B31 En värdig dam med ratt För Göran och Marina Gunneröd gick det ett rakt spår från Folkbåt till Maxi 77 till den B31 man nu seglar. En betydligt krokigare väg ledde på sin tid fram båten som blev självbyggarnas favorit och gjordes i tusen exemplar. Möt doldisen som reste sig ur askan efter M från yttre rymden; Seglings skribent var åsyna vittne när ridån gick upp för första akten. Av Bengt Jörnstedt En gråkall marsdag 1968 visade sig en rymdfarkost på Nybroviken i centrala Stockholm. Vanligt folk brydde sig inte särkilt, tyckte nog bara att det var ovanligt tidigt på säsongen. Förbisläntrande seglare, som jag själv, hajade däremot till och blev stående i stum beundran. Rymdskeppet hette Markant och liknade inget absolut inget annat i segelbåtsväg. För en segelbåt var hon, men av så futuristiskt slag att tankarna gick till en avlägsen framtid i yttre rymden. Det var överbyggnaden som gav henne det särpräglade, häftiga utseendet. Extremt strömlinjeformad, en kil som akterut övergick i en halvtransparent välvning. Och i sittbrunnen satt en ratt, dessutom, detta de stora båtarnas speciella attribut på en liten 30- fotare... Den urtidslånga träbåtsepoken hade ännu inte avklingat, plastbåtsboomen befann sig ännu i sin linda och så dyker det upp en båge direkt ur framtiden! För mig som just satsat på en långkölad Fingal, 60-talets svenska vinnarbåt, var åsynen av den fräna farkosten på Nybroviken en chockartad upplevelse här var man spöad redan på förhand, den saken var klar.
Men oron var obefogad. Och de förhoppningar som knöts till båten grusades snart. Suveränt moderna Markant visade sig vara en papperstiger. Hon var inte ens försedd med delat lateralplan, även om kölen med rodret i akterkant var ganska kort. Hon hade faktiskt full huggning med att matcha gamla Fingal Hon var för kort i vattenlinjen och hade inget släpp i aktern, minns Tom Sifvert, som på den tiden var firmaförare för Söderberg Marin med uppgift att segla Markant till segrar. En omöjlig uppgift även för en svensk mästare i Snipe, och redan samma höst fick Tom Sifvert en annan jobbeskrivning: projektchef för Markant 70, raketsteg nummer två och en båt med betydligt mera krut i. Konstruktören Bruno Boström på västkusten ritade ett helt nytt och snabbare skrov, men behöll det spektakulära däcket. På så vis skapades prototypen till en båt som snart skulle spridas över hela landet: B31. B31 skulle bli en av de stora klasserna, det har byggts ett tusental båtar. Ändå är hon lite av en doldis, överskuggad av den tidens rubrikskapande 30-fotare med Scampi och Ballad i spetsen. Delvis beroende på att B31 från början till slut var en självbyggarbåt; den stod inte på mässor, fanns inte i annonser.
Rymdskeppet från Nybroviken, här i grågrönare nejder, Markant kom 1968 och väckte uppståndelse med sin fräna design. Efterföljaren Markant 70 fick samma däck, men ett helt nytt skrov och låg till grund för B31 MkI. Att det ändå blev tusen självbyggen är anmärkningsvärt. Det betyder också att du som är spekulant på en begagnad B31 kan hitta båtar med högst skiftande finish och kvalitet. Några som hittade ett prima exemplar är Göran och Marina Gunneröd på Tjörn. Vi lät göra en besiktning före köpet, och besiktningsmannen tyckte att det var en av de finare B 31:or han sett, berättar Göran. Det stämmer säkert. Finishen är utmärkt, träinredningen vällackad och prydlig, en klart inbjudande båt. För Gunneröds är den tredje båten, man har gått den inte ovanliga vägen via Folkbåt, familjebildning med hus och (tre) barn, därefter
en Maxi 77 för att prova på segling igen. Det kändes utmärkt, men gärna med en ett nummer större båt; en bra cruiser i 30-fotsklassen med goda seglingsegenskaper Gunneröds fastnade för en B31 MkII. Ja, båtens brokiga historia omfattar inte bara två olika Markant-varianter, det finns faktiskt två versioner också av slutprodukten B31. Låt oss ta det från början. Fria idéer bakom Markant Konstruktören Bruno Boström hade i slutet av 60-talet gjort sig bekant för Magnifik Midget, en tilltalande 7-meters minihavskryssare i plast. Den byggde på en prototyp i trä som Boström tidigare ritat till sin bror. Magnifik Midget kom 1965 och såldes ganska framgångsrikt av Söderberg Marin i Stockholm. 1968 satte bröderna Ulf och Bengt Söderberg ett exemplar av Magnifiken i händerna på ett par unga jolleseglare av elitkaliber för att vinna lagrar på kappkapptenskroppen såg inte harmonisk ut, det syntes lång väg. Även akterpartiet var skarpt V:at, utan den fyllighet och flacka kurva man gärna vill
se i häcken på en segelbåt. Markant hade inte delat lateralplan, men kölen, som var bredare nertill än upptill, var ganska kort för att vara lång. Rodret satt därmed ovanligt långt fram och båten blev svårstyrd. Markant var helt enkelt en märklig hybrid mellan lång- och fenkölsbåt. Hon var inte det ena, men heller inte det andra. Man får komma ihåg att skrovformerna var utsatta för ett ganska omfattande, delvis regelstyrt experimenterande under den här brytningstiden mellan gammalt och nytt. Alla sammanhang om fart och form stod inte helt klara, man befann sig i en trial-anderror- period. När Markant underpresterade tog söderbergarna till ett radikalt grepp: Man bytte helt enkelt skrov på båten. Det hade faktiskt Bruno Boström redan gjort nere på västkusten. En kund som egentligen beställt en Markant hade ångrat sig, men var fortfarande lockad av det tuffa däcket. Boström ritade då ett helt nytt och betydligt modernare skrov. Nu var lateralplanet seglingsbanorna; John Edward Johnson och Bosse Långrygg Ahlström var därmed bland landets första firmaförare i segling (först var Sven Hellström, Peter Norlin m fl som under de här åren fick kampanja Fingal åt konstruktören Knud H Reimers). Man ställde t o m upp i Quarter Ton Cup i Holland och låg ute på Nordsjön och dammade med den pyttelilla Magnifiken! Det här var samma år som Söderberg Marin lanserade Markant, en storasyster till Magnifik Midget och också hon med firmaförare vid rodret. Bruno Boström, som under de här åren arbetade full tid som båtkonstruktör med eget designbolag, ritade den nya båten. Ett kuriosum i sammanhanget är att pluggen till formarna byggdes av en ung man vid namn Christoph Rassy, som just börjat prova sina vingar som egen båtbyggare nere på västkusten.
Dessvärre visade sig Markant inte vara en lika bra seglare som lillasystern. Bruno Boström hade lite fria idéer han trodde på, men det låg kanske för mycket teoretiserande bakom båten, tror Bengt Söderberg idag. Den V-formade, ganska djupa undervatkapptenskroppen såg inte harmonisk ut, det syntes lång väg. Även akterpartiet var skarpt V:at, utan den fyllighet och flacka kurva man gärna vill se i häcken på en segelbåt. Markant hade inte delat lateralplan, men kölen, som var bredare nertill än upptill, var ganska kort för att vara lång. Rodret satt därmed ovanligt långt fram och båten blev svårstyrd. Markant var helt enkelt en märklig hybrid mellan lång- och fenkölsbåt. Hon var inte det ena, men heller inte det andra. Man får komma ihåg att skrovformerna var utsatta för ett ganska omfattande, delvis regelstyrt experimenterande under den här brytningstiden mellan gammalt och nytt. Alla sammanhang om fart och form stod inte helt klara, man befann sig i en trial-anderror- period. När Markant underpresterade tog söderbergarna till ett radikalt grepp: Man bytte helt enkelt skrov på båten. Det hade faktiskt Bruno Boström redan gjort nere på västkusten. En kund som egentligen beställt en Markant hade ångrat sig, men var fortfarande lockad av det tuffa däcket. Boström ritade då ett helt nytt och betydligt modernare skrov. Nu var lateralplanet delat, med fenköl och friliggande roder (med skädda framför) och uppenbart influerat av Sparkman&Stephens och deras svenskbyggda IW31, som kommit 1968. Det var detta skrov, byggt i trä, som blev prototyp också för Söderbergs Marins nya variant av Markant, som, med tanke på det snart stundande nya decenniet, fick tillägget 70. Men Markant 70 kunde faktiskt ha blivit en helt annan båt, berättar Tom Sifvert. Minnet får honom att både le och skaka på huvudet. Vi satt på Ulfs kontor när Peter Norlin kom in och visade en rätt tafflig ritning på en ny båt. Vi hade inte kommit så långt i processen då, men både Ulf och jag tittade på varann och tyckte att Markant 70 var bättre.
Den båt Peter visade oss var Scampi... Det var ett nej tack i klass med de skivbolagsdirektörer som nobbade de tidiga Beatles. Så satte vi igång med att bygga den första Markant 70. Jag var projektanställd och vi höll till i en lada utanför Luleå, berättar Tom Sifvert. Det här var typiskt för de Klondyke-år som inledde plastbåtsboomen; bygga båtar kunde man plötsligt göra precis var som helst, alla gamla traditioner var som bortblåsta tack vare det nya undermaterialet. I Luleå fanns Arlaplast, som byggde L28 på den här tiden. Man använde Markants däck, men sittbrunnen lades ut lite akteröver för att passa det nya skrovet med dess fylligare akterparti. Markant 70 debuterade sommaren 1969. Nu var det en helt annan båt, och hon vann en del seglingar. På västkusten tog hon en andraplats i Skaw Race. Markant 70 ställde upp också i Half Ton Cup, men hon mätte egentligen för lite och kunde aldrig riktigt mäta sig med det övriga svenska halvtonnargardet.
Efter ett par år avslutades Markant 70- projektet. Söderberg Marin såg ingen kommersiell framtid för båten, det var svårt att konkurrera om själarna med en båt som hamnade i skuggan av lite snabbare och mer namnkunniga 30-fotare. Och det var kanske lika bra, för därmed bäddades det för en helt annan karriär för Boströms skapelse hon blev det populära halvfabrikatsbygget B31. B31-klubbar kapade priserna Bland alla svenskar som gick i båttankar den här tiden fanns västkustseglaren Jens Grandinsson och tre av hans kompisar. Jens ägde en Magnifik Midget, men ville ha en större båt. Vi funderade på om vi skulle rita och bygga en båt själva, men så dök det upp ett alternativ, berättar han för Segling. Jens Grandinsson är bilkonstruktör till yrket och hade i några år jobbat en del ihop med äldre kollegan Bruno Boström: Jag var anställd där en kort tid, men för det mesta var jag med och ritade kvällar och nätter. Jens var alltså väl bekant med Bruno Boström och dennes båtar när han fick anledning att vara med och ändra ödets gång. - Det var 1971, och det visade att någon hade köpt Markants formar av Söderberg Marin. Tanken var att genom en grupp intresserade båtköpare sälja halvfabrikat på Markanten. Men med min kunskap om Markant och möjligheterna att få ett annat skrov, plus det faktum att den lilla intresseskaran köpare insåg vad initiativtagaren skulle tjäna på affären, så blev det revolt. Då låg formarna till Markant redan hos Runnbåt AB i Borlänge.
Vid det laget hade Söderberg Marin lagt ner också Markant 70-projektet, och det blev i princip denna båt Jens Grandinsson, hans tre kamrater, samt intressegruppen bakom Markant, valde för sitt självbygge. Vi fick hyra den träbåt som Bruno ritat 1968, prototypen till Markant 70, och göt av det skrovet uppe hos Runnbåt. Och så använde vi Markants däck, säger Jens. I takt med att den första beställargruppens projekt som kom att kallas B31 efter Boström konkretiserades växte intresset bland vänner och bekanta. Vi var tjugofyra likasinnade som bildade den första B31-klubben med målet att segla egen båt sommaren 1973. Varje medlem hade sin särskilda uppgift i upphandlingen; man skulle förhandla med leverantörer, föreslå val och komma till beslut inom klubben.
Bruno Boström var vid denna tid anställd på Sagitta Båtvarv i Danmark, och vi kom överens om att jag skulle ta uppdraget att specificera alla detaljer som skulle vara med samt rita de som var specifika för B31 så att vi kunde söka offert från alla leverantörer. Efter konstruerandet sändes alla original till Bruno. Medan Jens Grandinsson ritade var det andra klubbmedlemmar som såg till att B31:an fick rigg, segel, motor, inredning, beslag, med mera. Plastjobbet sköttes av Runnbåt AB, som ägdes av Yngve Gustavsson. Vi ville ha en ansvarig som stod för styrka av skrov, däck och köl sammansatt, varför Runnbåt AB köpte byggrätten för B31 av Bruno Boström. Och vi köpte varsitt halvfabrikat från Runnbåt AB för 16.000 kronor. De 24 första båtarna levererades en i veckan med start i slutet av augusti 1972, berättar Jens Grandinsson. Redan vid sjösättningen av den första båten våren 1973 hade projektet fått mer luft under vingarna. En båtägare i Stockholm, Leo Pergament, hade börjat skriva till tidningar om B31 och förmedlade information till nyfikna seglare. Det bidrog till den stora efterfrågan. Tänkbara kunder kom i stora grupper för information i de större städerna. Själva köpet fastlades i samband med uttag med låg handpenning av postförskott som innehöll avtal, levaranstid, ritningar, specifikationer och lite bygginfo, samt namn och adress till övriga medlemmar i den B31 klubb som köparen tillhörde. Och alla som köpte en båt verkade för att pusha på ännu mer.
B31 såldes nu som halvfabrikat till, fortfarande, mycket låga 20.000 kronor. Ett par år senare var priset uppe i 27.500 kr. Fullt utrustad med rigg, segel, motor och beslag kostade hon drygt det dubbla. Tack vare självbyggarnas inköpsklubbar kunde priserna pressas hårt i kraft av den mängd som beställdes. Björn Westman på Roslagssegel minns vilken oerhörd power B 31-klubbarna hade: De begärde in offert på 50 uppsättningar segel från olika segelmakare. Till och med Ted Hood kom över för att försöka sälja segel till dem! Amerikanen Ted Hood var världens obestridde segelmakarguru vid den här
tiden. Att ha Hoods smalpanelade segel var det finaste en seglare kunde tänka sig, ett verkligt adelsmärke, och att Teddan själv pallrade sig över Atlanten för att snacka segel med 50 svenska hembyggare... ja, det var ungefär som om Madonna skulle komma hit och PR-turnera ute i landsortens kommunala musikskolor. Här i Sverige uppvaktade B31-klubbarna bl a Seldéns. Vi i första gänget valde master från Seldéns, men sektionen var i tyngsta laget varför grupp två på 50 båtar köpte Pelle Petterson-master våren 1973. Men då det kom en mer passande sektion från Seldén blev detta den vanligaste masten på B31, berättar Jens Grandinsson. Det sitter inombordare i alla B31, och man kan ju tänka sig hur djupt motortillverkarna bockade sig för att nå ner till en lagom låg nivå på offerten. Så mycket som 50 beställningar på en gång var visserligen ovanligt, men 10-20 stycken förekom ofta. Totalt sett kom Runnbåt att tillverka närmare tusen båtar under de tio år B31: an byggdes. Från 1975 hade Runnbåt legotillverkning av B31 i halvfabrikat hos danska Star Boats i Stenlöse, med leveranser till kunder i Tyskland, Danmark och Skåne. Ja, B31:an blev verkligen självbyggarnas favorit.
Känns tung och trygg Men numera gör man som Gunneröds, man köper en färdig, begagnad båt. Hon är ingen racer, men hon seglar rätt hyfsat. Och hon är lättseglad, har
inga konstigheter för sig, säger Göran. Samtidigt menar han och andra B31-ägare att man måste lära sig hennes beteende och bästa trim för att locka fram det sista i prestandan. Med ett LYS-tal på 1,06 ligger hon snäppet under de gamla halvtonnarna prestandamässigt (Scampi har 1,09, Ballad 1,08, Mistress 1,07). Hon är rätt begynnelsevek, men lägger sig med värdighet och är klart slutstyv. Är lite skeppig, känns tung och trygg. Det är klar skillnad mot Maxi 77: an, som var mer jollelik. Men hon är inte tungstyrd, balanserar väl, menar Göran. Deplacementet är ca 3,5 ton, och det är där någonstans båtarna börjar kännas stora. Kölen sticker 1,70, vilket är åt det djupare hållet för den här båtstorleken och förstås bidrar till styvhet och lateralplan. RORCbulan över vattnet stöttar också upp båten när det börjar luta. Det förekommer en del olika uppfattningar om kölvikten på B31, en uppgift säger ca 1500 kilo, en annan 1700 kilo. Båda stämmer. Av de första 24 beställarna var det några som ville ha mer vikt i kölen, så vi provade ut ett 200 kilo tyngre alternativ, berättar Jens Grandisson, som själv föredrog den lättare varianten: Jag tycker det är bättre att påverka krängningen med seglen än att tynga ner båten. Hon var ju hyfsat slutstyv även med den lättare kölen. Under många år fanns bägge kölalternativen kölalternativen tillgängliga, men mot slutet av tillverkningen gjordes bara den tunga kölen. Göran Gunneröd påpekar att hon gärna vill ha ha vind. I svag vind är det inte samma skjuts, menar han. B31 har det tidiga 70-talets vanliga masttoppsrigg, med stor genua och ganska litet storsegel. Genuan använder man upp till ca 7 m/s, och då är det en del att dra runt i slagen. Men här har man en av poängerna med rattstyrning, som ju lämnar brunnen öppen för den som skotar ingen rorkult i vägen. Ofta sköter Göran den ganska tunga
genuan medan Marina får styra. Jag tycker att det är mycket lättare att styra med ratt än med rorkult, tycker hon. Efter en viss inkörningsperiod pinnen sitter i ryggmärgen har också Göran vant sig vid kringlan. Jag tycker det är väldigt trevligt med ratt, man är här bak för sig själv, alla andra är ur vägen. Och vill man segla båten själv kan man använda spinnakervinscharna till genuan. Numera har kompassen på piedestalen bytts ut mot en sjökortsplotter, och vid navigeringen i bohuslederna är det bara att sänka blicken ner mot skärmen för att ha allt serverat. Och vid motorgång sitter backslaget bekvämt till på piedestalen. Även om B31 breddades lite i brunnen är båten fortfarande ganska smal här bak, på gott och ont. Man sitter stadigt, medan det i stående ställning är i nättaste laget mellan framkant aktertoften och ratten. En nackdel med rorsmansplatsen längst akterut är att flytläget påverkas negativt. Som så många båtar från åren kring 1970 är B31 jämförelsevis bred midskepps (och har t o m en utbuktning i skrovet på bredaste punkten, en s k RORC -bula efter mätregeln med samma namn). Stor bredd premierades d v s ansågs långsamt och gav lägre mätetal och den mättes ungefär mitt på friborden. Det var därför Scampi fick sitt berömda slag just här. Likaså kostade det att ha ett brett, bärigt akterparti, därför blev RORC- och IOR-båtarna smala i häcken. Och därmed blev de också känsliga för vikt här bak, inte minst B31 med rorsman bakom ratten. För att försöka kompensera detta har många B31- ägare placerat vattentanken längst framme i fören, familjen Gunneröd har även avloppstanken till toan här framme. Hon vill gärna ha lite tyngd i förskeppet, det är bra med full vattentank i fören, säger Göran. Den här lösningen är acceptabel vid inomskärssegling, men ger en tydlig, bromsande gunghästeffekt vid motsjö till havs eller på större fjärdar; 150 liter
vatten i fören motsvarar ju två vuxna personer framme på fördäck. Mk I och Mk II Göran och Marina Gunneröd har båt nr 757, som lämnade varvet i slutet av 1977 och stod färdig ett par år senare. Det är därmed en MkII-modell, som är den mest efterfrågade. MkII började byggas 1976, då man gjorde en ny plugg till däcket. Den största synliga skillnaden är att Markantens signum, den halvtransparenta huven, togs bort på Mk II. Den såg elegant ut men hade flera nackdelar. Man satt illa längst framme i brunnen, och det var svårt att ta sig upp och ner i båten utan en vanlig skjutlucka, något som blev standard på MkII. På MkI ansågs sittbrunnen i minsta laget, liksom ståhöjden under däck. På nya versionen flyttades sittbrunnssargarna utåt sidan vilket gav större bredd. Däcket höjdes med en valdäcksliknande konstruktion där yttersta delen snedställdes och blev som ett slags förhöjning av skrovet. Dessutom fick båten en mindre överbyggnad, där det placerades sidorutor för att få ljusinsläpp nu när plasthuven var borttagen. Under däck blev det mer takhöjd, och det blev också lättare att ta sig in i stickkojen om styrbord. Allt detta har gjort B31 MkII luftigare och bekvämare. B31:ans däck är i sandwich, skrovet i enkellaminat. Ett par längsgående balkar på varje sida fungerar som förstyvningar, en utmed skrovsidan och en utmed kölsvinet. Något basinrede i plast finns inte i B31, vilket betyder att alla längsoch tvärgående skott är plastade till skrovet. Skotten bildar ett fackverk som gör båten vridstyv. Dessutom är det lätt att komma åt överallt, till skillnad från många båtar med basinreden. Gunneröds båt är snustorr i kölsvinet. Kölen är vinglasformad upptill, med en bred fläns som ger en ovanligt stor anliggningsyta mot skrovet och sitter med en bultrad utmed varje sida, förutom fem kraftigare bultar i mitten en liknande infästning får man leta efter. När B31-byggarnas stora offertrundor pågick var det uppenbarligen Yanmar som erbjöd lägsta priset, för det är 12-hk motorer av det fabrikatet som sitter i de
flesta båtarna. Rätt underhållna är de fortfarande i bra trim. Jag bytte topplocket förra vintern, det är det känsliga om den är sjövattenkyld, säger Göran. Närmare 10.000 kronor kostar den operationen, inklusive nya packningar, oljerör, termostater, m m. B31:ans mast är genomgående, vilket är ganska ovanligt på båtar av den här storleken. För styrkan är det bra maströret får en gynnsammare knäcklängd men det gäller att täta kring däck. Och lite vatten letar sig ju alltid in via skivgatt och öppningar upptill på masten. Masterna har enkla spridare, bakåtsvepta undervant och inre förstag. Det gör riggen enkel att ställa in. På häckstaget bör man gärna ha någon form av sträckare för att kunna reglera förstagsspänningen en smula.
http://groups.msn.com/danskb31klub http://groups.msn.com/b31bladet http://groups.msn.com/svenskb31grupp Stor pris-spridning Gunneröds seglar sin båt med tre barn mellan 10 och 15 år. Det funkar, det tycker vi. Det är fem kojer, säger Göran. Äldsta barnet har fått stickkojen, de yngre huserar i förpiken, Marina och Göran sover i salongen.
Inredningen har traditionell 70-talskaraktär, med toa mellan huvudskottet och dubbelkojen i fören, samt ett mindre navbord vid stickkojen mitten emot pentryt. Det här var det vedertagna sättet att inreda segelbåtar före de höjda fribordens och breda häckarnas tid som inleddes senare under 80-talet och öppnade för de rymliga akterkabinerna. På en del B31:or spegelvändes inredningen, och det förekommer naturligtvis många andra detaljavvikelser med tanke på alla byggda båtar. Det finns gott om stuvplats ombord, med bl a stora hyllor i förpiken och garderob mitt emot toan. Om man bortser från ratten är B31 i allt väsentligt en typisk 70-talsbåt. Prismässigt ligger hon nästan i nivå med de andra halvtonnarna kring 30 fot, men med en lägre nedre gräns. Jag har sett allt från 100.000 till 260.000 för den dyraste, säger Göran Gunneröd. Den spridningen är begriplig av flera anledningar: B31 byggdes under mer än 10 år, och det är skillnad på en båt från tidigt 70- tal och en från tidigt 80-tal. Det påverkar priset. Hon byggdes i två versioner, MkI och MkII, där den senare erbjuder större bekvämlighet och utrymmen. Med ett tusental båtar byggda av idel gör-det-självare så finns det lika många variationer i kvaliteten. Plastkvaliteten i skrov och däck ska emellertid inte variera; ingen kund plastade sin båt själv, man köpte däck, skrov och köl färdigt monterat av Runnbåt. Och som vanligt gäller att en båt med renoverad motor, fräscha segel, dito dynor, etc. kan vara värd åtskilliga tiotusen kronor mer än systern utan dessa företräden. Gunneröds hade lyckan att hitta ett mycket fräscht exemplar, och de har all anledning att vara nöjda med sin fina B31.