IFYE-rapport: STORBRITANNIEN Skottland, tland, England & Wales 10 juni - 1 augusti 2013
De första dagarna bodde jag med andra IFYE:s på ett hostel i Edinburgh. Vi besökte skottska parlamentet, två gårdar, ett museum i Glasgow, Skottlands största Windmill farm och åkte på sightseeing i Edinburgh tillsammans. Vi blev officiellt välkomnade på en formell middag (med slottet som tornade upp sig utanför), prova på att dansa calith och fick höra fantastiskt fin skottskt musik (nej, inte säckpipa, dragspel). Våra värdfamiljer fick vi träffa på ännu en formell middag i Ayr, på skottlands västkust. Det kändes kul att sätta sig i bilen och äntligen vara på väg till mitt nya hem. Till min glädje fick jag veta att jag skulle få träffa de andra IFYEsarna under veckan, det kändes skönt att inte behöva säga hejdå till dem än. Kusten vid Ayr, södra Skottland. Efter matinköp på Asdas och ett besök i en ridsportbutik v hann vi med att åka en sväng till havet innan jag skulle spela fotboll med Young Farmers. Liz pekade ut Isle of Arran och var Irland låg men jag var mest uppfylld av att se tidvatten för första gången och titta på alla hundar (många collies, såklart) som sprang runt långt ute i havet. Jag bodde i Lynnes familj i Ayrshire i en vecka. Jag fick vara med om vardagssysslor på den skottska landsbygden - mata kalvar och handla grässådd, äta haggis och till frukost scottish sausage rolls. YF var i full gång med förberedelserna inför The Royal Highland Show, och veckan var fullmatad med aktiviteter för IFYEsarna planerade av YF. Vi gjorde studiebesök på två gårdar till, hade skattjakt på serpentinvägarna, gick på rundtur bakom kulisserna på en fotbollsarena i Glasgow, var med på 75årsfirandet av min värdsysters YF-klubb, besökte en trädgård och fick höra om biodling, cyklade runt ön Cumbrae, spelade fotboll med YF. Jag fick också se en hundkennel och två av familjens vänners gårdar. Under veckan var det förberedelser inför Royal Highland show. Efter en vecka hos värdfamiljen åkte IFYEsarna tillbaka till hostellet i Edinburgh. Vi hade
biljetter till alla fyra dagarna på The Royal Highland Show. Det fanns väldigt mycket att se, allt som angick djur och jordbruk, en massa tävlingar mellan YF-klubbar och massor av marknadstält. På morgnarna innan få av de andra IFYE:sarna orkat sig upp utforskade jag Edinburgh, ibland i sällskap av någon annan IFYE. Det var skönt att bo på hostelet för att man fick vara mer självständig, men lika roligt att bo i familj. Det var verkligen två helt olika världar, staden och landet, det var skönt att få varva. På varje jordbruksmässa (på bilden uppenbarligen RHS vid Edinburgh, av den rutiga kjolen att döma) av de tre jag hann med att besöka under sommaren, fanns det falkenerare. Mest facinerad blev jag av tornugglorna. Apropå ugglor gillar du Harry Potter eller fantasy ska du definitivt åka till Storbritannien. Här finns så många spännande miljöer och mystiska hus att man bara väntar på att det ska dyka upp någon underlig varelse ur en trädtunnel eller ett takfönster. Nästa familj var i West Renfrewshire inte så långt från min första familj. Jag fick vara med vid mjölkning, mata kalvar (med midgies flygande runt huvet, iklädd en blå arbetsoverall som en gång i tiden tillhört min värdbrorsa, när han varit kanske tolv!, fösa kor, åka till ett fågelcenter (för att de hört att jag var såååå intresserad av djur Alla kände alla..), rida bland vild rododendron och små kullriga backar mellan byarna (ganska fula bruna eller grå tegelhus, inte direkt som de byar jag senare skulle möta i Essex.., se fler kor och får (of road-körning!), spela netball med YF, sightseeing i Glasgow och besök på Glasgow science center (mitt nya favoritinstrument är numera en harpa utan strängar!). Dagen innan jag skulle resa till England visade jag papperen jag fått från skottska YF, för min värdmamma Maureen. Då insåg jag med ens vad den lilla postitlappen på ett av papperena
betydde! Mina biljetter till Birmingham låg i den norska ifyesen Idas mapp. Men Ida hade aldrig ens kommit till Skottland, för att hon var sjuk. Vi ringde YF, de hittade inte biljetten. Som tur var är Maureen underbart snäll och fixade det mesta angående biljetterna och morgonen efter kom vi iväg. Tillslut satt jag på tåget mot Birmingham. Det regnade som det väl borde göra när man lämnar Skottland, eftersom det är ett land förknippat med regn (dock var detta den varmaste sommaren på flera år där, men något blåsigt, såklart). Jag var mycket väl omhändertagen i Skottland, för att inte säga bortskämd. Nyfiket undersökte jag matsäcken Maureen skickad med och såklart innehöll den både choklad, chips och vitt bröd typisk lunch! Men även litet frukt eftersom jag under tiden i Skottland blivit känd som vegetarian, vilket jag inte alls är! Men för första gången i mitt liv valde jag gärna frukt framför pommes frites. Under min vistelse i Storbritannien insåg jag hur oerhört hälsosamma vi är i Sverige! I Sverige är det t.ex. vanligt med kokt potatis och grovt bröd. I Storbritannien är potatisen vanligtvis friterad eller friterad. Och vaddå grovt bröd? Min värdpappa James ute på fälten som vanligt. Flockar av helsvarta kråkor flög runt och det blåste väldigt mycket. Maureen berättade på snabb intensiv skottska om jordbruket, innan vi åt lunch vid en ödegård. Kändes lite femböcker över det hela, skulle gärna äta ute oftare! Och dricka te såklart. Fast kanske inte riktigt lika ofta som britterna och inte i bilen! Jag blev förkyld i slutet av min vistelse i Skottland. Men jag hade träffat så mycket folk, hunnit uppleva så mycket, att det inte störde mig att jag missade välkomstmiddagen med engelska YF. Äntligen kunde jag vila ut på hotellet - i en säng som jag först inte kunde förstå varför den var så skön tills jag insåg att det var för att den var varm, i Skottland hade det varit kallt! Det var också skönt att få anteckna senaste dagarnas äventyr och få hyfsad ordning på otaliga papper och broshyrer.
Första dagen i England spenderades på Warwick castle med de andra IFYE:sarna. De engelska YF-annordnarna var väldigt förstående till att jag ville ta det lugnt och min schweiziska IFYE-rumskompis tog upp mat till mig på rummet innan hon gav sig ut i Birmingham med IFYEsarna och YF. Så spreds IFYE:sarna ut över landet, till skillnad från i Skottland där alla varit i samma område. Jag kom alltså ensam till Essex, öster om London. Utsikt från mitt badrumsfönster, första morgonen i Essex. Tyvärr visade det sig att jag bara skulle bo hos Victorias familj en enda natt! Men det lilla som hanns med var väldigt trevligt, fast att det kändes lite sorgligt att lämna dem direkt. Men jag hann i alla fall gunga i den gigantiska cedern och lära mig hur man förutspår regn ( Red sky in the morning shepherds warning, red skyat at night - shepherds delight under rundvisningen på gården). Som tur var fick jag i alla fall träffa Tor (Victoria) fler gånger under veckan. Det blev ett väldigt kringhoppande mellan olika familjer. Jag sov på ett ställe, spenderade dagen med någon annan YF-medlem och åkte till en ny familj på kvällen. Men jag fick ändå ta det ganska lugnt, eftersom jag var den enda IFYE:n var det inte en massa aktiviteter inplanerade, mer än de som YF brukade ha ändå grillfester, rounders (ungefär som brännboll), styrelsemöten. Lite sightseeing blev det ändå, eftersom de inte ville att jag skulle ha tråkigt.. Till en av de mest välbevarade medeltidssbyarna i England Lavenham, där det var ganska spöklikt. Jag följde ofta med i deras vanliga liv, vilket gjorde att jag fick pröva på mycket olika saker vara ute på åkrarna och sköta boskap med Steeve, en av de många ordförande från YF jag fick träffa. En av hans kor visade sig vara sjuk så den skulle de avliva senare Det var jag inte med på men däremot var jag med på läkarmottagningen när han fick stygn borttagna ur sitt huvud mycket intressant man fick vara med om! Först åkte vi dessutom till fel lilla
brittiska läkarmotagning i fel lilla brittiska by! - hundpromenader mellan ett par av många fält som finns i England (Oscar! Osc! Come here! ) - vardagsärenden med Katie, som att handla mat i farmshop och fiskbil - inse hur fantastiskt det är med ridskolorna i Sverige. - Spela piano med min värdsyster som sjöng (musik är fantastiskt, ett gemensamt språk!). - Fler hundpromenader i Narniaskog (fast en gång sköt de rävar, hunden var skotträdd och rände hem, skuttande mellan havren ) Se varmskoning av häst hos Emma. (Så skickliga hovslagaren och lärlingen var, och så mycket hovslagaren hann skvallra tillsammans med Emma medan han skodde!) - åka runt och leverera gårdens glass (Och provsmaka den! Jag säger bara en sak Honeycomb!!) - ännu fler hundpromenader, på hemliga små stigar mellan fälten och träd överväxta med murgröna, över bäckaroch staket. - Bli visad ännu fler får och kor. Och en gris som heter Patricia. Jordbruksmässa i Essex. Ganska svårt att se att bilden är tagen på 2000-talet. Till höger på hästen min YFkompis Paul som jobbar med rävjakt. Huruvida de verkligen skjuter rävar från häst eller inte försökte jag få min värdbrorsa att förklara, men hetsjakt efter räv är förbjudet. Det är väldigt mycket kultur runt både jordbruk och jakt i Storbritannien, detta är en uppvisning, med väldigt många hounds. Till skillnad från Skottland där de flesta hade om inte mjölkkor så i alla fall litet biffkor eller får, och där det var illgrönt ensilage överallt, skiftade fälten här för det flesta gårdar hade endast åkrar och inga djur. Men nästan alla hade husdjur hundar, katter, hästar. Det var väldigt skönt när jag kom till min sista engelska familj, för där jag fick stanna ett
par dagar även om jag var på olika ställen på dagarna (bl.a Cambridge och ridskola) - det var skönt att sova och äta med sammafamilj och känna att jag hade hittat ett hem även i England. Inte bara hejochhejdå. Det var skönt att få stanna lite längre, komma in i rutinerna. Denna familj var bland de få som läst mitt ifyeformulär, och påpekade flera gånger att det var bara att säga till om jag var trött och ville ta det lugnt (hade skrivit att ifyesar kan behöva vila vilket jag verkligen behövde efter konstant nya intryck). Det var lite sorgligt att lämna dem. Som tur var var det sista paret (Katie och Sam, nästan alla verkade heta Kate eller Katie i England) som jag bodde hos sista natten också väldigt trevliga. Jag fick se deras kalkonfarm (rätt som vi gick där så plockade Sam upp en liten rackare som han såg direkt var sjuk, och medan vi gick där och pratade hade han rätt som det var vridit nacken av den! Det här är det tråkiga med det här jobbet, sa han. Med Eliza och hennes pappa Michel i Spinnaker tower allra längst nere vid Englands sydkust. Liksom många av de andra ungdomarna jag fick träffa kändes det snart som om vi var kusiner. Att resa som turist är en sak, att åka som IFYE är att få ta del av ett land från insidan! Det bar av med tåg via London till Hampshire i södra England där jag genast fick hoppa in i en bil och följa med en veterinär på jobbet jag lärde mig massor trots att jag bara bodde hos dem en kort tid. En dag spenderade jag med Speedie (Michel) som skötte kor innan vi åkte till Portsmouth med hans familj. På kvällen var det farmtour med YF rundvisninga på en gård sittandes på en flakvagn med halmbalar efter en traktor (och till min glädje träffa en gammal skotte jag hade varit så glad att det var lättare att förstå engelskan i England, men jag hade också saknat skottskan lite eftersom den inte låter lika snobbig som vissa engelska accenter.) Många gånger under resan önskade jag att jag förstod språket ännu bättre, även om min engelska utvecklades jättemycket så var det ofta svårt att höra vad de sade, särskilt på
landsbygden, (och definitivt svårast i Skottland). Ibland slutade jag nästan försöka höra vad folk sa, när de talade till en grupp och man inte kunde flika in frågor när man ville. Det kändes väldigt synd för jag ville verkligen förstå, särskilt när de visade runt och berättade något intressant, men ofta orkade jag helt enkelt inte fråga, fast i familjerna frågade jag massor. Bättre ställa en fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum Springelspannieln Maze (Labyrint) och Alfie vilar. Jag hade väldigt kul ihop med dem under mina skönt händelselösa dagar i Hampshire I andra familjen i Hampshire fick jag verkligen ta det lugnt och vila på gården, rida mellan soliga fält och svala trädtunnlar, prata med familjen. En dag fick jag hjälpa till med mjölkningen, och träffade, inte en ifye, men en fransk kille som också var där på ett utbyte. Det var väldigt skönt att få träffa någon i liknande situation eftersom jag inte längre träffade några ifyes. Det kändes tråkigt att byta familj, jag bodde mina sista dagar i Hampshire hos ett ungt par i en trång lägenhet i ett radhus, det var dessutom så varmt så vi gjorde inte så mycket. Jag satt vid deras pool och dinglade med benen, på gården där farföräldrarna bodde medan en stackars fårhund sprang fram och tillbaka och vallade glittret i vattnet. Jag är glad över att de för min skull körde förbi New Forest där det var djur överallt, och se hästar promenera på gatorna i Burley. Men det var en lättnad att komma till Wales! Jag hade fått höra av de i England at jag var modig som skulle till helt främmande människor i Wales, men jag tyckte inte jag var modig. Det hade blivit min vardag att träffa nya människor, och Wales kändes inte särskilt främmande eftersom att allt var det.
Det första vi gjorde var att besöka ett slott med museum där jag fick en liten inblick i Wales historia innan vi åkte till bilservicen för att hämta en hyrbil (har varit på tre bilservicar i GB, kanske inte så konstigt, de åker bil överallt. Kullar höjde sig upp, och det var som om jag efter de platta åkrarna i England hela tiden letat efter berg, och, när jag trodde att det redan var vackert, dök nationalparken Brecon Beacons upp framför mig. När min värdsyster klev ut på trappan visste jag att jag hamnat rätt. Jag fick den hundrade sandwichen och den tusende koppen te, och gjorde mig hemmastadd i mitt näst sista heltäckningsmatterum med dunderbreda säng. Det kändes lite som att ha kommit till Vattnadal. Dagarna som följde fick jag vara med när fåren vallades in och kollades ifall de hade sår och en kväll vara med om fårklippning vilket var otroligt. De blev förvånade att jag ville vara med och smutsa ned mig (den tröjan var det ullstrån på även efter att den var tvättad), men såklart! Att rulla den fuktiga, varma ullen tills hela famnen var full, att ibland se till så att ett får sprang åt rätt håll, att pröva att klippa otroligt vad armen darrade av klippmaskinen! Tur att den pratglade fårklipparen visade hur jag skulle göra ( hur mycket han kunde prata medan han tog tag i får efter får och vände på dem!..(de slutar sprattla när de inte känner marken med klövarna) Jag åt många welsh cakes och scones och fick se otaliga vackra vyer (och branta häckkantade vägar), på himlen flög glador som jamade som katter. Efter halvdanna ridturer i Skottland och England fick jag äntligen en rejäl turridning i bergen. Efteråt kände vi oss förtjänta av en (närproducerad) glass i Brecon (Brecknock hade det stått i mina papper, men det fanns såklart ett welchiskt namn) och livet var i princip perfekt. Men allt växlade så fort, en dag var bästa fårhunden borta, knappast någon i familjen vågade säga något medan pappan var ute med fyrhjulingen och letade. Som tur var hittade han den, den hade suttit och svalkat sig i en bäck. Nästa familj bodde bara ett par kullar bort och var släkt med förra familjen, men var väldigt olik. Första dagen med dem åkte vi till havet, som var varmt, van vid jag är att kasta mig iskallt hav i Sverige. Jag blev ganska förvånad när jag såg de andra stå vid strandkanten och
knappt våga sig i! Det var en tidvattensstrand, hela familjen plus några farmödrar och ett litet barnbarn satt där hela dagen och tog det lugnt, åt fish and chips. Jag hade fått låna badkläder men efter mitt dopp spenderade jag dagen med att vandra i det kristallklara vattnet och klättra upp på sanddyner. En dag gick vi upp på en hög kulle där det fanns en kanon från andra världskriget kriget gjorde sig påmint här och var i éntren på sjukhuset dit vi var när min värdbrorsa hade gjort illa knäet när vi gick nedför den där kullen satt ett jättelikt plakat med alla de som dött i kriget som bodde i staden. Flera hade samma efternamn som min värdfamilj, kriget kände med ens nära. I väntrummet fanns en massa gamla böcker, jag köpte en för några pence, den utspelade sig under krigstiden. Det var underbart att få läsa, jag hade inte haft tid till det förut, det var skönt att kunna försvinna en liten stund och tänka på något annat. Jag hade kommit in i vardagen och när vi åkte någon stans- så märkte jag att jag börjat tänka på saker igen, medan vi åkte bil. Under de första veckorna hade jag varit så uppfylld av allt som fanns utanför fönstret - landskapen, vägskyltarna, att bilarna körde på fel sida, att hänga med i sväääääängarna, att kråkorna var helsvarta, att förstå vad folk sa det ar skönt att inte längre behöva lägga lika mycket energi på att göra sig förstådd. På kvällen stod jag och såg ut från mitt fönstret. (där är kullen vi var uppe på där det känns som om man ser hela Wales) och den lilla knappt synliga pricken är kanonen. I det vita grannhuset bodde några släktingar, på kvällen lyste ett fönster guldgult, annars var det bara stjärnorna. Om morgonen kurrade duvorna, askträden viskade och världen kändes nästan för fin för att jag skulle få vara i den, det kändes orättvist när de där hemma kämpade på med
vardagen Jag längtade inte hem, men att de skulle komma hit. Jag är otroligt tacksam att ha fått gjort denna resa. Jag har lärt mig oändligt mycket. Under utbytet upplevde jag fler nya saker än på ett år! Jag insåg hur mycket det betyder med vilka man ser platser. Trivs man inte med människorna spelar det ingen roll hur fint eller speciellt något är. Jag uppskattar 4H och Sverige på ett annat sätt än förut. Jag har förstått hur mycket identitet som ligger i språket. Jag förstår bättre hur det känns att komma ny till ett land. Jag uppskattar det jag annars varit van vid eller blind för. Jag vet mer vem jag är och vad jag vill. Jag skulle kunna fortsätta och fortsätta berätta för det är så lite som fick plats i denna rapport Nej, jag kommer aldrig sluta berätta om IFYE. Det är idag den 14 augusti 2014 och jag har inte skickat in min rapport. Men nu gör jag det. Av nån anledning har jag tyckt att den inte dög! Att resan varit så viktig att rapporten inte räckte till. Hejochhå så kan det gå när det inte finns nån deadline. Tack och lov för er kommande ifyes att det numera finns det (jag sitter i ifyestyrelsen!). PS. Imorgon bitti åker jag tillbaka till Storbritannien! /Linnea W