Effekt på mark och gröda av olika bearbetningssystem, med och utan CTF Soil and crop responses to different tillage systems, with and without CTF

Effekt på mark och gröda av olika bearbetningssystem, med och utan CTF Soil and crop responses to different tillage systems, with and without CTF Louice Lejon Magisteruppsats i markvetenskap Agronomprogrammet inriktning mark/växt Examensarbeten, Institutionen för mark och miljö, SLU Uppsala 2014 2014:05

SLU, Sveriges lantbruksuniversitet Fakulteten för naturresurser och jordbruksvetenskap Institutionen för mark och miljö Louice Lejon Effekt på mark och gröda av olika bearbetningssystem, med och utan CTF Soil and crop responses to different tillage systems, with and without CTF Handledare: Johan Arvidsson, institutionen för mark och miljö, SLU Examinator: Tomas Rydberg, institutionen för mark och miljö, SLU EX0728, Självständigt arbete i markvetenskap - magisterarbete, 30 hp, Avancerad nivå, A1E Agronomprogrammet inriktning mark/växt 270 hp Serienamn: Examensarbeten, Institutionen för mark och miljö, SLU 2014:05 Uppsala 2014 Nyckelord: fasta körspår, CTF, bearbetningssystem, datortomografi, makroporositet Elektronisk publicering: http://stud.epsilon.slu.se

Sammanfattning Jordbruket i Sverige har under de senaste 60 åren genomgått stora förändringar. Gårdsarealerna har ökat, och med dessa även traktor- och maskinstorlekar, vilket har lett till ökade problem med markpackning. En metod att minska risken för markpackning är att använda sig av fasta körspår, CTF. All körning koncentreras då till specifika körspår med hjälp av GPS. Syftet med detta arbeta var att studera hur marken påverkas av olika bearbetningsprinciper, med eller utan CTF, och tyngdpunkten har lagts vid hur makroporositeten påverkas. I Säby utanför Uppsala och Alnarp utanför Malmö har randomiserade blockförsök lagts ut, och det är främst från dessa som data har hämtats. På Lydinge gård utanför Helsingborg har storrutor anlagts i fält från vilka planträkning och skördedata fanns att tillgå. Mätmetoderna som användes var datortomografi med bildbehandling kombinerat med traditionella markvetenskapliga metoder. I led med CTF hade en kompaktion skett i spåren. Markpackningen påverkades dock både av bearbetningstekniken och antalet överfarter, vilket kunde ses genom att djup bearbetning var den enda bearbetningsprincip som utmärkte sig med kraftigt ökad makroporositet i förhållande till andra bearbetningsprinciper, både med och utan CTF. Avkastningen var i försöket högst för konventionellt bearbetade led, vilket tyder på att en viss återpackning är nödvändig för att få optimal skörd. För led med CTF fanns inga skillnader mellan spår och opackad yta i blockförsöken, medan avkastningen i Lydinge var högre i opackad yta än i spår. Värden framtagna med hjälp av datortomografi visade sig korrelera starkt till andra parametrar. Starkast samband återfanns mellan skrymdensitet och makroporositet respektive porarea. Datortomografi kan därför anses vara en användbar metod vid markvetenskapliga studier.

Abstract Swedish agriculture has gone through big changes in the latest 60 years. The farm sizes have increased, which has led to raised tractor and machinery sizes and therefore increasing problems with soil compaction. A method to reduce these problems is to implement controlled traffic farming, CTF. All field operations are then concentrated to specific tracks by using GPS guidance. The aim of this work was to study how the tillage regime, with or without CTF, affects the soil, with the main focus on macroporosity. In Säby close to Uppsala, and Alnarp close to Malmö, randomized block trials has been carried out, and the data has mainly been taken from these trials. At Lydinge farm, outside Helsingborg, large plots (1 ha) were placed in the farmer s fields, with and without CTF, and from these number of plants counting and yield data are available. To study soil properties, computed tomography was used together with traditional soil physical measurements; determination of bulk density, saturated hydraulic conductivity and penetration resistance. For plots with CTF a compaction could be seen in the tracks. Tillage regime as well as traffic system affected the level of compaction. The system with deep reduced tillage had the highest macroporosity and was most distinguished from other tillage regimes, both with and without CTF. The highest yield was found for conventionally tilled plots, which suggests that a certain degree of soil recompaction is needed to obtain maximum yield. For plots with CTF, no difference in yield was found between tracks and untrafficked soil at Säby and Alnarp, but for Lydinge the yield was higher in the untrafficked soil than in the tracks. Data obtained with computed tomography were strongly correlated to other data. The strongest relationships were found with bulk density, macroporosity and pore area. Computed tomography therefore showed to be a useful tool in soil science studies.

Innehållsförteckning 1 Inledning 5 2 Bakgrund 7 2.1 Markpackning 7 2.1.1 Markpackningens uppkomst 7 2.1.2 Packningens effekt på mark och gröda 8 2.1.3 Mätning av markpackning 8 2.1.4 Metoder att minska risken för markpackning 10 2.2 Bearbetningssystem 11 2.2.1 Olika typer av bearbetningssystem 11 2.2.2 Jordens luckringsbehov 12 2.2.3 Bearbetningens effekter på porositet och hydraulisk konduktivitet 12 2.3 Fasta körspår 13 2.3.1 Teknik 14 2.3.2 Omläggning från konventionell bearbetning till CTF 15 2.3.3 Fasta körspårs fördelar och nackdelar 15 3 Material och metod 17 3.1 Avgränsning 17 3.2 Försök R2-7120 17 3.2.1 Säby och Alnarp 17 3.2.2 Lydinge 19 3.3 Provtagning 20 3.4 Torr skrymdensitet 20 3.5 Hydraulisk konduktivitet 20 3.6 Penetrometermätningar 22 3.7 Datortomografi av porsystemet 22 3.8 Såbäddsundersökning 25 3.9 Planträkning 25 3.10 Skörd för avkastningsmätning 26 3.11 Väderdata 26 3.12 Statistisk analys 27 4 Resultat 28

4.1 Torr skrymdensitet 28 4.2 Hydraulisk konduktivitet 29 4.3 Penetrometermätning 29 4.4 Bilder från scanningen 30 4.5 Mått på makroporsystemet 32 4.6 Såbäddsundersökning 35 4.6.1 Aggregatstorleksfördelning 35 4.6.2 Vattenhalt 36 4.7 Planträkning 37 4.8 Skörd 38 4.9 Korrelationer 40 5 Diskussion 42 6 Slutsatser 47 Tack 48 Referenslista 49

1 Inledning Jordbruket utsätts ständigt för nya utmaningar, vilket har lett till stora förändringar inom sektorn de senaste 60 åren. En drivande orsak till förändringarna är ekonomin. För att få god lönsamhet krävs allt större arealer, och en stor förändring har skett gällande brukningsenheternas storlek från innan industrialiseringen tills idag. År 1927 var endast 2500, av de då drygt 300 000, brukningsenheterna 100 ha eller större vilket kan jämföras med siffror från 2010 då 6500 gårdar var 100 ha eller större, samtidigt som totala antalet gårdar minskat till 71 100 (Jordbruksverket, 2013). För att klara av att föra driften av dessa växande gårdar med en ekonomisk vinst krävs ständigt nya idéer om effektivisering för att kunna kapa kostnaderna. En stor del av tiden på en växtodlingsgård investeras i jordbearbetning, och det är även den som lägger grunden för vilken avkastning som kan uppnås i slutet av säsongen. Traditionellt sett har plöjning varit den mest använda tekniken i Sverige och övriga Europa (Alletto & Coquet, 2009). Plöjning är dock både energi- och tidskrävande vilket gjort att reducerad bearbetning, med alternativa bearbetningsmetoder istället för plöjning, under senare år fått en ökad användning, dock främst i sydvästra Europa (Soane, et al. 2012). Utöver vilken typ av bearbetning som används har, sedan mekaniseringen av jordbruket på 1950- talet, även en kraftig ökning skett gällande maskinstorlekarna. Bredare redskap effektiviserar jordbearbetningen och minskar läglighetskostnaderna, precis som större volym på gödselspridare, tröskor, vagnar med mera gör. Detta har även ökat behovet, och användningen av, starkare traktorer. Maskinerna inom jordbruket har därför utvecklats mot att bli allt tyngre, och i Västeuropa är axelvikter över 10 ton inte längre ovanligt (Zink, et al., 2010). Som en följd av effektiviseringen av jordbruket, med förändrade bearbetningssystem och tyngre maskiner, har problem med markpackning ökat. Ökad markpackning kan få stora konsekvenser då den framför allt påverkar markens makroporer (Kim, et al., 2010) vilka har flera viktiga uppgifter såsom att förbättra dränering av vatten och gasutbyte (Rasmussen, 1993; Castellini & Ventrella, 2012), och markpackningen bör därför i största möjliga mån minimeras. 5

Packningen av marken påverkas av flera olika faktorer, till exempel markens textursammansättning (Heinonen, 1979) och vid vilken vattenhalt fältoperationer utförs (Hamza & Anderson, 2005). Andra viktiga faktorer är vilket bearbetningssystem som används (Tebrügge & Düring, 1999; Alletto & Coquet, 2009; Chamen, 2011) samt vilka axelvikter som maskinerna som används till fältarbetet har. För att minska risken för packning på grund av det senare har därför en teknik med användning av fasta körspår, CTF, utvecklats. Alla fältoperationer utförs då så att hjulen går i samma spår, vilket lämnar övrig mark opåverkad av maskinvikten (CTF Europe, 2013d). Syftet med detta arbete var att studera hur marken och grödan påverkas av olika bearbetningsprinciper, med eller utan CTF. Tyngdpunkten lades vid hur dessa parametrar påverkar markens makroporositet. Metoden som användes var datortomografi tillsammans med traditionella markvetenskapliga metoder. 6

2 Bakgrund 2.1 Markpackning 2.1.1 Markpackningens uppkomst Markpackning är den process då ett trycktillskott får markens partiklar att omfördelas så att porositeten minskar och skrymdensiteten ökar (Håkansson, 2000; Nawaz, et al., 2013). Vanligaste anledningen till markpackning i dagens jordbruk är överfarter med tunga maskiner och redskap, bland annat vid jordbearbetning. För att en packning av marken ska ske måste trycket dock vara större än förkonsolideringstrycket, det vill säga det tryck som marken tidigare har varit utsatt för (Arvidsson & Pettersson, 1995). Hur stort tryck marken klarar av innan packning sker beror även på andra faktorer. Den viktigaste faktorn för markens packningskänslighet är vattenhalten i marken, då ökad vattenhalt ger minskad hållfasthet (Hamza & Anderson, 2005). Detta betyder att leror, som på grund av sin förmåga att binda mycket vatten, är extra känsliga för tryck. Vid höga vattenhalter förändras även tryckfördelningen, och trycket utbreder sig mer i vertikal riktning än vid torra förhållanden, vilket kan leda till ökad packning av alven (Arvidsson, et al., 2001). Denna typ av packning är allvarligare än packning i matjorden, då jordbearbetning inte når ner till dessa djup och andra strukturbildande processer, som tjälning och uttorkning, inte påverkar alven i lika hög grad som matjorden. Detta leder till att packningen finns kvar under en mycket lång tid (Håkansson, 2000; Tullberg, et al., 2007). Även tiden som marken utsätts för trycket spelar in och korrelerar positivt med markpackningen (Arvidsson & Pettersson, 1995). Vad är det då som avgör hur stor packning en maskin orsakar? Förenklat bestäms trycket i matjorden av ringtrycket, medan trycket i alven bestäms av hjullasten (Botta, et al., 2002; Zink, et al., 2010). Håkansson och Danfors (1981) fastslog att för att inte riskera markpackning bör axelbelastning inte överstiga 6 ton. Denna gräns överskrids dock av många av de maskiner som används inom dagens jord- 7

bruk, vilket kan komma att leda till stora och långvariga packningsskador, om körning utförs vid fel förhållanden (Alakukku, et al., 2003). 2.1.2 Packningens effekt på mark och gröda Den främsta effekten av markpackning är en minskning av markens porandel. Makroporer, och till viss del även mesoporer, påverkas mest, medan mikroporerna i regel förblir relativt opåverkade (Kim, et al., 2010). Detta kan få stora konsekvenser för grödan, då makroporerna har flera viktiga funktioner i marken. Vattnet i marken återfinns i lerjordar främst i de små porerna där det adsorberas till markpartiklarna med hjälp av elektrostatiska krafter och ytspänning. Eftersom vatten är en dipol bildas krafter både mellan vattenmolekyler och negativt laddade mineralpartiklar samt mellan vattenmolekylerna. Ju mindre porer, desto lättare har därför vattnet att bindas (Grip & Rhode, 2003). En av makroporernas viktigaste egenskaper är därför deras förmåga att dränera marken på vatten. Vattenflödet är proportionellt med pordiametern upphöjt till fyra (Rasmussen, 1993), vilket betyder att minskad makroporositet kan ge kraftigt minskad hydraulisk konduktivitet samt ökad vattenhållande förmåga (Rasmussen, 1993; Castellini & Ventrella, 2012). Den ökade vattenhalten i marken leder i sin tur till minskad hållfasthet (Hamza & Anderson, 2005), men även ökad denitrifikation vilket ger negativ påverkan både växtodlingsmässigt och ekonomiskt (Lipiec & Stepniewski, 1995; Håkansson, 2000). Eftersom makroporerna är den del av porvolymen som dräneras först är dessa även mycket viktiga för utbytet av gas mellan mark och luft. Syre kommer in till marken via diffusion, vilket är en process som går 10000 gånger snabbare i luft än i vatten (Arvidsson & Pettersson, 1995). En minskning av makroporerna kan därför leda till syrebrist (Nawaz, et al., 2013), speciellt vid hög temperatur, hög markfuktighet och hög mullhalt vilket gynnar den biologiska aktiviteten (Stpniewski, et al., 1994). Förutom minskat gasutbyte och minskad dräneringsförmåga ger markpackning även ett ökat motstånd för rötterna. Detta kan leda till sämre rottillväxt, mindre upptagningsvolym av vatten och näring och ökad risk för utlakning av både kväve och fosfor (Hamza & Anderson, 2005). 2.1.3 Mätning av markpackning Att mäta hur mycket en mark har packats kan göras genom att bestämma olika markegenskaper, till exempel markens porositet, andelen makroporer samt markens penetrationsmotstånd. I denna studie har resultat från mätningar av torr skrymdensitet, hydraulisk konduktivitet, penetrometermätningar samt makroporositet med hjälp av datortomografi använts för att bedöma markpackningen i de olika leden. 8

Torr skrymdensitet Torr skrymdensitet är ett av de mått som är vanligast använt när det gäller att karakterisera kompaktion (Nawaz, et al., 2013). Det är ett mått på hur mycket ett torrt jordprov väger, inklusive både mineralpartiklar och luft, per volymenhet, och ger således en god indikation på hur stor porositet marken har. Densiteten för rent mineral ligger runt 2,5 g cm -3, och för en mineraljord mellan ca 1,3 och 1,6 g cm -3. Höga värden är en indikation på att markpackning har skett, medan låga värden tyder på hög porositet (Håkansson, 2000; Eriksson, et al., 2011). Skrymdensiteten kan även användas för att beräkna markens packningsgrad, vilket är uppmätt skrymdensitet dividerat med skrymdensiteten för samma jord som blivit tryckt med 200 kpa i en ödometer. Ett relativtal fås då ut, vilket gör det enklare att jämföra olika jordar med varandra (Håkansson, 2000). Hydraulisk konduktivitet Den hydrauliska konduktiviteten är ett mått på markens genomsläpplighet. Eftersom markens genomsläpplighet till stor del bestäms av andelen makroporer tyder höga värden på hög porositet och låg kompaktion (Kim, et al., 2010). Värdena är dock inte bara beroende av andelen makroporer, utan även på porernas kontinuitet (Castellini & Ventrella, 2012). Hög kontinuitet ger högre värden, medan låg kontinuitet ger lägre värden. Penetrationsmotstånd Den bästa metoden att bedöma penetrationsmotstådet i marken är genom provtagning med penetrometer. Penetrometern består av en metallstav med en kon i änden, och penetrationsmotståndet, Q (N m 2 ), beräknas som den kraft, F (N) som behövs för att trycka ner konens tvärsnittsarea, A (m 2 ), i marken enligt: (Bengough & Mullins, 1990) Penetrationsmotståndet är en indikator på hur packad jorden är, och jordar med högt motstånd har i regel låg porositet och få makroporer (Håkansson, 2000). Penetrationsmotståndet kommer även att vara starkt beroende av markens vattenhalt. Ökat penetrationsmotstånd ger minskad rottillväxt, och vid värden över 3 MPa anses rottillväxten vara mycket låg (Soane & van Ouwerkerk, 1994). Skillnaderna är dock stora mellan olika jordar på grund av rötternas tillväxtsätt. Penetrometern mäter motståndet rakt ner i profilen, medan rötterna använder sig av gamla rotkanaler, maskgångar och sprickor vid tillväxt. Detta gör att det uppmätta motståndet i regel överskattar det verkliga motståndet med 2-8 gånger, beroende på jordart samt hur markens porsystem är uppbyggt (Bengough & Mullins, 1990; Håkansson, 2000). Rottillväxten i en mark med högt penetrationstillstånd kan så- 9

ledes vara god om det finns ett rikligt utvecklat och kontinuerligt makroporsystem tillgängligt. Datortomografi Datortomografi, även kallat skiktröntgen, är en teknik för att ta fram tredimensionella bilder av ett objekt. Tekniken utvecklades under 1970- talet och användes då inom medicinen (Udawatta, et al., 2006), och det är även inom detta område som tekniken har haft störst användning. Inom markvetenskap användes datortomografi för första gången 1982. Då konstaterades att det fanns en positiv korrelation mellan skrymdensitet och röntgenförsvagning (Petrovic, et al., 1982). Under senare år har tekniken dock blivit allt vanligare, och den har använts inom en mängd olika områden. Exempel är studier av markens sammansättning av mineral, luft och vatten (Rogasik, et al., 1999), porositet och porsystem (Gantzer & Anderson, 2002; Pierret, et al., 2002; Udawatta & Anderson, 2008; Youbing, et al., 2013), vattenrörelser i marken (Mooney, 2002) och förhållanden mellan jord och rötter (Garbout, et al., 2012). I denna studie har datortomografi använts för att studera makroporsystemet, vilket även är det område inom markvetenskapen som har blivit mest studerat (Taina, et al., 2008). Innan datortomografin hade utvecklats var det svårt att skapa tredimensionella bilder av markens porsystem. För att göra en uppskattning av porsystemets storlek och utseende användes då istället tester som infiltrationshastighet och skrymdensitet (Gantzer & Anderson, 2002; Udawatta, et al., 2006). 2D bilder sattes även ihop för att skapa en tredimensionell bild. Ett jordprov eroderades då ner i etapper, och varje nytt framtaget skikt fotograferades digitalt. (Vogel 1997). Teknik gav dock inte tillräckligt stor noggrannhet, och det var svårt att se porer som hade sin utbredning horisontellt (Youbing, et al., 2013). Datortomografi kan ge tredimensionella bilder med mycket stor noggrannhet, ner på μm-nivå. Tack vare detta kan porsystemet studeras på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Tekniken är dessutom ickedestruktiv, vilket gör att ett prov som använts för scanning kan återanvändas. På grund av att tekniken fortfarande är relativt ny finns dock ingen speciell standard för hur utförandet skall verkställas. Det förekommer således många olika metoder, och resultat mellan olika studier kan därför vara svåra att jämföra (Taina, et al., 2008). 2.1.4 Metoder att minska risken för markpackning Det finns en rad olika metoder för att minska risken för markpackning. En av de viktigaste faktorerna är att inte utföra fältoperationer under blöta förhållanden eftersom marken får större skador vid högre vattenhalt, även om trycket och vikten är densamma. För att öka det fönster då körning är möjligt är det därför viktigt med åtgärder som torkar ut profilen. Dränering är en effektiv, men dyr, teknik 10

(Håkansson, 2000). En enklare teknik att torka ut marken med är att använda sig av grödan (Hamza & Anderson, 2005; Tullberg, et al., 2007). Hög produktion samt växande gröda så stor tid av året som möjligt ger högst vattenupptag. Höstgrödor, vall och där det är möjligt även fånggrödor, är därför passande till ändamålet (Håkansson, 2000). Maskinmässigt bör en så låg vikt som möjligt eftersträvas på både traktorer och redskap för att minska risken för packning i alven. För matjorden kan lågtrycksdäck samt dubbelmontage vara fördelaktiga att använda (Botta, et al., 2002; Hamza & Anderson, 2005). Utöver dessa finns även ett mer extremt alternativ, nämligen användning av fasta körspår (Hamza & Anderson, 2005; McHugh, et al., 2009). 2.2 Bearbetningssystem Jordbearbetning är en av de viktigaste faktorerna när det gäller påverkan på markens fysikaliska egenskaper såsom porositet, skrymdensitet och hydraulisk konduktivitet. Detta beror dels på att jordbearbetning är en regelbundet återkommande företeelse, men även för att den påverkar en stor del av marken (Strudley, et al., 2008). 2.2.1 Olika typer av bearbetningssystem Jordbearbetning delas generellt in i tre olika kategorier; konventionell bearbetning, reducerad bearbetning och direktsådd. I Sverige, och övriga Europa, har plogen traditionellt sett varit ett viktigt redskap vid jordbearbetningen, och konventionell bearbetning syftar därför i detta område till bearbetningssystem där plöjning ingår (Alletto & Coquet, 2009). Reducerad bearbetning syftar istället till bearbetningssystem där plöjningsdjupet minskats eller system där plogen inte längre används. Vid direktsådd utförs ingen såbäddsberedning alls, utan sådd sker direkt i föregående grödas stubb (FAO, 2012). Plöjning är en bearbetningsprincip som är relativt dyr. Det specifika dragkraftsbehovet är för plogen lågt i jämförelse med exempelvis kultivator. Detta beror till stor del på dess låga angreppsvinkel. Att plöjning trots detta är en dyr bearbetningsteknik beror på att en stor volym jord påverkas, vilket kräver energi (Arvidsson & Gustafson, u.d.). Plöjning har dock många positiva effekter, såsom kraftig påverkan på ogräs, och då inte minst perenner (Håkansson, 1995), nedmyllning av halm vilket minskar risken för dålig groningsfrekvens, växtföljdssjukdomar och försenad sådd samt stor luckring av jorden (Håkansson, 1994), vilket gör den till en populär bearbetningsteknik. Reducerad bearbetning har till stor del utvecklats på grund av de allt kärvare ekonomiska förutsättningar som dagens lantbrukare utsätts för. Genom att plocka 11

bort plöjningen kan både energi och tid sparas in, vilket gynnar ekonomin (Soane, 2010). Det är således denna anledning som europeiska bönder anger som främsta skälet till varför de använder sig av denna bearbetningsteknik (Holland, 2003). Direktsådd är den mest extrema typen av reducerad bearbetning, och i Sverige är renodlad användning av direktsådd mycket ovanligt. Att lägga in den som en del av bearbetningssystemet, mellan år när jorden bearbetas, är dock vanligare, och 2013 såddes ca 3 % av Sveriges jordbruksareal utan någon föregående bearbetning (SCB, 2013). 2.2.2 Jordens luckringsbehov En av jordbearbetningens viktigaste egenskaper är dess förmåga att luckra jorden (Håkansson, 1994). När jorden vänds ökar porvolymen och skrymdensiteten minskar. Jordvolymen är således som störst direkt efter den primära jordbearbetningen, och minskar sedan kontinuerligt under säsongen på grund av bland annat maskinöverfarter och naturlig packning (Håkansson, 2000; Alletto & Coquet, 2009). Luckringsbehovet varierar dock kraftigt mellan olika jordar, och bestäms främst av jordens textur. Friktionsjordar, såsom sand, har ingen självuppbyggnad av strukturen. De porer som finns är de som bildas mellan mineralpartiklarna, och dessa är i regel för små för rötterna att penetrera. Penetrationsmotståndet kan således bli mycket högt, och årlig luckring är nödvändigt för att god tillväxt ska kunna uppnås. I kohesionsjordar är förutsättningarna annorlunda, vilket beror på lerjordarnas strukturbildande egenskaper. Vattenhaltsförändringar samt omväxlande tjäle och tö leder till att jorden spricker upp i aggregat och att porer och sprickor bildas. Detta ger förbättrade förhållanden för växtrötterna som kan använda de naturligt bildade porerna i marken till att utbreda rotsystemet i djupare markskikt. Årlig bearbetning på lerjordar är därför ej nödvändig (Heinonen, 1979; Willcocks, 1984; Arvidsson & Pettersson, 1995; Håkansson, 2000). 2.2.3 Bearbetningens effekter på porositet och hydraulisk konduktivitet Plöjning är i regel en energikrävande bearbetningsteknik beroende på att den i många fall påverkar en stor volym jord, upp till 25 cm av markens översta del. Att en stor jordvolym bearbetas gör dock att marken luckras kraftigt, luft kommer in i profilen och marken kan torka ut (Josa, et al., 2010). Detta är viktigt på lerjordar som annars kan ha svårt att torka upp. Omfördelningen av jorden gör även att kokor och kompakterade aggregat kan föras närmare markytan och i större grad utsättas för väder och vind, och därför falla sönder till mindre aggregat (Castellini & Ventrella, 2012). Trots den ökade porositeten i de övre marklagren kan plöjning dock även leda till kompaktion, men då i djupare marklager. Vanligen uppkommer kompaktionen direkt under bearbetningsdjupet, på grund av trycket som denna 12

mark utsätts för när traktordäcket rör sig i plogfåran, och en trafiksula, bildas (Pagliai, et al., 2001). Vid reducerad bearbetning sker inte lika stor luckring av markens översta lager som vid plöjning. En mindre volym jord bearbetas, och bearbetningsdjupet är i regel mindre än vid konventionell bearbetning. Detta leder till en kompaktion av jorden under bearbetningsdjupet, ofta ca 10 cm i ett system med plöjningsfri odling, med en ökad skrymdensitet och minskad porositet som resultat (Tebrügge & Düring, 1999; Capowietz, et al., 2009; Josa, et al., 2010; Raczkowski, et al., 2012). För porositeten kan även en övergång ses mot fler mikroporer medan andelen makroporer minskar (Raczkowski, et al., 2012). Reducerad bearbetning har på grund av detta visat sig vara ofördelaktig på sandjordar. Penetrationsmotståndet är på dessa jordar redan från början stort, och rotdjupet begränsat ofta till bearbetningsdjupet, varvid rottillväxten kan hämmas kraftigt om den årliga luckringen uteblir (Soane & van Ouwerkerk, 1994). Jordar som brukas med reducerad bearbetning har ofta, trots ökad kompaktion i ytan och minskad makroporositet, lika stor hydraulisk konduktivitet som konventionellt brukade jordar (Logsdon, et al., 1990; Castellini & Ventrella, 2012). När den årliga störningen, som jordbearbetning innebär, uteblir förstörs inte de makroporer som bildats av bland annat maskar och rötter i marken (Logsdon, et al., 1990; Lipiec & Stepniewski, 1995), vilket är fallet i konventionella system (Pagliai, et al., 2001). De förändrade förutsättningarna i marken vid införandet av reducerad bearbetning påverkar även markfaunan. För maskar, som står för en stor del av bildandet av makroporer, har studier visat på en förändring i artsammansättningen. Andelen arter som förflyttar sig i vertikalt led ökar i förhållande till de arter som lever vid markytan eller som förflyttar sig horisontellt vilket är till stor nytta vid uppbyggandet av ett kontinuerligt makroporsystem (Capowietz, et al., 2009) och ökar infiltrationen och den hydrauliska konduktiviteten (Logsdon, et al., 1990; Lipiec & Stepniewski, 1995). På grund av att den hydrauliska konduktiviteten till största delen beror av dessa välutvecklade makroporer, kan resultaten från mätningar av den hydrauliska konduktiviteten från jordar med främst reducerad bearbetning, men även konventionell bearbetning, dock variera kraftigt beroende på om det analyserade provet innehåller dessa porer eller ej (Raczkowski, et al., 2012). 2.3 Fasta körspår Markpackningen påverkas till stor del av vilket bearbetningssystem som används, men en annan faktor, som fått allt större uppmärksamhet under senare år, är packningen som uppkommer vid överfart med maskiner. Denna typ av packning har ökat i takt med att maskinerna har blivit allt större, och på grund av den stora 13

tyngden påverkas inte bara matjorden, utan även alven (Arvidsson & Pettersson, 1995). Att minska antalet överfarter kan vara en del av lösningen på problemet, men upp till 90 % av den totala volymminskningen efter ett antal överfarter kan orsakas enbart av den första överfarten (Taylor, 1983; Elaoud & Chehaibi, 2011). För att få bukt med problemet krävs därför även att arean som påverkas av överfarter minskas. Vid slumpmässig körning beräknas hela fältarealen bli överkörd av hjul minst en gång under växtodlingssäsongen (Håkansson, 2000; Hamza & Anderson, 2005). Genom att använda sig av reducerad bearbetning, med 2-3 överfarter per säsong, kan den påverkade arealen sänkas till 60 % och vid direktsådd ner till 30 % (Hamza & Anderson, 2005). En teknik för att minska antalet överfarter, utan att minska bearbetningen, är användning av fasta körspår, även kallat CTF efter engelskans controlled traffic farming. Det är en teknik som utvecklats för att minska packning orsakad av maskinöverfarter, och istället för att köra slumpvis över fältet görs alla fältoperationer i bestämda körspår. Tekniken utvecklades under 1960- talet och störst användande finns i Australien (Tullberg, et al., 2007), med strax under 14 miljoner ha (Australian Bureau of Statistics, 2013). I Europa har införandet hittills varit i relativt begränsad omfattning (Tullberg, et al., 2007). CTF är ett system som ofta kombineras med reducerad bearbetning (Tullberg, et al., 2007). Plöjning behöver dock inte uteslutas helt, utan kan vara en del av jordbearbetningen. Plöjning on-land är då att föredra för att minska risken för slirning i plogfåran med markpackning som följd. Plöjningen bör även utföras vinkelrätt mot de fasta körspåren så att kompakterad jord i körspåren förflyttas i körspårens riktning, och inte i sidled från spåren som skulle bli fallet om plöjningen utfördes i spårriktningen. Körspåren kan då lättare återkompakteras, och jord med dålig struktur kommer inte ut i fältet utanför spåren (Tinker, et al., 2010; CTF Europe, 2013d). 2.3.1 Teknik Vid användning av CTF kan fasta markörer placeras ut i fält som riktmärken att köra efter, men absolut vanligast är användningen av GPS-teknik (Tinker, et al., 2010). GPS är en teknik då en mottagares position beräknas med hjälp av satellitsignaler. För att få en korrekt position krävs signaler från minst fyra olika satelliter, och idag finns ett 30-tal satelliter som är utplacerade så att detta alltid ska vara möjligt, oavsett var man befinner sig. Noggrannheten för de enklaste systemen varierar då från ca 10 m och nedåt. För användning i jordbruket krävs dock mycket stor noggrannhet, och för att uppnå detta används GPS korrigerad med real time kinematic, RTK. Denna teknik utnyttjar fasmätning, istället för kodmätning, vilket kräver större datakapacitet hos mottagaren, men som ger bättre noggrannhet. Avståndet som mäts, mäts även mellan satelliterna och två olika mottagare, dels den 14

rörliga i traktorn och dels en fast mottagare. Eventuella fel som uppstår vid beräkningarna av avstånden mellan satellit och mottagare kan då antas vara lika stora, och tar därför ut varandra när skillnaderna mellan dem beräknas (Harrie, 2012), vilket leder till att en precision på ±2 cm kan uppnås (Tullberg, et al., 2007; Tinker, et al., 2010; Holpp, et al., 2012). 2.3.2 Omläggning från konventionell bearbetning till CTF För att kunna använda sig av CTF krävs att maskinparken anpassas till en fast modulbredd. Bredare maskiner, som spruta och gödningsspridare, anpassas så att deras arbetsbredder är jämt delbara med modulbredden (CTF Europe, 2013d). Om systemet skall utnyttjas maximalt bör även avståndet mellan däcken, på både traktorer och skördetröska, anpassas så att de blir lika stora. Detta kan dock vara svårt att genomföra, och därför tolereras ofta ett visst överlapp. Hur stora investeringar som krävs för att få en passande maskinpark beror till stor del på den befintliga maskinparken. Alvemar och Johansson (2013) kom fram till att en större gård, från 500 ha, i regel behöver göra färre förändringar i maskinparken och att lönsamheten ökar med ökad areal. Störst investeringar behövs i regel göras för inköp av GPS- systemet, om detta inte redan finns (Chamen, 2011). 2.3.3 Fasta körspårs fördelar och nackdelar Vid CTF sker alla överfarter i samma körspår vilket leder till att marken i körspåren kompakteras medan marken på övrig areal hålls lucker. Detta kan föra med sig en rad fördelar, både odlingsmässigt och ekonomiskt. Kompaktionen i körspåren är en av de viktigaste faktorerna vid CTF. Packningen av jorden leder till en skördeminskning, men tanken är att denna ska kunna kompenseras av den skördeökning som fås mellan spåren på grund av att denna mark inte packas (CTF Europe, 2013a). Där utvecklas då en god struktur med mycket porer. En god struktur ger bättre möjlighet för gasutbyte i profilen. Syre kan komma ner till rötterna, och koldioxid kan transporteras bort. God struktur ger även bättre möjligheter för god rotutbredning i profilen vilket gynnar grödans upptag av både näring och vatten. Avkastningen mellan spåren beräknas därför öka med ca 15 % (Tinker, et al., 2010; Chamen, 2011). Kompaktion av marken ger ökad hållfasthet. Detta är något som utnyttjas i de fasta körspåren. Ju kompaktare jorden i körspåren är, desto bättre blir dragkraftseffektiviteten. Den förbättrade strukturen som fås mellan körspåren, på grund av minskad packning, gör också att dragkraftsbehovet minskar samt att ett grundare bearbetningsdjup kan användas. Lantbrukare som tillämpar CTF upplever därför ofta att de kan använda sig av mindre traktorer än innan de bytte system (CTF Europe, 2013a). Försök från Nederländerna visar att en energibesparing på upp till 50 % därför kan uppnås vid användning av CTF jämfört med slumpmässig kör- 15

ning (Lamers, et al., 1986). Den förbättrade strukturen mellan spåren leder även till att marken snabbare torkar upp. Lantbrukaren får då ett större tidspann för när fältoperationerna kan utföras, och ofta kan jordbearbetning och sådd ske tidigare på säsongen vilket minskar läglighetskostnaderna (Hamza & Anderson, 2005). Ett potentiellt problem med körspåren är dock om överfart sker när de är mycket blöta. Hållfastheten minskar med ökad vattenhalt, och någon typ av dränering kan vara nödvändig att ha för att körspåren inte ska bli allt för blöta (CTF Europe, 2013b). Vid konventionell körning sker alltid ett visst överlapp vid alla typer av fältoperationer. Detta leder till att det går åt mer tid, energi och insatser såsom utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel än om körningarna optimeras. Eftersom en stor noggrannhet, ner till 2 cm, kan uppnås med hjälp av GPS- styrning (Holpp, et al., 2010) kan dessa överlapp minimeras. Detta är därför en stor orsak till att CTF ger en förbättrad ekonomi (Tullberg, et al., 2007; Tinker, et al., 2010; CTF Europe, 2013a). 16

3 Material och metod 3.1 Avgränsning Det praktiska arbete som ingått i detta examensarbete är skörd, scanning, mätning av hydraulisk konduktivitet samt torkning och vägning av prover för skrymdensitetsberäkningar. Övrigt praktiskt arbete och övriga resultat har tagits fram av personal från avdelningen för jordbearbetning. 3.2 Försök R2-7120 Försök R2-7120 är ett randomiserat blockförsök (Engstrand & Olsson, 2003) och finns utlagt på Säby nära Uppsala, samt Alnarp nära Malmö. Till projektet hör även storrutor utlagda på Lydinge gård utanför Helsingborg. I denna studie har främst resultat från försöket i Säby analyserats. För avkastning och plantantal finns dock även siffror för både Alnarp och Lydinge. 3.2.1 Säby och Alnarp Jordart och grödor för 2011-2013 listas i tabell 1. De två platserna skiljer sig åt vad gäller jordart, som på Säby är styv lera och i Alnarp moränlättlera, samt växtföljd. För Säby har växtföljden varit vårkorn- vårraps- vårkorn. Enligt den initiala planen skulle även höstvete ha ingått i växtföljden, men på grund av väderleksförhållandena, med mycket regn under höstarna 2010 och 2012, har höstsådd ej kunnat utföras. För Alnarp har växtföljden varit höstvete- vårkorn- höstraps. 17

Tabell 1. Jordarter och grödor på de två försöksplaterna, Säby och Alnarp Plats Säby Alnarp Jordart Styv lera Moränlättlera Gröda 2011 Vårkorn Höstvete 2012 Vårraps Vårkorn 2012 Vårkorn Höstraps Försöken anlades 2010 och har pågått under en treårsperiod. Året innan försöket började plöjdes marken på Säby varpå spannmål odlades. I försöksplanen ingår fyra block med vardera åtta led. De olika leden har varierande bearbetningsprinciper och varierat fasta körspår eller slumpmässig körning, vilket redovisas i tabell 2. Ett av leden, led H, är plöjning, vilket inte är en bearbetningsteknik som förknippas med fasta körspår. Det är dock en mycket vanlig bearbetningsteknik, och därför viktig att ha med som jämförelse. Tabell 2. Försöksplan för försöken på Säby och Alnarp Led Bearbetningssystem Körspår A Djup plöjningsfri odling (15-20 cm) Slumpvis B Grund plöjningsfri odling (5-10 cm) Slumpvis C Direktsådd Slumpvis D Djup plöjningsfri odling (15-20 cm) CTF E Grund plöjningsfri odling (5-10 cm) CTF F Grund plöjningsfri odling (5-10 cm) efter djupluckring CTF G Direktsådd CTF H Plöjning Slumpvis Parceller med fasta körspår är 9 m breda. I dessa parceller har jordbearbetning, sådd och tröskning utförts i utmärkta spår i parcellriktningen. Vid tröskning har överfart gjorts i alla spår, oavsett om det funnits växande gröda eller ej, för att få fram packningseffekterna. Parceller med slumpmässig körning är 12 m breda, förutom i led C- direktsådd där de är 9 m breda, och i dessa har sådd och tröskning utförts i parcellriktningen, men avsiktligt i olika spår. Jordbearbetningen har utförts diagonalt över parcellerna. I samtliga rutor har gödsling och sprutning skett vinkelrätt mot parcellriktningen i spår som sträcker sig över hela blocken, se figur 18

1. Traktorerna som användes var en Massey Furguson 6290 med en totalvikt om 5500 kg samt, till djup kultivering, en Massey Ferguson 6490 med en total vikt om 6800 kg. Figur 1. Schematisk bild över fältoperationerna i försöket. I parceller med CTF utfördes jordbearbetning, sådd och tröskning i samma körspår. I parceller med slumpmässig körning spreds dessa fältoperationer medvetet ut över hela ytan. Gödsling och sprutning gjordes vinkelrätt mot parcellriktningen. 3.2.2 Lydinge Lydinge gård ligger 20 km öster om Helsingborg. På gården brukas all mark sedan 2006 med reducerad bearbetning och fasta körspår. Implementerandet av reducerad bearbetning skedde redan 2001 (CTF Europe, 2013c). För denna studie har storrutor om 1 ha lagts ut slumpmässigt på gården för att jämförelser mellan spår, opackad yta och konventionell bearbetning ska kunna göras i större skala. Fem storrutor har lagts ut på mark med CTF, och fem motsvarande rutor på mark med konventionell bearbetning. 19

3.3 Provtagning Från försöket i Säby togs den 30-31 maj samt 3 juni jordprover, i cylindrar med en diameter av 7,2 cm och höjden 5,0 cm, ut från djupet 10-15 cm. Vädret hade då under en längre period varit torrt. Från parceller med slumpvis körning (led A, B, C och H) togs fyra prover per parcell. Från parceller med CTF (led D, E, F och G) togs fyra prover i körspåren och fyra prover mellan körspåren. Proverna plastades in och förvarades i kylrum med en temperatur om ca 5 C, för att minska den biologiska aktiviteten. Proverna användes till, i följande ordning utfört, analys av makroporsystemet med hjälp av datortomografi, hydraulisk konduktivitet och skrymdensitet. 3.4 Torr skrymdensitet Efter mätningen av den hydrauliska konduktiviteten torkades proverna för att kunna vägas inför skrymdensitetsberäkningarna. De vattenmättade proverna ställdes på metallock och torkades i ugn i 105 C i tre dygn. Avsvalningen skedde under plastskivor för att minska risken för upptag av vatten från omgivande, svalare, luft. Proverna vägdes när de hade svalnat tillräckligt för att hanteras utan handskar. Vägningen gjordes på en Precisa 3100C och en Precisa 500M-2000C, båda ISO 9001 certifierade. 3.5 Hydraulisk konduktivitet På samtliga cylinderprover utfördes mätningar av den hydrauliska konduktiviteten med konstant tryckhöjd (Andersson, 1955; Klute & Dirksen, 1986). Proverna förbereddes för konduktivitetsmätningen genom att vattenmättas genom kapillär uppsugning (Andersson, 1955). Jordens kanter, på cylinders över- och undersida, skars till så att en jämn kant bildades. Detta var viktigt då proverna senare skulle användas för beräkning av skrymdensiteten. På provernas undersida lades ett filterpapper under en tunn duk som fästes med hjälp av en gummisnodd. Proverna ställdes i en back med nät i botten för att möjliggöra för vattnet att tränga in jämt underifrån. Vatten fylldes sedan på i backen i tre olika etapper, nagelhöjd, halva cylinderhöjden samt upp till cylindrarnas kant. Denna höjning skedde stegvis under cirka en vecka. Under denna period kontrollerades proverna regelbundet för att hitta spår av mask. Indikationer på att det finns mask i provet är jord runt cylindern, på backens botten, samt ett glansigt och smetigt utseende på provets ovansida. Prover som uppvisade sådana egenskaper sattes åt sidan i en separat back och täcktes helt med vatten för att bilda syrebrist. Maskar och andra markdjur som eventuellt fanns i provet drevs då upp till ytan och kunde plockas bort med pincett. 20

Samtliga prover där mask hade plockats bort antecknades, och dessa togs senare ej med i beräkningarna för att minska risken för felkällor. Marklevande organismer, och då speciellt maskar, äter och gräver i provet vilket kan förändra porstrukturen kraftigt och ge felaktiga resultat vid genomsläpplighetsmätningarna. Material som åker ut ur cylindern kommer även att ge upphov till för låga resultat på skrymdensiteten. En dag innan mätning förbereddes proverna då en förlängningscylinder sattes ovanpå provet. Efter detta fylldes vattennivån på så att hela provet täcktes. Dagen efter utfördes mätningen. Förlängningscylindrarna kopplades då till separata vattenslangar som fyllde på vatten från en jämn vattenyta, se figur 2. Vattentrycket blev då detsamma för samtliga prover. Efter att vattnet kopplats in fick proverna stå i en timme för att en jämvikt i flödet skulle uppnås. Tog mätningen 20 sekunder eller mindre utfördes dock mätningarna direkt och proverna togs sedan bort. Detta beroende på att den höga vattenhastigheten kan komma att erodera eller slamma igen provet samtidigt som vattentrycket kan förändras (Andersson, 1955). Detta gäller främst för det enskilda provet, om vatten inte hinner rinna till tillräckligt snabbt, men också för övriga prover om tillräckligt stora mängder vatten går till ett enskilt prov. A B C Figur 2. Bild av permiabilitetsapparaturen. Förlängningscylindrarna (A) är här fästa på proverna och kopplade till en jämn vattenyta (B). Från vissa förlängningscylindrar syns vattenavledning från en läckande övre skarv med hjälp av disktrasa (C). 21

45 minuter efter att vattnet hade kopplats till proverna tillsattes extra vatten i varje prov för att kontrollera att förlängningscylindrarna inte läckte i den övre skarven. För prover som läckte placerades smala remsor disktrasa i skarven och användes som en brygga för att leda bort vattnet, se figur 2. För att vattenpåfyllningen inte skulle påverka mätningarna utfördes den minst 15 minuter innan mätningen. Vid mätningen bestämdes mängden vatten som passerade proverna under en viss tid. Vattnet samlades upp i separata provrör, ett för varje prov. Mätningen utfördes tills ca 80 ml vatten hade samlats upp eller i 60 minuter. Prover med hög hydraulisk konduktivitet, där mätningen tog mindre än 60 sekunder, mättes sammanlagt tre gånger medan övriga prover mättes en gång. Efter provtagningen kontrollerades förlängningscylindern för att se att även den undre skarven inte läckte. Förlängningscylindern monterades av och eventuell svällning hos proverna noterades. Den hydrauliska konduktiviteten beräknades med hjälp av Darcy s lag: K hydraulisk konduktivitet (m s -1 ) V volymen vatten (m 3 ) T korr vattentemperaturkorrektion (-) dx provlängd (m) t tid (s) A provets area (m 2 ) dh vattenpelare (m) 3.6 Penetrometermätningar Under våren 2013 utfördes på Säby penetrometermätningar, i samtliga led, med en Eijkelkamppenetrometer. I parceller med slumpmässig körning togs tio, slumpmässigt utlagda, stick. I led med fasta körspår togs tio stick i spår och tio stick mellan spår. 3.7 Datortomografi av porsystemet I denna studie scannades prover från fyra olika bearbetningstyper, djup plöjningsfri bearbetning (led D), grund plöjningsfri bearbetning (led B och E), direktsådd (led C och G) samt plöjning (led H). Datortomografen som användes var en GE phoenix v/tome/v m, utvecklad för materialanalys inom industrin och med en maximal spänning på 300kV för att kunna analysera material med hög absorption 22

(General Electric Company, 2013). Inställningarna som användes varierade mellan 200-240 kv och 220-270μA. Exponeringstiden för samtliga prover var 333 ms. Tvådimensionella röntgenbilder togs från 1500 vinklar per prov, och för varje vinkel togs fyra bilder varav ett medelvärde från de tre sista användes för att skapa en bild. Voxelstorleken var 70,0 μm. För att minska bildningen av artefakter användes en kopparplåt som placerades mellan provet och mottagaren. Datortomografen avger röntgenstrålar av flera olika våglängder. Ju färre våglängder som avges, desto klarare blir bilderna som tas. Kopparplåten absorberade vissa våglängder, och bilderna kunde på så vis fås klarare. Tredimensionella bilder skapades med hjälp av programmet Phoenix datos x 2 reconstruction och exporterades som 16 bits tif- filer till ImageJ-win 64.exe, ett gratis bildbehandlingsprogram, för vidare behandling. I ImageJ förminskades bilderna till 50 % med kommandot scale. Varje voxel, som från början var 70 μm, omvandlades då till 140 μm för att göra bilderna lättare att hantera. Filtret Median 3D användes sedan för att göra bilden klarare (reducera brus). Varje voxel gicks igenom och ett medianvärde för de tre närmast intilliggande voxlarna gav den bearbetade voxeln dess värde. Bilderna korrigerades vertikalt med kommandot Rotate, och de korrigerades också i ljusstyrka i förhållande till varandra. Även ljusstyrkan i varje specifik prov korrigerades då metallcylindern gav provets yttre delar en ljusare färg än provets inre delar. Utan denna korrigering skulle porositeten i provernas ytterkanter underskattas medan porositeten i provernas inre delar skulle överskattas. För att ytterligare minska cylinderns påverkan på provet beskars bilderna så att de yttersta millimetrarna mot cylinderväggen togs bort. Även delar från provets över- och undersida beskars så att jorddelar påverkade av provuttagningen inte kom med i analysen. Så stor del som möjligt sparades dock eftersom övriga mätningar utfördes på hela volymen. Alla cylindrar beskars på samma sätt gällande diametern. Vissa skillnader förekom i hur stor del av provet som användes i höjdled eftersom proverna var olika påverkade från uttagningen. Detta ansågs vara godtyckligt då ett medelvärde beräknades för varje prov och användes i de statistiska analyserna. För att separera makroporsystemet från det övriga provet användes kommandot Threshold. Samma tröskelvärde användes för alla prover för att skilja luft (porer) från fast material. Voxlar med ett värde över det valda tröskelvärdet, fast material, blev vita och voxlar med ett värde under tröskelvärdet, luft, blev svarta, se figur 3. 23

Figur 3. Bild av led H (plöjning), före (vänster) och efter (höger) att ett tröskelvärde har implementerats. Eftersom ingen kalibrering gjorts för var tröskelvärdet skulle ligga gjordes en visuell bedömning av detta. För de första bilderna som analyserades jämfördes bilder där ett tröskelvärde lagts till med originalbilderna för att få fram ett värde där så stor del av makroporerna som möjligt skiljdes ut från det fasta materialet. Detta tröskelvärde användes sedan för alla bilder. Efter att detta tröskelvärde lagts på varierade värdet på voxlarna mellan 0 för fast material och 255 för luft. Bildernas andel porer analyserades sedan genom att medelvärdet för varje lager i provet beräknades. Med hjälp av kommandot Measure Surface Area beräknades arean mellan porer och fast material, det vill säga porernas ytarea. Genom att jämföra porernas ytterarea med deras volym kan därför även en indikation på storleksfördelningen av porerna göras då ökande volym karakteriseras av minskande yta per volymsenhet. För att få ett ytterligare mått på porstorlekarna användes kommandot Thickness i BoneJ. Största möjliga sfär passades in i varje por, och ett medelvärde för diametern på sfärerna för alla porer i ett prov beräknades, se figur 4. Samma sak gjordes för det fasta materialet för att få ett värde på jorddiametern (mellanrummet mellan porerna). Pordiametern redovisades i BoneJ som thickness medan jorddiametern redovisades som spacing. 24

Figur 4. Bild av led H (plöjning) efter att kommandot Thickness implementerats. Bilden visar resultatet av sfärer av maximal storlek har passats in i porerna. Sfärernas färg varierar med diametern från lila (liten diameter) till gult (stor diameter). 3.8 Såbäddsundersökning Efter sådd utfördes såbäddsundersökningar i led med djup- och grund plöjningsfri odling, med och utan CTF (A, B, D och E) samt plöjt led (H). En metallram, 0,4 m 0,4 m placerades på marken och trycktes med handkraft ner i såbädden. Allt löst material i denna ruta fördes över till en mätcylinder i vilken sådjupet kunde avläsas i cm. För att få med allt löst material vid såbotten användes diskborste som hjälpmedel. En metallvinkel om 0,25 m 0,4 m sammanfogades med metallramen. I den öppna delen togs materialet, med hjälp av en metallskopa, ut och sållades genom två ramar med vardera 5 och 2 mm maskstorlek. De olika aggregaten delades således in i storlekarna >5 mm, 2-5 mm samt <2 mm, och volymen av samtliga fraktioner mättes. Slutligen mättes högsta och lägsta punkten för såbotten, såsom tidigare gjorts för markytan. Utförandet är samma som finns beskrivet av Kritz (1983). Vid såbäddsundersökningen togs även prover av såbotten som vägdes, torkades i 105 C i tre dygn och sedan vägdes igen för att kunna beräkna mängden vatten i provet. Vattenmängden användes sedan för att beräkna vattenhalten i viktsprocent, det vill säga massan vatten per massa torr jord. 3.9 Planträkning Under våren utfördes en planträkning för samtliga led. För räkningen användes en ram om 0,25 m 2 (0,5 m 0,5 m). I slumpvis bearbetade led (A, B, C och H) räknades sex rutor om totalt 1,5 m 2 i varje parcell. Rutorna placerades minst 2 m in från 25