INLEDNING Introduktion De strama enkla fasaderna tillsammans med de mer arbetade portarna utgör tillsammans en spännande kombination som är typisk för 20-talets villaarkitektur. Exempel på detta kan man se bland villorna i Gamla Bromma trädgårdsstad i Stockholm, där portarna är en del i en lång tradition bakåt där dessa setts som den enskilt viktigaste byggnadsdetaljen för att skapa identitet och hemhörighet. 1 Som enda individualiserande detalj på i övrigt ganska strama, nästan standardiserade, fasader bidrar de starkt till de 20-talsklassicistiska villornas personlighet och charm. Därför har jag intresserat mig för att studera dessa portar. Syfte Mitt syfte är att kartlägga och analysera likheter hos, och skillnader mellan, originalportarna på 20- talsvillorna i Gamla Bromma. Jag ska undersöka om det skett en förskjutning i smak över tiden och mellan olika områden, alltså om stilpreferenserna förändrades under decenniets gång och från stadsdel till stadsdel. Jag ämnar också undersöka om utformningen på portarna kan relateras till 20-talsstilen. Frågeställningar För att undersöka en eventuell stilförskjutning i smak har mina frågeställningar varit: Hur många originalportar finns kvar, och hur ser dessa ut? Går det att se någon förändring i portarnas utformning under decenniets gång, det vill säga är vissa typer av portar vanligare under vissa år än under andra? Varierar valet av dörrar med delområden i undersökningsområdet? Jag har även en frågeställning som rör huruvida utformningen av portarna kan relateras till 20- talsstilen och den lyder så här: Går det att påvisa att någon av 20-talsstilens principer har påverkat utformningen av portarna på villorna i Gamla Bromma, och i så fall hur? Teori, metod, källor och tidigare forskning För att ta reda på om det skett en stil- och smakförskjutning i utformningen av portarna har jag granskat entréportarna på villorna i stadsdelarna Äppelviken, Smedslätten, Ålsten, Höglandet, Nockeby, Olovslund och Stora Mossen, som alla ligger i Västerleds församling i Bromma. Jag har inventerat 801 originaldörrar i undersökningsområdet. Jag har sedan delat in portarna i grupper för att se om jag kan urskilja trender inom deras utformning över tiden. För att ta reda på om portarnas utformning kan relateras till 20-talsstilen har jag använt mig av tidigare teorier om den under 1920-talet rådande arkitekturstilen, främst Richard Bruns och Thomas Hellquists uppsats från 1978, Uttrycksmedel i Tjugotalets Svenska Arkitektur, Studier i struktur och innebörd, där författarna analyserat den byggnadsstil som präglade 20-talet, men också John Summersons bok, The Classical Language of Architecture från 1980, som beskriver arkitekturens klassiska grammatik. Jag gör inledningsvis en inventering och därefter såväl en kvalitativ som kvantitativ analys av portarnas utformning. 1 Johan Örn, Entrémotivet i 1920-talets bostadsarkitektur C-uppsats Stockholms universitet, Stockholm 1996, sid 28. 1
Min främsta källa är de fotografier som jag har tagit av alla de dörrar som jag inventerat under mina metodiska promenader i undersökningsområdet. Andra viktiga källor är den litteratur inom uppsatsens ämne som jag nämnt ovan och som jag här fortsätter att redovisa. Det finns ingen tidigare genomförd kartläggning eller inventering av portarna i 20-talets villabebyggelse, även om det finns en del skrivet generellt om villabebyggelsens uppkomst, såsom i Elisabeth Stavenov-Hidemarks avhandling från 1971, Villabebyggelse i Sverige 1900-1925. För Gamla Brommas del, behandlas dock endast de tidigare byggda arkitektritade 10-talsvillorna. Information om arkitektdebatterna vid seklets början och fram till 20-talet, har jag framför allt funnit i Eva Erikssons bok, Den moderna staden tar form, Arkitektur och debatt 1910-1935, från år 2001, men också i Sven Wallanders egna inlagor i tidskriften Arkitektur, 1920. Fakta om undersökningens område har jag till stor del funnit i Bromma hembygdsförenings årsböcker samt i Johan Rådbergs bok från 1994, Den Svenska Trädgårdsstaden. Avgränsningar Jag har kartlagt samtliga villor inom undersökningsområdet som är byggda mellan 1920 och 1930, där entrédörren är kvar i original. Emellertid kan man inte säga att 20-talsstilen går i graven med 20-talet, utan övergången mot funkis sker gradvis under en del av 30-talet. Därför har jag, för att få en helhetsbild, tagit med villor byggda även 1931 och 1932, om de var ritade på 20-talet eller jag bedömt att de i övrigt passar in i bilden. Annars avgränsar jag mig till portarna i villor byggda före 1931. Inte heller portar i flerfamiljshus kommer att ingå i mitt arbete. Ej heller de villor som ligger inom undersökningens område, men som är byggda före 1920 är med i denna undersökning. Eftersom det har gått lång tid sedan portarna målades är det svårt att idag se exakt vilken som var den ursprungliga kulören. Dessutom finns redan viss forskning gjord inom området husens färgsättning 2. Jag har därför inte för avsikt att undersöka portarnas ursprungliga färgsättning, men jag redovisar den kort i uppsatsen för att öka förståelsen för den miljö som portarna satt i från början. 2 Uppgifter hämtade från affischer gjorda i samarbete mellan Stadsbyggnadskontoret och Alviks Måleri av färgarkitekt Elvy Engelbrektsson och arkitekt Helena Hambræus, 1991 samt telefonintervju med Elvy Engelbrektsson, 10 september 2008. 2
BAKGRUND Undersökningens område Utgångspunkten för studien är Gamla Bromma, den del som avgränsas av Drottningholmsvägen i väster och norr, samt av Mälaren i söder och öster, se bild 1. Undantaget är, som tidigare nämnts, Abrahamsberg och Åkeslund där inga småhus finns, samt Alvik och de äldre delarna av Äppelviken. Bild 1: Undersökningens område, Gamla Bromma inom Västerleds församling. Källa: Stockholms Stads Utrednings- och Statistikkontor AB För att förmedla en förståelse för områdets unika karaktär och den omgivning där portarna har tillkommit och placerats har jag här valt att ge en bakgrund till områdenas tillkomst och stadens syfte med att anlägga villastaden i Bromma, samt att ge en översiktlig bild av områdets karaktär. Eftersom jag kommer att relatera till de skilda delområdena inom Gamla Bromma i min analys, beskriver jag här kortfattat under vilka år de bebyggdes, samt husens karaktär. Områdets tillkomst Till följd av en allt svårare situation inom bostadsförsörjningen då familjer som flyttat till Stockholm i spåren av industrialiseringen hade svårt att finna drägliga bostäder blev den sociala bostadssituationen ett allt oftare diskuterat ämne bland politiker. Även många arkitekter engagerade sig i ämnet. Tiden präglades av en anda av socialt ansvarstagande inom bostadspolitiken samtidigt som det internationellt framväxande idealet med trädgårdsstäder fick inflytande över svensk stadsplanering. 3 3 Richard Brun & Thomas Hellquist, Uttrycksmedel i Tjugotalets Svenska Arkitektur, Studier i struktur och innebörd, Lund 1978,sid 19 samt Johan Rådberg, Den Svenska Trädgårdsstaden, Stockholm 1994, s 9-11. 3
Stockholms stad såg sig således omkring efter områden i stadens utkanter där man kunde anlägga trädgårdsstäder med nyttiga och vackra bostäder till överkomliga priser för de inflyttade tjänstemannaoch arbetarfamiljerna. Från stadens sida hade man under en tid köpt upp lantegendomar i detta syfte, bland annat i Bromma. 4 Det intresse för uppstramning av arkitekturen som låg i tiden, och stadens strävan att efter dyrtiderna till följd av första världskriget få fram billigare byggnadssnickerier, samverkade till att en standard för byggnadssnickerier togs fram. Att byggnadsdetaljerna likriktades och standardiserades passade väl in i idealet med sammanhängande trädgårdsstäder där en likartad bebyggelse med viss individuell prägel skulle byggas till en låg kostnad. Det är resultatet av detta som vi kan se i Bromma trädgårdsstad och dess bebyggelse 5. Eftersom standardiseringen har stor betydelse för mina analyser ägnas den ett eget avsnitt nedan. Områdets utbyggnadstakt Stockholms stad började bebygga den del av Äppelviken som ligger närmast vattnet redan på 1910- talet. Under första världskriget låg exploateringen nere och från och med 1920 stadsplanerade man områden allt längre västerut i Brommalandet med början i området väster om Alviksvägen. Efter utbyggnaden av Äppelviken kom turen till Smedslätten som inköptes 1922 av Stockholms stad. Där startade byggandet samma år. Ännu år 1924 gick 12:ans spårväg endast till Smedslätten, men i takt med att ytterligare områden bebyggdes utökades spårvägens sträckning. I Ålsten, som ligger väster om Smedslätten, byggdes en station på hösten samma år 6. Området stadsplanerades till sin första del 1923 7. Sedan kom turen till Höglandet som ligger väster om Ålsten. Det stadsplanerades 1925 och ytterligare en stadsplan upprättades år 1928. Höglandet fick sin station på Nockebybanan år 1926, och sin bebyggelse mellan 1926 och 1931 8. Ytterligare en bit västerut ligger Nockeby, som har en kraftigt kuperad karaktär. Området sträcker sig fram till Drottningholmsvägen och stadsplanen för Nockeby fastställdes 1927 och spårvagn drogs fram dit år 1929 9. Stora Mossen bildades först 1934 10 genom en utbrytning ur Äppelviken, men bebyggdes till vissa delar redan 1924. För arbetare startade staden ett egnahemsprojekt i Olovslund i nordvästra delen av Västerleds församling. Startskottet gick 1927 och innan året var slut hade 135 stugor uppförts runt dammen vid Olovslund. 11 4 Ewa Kron, Äppelviken och Alvik 1907-1927 om arbetet att finna en form för trädgårdsstaden, C-uppsats Stockholms universitet, Stockholm 1996, s 3-4. 5 Eva Eriksson, Den Moderna Staden tar form, Arkitektur och debatt 1910-1935, Stockholm 2001, s 216-220. 6 Barbro Ohlsson: Smedslättstorgets historia, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1988 s 58 samt Gösta Langenfelt: Ålsten och Ales Stenar, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1963 s 68. 7 Langenfelt 1963, s 68. 8 Langenfelt 1963, s 68 samt Anders Sundström, och Bengt Lindwall: Bromma 1950-1975, Bromma hembygdsförenings Årsbok 2003 s 89. 9 Ohlsson 1988 s 58 samt www.stadsmuseum.stockholm.se/kma.php?kategori=64&sprak=svenska, 24 mars 2009, kl 14.20 10 Kulturhistoria stadsdelsvis, Bromma hembygdsförenings Årsbok 2007 Per Lundberg, Annica Ewing (red) s 39. 11 Olovslund förr och nu, Olovslunds Trädgårdsförening, Stockholm 1937, passim. 12 Johan Rådberg, Den Svenska Trädgårdsstaden, Stockholm 1994, s 9-11. 4
Områdets karaktär Möjligheten att bo i ett litet hus med trädgård och samtidigt i en riktig stad med gator och torg var en av de grundläggande idéerna med en trädgårdsstad, en dröm som realiserades i Bromma trädgårdsstad. Idén var att förena stadens och landets fördelar. Här var invånartätheten måttlig, och att husen sällan var högre än två våningar bidrog till att alla rum fick närhet till trädgården. Husen gavs människovänliga proportioner genom sin ringa storlek, och samordning och likriktning mellan de olika byggnaderna i material och byggstil bidrog till helhetsintrycket. Samtidigt skiftade hustyperna i området då man blandat radhus med såväl friliggande en- och tvåfamiljshus som med parhus. 12 I Bromma trädgårdsstad var gatorna omväxlande, både i bredd och sträckning, och bildade genom att de följde terrängen vackra rum att röra sig i. Träden gav liv åt gatubilden genom att skapa rytm och binda ihop gaturummet. De olika trädslagen förstärkte gatornas identitet och skapade omväxling, och omväxling var ett genomgående tema i 20-talets stadsplanering. 13 Grönskan och husen som är målade i ljusa färger samspelade med varandra och bidrog till ett skiftande ljusspel som varierade utifrån årstidernas växlingar. De små torgen med sina hyreshus var offentliga platser eller uterum där vardagslivet pågick, med till exempel handel i de kringliggande butikerna, transport av varor och möjlighet till kommunikation med storstaden via spårvagnarna. Den offentliga sfär som gator och torg bildade stod i kontrast till det privata som fanns bakom trädgårdarnas häckar och plank där de boende kunde dra sig tillbaka i en från insyn skyddad omgivning. Genom att husen placerades nära gatan uppstod en förtätad stadsatmosfär i villastaden. 14 Husen De villor som byggdes efter 1920 hade en annan karaktär än den mycket individuella stil som präglat hus byggda dessförinnan. Tanken hade tidigare varit att villan skulle spegla ägarens status. Därför utformades husen av olika arkitekter efter individuella behov och finansieringsmöjligheter 15. Från och med 1920 kom det att se annorlunda ut. Vid den här tiden fasades den nationalromantiska stilen ut och 20-talsstilen med klassicerande detaljer växte fram en stil som gav en mer likformad bebyggelse med kopplingar till den svenska småstaden i trä, så som den tedde sig under 1800-talet. Husen byggdes närmare gatulinjen och som jag tidigare nämnt började det äldre sättet att skilja det offentliga med slutna fasader mot gatan från det privata området på baksidan av huset att tillämpas. 16 Vanligtvis hade Brommavillorna byggda i början av 20-talet mellan fyra och fem rum och kök med rektangulära våningsplan. Oftast saknades dekorativ utsmyckning, även om det fanns på vissa hus, och på en del hus lades extra stor omsorg på fönsteromfattningarna. Dessutom fanns ofta en balkong i anslutning till sovrummet. 17 Husen uppfördes troligen efter inspiration av de typritningar som utgivits av Statens byggnadsbyrå, se bild 2 nedan. Det kan man sluta sig till av att många bygglovsritningar är stämplade med Stockholms fastighetskontor Egnahemsbyrån och signerade av Edvin Engström eller Gustaf E Pettersson, vilka 13 Rådberg 1994, s 143. 14 Rådberg 1994, s 115. 15 Kron 1996, s 23. 16 Kron 1996, s 43. 17 Kron 1996, s 46-47. 5
ansvarade för ett flertal av typritningarna. 18 Även om typritningarna i allmänhet var avsedda för mindre hus, så är husen i Gamla Bromma byggda efter samma princip och med likartade fasader och tak. 19 Området var redan på ett tidigt stadium påtänkt för en tjänstemannakategori, vilket ledde till att tomterna gjordes något större än i till exempel Gamla Enskede, där bostäderna var planerade för arbetarfamiljer. 20 Bild 2: Exempel på typritning utgiven av Statens Byggnadsbyrå 1927, Källa: Statens Byggnadsbyrå Många hus byggdes på spekulation. Betrodda byggmästare tilldelades av staden tomter med byggrätt, och uppförde där fristående hus. När de var färdiga såldes de vidare till hugade spekulanter. 21 Ofta behöll dock byggmästaren ett hus för eget boende. Om bebyggelsen i Äppelviken, Smedslätten, Ålsten och Höglandet kan sägas ha sprungit ur småstadens karaktär med 20-talsklassisismens formspråk, så blandas det arkitektoniska formspråket i Nockeby, som bebyggdes i slutet av 20-talet, alltmer upp med funktionalistiska detaljer och husen blir än mer likartade och får en stramare karaktär. Villor i två hela plan hade tidigare inte förekommit särskilt ofta, men blev i Nockeby den gängse byggnadstypen. Takfallen blev något flackare än tidigare, medan fasaderna fortsatte att både slätputsas och panelbeklädas. Typisk för Nockeby är den liggande, så kallade Nockebypanelen. De flesta av husen ritades, såsom även varit fallet tidigare, av Edvin Engström vid Stockholms stads fastighetskontors egnahemsbyrå, vilket säkrade ovan nämnda stramare karaktär och likartade utformning. Husen byggdes större än i de andra delområdena och innehöll vanligen 5-6 rum, men även ännu större hus förekom. 22 I området Stora mossen finns bostadshus byggda under en följd av år. I den östra delen, som tidigare tillhörde Äppelviken är husen äldre, från början av 20-talet, medan villorna i den västra delen byggdes så sent som 1939. På Ekorrvägen, i det som tidigare tillhörde Äppelviken, uppfördes 28 fristående 18 Kron 1996, s 43. 19 Elisabet Stavenow-Hidemark, Villabebyggelse I Sverige 1900-1925, Lund 1971, s 236. 20 Kron 1996, s 22. 21 Ohlsson 1988 s 58 samt Barbro Ohlsson, och Rolf Gezelius: Smedslätten från forntid till nutid, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1995, s 26. 22 www.stadsmuseum.stockholm.se/kma.php?kategori=64&sprak=svenska, 24 mars 2009, kl 14.20. 6
villor samt ett affärs- och bostadshus till Äppelvikens välbesökta och populära Bygge och Boutställning 1927. De småstugor som uppfördes i Olovslunds egnahemsprojekt var små, men ändamålsenliga. De hade genomgående vardagsrum, kök och hall i bottenplan och övre våningen var ritad så att ägaren där kunde inreda två rum och hall, vilket kan ses i bild 3. Utanför dörren fanns en furstukvist. Bild 3: Planer till småstuga i Olovslund 1927, Källa: Rönnow, Olovslund förr och nu Färgsättningen av 20-talshusen kan generellt sägas vara rikt varierad. Ofta fick husen färger som ockra, falurött, brutet vitt, grönt eller rosa. Speciellt för 20-talet är färgsättningen med olika mättade kulörer i en mjuk relation till varandra på samma fasad. Fasaderna fick en kulör, medan fönsteromfattningar, hörn, pilastrar och takfot fick en annan, ofta i en bruten vit ton. Stor vikt lades vid att färgerna i gatubilden skulle harmoniera med varandra. Som jag har nämnt tidigare, har undersökningar gjorts där man tagit fram uppgifter om originalfärg på husen i just det här området. 23 Nedan, i bilderna 4 a, b, c och d, väljer jag att visa exempel på färgsättning av fasaderna i området för att visa hur miljön runt portarna kunde se ut. I exemplet på bild 4 a nedan är fasaden målad i ljusockra. Knutar, fönstersnickerier, fönsterluckor, vindskivor samt burspråk och veranda är målade i ljusgrått. Själva fönsterbågarna är målade i brutet vitt. En mellangrå kulör är vald för sockeln medan porten är målad i olivgrön färg. I exemplet på bild 4 b har fasaden fått en varmrosa ton med en ljusgrå färg på sockeln. Kalkfärgen målas på den putsade fasaden. Balkongen, verandan och fönsteromtagen har en kallgrå kulör, medan fönsterbågar och port är målade i brutet vitt. Fasaden på huset i bild 4 c har fått en olivgrön färg. Knutar, takfot och veranda, liksom foder, fönsterluckor och fönsterbågar är alla målade i brutet vitt. Sockeln är mellangrå. Om gaveln hade synts på bilden hade den visat en port målad i mörkockra, eller i modernt tal mörkbrun. 23 Uppgifter hämtade från affischer gjorda i samarbete mellan Stadsbyggnadskontoret och Alviks Måleri av xxfärgarkitekt Elvy Engelbrektsson och arkitekt Helena Hambræus, 1991. 7
I det sista exemplet i bild 4 d är fasaden målad med en dimvit kulör pigmenterad med grön umbra, medan sockeln fått en sandstensgrå färg. Vindskivor, foder samt entrédörren är målade i gul-grå. Balkongen har samma färg som fasaden medan fönsterbågarna är målade i brutet vitt. a b c d Bild 4: Exempel på ursprunglig färgsättning av 20-talshusen i Gamla Bromma, Källa: Alviks Måleri Standardiseringen Det har tidigare nämnts att Sverige gick in i 20-talet med ett stort behov av att bygga många billiga bostäder. Samtidigt präglades tidsandan sedan sekelskiftet av viljan att ta ett större socialt ansvar för de utsatta i samhället. 24 Man ville därför inte bara bygga billiga bostäder, utan också att bostäderna skulle vara av god kvalitet och estetiskt tilltalande. För att främja en sådan utveckling, samtidigt som man hade ambitionen att få ner priserna på byggnadsmaterialen och byggnadsdetaljerna som hade tredubblats under loppet av några år, diskuterades möjligheten att standardisera dessa bland snickare, arkitekter och politiker. 25 Det resulterade i att Sveriges Snickeriförbunds Standardiseringskommitté 1920 gav ut en samling med standardiserade ritningar för dörrar och fönster, samt en utökad version 1923. Den innehöll klara detaljerade ritningar över fönster och innerdörrar i tre storleksklasser samt för lister. Dessutom fanns 24 Brun & Hellquist 1978, s 19. 25 Eriksson 2001, s 216-220. 8
ett antal förslag till ytterdörrar. Syftet med standardiseringen var, enligt Sven Markelius, som ledde arbetet, att framställa en utifrån estetiska såväl som praktiska och ekonomiska krav god genomsnittsvara, för användande i den enkla bostaden. 26 Detta är av intresse för min uppsats av två skäl, dels för att standardiseringen av snickerierna var en viktig förutsättning för att få ner priset på desamma och i förlängningen för att husen i trädgårdsstaden kunde bli verklighet, dels eftersom de portar som jag studerar och analyserar i uppsatsen i viss mån är inspirerade av de förslag till ytterdörrar som standardiseringskommittén utgav i början av 20-talet. Jag kommer också att använda mig av de standardiserade typdörrarna i min beskrivning och min analys. 20-talsstilen Eftersom ett av mina syften med denna uppsats är att undersöka om utformningen av portarna i undersökningen kan relateras till 20-talsstilen vill jag här presentera den. Den arkitekturstil som blomstrade under 20-talet och fått epitetet 20-talsklassicism bygger snarare på ett intellektuellt samspel mellan till synes oförenliga motsatsförhållanden, än på en klassicistisk tradition sprungen ur 1800-talets akademism, som tidigare framhållits av vissa debattörer 27. Man kan inte heller hävda, som varit vanligt tidigare, att den arkitekturströmning som nådde sin topp på 20-talet endast var ett mellanspel mellan nationalromantiken i början av 1900-talet och den funktionalism som tog vid under 30-talet. 28 I senare omtolkningar av perioden, speciellt den som gjorts av Richard Brun och Thomas Hellquist, framhävs att 20-talsstilen är en intellektuell arkitektur med ett raffinerat spel och lek med proportioner som idag är svåra att uppfatta då vi inte får samma associationer av byggnadsdetaljer och proportioner som dåtidens betraktare fick. Reglerna eller grammatiken har helt enkelt fallit i glömska. Brun och Hellquist sammanfattar den arkitektoniska utmaningen under 20-talet på följande sätt: Hela 20-talismens arkitektur handlar om den svåra balansgången mellan att referera till antikens demokratisk-gemensamma symbol utan att samtidigt identifieras med klassicismens tradition. 29 Det var alltså inte förrän på 20-talet som arkitekturen rent kreativt gjorde upp med det kompositionssätt som varit förhärskande under en längre tid inom den akademiska traditionen. Man använde begreppen axialitet och symmetri på ett nytt sätt och relationen mellan begreppen förändrades. 30 Man kan dela in 20-talsstilen i tre olika stiltendenser: den stränga, den dekorativa och den antikiserande. Det finns dock gemensamma stildrag för dem alla tre som kan sägas definiera 20- talsstilen. Dessa är det deformerade motivet, uterumskonceptionen, den ohierarkiska symmetrin och den lokala monumentaliseringen. Närmast ämnar jag beskriva dessa stiltendenser och stildrag. 26 Örn 1996, s 9, med hänvisning till Arkitektur nr 5 1920. 27 Bo Bergman, Fredrik Bedoire, Henrik O Andersson, Carl Bergsten, Sven Silow och Greger Paulsson, enligt Brun & Hellquist 1978, s 9-16. 28 Brun & Hellquist 1978, s 10-16. 29 Brun & Hellquist 1978, s 166. 30 Brun & Hellquist 1978, s 140. 9
Det deformerade motivet Respekten för de klassiska detaljerna hade minskat redan på 1500-talet och om detta vittnar åtskilliga av de verk som är kvar från den tiden inom den stilriktning som kommit att betecknas manierism. Som exempel kan nämnas att Michelangelo tog sig friheten att omforma till exempel voluten till att bli extremt utdragen och därmed förlora de proportioner som den tidigare associerats till. Under åren före första världskriget företogs ofta studieresor bland unga svenska arkitekter. En av dessa var Gunnar Asplund, som åkte till Italien. Där lät han och hans kolleger sig inspireras av framför allt den ickemonumentala arkitekturen. Man fick genom ett romantiskt förhållande till förebilden en lägre grad av respekt för den klassiska arkitekturen, vilket i sin tur möjliggjorde en lekfull deformation av de klassiska byggnadsdetaljerna, samt framför allt en förändrad användning av dessa 31. Uterumskonceptionen De arkitekter som verkade inom 20-talsstilen fascinerades av tanken på att skapa ett rum med utomhuskaraktär. Exempel på detta hittar man i Liljevalchs konsthall ritad av Carl Bergsten, Gunnar Asplunds Skandiabiograf och Ivar Tengboms Konserthus. Denna förkärlek för att vända på begreppen inne och ute, samt dragningen åt att se arkitekturen som en teaterscen går som en röd tråd genom 20- talsstilen. Det blir som en intellektuell lek, som visserligen förutsätter en betraktare som känner till spelreglerna, men som samtidigt skapar distans till arkitekten hos betraktaren genom att den senare genomskådar den arkitektoniska vitsen. Detta gör att byggnaden förlorar den auktoritära och representativa karaktär som samma motiv gav mycket av 1800-talets byggande. Det sistnämnda är något som eftersträvades i 20-talets svenska arkitektur i allmänhet. 32 Ohierarkisk symmetri När man på 20-talet skapade en symmetrisk byggnad eller anläggning var inte symmetriaxeln markerad, aldrig mer än att eventuella sidoaxlar kunde finnas. Detta kallas att symmetrin är ohierarkisk. Eventuella kolonner och portaler integrerades inte heller med byggnaden utan framstod som påklistrade eller ditsatta efteråt. 33 Lokala monumentaliseringar 1800-talets akademiska tradition betonade upplevelsen av helheten och det hierarkiska inordnandet av delarna. Under 20-talet erövrades istället det fysiska rummet bit för bit genom att betraktaren rörde sig genom anläggningen och ideligen ställdes inför nya utsiktspunkter. Ett exempel skulle kunna vara en portal som förskjuts åt sidan på fasaden och därmed förlorar sin monumentala verkan. När vandraren når fram till den öppnas kanske en ny överraskande vy. Andra exempel är kombinationer av portalmotiv och en svagt vriden axel. 34 Tyngd och plastik 20-talsstilen kan vidare karaktäriseras som sluten och i viss mån tyngdlös med en plasticitet som är specifik för detta decennium. Man kan tala om nedanstående tre begrepp: 31 Brun & Hellquist 1978, s 125. 32 Ibid 1978, s 126. 33 Brun & Hellquist 1978, s 127. 34 Ibid 1978, s 136, 138. 10
20-talets slutenhet 20-talets arkitektur präglas av en slutenhet där man får känslan av att väggarna utgörs av ett skal som omsluter ett rum som inte är tillgängligt på annat sätt än att vi tränger oss in i byggnaden. Byggnadens öppningar, som i regel är ganska små, inbjuder inte heller till att ta del av det inre. 35 20-talets lätthet 20-talets monumentalarkitektur har en muryta som låter oss ana strukturen hos den kropp den klär. Murytan verkar som en hud som följer byggnaden både kring hörnen och in i fönstersmygarna, nischerna och portarna. Ytan blir därmed, enligt Brun och Hellquist, varken lätt eller tung, utan snarare tyngdlös. 36 20-talets plastik Arkitekturen hade på 20-talet sin egen speciella plastik. Mellan tänkta plan är muren uppbyggd såsom av kulisser. Häremellan ska all plastik inordnas och all dekoration få rum, även om det innebär att motiven plattas till och förlorar en del av dess ursprungliga form. 37 35 Ibid 1978, s 143. 36 Ibid 1978, s 148. 37 Brun & Hellquist 1978, s 147. 11
VILLAPORTARNA I BROMMA Beskrivning och indelning i grupper Under inventeringen av villaportarna i Gamla Bromma har jag funnit att många av dem har gestaltats med inspiration från förebilderna sammanställda av Standardiseringskommittén, vars betydelse behandlats i kapitlet om standardisering. Min utgångspunkt vid beskrivning av portarna är därför de typritningar av ytterdörrar som publicerades av Sveriges Snickeriförbunds Standardiseringskommitté år 1923. Bild 5: Typ-ytterdörrarna i Standardiseringskommitténs skrift, utgiven 1923, Källa: Sveriges Snickeriförbunds Standardiseringskommitté I standardiseringsskriften finns ritningar till sex olika ytterdörrar, se bild 5. Den första, som benämns L 1, har en klassisk uppbyggnad och klassicerande detaljer. Dörren är gestaltad som en inramad utanpåliggande, slät och bred väggpelare med en bas som ser ut att stå på dörrens botten. Den kröns av ett slags kornisch, eller en lätt utskjutande list. Den kan enligt typritningarna kombineras med ett överljusintag, som är ett fönsterparti som sätts ovanför dörren för att släppa in ljus i hallen eller tamburen. Det rekommenderade överljuset i detta fall har formen av en avhuggen halvcirkel, eller om man så vill en apelsinklyfta delad i tre delar. Den andra dörren, M 1, har en liknande uppbyggnad som L 1, men här är det utanpåliggande dörrfältet indelat i tre delar av tvärgående decimeterbreda band. Standardiseringskommitténs rekommendation är att denna dörr kombineras med samma överljus som den förra dörren vid önskemål om ökat ljusinflöde. Den tredje dörren, N 1, har en rustikare karaktär utan klassicerande uppbyggnad eller klassiska inslag. Här bygger gestaltningen på bredvid varandra stående brädor med slipning på de längsgående sidorna för att skapa ett randat, rustikt uttryck. Längst upp finns ett samlande tvärgående smalt band. Som överljus rekommenderas en variant med tre fyrkantiga fönster, formade som två stenar plus slutsten i en äldre typ av portal. 12
Den fjärde dörren i ordningen, O 1, har även den en rustik anstrykning. Likadana brädor som i det förra exemplet används, men här har de placerats diagonalt utifrån en mittaxel, så att det bildas ett mönster av uppåtgående pilar. Överst finns ett samlande, tvärgående smalt band. Denna dörr har man från Standardiseringskommitténs sida parat ihop med ett överljus i form av en större halvcirkel, som beskurits så att den är avhuggen horisontellt undertill samt vertikalt på båda sidorna. Överstycket är också rundat, så att där bildas ett slags stiliserad övre del av en äldre portal. Dörr nummer 5, som betecknas P 1, är ytterligare en port med rustikt intryck. Här har plankorna lagts horisontellt med ett tvärgående smalt band längst upp. Spikarna är islagna i tre lodräta linjer och bildar på så sätt en diskret dekoration på dörren. Som för att understryka dörrens enkelhet har denna port parats ihop med ett enkelt överljus med tre lika stora kvadrater liggande bredvid varandra. Den sista dörren, L 2, är uppbyggd enligt samma tema som dörr L 1, med en inramad slät väggpelare, men den avslutas uppåt efter två tredjedelar av dörrens höjd. Fönstret har spröjs i form av ett klassiskt rutnät med fyra liggande rutor. Fönster har även dörrarna M 2, N 2, O 2 och P 2. I dessa varianter av de tidigare nämnda dörrarna med samma bokstavsbeteckning har man adderat små runda fönster och har därmed ordnat med ett litet ljusintag utan att använda sig av överljus. Diametern på de runda fönstren varierar mellan 90 mm och 150 mm. Utifrån dessa typdörrar och efter besiktning av dörrarna har jag delat in undersökningsmaterialet i fyra grupper: rustiserade dörrar, klassicerande dörrar, tvåtredjedelsfyllda dörrar med stora fönster samt stiliserat antikiserande dörrar. 38 De tre första har direkta förebilder i standardiseringskommitténs skrift. Dörrarna har olika mått och är i de flesta fall hängda i tre gångjärn, där det mittersta har placerats i mitten av dörrsidan (och alltså inte som är vanligare på nyare dörrar, längre upp för hållfasthetens skull). Jag har även funnit dörrar hängda på två gångjärn. Rustiserade dörrar Till den här gruppen räknar jag dörrarna N 1, O 1 och P 1, med fönstervarianterna N 2, O 2 och P 2, som är bredare. Förutom varianter av ovan nämnda standardiserade dörrar har jag också funnit andra dörrar som jag placerar i denna grupp. Gemensamt för alla är en rustik karaktär, en tyngd och en slutenhet som associerar till nationalromantiken, se bild 6. Här finns inte plats för sirliga och delikata detaljer, utan gestaltningen är grov och kraftfull med stark materialverkan och plastiska rustiseringar. Dörrarna ger intryck av att hålla för stor påfrestning och ger associationer till Vasaborgarna. Ett litet fönster, format som en rektangel eller kvadrat, är insatt i den övre delen av dörren. Ett exempel på detta är bild 6 a där porten visar hög plastisitet och materialverkan. Ytan liknar en mur där stenarna är diagonalt lagda i regelbundna rader. Det lilla fönstret med sin krysspröjs infälld i den övre delen av dörren, är en upprepning av portens stiliserade dekor. 38 Presens participformerna används för att betona att dörrens utformning associerar till tidigare epokers klassiska, respektive antikiserande drag. Se vidare Brun & Hellquist 1978, s 99. 13
Skillnaderna mellan dörrarna ligger i tillämpningen av det rustika, grova och tunga. De allra flesta avbildar regelbundna vertikala och horisontella stenar i en mur, vilket syns på dörren i bild 6 b. Här är det lilla fönstret format som en rektangel och har storleken av en av dörrens stiliserade stenar. Cirka en sjättedel av portarna i denna grupp har diagonalt lagda mönster som i bild 6 a. Jag har också noterat liggande och stående panel samt exempel där brädorna är lagda diagonalt utefter en mittaxel, även om dessa inte är lika vanliga. Panelen är skuren och fasad i kanterna så att känslan av rustik behållits. Ett exempel på dörr med stående panel och fasade kanter visas i bild 6 c. Den ger ett enklare intryck än de två andra exemplen. Även här finns ett litet fönster insatt i den övre delen, på denna dörr i form av en kvadrat som står på ett hörn. Jag har också noterat fönster i form av kvadrater som står på kant. Ingen av dessa tre dörrar har något ornament. Mönstren på själva portarna får tala för sig själva. a b c Bild 6: Tre exempel på rustiserade dörrar. Dörren längst till höger har kvar sina originalgångjärn med gängse placering i topp, botten och i mitten av dörren. Foto: Lotta Alvestam Wahlund Klassicerande dörrar Till den här gruppen räknar jag dörrarna L 1 och M 1, med fönstervarianten M 2, som är 10 cm högre och 10 cm bredare än de två först nämnda. Förutom varianter av ovan nämnda standardiserade dörrar har jag också funnit andra dörrar som jag, på grund av likheter i gestaltningen, placerar i denna grupp. Gemensamt för dessa dörrar är att de är spädare och finare till sin natur och mindre grova än de rustiserade, se bilderna 7 a, b och c. Den starka materialverkan som karaktäriserade de rustiserade dörrarna är borta, och fram träder ett lättare och bräckligare uttryck med slät yta, klassicerande uppbyggnad och dito detaljer. Dörrarna är klassicistiskt gestaltade med en slät bred väggpelare och under den en bas som ser ut att stå på dörrens botten. Den kröns av en slags kornisch, eller en lätt utskjutande list. De undersökta dörrarna i denna grupp har alla, med några få undantag, ett litet fönster insatt i den övre delen. De klassicerande dörrarna i undersökningsområdet är till synes starkt inspirerade av motsvarande typdörrar. Variationerna består i uppbyggnaden av pelarmotivet samt i fönsterutformningen och de eventuella klassicistiska detaljerna som ofta förekommer på dörrarna i den här gruppen. Det utanpåliggande väggfältet eller väggpelaren är på vissa dörrar indelad i tre delar av tvärgående decimeterbreda band som enda dekoration, se bild 7 b. Det finns bland de undersökta dörrarna även 14
exempel där väggpelarens bas är kraftigt förstorad och täcker ungefär en fjärdedel av dörren. I bild 7 c visas en port där man dekorerat väggpelaren med lister lagda i relief. Fönstren på dörrarna förkommer i flera former. De är små och runda eller ovala, men även rektangulära fönster och halvmåneformade fönster förekommer. Jag har också funnit en dörr med ett fönster format som en rundbågad liten portal, vilken syns i bild 7 a. Där syns också exempel på klassicerande detaljer, såsom en festong och en tandad list, som förkommer på vissa portar. Dessa kommer jag att fördjupa mig i senare i uppsatsen. a b c Bild 7: Tre exempel på klassicerande dörrar. Foto: Lotta Alvestam Wahlund Tvåtredjedelsfyllda dörrar med stora fönster Till den här gruppen räknar jag dörren som betecknas L 2. Liksom i de tidigare grupperna har jag även funnit varianter av ovan nämnda standardiserade dörrar, samt andra dörrar som jag också placerar i denna grupp. Gemensamt för dörrarna är grundtemat. De är uppbyggda på samma tema som de klassicerande dörrarna, med en slät bred väggpelare och en bas som ser ut att stå på botten. I den här gruppen avslutas portarna dock efter två tredjedelar av dörrens höjd, se bilderna 8 a och b. Ovanför finns ett rektangulärt fönster som täcker den resterande tredjedelen. Dörrarna i denna grupp är inte så finlemmade som de klassicerande. De ger samtidigt känslan av lätt klassicism och en något rustikare stugkaraktär. I denna grupp placerar jag också portar som i exempel 8 c, där den släta väggpelaren är utbytt mot två dörrspeglar, men där temat att dela in dörren i tre delar med fönstret i den översta har behållits. Skillnaden i utformningen mellan dörrarna i denna grupp ligger i fönstrens spröjsning samt i ytan och plasticiteten på väggpelaren. Fönstret kan ha spröjs i form av ett diagonalt kryss, eller ett klassiskt rutnät med fyra eller fler rutor. Jag har också funnit individuellt formade spröjs, till exempel sådana som bildar formen av bokstaven M i fönsterrutan och andra där spröjsen är formad som bredvid varandra satta rundbågar. Väggpelaren under fönstret är ibland slät, men det förekommer också att den har hög plasticitet. Då kan den till exempel vara klädd med stående panel som på de rustiserade dörrarna, och som är fasad i kanterna och bidrar till stugkaraktären. Vidare har jag funnit vissa dörrar med en uppdelad nedre del. Den är indelad i två partier (dörrspeglar) genom ett tvärgående decimeterbrett band. 15
a b c Bild 8: Tre exempel på tvåtredjedelsfyllda dörrar med stora fönster, där porten i a är slät och ickeplastisk medan den i b är plastisk och har en bredare spröjs och som därmed ger ett mer stuglikt intryck. Foto: Lotta Alvestam Wahlund Stiliserat antikiserande dörrar I denna grupp har jag placerat dörrar som är något mer abstraherade, och vars detaljer är mer stiliserade. (Bild 9) Den här dörrtypen har jag inte funnit bland standardiseringskommitténs förslag. Gemensamt för dessa dörrar är ett mer modernt och kraftfullt eget uttryck, som pekar framåt mot förenkling och geometri. Borta är den traditionella uppbyggnaden av dörrmotivet och det finlemmade intryck som de klassicerande dörrarna uttryckte. Fram skymtar en mer lekfull relation till de klassicistiska detaljerna. Mönstren och detaljerna är större än på de andra portarna och ytan är slät och ickeplastisk, vilket syns tydligt i bild 9 a och b. Fönstren är här större och mer stramt rektangulära. Proportionerna mellan detaljerna är annorlunda, jämfört med till exempel de klassicerande portarna. Här tar man ut svängarna och tänker nytt i förhållande till de gamla detaljerna, vilket i sig ju är precis vad 20-talsstilen handlar om. Variationen består i denna grupp i sättet att kombinera och bygga upp en helhet av detaljerna och ornamenten och storleksförhållandet dem emellan. Också tendensen att ibland stycka upp detaljerna i flera delar och vrida dem bidrar till variation. De flesta fönstren i denna grupp är större än på de rustiserade och de klassicerande dörrarna. De är rektangulära och står på högkant i den övre delen av dörren, se bild 9 a. De stående fönstren ger intryck av att vara betydligt lättare att se ut igenom än de som finns på dörrarna i grupp 1 och 2. Jag har undantagsvis funnit både runda, mindre fönster samt liggande rektangulära fönster och fönster som är halvmåneformade inom denna grupp. Ett exempel på detta syns i bild 9 b. Jag har även funnit enstaka dörrar som saknar fönster. Som framgår av illustrationen är dörrarna också prydda med ornament. Ett vanligt inslag är meanderbården. Den finns i stort sett bara finns på denna typ av dörrar. Ett annat lika vanligt ornament är rosetten eller lotusblomman. Ofta förekommer de samtidigt. Vissa portar har, som illustrationens vänstra port visar, även kluvna stiliserade lotusblommor där en halva sätts på varje sida av fönstret. 16
a b Bild 9: Två exempel på stiliserat antikiserande dörrar. På just dessa portar finns, liksom bland de klassicerande portarna, en grundstruktur med en flat väggpelare, men gestaltningen och proportionerna är olika. Foto: Lotta Alvestam Wahlund Ornamentering När det gäller ornamentering, visar min inventering att den är vanligt förekommande. Ornamenten bidrar till att ge dörren dess karaktär. Fantasin och nyskapandet har varit stort hos husbyggarna i Gamla Bromma. Ornament definieras av Jan Torsten Ahlstrand i boken Arkitekturtermer så här: En dekorativ form, prydnad, i regel kännetecknad av geometrisk betonad stilisering och symmetri, ofta även av rytmisk upprepning, t ex i horisontala friser eller bårder. Ornament är antingen en rent geometrisk-abstrakt form eller ett mer eller mindre starkt stiliserat naturmotiv. 39 Jag har fotograferat och dokumenterat de ornament som jag funnit på portarna vid min undersökning i Gamla Bromma, och med utgångspunkt i Ahlstrands definition har jag identifierat nedanstående ornament: Festonger och bandrosetter En festong är ett ornamentalt motiv i form av en kurva med nedhängande band av hopflätade blad, blommor och frukter, förekommande bland annat som dekoration på väggytor 40 och en bandrosett är i detta sammanhang en knuten rosett med hängande eller lätt utställda ändar. De festonger som jag funnit på portarna i undersökningsområdet är formade som ett stiliserat tygstycke, hängande i form av en kurva över två runda knoppar, eller stiliserade knutar. (Bild 10 a och b) 39 Jan Torsten Ahlstrand, Arkitekturtermer, Lund 2006, s 114. 40 Ahlstrand, 2006, s 44. 17