Guds närhet Av:Johannes Djerf Om jag börjar med att fråga dig om du tror att Gud är närvarande här just nu i den här lokalen, nära dig, så tror jag att teoretiskt så skulle de flesta utav oss svara ja det är han. Vi litar med vårt intellekt att det är så, inte minst utifrån Guds egna löften om att han är med oss alla dagar som Jesus säger i matt.28 eller att Herren är nära dem som åkallar honom, som det står i Ps.145. Men det är en stor skillnad att tro på det teoretiskt och att erfara att han är det. Så som det är en enorm skillnad på att tro teoretiskt att Gud är kärlek så som Johannes skriver att han är i hans brev, och att själv få uppleva det fysiskt i sin kropp, att han älskar mig. Min tro bygger inte på känslor, vilket är en stor anledning till att jag fortfarande tror på Gud. Men jag vet ändå att jag behöver bestämma möte och erfara Guds närvaro. På en kvällspromenad för någon vecka sedan, så gick jag och brottades med många tankar av oro. Jag var ganska så uppgiven över mycket där jag gick, och jag bad ganska så desperat Helig Ande kom över mig med din närvaro! Och utan att jag var beredd på det egentligen trots att jag hade bett om det, så kom Guds närvaro över mig, som en ström av liv, av värme och kraft igenom hela kroppen i ett enda ögonblick. Du som upplevt Guds närvaro, vet vad jag talar om och du som inte har det, har svårt att förstå, och det är svårt att förklara. Men jag kunde bara stanna, låta Gud få beröra och bara vara i Guds närhet där jag stod under gatlyktan. Och när jag efter en stund gick vidare hemåt, så längtade jag bara efter mer och jag visste att det är detta jag behöver. Denna närvaro ligger till grunden för allt annat. Och då inte bara genom att hålla det som ett faktum att så är det, Gud är nog nära. Vi har lärt oss att lyssna till vad andra människor säger om Gud så som ni nu i min predikan får höra en massa goa ord. Jag tror inte att alla dessa ord står utan någon betydelse, då jag predikar ifrån Guds ord, men jag tror att vi alltför många gånger bygger vår tro på orden om Gud. Vi har vår trygghet i teorin som sådan men saknar många gånger mötet med Gud själv. Och jag är rädd för att om jag skulle be er var och en att berätta om sitt personliga möte med Gud och hans närvaro, så skulle många av oss ha svårt att berätta om det. Vi har även vår trygghet i organisationen som sådan. Billy Graham har sagt en gång att om den helige Anden skulle dö, så skulle 95% av vår verksamhet i kyrkan fortsätta som inget har hänt, och jag tror tyvärr att han ibland kan ha rätt. Men om om tryggheten ligger i organisationen och inte i Gud, så kan det bli så att Gud gått vidare, medans vi står kvar. Och är vår tro bara ord utan en egen upplevelse av Guds närvaro i orden så kommer det bara eka tomt. Och därför behöver du och jag möta Gud bortanför vad vi har lärt oss och vi behöver möta Gud för att alla de ord som vi har lärt oss ska andas liv och kraft i vår vardag och då vi delar tron med andra människor. Och vi som församling behöver ha Guds närvaro i centrum i allt vi gör och syftet med att vi samlas.
Du och jag är skapade till att leva i Guds närhet. Det är vårt ursprung och det är också vårt mål att en dag komma hem till det land där Guds heliga närvaro är den enda ljuskällan och där han har slagit ner sin närvaros tälpinnar ibland sitt folk. En närvaro som Gud vill uppenbara för sitt folk, för dig och mig på vägen dit. Det är inte något som bara finns i våra drömmar långt tillbaka till de gamla goda tiderna eller långt där framme i fjärran i det land som vi ännu inte ser utan det är en närvaro vars rike är nära nu, säger Jesus. Vi kan både få se, höra och känna den. Och därför är Guds närvaro också det mest verkliga som vi kan få uppleva som författaren C.S Lewis uttrycker det. När vi läser om Israels folk och vandringen till Kaanans land, det land där Herren Gud skall vara deras Gud och där allt finns som folket behöver så väljer Gud att uppenbara sin närvaro för sitt folk under vandringen. Gud ger löftet om att en ängel skall gå framför dem och bevara dem på vägen dit och vi läser också om molnstoden som följde dem dag som natt. En del tänker kanske denna Molnstod som väldigt symboliskt, då den kanske är svår att föreställa sig. Men jag tror nog ändå att det var ett naturfenomen, ett moln som hade sänkt sig ner över folket. Det står vid flera ställen att folket såg molnstoden. Och vi läser hur folket i denna molnstod var genomtäckta med Guds närvaro. En närvaro som visade på Guds omsorg om sitt folk. Molnstoden gav dem eld och värme och ledde dem i den kalla natten och den gav dem skugga ifrån solen på dagen ute i den stekheta öknen och beskydd ifrån fiender. Som när Farao och Egypterna förföljer folket, och molnstoden som gått framför dem, flyttar sig och går bakom dem istället för att göra det mörkt och skapa förvirring för fienden, men samtidigt lysa upp vägen för Guds folk. Så som jag tror att din bön om Guds närvaro i det du gör, skapar förvirring och gör de onda makterna blinda. Och jag tror att en bön om Guds närvaro också leder dig framåt på en väg som Gud öppnar upp, så som Gud öppnade upp en väg för folket igenom havet. Fastän de på andra sidan molnstoden fortfarande hörde fiendens rop så kunde de vila i Guds närhet. Vilket är ett signum för Guds närvaro. Hebréerbrevets författare talar om att det finns en vila för oss som tror, att gå in i. En sabbatsvila, där vi får vila ifrån våra gärningar, liksom Gud vilade ifrån sina. När jag för ett antal år sedan jobbade som ungdomsledare, så hade vi vid flera tillfällen bönedygn i kyrkan, då det skulle som det låter vara bön under alla dygnets timmar. Detta var på den tiden då inga små härliga barn väckte mig mitt i natten, och då jag med glädje tog de tiidiga timmarna runt klockan tre och fyra. I början så funderade man på hur man skulle kunna hålla sig aktiv och be vid denna tid på dygnet, men var gång jag kom in i detta rum, så drabbades man av vilan att bara få vara. Och då talar jag inte om sömnens vila, utan vilan ifrån att behöva känna att jag måste prestera. Och kanske att du varit med om liknande situationer av att komma till en plats, ett rum, där människor har sökt och varit i Guds närvaro. Det är en speciell atmosfär av frid och man vill bara vara där och ingen annan stans. Där Jesus är, där vill människor vara. Tänk bara på Maria som böjer sig ner inför Jesu fötter. Ett enda är nödvändigt och det är att bara få vara nära Jesus.
En sabbatsvila som finns kvar för Guds folk står det i hebr.4:9. När Josua hade fört Israels folk in i det utlovade landet, in i vilan efter deras 40 åriga vandring igenom öknen, så talar Gud fortfarande om en annan dag. Och därför skall vi ivrigt sträva efter att få komma in i den vilan, in i Guds närvaro, så att ingen av oss kommer på fall, står det i vers 11. Och i det samhälle där man kan känna skam över att vila ifrån gärningar, så behöver vi kanske mer än någonsin gå in i Herrens vila, göra oss beroende av den och omslutas av hans närvaro. För så som vår kropp inte mår bra om vi inte dricker vatten under en dag eller så som den förtorkar efter tre dagar utan vatten, så kommer vår tro torkas ut, om vi inte låter oss själva träda in i vilan, där ingenting handlar om det jag har gjort eller skall göra, utan där allt handlar om Jesus och att allt som behöver göras redan är gjort. Kom till mig, du som arbetar och bär på tunga bördor säger Jesus. Alltså, Sök mig, bestäm möte med mig, så skall jag ge dig vila. Det finns en himmelsk evig närvaro av vila som vill möta dig varje ny morgon och göra dig fri ifrån krav som tynger ner dig. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Det är en ingrediens som finns i Guds närvaro. Ordet Guds närvaro, finns egentligen inte någonstans i Bibeln utan är mer ett samlingsnamn som vi har för det verkliga innehållet som finns hos Gud och i hans rike, som Herrens vila. I Hebreiskan och gamla testamentet så använder man ofta ordet Guds Ansikte, då man talar om Guds närvaro. När det talas om Guds närvaro i skapelseberättelsen så står det att Guds ansikte gick ibland träden. När människor vänder sig bort ifrån Guds närvaro, så står det att de vänder sig bort ifrån Guds ansikte och när det står Han vänder sitt ansikte till dig, han låter sitt ansikte lysa över dig, så är det ord för att beskriva att Guds närvaro är vänt till dig och att Guds närvaro vill lysa över dig. Som när Moses ansikte strålade efter att han hade varit inför Guds ansikte uppe på Sinai berg och hört honom tala. Eller som den gången när jag själv i min hårdrocksklädda svarta skrud på gymnasiet, efter att jag haft ett av de starkaste gudsmötena i mitt liv på skolans toalett, fick höra ifrån en klasskamrat, Johannes, vad är det med dig, det bara lyser om dig! Ett möte med Gud förändrar, vare sig det bokstavligen lyser om oss eller inte, så förändrar det oss och då först och främst kanske vårt eget beroende av att få vara kvar i Guds närhet. Vi kan läsa 2.mos:33:7-11. Gud ville bo ibland sitt folk och uppe på berget så får Mose detaljerade föreskrifter om hur Guds tabernakel, Guds boning skall byggas och inredas. Men under tiden som han mottar detta och lagen, så väljer folket i deras väntan och misstro på att Mose skall komma tillbaka, att göra sig en egen Gud. Och då detta väcker Guds vrede så bygger Mose först ett provisoriskt tabernakel, ett uppenbarelsetält utanför lägret, där Gud trots deras bortvändhet vill uppenabara sin närvaro och möta Israels folk. Och vi läser v.7. Guds närvaro manifesterades här. Liksom i tabernaklet som efter det att Mose varit en andra gång på berget och mottagit lagen byggs upp mitt i lägrets centrum. Här stod det att Mose talade med Gud ansikte mot ansikte, och då inte som att han såg Guds ansikte, för ingen nänniska kan se mitt ansikte och leva säger Herren i vers 20.
Utan det handlar som vi sa innan om att mose möter Guds närvaro, så som han själv är där och talar med honom. Guds härlighet uppfyllde tabernaklet läser vi i slutet av andra mosebok, vilket också är ett ord för Guds närvaro. Som berättar om Guds närhet som synbar, Guds närvaro är så påtaglig att man kan ta på den. Ett bra exempel är när templet sedan invigs i Jerusalem, det som kom att vara tecknet för Guds närvaro inte bara för Israels folk utan för hela jorden. Så står det att när prästerna med cymbaler, trumpeter, och andra instrument börjar spela och då man börjat lova Herren därför att han är god och att hans nåd varar i evighet. Så blir templet uppfyllt av Guds härlighet så att prästerna inte såg något. Guds närhet var så tjock. Här används ordet Kabod, som betyder tung. De kunde inte fortsätta förräta sin tjänst utan bara vara. De gick in i Herrens vila. Och jag tror det är därför som också vi kan uppleva Guds närhet på ett speciellt sätt i lovsången, när vi riktar vår sång till Gud, och lovar honom för hans godhet och nåd. Då denna Guds härlighet fyller uppenbarelsetältet, så stod det att Mose vände tillbaka till lägret, men hans tjänare Josua lämnade inte tältet, vilket jag tycker är en nyckel vers att ta med sig idag. Josua hade varit med om något som gjorde att han ville inte vara någon annanstans. Jag vet inte om ni tänkt på det, jag har inte gjort det så ofta, men Mose är ju faktiskt inte själv när han första gången går upp på berget. 2:mos 24:12-13. HERREN sade till Mose: "Stig upp till mig på berget och bli kvar där, så skall jag ge dig stentavlorna med lagen och budorden som jag har skrivit till undervisning för dem." Då gav sig Mose av tillsammans med sin tjänare Josua. Josua var med. När en molnskyn övertäckte och vilade med Guds härlighet över hela berget så var Josua också där. Han hade fått del av strålglansen. Han hade fått smak på Guds närvaro och nu när han ligger där i tältöppningen i uppenbarelsetältet, så vill han inte lämna Guds närhet. Och kanske är det just därför som Josua också senare får ta över Moses ledarskap och leda folket in i landet. Inte för att han visat kvaliteter genom egna gärningar eller kunskap utan för att han hade fått smak på Guds närvaro och därigenom frimodig och djerf till att ta steg i tro. Han var beroende av Guds närvaro, och därför så kände han också igen den. Det var inte bara ett uttryck, det var inte bara en teori, att Gud var med honom utan han visste. När han som en av de 12 spejarna hade fått se det land som Gud lovat dem, så är han tillsammans med Kaleb de enda som manar folket till att gå in i landet. De andra var livrädda då det bodde ett stort och starkt folk som gjorde att de kände sig små som gräshoppor i jämförelse. Men Josua säger Herren är med oss. Frukta inte för dem. Folket lyssnade inte då, vilket gjorde att det blev 38 år till ute i öknen, men när Josua på nytt står inför att ta steget in i det utlovande landet med flera stora hinder i mellan, så ber han folket att göra i ordning matsäck för resan, Ty om tre dagar skall ni gå över jordan för att komma in och inta det land som Herren, er Gud, har gett er till besittning. Han kände igen Guds närvaro. Han hände igen hans röst. Han visste när det var dags att stanna, och han visste när det var dags att dra vidare. Hans tro handlade om en övertygelse om det som han hoppades på. Det var en visshet om det som han ännu inte såg.
Hans tro på Gud innebar att se ifrån Guds Perspektiv. Ett djup och ett hopp som han funnit genom hans beroende av att vara kvar i Guds närhet. Detta hopp bedrar inte heller oss. Det som Gud har tänkt för oss som individer, som Guds församling är ett hopp som består. Det är absolut inte ute med dig och det är absloulut inte ute för Guds församling! Den dagen då Jesus kommer tillbaka så kommer han komma till en församling som är redo, smyckad för sin brudgum står det i uppenbarleseboken. Ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Så som Gud tog sin boning, sitt tabernakel ibland Israels folk och så som vi läser i Johannes att ordet blev kött och bodde ibland oss och vi såg hans härlighet i Jesus Kristus, och så som det i uppenbarelseboken 7 står att Guds taberkanel står ibland människorna så har Guds närvaro slått sig ner med sin närvaro i dig och mig. Och det används samma ord när det i 1 kor.3:16 står Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds ande bor i er. Där vi är där är Guds Ande. Är du på Ica så är Guds närvaro där. Är du på jobbet så är Guds närvaro där. När du knackar på hos din granne, så knackar Guds närvaro på. Vi är mobila tabernakel var och en. Och Paulus skriver i Ef.5 Låt er uppfyllas av anden. Och med grammatiken som används så är det något som ständigt pågår, det är något som vi behöver var dag för att vår tro skall ha liv. I det sammanhang som Paulus skriver de här orden så handlar det om att inte berusa sig med vin, och vi vet att det finns mycket som vi kan fylla våra hjärtan med som förstör och bryter ned och som slår oss i bojor. Men där Herrens Ande är, där är frihet. Och därför behöver vi vara kvar i tältet och låta Gud få möta oss om och om igen. Vi behöver inte mer ord. Vi behöver inte mer idéer och mer verksamhet. Vi behöver träda i i herrens vila och fyllas av hans kraft och liv. I gamla testamentet så smorde man människor med olja som en symbol på Andens närvaro, då man smorde människor in i tjänst. Profeter och kungar blev smorda med olja då det blev ett yttre tecken på att kungen blev smord med den helige Ande för att klara av uppgiften som Gud hade gett. Vi ser det även i Jesus tjänst då han säger att Herrens Ande är över mig, han har smort mig till att predika glädjens budkspa för de fattiga. När kung David i Ps 23 säger Du smörjer mitt huvud med olja så får talar det också om oljan som herden smörjer fårets huvud med, som skyddar fåret mot maskar som annars kryper in i huvudet! Vilket blir en riktigt bra bild på det vi talat om. Beskyddet i Guds närvaro. Beskydd ifrån fiender, beskydd för tankar som annars vill dra mig mot mörkret. Oljan används också när man ber för människor om helande. Smörjandet med olja finns med när Jesus sänder ut lärjungara till byarna för att undervisa och be för de sjuka. Vi har också berättelsen ifrån den barmhärtige samariern som häller olja och vin i den slagne mannens sår, en bra bild av hur Jesus ständigt ger av sig själv, av sin närvaros omsorg rakt in i vår nöd och smärta. Och därför så tog jag också med mig min oljeflaska idag. Jag använder den alldeles för sällan. Men idag, så tycker jag att den på ett tydligt sätt kan få visa på Andens närvaro. Det är inget magiskt med själva oljan. Det är ingen religiös ritual, för sånt vill jag inte syssla med. Men det blir en bekräftelse och en hjälp kanske inte minst för ens egen skull att Guds Helige ande verkar. En slags kontaktpunkt som hjälper mig att tro på vad vad Guds ord säger.
Och vill du att jag skall smörja dig idag med olja, i din längtan efter att möta Gud och hans närvaro, så vill jag gärna göra det idag. Närma er Gud, så skall han närma sig er, skriver Jakob. Gud vill uppenbara sitt närvaro för idag. Hur det mötet kommer att bli, det kan jag inte svara på. Men jag vet att det är en genuin upplevelse, ett möte som du och jag behöver! - Inbjudan förbön