Larsmosjöns och Öjasjöns kontrollresultat år 2012

Larsmosjöns och Öjasjöns kontrollresultat år 2012 Foto: Eeva-Kaarina Aaltonen Hanna Mäntynen Marjo Kalliolinna Jakobstad 2013

2 INNEHÅLL 1. BAKGRUND TILL UNDERSÖKNINGEN... 3 2. GENOMFÖRANDET AV UNDERSÖKNINGEN... 3 3. BAKGRUNDSINFORMATION... 5 3.1 Undersökningsområde och kontrollpunkter... 5 3.2 Väder- och vattenföhållanden år 2012... 8 3.3 Vattenföring, avtappningar och vattenståndet år 2012... 8 4. RESULTAT ANGÅENDE VATTENKVALITET OCH TOLKNING AV DESSA... 11 4.1 Undersökningsmaterial... 11 4.2 Åarna som mynnar ut i Larsmo-Öjasjön år 2012... 11 4.2.1. Vattenkvaliteten i åarna... 11 4.2.2. Ämnesflödet... 13 4.3 Vattenkvaliteten i Larsmosjön år 2012... 15 4.3.1. Vintern... 15 4.3.2. Perioden med öppet vatten... 17 4.4 Vattenkvaliteten i Öjasjön år 2012... 19 4.4.1. Vintern... 19 4.4.2. Perioden med öppet vatten... 21 4.5 Uppmätta metallhalter under augusti månads provtagningsomgång... 24 4.6 Vattenkvalitetens utveckling i Larsmo-Öjasjön... 25 4.6.1. Larsmosjön... 26 4.6.2. Öjasjön... 31 5. BOTTENFAUNARESULTAT (NYMAN 2013)... 36 5.1 Metoder... 36 5.2 Resultat... 36 6. FISKERIKONTROLLEN... 38 6.1 Den årliga informationsinsamlingen... 38 6.2 Granskning av fiskledernas funktionsförutsättningar... 40 7. SAMMANFATTNING... 43 8. KÄLLFÖRTECKNING... 46 9. BILAGOR... 48

KONTROLLRESULTATEN FRÅN LARSMO-ÖJASJÖN ÅR 2012 3 1. BAKGRUND TILL UNDERSÖKNINGEN Larsmosjön avskiljdes från havet genom uppdämning år 1962. Sjön tjänar som råvattenreservoar för industrin i Jakobstadsnejden och staden Jakobstad. Öjasjön dämdes upp år 1969 för att säkra åtkomsten ac vatten åt Yxpilas industri samt Karleby stad. Enligt gällande beslut får högst 5 m 3 /s ledas från Larsmosjön och från Öjasjön högst 1 m 3 /s. Enligt ett tilläggstillstånd beviljat 7.9.1972 får 0 5 m 3 /s tilläggsvatten tas ur Öjasjön när vattnet annars skulle avtappas direkt ut i havet. Västra Finlands vattendomstol har dessutom genom beslut 33/1982 C (2.6.1982) fastställt ett särskilt avtal, enligt vilket högst 2 m 3 /s av Larsmosjöns kvot kan avtappas via Öjasjön. Beslutet gäller tillsvidare. Enligt beslut 96/1969 (24.11.1969) av Västra Finlands vattendomstol var regleringen av Larsmosjön bunden till havsvattennivån och Öjasjöns reglering följde Larsmosjöns reglering. Larsmo-Öjasjöns reglering ändrades fr.o.m. 1.5.1998 enligt beslut nr 56/1996/3 (26.6.1996) av Västra Finlands vattendomstol, som Vattenöverdomstolen till vissa delar har förändrat genom beslut 19.9.1997 (VÖD 106/1997). Regleringen av Larsmosjön lösgjordes därmed från havsvattennivån. Regleringstillståndet (VFM 58/2009/3, 30.11.2009 och VÖD 11/0202/1, 21.7.2011) innehas av Larsmo-Öjasjöns regleringsbolag, som har bildats av kommunerna. Tillståndsinnehavaren skall senast 31.12.2025 ansöka om justering av tillståndsvillkoren. Tillståndsinnehavaren skall övervaka regleringens inverkan på vattendraget och inverkan på fiskstammarna på ett sätt som framgår ur tillståndsvillkor 5). Larsmo-Öjasjöns regleringsbolag har en överenskommelse om skötseln av kontrollen tillsammans med UPM Kymmene Abp och Öjasjöns regleringsbolag. Det första gemensamma kontrollprogrammet är daterat 31.3.1998 (Aaltonen 1998) då regleringsförändringen trädde i kraft. Kontrollen förverkligades enligt detta program med vissa preciseringar och förändringar åren 1998 2011. Då det nuvarande regleringstillståndet trädde i kraft i slutet av år 2011, gjordes ett nytt kontrollprogram upp för perioden 2012 2016 (Aaltonen 2012), som godkändes av Södra Österbottens NTM-central genom beslut EPOELY/112/07.00/2010 (22.5.2012). Programmet för fiskerikontrollen har godkänts i en separat tillståndsprocess, om vilken Västra Finlands miljötillståndsverk gett sitt beslut 59/2009/3 30.11.2009 och Vasa förvaltningsdomstol fastställt 11/0700/2 (24.10.2011). 2. GENOMFÖRANDET AV UNDERSÖKNINGEN År 2012 förverkligades det första året av Larsmo-Öjasjöns kontroll enligt det nya kontrollprogrammet (Aaltonen 2012), som till stor del följer det gamla programmet. Den största förändringen är, att förutom att man utför fyra omfattande provtagningsomgångar även utför tre observationsomgångar för eutrofieringskontrollen under perioden med öppet vatten, då vattenprov endast tas från ytvattnet på 1 m och 0-2 m djup. Därtill har man tagit bort bestämningen av fast substans ur analysurvalet. Till det nya kontrollprogrammet (Aaltonen 2012) har tillsatt förutom kontroll av vattnets kvalitet även kontroll av vattenståndet och vattenföringen, vattenväxtligheten, kontroll av fågelfauna och bottendjur samt fiskerikontroll enligt kraven i tillståndsvillkoren. Vattenståndet och vattenföringen Vattenståndet på Larsmosjöns sida mäts kontinuerligt vid Storströmmens mareograf och på Öjasjöns sida med Reipskärs automatiska pegel. Vid dessa stationer beräknas vattenståndets dygnsmedelvärden som rapporteras månatligen.

4 Peglar som kan ses av allmänheten finns vid Hickarö och Gertruds bro samt vid Esse och Purmo ås mynningar och på Kronobysidan vid Hästö. I denna rapport anges vattenståndet vid Storströmmen och havsvattenståndet år 2012 (figur 5). Vattenföringen ut i havet (Hästgrundet, Gertruds och fiskleden) har kalkylerats automatiskt vid UPM Kymmene Abp, utgående från uppgifter om vattenstånd och öppethållningstiderna för luckorna (figurerna 3 och 4, bilaga 2). Vattenvegetation På tre olika stränder (Sandgrundet, Svartvattugrundet och Lilla Kalvholmen) har en vattenvegetationsutredning gjorts fem gånger sedan år 1998 (Nyman 1998, 1999 2000, 2003 och 2008). Följande vattenvegetationsutredning görs år 2014, då man även utför en omfattande vegetationskartering. Fågelfaunan Omfattande fågelinventeringar har blivit gjorda åren 1999 och 2005 (Hannila 2002 och 2006). År 1998 gjorde Mellersta Österbottens ornitologiska förening rf en begränsad fågelinventering och om denna framställdes en särskild rapport (Hannila 1999). Följande fågelinventering görs år 2014. Bottenfaunan Bottenfaunaprover har årligen tagits och behandlats av Curt Nyman. Resultaten har rapporterats i en separat rapport (Nyman 2013) och ett kort sammandrag av resultaten ingår i denna rapport. En omfattande bottenfaunainventering gjordes år 2005 (Nyman 2005) och den görs följande gång år 2014. Vattenkvaliteten Vattenprov tas från Larsmosjön vid tre observationspunkter med djuphöljor (L9, L10 och L11) och från Öjasjön vid sex observationspunkter (Ö1 Ö6). I kontrollprogrammet ingår dessutom observationspunkterna i den sk. Larsmosjöns kanal (Ö7), i åarna som rinner ut i Larsmo-Öjasjön (L1, L2, L3 och L4) samt de vid regleringsdammarna (L5 och L6). Provtagningen och analyseringen för perioden 2012 2015 (option 2016) har beställts av NabLabs Oy. Analysresultaten från år 2012 är presenterade i bilagorna 3 och 4. Fiskbestånd och artsammansättning Norra svenska fiskeområdet har samlat in information om antalet fiskare på området, använda fångstredskap och fångst (Wistbacka 2013). Resultaten från fiskeriförfrågan presenteras i denna rapport. Höstsommaren 2009 utförde man även ett provfiske i Larsmosjön och resultaten har samlats i en separat rapport (Tikkanen 2010). Följande fiskeriförfrågan görs vid årsskiftet 2012/2013 och provfisket hösten 2013. Fiskledernas funktion Norra svenska fiskeområdet utredde år 1998 genom provfiske hur fisklederna vid Gertruds och Reips fungerar (Wistbacka 1998). Utgående från resultaten av utredningen har man åtgärdat Gertruds fiskled så att fiskarnas vandring har blivit lättare vid högvattenföring. Utredningen gjordes på nytt under åren 2003 2004 (Wistbacka 2004). En utredning över fiskledens funktion i Storströmmen gjordes under år 2005 (Keränen 2005) och vid Bågast fiskled hösten 2009 och 2010 (Keränen 2009 ja 2010). Slutrapporten är publicerats år 2011 (Keränen 2011). Man undersöker årligen regleringens inverkan

5 på fiskledernas funktionsförutsättningar med hjälp av information om vattenståndet och fiskledernas öppethållningstider. Rapportering Rapporteringen sker enligt ikraftvarande kontrollprogram. I denna rapport behandlas resultaten från de årliga kontrollerna av vattenkvalitet, bottenfauna och fiskeri för år 2012 och dessa jämförs med material från tidigare år. Rapporten har sammanställts av Österbottens vatten och miljö rf. Föregående omfattande sammandragsrapport har gjorts av resultaten från åren 1989 1995 (Kalliolinna 1996). År 2010 färdigställdes en rapport som berör utvärdering av skador på fiskerinäringen på grund av förändringar i vattenkvaliteten i Larsmosjön under åren 1977 2009 (Kalliolinna m.fl. 2010). År 2012 färdigställdes utredningen Undersökning av de faktorer som påverkar vattenkvaliteten i Öjasjön och åtgärder som minskar skadorna. I undersökningen granskades bl.a. Öjasjöns vattenbalans och avtappningar, uppdateringen av belastningsutredningen, förebyggningen av försurning, åtgärder som främjar vattenskyddet och vården (Nyman 2012). 3. BAKGRUNDSINFORMATION 3.1 Undersökningsområde och kontrollpunkter Larsmosjön som ligger mellan Karleby och Jakobstad är konstgjord sjö som dämdes upp ur havet år 1962 och som sträcker sig ut över områden inom Pedersöre, Kronoby och Larsmo kommuner. Larsmosjön har en förbindelse till Öjasjön som är mindre och byggdes år 1969, via en cirka 400 meter lång kanal. Kanalen går genom Långös södra ända via näset vid Gåsören ut till Jouxfjärden i Öjasjön. Bysundets del i Öjasjön har en förbindelse till Bredviken via Boholmens kanal. Larsmo-Öjasjöns tillrinningsåar har en tillrinningsarela på sammanlagt 3 973 km 2 och sjöbassängens tillrinningsområde är 410 km 2. Mera specifik information om Larsmosjöns och Öjasjöns hydrologi finns samlade i tabell 1. Hydrologiska data om Kronoby å, Esse å, Purmo å och Kovjoki å som alla rinner ut i Larsmosjön finns presenterade i tabell 2. Tabell 1. Hydrologisk information om Larsmosjön och Öjasjön (Palko m.fl. 1987, Tana & Langi 1987). Variabel Larsmosjön Öjasjön Sammanlagt Avrinningsområde 4 280 km 2 Areal 73 km 2 12 km 2 85 km 2 Volym 168 milj. m 3 27 milj. m 3 195 milj. m 3 Medeldjup 2,6 m 1,6 m 2,3 m Maximidjup 10 m 9 m

6 Tabell 2. Hydrologisk information om åar som mynnar ut i Larsmosjön (Vesihallitus 1984, Ekholm 1993). Vattenföring m 3 / s Sjö- Tillrinningsområde MHQ MQ MNQ % F km 2 Kovjoki å 20,0 2,4 0,1 0,7 292 Purmo å 60,0 6,9 0,8 2,4 864 Esse å 34,0 15,8 5,6 9,8 2 054 Kronoby å 46,0 6,1 0,9 2,8 788 Åarna sammanlagt 160,0 31,2 7,4 3 998 Larsmo-Öjasjöns vatten rinner ut i havet via dammluckorna vid Hästgrundet och Gertruds. Dessutom finns i banken mellan sjön och havet fyra båtslussar (Hästgrundet, Gertruds, Palma och Bågast). Vid Gertruds och Storströmmen finns fungerande fiskleder. I Öjasjön vid Bågast (fd. Kräkilä) har man byggt om fiskleden år 2008 och dess funktion har testats åren 2009 och 2010 (Keränen 2009 och 2010). Enligt Nymans (2012) beräkningar är vattenföringen från Larsmosjön till Öjasjön cirka 52 milj.m 3 /år alltså tre gånger större än enligt Rantalas (1991) balansberäkningar, och inget vatten rinner längre från Öjasjön ut i Larsmosjön. Vattnets uppehållstid har sedan 1990-talet halverats från nio månader till cirka fyra och en halv månader. Uppehållstiden vid Bysundet är betydligt mindre än vid Bredviken eftersom största delen av vattnet från Larsmosjön och Kronoby å rinner via Bysundet (Leiviskä 1993). På Larsmosjöns sida finns sammanlagt nio provtagningspunkter (tabell 3), varav fyra ligger i åarna som rinner ut i sjön (L1 L4), två i närheten av dammluckorna (L5 och L6A), en i Larsmosjöns hölja (L9) och två i fjärdarna (L10 och L11). Hästgrundet observationspunkt i Larsmosjön (L6) flyttades år 1997 till Fårholmsströmmen (L6A), eftersom den nya observationspunkten beskriver bättre kvaliteten på vattnet som strömmar ut från Larsmosjön. År 1998 tillades för Öjasjöns kontroll en ny observationspunkt i Boholmens kanal (Ö2). Idag finns det sammanlagt sju provpunkter på Öjasjöns sida, varav en finns i kanalen som leder till Larsmosjön (Ö7), en i Bysundets kanal som förenar Bredviken och Bysundet (Ö2) och fem i sjöns fjärdar (Ö1 och Ö3 Ö6). Undersökningsområdet och observationspunkterna för vattenkvalitet presenteras i figur 1. Tabell 3. Observationspunkterna för kontrollen av Larsmo-Öjasjöns vattenkvalitet år 2012. Provpunkt ID tot.djup (m) koordniater (KKJ) Larsmosjöns tillrinningsåar Kovjoki å, Bockholmskanalen L 1 2,9 7062550-2439450 Purmo å L 2 3,7 7060700-2441100 Esse å L 3 3,0 7060440-2441500 Kronoby å L 4 3,3 7072000-2450120 Larsmosjön Gertruds L 5 7,1 7078070-2439200 Fårholmsviken L 6A 2,6 7066820-2438750 Kalvholmsfjärden Korsskäret L 9 10,1 7077300-2442200 Mörtgrundet L 10 4,0 7072350-2442350 Gloskärsfjärden /Admiral L 11 3,5 7069100-2439400 Öjasjön Jouxfjärden Ö 1 1,7 7075450-2448100 Boholmens kanal Bredviken, södra Bredviken, norra Bysundets vik Träskminnsviken Kanalen som leder till Larsmosjön Sundbäcken, pumpstation Ö 2 1,7 7075610-2450230 Ö 3 1,8 7076750-2451000 Ö 4 6,7 7078800-2450900 Ö 5 7,4 7079280-2447090 Ö 6 3,6 7082000-2449250 Ö 7 2,0 7075040-2447220 S 1 0,6 7058696-2440923

Figur 1. Observationspunkterna för Larsmo-Öjasjöns kontroll. 7

3.2 Väder- och vattenföhållanden år 2012 8 Vintern 2011/2012 var exceptionellt varm, endast i februari 2012 var det kallare än normalt och nederbördsrik (figur 2). I januari låg nederbördsmängden och den genomsnittliga temperaturen på en normal nivå. I början av februari rådde en kall köldperiod, som sänkte hela månandens medeltemperatur med cirka 2 grader kallare än normalt. Nederbördsmängden var nästan det dubbla vilket ökade på snötäcket. Mars var varmare än normalt och regnmängden var endast hälften av det normala. I aprilmaj regnade det rikligt och temperaturen var då en aningen lägre än normalt. Sommarmånadernas temperaturer låg i närheten av det normala. Den månatliga nederbörden var i genomsnitt mindre i juli, då det å andra sidan regnade nästan dubbelt så mycket än det normala i augusti. Hösten var aningen varmare än genomsnittet och i oktober regnade det dubbelt så mycket jämfört med det normala. November var aningen torrare och varmare än genomsnittet. December var dock mycket kall, regnmängden var aningen större jämfört med den längre tidsperioden. Figur 2. Den månatliga totalnederbörden i Korplax år 2012 och jämförelse med medelvärdena för långtidsperioden (1981 2010)samt den månatliga medeltemperaturen i Kronoby år 2012 och jämförelse med medelvärdena för långtidsperioden (1971-2000) (Meteorologiska institutet 2012). 3.3 Vattenföring, avtappningar och vattenståndet år 2012 Från de åar som rinner ut i Larsmo-Öjasjön, mäts flödet vid Esse å och Kronoby å. De övriga åarnas flöden har beräknats på basen av Kronoby ås flöden, i förhållande till storleken på åarnas tillrinningsområden. I beräkningen har man använt Kronoby ås flöden, eftersom sjöprocenten i åns tillrinningsområde bäst motsvarar Purmo ås och Kovjoki ås sjöprocent (Tabell 2). Medelvattenföringen i Esse å vid Herrfors var 24,4 m 3 /s, vilket är större än föregående år och definitivt på en högre nivå än det långtida medelvärdet (14,5 m 3 /s) (bilaga 1). Åns vårflöde började öka i mars och ökade ända fram till maj (figur 3). Kronoby ås flöden var som högst i april-maj och de största flödena (46,9 m 3 /s) uppmättes vid månadsskiftet. Åns flöde sjönk dock snabbare än Esse ås toppflöde under våren. Augustimånads rikliga nederbörd syntes tydligt i bägge åars flöden, som ökade betydligt. Esse ås flöde var som högst (38,5 m 3 /s) i början av november, då åns medelflöden var betydligt större än normalt i oktober och november. Höstens toppflöde i Kronoby å och kom i oktober och flödet var betydligt mindre än det som uppmättes i maj.

9 Figur 3. Kronoby och Esse ås månatliga medelvattenföring år 2012 samt Esse ås medelvärden för långtidsperioden (1991-2000) (Södra Österbottens NTM-central 2012) och Den månatliga medelvattenföringen i åarna som mynnar ut i Larsmosjön år 2012 samt medelvärden för (1996 2007) (Södra Österbottens NTM-central 2010). Tillrinningen via åarna till Larsmo-Öjasjön år 2012 presenteras i figur 3. År 2012 var den beräknade tillrinningen till sjön från Esse, Kronoby, Purmo och Kovjoki åar sammanlagt 49,5 m 3 /s, vilket var betydligt större än föregående år. Som störst var tillrinningen i maj; flödena i augusti och oktober var högre än medeltillrinningen. Endast i december var åarnas sammanräknade flöden betydligt mindre än normalt. Avtappningen från Larsmo-Öjasjön ut i havet var år 2012 i genomsnitt 45,8 m 3 /s, vilket är över 80 % mer än medelvärdet under jämförelseperioden 1999 2005 (25,4 m 3 /s) (bilaga 2). Endast i februari och december avtappade man i genomsnitt mindre vatten ut i havet och i februari avtappades vatten endast via fisklederna (figur 4). Som vanligt förekom de största avtappningarna i april. Sommarens regn i augusti ökade åarnas flöden till en exceptionellt hög nivå och därför var även avtappningarna flerfaldiga jämfört med det normala. Även avtappningarna i september, oktober och november förblev stora, då de var cirka dubbelt så stora jämfört med det långtida medelvärdet. Av avtappningarna år 2012 utfördes 50 % via Hästgrundet, 33 % via Gertruds och 17 % via fisklederna. Figur 4. Den månatliga avtappningen från Larsmosjön via Hästgrundet och Gertruds samt fisklederna (Gertruds, Storströmmen och Bågast) år 2012 och medelvärdena för långtidsperioden (1999 2005).

10 Vattenståndet i Larsmo-Öjasjön vid Storströmmen samt havsvattenståndet (N 60 -systemet) år 2012 presenteras i figur 5. Larsmo-Öjasjöns reglering ändrades fr.o.m. 1.5.1998 på så sätt att målnivån ligger enligt N 60 -systemet mellan +10 - +20 cm, vilket är ca 15 cm högre än tidigare. År 2012 förblev vattennivån i Larsmo-Öjasjön huvudsakligen inom målnivån (tabell 4). Under början av året var dock sjöns vattennivå på en betydligt högre nivå än målnivån och var i början av januari till och med på nivån +45 cm. Under resten av år 2012 var överskridningarna av målnivån betydligt mindre och inga underskridningar av målnivån förekom år 2012. Närmare mot hösten började vattennivån återigen stiga och i september och november överskreds målnivån under sammanlagt 18 dagar. Sammanlagt överskreds målnivån år 2012 under 45 dagar (12 %), vilket är betydligt fler än det genomsnittliga under åren 1998 2005 (>+20 cm 5%). Vattennivåns överskridningar berodde främst på det höga havsvattenståndet. Underskridningar av målnivån (< +10 cm) har å sin sida i genomsnitt förekommit under 21 % av året under den långa tidsperioden (Aaltonen m.fl. 2006). Figur 5. Vattenståndet i Larsmo-Öjasjön vid Storströmmen och havsvattenståndet år 2012. Av figuren framgår även avtappningarna från Hästgrundet, Gertruds och fisklederna. Tabell 4. Larsmo-Öjasjöns månatliga vattennivå år 2012. År 2012 vattenstånd > +20 cm vattenstånd +10 cm +20 cm vattenstånd < +10 cm dagar (d) nivå (cm) dagar (d) nivå (cm) dagar (d) nivå (cm) januari 16 21-45 15 15-20 - - februari 3 21-22 26 15-19 - - mars - - 31 15-16 - - april 3 21-22 27 15-20 - - maj 5 21-24 26 15-19 - - juni - - 30 14-17 - - juli - - 31 12-17 - - augusti - - 31 16-19 - - september 4 22-24 26 16-20 - - oktober 7 21-24 24 17-20 - - november 7 21-24 23 16-20 - - december - - 31 16-17 - - tot 45 321 0 % 12,3 87,7 0

11 4. RESULTAT ANGÅENDE VATTENKVALITET OCH TOLKNING AV DESSA 4.1 Undersökningsmaterial Vid tolkningen används kontrollresultaten från de prov och analyser Nab Labs Oy har utfört (bilagor 3 och 4). Vinterproven togs i mars under isen. Sammanlagt sex provtagningsomgångar utfördes under perioden med öppet vatten, varav fem förekom i maj-augusti och en i oktober. En förteckning över använda metoder finns i samlade i bilaga 11. Till rapporten bifogas även fabrikernas och stadens råvattenresultat från Larsmosjön (UPM Kymmene Abp), från Öjasjön (Ab Kokkola Power Oy) och från Esse å (Jakobstads Vatten) från år 2012 (bilagorna 5 7). 4.2 Åarna som mynnar ut i Larsmo-Öjasjön år 2012 4.2.1. Vattenkvaliteten i åarna Vattnet i alla de åar som rinner ut i Larsmo-Öjasjön är surt, brun till färgen samt mycket järn- och näringsrikt. Vattenkvaliteten i Esse å har vanligtvis varit bäst, eftersom vattendragets sjöar jämnar ut och förbättrar åvattnets kvalitet. Kovjoki å har vanligtvis haft den sämsta vattenkvaliteten. Under år 2012 var vattenkvaliteten i alla Larsmo-Öjasjöns tillrinningsåar sämre än föregående år. Generellt låg den genomsnittliga vattenkvaliteten i Kovjoki å, Purmo å och Kronoby å på samma nivå jämfört med varandra (tabell 5). Halterna av totakväve varierade mellan 1343 1657 µg/l, och var som högst i Purmo å och Kovjoki å. Halten av totalfosfor (77 99,4 µg/l) var å sin sida högst i Kronoby å. Vattnet i alla tre åar var också grumligt (9,8 14,8 FNU) och mycket järnrikt (4,35 5,25 mg/l). Kovjoki å hade det mest grumliga och järnrika vattnet. Även åvattnens medelvärden för färg var höga (311 368 mgpt/l) och färgvärdet var högst i Kronoby å. Vattnet i Purmo å var i genomsnitt det suraste och åvattnets alkalinitet, eller buffertförmåga, var det enda som förblev en aning u nder gränsen för den nöjaktiga nivån och låg således på en måttlig nivå. Även vattnet i Kovjoki å var nästan lika surt och värdet för åvattnets alkalinitet låg endast en aning över gränsen för den nöjaktiga nivån. Esse ås vattenkvalitetsresultat avvek markant från de övriga åarnas genomsnittliga vattenkvalitet och vattnet i Esse å hade den bästa kvaliteten för nästan alla parametrar. Tabell 5. Den genomsnittliga vattenkvaliteten i åarna som rinner ut i Larsmo-Öjasjön år 2012. Det bästa värdet för varje vattenkvalitetsparameter har poöängterats ut med grönt och det sämsta med rött ph Alkalinitet Aciditet Grumlighet Färg* Järn Fosfor Kväve mmol/l mmol/l FNU mgpt/l mg/l µg/l µg/l Kovjoki å L1 6,0 0,105 0,308 14,8 336 5,25 77,0 1643 Purmo å L2 5,8 0,093 0,295 9,8 311 4,35 87,0 1657 Esse å L3 6,7 0,175 0,133 4,2 121 1,43 39,6 856 Kronoby å L4 6,3 0,180 0,245 12,1 368 4,85 99,4 1343 *komparator Om man jämför mellan olika provtagningsomgångar, var vattenkvaliteten i Esse å på en betydligt jämnare nivå gällande alla parametrar jämfört med de övriga åarna. Esse ås ph-värden var under alla provtag-

12 ningsomgångar år 2012 högre och åvattnet var huvudsakligen endast en aning surt eller nästan neutralt (figur 6). Vattnet i de övriga åarna som rinner ut i Larsmo-Öjasjön var huvudsakligen surt. Variationen mellan de olika åarnas ph-värden var minst i proven som togs i mars. Vattnet i Purmo å och Kovjoki å var surare än i Kronoby å under nästan varje provtagningsomgång. Som surast var vattnets under provtagningsomgången i maj i Purmo å (ph 5,5). Variationen i åvattnens buffertförmåga var på basen av alkalinitetsvärdena som störst mellan provtagningsomgångarna i mars och maj. Buffertförmågan var som bäst i alla åar under provtagningsomgången i mars och som sämst i maj. Inverkan från vårens smältvatten sänkte särskilt buffertförmågan i Purmo å, Kronoby å och Kovjoki å under provtagningsomgången i maj. Sänkningen av buffertförmågan i Esse å vart betydligt mildare. Åvattnens buffertförmåga var år 2012 bättre än föregående år och alkalinitetsvärdena underskred inte bestämningsgränsen i ett enda prov. Buffertförmågan i Esse å var under alla provtagningsomgångar nöjaktig liksom under föregående år. Buffertförmågan i Kronoby å var huvudsakligen nöjaktig förutom i maj då den var måttlig. Den sämsta buffertförmågan hade Purmo å och Kovjoki å i maj, då de inte alls hade någon buffertförmåga kvar. Den bästa buffertförmågan hade Kronoby å i maj, då alkalinitetsvärdet (0,29 mg/l) överskred tydligt gränsen för en god buffertförmåga. Figur 6. Åvattnens surhetsgrad och alkalinitet (buffertförmåga) vid de olika provtagningstillfällena år 2012. Figur 7. Åvattnens grumlighet och färgvärden samt järnhalt vid de olika provtagningstillfällena år 2012

13 Vattnet i Esse å var under alla provtagningsomgångar år 2012 det klaraste av alla åvatten (fig 7). Det grumligaste vattnet fanns huvudsakligen i Kovjoki å. Även färgvärdena var betydligt lägre i Esse å än i de övriga åarna. Förutom i Esse å, steg färgvärdena betydligt i alla åar mellan provtagningstillfällena i juni och juli. Esse ås färgvärde var som högst i augusti. Esse ås järnhalter var betydligt lägre under alla provtagningstillfällen jämfört med de övriga åarna. Järnhalterna i alla åarna varierade dock i samma riktning mellan de olika provtagningstillfällena. De lägsta halterna uppmättes i alla åar i maj och de högsta i augusti. Esse ås näringshalter var både för fosforns och kvävets del betydligt lägre än i de övriga åarna under alla provtagningstillfällen år 2012 (figur 8). Kvävehalterna var huvudsakligen som högst i början av augusti, dock uppmättes den allra högsta kvävehalten (2100 µg/l) i Purmo å i oktober. Fosforhalterna var förutom i Esse å som högst i början av augusti, då även variationen i halterna mellan åarna var som störst. Årets högsta fosforhalter uppmättes i Kronoby å (210 µg/l) och i Purmo å (200 µg/l) i början av augusti. Fosforhalten i Esse å var som högst (51 µg/l) i juli. På basen av hela årets medelvärden för fosforhalten var vattnet i Esse å år 2012 eutroft och de övriga åarnas vatten mycket eutroft. Figur 8. Åvattnens fosfor- och kvävehalt vid de olika provtagningstillfällena år 2012. 4.2.2. Ämnesflödet Ämnesflödet till sjön Ämnesflödet via åarna till Larsmosjön liksom flödet ut till havet uträknades på årsnivå utgående från kontrollresultaten (n = 7). Ämneshalterna multiplicerades med medelvattenföringen under tre månader (bilaga 8). Andelen (%) av de olika åarna med avseende på vattenföringen och ämnesflödet till Larsmosjön under år 2012 presenteras i figur 9. Av den sammanlagda vattenmängden från åarna år 2012 (49,5 m 3 /s) kom nästan hälften från Esse å, cirka en femtedel från vardera Purmo och Kronoby åar och knappt en tiondel från Kovjoki å. Ämnesflödet till Larsmosjön via åarna bestod år 2012 av 92 ton fosfor och 1 882 ton kväve (bilaga 8). Största delen av ämnesflödet kom från Esse å. Kovjoki ås näringsflöde var det lägsta både gällande kväve och fosfor. Särskilt kväveflödet från Esse å var större än från de andra åarna, då åns andel var över en tredjedel av det totala flödet. Purmo ås andel av kväveflödet var cirka en tredjedel och Kronoby ås andel ungefär en femtedel. Endast en tiondel av totalkväveflödet kom till Larsmo-Öjasjön via Kovjoki å. Fosforbelastningen fördelades mera jämnt över Esse å, Kronoby å och Purmo å, då fosforflödet från alla tre åar var cirka 30 % vardera av det totala flödet. Även Kovjoki ås andel av fosforflödet var cirka en tiondel av totalflödet. Esse ås belastning på sjön var klart mindre och de övriga åarnas belastning högre än vad dess andel var av vattenföringen. Från Kronoby å var andelen kväve i förhållande till vattenföringen en aning större och fosfor betydligt större. Från Purmo å var kvävebelastningen å sin sida större än åns fosforbelastning med tanke på vattenmängden som strömmade genom ån. Andelen av belastningen på Larsmo-Öjasjön från Kovjoki å var endast en aning (1-2 %) större än tillflödet både gällande kväve och fosfor.

14 Figur 9. Vattenmängden och ämnesflöden från åarna till Larsmosjön år 2012. Åarnas ämnesflöde följer väl variationerna i vattenflödet (figur 10) och vid större flöden är även ämnesflödena större än normalt. År 2012 var åarnas medelflöde större än någonsin tidigare och var sammanlagt 49,5 m 3 /s. Även ämnesflödena var större än normalt. Åarnas sammanlagda kväveflöde var klart den största under kontrollperioden 1990-2012; fosforflödet har å sin sida varit på en ännu högre nivå år 1992.

15 Figur 10. Vattenmängden och ämnesflöden från åarna till Larsmosjön (figurerna till vänster) och från sjön ut i havet (avtappningarna och fisklederna, figurerna till höger) under åren 1990 2012 (Märk: flödena från fisklederna är beräknade från och med år 1996). Flödet ut i havet Även ämnesflödet ut till havet via Gertruds och Hästgrundets dammluckor samt fisklederna uträknades på årsnivå utgående från kontrollresultaten (n = 7). Ämneshalterna multiplicerades med medelvattenföringen under tre månader (bilaga 8). År 2012 var medelflödet från Larsmosjön ut havet 45,8 m 3 /s, vilket är mera än föregående år och betydligt mera än medelvärdet under åren 1999 2005 (25,4 m 3 /s). Även ämnesflödena från Larsmosjön ut i havet var år 2012 betydligt större än medelvärdena under 1999- och 2000- talet. På basen av Larsmosjöns kontrollmaterial var ämnesflödet från sjön ut i havet år 2012 cirka 60 ton fosfor och 1 550 ton kväve. På basen av siffrorna förblev drygt en tredjedel (34,2 %) av kvävet och nästan en femtedel (17,6 %) av fosforn kvar i sjön av det som rann ut i sjön via åarna. 4.3 Vattenkvaliteten i Larsmosjön år 2012 4.3.1. Vintern Temperaturen i Larsmosjön varierade i mars mellan 0,2 2,6 C. Temperaturskillnaden mellan ytvattnet och det bottennära vatten betydligt mindre än föregående år (bilaga 3). Det varmaste bottennära vattnet fanns liksom föregående år i Larsmosjöns djuphölja vid Kalvholmsfjärden (L9). I mars 2012 var Larsmosjöns vatten relativt surt, ytvattnets ph-värden varierade mellan 5,8 6,4 och det bottennära vattnet var en aning surare än ytvattnet vid alla fyra provtagningspunkter (figur 11). Alkaliniteten, alltså vattnets buffertförmåga, var nöjaktig dock låg ytvattnet vid alla provtagningspunkter mycket nära gränsvärdet för en god buffertförmåga (>0,2 mmol/l). Figur 11. Surheten och alkaliniteten (buffertförmågan) i Larsmosjöns yt- (1 m) och bottenvatten (-1 m) vintern 2012.

16 Syresituationen i Larsmosjön var i mars relativt god (figur 12). Syrets mättnadsgrad i ytvattnet (65 77 %) var en aning bättre än föregående år och i det bottennära vattnet fanns det rikligt med syre kvar. Särskilt vid Larsmosjöns djupaste punkt vid Kalvholmsfjärden (L 9) var syresituationen i det bottennära vattnet betydligt bättre än föregående år, då syrets mättnadsgrad i det bottennära vattnet var 38 %. På grund av den relativt goda syresituationen, hade inte heller järn- och näringshalterna i det bottennära vattnet stigit till samma nivå som föregående år. Figur 12. Syrets mättnadsgrad i Larsmosjöns yt- (1 m) och bottenvatten (-1 m) vintern 2012. Vattnet i Larsmosjön var mycket brunt och järnrikt under vintern (figur 13). Kontrollproven från mars visade att vattnets färgvärden varierade mellan 100-200 mg Pt/l och var alltså en aning högre än föregående år. Det högsta färgvärdet som uppmättes i ytvattnet (150 mg Pt/l) fanns i Fårholmens vik (L 6A) och det lägsta (100 mg Pt/l) vid Mörtgrundet (L 10) samt Gloskärsfjärden (L 11), där det bottennära vattnets färgvärde (200 mg Pt/l) å andra sidan var det allra högsta. Variationen i Larsmosjöns järnhalter (0,88 2,70 mg/l) var, på grund av den goda syresituationen i det bottennära vattnet, betydligt mindre än år 2011. Liksom färgvärdet, fanns även den högsta järnhalten i ytvattnet (2,20 mg/l) i Fårholmens vik. Den lägsta järnhalten (0,88 mg/l) uppmättes i Kalvholmsfjärden (L 9), där halten i det bottennära vattnet var å sin sida den allra högsta (2,7 mg/l). Även på andra platser var järnhalterna i det bottennära vattnet betydligt högre än halterna i ytvattnet. Figur 13. Färgtalet och järnhalten i Larsmosjöns yt- (1 m) och bottenvatten (-1 m) vintern 2012. Vintern 2012 var variationerna i näringshalterna mellan olika provpunkter mycket likartade både gällande kväve och fosfor och näringshalterna i det bottennära vattnet var på alla provpunkter betydligt högre än vid ytan (figur 14). Larsmosjöns fosfornivå var högre än föregående år, då totalfosforhalten var 29-37 µg/l i ytvattnet och 31-44 µg/l i det bottennära vattnet. Kvävehalterna var å sin sida nästan på samma nivå som föregående år och varierade i ytvattnet mellan 840-980 31-44 µg/l och i det bottennära vattnet mellan

17 1200-1300 31-44 µg/l. Kvävehalterna i ytvattnet var som högst (970-980 31-44 µg/l) vid Gertruds (L5) och i Fårholmens vik (L6A). Den klart högsta fosforhalten i ytvattnet (37 µg/l) uppmättes i Fårholmens vik. Figur 14. Fosfor- och kvävehalten i Larsmosjöns yt- (1 m) och bottenvatten (-1 m) vintern 2012. 4.3.2. Perioden med öppet vatten I slutet av maj var temperaturen i Larsmosjöns vatten mycket jämn, runt 13-15 C (bilaga 3). Som varmast var vattnet i början av augusti, då sjövattnets temperatur var 18-20 C. I oktober hade vattnets temperatur, liksom föregående år, sjunkit till drygt under 10 C. Under perioden med öppet vatten hade vattenpelaren en jämn temperatur och alla parametrar hade en jämn kvalitet. Under perioden med öppet vatten varierade ph-värdena i Larsmosjön mellan 6,0-6,9 och värdena för alkalinitet mellan 0,06 0,17 mmol/l (figur 15). Vattnet var liksom föregående år som surast och hade sämst buffertförmåga i maj. Sjövattnets genomsnittliga ph- och alkalinitetsvärden låg nästan på samma nivå vid de olika provpunkterna. På basen av resultaten från perioden med öppet vatten var Larsmosjöns vatten lindrigt surt i hela vattenpelaren och sjöns buffertförmåga var både i ytvattnet och i det bottennära nöjaktig. Under provtagningsomgången i maj var sjövattnets ph-värden de lägsta för perioden med öppet vatten och sjöns buffertförmåga var sämre än genomsnittet och var endast på en försvarlig nivå. Figur 15. Surhet och alkalinitet i Larsmosjöns ytvatten (1m) och det bottennära vattnet (botten -1 m) under perioden med öppet vatten år 2012. Larsmosjöns vatten hade även gällande syrehalterna en jämn kvalitet i hela vattenstapeln på alla provpunkter. Ytvattnets syresituation var endast en aning sämre än föregående år, då syrets mättnadsgrad varierade mellan 72 87 %. I det bottennära vattnet låg syrets mättnadsgrad mycket nära samma nivå (74 85 %), och därav hade det bottennära vattnets syresituation inte försämrats på en enda kontrollpunkt. Syresituationen var som bäst på alla provtagningspunkter i oktober. I genomsnitt var syrets mättnadsgrad under perioden med öppet vatten som högst vid Mörtgrundets kontrollpunkt L 10.

18 Under perioden med öppet vatten var färgvärdet i Larsmosjöns ytvatten i genomsnitt 160 190 mg Pt/l och var betydligt högre än föregående år. De lägsta färgvärdena uppmättes i maj och som mörkast var vattnet i oktober. Färgvärdet i det bottennära vattnet vid alla kontrollpunkter låg under alla provtagningsomgångar i huvudregel på samma nivå som ytvattnet. I genomsnitt var färgvärdet en aning högre vid Gertruds kontrollpunkt (L 5) än vid de övriga punkterna (figur 16). På basen av kontrollproven var Larsmosjöns vatten även år 2012 mycket järnrikt. Sjöns vatten var under alla provtagningsomgångar av jämn kvalitet i hela vattenstapeln även beträffande järnhalterna, då ytvattnets halt i genomsnitt var 1,6 2,6 mg/l och halten i det bottennära vattnet 1,7 2,3 mg/l. Liksom färgvärdet, uppmättes de lägsta halterna i maj och de högsta i oktober. År 2012 var järnhalten i genomsnitt som högst i Fårholmens vik (L 6A) och som lägst vid Gloskärsfjärden (L 11). Figur 16. Medelvärdena för färg och järnhalten i Larsmosjöns ytvatten (1 m) och det bottennära vattnet (botten -1 m) under perioden med öppet vatten år 2012. Den genomsnittliga fosforhalten (43-50 µg/l) i Larsmosjöns ytvatten var högre under perioden med öppet vatten än under vintern. Även kvävehalten (~1000 µg/l) var aningen högre, då de genomsnittliga näringshalterna låg nästan på samma nivå som under vintern. I förhållande till varandra hade fosfor- och kvävehalterna i ytvattnet och det bottennära vattnet vid alla kontrollpunkter under perioden med öppet vatten en jämn nivå, då ingen temperaturskiktning rådde i sjön och på grund av detta hade vattnet en mycket jämn kvalitet genom hela vattenstapeln (figur 17). Under perioden med öppet vatten låg järnhalterna i genomsnitt på en likartad nivå vid alla kontrollpunkter. Fosforhalten var som högst i juli-augusti och den enskilt högsta fosforhalten (63 µg/l) uppmättes i Fårholmens vik (L 6A) i juli. Kvävehalten å sin sida var som högst under provtagningsomgången i maj, då de högsta kvävehalterna (1400 µg/l) uppmättes i Fårholmens vik samt vid Kalvholmsfjärden (L9). På basen av de genomsnittliga fosforhalterna var Larsmosjöns vatten eutroft under perioden med öppet vatten. Figur 17. Medelvärdena (n=3) för fosfor- och kvävehalten i yt- (1 m) och bottenvattnet (botten -1 m) i Larsmosjön under perioden med öppet vatten år 2012.

19 Larsmosjöns a-klorofyllhalter var under perioden med öppet vatten år 2012 2,0 21,2 µg/l. De genomsnittliga halterna (8,0 13,7 µg/l) varierade ganska mycket mellan olika provpunkter (figur 18) och var betydligt högre vid Mörtgrundets (L 10) kontrollpunkt. Som högst var a-klorofyllhalterna i regel i juli, med undantag för Kalvholmfjärdens kontrollpunkt (L 9), där halten var som högst i början av augusti. Den enskilt högsta a-klorofyllhalten (21,2 µg/l) uppmättes vid Fårholmens kontrollpunkt (L 6A) i juli. Klorofyllhalten är ett mått på mängden svävande alger, eller växtplankton, som i sin tur beskriver eutrofieringsgraden av vattnet. Enligt eutrofieringsklassificeringen, som beräknats på basen av medelvärdena (juli-augusti) var Larsmosjöns vatten eutroft på alla kontrollpunkter. Figur 18. Larsmosjöns genomsnittliga a-klorofyllhalt (0-2 m) under perioden med öppet vatten år 2012. På basen av kontrollresultaten och resultaten från provtagningar vid simstränder var vattnet i Larsmosjön ur hygienisk synvinkel av god badvattenkvalitet år 2012 (bilaga 9). 4.4 Vattenkvaliteten i Öjasjön år 2012 4.4.1. Vintern Vattentemperaturen i Öjasjön varierade i mars mellan 0,1-2,9 C (bilaga 4). I Bysundsvikens (Ö5) bottenhölja och i bottenhöljan i Bredvikens norra del (Ö4) rådde en tydlig temperaturskiktning, temperaturskillnaden mellan yt- och bottenvattnet var cirka 2 C. Vintern 2012 var även ytvattnet i Öjasjön aningen surt och ph-värdena (5,5 6,3) låg mycket nära samma nivå som i Larsmosjön. Det bottennära vattnets ph-värden var både i Bredvikens norra del (Ö4) och i Bysundsviken (Ö 5) lite högre än vid ytan (figur 19). Det suraste vattnet fanns i Träskminnsviken (Ö6), där även buffertförmågan var som sämst. Öjasjöns buffertförmåga var dock bättre än föregående år, då den var nöjaktig vid kontrollpunkterna i Träskminnsviken och i Bredvikens norra del och på de övriga punkterna god. Det högsta alkalinitetsvärdet (0,34 mmol/l) uppmättes i Boholmens kanal (Ö2). Figur 19. Surhet och alkalinitet i Öjasjöns yt- (1 m) och bottenvatten (botten -1 m) under vintern 2012.

20 Syresituationen i mars 2012 var aningen sämre än föregående år, då syrets mättnadsgrad i ytvattnet var 34 73 % (figur 20). Den sämsta syresituationen fanns liksom föregående år i Boholmens kanal (Ö 2) och den bästa i Larsmosjöns kanal (Ö 7). Syresituationen i det bottennära vattnet var betydligt sämre än i ytvattnet vid bägge av Öjasjöns djuphöljor. Särskilt i Bysundets bottennära vatten hade syresituationen försämrats avsevärt, då syrets mättnadsgrad var endast 10 %. Figur 20. Syremättnadsgraden i Öjasjöns yt- (1 m) och bottenskikt (botten -1 m) under vintern 2012. Vintern 2012 var Öjasjöns vatten vid alla kontrollpunkter mycket brunt och järnrikt. Som vanligt är det i Öjasjön stora skillnader i färg- och järnhalterna mellan punkterna (figur 21). På grund av grundvattnets inverkan, var färgvärdet (150-175 mg Pt/l) och järnhalten (2,2 2,5 mg/l) lägre än vid övriga punkter i både ytvattnet och det bottennära vattnet vid Bredvikens norra del (Ö4). Det högsta färgvärdet (300 mg Pt/l) och den högsta järnhalten (7,4 mg/l) uppmättes å sin sida i Boholmens kanal (Ö2). Färgvärdet och järnhalten i Bysundets (Ö 5) bottennära vatten var aningen högre än i ytvattnet. Figur 21. Färg och järnhalt i Öjasjöns yt- (1 m) och bottenskikt (botten -1 m) under vintern 2012. I mars 2012 var näringshalterna i Öjasjön betydligt högre än i Larsmosjön. Öjasjöns fosforhalt i ytvattnet varierade mellan 35-60 µg/l och kvävehalten på motsvarande sätt mellan 1200-1400 µg/l (figur 22). De områdesvisa variationerna i fosforhalten var större än för kväve. I Bredvikens norra del (Ö 4) var fosforhalten i ytvattnet det lägsta, då halten i det bottennära vattnet ännu en aning lägre. De högsta fosforhalterna uppmättes i Jouxfjärden (Ö 1), Boholmens kanal (Ö 2) samt i Larsmosjöns kanal (Ö 7). I regel hade ytvattnets kvävehalter en jämn nivå mellan de olika kontrollpunkterna.

21 Figur 22. Fosfor- och kvävehalterna i Öjasjöns yt- (1 m) och bottenskikt (botten -1 m) under vintern 2012. 4.4.2. Perioden med öppet vatten I maj var vattentemperaturen i Öjasjöns ytvatten cirka 14-16 C. I början av augusti var sjövattnet som varmast, då ytvattentemperaturen var cirka 18-20 C. Under augustis provtagningsomgång kunde man observera en temperaturskiktning vid Bysundets kontrollpunkt (Ö 5), då temperaturskillnaden mellan ytvattnet och det bottennära vattnet var 2,1 C. I oktober hade sjöns vatten klart kallnat och vattnets temperatur var vid alla kontrollpunkter cirka 10 C. Under perioden med öppet vatten varierade Öjasjöns ph-värden mellan 5,7 6,9 och alkaliniteten mellan 0,05 0,24 mmol/l. I genomsnitt var Öjasjöns vatten en aning surt och hade en nöjaktig buffertförmåga (figur 23). De lägsta ph-värdena uppmättes i regel under provtagningsomgången i maj, då även sjöns buffertförmåga var tydligt som svagaste, då endera på en försvarlig nivå eller strax över gränsen för en nöjaktig nivå. Det lägsta ph-värdet och den svagaste buffertförmågan uppmättes i Larsmosjöns kanal (Ö 7) i maj. Som högst var ph-värdena i juli-augusti, då alkalinitetsvärdet på alla kontrollpunkter låg på åtminstone en nöjaktig nivå för buffertförmågan. Det fanns mer variationer i ph-värdena mellan olika punkter än det fanns för alkalinitetsvärdena. Figur 23. Surhet och alkalinitet i Öjasjöns ytvatten (1 m) och bottenskikt (botten -1 m) under perioden med öppet vatten 2012. Under perioden med öppet vatten år 2012 var syresituationen i Öjasjön i regel god, syrets mättnadsgrad i ytvattnet varierade mellan 49 86 %. I maj och oktober var syresituationen god på alla kontrollpunkter både i ytvattnet och i det bottennära vattnet. Den i genomsnitt sämsta syresituationen (figur 24) fanns i Boholmens kanal (Ö 2), där syrets mättnadsgrad i ytvattnet var endast 49 % i augusti. Den allra sämsta syresituationen uppmättes under augusti månads provtagningsomgång i det bottennära vattnet vid Bysundet (Ö 5), där syrets mättnadsgrad var endast 17 %.

22 Figur 24. Syrets mättnadsgrad i Öjasjöns ytvatten (1 m) och bottenskikt (botten -1 m) under perioden med öppet vatten år 2012. Under perioden med öppet vatten var Öjasjöns genomsnittliga färgvärden och järnhalter betydligt högre än föregående år, då den områdesvisa variationen var liksom föregående år mycket stor (figur 25). I genomsnitt var vattnets färgvärde och järnhalt lägre i Bredviken (Ö 3 och Ö4). De i genomsnitt högsta färgvärdena och de högsta järnhalterna uppmättes på kontrollpunkterna i Jouxfjärden (Ö 1), Boholmens kanal (Ö 2), Bysundet (Ö 5) och Larsmosjöns kanal (Ö 7). Under perioden med öppet vatten 2012 hade Öjasjöns vatten en ganska jämn kvalitet i hela vattenstapeln med beaktande på färgvärdena och järnhalterna. Ytvattnets och det bottennära vattnets skillnader i halter var som störst i Bysundet i augusti, då man uppmätte den enskilt högsta järnhalten (5,5 mg/l) för perioden med öppet vatten i kontrollpunktens bottenskikt. Det högsta färgvärdet (450 mg Pt/l) uppmättes å sin sida i Larsmosjöns kanal i oktober. Figur 25. Medelvärdena för färg och järnhalten i Öjasjöns yt- (1 m) och bottenvatten (botten -1 m) under perioden med öppet vatten år 2012. Under perioden med öppet vatten varierade de genomsnittliga fosforhalterna i Öjasjön mellan 27 100 µg/l och kvävehalterna mellan 720 1 500 µg/l. De områdesvisa variationerna i näringshalterna var i likhet med variationerna i färgvärdet och järnhalten under perioden med öppet vatten (figur 26). I genomsnitt var både fosfor- och kvävehalterna lägre i Bredviken (Ö 3 och Ö 4) samt i Träskminnsviken (Ö 6). Under perioden med öppet vatten var fosfornivån lite högre än under vintern, då halterna var som högst i juli-augusti. Kvävehalterna varierade mera under perioden med öppet vatten än under vintern och i regel förblev halterna en aning under vinterns kvävenivå. Som högst var halterna i maj. På basen av näringshalterna Öjasjöns vatten en mycket jämn kvalitet i hela vattenstapeln. Kronoby å som rinner ut till Bysundet gör vattnet mörkar och höjer halterna av näringsämnen. Under perioden med öppet vatten var Öjasjöns vatten på basen av den genomsnittliga fosforhalten eutroft i Bredviken och Träskminnsviken och på övriga områden mycket eutroft.

23 Figur 26. Medelvärdena för fosfor- och kvävehalten i Öjasjöns yt- (1 m) och bottenvatten (botten -1 m) under perioden med öppet vatten 2012. Under perioden med öppet vatten år 2012 varierade Öjasjöns a-klorofyllhalter mellan <1 24,6 µg/l. De genomsnittliga klorofyllhalterna för hela perioden med öppet vatten (6,1 15,3 µg/l) var betydligt högre än under föregående år. Även de områdesvisa skillnaderna var ganska stora, då Boholmens kanal (Ö 2) var klart den mest eutrofa (figur 27). De lägsta halterna uppmättes i regel i maj, och de högsta halterna å sin sida i regel i juli. Enligt den ekologiska klassificeringens medeltal (juli-augusti) var Träskminnsvikens kontrollpunkt (Ö 6) lindrigt eutrof, då den genomsnittliga halten förblev en aning lägre än gränsen för den eutrofa nivån. På övriga områden var a-klorofyllhalterna på en eutrof nivå. Figur 27. De genomsnittliga a-klorofyllhalterna i Öjasjön (0 2 m) under perioden med öppet vatten 2012. Till sin hygieniska kvalitet hade Öjasjön gott badvatten både på basen av kontrollresultaten samt på basen av resultaten från provtagningarna vid Bredviken och vid Öja simstrand (bilaga 9). Sjöskabb, som ställde till med besvär för badare, förekom i början 1990-talet vid Hickarö och Bredviken. Snäckor fungerar som mellanvärdar för sjöskabb och dessa förekom speciellt i sjöns norra och östra delar (Aaltonen 1992 och Storbacka 1994). Den senaste observationsmisstanke på sjöskabb gjordes år 2006 vid Bredvikens simstrand. Sommaren 2012 observerades inga blågröna alger i samband med badvattnets kontrollprovtagning. Under sommaren kom det dock in till Karleby stad anmälningar om observationer på blågröna alger från privata sommarstugestränder (Rintala 2013, personligt meddelande).

24 4.5 Uppmätta metallhalter under augusti månads provtagningsomgång Från alla kontrollpunkter i Larsmo-Öjasjön samt från alla åar som rinner ut i sjön fastställdes de metallhalter som ingår i förteckningen över ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön (Statsrådets förordning 868/2010). Proven tog i samband med provtagningsomgången i augusti (6.8.2012). Resultaten presenteras i bilagorna 3 och 4 och har samlats i nedanstående tabell 6. Resultaten har främst jämförts med de miljökvalitetsnormhalter (EQS-värden) som stadgats i Statsrådets förordning om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön i bilaga C. I samband med provtagningen varierade ph-nivån i Larsmo-Öjasjöns vatten mellan 6,3 6,8. Åvattnet som rann ut i sjön var en aning surare och ph-variationen var mellan 5,8 i Kovjoki å till 6,4 i Esse å. Vid alla sjöpunkter underskred halterna för kvicksilver, kobolt och bly klart de fastställda miljökvalitetsnormerna (EQS) för dessa metaller och var på så vis på en nivå som inte är skadligt för vattenmiljön. Av åvattnen var Kovjoki ås vatten det av sämst kvalitet, men EQS-värdena underskreds även där. Kvicksilverhalten var i regel under bestämningsgränsen, som är en tiodel av EQS-värdet. Kadmiumhalten varierade i åvattnen mellan 0,03 0,08 µg/l och i sjövattnet mellan < 0,01 0,04 µg/l och underskred på så vis klart den skadliga nivån som är 0,08 µg/l. Alla blyhalter var under 1,3 µg/l, alltså betydligt lägre än EQS-värdet som är 7,2 µg/l. Nickelhalterna varierade mellan 4,1 9,1 µg/l och underskred på så vis klart EQS-värdet som är 20 µg/l. Å- och sjövattnens bly- och nickelhalter avvek inte från varandra. De lösliga zinkhalterna på Larsmosjöns kontrollpunkter underskred den oskadliga nivån (totalhalt 21 µg/l och löslig halt 7,1 µg/l) fastställd i EU:s riskanalyser (Risk Assessment Report 2008). Zinkhalterna på Öjasjöns kontrollpunkter låg nära halten för den oskadliga nivån och åvattnens halter överskred en aning den oskadliga nivån, särskilt i Kovjoki å och Kronoby å. De lösliga kobolthalterna på Larsmosjöns och Öjasjöns kontrollpunkter underskred klart halten som bedömts som oskadlig (Nagpal 2004, 4,0 µg/l). Av åvattnen var Co-halten i Kovjoki å nära gränsen mellan den skadliga och oskadliga nivån, men i de övriga åvattnen var Co-halterna en aning högre än i sjön men dock klart på den oskadliga nivån. Jämfört med de uppmätta halterna av kadmium, kobolt, nickel, zink och kvicksilver från havsområdet utanför Karleby (Ratia och Kalliolinna 2013) låg halterna i Larsmo-Öjasjön i stort sett på samma nivå. Förutom några små, enskilda undantag kunde det inte mätas överskridningar av normhalterna i någotdera vattenområdet.

25 Tabell 6. Metallhalterna (µg/l) på kontrollpunkterna inom Larsmo-Öjasjöns samkontroll i augusti 2012. Alla övriga förutom kvicksilver har fastställts ur filtrerade prov (0,45µm). Jämförelsevärden: Hg, Cd, Ni och Pb: Statsrådets förordning 868/2010, Zn: Risk Assessment Report 2008 och Co: Nagpal 2001. Provpunkt Provdjup (m) ph Aluminium Järn Kvicksilver Mangan Kadmium Cobolt Bly Nickel Zink Al Fe Hg Mn Cd lösl. Co lösl. Co lösl. Ni lösl. Zn lösl. µg/l µg/l µg/l µg/l µg/l µg/l µg/l µg/l µg/l EQS /oskadlig halt 0,05 0,08 4 7,2 20 7,1 L1 1,0 5,8 1200 6900 0,007 250 0,08 4,4 0,48 9,1 20 L2 1,0 6,0 1200 6600 0,01 190 0,07 2,6 0,55 8,5 18 L3 1,0 6,4 460 2100 <0,005 200 0,03 1,2 0,4 5,0 9,3 L4 1,0 6,2 650 5800 0,01 160 0,06 1,4 0,75 6,3 15 L5 1,0 6,6 370 2300 <0,005 140 0,03 0,24 0,73 4,6 4,4 L5 3,0 6,6 390 2400 <0,005 140 0,02 0,25 0,64 5,5 5,1 L5 6,0 6,6 380 2300 <0,005 150 0,01 0,25 0,53 4,7 5,0 L6A 1,0 6,6 460 3000 <0,005 170 0,02 0,65 0,53 4,6 6,0 L9 1,0 6,7 410 2300 <0,005 120 0,04 0,23 0,50 4,8 3,9 L9 5,0 6,6 330 2300 <0,005 130 0,01 0,23 0,52 4,8 4,1 L9 9,2 6,6 450 2500 <0,005 150 0,02 0,28 0,57 6,4 4,5 L10 1,0 6,6 360 2300 <0,005 160 0,01 0,25 0,54 4,3 4,0 L10 2,7 6,7 380 2300 <0,005 160 0,02 0,26 0,71 4,7 4,0 L11 1,0 6,7 370 1800 <0,005 140 <0,01 0,16 0,45 4,1 3,0 L11 2,5 6,7 340 1900 <0,005 130 0,01 0,15 0,52 4,6 4,1 Ö1 1,0 6,5 560 5200 0,006 130 0,02 0,69 0,55 5,0 7,1 Ö2 1,0 6,4 500 5300 <0,005 130 0,02 0,78 0,64 4,4 5,2 Ö3 1,0 6,5 320 2700 <0,005 220 0,01 1,1 0,87 5,5 7,8 Ö4 1,0 6,8 290 1800 <0,005 220 0,02 0,57 0,96 5,6 5,9 Ö4 3,0 6,8 220 2000 <0,005 220 0,01 0,57 0,93 5,6 6,6 Ö4 5,6 6,7 230 2000 <0,005 230 0,02 0,6 0,98 7,2 5,7 Ö6 1,0 6,7 350 2800 <0,005 320 0,03 1,4 1,3 6,2 7,6 Ö5 1,0 6,6 450 4400 <0,005 160 0,02 0,82 0,76 5,6 8,3 Ö5 4,0 6,5 500 4700 <0,005 180 0,02 0,99 0,70 5,4 5,8 Ö5 6,1 6,3 500 5500 <0,005 270 0,02 1,7 0,67 5,6 6,3 Ö7 1,0 6,4 580 4700 0,006 120 0,03 0,76 0,54 5,1 12 S1 0,1 4,4 7000 410 1500 4.6 Vattenkvalitetens utveckling i Larsmo-Öjasjön Utvecklingen av vattenkvaliteten i Larsmo-Öjasjön granskas nedan med basis av vattenkvalitetsresultaten från ytvattnet (1 m) vid bägge sjöars djupa punkter (L 9, L 10 och L 11 samt Ö 4 och Ö 5), förutom syre, där basis för granskningen har varit det bottennära vattnet (botten -1 m). Variablerna som

26 granskas är: surhet, alkalinitet, syremättnad (endast vinter), färg, järn, totalfosfor, totalkväve och a- klorofyll (endast perioden med öppet vatten). I figurerna presenteras vinterresultaten (n=1) och medeltalen för perioden med öppet vatten. I fråga om surhet och alkalinitet har minimivärdena för perioden med öppet vatten varje år presenterats. Medeltalen för perioden med öppet vatten under åren 1986-2011 har beräknats från medelvärden för tre provtagningsomgångar (n=3). Sedan år 2012 har man beräknat medeltalen för perioden med öppet vatten enligt det nya programmet, som medeltal från sex provtagningstillfällen (n=6). I samband med rapporteringen för år 2012 kunde man inte observera att ökningen av provtagningstillfällena skulle ha haft en inverkan på de olika vattenkvalitetsparametrarnas medelvärden. I jämförelsen år 2012 har man både bearbetat material enligt det gamla programmet (n=3) och det nya programmet (n=6). Resultaten från båda jämförelsemetoder gav i regel en mycket progressiv bild av Larsmo-Öjansjöns vattenkvalitet år 2012. De i programmet ökade provtagningstillfällena för eutrofieringsbedömningen höjde dock en aning a-klorofyllhaltens medelvärde, jämfört med den tidigare jämförelsemetoden. På basen av granskningen, är uppfattningen att förnyandet av provtagningen under perioden med öppet vatten skulle ge en mera noggrann bild över a-klorofyllhalterna sommartid, utan att desto mera inverka på medelvärdena för de övriga parametrarna som granskas. Vid granskning över den längre tidsperioden har resultaten från perioden med öppet vatten haft en mindre variation både mellan olika områden och mellan olika år än under vintern. Den mera jämna vattenkvaliteten mellan olika områden under perioden med öppet vatten, jämfört med vinterns vattenkvalitet, torde förutom att bero på skillnaderna i årstider också även på att det finns fler mätresultat, samt på den utjämnande inverkan då man räknar medelvärdet för dessa resultat. 4.6.1. Larsmosjön Surhet Gloskärsfjärdens och Mörtgrundets ph-värden har förblivit relativt jämna under vintrarna på 2000-talet, då ph-värdet har rört sig runt 6,5 (figur 28). Vid Kalvholmsfjärden har variationen varit större och till exempel vid årsskiftet 2006/2007 rådde en låg ph-nivå (ph 4,7) vilket kunde tydligt observeras i Kalvholmsfjärdens ytvatten vintern 2007. Även ph-värdet vintern 2008 (ph 5,3) var lågt. Vintern 2009 hade surheten i Kalvholmsfjärdens ytvatten nästan återgått till en normal nivå. År 2012 var Larsmosjöns vatten på alla provpunkter betydligt surare än tidigare år. Figur 28. Ytvattnets (1 m) surhetsgrad under vintern och surhetsminimivärde under perioden med öppet vatten åren 1986 2012. Den områdesvisa variationen i surhetsminimin under perioden med öppet vatten har varit mindre än ph-värdena vintertid. Trenden för ph-minimin under perioden med öppet vatten har i huvudregel varit ökande ända fram till år 2006. Den låga ph-nivån som rådde vintern 2006/2007 kunde observeras i värdena på alla områden under perioden med öppet vatten år 2007, då surhetsminimin sjönk avsevärt

27 (ph 5,3-5,4). Som undantag för de övriga områdena var Gloskärsfjärdens vatten också exceptionellt surt i maj 2004 (ph 5,7). Under perioden med öppet vatten har ph-minimina förblivit på nivån 6,0 sedan år 2008. År 2012 hade provpunkternas ph-minimin under perioden med öppet vatten en mycket jämn kvalitet sinsemellan (6,0 6,2). Alkalinitet Alkaliniteten i Larsmosjöns vatten har under vintern i huvudregel legat runt 0,2 mmol/l, då buffertförmågan har varierat på gränsen mellan nöjaktig och god (figur 29). Undantaget från detta är de stora variationerna i Mörtgrundets alkalinitetsvärden under slutet av 1990-talet. Den områdesvisa variationen i alkalinitetsvärdena under 2000-talet har varit betydligt mindre. De låga ph-värdena som rådde i Kalvholmsfjärden vintrarna 2007 och 2008 syns dock tydligt även i områdets alkalinitetsvärden. Vintern 2009 kunde man inte längre observera områdesvisa skillnader och sjöns buffertförmåga ökade till en god nivå. Alkalinitetsvärdena år 2012 sjönk återigen på alla provpunkter och vattnets buffertförmåga försämrades till en nöjaktig nivå. Figur 29. Ytvattnets (1 m) alkalinitet under vintern och alkalinitetsminimivärde under perioden med öppet vatten i Larsmosjön åren 1986 2012. Under perioden med öppet vatten har alkalinitetsminimivärdena varit på en mycket jämn nivå sinsemellan på de olika provpunkterna under hela uppföljningsperioden, då de varierat på gränsen mellan nöjaktig och försvarlig. Den tydliga sviktningen i alkalinitetsminimina år 2007 berodde på den föregående vinterns sura episod. Värdena återgick dock snabbt till nivån som rådde tidigare. Vintrarna 2009 2010 var buffertförmågan under perioden med öppet vatten tillfredsställande vid Kalvholmsfjärden och nöjaktig på de övriga punkterna. Under perioden med öppet vatten år 2011 sjönk även buffertförmågan vid Mörtgrundet och Gloskärsfjärden till en tillfredsställande nivå och situationen förblev den samma år 2012. Syre Vattnets syremättnadsgrad i höljorna (botten -1 m) i Larsmosjön varierar mycket mellan olika vintrar.. Bottnens syresituation har i allmänhet varit bäst i Gloskärsfjärden (figur 30).. I Kalvholmsfjärden har den nästan varje vinter varit sämst. Vintrarna 2010 och 2011 har Kalvholmsfjärdens syresituation varit mycket dålig (mättnad.% 2 och 5). År 2012 var bottnens syresituation på alla kontrollpunkter bättre än år 2011. Särskilt Kalvholmsfjärdens syremättnadsgrad (38 %) var betydligt högre än föregående år. Syresituationen under perioden med öppet vatten har vanligtvis förblivit god i Larsmosjöns hela vattenstapel, med undantag för några av augusti månads resultat i Kalvholmsfjärden (L9).

28 Figur 30. Syremättnadsgraden i Larsmosjöns bottenvatten (botten -1 m) vintrarna 1986 2012. I det bottennära vattnet (botten -1 m) vid Larsmosjöns djuphöljor observerades tydliga skillnader i syreförhållandet mellan olika punkter vid granskningen av vattenkvalitetens förändringar under perioderna 1977-1995 och 1996-2006 (Kalliolinna m.fl. 2010). Syrehalten var sämst vid Kalvholmsfjärden (L9), där situationen hade därtill försämrats markant vid granskningen av den senare perioden. Mörtgrundets (L10) och Gloskärsfjärdens (L11) syreförhållande har däremot hållits stabil och var främst på en nöjaktig nivå. (Kalliolinna m.fl. 2010). Kalvholmsfjärdens syreförhållande har ytterligare försämrats under de senaste åren, förutom år 2012 då syreförhållandet var exceptionellt bra. Färg Larsmosjöns färgvärden har under vintern mellan olika områden och olika år varierat tidvis ganska mycket (figur 31). Vanligtvis har vattnet varit brunast vintertid vid Kalvholmsfjärden. Sedan år 2010 har Larsmosjöns färgvärden haft en ökande trend vid alla provpunkter, då Kalvholmsfjärdens halt vintern 2012 var på en betydligt högre nivå än vid de övriga punkterna. Figur 31. Ytvattnets (1 m) färg under vintern och färgmedelvärde under perioden med öppet vatten i Larsmosjön åren 1991 2012. Under perioden med öppet vatten har Larsmosjöns vatten i genomsnitt varit en aning mörkare och de områdesvisa skillnaderna har varit mindre jämfört med vinterperioden. Sedan år 2009 har Kalvholmsfjärdens vatten varit mörkare än vattnet på de övriga områdena. De årliga variationerna i Larsmosjöns färgvärden har varit stora, men trenden i färgvärdena tycks vara ökande granskat under en längre tidsperiod. Sjöns vatten har på alla provpunkter varit betydligt brunare under 2000-talet än under början av 1990-talet. Färgvärdena under perioden med öppet vatten har under de senaste år ökat i jämn

29 takt sedan 2010 och de genomsnittliga färgvärdena år 2012 var på alla provpunkter de högsta under hela kontrollperioden. Järn Larsmosjöns uppmätta färgvärden under vintern har under hela kontrollperioden varit på en ganska jämn nivå sinsemellan vid Mörtgrundet och Gloskärsfjärden (figur 32). Kalvholmsfjärdens järnhalt har i huvudregel varit på än betydligt högre nivå än vid Mörtgrundet och Gloskärsfjärden och den årliga variationen i halterna har varit betydligt större. Åren 2010 2012 har de områdesvisa skillnaderna i järnhalterna jämnat ut sig, då halterna var på alla provpunkter cirka 1,0 mg/l. Figur 32. Ytvattnets (1 m) järnhalt under vintern och järnmedelvärde under perioden med öppet vatten i Larsmosjön åren 1986 2012. De områdesvisa variationerna i de genomsnittliga järnhalterna under perioden med öppet vatten har varit små, då halterna har varierat ganska mycket från år till år. Under perioden med öppet vatten har järnhaltens nivå i Larsmosjön varit högre än under vintern. Sedan år 2006 har järnhalternas nivå haft en ökande trend. Även år 2012 var de genomsnittliga järnhalterna i Larsmosjön högre på alla punkter än föregående år. Fosfor Under vintrarna på 1980-talet var fosforhalterna i Larsmosjön höga och varierade mycket kraftigt från år till år (figur 33). Under 2000-talet har halterna minskat sedan millennieskiftet och Larsmosjöns fosfornivå har ända tills de senaste år varit lägre än nivån på 1990-talet. Därtill har de områdesvisa skillnaderna varit mindre, även om Kalvholmsfjärdens halter i regel har varit en aning högre än på de övriga punkterna. Vintern 2011 och 2012 har Larsmosjöns fosforhalter återigen klart ökat. Figur 33. Ytvattnets (1 m) fosforhalt under vintern och fosformedelvärde under perioden med öppet vatten i Larsmosjön åren 1986 2012.

30 Vattnets genomsnittliga fosfornivå i Larsmosjön har under perioden med öppet vatten i regel varit betydligt högre än under vintern. Variationerna i halterna mellan olika år har dock varit betydligt måttligare än under vintern och de områdesvisa variationerna mellan olika provpunkter har varit små. Till följd av försurningsperioden har de lägsta fosforhalterna (ca. 30 µg/l) under perioden med öppet vatten förekommit åren 1996, 1997 och 2007. Åren 2011 och 2012 var de genomsnittliga fosforhalterna under perioden med öppet vatten, högre än under tidigare år. På basen av fosforhalten har Larsmosjöns eutrofieringsgrad förblivit på nivån eutrof. Kväve De uppmätta kvävehalterna vintertid varierar kraftigt både mellan olika områden och mellan olika år (figur 34). Under de senaste åren har kvävehalterna varierat mest vid kalvholmsfjärden, där halterna steg till en mycket signifikant hög nivå vintern 2007 och 2008. Sedan år 2009 har de områdesvisa variationerna i halterna dock minskat betydligt. Larsmosjöns kvävehalter har, liksom fosforhalterna, ökat en aning åren 2011 och 2012. Figur 34. Ytvattnets (1 m) kvävehalt under vintern och kvävemedelvärde under perioden med öppet vatten i Larsmosjön åren 1986 2012. De genomsnittliga kvävehalterna i Larsmosjön har under perioden med öppet vatten varierat betydligt mera både områdesvist och mellan olika år än under vintern. Kvävehalten har under hela 2000-talet varit cirka 900 µg/l, och under de senaste åren har man inte kunnat observera en ökande trend, såsom för t.ex fosforns del. Klorofyll Medelvärdena för a-klorofyll i Larsmosjön varierar kraftigt från år till år (figur 35), medan skillnaderna mellan punkterna är mycket mindre. Larsmosjöns genomsnittliga klorofyllhalter har i regel varit på en eutrof nivå under hela 2000-talet. Under de senaste åren har man kunnat observera en måttlig nedåtgående trend i halterna och eutrofieringsgraden i Larsmosjön har åren 2009-2011 har i stort sett varit på en lindrigt eutrof nivå. År 2012 ökade dock a-klorofyllhalterna till en eutrof nivå. Figur 35. Medelvärdet för a-klorofyllhalten (0 2 m) i Larsmosjön under perioden med öppet vatten åren 1986 2012.

31 I medeltalen av vattenkvalitetsvariablerna för Larsmosjön och dess tillrinningsåar har det inte observerats några stora skillnader mellan olika provpunkter vid granskningen av förändringar i vattenkvaliteten under perioderna 1977-1995 och 1996-2009 (Kalliolinna m.fl. 2010). Variationen i vattenkvaliteten har, med undantag för a-klorofyllhalterna, minskat för nästan alla de övriga parametrarna under den senare perioden. 4.6.2. Öjasjön Öjasjöns vattenomsättning har sedan 1990-talet halverats från nio månader till cirka fyra och en halv. Förändringen har förorsakats av avtappningarna via fisklederna, som stegvis utförts först genom den gamla (Kräkiläs) fiskled och sedan genom ibruktagandet av den nya (Bågast) fiskleden. Nuförtiden härstammar två tredjedelar av Öjasjöns vatten från Larsmosjön eller direkt från Kronoby å, via flodarmen som leder ut till Jouxfjärden (Nyman 2012b) och därav är omsättningstiden betydligt kortare på Bysundets sida än vid Bredviken (Leiviskä 1993, Nyman 2012b). Dessa förändringar har försämrat Öjasjöns vattenkvalitet, vilket kan särskilt observeras i vattnets järn-, totalfosfor- och totalkvävehalter samt som en ökning av färgvärdet. Vid bägge djuphöljor förbättrades vattnets syreförhållande markant under perioden 2001-2008 och därefter sjönk syreförhållandet drastiskt särskilt i Bysundet. Under de senaste tre åren har syreförhållandet återigen försämrats till den nivå som rådde i början av 2000-talet. De senaste tre åren har det varit en stor skillnad i ph-minimina, då inverkan från Kronoby å har kraftigare än tidigare kunnat observeras i Bysundet. Surhet Under vintern är vattnet i Öjasjön i regel surt både på Bysundets sida och på Bredvikens sida (figur 36). Bysundets ph-värden har tidvis varit betydligt högre än i Bredviken, men under 2000-talet har de områdesvisa skillnaderna minskat. Information om vattenkvaliteten från vintern 2007 saknas, då man inte kunde ta prov på grund av det dåliga isförhållandet i Öjasjön. Enligt resultaten från vattenverkets råvattenkontroll (ph 5,9) var Öjasjöns ph-värde i mars 2007 fortfarande mycket surt på grund av höstens sura episod. Vintern 2008 var ph-värden ännu lägre. Sedan år 2008 har Öjasjöns surhet minskat, då ph-värdena år 2010 var de högsta någonsin under 2000-talet. Vintern 2012 sjönk ph-värdena betydligt jämfört med föregående år och var återigen i närheten av nivån som rådde år 2008. Figur 36. Ytvattnets (1 m) surhetsgrad under vintern och surhetsminimivärde under perioden med öppet vatten i Öjasjön åren 1986 2012. (Märk: inga prov togs vintern 2007). Under perioden med öppet vatten har den årliga variationen i ph-minimin varit betydligt större än under vintern både i Bysundet och i Bredviken. Man kan observera en ökande trend i Öjasjöns ph-värden under åren 1998 2006. År 2007 rasade ph-värdena, då minimina var på bägge områden de absolut lägsta under hela granskningsperioden. Öjasjöns surhetsnivå återtog sig dock snabbt och år 2008 klättrade phvärdena nästan upp till nivån som rådde år 2006. Sedan år 2008 har utvecklingen i surhet varit mycket

32 olika på Bredvikens och Bysundets provpunkter. Bredvikens ph-minimin fortsatte att öka och områdets surhetsnivå (ph 6,5) har under de senaste år förblivit på nivån lindrigt sur. Bysundets ph-minimin å sin sida sjönk radikalt ända fram till år 2010, varefter ph-värdenas ökning fortsatte även år 2012. Alkalinitet Vintertid har alkalinitetsvärdena i Öjasjön varierat mycket från år till år och från område till område (figur 37). Variationen i alkalinitetsvärdena under 2000-talet har i Bysundet och Bredviken varit mycket likartad och de områdesvisa skillnaderna tydliga. Vintern 2008 hade sjöns buffertförmåga avtagit betydligt, men situationen förbättrades på bägge områden redan år 2009. Sjöns buffertförmåga har dock förblivit på en stabil nivå ända fram till år 2012, då den var god i Bysundet och nöjaktig i Bredviken. Alkalinitetsvärden år 2012 var dock på bägge områden lägre än föregående år. Figur 37. Ytvattnets (1 m) alkalinitet under vintern och alkalinitetsminimivärde under perioden med öppet vatten i Öjasjön åren 1986 2012. (Märk: inga prov togs vintern 2007). Under perioden med öppet vatten har variationen i Öjasjöns buffertförmåga mellan olika år och olika områden varit betydligt mindre än under vintern. På basen av alkalinitetsminimin i både Bredviken och i Bysundet under perioden med öppet vatten har sjöns buffertförmåga i regel varit på en försvarlig nivå under 1990-talet. Sjöns buffertförmåga ökade till en nöjaktig nivå i början av 2000-talet. År 2007 försämrades buffertförmågan på bägge undersökningsområden till en dålig nivå. Bysundets buffertförmåga steg direkt följande år till en nöjaktig nivå, men sedan år 2009 har den varit på en försvarlig nivå. Bredvikens alkalinitetsvärden har å sin sida ökat i en långsammare takt, men har varit på en nöjaktig nivå sedan år 2009. Under perioden med öppet vatten 2012 var Öjasjöns alkalinitetsminimin lägre än föregående år på bägge undersökningsområden. Syre I början av kontrollperioden varierade syresituationen i Öjasjöns bottennära vatten ganska mycket, både områdesvist och från år till år (figur 38). Under 1990-talet var syreföhållandet i det bottennära vattnet som sämst på bägge områden, då det bottennära i Bysundet var nästan syrefritt under flera år. I Bredviken har syrets mättnadsgrad i regel varit en aning högre och den årliga variationen har varit större än i Bysundet. Under 2000-talet har Öjasjöns syreförhållande tydligt förbättrats på båda områden och har i regel varit på en god nivå. Sedan år 2008 har syreförhållandet i Öjasjöns bottennära vatten haft en nedåtgående trend och år 2009 var syreförhållandet i Bysundets bottennära vatten exceptionellt dåligt jämfört med den generella nivån under 2000-talet. År 2012 var syreförhållandet i Bysundets bottennära vatten betydligt sämre än föregående år, då situationen i Bredviken låg i närheten av nivån som rådde 2011. Även under perioden med öppet vatten under 1990-talet har syremättnadsgraden tidvis varit dåligt i det bottennära vattenskiktet i Bysundet i slutet av skiktningsperioderna. Under 2000-talet har syresituationen ofta hållits på en god nivå. I augusti 2011 hade Bysundets syreförhållande återigen försämrats (syremätt-

33 nad.% 39) och år 2012 var situationen ännu sämre, då syremättnadsgraden var den sämsta under hela kontrollperioden (17 %). Figur 38. Syremättnadsgraden i det bottennära vattenskiktet (botten -1 m) i Öjasjön vintern 1986 2012. (Märk: inga prov togs vintern 2007). Färg Färgvärdena i Öjasjöns vatten har varierat kraftigt både vintertid och under perioden med öppet vatten (figur 39). Man har även observerat markanta områdesvisa skillnader mellan Bysundet och Bredviken, som kan förklaras till stor del genom de olika förhållandena på kontrollområdena. Enligt Nyman (2012) är Kronoby ås inverkan på Bysundets vattenkvalitet uppenbar. En ganska stor mängd grundvatten faller å sin sida ut i Bredviken vilket gör att vattnet där är klarare än i sjöns övriga delar (Nyman 2012). Vintertid är vattnet betydligt mörkare och variationerna i färg större i Bysundet än i Bredviken. En sjunkande trend har kunnat observeras i färgvärdena under 2000-talet, men sedan år 2008 har färgvärdena återigen börjat öka. Vintern 2012 var vattnets färgvärden högre än föregående år på både kontrollområden. Särskilt i Bredviken hade färgvärdet ökat från nivån år 2011. Figur 39. Ytvattnets (1 m) färg under vintern och medelvärde för färg under perioden med öppet vatten i Öjasjön åren 1996 2012. (Märk: inga prov togs vintern 2007). Även i fråga om medelhalterna för färg under perioden med öppet vatten märks en tydlig skillnad mellan Bysundet och Bredviken, då vattnet är klart mörkare i Bysundet. De årliga variationerna på båda områden har dock varit likartade och de områdesvisa skillnaderna är en aning mindre än under vintern. Sedan år 2008 har man vid båda kontrollområden kunnat observera en tydligt ökande trend i de genomsnittliga färgvärdena. Under perioden med öppet vatten år 2011 var vattnets färgvärden i Bysundet och Bredviken nästan på samma nivå, då Bysundets färgvärde var lägre än normalt. Under perioden med öppet vatten år 2012 ökade färgvärdet på Bysundets sida markant, då de genomsnittliga färgvärdena på båda områden var de högsta som uppmätts under kontrollperioden.

34 Järn På Bysundssidan av Öjasjön är vattnet förutom mörkare, även betydligt mer järnrikt än i Bredviken, vilket beror på Kronoby ås vatten. Liksom för Öjasjöns färgvärden, har ibruktagandet av Bågast fiskled i slutet av år 2008 haft en inverkan på sjöns järnhalter. Sedan dess har järnhalterna tydligt ökat (Nyman 2012). Vintertid varierar halterna mycket från år till år, särskilt i Bysundet och man kan inte observera en klar trend i halterna (figur 40). Bredvikens järnhalter å sin sida sjönk markant ända fram till år 2008 och de årliga variationerna har stabiliserats sedan början av 1990-talet. Sedan de låga järnhalterna som uppmättes år 2008 har järnhalterna i både Bysundet och Bredviken ökat under de senaste år. Halterna som uppmättes år 2012 var betydligt högre på båda områden än föregående år. Figur 40. Ytvattnets (1 m) järnhalt under vintern och järnmedelvärde under perioden med öppet vatten i Öjasjön åren 1986 2012. (Märk: inga prov togs vintern 2007). Under perioden med öppet vatten har de områdesvisa skillnaderna i järnhalternas medelvärden varit mindre än under vintern. Järnhalterna i Bysundet har varit lägre och variationerna från år till år har varit mindre än under vintern. I Bredviken har dock variationen från år till år varit en aning större under 1990- talet och2000-talet, då halterna i regel har varit på samma nivå som under vintern. Järnahalterna under perioden med öppet vatten har även ökat sedan år 2008 på bägge områden. De genomsnittliga järnhalterna år 2012 var betydligt högre än tidigare år. Fosfor På Bysundets sida är vattnets fosforhalt betydligt högre än i Bredviken. Nivåskillnaderna mellan områdena beror först och främst på det näringsrika vattnet som rinner in till Bysundet från Kronoby å och grundvattnet som faller ut i Bredviken, som å sin sida sänker områdets näringshalt. Figur 41. Ytvattnets (1 m) fosforhalt under vintern och fosformedelvärde under perioden med öppet vatten i Öjasjön 1986 2012. (Märk: inga prov togs vintern 2007). Vintertid har fosforhalterna varierat mycket från år till år (figur 41). De årliga variationerna i Bredviken har dock jämnat ut sig sedan mitten av 1990-talet, då halterna på Bysundets sida varierade betydligt mera

35 ända fram till början av 2000-talet. Fosforhalterna i Bredviken var i regel på en eutrof nivå åren 1994 2006 och på Bysundets sida på en mycket eutrof nivå. Sedan år 2002 sjönk fosforhalten på båda områden men började återigen öka år 2008. Fosforhalten år 2012 var högre i Bredviken än föregående år och halten på Bysundets sida låg mycket nära nivån som rådde år 2011. Under perioden med öppet vatten är de årliga variationerna i de genomsnittliga fosforhalterna i Öjasjön betydligt jämnare och skillnaden mellan Bysundet och Bredviken är betydligt mindre än under vintern. De genomsnittliga halterna har på båda kontrollområden förblivit ganska jämnt på samma nivå. På basen av fosforhalten var Bredvikens vatten eutroft åren 1986 2006, då Bysundets halter har varierat på gränsen mellan eutrof och mycket eutrof. Åren 2007 och 2008 var fosfornivån under perioden med öppet vatten exceptionellt låg på båda kontrollpunkter. Sedan år 2008 har Öjasjöns fosfornivå återigen fortsatt öka. De genomsnittliga halterna år 2012 var på bägge kontrollområden högre än föregående år, då vattnet i Bredviken var eutroft och i Bysundet mycket eutroft. Kväve Även kvävehalterna har i allmänhet varit högre i Bysundet än i Bredviken (figur 42). Vintertid har halterna varierat kraftigt både mellan olika områden och från år till år. Under slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet åkte kvävehalten i Bredviken upp och ner, 600 1 400 µg/l, från år till år. Bysundets kvävehalt ökade å sin sida markant under åren 1988 1991 och var som högst 1800 µg/l, sedan sjönk halten igen tills man i mitten av 1990-talet återigen kunde observera en ökande trend ända fram till år 2005. Sedan år 2008 har även kvävehalterna i Öjasjön haft en tydligt ökande trend, då kvävehalterna på båda områden år 2012 var klart högre än föregående år. Figur 42. Ytvattnets (1 m) kvävehalt under vintern och kvävemedelvärde under perioden med öppet vatten i Öjasjön åren 1986 2012. Under perioden med öppet vatten är de genomsnittliga kvävehalterna i Öjasjön lägre än under vintern. Även de områdesvisa variationerna i kvävehalterna har i regel varit mindre under perioden med öppet vatten än under vintern. Öjasjöns medelvärde för kväve har under perioden med öppet vatten varierat mycket från år till år under slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Kvävehalternas nivå sjönk dock markant på bägge områden under åren 1994-1996, varefter skillnaderna i halterna mellan olika år och områden var ganska små ända till början av 2000-talet. Sedan år 1996 har trenden för Öjasjöns kvävehalter varit ökande. Under perioden med öppet vatten åren 2007 och 2008 sjönk Öjasjöns kvävenivå temporärt i likhet med fosfornivån, men under de senaste åren har även kvävehalterna börjat öka. Klorofyll Öjasjöns a-klorofyllhalter har områdesvist varierat kraftigt och mellan olika år (figur 43). Bysundet har i regel varit mera eutroft än Bredviken. Från år 1987 fram till år 1994 förändras Öjasjöns eutrofieringsni-

36 vå från lindrigt eutrof till eutrof. År 1995 sjönk sjöns eutrofieringsnivå återigen till en nivån lindrigt eutrof, för att sedan återgå till en eutrof nivå i början av 2000-talet. Bredvikens klorofyllhalter började tydligt minska år 2003 och har sedan dess förblivit på nivån lindrigt eutrof. På Bysundets sida har variationen varit betydligt kraftigare. Under 2000-talet låg klorofyllhalterna i regel på en eutrof nivå och var betydligt högre än Bredvikens. De områdesvisa skillnaderna i Öjasjöns eutrofieringsnivå har varit som störst under 2000-talet. Sommaren 2011 låg den genomsnittliga klorofyllhalten vid provpunkterna ungefär på samma nivå, då bägge områden var lindrigt eutrofa. År 2012 steg halten på Bysundets sida betydligt mer än i Bredviken och områdets eutrofieringsnivå steg igen till eutrof. Figur 43. Medelvärdet för a-klorofyllhalten (0 2 m) under perioden med öppet vatten i Öjasjön år 1986 2012. 5. BOTTENFAUNARESULTAT (NYMAN 2013) 5.1 Metoder Bottenfaunaprov togs 14.10.2012 med en Ekman-hämtare (areal 246 cm 2 ) från sammanlagt tre provpunkter, varav en fanns på Larsmosjöns sida (L11) och två i Öjasjön (Ö4 och Ö5) (tabell 3 och tabell 1). Provtagningspunkterna lokaliserades med GPS och fastställdes med hjälp av landmärken. Vid alla punkter gjordes 5 lyft. Proven sållades på plats med en 0,5 mm såll. Det sållade materialet preserverades i etanol och djuren sorterades senare med hjälp av stereomikroskop. Djuren konserverades i 70 % etanol. Den konserverade våtmassan erhölls genom att väga biomassan (Precisa XB220A, mätosäkerhet 0,2 mg) efter en lätt torkning. Biomassa av musselkräftor och övriga mycket små arter uppskattades på basen av deras uträknade volym. Fåborstmaskar och fjädermyggslarver fastställdes med hjälp av ljusmikroskop. De nödvändiga preparaten gjordes genom att använda polyvinyl laktofenol (Brinkhurst 1971). 5.2 Resultat I bottenfaunaproven observerades sammanlagt 31 olika bottendjursarter eller grupper år 2012 (bilaga 10). Variationen mellan de olika stationerna var 12 23 arter. År 2012 var artantalet i samma storleksklass som tidigare år. Individtätheten av bottendjuren mellan provtagningspunkterna varierade mellan ca 2300 3500 individer per kvadratmeter år 2012. De till storleken små rundmaskarna, kvalster, vattenloppor, hoppkräftor och musselkräftor representerade en stor del av provens totala individantal (bilaga 10, figur 44). Med tanke på biomassan hade de ingen väsentlig betydelse på grund av deras ringa storlek. Vid provpunkten i Larsmosjön L 11 var den totala biomassan ganska stor vilket berodde på den stora mängden av

37 Chironomus-larver. Det fanns även rikligt med Chironomus-larver vid Bredvikens punkt Ö4, i Öjasjön. Vid provpunkten i Bysundet (Ö 5) bestod en avsevärd andel av biomassan av tofsmygglarver och svidknottslarver. Figur 44. Individantalet och den genomsnittliga biomassan i bottenfaunaproven i Larsmosjön (L11) och Öjasjön (Ö5 och Ö4) år 2012. Utvecklingen från tidigare år Vid Larsmosjöns kontrollpunkt (L11) var individantalet av fåborstmaskar år 2012 en aning mindre än föregående år (figur 45). Mängden av de till storleken stora Chironomus-larverna hade även minskat, vilket kan observeras tydligare som en förändring i biomassan. Figur 45. Individantalet och biomassan av bottenfaunan vid Larsmosjöns provtagningspunkt L11 åren 2000 2012. Vid Bredvikens provpunkt (Ö4) i Öjasjön var bottenfaunans individantal i samma storlek som föregående år (figur 46). Biomassan hade dock minska en aning. Variationerna mellan åren beror främst på förekomsten av de till storleken stora Chironomus-larverna.

38 Figur 46. Individantalet och biomassan av bottenfaunan vid Öjasjöns provtagningspunkt i Bredviken Ö4 åren 2000 2012. Individantalet vid provtagningspunkten Bysundet (Ö5) i Öjasjön har ökat en aning under 2000-talet och ökningen fortsatte även år 2012 (figur 47). Så som på övriga provpunkter bestod individantalet för kategorin övriga åren 2009 2012 till största del av djurgrupper som inte beaktats tidigare och som inte skall beaktas när man jämför resultaten på individantalet från år 2008 eller tidigare år. Variationerna i biomassan beror på variationen i mängden av fåborstmaskar (Oligochaeta), Chironomus-larver och svidknottslarver (Ceratopogonidae) samt tofsmyggslarver (Chaoboridae). Larver av tofsmyggan rör sig ofta ovanför bottnen i fritt vatten och deras antal i proven är därför slumpvis. Åren 2011 och 2012 var både individantalet och biomassan av svidknottslarver större än tidigare. Figur 47. Individantalet och biomassan av bottenfaunan vid Öjasjöns provtagningspunkt i Bysundet Ö5 åren 2000 2012. 6. FISKERIKONTROLLEN 6.1 Den årliga informationsinsamlingen Fångstdata insamlad av Norra svenska fiskeområdet år 2012 har samlats in av Kronoby, Lepplax-Norrby, Pirilö, Kållby-Edsevö, Larsmo, Eugmo och Öja fiskelag (Wistbacka 2013). Sammanlagt fiskade 532 personer år 2012 inom området, varav 5 var yrkesfiskare eller binäringsfiskare. Av fiskarna hörde 41 % till Kronoby fiskelag, 38 % till Lepplax-Norrby fiskelag, till Larsmo Eugmo fiskelag 12 % och till Kållby- Edsevö fiskelag 4 % och till Öja fiskelag 3 % samt till Pirilö och Vestersundsby fiskargille vardera 1 %. Antalet fiskare har de senaste sex åren minskat betydligt. Fiskarnas antal hade minskat år 2012 med 24 personer från föregående år men antalet yrkesfiskare hade blivit detsamma. Nästan alla yrkesfiskare kom från Larsmo, Eugmo och Öja.