Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2 3) Huvudtext sid 4 10 (4 16) OBS: Flera sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: En graf på Björkö 1889 Totalt antal pdf-sidor: 10 st. Format: Liggande A4. Storlek: 2 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-24. Originaltext publicerad: 1889. Författare: Hjalmar Stolpe (1841 1905). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE En Graf på Björkö 1889 av Hjalmar Stolpe
ORDLISTA FÖRORD Alfven. Geologiskt begrepp. Alv är den del av markprofilen som ligger under matjorden ner till den opåverkade marken. Aln. Längdmått. En aln är 59 cm. Ansgar. [801 865] Tysk missionär som gjorde en av de första missionärsresorna till Sverige. Det mesta av vår kunskap om Ansgar kommer från biografin Vita Anskarii som skrevs av ärkebiskopen Rimbert. Fot. Längdmått. En fot motsvarar 29,6 cm. Kattfot. En vanlig ört som blir ca 10 cm hög. Artens latinska namn är Antennaria dioica och den trivs bäst i torr och grusartad mark. Kufiskt. De första arabiska mynten började präglas omkring år 700 och kallas för kufiska efter orten Kufa. Kufiska mynt användes i ett stort område: från Persien till Spanien. Linie. När texten skrevs använde man i Sverige måttet linie eller verklinje. En linje är 2,06 mm. 12 linjer utgör en tum (24,7 mm). Luderplats. Gammalt namn som användes i jakt. På luderplatsen lade man ut lockbete för att locka till sig byte.. Pachisi. Spelet pachisi är en indisk variant av vårt Fia. Stolpe, Hjalmar. [1841 1905] Insektsforskare som startade utgrävningar på Birka för att hitta bärnsten i stället grävde han fram delar av vikingastaden och de många gravarna. Hans metoder vid de arkeologiska utgrävningarna var före sin tid eftersom han använde strikt veten-skapliga metoder och inte bara letade efter skatter. Vendel. Gravfält vid Vendels kyrka, 4 mil norr om Uppsala, som grävdes ut 1881. Fynden har gett namn åt vendeltiden (ca år 550 till år 800). 2 Ön Björkö i Mälaren grävdes ut på 1800-talet av arkeo logen Hjalmar Stolpe. Han gjorde inte bara fantastiska fynd utan revolutionerade också sättet man arbetar på. Det här är hans berättelse om en av gravarna. En stor del av vår kunskap om både Birka och vikingatiden har vi forskaren Hjalmar Stolpe att tacka för. Han grävde ut hundratals gravar på Björkö och trots det snabba tempot skapade han noggranna arbetsmetoder som arkeologer använder än i dag. I den här berättelsen får vi läsa Hjalmar Stolpes egen berättelse om hur han först grävde ut och sedan dokumenterar en grav. Den grav som beskrivs kallas i dag för Bj 644 och ligger på ett gravfält norr om Borgen på Björkö. Det här är spännande läsning för alla som är intresserade av arkeologi, historia, Birka eller vikingar. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Gravfältet norr om Borgen som det ser ut i dag. Copyright 2009 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil. Den här e-boken EN GRAF PÅ BJÖRKÖ publicerades digitalt i augusti 2009 och uppdaterades den 24 september 2012. Berättelsen publicerades som Ett och annat på Björkö i tidskriften Ny Illustrerad Tidning år 1889. Foto: xxxxxx/dreamstime.com
EN GRAF PÅ BJÖRKÖ Publicerad i december 1889 i Ny Illustrerad Tidning en som någon gång besökt den lilla minnesrika Björkön i Mälaren, vet att då man från bryggan kommit uppför den skäligen branta backen, som leder till»borgen», där Ansgarii minnesvård står, träffar man ett öppet, nästan slätt fält, bevuxet med magert gräs; man har då mot norr det stora åkerfält,»bystan» eller»svarta jorden» kalladt, där det gamla Birka fordom stått, men där den nuvarande Björköbon odlar sin berömda potatis, de s. k.»sotarna», och mot söder den elliptiska vall, som omsluter krönet af det branta berget och i dagligt tal kallas»borgen». Man ser ingenting märkvärdigt å detta fält; på sin höjd kan ett uppmärksamt öga lägga märke till en mängd ur torfvan uppstickande stenar, ordnade med en i ögonen fallande regelbundenhet. Dessa märken härstamma dock från nyaste tid och äro satta för att markera de undersökta grafvarna. Ty hela detta fält upptages af grafvar, grafvar med obrända lik, antagligen efter öns första kristne. De hedniska invånarnes aska finner man i de till öfver 2000 uppgående grafhögarna nordost om svarta jorden och söder om borgen. Det var en slump, som ledde till upptäckten att å detta fält, där ursprungligen ingenting lät ana tillvaron af grafvar, fanns en fyndgrufva, som skulle visa sig vara öns rikaste. Men snart skärptes blicken för vissa företeelser å markens yta och det blef möjligt att med så stor säkerhet uppleta de tätt liggande grafvarna, att då en gång, medan arbetet pågick, en man af folket, dödgräfvaren på Adelsö, gick öfver fältet, åtföljd af en annan kännare, en kyrkvärd, hördes han förnumstigt yttra till sin följeslagare:»di här gräfver efter karta, kan ja si». Nej, karta öfver grafvarna fanns icke då, men nu finnes den och visar att å detta fält, som blott har en längd af omkring 500 fot och en bredd af omkring 150, funnits ej mindre än öfver 150 grafvar. Fynden och den småningom utbildade undersökningsmetoden kunna med skäl räknas bland Björköundersökningarnas stoltaste resultat. Det vore frestande att redogöra litet för själfva metoden, 4 5
En kristen krigares graf från omkring år 900 på Björkö i Mälaren. Klicherad efter stock tillhörig k. vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien. 6 7 BILD: EVALD HANSEN
men jag fruktar det blefve väl torrt för flertalet af mina läsare. Något litet af den icke patenterade hemligheten torde likväl framskymta vid beskrifningen af den graf, af hvilken här lemnas en trogen afbildning. Grafven anträffades i vestligaste delen af fältet, helt nära där sluttningen nedåt ångbåtsbryggan vidtager. Såsom vanligt med de obrända grafvarna fanns intet särskildt utmärkande för stället. Endast en liten obetydlig sänkning i marken och något frodigare grönska, än den omgifvande kattfotsvegetationen, voro de tecken, som föranledde mig att på detta ställe sätta spaden i jorden. Dessa tecken, som sedermera ledt mig till upptäckten af så många hundrade grafvar, både på denna ö och andra ställen, sveko ej heller nu. Det första jag fann, på ett djup af omkring 3 ½ fot, var några hästben, och snart visade det sig att två häst skelett lågo sida vid sida. Det var ej utan att jag tänkt nästan som Vendelsbonden, som jag, för att få ledtråd vid sök andet efter de storartade grafvarna vid Vendels kyrkogård i norra Upland, förhörde rörande ett fynd af hästben på ett ställe, där jag anade en graf. Jag frågade bland annat, om han ej undrat öfver att finna så mycket hästben?»om ja' fun'dera? Jo, ja' fun'dera ja', att de måtte ha värri liksom en luderpla'ss, fun'dera ja'»; äfven jag trodde nästan att jag helt simpelt träffat på ett ställe, der man gräfver ned döda hästar; men det blef snart annat af. Det visade sig, att hästarne låg på en afsats, två fot högre än den egentliga grafvens botten och att nere i sjelfva grafven låg en krigare med full utrustning. För ett rätt förstånd af afbildningen af grafven måste några ord om undersökningsmetoden här inskjutas. På detta fält, liksom på Björkögraffälten i allmänhet, träffar man vanligen den hårda alfven på 1 ½ 2 ½ fots djup. Då nu en sådan graf som denna håller sina 6 fot i djup, måste den till omkring 4 fots djup vara nedsänkt i själfva alfven. Då man kommit ned till denna, får alltså grafven full komligt hårda väggar och man kan, genom att var samt urgräfva den lösa fyllningen i grafven, återställa den i fullkomligt samma skick, som när den var först upp tagen. Att»söka fast vägg» hör därför till grafundersökningskonstens första grundregel. Sedan sådan på något ställe anträffats, söker man finna grafvens hörn, och då man funnit dessa och grafvens storlek och grundform således kan fastställas, kan man redan börja profetera rörande grafvens innehåll, om man också har sina 4 5 fot till dess botten och ej ännu sett ett spår af fornsaker. Och mina och gubben Erikssons,»öfverste gräfvarens» sedan 1871, profetior i det fallet äro vida tillförlitligare, än den väderspåmans, som i våras spådde så tidig och hård vinter.»här få vi allt en krigare», heter det, om grafven, i likhet med denna, är lång och bred, eller»det här blir nog en käring med spännbucklor», om grafven är smal och nätt och 8 9
jämt lemnar utrymme för en kista af vanliga dimensioner. Det finnes också andra tecken, som göra att grafven, redan då den är halfgräfd, kan af den misslynte gräfvaren få ett epitet, som visst ej står i svenska akademiens ordlista, men som dock kan räknas bland»svenska språkets finesser»; och har han gissat rätt, innehåller grafven ingenting. Men vi fortsätta vår gräfning, afrödjande lager för lager, allt under det vi tid efter annan känna efter hur långt vi hafva till botten; ty längre än högst ½ fot från grafvens botten får man ej pröfva med spade, utan då måste man gripa till en slö och trubbig tälgknif, för att ej skada fynden. Dessa lemnas orubbade på sin plats, eller om de af någon anledning måste borttagas, markeras platsen med trä pinnar eller spikar. Sedan kommer afritningen. De flesta grafundersökare nöja sig med att på rak arm afteckna fornsakernas och skelettens läge. Då man drifver undersökningar i mycket stor skala och derigenom går många kommande forskare i förväg, känner man dock ansvaret för djupt, för att vilja göra så. Jag lägger därför en i fot och halfva tum indelad stång längs midten af grafven och mäter från denna bas linie antingen med tumstock eller med graderadt vinkelmått, vinkelrätt ut till alla punkter, som skola fixeras. Det blifver ofta en oändlighet af mätningar, men så har också ritningen, utförd på rutpapper i 1/10 skala, nästan samma vitsord som grafven själf. Jag har sett andra grafundersökare, specielt utländskes, grafplaner i mängd, utförda på fri hand och väl tecknade, men då ej rutorna och mätningarna äro med i spelet, har man ingen säkerhet att ej ett och annat kan vara orätt uppfattadt eller konstrueradt. Det är därför som af originalritningens rutindelning i fot och dec.-linier åtminstone rutorna, som motsvara kvadratfot, bibehållits i planschen. Att bibehålla äfven de små rutorna, hade visserligen varit önskvärdt, för att öka tillförlitligheten, eller rättare sagdt intrycket däraf, ty själfva tillförlitligheten är naturligtvis densamma i alla fall, men ett sådant bibehål l- ande har stött på tekniska svårigheter och skulle ökat kostnaderna för det vidlyftiga verk öfver graffynden på Björkö, som är under arbete och för hvilket en mängd afbild ningar redan äro på k. vitterhets-, historie och antiqvitetesakademiens bekostnad utförda. De här meddelade bilderna må tjena som prof på hvad arbetet lofvar. Granska vi grafplanen, se vi att grafven har riktningen V + 13 S till Ö + 13 N, ungefär den vanligaste hos grafvarna på Björkö. Grafvens djup är i midten 6 fot. Vid östra änden höjer sig en två fot hög, tre fot bred afsats, på hvilken hästarne ligga. Den ene har sitt betsel i mun, den andres ligger nedanför afsatsen. Nere i själfva grafven träffades långs väggarna spår af murket trä, tydligast långs norra sidan. Dessa rester utvisa, med ledning af andra, bättre bibehållna fynd, att väggarna haft en timmerbeklädnad, och andra fynd gifva vid handen, att sådana grafvar äfven 10 11
Fig. 4. Fig. 1. Fig. 3. Fig. 2. brukade hafva ett timradt tak. Det har varit en fullständig grafkammare af trä, af 8,5 fots längd och 5 fots bredd och antagligen omkring 4 fots höjd. Hästarne hafva legat utanför kammaren. Längst bort i grafvens vestra ände ställdes en sköld på kant mot väggen och på samma sätt gjorde man vid den motsatta väggen. Nu finnas blott sköldbucklorna af järn i behåll, men deras ställning på kant, ett stycke ofvanför grafvens botten, är tillräckligt talande. Midt i grafkammaren synes den döde kämpen hafva suttit på en låg stol. På annat sätt kan man svårligen förklara skelettets underliga läge, och andra fynd gifva vid handen, att de döde oftast sutto i sådana kamrar. Af drägten finnes intet annat spår än silfverprydnaderna å hufvudbonaden. Dessa utgöras dels af den strutformiga prydnaden med filigranarbete (fig. 1), som antagligen bildat afslutningen af något slags toppmössa. En fullkomligt liknande har anträffats i en 12 13
annan krigaregraf, också bakom hufvudet. Vidare, likaledes bakom nacken, tre tofslika prydnader hopvirade af silfvertråd, med ett slags fönsterlika öppningar, innanför hvilka sutto bitar af glimmer. Något vidare om hufvudbonadens utseende kan man ej sluta sig till. Egendomligt nog ligger en stor benkam ej invid hufvudet, utan vid fötterna invid sköldbucklan. Nära hufvudet ligger däremot (i rutan B3) en bundt trekantiga pilspetsar af järn (fig. 2); skaften äro förmultnade, men något litet af dem finnes dock kvar och det visar sig att de upptill voro virade med silfvertråd. Af vapen hafva vi vidare det stora tveeggade svärdet, af vikingasvärdens vanliga form, liggande bakom skelettets rygg; det torde hafva hängt vid den dödes venstra sida. Vid den högra hängde sannolikt det knappt alnslånga, en eggade svärd, med bronsbeslagen läderslida, som nu synes framför skelett ets högra knä. Vid dess spets ligger en stor järnyxa. I bronsfatet vid fötterna ligger en spjutspets af järn, och en annan, större ser man i grafkammarens nordöstra hörn. I dess närhet ligga två stora stigbyglar. Så långt den allvarliga utrustningen. Att den döde ej var blott en allvarets man, därom vittnar högen med spelbrickor (fig. 3) och tärningar (fig. 4), som sannolikt legat i den sittande krigarens knä och nu återfinnas i D 6. De halfklotformiga spelbrickorna äro svarfvade ur den s. k. rosenstocken till elghorn och tärningarna sannolikt äfvenså. Egendomligt är, att tärningarna från denna tid aldrig äro kubiska, utan långsträckta. Under äldre järnåldern voro de ännu längre och smalare, alldeles som till det indiska patchisi-spelet. Litet ofvanför spelredskapen ligger (midt i rutan D 5) ¼ kufiskt silfvermynt, nött och oläsligt; skulle det vara den grundplåt, hvarmed den döde skulle komma sig upp i den andra världen? Och tärningarna och spelbrickorna, skulle de utgöra medlet? Man måste medgifva, att våra första kristne sutto bra nog fast i sin gamla hedendom. Och denna tyckes fortlefva ännu i våra dagar; åtminstone har jag under min vistelse på ön hört, att en mjölnare fick sina cigarrer med i grafven, och en annan förmögen danneman påstås ha fått pengar med sig,»för si han va' en så'n älskare i pengar», tillade min sagesman. Att för öfrigt öfvergången från hedendom till kristendom måtte varit ganska mild på denna ö, torde man kunna sluta däraf, att de kristne ej skydde att begrafva sina döde på samma fält, n. o. om staden, der hedningarnes grafhögar redan uppgingo till öfver 1000; ja, man gick t. o. m. så långt i fördragsamhet, att man i en mängd fall jordade de kristne i själfva de hedniska grafhögarna. Ännu återstår mycket att undersöka på denna minnesrika ö; men för att detta skulle kunna ske med fördel, borde ön förvandlas till statsdomän. Den förtjenar det ur många synpunkter, men för utvecklandet af denna inga lunda oviktiga fråga är ej stället här. Ön är genom 14 15
massan af fornlemningar och den egendomliga arten af vissa af dem ensam i sitt slag; och då den tillika är ett litet praktstycke af äkta Mälarenatur, skulle den utan tvifvel ditlocka massor af turister, om företagsamheten hos»infödingarne» voro större, än den vid vissa tillfällen visat sig vara. Hjalmar Stolpe 16