nytt sätt att hantera digital information som har en generaliserbarhet som sträcker sig utanför den anställdes direkta arbetsuppgifter. I en sådan situation kan det verka rimligt att även arbetsgivaren på något sätt får ett positivt utfall eftersom det kan anses troligt att idén åtminstone delvis kunnat förverkligas genom det av arbetsgivaren betalda arbetet. Här kan ett lämpligt alternativ vara att idébäraren blir ägare till produkten och att arbetsgivaren därmed inte gör några ekonomiska anspråk vid eventuell kommersialisering, men att arbetsgivaren får full nyttjanderätt utan kostnad inom den egna verksamheten. Vid användande av detta alternativ är det viktigt att tänka på att produkter ofta 11(16)
förändras från det tidiga skedet när anmälan sker fram till dess den första kommersialiserbara versionen finns tillgänglig. Avtalet bör därför reglera om avtalet ska begränsa antalet versioner som landstinget ska ha licens till, till exempel enbart den första versionen av en uppfinning/produkt, eller om överenskommelsen ska gälla evigt eller begränsas till en viss tid efter anmälan. Exempel på ett sådant avtal finns beskrivet i Appendix I. Alternativ III I vissa fall, sannolikt ett fåtal, kan det finnas skäl till ett avtal som omfattar tre parter; idébäraren, arbetsgivaren och en kommersiell part. Det kan till exempel röra sig om någon idé som framkommit som ett direkt eller indirekt resultat av mer forskningsinriktad verksamhet som arbetsgivaren delvis finansierat via tillgång till lokaler, utrustning, direkt finansiellt stöd eller betald arbetstid. Vid kommersialisering av en sådan idé kan avtal skrivas som tydliggör fördelningen av ett eventuellt positivt ekonomiskt resultat. Denna modell används till exempel inom Västerbottens läns landsting enligt vad som tidigare omnämnts. Samma system används dessutom i Oslo, Norge samt inom flera amerikanska sjukhus och universitet. I Norge har man dessutom ganska nyligen antagit samma system inom universitetsvärlden som ersättning för det avskaffade lärarundantaget. Den procentuella fördelningen mellan de tre ingående parterna kan varieras utifrån vad som befinns lämpligt. I Oslo använder man som grund en uppdelning som ger 1/3 var till idébäraren, det utvecklande företaget/organisationen samt landstinget. I Västerbotten använder man istället som grundmodell en fördelning som ger 50% till forskaren/idébäraren, 43% till det företag som utvecklar idén samt 7% till landstinget, eller snarare den grupp eller enhet som idé bäraren tillhör. I jämförelse med de båda tidigare alternativen är denna situation juridiskt sett svårare att reglera i ett enkelt standardavtal eftersom det innebär reglering av ett potentiellt komplicerat samriskförhållande. Med denna viktiga reservation som bakgrund finns ett exempel på avtal beskrivet i Appendix I. Om situationen redan primärt bedöms alltför komplicerad för ett standardavtal kan man tänka sig att i ett tidigt skede besluta att landstinget inte avstår från sin äganderätt, men att man är beredd att dela denna med arbetstagaren och eventuell tredje man och att en sådan uppgörelse därför ska träffas i ett separat avtal. Landsting som önskar utnyttja möjlighet till bibehållen ägarandel bör noggrant försäkra sig om att det finns faktiska resurser att hantera den verksamhet och de utgifter som uppkommer genom ett sådant delägarskap. Alternativ IV Ovanstående tre alternativ täcker sannolikt in de allra flesta, dock inte alla, tänkbara situationer som kan uppstå i relationen mellan landstinget som arbetsgivare och den anställde vad gäller hanteringen av innovationsrättigheter. I de fall sådana unika situationer uppstår, som inte på ett naturligt sätt passar in i något av ovanstående alternativ, kvarstår förstås alltid möjligheten att teckna ett individuellt avtal som inte har den generaliserbarhet som ovanstående alternativ kan tänkas ge. Vid upprättande av ett avtal som inte kan inrymmas i något av ovanstående mer generella avtalsförslag är 12(16)
det extra viktigt att inte bara arbetsgivaren utan även arbetstagarens intressen bevakas av juridiskt kompetent person. 13(16)
APPENDIX I ALTERNATIV 1 FULLKOMLIGT AVSTÅENDE Beslut angående anmäld arbetstagarinnovation [NN] är anställd som [beskrivning] av [Xs] läns landsting, [arbetsplats, enhet, avdelning] ( Landstinget ). [NN] har i enlighet med 4 lag om rätten till arbetstagares uppfinningar den [datum] anmält att denne gjort en uppfinning som faller inom Landstingets verksamhetsområde och som har ett samband med dennes anställning. Uppfinningen beskrivs närmare i Bilaga 1 till denna skrivelse ( Uppfinningen ). Såvitt Landstinget känner till, förfogar [NN] ensam över uppfinningen. Med anledning av ovanstående underrättelse, har Landstinget fattat följande beslut: a) Landstinget avstår från samtliga rättigheter till Uppfinningen. Avståendet är inte begränsat till eller villkorat av att Uppfinningen ska befinnas vara patenterbar, utan omfattar samtliga immateriella rättigheter samt eventuella rättigheter som tillkommer [NN] genom lag om skydd för företagshemligheter (SFS 1990:409) och marknadsföringslagen SFS 2008:486, b) [Beslut om sekretess avseende innehållet i Bilaga 1?] Ovanstående beslut innebär inte ett medgivande från Landstingets sida att för [NN] bedriva utveckling av eller söka kommersialisera Uppfinningen på arbetstid. Beslutet medför heller ingen skyldighet för Lanstinget att bistå [NN] med några resurser för sådan utveckling eller kommersialisering, t.ex., men inte begränsat till, ekonomiskt bistånd, utnyttjande av Landstingets utrustning eller lokaler, såvida avtal om motsatsen inte ingåtts mellan [NN] och Landstinget. Landstinget tar inte något ansvar för Uppfinningens kvalitet, dvs. att den uppfyller aktuella kriterier för att anses vara en immateriell rättighet. Beslutet innebär att [NN] i förhållande till Landstinget fritt får överlåta (sälja) och/eller upplåta (licensiera) Uppfinningen. [OO] Direktör 14(16)
APPENDIX I ALTERNATIV II AVSTÅENDE MED BIBEHÅLLEN RÄTT ATT ANVÄNDA Beslut angående anmäld arbetstagarinnovation [NN] är anställd som [beskrivning] av [Xs] läns landsting, [arbetsplats, enhet, avdelning] ( Landstinget ). [NN] har i enlighet med 4 lag om rätten till arbetstagares uppfinningar den [datum] anmält att denne gjort en uppfinning som faller inom Landstingets verksamhetsområde och som har ett samband med dennes anställning. Uppfinningen beskrivs närmare i Bilaga 1 till denna skrivelse ( Uppfinningen ). Såvitt Landstinget känner till, förfogar [NN] ensam över uppfinningen. Med anledning av ovanstående underrättelse, har Landstinget fattat följande beslut: a) Landstinget avstår från samtliga rättigheter till Uppfinningen under förutsättning att [NN] upplåter en evig [enkel] royaltyfri licens för Landstinget att använda Uppfinningen. Avståendet är inte begränsat till eller villkorat till att Uppfinningen ska befinnas vara patenterbar, utan omfattar samtliga immateriella rättigheter samt eventuella rättigheter som tillkommer [NN] genom lag om skydd för företagshemligheter (SFS 1990:409) och marknadsföringslagen SFS 2008:486, b) [Beslut om sekretess avseende innehållet i Bilaga 1] Ovanstående beslut innebär inte ett medgivande från Landstingets sida att för [NN] bedriva utveckling av eller söka kommersialisera Uppfinningen på arbetstid. Beslutet medför heller ingen skyldighet för Lanstinget att bistå [NN] med några resurser för sådan utveckling eller kommersialisering, t.ex., men inte begränsat till, ekonomiskt bistånd, utnyttjande av Landstingets utrustning eller lokaler, såvida avtal om motsatsen inte ingåtts mellan [NN] och Landstinget. Landstinget tar inte något ansvar för Uppfinningens kvalitet, dvs. att den uppfyller aktuella kriterier för att anses vara en immateriell rättighet. Beslutet innebär att [NN] i förhållande till Landstinget fritt får överlåta (sälja) och/eller upplåta (licensiera) Uppfinningen. [OO] Direktör 15(16)
APPENDIX 1 ALTERNATIV III - SAMÄGANDE Beslut angående anmäld arbetstagarinnovation [NN] är anställd som [beskrivning] av [Xs] läns landsting, [arbetsplats, enhet, avdelning] ( Landstinget ). [NN] har i enlighet med 4 lag om rätten till arbetstagares uppfinningar den [datum] anmält att denne gjort en uppfinning som faller inom Landstingets verksamhetsområde och som har ett samband med dennes anställning. Uppfinningen beskrivs närmare i Bilaga 1 till denna skrivelse ( Uppfinningen ). Såvitt Landstinget känner till, förfogar [NN] ensam över uppfinningen. Med anledning av ovanstående underrättelse, förbehåller sig Landstinget sig rätten att inom två (2) månader från det att underrättelsen tagits emot, meddela [NN] om Landstinget helt eller delvis avstår från de eventuella rättigheterna till Uppfinningen. Landstingets underlåtelse att lämna besked inom föreskriven tid, ska anses medföra att [automatiskt avstående/inget avstående förrän skriftligt besked]. Förbehållet ovan innebär att Landstinget inom angiven tidsperiod ska lämna besked till NN om Landtinget önskar behålla viss ägarandel i Uppfinningen. Om Landstinget framställer sådant önskemål, ska Landstinget och [NN] ingå avtal avseende parternas rättigheter och skyldigheter avseende patentering (och/eller annat erforderligt säkerställande av ensamrätten till Uppfinningen), och kommersialisering av Uppfinningen. Inför en sådan förhandling ska Landstinget som utgångspunkt ha rätt till minst [andel] av Uppfinningen. [Landstinget ska i ett sådant avtal åläggas en skyldighet att bära del kostnaderna för etablering av ensamrätt och kommersialisering som motsvarar Landstingets ägarandel i Uppfinningen.] [Landstinget beslutar om sekretess avseende innehållet i Bilaga 1] Ovanstående beslut innebär inte ett medgivande från Landstingets sida att för [NN] bedriva utveckling av eller söka kommersialisera Uppfinningen på arbetstid förrän särskilt avtal om detta ingåtts. Beslutet medför heller ingen skyldighet för Lanstinget att bistå [NN] med några resurser för sådan utveckling eller kommersialisering, t.ex., men inte begränsat till, ekonomiskt bistånd, utnyttjande av Landstingets utrustning eller lokaler, förrän eventuellt avtal om motsatsen inte ingåtts mellan [NN] och Landstinget. [OO] Direktör 16(16)