Nya fordon, beteenden och trafikregler i närmiljön Niclas Nilsson, utredare Transportstyrelsen niclas.nilsson@transportstyrelsen.se 010-49 55 731
Cykel 1. Ett fordon som är avsett att drivas med tramp- eller vevanordning och inte är ett lekfordon. 2. Ett eldrivet fordon utan tramp- eller vevanordning som är a. inrättat huvudsakligen för befordran av en person, b. inrättat för att föras av den åkande, och c. konstruerat för en hastighet av högst 20 kilometer i timmen. 3. Ett eldrivet fordon med en tramp- eller vevanordning om elmotorn a. endast förstärker kraften från tramp- eller vevanordningen, b. inte ger något krafttillskott vid hastigheter över 25 kilometer i timmen, och c. har en nettoeffekt som inte överstiger 250 watt.
Transportstyrelsens föreskrifter TSFS 2009:31 om cyklar, hästfordon och sparkstöttingar (ändring TSFS 2010:144) http://www.transportstyrelsen.se/tsfs/tsfs%202010_144.pdf Trafikförordningen (1998:1276) 1 kap. 4 Bestämmelserna om gående gäller även den som i gångfart själv för 1. en rullstol, eller 2. ett annat eldrivet fordon, utan trampeller vevanordning, som är att anse som en cykel.
Trafikförordningen 1 kap. 1 För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna. Trafikanten ska visa särskild hänsyn mot barn, äldre, skolpatruller och personer som det framgår har ett funktionshinder eller en sjukdom som är till hinder för dem i trafiken. En trafikant ska uppträda så att han eller hon inte i onödan hindrar eller stör annan trafik. En vägtrafikant ska visa hänsyn mot dem som bor eller uppehåller sig vid vägen. En terrängtrafikant ska anpassa sin färdväg och hastighet samt sitt färdsätt så att människor och djur inte störs i onödan och så att skada på annans mark eller växtlighet undviks.
Gående skall korsa en kör- eller cykelbana på ett övergångsställe. Om det inte finns något övergångsställe i närheten, skall gående i stället korsa kör- eller cykelbanan tvärs över denna och helst vid en vägkorsning. Kör- eller cykelbanan skall korsas utan onödigt dröjsmål. Gående som skall gå ut på ett övergångsställe skall ta hänsyn till avståndet till och hastigheten hos de fordon som närmar sig övergångsstället. Utanför ett övergångsställe får gående korsa vägen endast om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken.
Förare som har väjningsplikt ska tydligt visa sin avsikt att väja genom att i god tid sänka hastigheten eller stanna. Föraren får köra vidare endast om det med beaktande av andra trafikanters placering, avståndet till dem och deras hastighet inte uppkommer fara eller hinder. Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II ska vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns. En förare har också väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär den egna kursen när föraren kommer in på en väg 3. från en cykelbana, en gågata, ett gångfartsområde eller från terräng, eller 4. efter att ha korsat en gång- eller cykelbana.
Citat från andra lagutskottet i ett betänkande från 1955 "En regel kan emellertid knappast, utan att man gör avkall på kravet på nödig enkelhet, utformas så att den täcker alla de olika situationer som kan inträffa i trafiken". Detta är lika aktuellt nu som då.
Orsaken till detta är egentligen ganska enkel - utformningen är inte tillräckligt tydlig för att man skall kunna avgöra vilka regler som gäller. Den enda lösningen på detta är att se till så att förhållandena på platsen är tydliga. Ett sätt är utformningen som kan vara sådan att den bestämmer vad som gäller. Ett annat är att genom lokala trafikföreskrifter ge regler som utmärks med vägmärken och därigenom blir tydliga. Ett tredje sätt är att man accepterar att det i vissa fall kan finnas svårigheter att veta exakt vad som gäller och att uppträda utifrån detta - med försiktighet. I många fall är detta sista alternativ kanske både det enda och bästa alternativet.