Kan hållbar utveckling mätas?

Kan hållbar utveckling mätas? Från politiskt håll finns ett återkommande önskemål om att kunna mäta hållbar utveckling, nu senast från regeringens framtidskommission. 104 Försöken att mäta hållbar utveckling har varit många, det har också begreppen varit. Först diskuterades hållbar utveckling, sedan grön tillväxt och nu pratas det om grön ekonomi. Syftet med detta avsnitt är att besvara frågan om hållbar utveckling verkligen kan mätas och i så fall hur. I avsnittet görs en översikt över arbeten som gjorts såväl nationellt som internationellt. Vi diskuterar FN:s miljöräkenskapsarbete och det svenska miljöräkenskapsuppdraget, Världsbankens beräkningar av genuint sparande, OECD:s arbete med grön tillväxt samt den så kallade Stiglitz-kommissionen. BAKGRUND Sedan 2002 har Sverige en strategi för hållbar utveckling som innehåller ekonomiska, miljömässiga och sociala målsättningar (Skr. 2001/02:172, 2003/04:129, 2005/06:126). Eftersom hållbar utveckling är ett övergripande mål för regeringens politik, är det intressant att utvärdera i vilken utsträckning målet uppnås. För att kunna utvärdera politiken behöver vi kunna mäta om utvecklingen är hållbar eller inte. I samhällsdebatten används ibland bruttonationalprodukten (BNP) som ett mått på välfärd, men att använda BNP som ett välfärdsmått är olyckligt av flera skäl. Exempelvis avspeglas inte miljöskador eller användningen av naturresurser i BNP trots att dessa på sikt kan ha stor betydelse både för produktionen och för människors välfärd. 105 För att kunna kombinera ekonomisk tillväxt med ett hållbart utnyttjande av naturresurser krävs en bättre förståelse av förhållandet mellan ekonomi och ekologi. Vad är hållbar utveckling? Insikten om att ekonomisk utveckling och miljömässiga aspekter inte kan behandlas separat var bakgrunden till att Brundtlandkommissionen 106 inrättades av Förenta Nationerna (FN) 1983. Kommissionen skapades för att hantera oron för den ökade miljöförsämringen och dess konsekvenser för ekonomisk och social utveckling. Enligt Brundtland-rapporten handlar en hållbar utveckling till stor del om fördelningen av resurser inom och mellan generationer (FN, 1987). En av de mest citerade definitionerna av hållbar utveckling antogs av kommissionen Hållbar utveckling är den utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Hur man ska mäta hållbar utveckling diskuterades emellertid inte av kommissionen. Ett försök att konkretisera definitionen är en samhällsutveckling som innebär en icke-fallande intertemporal välfärd, det vill säga att framtida generationers välfärd inte ska vara lägre än dagens (Li och Löfgren, 2010). 104 BNP håller inte måttet längre, Svenska Dagbladet 2011 08 10. 105 Andra brister i BNP som välfärdsmått är till exempel att hushållsarbete, värdet av fritid och inkomstfördelning inte beaktas på ett adekvat sätt. 106 Formellt Världskommissionen för miljö och utveckling. 131

Sedan begreppet hållbar utveckling myntades har många försökt omsätta begreppet i praktiken. De tidiga diskussionerna om hållbar utveckling utgick från två synsätt på hur olika typer av kapital kan ersätta varandra: svag och stark hållbarhet. Begreppet svag hållbarhet härstammar från Hartwick s regel som innebär att om avkastningen av användningen av icke-förnybara resurser investeras i förnybart kapital kan samhällets konsumtionsnivå hållas konstant över tiden (Hartwick, 1977). 107 Med andra ord innebär svag hållbarhet att alla former av kapital är mer eller mindre utbytbara med varandra. Detta synsätt gör det möjligt att uttömma en kapitalstock, till exempel en naturresurs, så länge som det kan kompenseras av en ökning i någon annan kapitalstock. Stark hållbarhet, å andra sidan, innebär att alla kapitalstockar måste hållas intakta och kan därmed inte substitueras mot varandra (Daly och Cobb, 1989; Daly, 1990). Flera sätt att mäta hållbar utveckling har föreslagits. I detta avsnitt kommer välfärdsmåtten grön nettonationalprodukt (Weitzman, 1976) och genuint sparande (Pearce och Atkinson, 1993), som är potentiella indikatorer på svag hållbarhet att studeras. Vi börjar dock med att beskriva hur nationalräkenskaperna har kompletterats med så kallade miljöräkenskaper för att kunna studera samband mellan miljö och ekonomi. MILJÖRÄKENSKAPER Nationalräkenskaperna utgör grunden för att beräkna BNP. En välkänd brist i nationalräkenskaperna är att det bland annat inte beaktar konsekvenserna av miljöförstöring och utarmningen av naturresurser. Detta har varit ett växande problem ända sedan utvecklingen av systemet på 1940-talet (Smith, 2007). Vid FN:s konferens i Rio de Janeiro 1992 rekommenderades därför att miljöräkenskaper skulle utvecklas som ett komplement till nationalräkenskaperna för att utvärdera och styra utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle. FN:s miljöräkenskapsarbete År 1993 publicerade FN sin handbok för miljöräkenskaper, SEEA 1993 (FN, 1993). Även om den ansågs vara ett blygsamt steg framåt för att inkludera miljön i nationalräkenskaperna så var den det första försöket att ta fram gemensamma riktlinjer (Smith, 2007). SEEA 1993 publicerades som en uppsättning internationella rekommendationer snarare än som en internationell standard. Som en följd behövde länder som redan hade etablerat miljöräkenskapsprogram inte nödvändigtvis anpassa sina beräkningssätt. Uppföljaren, SEEA 2003, publicerades gemensamt av FN, IMF, OECD, Världsbanken och Eurostat. Den ger en vägledning till en komplett uppsättning miljöräkenskaper både i fysiska och monetära termer. FN:s statistiska kommission har under 2012 beslutat att göra delar av handboken till en internationell standard. Detta kommer att öka trycket på länder att anpassa sig till de metoder som rekommenderas för att ta fram miljöräkenskaper. 107 Detta innebär att ekonomin följer en bana som är förenlig med Brundtlandkommissionens definition av hållbar utveckling. 132

SEEA:s olika delar Miljöräkenskaperna kan delas upp i fyra kategorier av konton: Flödeskonton som följer nationalräkenskapernas struktur och ger information på branschnivå över användningen av energi och material som insatsvaror i produktionen och uppkomsten av föroreningar och avfall. Utgifter för att skydda miljön och förvalta naturresurserna. Dessa konton identifierar utgifter för industrin, staten och hushållen. Konton för naturresurser. Dessa konton inkluderar exempelvis skogar och fiskbestånd mätt i fysiska och monetära termer. Värdering av icke-marknadsprissatta nyttigheter och miljöjusterade välfärdsmått som grön nettonationalprodukt (NNP) och genuint sparande. Den sista kategorin är av mer experimentell karaktär. När handboken skulle skrivas så fanns inget konsensus kring hur en grön NNP skulle beräknas och ännu mindre konsensus kring om det skulle göras överhuvudtaget. Bristen på samsyn var så stor att flera av länderna som deltog ville exkludera avsnittet från handboken (FN m.fl., 2003). Miljöräkenskaper i Sverige År 1992 fick Statistiska centralbyrån (SCB), Naturvårdsverket och Konjunkturinstitutet i uppdrag av regeringen att utveckla miljöräkenskaper var och en inom sitt område. SCB fick i uppdrag att utveckla fysiska miljöräkenskaper det vill säga ett statistiskt system som kopplar samman miljöstatistik med ekonomisk statistik. Naturvårdsverket skulle utveckla indikatorer och index som kan ge en samlad bild av tillståndet i de svenska ekosystemen och dess förändringar. Konjunkturinstitutet skulle utveckla metoder för monetära miljöräkenskaper och miljöekonomiska modeller som kan användas för samhällsekonomiska konsekvensanalyser. Bakgrunden till regeringsuppdragen var utredningen (SOU 1991:37 38) Räkna med miljön! som föregicks av en internationell debatt som tog fart när Brundtlandkommissionens rapport kom 1987. Naturvårdsverket avrapporterade sin del av uppdraget, ett miljöindexsystem, i en rapport 1993 (Naturvårdsverket, 1993). Konjunkturinstitutet fann efter ca 10 års utvecklingsarbete att det, på grund av svårigheter som diskuteras nedan, inte var realistiskt att försöka ta fram ett välfärdsmått i form av grön NNP (Samakovlis 2008, 2010). Mot bakgrund av Konjunkturinstitutets erfarenheter skedde en inriktningsförändring vilken fastställdes i regleringsbrevet för år 2005. Förändringen innebar att Konjunkturinstitutet frångick de monetära miljöräkenskaperna för att i stället fokusera på samhällsekonomiska analyser som syftar till att förbättra beslutsunderlaget för svensk miljöpolitik. SCB har fortsatt arbetet med att ta fram fysiska miljöräkenskaper, vilket motsvarar de tre första kontona i FN:s handbok för miljöräkenskaper som beskrivits ovan. BERÄKNINGAR AV VÄLFÄRDSMÅTT Det har, som tidigare nämnts, diskuterats huruvida de monetära miljöräkenskaperna skulle kunna användas för att räkna fram en grön NNP. Ett annat välfärdsmått är det genuina sparandet som Världsbanken beräknar för ett stort antal länder. I detta avsnitt diskuteras fördelar och nackdelar med dessa mått. 133

Grön NNP Nettonationalprodukten beräknas som BNP, minus kapitalförslitning av realkapital (mänskligt producerat kapital) såsom byggnader och maskiner. Men konsumtion av icke-marknadsprissatta nyttigheter som till exempel miljökvalitet och värdet av förändringar i naturkapitalet såsom vatten och luft ingår inte. Tanken med grön NNP var att konstruera ett välfärdsmått som bättre beskriver användningen av ekonomins alla resurser inklusive varor och tjänster från det ekologiska systemet. Grön NNP beräknas därför som: Grön NNP = konsumtion + nettoinvesteringar i realkapital löpande miljöskador + nettoförändringar i naturkapitalen Weitzman (1976) visar att grön NNP, under ideala förhållanden, är direkt proportionell mot nuvärdet av den framtida välfärden. Det innebär att information som finns vid mättillfället är tillräcklig för att kunna mäta framtida välfärd och därmed avgöra om utvecklingen är hållbar (Aronsson, 1998). Det är få länder som har försökt räkna ut en grön NNP. De länder som har försökt har gjort det för något specifikt år eller någon enstaka tidsperiod. Tyskland, Japan, Mexiko och Sverige har fokuserat på enstaka år, medan Costa Rica, Indonesien, Korea och Filippinerna har beräkningar för en viss tidsperiod. Det råder stora skillnader i analysernas täckning och värderingsmetoder. Vad man väljer att inkludera beror på landets naturresurstillgångar, föroreningsproblem och datatillgång. Vissa länder inkluderar bara marknadsprissatta varor och tjänster medan andra länder försöker värdera icke-marknadsprissatta sådana. Sammantaget gör detta att grön NNP-beräkningarna inte kan jämföras mellan länder (Samakovlis 2008, 2010). Konjunkturinstitutet har, under åren 1992 2004, utvecklat metoder för att ta fram monetära miljöräkenskaper, bland annat genom ett aktivt deltagande i arbetet med FN:s handbok för miljöräkenskaper. Försök har också gjorts för att beräkna en partiell grön NNP för Sverige. Analyserna, som omfattar både teoretiska och empiriska studier, har främst fokuserat på kväve- och svavelutsläppens skadeverkningar. Andra studier fokuserar på hälsoeffekter från luftföroreningar, naturkapitalets avkastning av ekosystemtjänster och hur värderingsmetoder ska användas i miljöräkenskaperna. I Tabell 12 visas beräkningar för två separata år. Den miljöjustering som görs i form av naturkapitalförslitning och miljöskador uppgår endast till 0,7 procent 1993 och 0,6 procent 1997 av NNP och vägs upp av ökningar i andra poster. Att grön NNP är högre 1997 än 1993 skulle kunna tolkas som att utvecklingen var hållbar. Viktiga poster som växthuseffekten, minskad biodiversitet etc. saknas emellertid i beräkningarna. Gemensamt för alla försök att räkna ut grön NNP, såväl i Sverige som internationellt, är att de är inte är heltäckande och behäftade med stor osäkerhet. 134

Tabell 12 Grön NNP för Sverige 1993 och 1997 Miljoner kronor, 1997 års priser 1993 1997 Konsumtion 1 314 601 1 372 220 Handelsbalansnetto 78 011 161 823 Investeringar 209 854 244 700 Kapitalförslitning -222 529-212 600 Skogslagerökning 6 230 5 670 Gruvuttag -1 250-1 250 Naturkapitalförslitning -5 780-5 420 Miljöskador -3 400-3 300 Grön NNP 1 375 737 1 561 843 Anm.: Kostnader från miljöskador omfattar endast buller och hälsa. Källor: Konjunkturinstitutet och SOU 2000:7. Genuint sparande Det genuina sparandet är värdet av de nettoinvesteringar som inkluderas i grön NNP och mäter välfärdsförändringen över ett kort tidsintervall. 108 I praktiken utgår Världsbankens beräkningar av genuint sparande från nationalräkenskapernas bruttosparande (BNP minus konsumtion) som sedan justeras med hänsyn till kapitalförslitning, utbildningsutgifter (som ett mått på humankapitalinvesteringar), nettoförändringar av naturkapitalstockarna (energi, mineraler, skog) och löpande miljöskador. Dessa beräkningar utförs för ca 200 länder men, för jämförbarhetens skull, begränsas det som ingår i beräkningarna. Som exempel kan nämnas att måttet enbart inkluderar ett begränsat urval marknadsprissatta varor och tjänster och att koldioxidutsläpp är den enda miljöskada som inkluderas. Ett fullständigt välfärdsmått på genuint sparande bör egentligen inkludera värdet av alla förändringar i kapitalstockarna. Det genuina sparandet beräknas som: Genuint sparande = Bruttosparande realkapitalförslitning + utbildningsutgifter - naturkapitalförslitning miljöskador I Tabell 13 visas beräkningar för länder indelade i inkomstgrupper (låg, medel, hög), för världen som helhet och för Sverige. Uttömningen av naturkapital är högre för lågoch medelinkomstländer. Utbildningsutgifterna är högre i höginkomstländer. Det genuina sparandet för Sverige är högt i ett internationellt perspektiv. Ett negativt genuint sparande tolkas vanligtvis som minskad välfärd och ihållande negativa värden som att utvecklingen är ohållbar. En ofta framförd kritik är att utbildningsutgifterna så starkt påverkar det genuina sparandet (Pillarisetti, 2005). Utbildningsutgifter är inte heller något bra mått på investeringar i humankapital eftersom det inte mäter avkastningen på utbildning (Aronsson m.fl., 1997). 108 Det vill säga genuint sparande är endast ett lokalt mått på hållbarhet. 135

Tabell 13 Genuint sparande 2008 Procent av bruttonationalinkomsten Region/land Brutto sparande Kapital förslitn. Netto sparande Utbildning Naturkapital CO 2 Genuint sparande Inkomst (+) (-) (=) (+) (-) (-) (=) Låg 25,9 7,9 18,0 3,4 9,8 0,7 11,0 Medel 31,6 10,9 20,7 3,3 10,2 0,8 13,0 Hög 18,5 13,8 4,7 4,6 2,2 0,2 6,9 Sverige 27,1 12,5 14,6 6,4 0,4 0,1 20,5 Världen 20,9 13,0 7,9 4,2 4,4 0,4 7,4 Källa: Världsbanken (2012b). Teoretiska och empiriska svårigheter Att praktiskt konstruera monetära miljöräkenskaper möter flera svårigheter. De teoretiska begränsningarna har att göra med de starka antaganden som behövs för att man ska kunna tolka grön NNP som ett exakt välfärdsmått. Dessa antaganden utgörs bland annat av att ingen teknologisk utveckling sker och att inga marknadsmisslyckanden förekommer, båda omständigheter som inte håller i verkligheten. 109 Vad gäller de empiriska svårigheterna måste man för varje miljöskada och naturkapital fastställa kvantitativa och kvalitativa förändringar. Här är datatillgången långt ifrån tillfredsställande. Det finns också stora kunskapsluckor vad gäller orsakssambanden mellan koncentrationen av föroreningar i luft, vatten och jord och deras påverkan på natur och hälsa. Härtill kommer svårigheterna att väga samman och sätta pris på miljöskadorna och förändringar i naturkapitalen. En del av de faktiska skadorna kan kostnadsbestämmas med hjälp av marknadspriser, till exempel korrosionsskador, skador på fisk och växande gröda. Svårare är det med skador såsom påverkan på människors hälsa, och förlusten av arter. Kostnaden för sådana skador försöker man uppskatta genom betalningsviljestudier. Sådana studier kan till exempel innebära att hushållen tillfrågas hur mycket de är villiga att betala för att en viss aspekt av miljön inte ska försämras. 110 Mycket förenklat innebär beräkningen av en grön NNP utifrån dagens empiriska underlag ett antagande om att betalningsviljestudier, oftast utförda för små geografiska områden i Sverige, är representativa för hela landet, att dessa värderingar appliceras på osäkra naturvetenskapliga samband för varje miljöskada och naturkapitalstock samt att en aggregering sker för att slutligen justera NNP. Det är uppenbart att dessa ackumulerade osäkerheter kraftigt bidrar till att begränsa möjligheterna att komma fram till ett heltäckande och internationellt jämförbart NNP-mått. NYA INITIATIV ATT MÄTA HÅLLBAR UTVECKLING På senare tid är det framför allt två initiativ att försöka mäta hållbar utveckling som rönt stor uppmärksamhet: den så kallade Stiglitz-kommissionen och OECD:s arbete med grön tillväxt. 109 När man släpper dessa antaganden beror välfärden på tiden. Det är därför välfärdsmått i imperfekta marknadsekonomier har framåtblickande termer (Aronsson och Löfgren, 1995). Den informationen finns redan i skuggpriserna i en perfekt marknadsekonomi, vilket är anledningen till att vi i en sådan ekonomi kan mäta välfärd med variabler som är observerbara vid mättillfället. 110 Betalningsviljestudier används annars oftast i kostnadsnyttoanalyser när det gäller specifika objekt (till exempel ett visst skogsområde) eller projekt (till exempel ett visst vägbygge). De är också bättre lämpade att använda i sådana sammanhang. 136

Stiglitz-kommissionen År 2008 tillsatte den dåvarande franska presidenten Sarkozy den så kallade Stiglitzkommissionen vars uppgift var att analysera BNP:s begränsningar som välfärdsmått och föreslå alternativa eller komplementära mått (Stiglitz m.fl., 2009). Kommissionen bestod av fem ekonomipristagare till Alfred Nobels minne och ett tjugotal andra experter på området. Ett av kommissionens huvudbudskap är att nationalräkenskaperna behöver utvecklas så att de bättre speglar de strukturella förändringar som präglar utvecklingen i en modern ekonomi. Kommissionen menar att den växande andelen av komplexa varor och tjänster gör mätningen av produktion och ekonomisk utveckling svårare än tidigare. Det finns många produkter vars kvaliteter är mångdimensionella och förändras snabbt. Detta är tydligt för varor, som bilar och datorer, men ännu tydligare för tjänster (hälsovård, utbildning, information och kommunikationsteknologi). I vissa sektorer är ökad produktion mer en fråga om ökad kvalitet än ökad kvantitet. Att fånga kvalitetsförändringar är en enorm utmaning som är viktig för att kunna mäta välfärd. Rapporten lyfter fram behovet att flytta fokus från produktion till välfärd, inkomst, konsumtion och tillgångar. Sammanlagt lämnar kommissionen tolv rekommendationer. De diskuterar bland annat behovet av att ta fram objektiva och subjektiva indikatorer på välbefinnande för att mäta individers livskvalitet. På miljöområdet rekommenderas en pragmatisk inställning till att mäta hållbarhet. De anser att en bedömning av om utvecklingen är hållbar kräver en hel panel av väl valda fysiska indikatorer. De menar att en monetär indikator visserligen kan ha sin plats i en sådan indikatorpanel men då bör den utgå från marknadsprissatta kapitalstockar. Sammanfattningsvis menar kommissionen att gå från mått på produktion till välfärd innebär: Att utveckla ett statistiksystem som kompletterar mått på marknadsaktivitet med mått på människors välbefinnande och mått på hållbarhet. Ett sådant system måste av nödvändighet bestå av flera mått eftersom inget enskilt mått kan fånga något så komplext som hållbar utveckling. Frågan om aggregering är viktig, men underordnad upprättandet av ett brett statistiksystem som fångar så många av de relevanta dimensionerna som möjligt. 111 OECD:s arbete med grön tillväxt Enligt OECD handlar grön tillväxt om att främja ekonomisk tillväxt och utveckling samtidigt som vi försäkrar att naturtillgångarna kan fortsätta att tillhandahålla de resurser och miljötjänster som vårt välstånd bygger på. Det handlar också om att främja investeringar och innovation som kommer att stödja hållbar tillväxt och ge upphov till nya ekonomiska möjligheter (OECD, 2011e). För att kunna följa utvecklingen mot grön tillväxt krävs en uppsättning indikatorer som baseras på internationellt jämförbara data. Dessa måste inlemmas i ett begreppsmässigt ramverk och väljas ut enligt väl specificerade kriterier. I slutändan måste de kunna skicka tydliga budskap till beslutsfattare och allmänhet (OECD, 2011e). 111 Egen översättning av Stiglitz m.fl. (2009) sidan 12. 137

Fyra områden, med tillhörande indikatorer, har valts för att fånga huvuddragen i grön tillväxt: Miljö- och resursproduktivitet för att bland annat fånga behovet av en effektiv användning av naturkapital. Exempel på indikatorer är koldioxid-, energi-, material-, vatten- och multifaktorproduktivitet 112. Ekonomiska och miljömässiga tillgångar för att återspegla att minskad tillgång medför risker för tillväxten och för att hållbar tillväxt kräver att kapitalbasen ska hållas intakt. Exempel på indikatorer är färskvatten, skogs- och fisktillgångar, mineraler, land, jord, djurliv. Miljö- och livskvalitet för att fånga miljöhälsoeffekter. Exempel på indikatorer är miljöhälsoproblem och kostnader, exponering för miljörisker och ekonomiska förluster, tillgång till rening av dricks- och avloppsvatten. Ekonomiska möjligheter och politiska lösningar för att urskilja politikens möjligheter till grön tillväxt. Exempel på indikatorer är investeringar i FoU och patent, miljörelaterade innovationer, produktion av miljövaror och tjänster, internationella finansiella flöden av vikt för grön tillväxt, miljörelaterad beskattning, energipriser, vattenpriser och kostnadstäckning. Den gröna tillväxtens flerdimensionella karaktär kräver således ett stort antal indikatorer för att kunna spegla alla aspekter. De omkring 25 indikatorer som nämns under de fyra områdena ovan är inte alla mätbara idag utan kräver vidare utveckling innan de kan implementeras. En stor indikatorpanel riskerar emellertid att inte kunna leverera ett lika entydigt budskap till beslutsfattarna, som ett sammansatt välfärdsmått skulle kunna göra. Fördelen med ett mer lätt kommunicerat mått måste dock vägas mot värderingsproblemet när olika typer av miljöpåverkan ska vägas ihop och aggregeras. Därför förslår OECD en mindre uppsättning huvudindikatorer som är representativa för en bredare uppsättning gröna tillväxtfrågor. Det viktiga men svåra arbetet med att välja ut dessa indikatorer kvarstår dock (OECD, 2011e). HUR SKA VI GÖRA? Vad vi mäter formar det vi gemensamt strävar efter att uppnå. Om vi mäter fel saker eller missförstår våra mått kan vi lätt hamna fel. Att ta fram ett sammansatt välfärdsmått, baserat på så osäkra uppskattningar som diskuterats här, leder till ett ofullständigt och oprecist mått som blir svårhanterligt ur policysynpunkt. Trots att det numera finns en teoretisk grund att stå på är de empiriska svårigheterna så stora att det är orealistiskt att anta att vi inom överskådlig framtid skulle kunna producera ett heltäckande välfärdsmått. Det är därför bättre att följa OECD:s och Stiglitz-kommissionens rekommendationer att ta fram en panel med indikatorer. SCB:s fysiska miljöräkenskaper utgör en utmärkt plattform för detta. SCB har redan tagit fram uppsättningar av hållbarhetsindikatorer i olika sammanhang (SCB 2003, 2007), men ingen lösning är utan problem. Indikatoransatsen utgår från att vissa resurser är särskilt viktiga för en hållbar utveckling. Vad som är viktigt för framtida generationer är svårt för dagens generation att avgöra. 112 Multifaktorproduktivitet mäts som förändring i produktion som inte kan förklaras av förändring i kombinationen av insatsfaktorer, och används ibland som synonym till totalfaktorproduktivitet (OECD, 2011e). 138

Eftersom man inte väger ihop indikatorerna så innebär indikatoransatsen implicit att alla indikatorer måste utvecklas i rätt riktning för att utvecklingen ska vara hållbar, så kallad stark hållbarhet. Det är inte realistiskt att tro att en försämrad utveckling avseende en indikator inte kan vägas upp av en förbättring i en eller flera andra. Därför bör man vara försiktig i tolkningen av indikatorerna och inte tolka en negativ utveckling av en indikator som att den totala utvecklingen är ohållbar. Svårigheterna att ta fram ett heltäckande välfärdsmått innebär inte att vi ska sluta att värdera och analysera miljöpåverkan tvärtom. Det finns idag ett stort behov av ett samhällsekonomiskt underlag till miljöpolitiken. SCB:s fysiska miljöräkenskaper där miljödata hänförs till olika typer av verksamheter privat konsumtion, offentlig förvaltning och näringsliv utgör en viktig insatsfaktor till miljöekonomiska modeller som i sin tur kan användas för att utvärdera alternativa sätt att bedriva miljöpolitik. Sammanfattningsvis har Sverige goda möjligheter att belysa samband mellan ekonomi och miljö samt utvärdera olika former av miljöpolitik. AVSNITTET I KORTHET Hållbar utveckling är den utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Sedan 2002 har Sverige en strategi för hållbar utveckling som innehåller såväl ekonomiska som miljömässiga och sociala målsättningar. Flera sätt att mäta hållbar utveckling har föreslagits. Välfärdsmåtten nettonationalprodukt och genuint sparande är fast rotade i ekonomisk teori och potentiella indikatorer på så kallad svag hållbarhet. Avståndet från teori till praktiska välfärdsmätningar är dock fortfarande långt. Gemensamt för alla försök att mäta hållbar utveckling med ett sammansatt välfärdsmått, som nettonationalprodukt och genuint sparande, är att de är ofullständiga och behäftade med stor osäkerhet. I dagsläget är det bättre att mäta hållbar utveckling med en väl vald uppsättning av indikatorer i stället för med en sammansatt indikator. Eftersom en försämrad utveckling av en indikator kan vägas upp av en förbättrad utveckling av en annan indikator ska man vara försiktig i tolkningen av indikatorerna och inte tolka en försämring som att den totala utvecklingen är ohållbar. 139