Bilder på framsida (lo och varg), fotograf: Lars Petersson

LÄNSSTYRELSEN ÖSTERGÖTLAND Dnr 511-12589-15 Viltförvaltningsdelegationen har godkänt förvaltningsplanen den 17 november 2015. Bilder på framsida (lo och varg), fotograf: Lars Petersson POSTADRESS: BESÖKSADRESS: TELEFON: E-POST: WWW: 581 86 LINKÖPING Östgötagatan 3 010 223 50 00 ostergotland@lansstyrelsen.se lansstyrelsen.se/ostergotland Rapport 2015:27 ISBN: 978-91-7488-399-2

SAMMANFATTNING... 3 1. INLEDNING... 4 1.1 SYFTE OCH MÅL... 4 1.2 MÅLGRUPP... 5 1.3 DEFINITIONER AV BEGREPP... 5 2. BAKGRUND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR... 6 2.1 INTERNATIONELLA DIREKTIV... 6 2.2 NATIONELLA MÅL... 6 2.3 EKOSYSTEMBASERAD OCH ADAPTIV FÖRVALTNING... 7 2.4 NULÄGESANALYS AV ROVDJURSFÖRVALTNINGEN... 7 3. MÅL FÖR ROVDJURSFÖRVALTNINGEN I ÖSTERGÖTLANDS LÄN... 8 3.1 FAKTORER SOM PÅVERKAR MÅLFORMULERING... 9 3.2 BJÖRN... 9 3.3 LO... 9 3.4 VARG... 10 3.5 JÄRV... 10 3.6 KUNGSÖRN... 10 3.7 VILTSKADOR... 11 3.8 ILLEGAL JAKT... 12 3.9 PÅVERKAN PÅ EKOSYSTEM OCH BIOLOGISK MÅNGFALD... 12 3.10 PÅVERKAN PÅ ANNAT JAKTBART VILT... 13 3.11 PÅVERKAN PÅ TAMDJURSHÅLLNING... 13 4. FÖRVALTNING FÖR ATT NÅ MÅLEN... 14 4.1 REGIONAL ADAPTIV FÖRVALTNING... 14 4.2 BESTÅNDSÖVERVAKNING... 15 4.3 SKADEFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER... 15 4.4 SKYDDSJAKT... 15 4.5 SKYDDSJAKT ENLIGT 28 JAKTFÖRORDNINGEN... 15 4.6 AKUTA ÅTGÄRDER VID SKADA ELLER RISK FÖR UPPREPAD SKADA... 15 4.7 INFORMATION OCH KOMMUNIKATION... 16 4.8 POPULATIONSREGLERANDE JAKT... 16 4.9 ILLEGAL JAKT... 16 4.10 KUNSKAPSUPPBYGGNAD/FORSKNING... 16 4.11 FINANSIERING AV FÖRVALTNINGEN... 16 BILAGA 1 ROVDJURSINVENTERING I ÖSTERGÖTLANDS LÄN... 17 BILAGA 2 VILTSKADOR... 20 BILAGA 3 AVSKJUTNINGSSTATISTIK... 21 BILAGA 4 KOSTNADER OCH FINANSIERING... 22 BILAGA 5 ARTERNAS EKOLOGI OCH BIOLOGI... 23 BILAGA 6 AKTÖRER INOM ROVDJURSFÖRVALTNINGEN... 26 BILAGA 7 DATABASER... 28 3

I den senaste propositionen, En hållbar rovdjurspolitik, som Riksdagen beslutade om den 10 december 2013 förtydligas att det övergripande och långsiktiga målet ska vara att björn, varg, järv, lodjur och kungsörn ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Detta samtidigt som det inte ska bli påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden. Det övergripande ansvaret för att uppfylla de nationella målen för livskraftiga stammar ska tas nationellt, men ansvaret för förvaltningen bör i stor utsträckning vara regionalt och med lokalt inflytande. Förvaltningsplanen är ett policydokument för rovdjursförvaltningen i Östergötlands län och ska vara vägledande fram till år 2019. Planen ger riktlinjer för de förvaltningsinsatser som krävs för att Östergötland ska kunna ta sin del av det gemensamma ansvaret, att bevara de berörda arterna så att de åter blir en naturlig del av faunan i länet, samtidigt som konflikter med näringar och andra intressen kan minimeras. Detta ska uppnås i en sådan takt som främjar samexistensen mellan människor och dessa arter samtidigt som skador och olägenheter förebyggs och begränsas. Avsikten med förvaltningsplanen är att skapa en förutsägbar förvaltning med mål för rovdjursbestånden samt strategier, riktlinjer, åtgärder och rutiner för rovdjursförvaltningen. Enligt rådande rovdjurspolitik ska rovdjursförvaltningen ske genom så kallad adaptiv förvaltning som tar hänsyn till dynamiken och komplexiteten hos ekosystemen. Det är en flexibel förvaltning vars syfte är att möjliggöra löpande anpassningar vid förändringar av eller ny kunskap om ekosystemen. Planen redovisar förslag till såväl mål som åtgärder, hur den systematiska uppföljningen ska gå till och vad som ska mätas (indikatorer). Förvaltningsplanen har i vissa delar tagits fram i samarbetet inom södra rovdjursförvaltningsområdet och fastställts av länets viltförvaltningsdelegation den 17 november 2015. - miniminivå för lodjur i Östergötlands län till 3,5 föryngringar och totalt för södra rovdjursförvaltningsområdet till 18,5 föryngringar * - miniminivå för varg i Östergötlands län till föryngringar liksom i hela södra rovdjursförvaltningsområdet ** * Naturvårdsverkets inriktning t o m 2019 är 23 loföryngringar inom södra rovdjursförvaltningsområdet. ** Naturvårdsverket anger att Miniminivån kommer att revideras allteftersom spridning sker inom arternas naturliga utbredningsområde. 3

- miniminivån för lodjur anges till 3 årliga föryngringar, som ska nås senast 2019, - förvaltningsnivå på 7 föryngringar av lodjur fastställs, - miniminivån för varg anges till att dela en föryngring med angränsande län, - förvaltningsintervall för varg, frågan tas upp först när en vargföryngring har etablerat sig inom Södra rovdjursförvaltningsområdet. - kungsörn ska få etablera sig fritt och vid behov ska åtgärder vidtas för att skydda häckningsplatser. I Östergötlands län är lodjur den enda rovdjursart som idag uppträder stadigvarande. Varg förekommer tillfälligt. Kungsörn uppträder främst vintertid i länet. Allt fler kungsörnsobservationer görs dock även under häckningstid. Länsstyrelsen i Östergötlands län har förvaltningsansvaret för rovdjuren i länet. Det omfattar arbete med viltskador, inventeringar, information m.m. Länsstyrelsen har för arbetet med viltskador och inventeringar anlitat tillfällig personal för besiktning av inkomna skadeanmälningar och för fältkontroller av rapporterade rovdjursobservationer. Skador orsakade av rovdjur är relativt sällsynta i länet. Länsstyrelsen ska enligt förordning om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn (2009:1263) upprätta en regional förvaltningsplan för dessa arter. Planen ska beskriva hur de politiska målen om en gynnsam bevarandestatus och långsiktigt livskraftiga stammar för rovdjuren ska uppnås. Populationsmålen ska vara vetenskapligt grundade och bygga på biologisk kunskap, men hänsyn bör även tas till andra faktorer såsom socioekonomiska aspekter och regionala förutsättningar. Målen ska också harmonisera med nationella mål och riktlinjer. Planen ska ge förutsättningar för en förutsägbar förvaltning med tydliga mål, riktlinjer och åtgärder för hur målen ska uppfyllas. Genom öppenhet och dialog kring den regionala förvaltningens mål och strategier kan även de konflikter och motsättningar som finns i synen på de stora rovdjuren förebyggas och minskas. Förvaltningsplanen ska enligt förordningen om viltförvaltningsdelegationer (2009:1474) godkännas av länets viltförvaltningsdelegation. Planen ska gälla i fem år och alltså revideras senast 2019. Förändras förutsättningarna för förvaltingen bör dock planen revideras tidigare. 4

Förvaltningsplanen ska användas av förvaltande myndigheter som ett verktyg i den löpande förvaltningen. Förvaltningsplanens målgrupp är i första hand Länsstyrelsens tjänstemän, Viltförvaltningsdelegationen och berörda intresseorganisationer. Den är också till för länets invånare som en källa till information. Övergripande riktlinjer beslutas av Viltförvaltningsdelegationen och anger inriktningen för olika delar av den regionala viltförvaltningen Gynnsam bevarandestatus beskriver vilka förutsättningar som krävs för att en art ska kunna finnas kvar på lång sikt. Bevarandestatusen anses gynnsam när: 1. den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av dess livsmiljö, 2. artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid och 3. det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. Bedömningen av gynnsam bevarandestatus ska göras på vetenskapliga grunder. Riksdagen har tagit ställning till att de stora rovdjuren i Sverige har gynnsam bevarandestatus. Riksdagen har vidare angett ett intevall referensvärde för gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har därefter fastställt exakta värden, s.k. referensvärden inom intervallen. Referensvärden för gynnsam bevarandestatus anger den lägsta nivån för att arten ska ha gynnsam bevarandestatus. Referensvärdet och bevarandestatusen fastställs på nationell nivå av Naturvårdsverket och ska rapporteras till EU vart 6:e år enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Miniminivåer är en fördelning av de nationella referensvärdena per län och per förvaltningsområden. Fördelningen sker i proportion till artens målutbredningsområde. För varg som kan förväntas föryngra sig i länet och för lodjur som har en fast förekomst i länet utrycks målet som antalet årliga föryngringar. Miniminivån beslutas av Naturvårdsverket efter förslag från Samverkansrådet med utgångspunkt i Länsstyrelsen förslag som godkänts av Viltförvaltningsdelegationen. Förslagen ska vara möjliga att uppnå senast fem år efter fastställande. Förvaltningsmål anger det antal föryngringar som förvaltningen på länsnivå har som ambition att sträva mot. Ett förvaltningsmål sätts på en nivå över miniminivån där det finns marginal för mellanårsvariationer. Detta för att inte riskera att hamna under miniminivån på grund av slumpmässiga faktorer så som dålig reproduktion enskilda år eller liknande. Förvaltningsmål uttrycks lämpligen i intervall. Förvaltningsmål sätts för arter där t ex viltskador, påverkan på bytesdjur eller påverkan på jaktuttag gör att populationsbegränsande jakt (licensjakt) behövs för att hålla populationen på en önskvärd nivå. 5

De stora rovdjuren ges ett starkt skydd i lagstiftning och regelverk. Lodjur, varg och björn är upptagna i Art- och habitatdirektivets (92/43/EEC) bilaga 4, som omfattar arter som har ett gemenskapsintresse och kräver ett strikt skydd. Kungsörnen omfattas av Fågeldirektivet tillsammans med andra arter vars livsmiljö ska bevaras för att säkerställa arternas överlevnad och fortplantning. Sveriges internationella åtaganden utgör ramarna för de åtgärder som genomförs för arternas bevarande i Sverige, liksom för förvaltningen av våra rovdjur. Ytterligare information om internationella direktiv m.m. finns i Naturvårdsverkets nationella förvaltningsplaner www.naturvardsverket.se. Rovdjursfrågorna har under det senaste årtiondet varit föremål för flera utredningar vilka slutligen resulterat i den senast antagna propositionen En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191). Det övergripande och långsiktiga målet för rovdjurspolitiken är att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska finns i ett så stort antal att de långsiktigt kan finnas kvar i den svenska faunan, samt att arterna kan sprida sig i sina naturliga utbredningsområden, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas. Lodjurets bevarandestatus Målen för lodjursstammen i Sverige är att lodjurets referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen i Sverige ska vara 700 1 000 individer - uppskattad population 1000 1400 Naturvårdsverket 2013, och att lodjurets referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara hela Sverige förutom Gotlands län. Vargens bevarandestatus Målen för vargstammen i Sverige är att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen i Sverige, med utgångspunkt i Skandulvs redovisning av minsta livskraftiga population om 100 individer, ska vara 170 270 individer - uppskattad population 293-481 Naturvårdsverket 2013 och Viltskadecenter 2014, att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara hela Sverige förutom den alpina regionen och Gotlands län, att vargstammens koncentration minskas där den är som tätast, att vargens förekomst i renskötselområdet i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada, och att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Kungsörnens bevarandestatus Målen för kungsörnsstammen i Sverige är att kungsörnens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen i Sverige ska vara totalt 150 registrerade häckande par - Totalt 803 kända revir, och att kungsörnens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara hela landet. 6

Ekosystemansatsen innebär att åtgärder ska genomföras på den lägsta lämpliga beslutsnivån i syfte att skapa engagemang och delaktighet. Ekosystemansatsen betonar även vikten av försiktighetsprincipen. När det gäller rovdjursförvaltning handlar försiktighetsprincipen om att vara särskilt varsam i hanteringen av de stora rovdjuren till dess att populationerna uppnår och bibehåller gynnsam bevarandestatus. Försiktighetsprincipen handlar även om att bevara och säkra fortlevnaden av landets unika kulturyttringar och därmed ge förutsättningar för att den biologiska mångfald som gynnas och upprätthålls och finnas kvar för kommande generationer. Även andra näringar på landsbygden, t.ex. fårskötsel, bör värnas i syfte att upprätthålla ekonomiskt och socialt hållbara samhällen och balansera den pågående urbaniseringen. Förvaltningen av de stora rovdjuren ska vara adaptiv, vilket innebär att den ska utformas på ett sätt som kan ta hänsyn till nya eller förändrade förhållanden. En adaptiv förvaltning innebär att åtgärder följs upp och justeras kontinuerligt mot uppsatta mål på ett kunskapsuppbyggande sätt. Inventeringar av förekomst av såväl rovdjur som dess bytesdjurspopulationer är därmed av central betydelse i en adaptiv förvaltning för att kunna fånga upp de förändringar som sker. I detta sammanhang är det även relevant att ta hänsyn till skador på näringar och förutsättningar för kontinuerlig hävd av betesmarker, liksom människors inställning till rovdjur i övrigt. Detta eftersom syftet är att skapa en väl avvägd balans mellan rovdjursförekomst och tolerabel påverkan på näringar och allmänna såväl som enskilda intressen. Södra rovdjursförvaltningsområdet Rovdjursförvaltningen i landet har delats in i tre förvaltningsområden. Det södra rovdjursförvaltningsområdet består av nio län varav ett län (Gotland) har en egen problematik vad avser rovdjur. De övriga länen är: Södermanland, Östergötland, Jönköping, Kalmar, Halland, Kronoberg, Blekinge och Skåne. För varje förvaltningsområde finns ett Samverkansråd som ska ta fram riktlinjer och principer för rovdjursförvaltningen och samordna länsstyrelsernas arbete i förvaltningsområdet. Samverkansråden består av landshövdingarna i respektive län. Länsstyrelsens roll Länsstyrelsen har ansvar för förvaltningen av varg, björn, lo, järv och kungsörn i länet. I praktiken innebär det här förvaltning av lo, kungsörn och varg då järv och björn inte finns i det södra rovdjursförvaltningsområdet. Länsstyrelsen kan efter delegering från Naturvårdsverket fatta beslut om skydds- och licensjakt på vissa arter. Naturvårdsverket får överlämna till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt efter björn, varg, järv, lo och kungsörn med stöd av 23 b jaktförordningen. I samma förordning anges att Naturvårdsverket får överlämna till länsstyrelserna i ett rovdjursförvaltningsområde att besluta om licensjakt efter björn, varg, järv och lo med stöd av 23 d, under förutsättning att antalet föryngringar för arten i rovdjursförvaltningsområdet överstiger de fastställda miniminivåerna. I förvaltningsarbetet ingår årliga inventeringar av kungsörn och loföryngringar samt kvalitetssäkringar av vargförekomster. Information om rovdjur samt handläggning av ansökningar om ersättningar för viltskador ingår också. 7

Länsstyrelsen ska lämna förslag till samverkansrådet på det minsta antal föryngringar per år som förvaltningen ska syfta till att upprätthålla för förekomsten av de rovdjur (lo) vilka föryngrar sig i länet eller förväntas kunna föryngra sig i länet (varg och kungsörn). Beslut om länets inriktning och övergripandemål för förvaltningen tas i viltförvaltningsdelegationen. Viltförvaltningsdelegationen Viltförvaltningsdelegationen (VFD) är en viktig del i den regionala förvaltningen av rovdjur och övrigt vilt. Delegationen kan besluta om övergripande riktlinjer för viltförvaltningen i länet gällande till exempel skötseln av älgstammen, licensjakt och skyddsjakt, samt godkännande av förslag på regionala miniminivåer för rovdjur. Viltförvaltningsdelegationen består av politiska företrädare, samt representanter för Polismyndigheten, jakt- och viltvårdsintresset, naturvårdsintresset, friluftsintresset, ägare och brukare av jordbruksmark, lokalt näringsliv och turism, skogsnäringen och yrkesfisket. Förutsättningar för rovdjursetablering i Östergötlands län Östergötlands geografi med två skogsområden åtskilda av ett slättland, som till största delen är uppodlad och med randområden bestående av betesmarker, hagmarker och ädellövskogar, gör länet lite speciellt med tanke på lämpliga områden för lodjur och artens spridningsmöjligheter. Den uppodlade slätten kan knappas komma att utgöra en lämplig biotop för lodjurshonor och inte heller städer och andra tätortsnära områden. Återstår då främst länets två skogsområden med en areal på ca 73 mil 2 av länets totala areal på ca 106 mil 2. Det finns relativt stora och glest befolkade skogsområden med god tillgång på lämpliga bytesdjur, som skulle kunna utgöra potentiella nya revir för en växande vargstam i landet. Det som begränsar möjligheterna är en relativt hög tamdjurstäthet och en långsträckt skärgård. Det kan uppstå målkonflikter t.ex. om värdefulla betesmarker och miljömålet om ett rikt djur- och växtliv. Nuvarande status på rovdjurspopulationerna i Östergötlands län Tre lodjursföryngringar har konstaterats i Östergötlands län samt en som delades med angränsande län vid inventeringen 2013/14. Vandringsvargar förekommer årligen och under vissa år förekommer också stationära ensamma vargar. I Östergötland förekommer kungsörn regelbundet, dock har ingen häckning med säkerhet kunnat konstateras. Attityder Många människor ser rovdjuren som en tillgång, medan andra känner stark oro och är negativt inställda. Oro finns också för att rovdjuren kan påverka enskilda företags förutsättningar och lönsamhet t.ex. genom att de hotar tamdjursägarnas inkomster. Populationsmål Här beskrivs mål för de olika arterna, samt av viltförvaltningsdelegationen godkända riktlinjer för målformulering för antal, utbredning och tidsperspektiv. Målen ska också harmonisera med nationella mål och riktlinjer. Statistik över rovdjurspopulationernas utveckling i Östergötlands län finns i bilaga 1. 8

Det är inte enbart biologiska förutsättningar som bestämmer rovdjursstammars storlek utan främst människors acceptans, d v s vad som anses politiskt och praktiskt möjligt. Hur mycket det är rimligt att rovdjuren får påverka människors aktiviteter uppfattas mycket olika från person till person. Övergripande riktlinjer och mål för rovdjurspopulationernas utveckling och utbredning är formulerade utifrån följande faktorer: Ekologiska faktorer - Länets andel av de nationella målen - Påverkan på rovdjurens bytesdjur - Geografiska förutsättningar Socio-ekonomiska faktorer - Förvaltningsmässiga förutsättningar - Risk för angrepp på tamdjur och förutsättningar för skadeförebyggande åtgärder - Acceptans för rovdjurspolitiken hos de berörda i länet - Påverkan på samhällsekonomi och enskilda ekonomiska intressen - Påverkan på jakt och avkastningen från jakten - Människors oro och förbättring/försämring av livskvalitet - Påverkan på äganderätt och nyttjanderätt för markägare och arrendatorer - Nivåer på ersättningar för rovdjursskador på tamdjur Östergötland eller något annat av länen inom södra rovdjursförvaltningsområdet har idag inga björnföryngringar och vandringsbjörnar är ytterst sällsynt. Att formulera mål för björn anses därför inte relevant. Enligt länsstyrelsernas inventering år 2012/2013 fanns 16 kvalitetssäkrade loföryngringar inom det södra rovdjursförvaltningsområdet samt 3 föryngringar som delades med mellersta rovdjursförvaltningsområdet. Tre av föryngringarna har konstaterats i Östergötlands län samt en som delades med angränsande län. Lodjur orsakar i allmänhet inga stora konflikter med människor. Det händer dock att lodjur dödar får och det förekommer även skador på jakthundar. Lodjursstammen i länet har varierat mellan noll föryngringar och tre egna föryngringar samt en delad föryngring under de senaste tio åren. De flesta föryngringarna har konstaterats i länets norra del. Länets inriktning är att det långsiktigt ska finnas en livskraftig lodjursstam och jaktbara hjortoch rådjursstammar. Då är en realistiskt förvaltningsnivå inom en femårsperiod sju föryngringar av lodjur. 9

Miniminivå Förvaltningsnivå * Lodjur är nu fr.o.m. 2015 upptagen på rödlistan som sårbar. Mål Strategi Tidsplan 3,5 årliga föryngringar Endast skyddsjakt (se Uppnått inom länet Naturvårdsverkets riktlinjer för skyddsjakt) 7 föryngringar inom * 2019 länet Uppföljning Uppföljning ska ske genom populationsuppskattning (NV, VSC) av lodjur utifrån inventeringsresultat. Populationsuppskattning av rådjur/hjort utifrån spillningsinventering och avskjutningsstatistik är önskvärt. Inget av länen inom södra rovdjursförvaltningsområdet har vargföryngringar. Vandringsvargar förekommer årligen och under vissa år förekommer också stationära ensamma vargar. Varg uppträder för närvarande endast tillfälligt i Östergötlands län. Det som begränsar möjligheterna till ett högre mål för vargetablering i länet är en relativt hög tamdjurstäthet och en långsträckt skärgård. Miniminivå Förvaltningsnivå Mål Strategi Tidsplan VFD godkänt, dela en Endast skyddsjakt (se vargföryngring med Naturvårdsverkets angränsande län. riktlinjer för skyddsjakt) NV har beslutat miniminivån till - Inte aktuellt innan föryngring skett Se mål NV:s miniminivå kan ändras om föryngring sker i länet, Se NV:s förvaltningsplan varg Se mål Uppföljning Uppföljning ska ske utifrån inventeringsresultat. Populationsuppskattning av rådjur/hjort utifrån spillningsinventering och avskjutningsstatistik är önskvärt. Uppföljning av licensjakt på älg sker årligen. Inget av länen inom södra rovdjursförvaltningsområdet har idag järvföryngringar eller vandringsjärvar. Att formulera mål för järv anses därför inte relevant. Kungsörnen expanderar i södra Sverige. År 2012 genomfördes 33 lyckade kungsörnshäckningar inom det södra rovdjursförvaltningsområdet varav 22 av dessa fanns på Gotland. I Östergötland förekommer kungsörn regelbundet, dock har ingen häckning med säkerhet kunnat konstateras. Länets inriktning är att kungsörn ska tillåtas etablera sig fritt och vid behov ska årgärder vidtas för att skydda häckningsplatser. Uppföljning Uppföljning ska ske utifrån inkomna rapporter och inventeringsresultat. 10

Skador på tamdjur Antalet angrepp av rovdjur varierar stort mellan år. Angrepp på tamdjur i länet sker främst från lodjur, samt i enstaka fall av varg och kungsörn. Främst är det får som drabbas i länet. Antalet angrepp och skador på tamdjur beror på inom vilka områden rovdjur befinner sig. I ett område med många fårbesättningar är risken för rovdjursangrepp större än i områden med få fårbesättningar. Skadorna vid angrepp av varg är ofta mer omfattande än vid lodjursangrepp, men vargangrepp är lättare att förebygga med hjälp av stängsel. Skador på gröda och annan fast egendom Skador på gröda och annan fast egendom orsakas främst av björnar. Eftersom det än så länge inte finns björnar i länet så är detta inte något problem. Angrepp på hundar I sällsynta fall har det förekommit skador på jakthundar. Länets inriktning är att: uppmuntra och stödja fortsatt stort användande av skadeförebyggande åtgärder, främst rovdjursavvisande stängsel, samt följa upp effekterna av dessa i länet, verka för att det utformas statliga bidrag till rovdjursavvisande stängsel, som täcker mellanskillnaden från konventionella stängsel samt skötsel och underhåll av dessa, arbeta med att förbättra kunskapen om förebyggande åtgärder och underlätta för hundägare att förebygga rovdjursangrepp, verka för att forskning bedrivs om vad som styr angrepp på hund för att förbättra kunskapen, arbeta med information om förebyggande åtgärder och ta fram en handlingsplan för det akuta skedet vid angrepp. Angrepp på människor Lodjurshonor kan uppträda aggressivt om man närmar sig deras ungar, medan vargar inte försvarar sina ungar. Teoretiskt sett skulle en varg kunna angripa en människa om den känner sig mycket trängd eller om den utvecklat ett mycket oskyggt beteende. Risken för att människor ska skadas eller dödas av varg eller lodjur bedöms vara väldigt liten då dessa normalt är skygga. Ersättning för uppkomna skador Länsstyrelsen kan, i mån av medel, ersätta skador orsakade av rovdjur på tamdjur, gröda och hundar i överenstämmelse med Viltskadeförordningen med tillhörande föreskrift. Skadan ska snarast ha anmälts till Länsstyrelsen och besiktats av besiktningsman. Länets inriktning är att: den skadedrabbade bör få skälig ersättning och stöd, ersättning ska kunna betalas ut vid ett första angrepp oavsett om förebyggande åtgärder har vidtagits eller ej, vid upprepade angrepp bör förebyggande åtgärder ha vidtagits, förutsatt att man har haft möjlighet till detta, för att ersättning ska betalas ut, 11

följa viltskadecenters rekommendationer om bl.a. ersättningsnivåer. Uppföljning Uppföljning av skador och i förekommande fall utvärdering av vidtagna skrämselåtgärder. Se bilaga 2 - sammanställning över uppkomna skador och ersättningar. Illegal jakt kan lokalt påverka populationsutvecklingen och även möjligheter för arten att sprida sig i landet. I Östergötlands län är omfattningen av illegal jakt på rovdjur okänd. På nationell nivå finns uppskattningar av den illegala jakten framtagna genom forskning och av Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Polis- och åklagarmyndighetens arbete att motverka den illegala jakten bör ske i nära samverkan med Länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan motverka illegal jakt främst genom informations och kunskapsspridning. Detta bör ske i nära samarbete med länets viltförvaltningsdelegation. Syftet med viltförvaltningsdelegationerna är att uppnå acceptans för rovdjuren och åstadkomma ett reellt regionalt ansvar och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen. Länets inriktning är att: Illegal jakt är oacceptabelt och får inte förekomma i länet. Illegal jakt kan i viss mån förebyggas genom att rovdjursförvaltningen i sin helhet är förutsägbar, tydlig, adaptiv och upplevs som legitim. Länsstyrelsen, Polismyndigheten och jägarorganisationerna bör samverka för att förebygga illegal jakt. Uppföljning Naturvårdsverket har i uppdrag att genomföra återkommande uppskattningar av den illegala jaktens omfattning. Alla arter är delar av ekosystem och påverkar varandra på olika sätt. I ett ekosystem med liten mänsklig påverkan har stora rovdjur som varg en stor betydelse för den biologiska mångfalden. Genom att reglera populationerna av växtätare som annars hade blivit för stora gynnas blombärande buskar och träd och därmed bl.a. insekter och fåglar. Stora rovdjur begränsar ofta även mindre rovdjur vilket gynnar de arter som de mindre rovdjuren jagar. I ett mäniskodominerat ekosystem där jakt utgör den viktigaste regleringen av klövviltet kommer de stora rovdjurens påverkan på biologisk mångfald bli mindre och den positiva påverkan från de stora rovdjuren begränsas då främst till de effekter som begränsning av mindre rovdjur ger, samt till att asätare gynnas av tillgång på kadaver under hela året. Länets inriktning är att: Eftersträva ett stabilt ekosystem vilket förutsätter livskraftiga arter i balans med varandra. 12

Bevarande av en rik flora- och fauna i ängs- och hagmarker och vikten av att dessa betas. Ge goda förutsättningar för tamdjurproduktion. Uppföljning Genom olika inventeringar. Påverkan av rovdjur på klövviltspopulationernas tillväxt handlar inte bara om hur många djur som dödas per ytenhet utan också om vilka djur som dödas och i vilken kondition de har när de dödas. Vargens påverkan på det jaktbara viltet i Sverige har framförallt studerats i Mellansverige där älgen utgör det viktigaste jaktbytet (ca 95 % av bytesdjuren) för varg. Forskning visar att en vargflock dödar ungefär 120 älgar per år och att det inte finns något tydligt samband mellan flockstorlek och antal fällda älgar eller hur ofta dessa fälls. Under sommaren (juni september) utgör årskalvar 90 % av de fällda älgarna och resterande 10 % utgörs nästan uteslutande av ettåringar. Sett över en större skala i Mellansverige så är det fortfarande främst älgjakten som styr älgpopulationens tillväxt och storlek. I många områden har jakttrycket anpassats (sänkts) till förekomst av varg och björn så att älgtätheten ligger förhållandevis konstant över tiden. I likhet med vargens uttag av älg i Mellansverige kommer påverkan på jaktbara klövviltsarter i södra förvaltningsområdet att bli större vid mindre revirstorlek och lägre klövviltstätheter medam det blir mindre när reviren är större och klövviltstätheterna högre. I Östergötland finns stora populationer av framför allt hjort men även vildsvin vilket borde kunna utgöra en viktig födoresurs för rovdjur. Predation av lodjur kan lokalt påverka rådjurspopulationerna då dessa utgör deras primära byte. Jakten har stor betydelse både ekonomiskt och socialt, inte minst för dem som bor på landsbygden. Jakten höjer livskvaliteten och genererar inkomster i form av kött, arrendeavgifter, kost och logi för tillresande. En minskning av älg-, hjort- och rådjursstammarna kan göra att jakträttens värde minskar, vilket i sin tur kan innebära att priserna på jaktarrenden kan sjunka. Det kan även påverka priser på fastigheter negativt. Vidare är möjligheten att jaga med löshund en viktig faktor för såväl upplevelsevärdet och det ekonomiska värdet av jakten. Länets inriktning är att: Förvaltning av rovdjur och deras bytesdjur bör utgå från ett helhetsperspektiv där det ska finns utrymme för både rovdjurspredation och jaktuttag. Verka för forskning om hur påverkan på bytesdjurspopulationerna och det möjliga jaktuttaget kan komma att se ut i södra förvaltningsområdet. Uppföljning Uppföljning bör ske genom beståndsuppskattningar av bytesdjur, samt bevakning av populationsdynamiken hos rovdjur och bytesdjur. Östergötland är ett jordbruksintensivt län med mycket animalieproduktion, detta på grund av landskapets beskaffenhet med stor andel skogs- och mellanbygd som lämpar sig för vallodling samt mjölk- och köttproduktion. Länet har även en stor andel av landets mest värdefulla 13

naturbetesmarker som är beroende av betande mular. Svensk livsmedelsproduktion är starkt konkurrensutsatt med höga kostnader för särskilda krav på djur- och miljöskydd. Det gör situationen extra sårbar vid rovdjursförekomst. Ibland orsakas stora skador genom direkta angrepp på främst får. Skador kan även uppstå sekundärt tillexempel då tamdjur skräms ut ur sina hagar eller stressas i sina hagar vilket kan ge minskad mjölkproduktion, aborterade foster, försämrad tillväxt och svårhanterade djur. Länets inriktning är att: skador på tamboskap ska inte vara så omfattande att tamdjurshållningen påtagligt försvåras eller omöjliggörs, verka för att förutsättningar att bedriva tamdjurshållning i hela länet blir likartade beträffande risken för rovdjursangrepp, ta hänsyn till områden med höga tätheter av djurbesättningar/särskilt sårbara områden och risken för rovdjursangrepp vid beslut om skyddsjakt, identifiera vilka områden i länet och typer av djurbesättningar/besättningsstorlekar som kan vara särskilt sårbara för rovdjursförekomst. Uppföljning Uppföljning sker årligen av viltskadecenter genom uttag ur viltskadestatistiken. En grundläggande förutsättning för en bra förvaltning är kunskap om de befintliga populationerna. Länsstyrelsen har, enligt förordning om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn (2009:1263) ansvaret för inventeringar av rovdjur i länet. För varg, järv, lo och kungsörn ska länsstyrelsen varje år undersöka hur många föryngringar som förekommer i länet. Allmänhetens observationer är en viktig källa som bidrar till uppskattningen av länets rovdjursbestånd. Förvaltningen ska vara adaptiv, vilket innebär att den tar hänsyn till ny kunskap om rov- och bytesdjur, och vid behov anpassar förvaltningen efter den nya kunskapen. Förvaltningen av rovdjursstammarna bör sträva efter att balansera stammarnas storlek på en nivå som gör det möjligt att nå samtliga mål som riksdagen beslutat om med hänsyn till de regionala förutsättningarna och såväl bevarandemål som mål om begränsningar av stammen i vissa utpekade områden. Förvaltningen bör även ta hänsyn till andra mål som till exempel skador och attityder och i den mån det är möjligt anpassa förvaltningen för att uppfylla dessa mål. Även andra följder av närvaro av rovdjur bör beaktas, till exempel möjligheter till tamdjursuppfödning och bevarande av skyddsvärda biotoper. Avsikten är att integrera rovdjurs- och klövviltförvaltningen i så stor grad som möjligt. Adaptiv förvaltning förutsätter kunskap om både fokusarterna, i detta fall de stora rovdjuren, och deras byte. Vad gäller de primära bytena för rovdjuren i södra Sverige, älg, hjort, vildsvin och rådjur, så är kunskapen om älgstammen i länet god genom bland annat inventeringar och avskjutningsstatistik. Vad gäller hjort, vildsvin och rådjur är dock kunskapen sämre och för att förbättra möjligheterna för en framgångsrik förvaltning av både rovdjur och bytesdjur bör 14

kunskapen om dessa bli bättre, till exempel genom inventering och förbättrad avskjutningsstatistik. När och om rovdjurspopulationerna når sådana nivåer att licensjakt kan tillåtas kan också ny kunskap om förändringar i populationernas kön- och åldersstruktur styra vilka individer som bör jagas för att på bästa sätt förvalta populationen. Länsstyrelsen ansvarar för inventeringar av rovdjur i länet enligt förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn (2009:1263). För lodjur, varg och kungsörn ska Länsstyrelsen dokumentera antal föryngringar i länet, för varg ska även förekomst dokumenteras. Resultatet av rovdjursinventeringen ska lämnas till Naturvårdsverket. De stora rovdjuren kan orsaka problem, främst för tamdjursuppfödare. För att minimera eventuella problem ska i första hand skadeförebyggande åtgärder vidtas. Information om skadeförebyggande åtgärder kan fås från www.slu-se/viltskadecenter eller från Länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan ge ekonomiskt bidrag till skadeförebyggande åtgärder som har dokumenterad skadeförebyggande effekt. Utveckling av åtgärder som bedöms kunna ge tillräckliga skadeförebyggande effekter kan också vara berättigade till bidrag. Länsstyrelsen har också beredskap att vidta akuta åtgärder genom att låna ut akutstängsel, elaggregat eller så kallade lapptyg. Länsstyrelsen har utsedda besiktningsmän vars uppgift är att besiktiga rovdjursrivna tamdjur. I deras uppdrag ingår även att dels ge rådgivning och hjälp med insatser för att minska risken för upprepade angrepp. Som ett sista alternativ för att minimera risk för skador från rovdjur finns skyddsjakt, vilket innebär att man tar bort enskilda individer som ställer till skador som inte kan förbyggas eller åtgärdas på annat sätt. Skyddsjakt kan tillåtas till exempel om individer har specialiserat sig på att ta tamdjur eller att de är ovanligt närgångna mot människor. En mer ingående beskrivning av vad som gäller vid skyddsjakt finns i Naturvårdsverkets skrift Riktlinjer för beslut om skyddsjakt. Även en enskild person kan enligt 28 jaktförordningen vid akuta situationer avliva rovdjur om man bedömer att det krävs för att skydda egna eller andras tamdjur. Rovdjuret får dock bara dödas om angrepp inte kan förhindras genom skrämsel eller annan lämplig metod. Sådana händelser ska anmälas till Länsstyrelsen. Vid rovdjursangrepp kontaktas Länsstyrelsens besiktningsmän. Kontaktuppgifter finns tillgängliga på Länsstyrelsen webb www.lansstyrelsen.se/ostergotland. Dessa besiktigar uppkomna skador, ger rådgivning och hjälp med insatser för att minska risken för upprepade angrepp och kan också hänvisa till ytterligare stödfunktioner vid behov t.ex. distriktsveterinär och LRF:s omsorgsgrupp. De kan också ge stöd vid ansökan om ersättningar och bidrag. De har genom Länsstyrelsens försorg fått utbildning i akuta förebyggande åtgärder. Länsstyrelsen har sju 15

s.k. kvalitetssäkrare som har behörighet att kvalitetssäkra observationer av rovdjur. Dessa ingår också i en akutgrupp. Länsstyrelsen har tillgång till hundekipage som är tränat och godkänt för bland annat besiktning av skador vid rovdjursangrepp. Hundekipaget kan även användas vid eftersök av skadat rovdjur vid trafikolyckor. Förekomsten av rovdjur väcker ofta starka känslor och behovet av saklig information är stort. Aktuell och saklig information ska ges fortlöpande på regional och lokal nivå och innefattar informationsblad, riktad information om rovdjur mot skolor, tamdjursägare, jägare och övrig allmänhet. Informationen ska vara uppdaterad och lättillgänglig. Länsstyrelsens besiktningsmän och övrig fältpersonal är viktiga resurspersoner för insamling och spridning av information ute i länet i samband med sina besök hos djurägarna och i möten med markägare, djurhållare, jägare och allmänheten. Länsstyrelsen har också lanserat en SMS-tjänst Rovsdjursalert som riktar sig till personer med djurbesättningar i Östergötlands län. Syftet med tjänsten är att tamdjursägare ska få snabb information om när ett angrepp skett i närområdet. För att säkerställa att behov av information uppfylls har länsstyrelserna i södra rovdjursförvaltningsområdet tagit fram en kommunikationsplan för rovdjursförvaltning. Syftet är att klargöra länsstyrelsens ansvar för information och kommunikation i rovdjursfrågor. Populationsreglerande jakt kan bedrivas som licensjakt eller allmän jakt men i fallet rovdjur kan enligt lagen endast licensjakt tillåtas. Detta gäller dock bara under förutsättning att beslutade miniminivåer och/eller förvaltningsnivåer är uppnådda. För varg diskuteras också selektiv och riktad jakt, det vill säga jakt riktad mot specifika individer eller grupper i syfte att förbättra möjligheterna att stärka den genetiska statusen hos vargstammen. Ett viktigt område som berör förvaltningen av rovdjursstammarna i landet är att den illegala jakten måste fördömas och bekämpas. Länsstyrelsen har ett uttalat ansvar för att förebygga och intensifiera bekämpningen av denna typ av brott. Information och kommunikation anses vara ett viktigt redskap i detta arbete. Länsstyrelsen ska hålla sig informerad om olika forskningsresultat inom området rovdjur och ska i förvaltningsarbetet ta hänsyn till resultaten. Rovdjursförvaltningen finansieras med medel från Naturvårdsverket, Landsbygdsprogrammets medel för rovdjursstängsel, samt Länsstyrelsens förvaltningsanslag. 16

Typ av förekomst samt antal säkra föryngringar (familjegrupper) funna inom inventeringsperioden 1 maj - 30 april som uppfyller inventeringsföreskrifternas kriterier. Lodjur Lodjuret uppträder i länet under hela året. Under inventeringsperioderna 2010/11 2014/15 har antalet dokumenterade föryngringar, som uppfyller inventeringsföreskrifternas kriterier, av lodjur varierat mellan 0 och 3,5 vilket framgår av tabell 1 och karta 1. Tabell 1. Antalet föryngringar av lodjur i länets kommuner 2010/11 2014/15. Delade föryngringar med angränsande län anges som halva (0,5). Kommun 2010/11 2011/12 2012/13 2013/14 2014/15 Norrköping 1 Finspång 1 1 2 1 1 Motala 2,5 1 1,5 0,5 0,5 Kinda 1 1 Totalt 3,5 3 3,5 3,5 1,5 Karta 1.Kartan innehåller antal lodjursföryngringar i länet som kvalitetssäkrats under inventeringsperioden 2011/12 2014/15. 17

Karta 2. Antalet rapporter av lodjur, även ensamma djur under inventeringssäsongerna 2010/11 2014/15 som inkommit till Länsstyrelsen. Kartan innehåller samtliga rapporter, dvs. även rapporter som inte kvalitetssäkrats och kan vara felaktiga. Varg En genetiskt värdefull sändarvarg uppehöll sig tillfälligt i länet några dagar kring 1 maj 2011. Hon lämnade födelsereviret den 6 april och nådde Östergötland den 27 april och lämnade länet den 5 maj. En varghanne uppehöll sig också i länet under 2011 där den förorsakade flera angrepp på tamdjur. Naturvårdsverket beviljade skyddsjakt på vargen och den avlivades under oktober 2011. Karta 3. Kartan innehåller antal kvalitetssäkrade vargobservationer i länet under inventeringsperioden 2011/12 2014/15. 18

Karta 4. Antalet rapporter av varg under inventeringssäsongerna 2010/11 2014/15 som inkommit till Länsstyrelsen. Kartan innehåller samtliga rapporter, dvs. även rapporter som inte kvalitetssäkrats och kan vara felaktiga. Björn Ingen björnrapport har inkommit under perioden. Järv Arten har aldrig rapporterats från Östergötlands län. Kungsörn Kungsörn uppträder främst vintertid i länet, då framförallt unga kungsörnar från norra delen av landet drar söderut och övervintrar i södra och mellersta Sverige. Allt fler kungsörnobservationer görs dock även under häckningstid. Häckning av kungsörn har inte kunnat konstateras i länet, men en försiktig bedömning är att det kan finnas ett eller två häckande par. Det innebär att kungsörnsobservationer under häckningstid är särskilt intressanta i hela Östergötlands län. 19

Ersättning för viltskador Många skador anmäls till Länsstyrelsen då man misstänker att rovdjur orsakat skadan men är osäker. Djurägare finner dock ingen annan naturlig orsak till dödsfallet eller skadan på tamdjuret. Besiktningsmännen gör vid besiktningarna en bedömning av skadeorsaken. I många fall kan inte dödsorsaken exakt anges utan en kombination av sannolika dödsorsaker anges. I ca: 80 % av de anmälda fallen har det dock varit uppenbart att de stora rovdjuren inte orsakat skadan. Under perioden 1 januari 2010 31 december 2014 har 11 skador på tamdjur anmälts till Länsstyrelsen, där något av de ersättningsgrundade rovdjuren (björn, varg, järv, lodjur och kungsörn) bedömts ha orsakat djurets död eller skada (tabell 2). Därutöver har angrepp på två hundar anmälts. Samtliga anmälda skador där rovdjur anmäls orsaka skador besiktigas av länsstyrelsens besiktningsmän. Tabell 2. Antalet anmälda och besiktigade viltskador 2010-2014 fördelade på kommun, skadad art och skadegörande art. Tabellen innehåller samtliga 11 besiktigade skadetillfällen på tamdjur och 2 hundar **. Kommun 2010 Boxholm Skadad art och skadegörare 2011 Skadad art och skadegörare Finspång 1 Får/varg Kinda 1 Hund/lo** Linköping Mjölby Motala 2012 Skadad art och skadegörare 2013 Skadad art och skadegörare 2014 Skadad art och skadegörare Norrköping 6 Får/varg 1 Hund/lo** Söderköping 1 Lamm/örn* 1 Nöt/varg Vadstena Valdemarsvik 1 Får/varg Ydre Åtvidaberg 1 Får/lo Ödeshög Antal totalt 1 9 0 0 2 När får är angivet avses tacka, bagge eller lamm. * avser havsörn, ** avser skadad hund Tabell 3. Utbetald ersättning för viltskador på tamdjur åren 2010 2014 Period 2010 2011 2012 2013 2014 Kronor 1 200 387 572 0 0 5 400 Utöver angivna kostander för ersättning tillkommer besiktningskostnader. Bidrag för viltskador Under perioden 2011 2014 har bidrag för att förebygga skador av rovdjur med rovdjurssäkra stängsel. ur Landsbygdsprogrammet för 25 ansökningar utgått med totalt 2 484 100 kronor (tabell 4). Tabell 4. Utbetalda bidrag för uppsättande av rovdjursavvisande stängsel åren 2010-2014. Anges i tusen kronor. Period 2011 2012 2013 2014 Tusen kronor 368 1073 561 482 20

Många jaktbara arter utgör bytesdjur för rovdjuren, vilket bidrar till spänningar mellan jaktliga intressen och förekomst av stora rovdjur. I Östergötlands län gäller det under nuvarande förhållanden främst rådjur, men även övriga hjortdjur, vildsvin och flera andra arter kan påverkas av förändrade rovdjursstammar. För att bättre kunna följa förändringarna i viltstammarna har Svenska Jägareförbundet inom ramen för sitt allmänna uppdrag tillhandahållit avskjutningsstatistik för länet under perioden 1960-2013. Avskjutningsstatistiken omfattar arterna: rådjur, dovhjort, vildsvin, räv, skogshare, fälthare, tjäder, orre m.fl. kompletterat med Länsstyrelses avskjutningsstatistik för älg och kronhjort (se nedan). Figur 1. Avskjutningsstatistik för vissa arter av småvilt i Östergötland åren 1960-2013. Källa: Svenska Jägareförbundet Figur 2. Avskjutningsstatistik för hjortvilt och vildsvin i Östergötland åren 1960-2013. Källa: Svenska Jägareförbundet/Länsstyrelsen 21

Kostnaderna för bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar vid skada på tamdjur orsakad av rovdjur och annat fredat vilt finansieras med särskilda medel. Medlen får dock inte ges i bidrag till permanenta stängsel runt blocklagd mark. Från och med 2010 kommer medel till bidrag för permanenta rovdjursavvisande stängsel kring blocklagd mark att tas från Landsbygdsprogrammet. Tilldelningen av medel sker årsvis och är till viss del baserad på omfattningen av skador året innan och på rovdjursförekomsten i länet, vilket innebär att den rovdjursinventering som utförs i länet utgör del i underlaget för tilldelningen. Viltskademedlen ska i huvudsak användas till att förebygga viltskador. Länsstyrelserna lämnar årligen en prognos till Naturvårdsverket om beräknad åtgång av pengar till förebyggande åtgärder och viltskador under det kommande året. Östergötlands län har under de senaste åren tilldelats och förbrukat följande medel: Tabell 5. Tilldelade viltskademedel 2010-2015 År Tilldelade medel för övrigt vilt * (ej säl) kr Besiktningar, info. & utb. relaterat till rovdjur (kr) Ersättning för skador på tamdjur (kr) Bidrag till förebyggande av skador (kr) 2010 740 000 43 295 1 200 0 2011 1 355 000 113 526 279 625 8 000 2012 586 000 60 017 63 900** 1 379 2013 820 000 55 311 0 0 2014 780 000 23 690 1 900 0 2015 932 890??? * större delen har använts för bidrag och ersättningar av fågelskador på gröda ** skador uppkomna 2011 En ökad mängd rovdjur i länet medför en ökning av både det administrativa arbetet och det praktiska fältarbetet, för att Länsstyrelsen ska kunna uppfylla de krav på dokumentation av rovdjurssituationen i länet som ställs på ett tillfredställande sätt. Det beräknas även åtgå mer medel till information och utbildning. Denna information är viktig för att de boende i områden med rovdjur ska känna sig delaktiga och för att alla ska få möjlighet att få svar på sina frågor. Även de kostnader som inventeringsarbetet medför finansieras med särskilda medel som tilldelas årligen. Östergötlands län har under inventeringssäsongerna tilldelats medel som visas i tabell 6. Tabell 6. Tilldelade inventeringsmedel 2010-2015 År Tilldelade medel tot. (kr) 2010 370 000 2011 520 000 2012 326 942 2013 393 233 2014 452 552 2015 503 199 Rovdjursbidrag är en sammanslagning av tidigare bidrag till information om rovdjur och akutmedel. Syftet med bidraget är att stärka Länsstyrelsernas förmåga att via den regionala förvaltningen, bidra till att nå rovdjurspolitikens långsiktiga och övergripande mål. Bidraget kan bl.a. användas till dialog, information och kunskap som underlättar målet att ha en spridning av rovdjuren inom hela deras naturliga utbredningsområden. 22

Fakta är hämtad från Viltskadecenter. Lynx lynx eller Felis lynx Utseende Lodjuret är Skandinaviens enda vilda kattdjur. Det har kort svans med svart tipp, långa bakben, stora tassar, yviga polisonger och svarta tofsar på öronen. Sommarpälsen är tunn och varmt gulbrun till rödbrun. Vinterpälsen är ljusare, tjockare och längre än sommarpälsen. De flesta lodjur är svartfläckiga, men fläckarna framträder olika mycket på olika individer. Buken är vit. Ögonen är omgivna av ett vitt fält avgränsat av svarta linjer. Foto: Lars Petersson Normalvikten för lodjur är 15-25 kg (hanen väger ofta några kilo mer än en hona). De har en mankhöjd på 60-75 cm och en kroppslängd på ca 1 m. Lodjuren använder sig av lockrop under brunsten som påminner om en berguvs hoanden. Honan och ungarna kommunicerar med pipande eller jamande ljud, medan en uppretad lo morrar och fräser. Det händer även att lodjuren spinner. De flesta honor är två år när de föder sin första kull, som består av 1-4 ungar. Vid kullstorlekar på fler än två ungar dör oftast de minsta ganska snart. Lodjur kan, i sällsynta fall, bli upp till 17 år gamla. Livsmiljö Lodjuret lever i hemområden (de hävdar inte revir). Hemområdesstorleken varierar med individ och område, men ligger runt 400 km 2 för honor och 1000 km 2 för hanar. Det är inte ovanligt att olika individers hemområden överlappar varandra. Utanför familjegruppen vandrar djuren vanligtvis ensamma. Lodjuret är ursprungligen ett skogsdjur. Lodjuren rör sig gärna i täta skogsområden och varierande terräng. Lodjuren är nattaktiva och vilar oftast hela dagen. Daglega tas gärna i klippbranter eller under en tät gran, med uppsikt över det egna inspåret. Föda Lodjurets bytesval varierar med tillgången på bytesdjur. I Sverige väljs klövvilt i första hand, ren i norr och rådjur längre söderut. Därefter kommer hare och sedan skogsfågel. I Norge har det hänt att lo har slagit vinterkalvar av älg och i Polen kronhjortskalvar och hindar. Canis lupus Utseende Vargen har höga ben, rak rygglinje och mer strömlinjeformad kropp än tamhunden. Vargen har stort huvud, stora tassar (i förhållande till kroppen) och hängande svans. Pälsen är buskig/krusig med grå grundfärg hos den skandinaviska vargen. Sommarpälsen har grågula och rödbruna skiftningar (internationellt varierar vargens färg i ett flertal nyanser mellan extremerna vitt och svart). Vargen är det största 23 Foto: Lars Petersson

av de vilda hunddjuren. Normalvikten för honvargar är 30 40 kg och för hanvargar 35-50 kg. Mankhöjden kan vara upp till 90 cm för vuxna hanvargar. Vargen kan yla, skälla, morra och gny. Ylandet har flera funktioner; dels samlar det ihop flockmedlemmar, dels markerar en ylande vargflock sitt revir gentemot andra flockar. Det har också en rent social funktion för flockmedlemmarna. En hotad eller skrämd varg skäller med korta, mörka/grova skall. Skallet fungerar både som varningssignal till flockmedlemmar och som hot mot inkräktare. Morrandet uttrycker aggressivitet medan gnyendet är ett kontaktljud. Medellivslängden ligger troligen mellan 3 och 4 år. Få vargar uppnår 10 års ålder. Livsmiljö De flesta vargar lever i flockar (familjegrupper), som oftast består av ett ledarpar (det så kallade alfa-paret ) och deras ungar. Flockar hävdar revir aktivt och det är inte ovanligt att vargar dödas vid revirstrider. Storleken på reviren varierar med födotillgången och storleken på flocken, men i Sverige är de vanligen 600-1000 km 2 stora. Vargarna är mycket anpassningsbara och har funnits i nästan alla landmiljöer på norra halvklotet. Det enda krav de ställer på sitt utrymme är att där finns skydd och tillgång på föda. I dag finns de flesta vargar i områden relativt långt från tät bebyggelse och mänsklig aktivitet. Fruktsamheten hos varg är hög jämfört med andra stora rovdjur i Skandinavien. Vargarna blir könsmogna vid ca 22 månaders ålder och har därefter potential att föda valpar varje år. Kullstorleken är vanligtvis 3-8 valpar. Oftast är det endast en hona ( alfatiken ) per flock som föder valpar. Föda Älg är det viktigaste bytesdjuret i mellersta Sverige. Vargen äter även rådjur, hjort, vildsvin, bäver, grävling, ren och diverse mindre däggdjur. De vargar som dyker upp inom renskötselområdet tar ofta renar. Aquila chrysaetos Utseende Gamla fåglar har en genomgående mörk dräkt (bruna, brungula, svarta och grå färger). Yngre örnar har vita fält i vingarna och vit stjärt med brett, svart ändband. I alla åldrar har örnen ett gult eller ljust rödbrunt nackdok. Kungsörnen är den näst största rovfågeln i Sverige, med en kroppslängd på 0,9 m, vingspann på 1,90 2,25 m och en vikt som varierar mellan tre och drygt sex kg. Livsmiljö Kungsörnar häckar i skogs- och fjällområden. Vintertid kan de vistas i Syd- och Mellansverige (ytterst få kungsörnar lämnar landet under vintern). Vanligen har varje par flera alternativa boplatser inom reviret. De bygger stora risbon (ca 1,5 m i diameter, upp till 5 m höga) i kraftiga tallar eller i klippstup, ofta med utsikt över terrängen. Kungsörnar hävdar revir. Medelavståndet mellan par är i genomsnitt ca 10-17 km, beroende på bytestillgången. Honan blir könsmogen vid 3-5 års ålder. Hon lägger 1-2 ägg på våren. Oftast överlever inte båda ungarna till vuxen ålder. Den genomsnittliga årsreproduktionen i Sverige ligger runt 0,5 flygfärdiga ungar per par och år. 24