Den brittiske parlamentsledamoten Benjamin Disraeli markerade redan i mitten

NÄRHETENS BETYDELSE FÖR FÖRTROENDET FÖR RIKSDAGEN 1 MARTIN BROTHÉN Den brittiske parlamentsledamoten Benjamin Disraeli markerade redan i mitten på 1800-talet den stora betydelse valkretsen har för det parlamentariska uppdraget: The country is nothing; it is the constituency you have to deal with (1844:83). 2 Uttalandet står sig fortfarande; i den representativa demokratin intar valkretsen en central ställning (Jewell 1985:101). 3 Trots den vikt som den representativa demokratin tillskriver valkretsen har statsvetenskaplig forskning kring det minskande förtroendet för politiker, partier och nationella parlament oftast varit helt fokuserad på den nationella nivån. Från USA med sitt federala statsskick vet vi dock att förtroendet varierar systematiskt mellan olika nivåer. I undersökningar har ett något högre förtroende kunnat uppmätas för delstatsregeringarna jämfört med förtroendet för den federala regeringen. Även när vi ser på förtroendet för kongressen och delstaternas egna kongressledamöter återfinns en närhetsrelaterad systematik i medborgarnas förtroendebedömningar. De amerikanska samhällsvetarna Seymour Martin Lipset och William Schneider redovisar resultat från undersökningar som visade att andelen medborgare med förtroende för de egna kongressledamöternas insatser var större än andelen medborgare med förtroende för kongressen som helhet (Lipset & Schneider 1987:381f.; Möller 1998:41). Den fråga man ställer sig är hur motsvarande förtroendebedömningar ser ut bland svenska medborgare när det gäller förtroendet för riksdagen respektive de egna riksdagsledamöterna i valkretsen. Teoretiskt motiveras en sådan studie av intresset att öka kunskapen om närhetens betydelse för medborgarnas förtroendebedömningar. Valkretsen utgör en viktig länk mellan väljare och valda. Det statsvetenskapligt relevanta problem som bör undersökas är hur förtroendet för den valda institutionen som sådan skiljer sig från förtroendet för valkretsens representanter. Vi har möjlighet att pröva frågeställningen om valkretsens roll och hur närheten eventuellt påverkar medborgarnas förtroende för den valda institutionen respektive för valkretsens representanter dels på riksdagen, dels på Europaparlamentet. Ökat förtroende för riksdagen under valåren Tidigare undersökningar om förtroendet för riksdagen har indikerat att förtroendet tenderar att vara något högre under valår jämfört med året dessförinnan 241

Martin Brothén och året därpå (Holmberg 1994; 1999a:110ff.; Brothén 1998:53f. och 63; 1999:253f.). Eftersom 1999 var ett eftervalsår kan vi mot bakgrund av en sådan elektoral cykel förvänta oss ett något lägre förtroende i 1999 års SOM-undersökning för riksdagen jämfört med 1998. I figur 1 redovisas andelen medborgare mellan 1986 och 1999 som haft ett mycket eller ganska stort förtroende för riksdagen. 4 Den frågeformulering som undersökningen baseras på lyder: Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete?. Svarsalternativen har varit: mycket stort förtroende, ganska stort förtroende, varken stort eller litet förtroende, ganska litet förtroende och mycket litet förtroende. 5 Figur 1 Bedömningar av förtroendet för riksdagen 1986-1999 (procent) Procent 60 50 Valår 40 47 49 Valår 30 37 25 Valår 31 24 40 28 18 21 Valår 30 27 10 0 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 Källa: SOM-undersökningarna 1986-1999. Kommentar: Resultaten visar andelen svarspersoner som svarat att de har mycket eller ganska stort förtroende för riksdagen 1986-1999. 1987 har inte tagits med i analysen eftersom svarsalternativen var annorlunda formulerade det året. En elektoral cykel ger sig tillkänna för samtliga valtillfällen under mätperioden. Förtroendet för riksdagen ökar de år vi haft riksdagsval jämfört med året dessförinnan och sjunker året därpå. 6 Sören Holmberg, som var först att belägga förekomsten av en elektoral cykel, menar att densamma egentligen har en mer allmän spridning. Den elektorala cykeln gäller även andra politiska fenomen som kan kopplas till valtillfället (Holmberg 1994). 242

Sett till en elektoral cykel tycks däremot Europaparlamentet vara en institution som inte inplacerar sig på ett förväntat sätt (jfr. Holmberg & Weibull i denna antologi). Förtroendet för Europaparlamentet sjönk nämligen under valåret 1999 jämfört med året dessförinnan. Andelen personer i Sverige med ett mycket eller ganska stort förtroende för Europaparlamentet minskade i och för sig bara från tio till nio procent mellan 1998 och 1999. När dock även andelen personer med ett mycket eller ganska litet förtroende beaktas i analysen med ett s.k. balansmått som väger andelen mycket/ganska stort förtroende mot andelen mycket/ ganska litet förtroende är förändringen påtaglig med en minskning från 39 till 50 (Holmberg & Weibull i denna antologi). Förtroendet för valkretsens ledamöter I de följande analyserna skall vi jämföra förtroendet för den parlamentariska institutionen med motsvarande förtroende för valkretsens ledamöter. Vi skall därmed närma oss frågeställningen om förtroendet för hela institutionen skiljer sig från förtroendet för valkretsens representanter. För riksdagens del jämförs förtroendet för riksdagen med förtroendet för den egna valkretsens ledamöter; för Europaparlamentets del jämförs förtroendet för Europaparlamentet med förtroendet för svenska EU-parlamentariker. 7 Figur 2 redovisar resultaten av analysen. I den övre delen av figuren återges resultaten för riksdagen och i den undre resultaten för Europaparlamentet. I båda fallen redovisas andelen personer med mycket eller ganska stort förtroende. Medborgarnas förtroendebedömningar tycks inte styras av samma mekanismer när det gäller riksdagen och Europaparlamentet. I fråga om närhetens betydelse är tendenserna de motsatta. När det gäller riksdagen är förtroendet högre för institutionen än för valkretsens representanter inom samtliga partier (27 procent respektive 18 procent). För Europaparlamentet är situationen helt annorlunda (8 procent respektive 16 procent). I det senare fallet, men inte i det förra, har således valkretsens ledamöter ett högre förtroende bland medborgarna än institutionen som helhet. I tabell 1 redovisas hur förtroendet för riksdagen och den egna valkretsens ledamöter varierar mellan olika valkretsar. 8 En viss försiktighet bör iakttas när resultaten i tabellen analyseras; det bör hållas i minnet att många av resultaten bygger på ett mycket litet antal svarande och därför inte är statistiskt signifikanta. Tendenserna är dock desamma i det stora flertalet län; förtroendet är lägre för ledamöterna för den egna valkretsen än för riksdagen som helhet. 9 Här är inte platsen att förklara vari orsakerna till skillnaderna i resultaten mellan olika valkretsar består. Däremot hade det varit önskvärt att något kunna utröna varför medborgarna allmänt sett har ett lägre förtroende för valkretsens riksdagsledamöter än för riksdagen som helhet. I nuläget kan vi endast spekulera kring orsakerna. Det faktum att resultaten för Sverige skiljer sig och t.om. går i motsatt riktning jämfört med USA gör det rimligt att fråga sig om närhetens betydelse har att göra med valsystemet och med medborgarnas kännedom respektive kontakter med folkvalda representanter. 243

Martin Brothén Figur 2 Närhetens betydelse. Förtroendet för riksdagen och valkretsens riksdagsledamöter per parti 1999 och förtroendet för Europaparlamentet och svenska EU-parlamentariker per parti 1999 (andel mycket eller ganska stort förtroende, procent) Procent 40 38 37 34 34 30 23 25 27 19 19 18 21 18 15 12 10 10 0 v s c fp m kd mp alla Riksdagen Valkretens riksdagsledamöter Procent 40 30 24 17 16 16 15 16 10 11 9 11 11 8 12 8 8 3 2 0 v s c fp m kd mp alla Europaparlamentet Svenska EU-parlamentariker Källa: SOM-undersökningen 1999. Kommentar: Resultaten visar andelen svarspersoner som angivit mycket eller ganska stort förtroende. Endast personer som besvarat samtliga fyra frågor har medtagits i analysen. Personer som svarat vet ej ingår ej i analysen. (n = 1577) Antalet svarspersoner är 216 (v), 435 (s), 62 (c), 75 (fp), 369 (m), 171 (kd) och 95 (mp). 244

Tabell 1 Förtroendet för riksdagen och för den egna valkretsens riksdagsledamöter i olika län (procent mycket eller ganska stort förtroende) Förtroende för riksdagsledamöter från Förtroende Antal Län valkretsen för riksdagen Skillnad intervjuade Gävleborg 28 30 2 46 Halland 25 25 0 61 Kronoberg 25 22-3 36 Jämtland 25-5 Jönköping 24 33 9 55 Kalmar 24 28 4 53 Västernorrland 23 31 8 52 Blekinge 22 34 12 32 Uppsala 22 31 9 51 Kopparberg 22 24 2 50 Västra Götaland 21 28 7 271 Södermanland 18 29 11 45 Örebro 16 30 14 44 Stockholm 15 31 16 265 Västerbotten 15 27 12 60 Värmland 14 18 4 50 Östergötland 12 26 14 78 Västmanland 12 8 40 Skåne 12 16 4 224 Norrbotten 9 33 24 46 Samtliga 18 26 8 1585 Källa: SOM-undersökningen 1999. Kommentar: Resultaten visar andelen svarspersoner i respektive län som angivit mycket eller ganska stort förtroende för riksdagen respektive för den egna valkretsens riksdagsledamöter. Endast personer som besvarat båda frågorna har medtagits i analysen. Personer som svarat vet ej ingår ej i analysen. Gotland har inte medtagits i tabellen eftersom antalet svarande understiger 10. Det är inte osannolikt att kännedomen om parlamentariker går hand i hand med såväl kontakter som förtroende. Det har t.ex. tidigare visats att människor som har kontakter med partier och politiker har en generellt sett större politikertilltro (Holmberg 1999a:110; Parker & Parker 1993:450 ff.; Brothén 1999). Att det finns ett samband mellan kännedom om enskilda politiker och kontakter med politiker är inte någon särskilt djärv hypotes. Därför kan vi förvänta oss att såväl kännedom som kontakter påverkar medborgarnas förtroende för den egna valkretsens ledamöter. Forskningsresultat tyder också på att kandidatkännedomen är större 245

Martin Brothén i majoritetsvalsystem jämfört med proportionella valsystem (Holmberg 1999b: 261). Det skulle kunna vara anledningen till att resultaten i Sverige och USA vad gäller förtroendet för parlamentet och valkretsens representanter skiljer sig åt. I dagsläget saknar vi material som hjälper oss att på individnivå ta ställning till dessa tänkbara hypoteser. Med hjälp av tidigare undersökningar kan vi dock på aggregerad nivå försöka utröna om det ligger något i ett påstående om att medborgarnas bedömning av den egna valkretsens ledamöter har att göra med medborgarnas kännedom, respektive kontakter med ledamöterna. Precis som vi i tabell 1 kunde analysera andelen medborgare i vardera valkrets/ län med ett mycket eller ganska stort förtroende för de egna riksdagsledamöterna kan vi med hjälp av 1998 års valundersökning och 1998 års SOM-undersökning utläsa andelen medborgare i vardera valkrets med kännedom om riksdagskandidaterna inför valet och andelen medborgare som haft åtminstone någon kontakt med någon riksdagsledamot under det senaste året. Analysen visar på ett positivt samband mellan kandidatkännedom och kontakter. I valkretsar med en hög kandidatkännedom är det också en något högre andel medborgare som har kontakter med riksdagsledamöter jämfört med genomsnittet. Däremot kan inte något samband uppmätas mellan dessa båda aspekter av medborgarnas relationer till valkretsens folkvalda politiker och den allmänna förtroendebedömningen som gjorts i respektive valkrets. Det återstår dock att pröva om resultaten håller på individnivå. Avslutande diskussion Den svenska representativa demokratin tycks fungera tämligen dåligt i den meningen att folkvalda representanter oavsett anledningen härtill åtnjuter ett generellt sett lägre förtroende bland allmänheten än riksdagen som helhet. För den viktiga länken i den svenska representativa demokratin valkretsens representanter har medborgarna ett ganska svagt förtroende. Förtroendet är större för institutionen riksdagen än för valkretsens ledamöter. I det avseendet avviker de svenska resultaten från tidigare undersökningar i USA. Att särskilt notera är att resultaten återspeglar situationen efter Sveriges första riksomfattande personval till riksdagen. Det svenska personvalssystemet har, enligt Sören Holmberg och Tommy Möller, ännu inte fått något riktigt stort genomslag. Endast en begränsad del av riksdagens ledamöter är t.ex. invalda på personliga mandat och andelen väljare som utnyttjade möjligheten att personrösta nådde inte riktigt upp till de högt ställda förväntningar som fanns på systemet (Holmberg & Möller 1999). Om utvecklingen så småningom kommer att gå i riktning mot hur det ser ut i USA med ett såväl mer personorienterat valsystem som ett större förtroende för de egna kongressledamöterna än för kongressen som helhet återstår därför att se. Om vi däremot väljer att vända blicken mot de resultat som återspeglar medborgarnas bedömningar av Europaparlamentet och dess svenska ledamöter är likhe- 246

terna med USA större. I båda dessa fall kommer institutionen sämre ut i medborgarnas förtroendebedömningar än valkretsens ledamöter. Precis som amerikanska medborgare i allmänhet anger ett högre förtroende för delstatens egna kongressledamöter jämfört med hela kongressen i Washington ger svenska medborgare ett högre betyg åt svenska ledamöter i Europaparlamentet jämfört med hela parlamentet. Noter 1 Detta kapitel utgör en del av avrapportering av forskningsprojektet Förtroendet för riksdagen. För deltagande i SOM-institutets utvärderingsresa till Mainz i mars 1999 har stipendium från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och från Paul och Marie Berghaus donationsfond erhållits. 2 Disraeli lät dock uttalandet läggas i romanfiguren Mr Rigby s mun. 3 I Sverige har t.ex. valkretsen haft en statsrättsligt stark ställning. Genom valkretsarna tryggas den lokala och regionala representationen i riksdagen (SOU 1963:17, s. 121 och s. 295; SOU 1970:17, s. 41). Nomineringen av kandidater till riksdagen ligger t.ex. på de regionala partiorganisationernas ansvar; från centralt håll finns inga formella möjligheter att påverka nomineringsprocessen (Brändström 1972; Sköld 1958; Back & Berglund 1978:103 ff.; SOU 1986:27). Att valkretsarna har en framskjuten plats i det politiska livet manifesteras inte minst av ledamöternas placering i riksdagens kammare. En annan indikator på detta är förekomsten av ledamöter som är fortsatt aktiva i lokala politiska församlingar i sin hemkommun eller i landstinget. Att enskilda riksdagsledamöter har uppdrag för det egna partiet på lokal eller regional nivå är också tämligen vanligt (SOU 1965:54, s. 45; Larsson 1986:73; Roth 1996:118 ff. Jfr. Christoffersson 1986). 4 Urvalet för undersökningarna har varierat något under tidsperioden 1986 till 1999. För att uppnå jämförbarhet för hela undersökningsperioden kommer endast svarspersoner med svenskt medborgarskap och personer mellan 15 och 75 år att ingå i de tidsjämförande analyserna i detta kapitel. I 1998 års undersökning saknades 15-åringarna helt (Lithner 1999). 5 Frågan om förtroendet för olika samhällsinstitutioner har ställts i de båda SOM-undersökningarna. Urvalet för undersökningen har därför bestått av 5600 personer i hela Sverige i åldrarna 15-80 år. För en diskussion om frågeformuleringen, se Brothén 1998:51. 6 Mittenalternativet varken stort eller litet förtroende fanns inte med i 1987 års SOM-undersökning, varför viss försiktighet bör iakttas vad gäller resultaten i förhållande till andra års resultat och därmed resultaten för valåret 1988. En jämförelse av balansmåtten (andel stort förtroende minus andel litet för- 247

Martin Brothén troende) visar dock på den elektorala cykelns giltighet också för valåret 1988. Balansmåttet var +34 valåret 1988, jämfört med +28 året dessförinnan. En allmän elektoral cykel för förtroendet för politiker indikeras också av andra undersökningar. En studie kring allmänhetens förtroende för politiker i allmänhet mellan 1973 och 1994 visar t.ex. på ett uppåtgående förtroende i samband med valen, med undantag av valet 1979 (Österman 1995:16). 7 I valen till Europaparlamentet utgör Sverige som helhet valkrets. Den exakta frågeformuleringen har således för de båda jämförelseparen varit: riksdagen respektive riksdagsledamöter från Din valkrets och Europaparlamentet respektive svenska EU-parlamentariker. I samtliga fall har svarsalternativen varit: mycket stort förtroende, ganska stort förtroende, varken stort eller litet förtroende, ganska litet förtroende och mycket litet förtroende. 8 Detta kommer i undersökningen att operationaliseras som län. Det innebär att valkretsarna Stockholms län och Stockholms kommun i denna undersökning slagits samman till Stockholms län. Valkretsarna Malmö kommun, Skåne läns västra, Skåne läns södra respektive Skåne läns norra och östra har slagits samman till Skåne län. Slutligen har Göteborgs kommun, Västra Götalands läns västra, Västra Götalands läns norra, Västra Götalands läns södra och Västra Götalands läns östra valkretsar slagits samman till Västra Götalands län. 9 Enligt tabellen är det endast medborgare i Kronobergs och Jämtlands län som ger valkretsens representanter ett högre förtroende än riksdagen som helhet. Hallänningar har lika stort förtroende för riksdagen som för valkretsens ledamöter. Referenser Andersson, H. G. (1970) Specialisering och samordning inom de politiska partiernas riksdagsgrupper, SOU 1970:16, Stockholm: Grundlagberedningen. Back, P-E. & Berglund, S. (1978) Det svenska partiväsendet, Stockholm: AWE/ Geber. Brothén, M. (1998) Fallande förtroende för riksdagen, i Holmberg, S. & Weibull, L., Opinionssamhället, SOM-undersökningen 1997, SOM-rapport nr., Göteborg: SOM-institutet. Brothén, M. (1999) Stigande förtroende för riksdagen under valår, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Ljusnande framtid, SOM-undersökningen 1998, SOM-rapport nr 22, Göteborg: SOM-institutet. Brändström, D. (1972) Nomineringsförfarandet vid riksdagsval, SOU 1972:17, Stockholm: Grundlagberedningen. Christoffersson, U. (1986) Riksdagsledamöternas arbetsveckor, i Folkets främsta företrädare, SOU 1986:27, Stockholm. 248

Disraeli, B. (1844) Coningsby or the New Generation, Leipzig. Holmberg, S. (1994) Partierna tycker vi bäst om i valtider, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Vägval, SOM-undersökningen 1993, SOM-rapport nr 11, Göteborg: SOM-institutet. Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) (1999) Ljusnande framtid. SOM-undersökningen 1998, SOM-rapport nr 22, Göteborg: SOM-institutet. Holmberg, S. (1999a) Down and Down We Go. Political Trust in Sweden, i Norris, P. (ed.) Critical Citizens. Global Support for Democratic Government, New York: Oxford University Press. Holmberg, S. (1999b) Väljare personkryssar, i Holmberg, S. & Möller, T. (1999) Premiär för personval, SOU 1999:92, Stockholm: Rådet för utvärdering av 1998 års val (Justitiedepartementet). Holmberg, S. & Möller, T. (1999) Premiär för personval, SOU 1999:92, Stockholm: Rådet för utvärdering av 1998 års val (Justitiedepartementet). Jewell, M. E. (1985), Legislators and Constituents in the Representative Process, i Loewenberg, G. Patterson, S. C. & Jewell, M. E. (1985) Handbook of Legislative Research, Cambridge, Massachusetts och London: Harvard University Press. Larsson, T. (1986) Att vara riksdagsledamot, i Folkets främsta företrädare, SOU 1986:27, Stockholm: Folkstyrelsekommittén. Lipset, S. M. & Schneider, W. (1983) The Confidence Gap, New York: Wiley. Lithner, A. (1999) SOM-undersökningen 1998 genomförande och utfall, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Ljusnande framtid, SOM-undersökningen 1998, SOM-rapport nr 22, Göteborg: SOM-institutet. Möller, T. (1998) Politikerförakt eller mogen misstro? Misstron mot politiker och politiska institutioner, Stockholm: Svenska kommunförbundet och Kommentus Förlag. Parker, G. R. & Parker S. L. (1993) Why Do We Trust Our Congressman?, i The Journal of Politics, Vol. 55, No. 2, s. 442-453. Roth, P-A. (1996) Riket, valkretsen och hemkommunen. Lokal och regional representation i den svenska riksdagens andra kammare 1969, Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen. SOU 1958:6 Kandidatnomineringen vid andrakammarval. SOU 1963:17 Författningsutredningen: Sveriges statsskick, del 2 Motiv. SOU 1965:54 Länsdemokratiutredningen. Författningsfrågan och det kommunala sambandet. SOU 1970:17 Grundlagberedningen: Ersättare för riksdagsledamöter. SOU 1986:27 Folkets främsta företrädare. Österman, T. (1995) Vitbok över riksdagsvalet 1994. En långtidsstudie, Stockholm: Tiden. 249