Avtalsbestämda ersättningar, andra kompletterande ersättningar och arbetsutbudet

Avtalsbestämda ersättningar, andra kompletterande ersättningar och arbetsutbudet Gabriella Sjögren Lindquist Eskil Wadensjö Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2011:4 Finansdepartementet

Rapportserien kan köpas från Fritzes kundtjänst. Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2011 ISBN 978-91-38-23598-0

Förord Nio av tio anställda på den svenska arbetsmarknaden omfattas av kollektivavtal. Det innebär att ca 3,6 miljoner anställda kan få kompletterande ersättning utöver ersättningen från de allmänna socialförsäkringarna vid inkomstbortfall som beror på t.ex. sjukdom eller arbetslöshet. Utöver de avtalsbestämda försäkringarna finns också en stor och snabbt växande flora av privata försäkringar, utformade antingen som gruppförsäkringar tecknade genom t.ex. en fackförening eller som individuella försäkringar. Enligt nationalekonomisk forskning kan en hög ersättningsnivå förlänga frånvaroperioden, dvs. påverka arbetsutbudet negativt. Även andra faktorer, som t.ex. förekomsten av kontrollmekanismer i försäkringarna, kan påverka arbetsutbudet. Allmänt kan sägas att det i försäkringssammanhang ofta anses motiverat med både självrisker i form av begränsade ersättningsnivåer och kontroller. Att merparten av arbetskraften omfattas av olika former av kompletterande inkomstbortfallsförsäkringar innebär att försäkringarna har stor samhällsekonomisk betydelse. Kunskapen om vilka försäkringar som finns och hur de är utformade är dock bristfällig. Likaså är det oklart vilken närmare betydelse de kompletterande försäkringarna har för arbetsutbudet i förhållande till andra faktorer som kan påverka det. Det är därför naturligt att Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) med sitt uppdrag att självständigt bidra till att bredda och fördjupa underlaget för samhällsekonomiska avgöranden intresserar sig för området. I denna rapport till ESO diskuterar Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö omfattningen och utformningen av de kompletterande försäkringarna och vilka effekter de kan ha på arbetsutbudet. I rapporten redovisas den mest utförliga kartläggning av avtalsbestämda ersättningar och andra kompletterande ersättningar på den svenska arbetsmarknaden som hitintills har genomförts.

Förord 2011:4 Författarna undersöker också i två olika fall om det går att påvisa något samband mellan ersättningsnivåer och frånvaroperioder. Men någon sådan effekt kan inte påvisas. Resultaten tyder i stället på att frånvaroperiodens längd främst påverkas av systemet med krav på läkarintyg efter sju dagars sjukfrånvaro och läkarnas inflytande över påföljande sjukskrivningsperioder. Resultaten pekar således snarast på betydelsen av fungerande kontrollmekanismer i detta fall läkarnas roll som s.k. portvakter i försäkringssystemen. Det går dock inte att avgöra om det också finns en motverkande effekt av ersättningsnivåerna, som motverkas av hälso- och sjukvårdens inflytande över sjukfrånvaroperiodens längd. Arbetet med denna rapport har följts av en referensgrupp bestående av personer med god insikt i dessa frågor. Gruppen har letts av Clas Olsson, tidigare expert i ESO:s styrelse. Som alltid i ESOsammanhang, ansvarar dock författarna själva för innehåll, slutsatser och förslag i rapporten. Det är min förhoppning att den ska utgöra ett underlag i den fortsatta diskussionen om betydelsen av avtalsbestämda och andra kompletterande ersättningar. Stockholm i juni 2011 Lars Heikensten Ordförande för ESO

Innehåll Sammanfattning... 7 Summary... 15 1 Inledning... 23 2 Kompletterande ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet... 27 2.1 Avtalsförsäkringar och avtalsersättningar... 28 2.2 Privata försäkringar... 33 3 Omfattningen av avtalsbestämda ersättningar och kompletterande privata försäkringar... 37 3.1 Kollektivavtalade försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom... 37 3.2 Privata försäkringar... 43 3.2.1 Arbetslöshetsförsäkring... 43 3.2.2 Sjukförsäkring... 48 3.3 Sammanfattande kommentar... 50 4 Samspelet mellan försäkringarna... 51 4.1 De kompletterande ersättningarnas kompensationsgrad... 52 5

Innehåll 2011:4 4.2 Sker en automatisk justering av den kompletterande ersättningen när ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen, sjukpenningen eller sjukersättningen ändras?...53 4.3 Vem beslutar om ersättning?...59 4.4 Sker utbetalningen automatiskt från kompletterande system?...61 4.5 Sammanfattande kommentar...64 5 Sambandet mellan ersättning och arbetsutbud...67 5.1 Empirisk forskning...71 5.2 Studier om avtalsersättningar och arbetsutbud i Sverige...76 5.3 Kommentarer till den tidigare forskningen...78 6 Fördjupade studier av TFA/PSA och tillägg till sjukersättningen...81 6.1 TFA, PSA, korttidsfrånvaro och arbetsutbud vid arbetsolycksfall...81 6.2 Arbetsutbudet och sjukpensionstillägget...90 7 Sammanfattande kommentarer...103 Referenser...107 Appendix...111 6

Sammanfattning Syftet med rapporten är att undersöka om avtalsförsäkringarna och andra kompletterande försäkringar påverkar arbetsutbudet. Ersättning från social- eller arbetslöshetsförsäkring är oftast inte den enda ersättningen vid inkomstbortfall för den som inte är i arbete. Den totala ersättningen vid frånvaro kan ses som en ersättningstriangel där basen i triangeln utgörs av socialförsäkringen. Den byggs sedan på med dels avtalsbestämda ersättningar, dels privata försäkringar. Kollektivavtalade försäkringar och ersättningar Avtalsförsäkringar och andra avtalade ersättningar är beslutade i kollektivavtal tecknade mellan arbetsmarknadens parter. Det finns avtalsförsäkringar eller avtalade ersättningar på alla områden där det finns socialförsäkringar. I denna rapport fokuserar vi på avtalsbestämda ersättningar/försäkringar och privata försäkringar vid sjukdom (sjukpenning, sjukersättning) och arbetslöshet. De kollektivavtalade ersättningarna och försäkringarna omfattar alla anställda på arbetsplatser där arbetsgivaren har slutit kollektivavtal. För att täckas av ett kollektivavtal behöver den anställde inte själv vara medlem av en fackförening. Det räcker med att det finns ett kollektivavtal på arbetsplatsen. Enligt Medlingsinstitutet omfattas 3,6 miljoner anställda av kollektivavtal (inklusive hängavtal), vilket motsvarar ungefär 91 procent av alla anställda. Av de totalt 91 procent anställda som täcks av ett kollektivavtal och därmed av avtal om kompletterande ersättning vid sjukdom och arbetslöshet är inte alla kvalificerade för sådan ersättning vid inträffad sjukdom eller arbetslöshet. Många avtal kräver att villkor avseende anställningstid och ibland ålder är uppfyllda. Andelen som kvalificerar sig för kompletterande ersättning är mycket högre vid sjukdom än vid arbetslöshet. Andelen som uppfyller kraven för att 7

Sammanfattning 2011:4 få kompletterande arbetslöshetsersättning varierar kraftigt mellan branscher och sektorer, eftersom kraven om anställningstid och ålder skiljer sig markant åt mellan avtalen. Ersättningarna i kollektivavtalen är oftast utformade så att de kompletterar ersättningen från socialförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen genom att (i) höja ersättningen under inkomsttaket, (ii) ge ersättning för inkomstbortfall över taket samt (iii) i en del fall även förlänga ersättningsperioden. I några avtal betalas ersättningen istället som en klumpsumma. Det finns regler som begränsar hur stor den ersättning får vara som kompletterar sjukpenning och a-kassa men inte för den som kompletterar sjukersättning. För att bli beviljad en kollektivavtalad ersättning vid sjukdom krävs i samtliga sektorer förutom kommunal och landstingskommunal sektor att ersättning från Försäkringskassan har beviljats. För att få avtalad kompletterande ersättning vid uppsägning pga. arbetsbrist krävs inte att man får a-kassa. För de flesta betalas den kollektivavtalade ersättningen ut automatiskt vid sjukdom och arbetslöshet. Det finns dock undantag där den anställde själv måste ansöka om ersättning. Givet att individen har information om de försäkringar denne täcks av är detta inget problem, men så är inte alltid fallet. En tidigare studie (Sjögren Lindquist och Wadensjö, 2007) visar att mellan 15 och 40 procent inte hade fått ersättning från sin avtalade gruppsjukförsäkring trots att de var berättigade till den. Den främsta förklaringen är troligen bristande information; de har en försäkring men vet inte om det och söker därför inte ersättning. Andra privata försäkringar Socialförsäkringarna kan utöver avtalsförsäkringarna även kompletteras av privata försäkringar. Dessa tecknas antingen som gruppförsäkringar genom t.ex. en fackförening eller som individuella försäkringar. I en del fall ingår gruppförsäkringen i medlemsavgiften till fackföreningen. Det finns privata försäkringar som kompletterar socialförsäkringarna vid sjukdom (sjukpenning, sjukersättning), arbetslöshet, nedsatt arbetsförmåga till följd av arbetsskada och ålderspensionering. I denna rapport behandlar vi privata försäkringar som ger ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. 8

2011:4 Sammanfattning De privata sjukförsäkringarna är utformade som månadsersättningar, kapitalförsäkringar där en engångsersättning faller ut vid långvarig sjukdom och/eller diagnosförsäkringar där ett belopp betalas vid ställd diagnos. De flesta privata sjukförsäkringarna tecknas som gruppsjukförsäkringar för fackföreningsmedlemmar. De flesta men inte alla fackförbund erbjuder sina medlemmar kompletterande sjukförsäkring. Det finns ingen lagstadgad övre gräns för hur stor den kompletterande privata sjukförsäkringen får vara. Merparten av de privata inkomstbortfallsförsäkringarna vid arbetslöshet tecknas genom fackföreningarna och de ingår ofta i medlemsavgiften. Gemensamt för inkomstbortfallsförsäkringarna vid arbetslöshet är att de ger ersättning för inkomstbortfall över taket i arbetslöshetsförsäkringen. Det finns en lagstadgad begränsning för hur stor ersättningen får vara. Försäkringsbolagen som säljer privata arbetslöshetsförsäkringar har som villkor för ersättning att a-kassan har beviljat ersättning. För flertalet grupptecknade sjukförsäkringar gäller att sjukpenning eller sjukersättning från Försäkringskassan måste ha beviljats för att den privata försäkringen ska betalas. Den som blir sjuk eller arbetslös måste själv söka ersättning från försäkringsbolaget. Det finns anledning att tro att många som har en privat inkomstförsäkring vid sjukdom eller arbetslöshet, inte minst de som har försäkringar som följer av medlemskap i en fackförening, saknar kunskap om att de är försäkrade och därför inte söker om ersättning. En del fackföreningar skickar automatiskt ut en anmälningsblankett till inkomstförsäkringen vid arbetslöshet till de medlemmar som anmäler sig till a-kassan, vilket leder till att problemet sannolikt blir mindre. Förekomsten av privata försäkringar har ökat kraftigt under 2000-talet. År 2009 hade 70 procent av fackförbundens medlemmar en inkomstförsäkring som ingick i medlemsavgiften vilket innebär att mer än 2,3 miljoner anställda hade en inkomstförsäkring som kompletterar a-kasseersättningen (de som hade tecknat en individuell försäkring är inte medräknade). Siffror från Försäkringsförbundet för år 2009 visar att nästan 1,5 miljoner hade en privat sjukförsäkring som gav månadsersättning och att hela 2,1 miljoner hade en sjukförsäkring som gav kapitalersättning; tal som kan jämföras med att ca 4,8 miljoner tillhörde arbetskraften. De kompletterande försäkringarna är således mycket viktiga kompletterande inkomstkällor vid frånvaro. 9

Sammanfattning 2011:4 Kompletterande försäkringar och arbetsutbudet Hur kan då de kompletterande försäkringarna påverka arbetsutbudet? Enligt nationalekonomisk sökteori påverkas arbetslöshetens längd av nivån på arbetslöshetsersättningen och hur länge ersättning kan betalas ut. Ju högre arbetslöshetsersättningen är, desto större krav ställer den arbetslöse på lön och andra villkor hos jobberbjudanden då man har bättre råd att vara arbetslös och desto längre blir därför arbetslöshetsperioden. Sannolikheten för att en arbetslös ska få ett arbete ökar mot slutet av ersättningsperioden; de krav man ställer på lön och arbetsvillkor minskar när utförsäkringen närmar sig. Ju kortare den maximala ersättningsperioden är, desto kortare är den genomsnittliga tiden i arbetslöshet. Eftersom avtalsförsäkringarna och andra till a-kassan kompletterande försäkringar höjer den totala ersättningen en arbetslös får och i vissa fall även förlänger ersättningsperioden tänker man sig att de kompletterande försäkringarna leder till att fler har råd att vara arbetslösa. Dessa personer kan därför tänkas ställa högre krav när de söker nytt arbete och det leder i sin tur till att antalet arbetslöshetsdagar ökar. På samma sätt resonerar man vad gäller sjukförsäkringen. Är ersättningen hög har individen bättre råd att vara sjukskriven. Om skillnaden är liten mellan lönen och ersättningen vid sjukfrånvaro, är sannolikheten större att individen sjukanmäler sig. Är ersättningsperioden lång kommer individen att kunna vara sjukskriven längre då försörjningen är tryggad. Eftersom avtalsförsäkringarna och andra privata kompletterande försäkringar toppar upp inkomsten från den allmänna sjukförsäkringen kan man från ovan förda resonemang förvänta sig att fler har råd att vara sjukskrivna och detta under en längre period än om det inte fanns några kompletterande försäkringar. Diskussionen ovan bygger på att människors beteende påverkas av ekonomiska incitament. Självklart påverkar även andra faktorer sannolikheten för att någon blir arbetslös, arbetslöshetens längd och sjukfrånvaron. Individen kan t.ex. inte själv påverka företagsnedläggningar, personalneddragningar och omstruktureringar på arbetsmarknaden där den kompetens som efterfrågas förändras. Sjukdom inträffar oftast slumpmässigt och tillfrisknandet kan i många fall inte påverkas av individen. Inte heller kan individen påverka sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet. 10

2011:4 Sammanfattning En annan viktig faktor som påverkar arbetsutbudet är de institutioner som finns i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det är inte individen ensam som avgör hur lång sjukfrånvaroperioden blir eller om en förtidspension beviljas, utan läkare och Försäkringskassan är grindvakter i sjukförsäkringen. Det finns även bortre gränser för hur länge sjukpenning kan betalas från Försäkringskassan, arbetslöshetskassorna utreder och beslutar om rätten till ersättning och det finns en bortre gräns i a-kassan. Ytterligare en viktig komponent i hur ekonomiska incitament i sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och de kompletterande försäkringarna påverkar arbetsutbudet är individens kunskap om försäkringarna. Om kunskapen om en försäkringsersättning är bristfällig fattar individen andra beslut än om kunskapen är god. Kunskapen om de kompletterande försäkringarna är lägre än kunskapen om socialförsäkringarna. I många fall måste individen själv ansöka om kompletterande ersättning. Känner man inte till att man har en kompletterande försäkring söker man heller inte ersättning från denna. I dessa fall påverkas naturligtvis inte individens arbetsutbud av att det finns avtalsförsäkringar. Hur ser det då ut i verkligheten? Finns det bevis för att ersättningens storlek och längd påverkar människors beteende? Ja, merparten empirisk forskning om arbetslöshetsförsäkringens och sjukförsäkringens nivå eller ersättningsperiodens längd finner stöd för att såväl ersättningsnivå som längden på den maximala ersättningstiden förlänger frånvaroperioderna. Forskningen om sjukpension visar att förekomsten av och nivån på sjukpensionen har en negativ effekt på arbetsutbudet. Det finns hittills endast två empiriska studier om avtalsförsäkringarna och arbetsutbudet. Den ena visar att en höjning av sjukpenningtillägget leder till ett minskat arbetsutbud (Hesselius och Persson, 2007). Den andra visar att de som har högre avtalade ersättningar vid sjukersättning (förtidspension) har lägre sannolikhet att återvända i arbete efter en period av ohälsa och högre sannolikhet att lämna arbetskraften (Arbetsgivarverket, 2007). I denna rapport har vi genomfört två egna undersökningar. Vi undersökte om det fanns något mönster i sjukskrivningarna vid arbetsolycksfall som kunde påvisa att (TFA/PSA) påverkat arbetsutbudet negativt. Vi förväntade oss en nedgång i andelen som återgick till arbete strax före den 15:e sjukdagen och en markant uppgång från och med den 15:e sjukdagen eftersom TFA/PSA beviljas först efter 15 frånvarodagar men då även retroaktivt. Vi 11

Sammanfattning 2011:4 fann inget stöd för vår hypotes. Istället visar vår analys att över 50 procent av alla frånvaroperioder efter en arbetsolycka avslutas inom en vecka. Vi ser en ökad återgång i arbete efter en vecka samt också efter precis två och tre veckors frånvaro. Detta beror troligtvis på kravet om läkarintyg efter en vecka och att läkare i stor utsträckning sjukskriver veckovis. Vi ser således inte att TFA/PSAersättningen påverkar arbetsutbudet. Vad som däremot tydligt påverkar arbetsutbudet är systemet med läkarintyg efter en vecka samt läkares val av sjukskrivningsperiod. Det visar på betydelsen av den institutionella ramen läkarna är en typ av grindvakter i försäkringssystemet. Vi undersökte även om sänkningen av den avtalade sjukpensionen för statligt anställda som genomfördes 1 januari 2008 ledde till att färre statligt anställda ansökte om sjukersättning efter sänkningen. Vi fann inget stöd för vår hypotes. En förklaring kan vara att sänkningen om fem procentenheter var för liten. Efter sänkningen är den totala ersättningsnivån för statlig sektor fortfarande högre än i övriga sektorer. En annan förklaring till vårt resultat är bristfällig information. Om de statligt anställda inte kände till sänkningen av ersättningen kan denna inte heller ha påverkat deras beslut om att ansöka om sjukersättning. Med tanke på att kunskapen om avtalsförsäkringarna är sämre än kunskapen om socialförsäkringarna skulle detta kunna vara en förklaring. Å andra sidan går de som ansöker om sjukersättning nästan alltid från sjukpenning till sjukersättning. De statligt anställda får ett avtalat sjuktillägg som kompletterar sjukpenningen. Detta utbetalas automatiskt. Således bör denna grupp vara mer informerad än andra om att det finns avtalsförsäkringar och därför mer benägna att införskaffa kunskap om den kompletterande ersättning som utgår vid sjukersättning. Ytterligare en tolkning av vårt resultat är att de som är sjuka ansöker och därmed blir beviljade en sjukersättning oavsett sänkningen av ersättningen för att de är så sjuka att de inte kan arbeta. Påverkar då avtalsförsäkringarna arbetsutbudet? Hesselius och Persson (2007) fann i sin studie av AGS-KL att en ökning av ersättningen för långtidssjuka i kommuner och landsting från 80 till 90 procent den 1 januari 1998 ledde till en förlängning av sjukperioden med knappt 5 dagar. Vilhelmsson (Arbetsgivarverket, 2007) fann att statligt anställda har större sannolikhet för att sjukpensioneras och lägre sannolikhet att återgå i arbete efter ett 12

2011:4 Sammanfattning sjukfall än anställda i övriga sektorer. Vilhelmsson tolkar detta som ett resultat av att statligt anställda har högre avtalad ersättning än anställda i övriga sektorer. Våra studier av TFA/PSA samt sjukersättningstillägget i statlig sektor ger dock två exempel på att arbetsutbudet inte påverkas negativt av att avtalsförsäkringarna toppar upp socialförsäkringen. De fyra ovan nämnda studierna skiljer sig åt i olika avseenden. Olika ersättningar studeras under olika tidsperioder. Informationen om de olika ersättningarna och förändringarna av dem kan ha skiljt sig åt. I en av studierna undersöks en höjning av ersättningen och i en annan en sänkning. Vår slutsats är att det inte går att säga att ingen eller alla avtalsförsäkringar eller förändringar av dem påverkar arbetsutbudet. Istället är vår slutsats att det är viktigt att analysera ersättningarna var för sig, analysera såväl sänkningar som höjningar samt jämföra effekter under olika perioder. Vidare kan nivån på ersättningen ha en betydelse. En höjning från 60 till 70 procent kan ha andra effekter än en höjning från 80 till 90 procent eller från 90 till 100 procent; sambandet behöver inte vara linjärt. Ytterligare en aspekt som bör belysas är att de kompletterande ersättningarna är relativt okända och vi skulle kunna få en annan effekt på arbetsutbudet om de blev mer kända, till exempel genom omfattande informationskampanjer. Två andra slutsatser är att ersättningssystemen är mycket komplexa och svåra att överblicka samt att det råder ett nära samspel mellan socialförsäkring, avtalsersättning/försäkring och annan privat försäkring. Kompensationsnivåerna i avtalsförsäkringarna följer ofta nivåerna i socialförsäkringen, antingen genom automatiska justeringar eller genom omförhandlingar. Ersättning beviljas i flertalet fall utan ny prövning om Försäkringskassan eller en arbetslöshetskassa har beslutat om ersättning. Även privata bolag har i många fall som villkor för ersättning att ersättning betalas av Försäkringskassan eller arbetslöshetskassa. Politiker och andra beslutsfattare bör därför ha kunskap om hur de olika försäkringssystemen kompletterar varandra samt hur förändringar i socialförsäkringen påverkar andra försäkringsersättningar. 13

Summary Benefits from the social insurance are not the only compensation in periods of income loss. The total compensation can be described as a benefit triangle where the base of the triangle is the public social insurance. Collectively bargained supplementary compensations and personal insurances build on the base of the triangle. The purpose of this study is to examine if collectively bargained and personal supplementary compensations affect labor supply. Collectively bargained insurances and benefits Supplementary compensations add to all social insurances. In this report we focus on collectively bargained compensations and personal insurance that supplement sickness benefit, disability pension and unemployment insurance benefit. Supplementary compensations cover all employees of a firm if the employer has signed a collectively bargained agreement. The employee does not need to be a member of a union to be covered. According to the National Mediation Office, 3.6 million employees are covered by collective agreements. This corresponds to 91 percent of all employees. However, not all employees covered by collective agreements qualify for collectively bargained supplementary compensation if they fall ill, are disability pensioned or unemployed. To qualify for compensation many agreements require a period of employment. Some agreements also have an age limit, i.e. that the employee has to have reached a certain age or older to qualify for compensation. The percentage of people who qualify for collectively bargained supplementary compensations is much higher at sickness and disability than at unemployment. The percentages who qualify for supplementary compensation due to unemployment vary much 15

Conclusion 2011:4 between industries and sectors since the requirements on tenure and age differ much between agreements. The compensation decided upon in collective agreements are usually designed to (i) increase the replacement level below the ceiling in the social insurance, (ii) give income replacement above the ceiling, and (iii) in some cases also extend the benefit period. According to some agreements, the benefit is instead paid as a lump sum. Compensations are either constructed as agreementbased insurances or agreement-based benefits paid directly by the employer. If the collectively bargained supplementary sickness and unemployment replacement rate exceeds a specified level, the social insurance compensation is reduced. There are no such restrictions, however, regarding collectively bargained supplementary disability pensions. The requirement to get collectively bargained supplementary compensation at sickness is in all sectors except the local government one (municipalities and county councils) that sickness benefit from the social insurance has been granted. For most employees, the collectively bargained supplementary sickness and unemployment compensations are paid from insurance companies or the employer without a separate application, but there are some exceptions where the employee has to apply. This is not a problem if the employee has information that he or she is covered by the insurance. An earlier study (Sjögren Lindquist and Wadensjö, 2007) shows however that between 15 to 40 percent of those who met the requirements of the collectively bargained supplementary sickness insurances AGS(- KL) did not receive insurance benefits. The primary explanation for this is probably lack of information; they did not know that they had insurance coverage and, hence, did not apply for benefits from the insurance. Personal insurances Social insurance can also be supplemented by other private insurances, personal insurances, than those agreed upon in collective agreements. These personal insurances are either group insurances, through e.g. a union, or individual insurances. In many cases, supplementary group insurance is included in the union s membership fee. There are personal insurances that supplement the 16

2011:4 Conclusion public unemployment insurance, sickness insurance, disability pension, work injury insurance and old age pension. This report covers private insurances that supplement the public unemployment insurance, sickness insurance and disability pension. The personal supplementary insurances are designed as monthly benefits or as lump sum benefits paid according to long-term illness and/or when certain diagnoses are made. Most personal sickness insurances are taken out as group insurances for union members. Most unions offer supplementary sickness insurance to their members. There is no legal upper limit for the personal supplementary sickness compensation. To be eligible for personal supplementary unemployment insurance benefits, the claimant has to be eligible for public unemployment insurance. For most personal supplementary sickness insurances, the claimant has to be granted sickness or disability compensation from the public social insurance to be granted benefits from the private insurance. An insured has to apply for personal supplementary sickness or unemployment compensation from the insurance company it is not paid out automatically. It is likely, especially for group insurance included in the union membership fee, that many of those who have personal supplementary sickness, disability or unemployment insurance do not know that they are covered and therefore do not apply for compensation. Some of the unions have started to send a registration form for the personal insurance to unemployed members who apply for public unemployment insurance. The private insurance market has grown rapidly during the last decade. In the year 2009, 70 percent of all union members (2.3 million employees) were covered by a personal supplementary unemployment group insurance included in the union membership. Statistics from the Swedish Insurance Federation show that almost 1.5 million are covered by a personal supplementary sickness insurance giving monthly benefits. As many as 2.1 million are covered by endowment (lump-sum) sickness insurance. These numbers can be compared with the 4.8 million who belong to the labor force. 17

Conclusion 2011:4 Supplementary compensations and labor supply How can supplementary compensations affect labor supply? According to economic search theory, the length of unemployment is affected by the replacement level in the unemployment insurance and the maximal length of the benefit period. The higher the replacement level, the higher the requirements on wages and the jobs the unemployed accept. Hence, the unemployment spell will be longer if the replacement level is high than if it is low. The probability to leave unemployment increases as the allowed benefit period comes to an end, as the individual s requirements on wages and job tasks decline. The shorter the maximal benefit period is, the shorter the average unemployment spell will be. As collectively bargained supplementary unemployment compensation and personal unemployment insurance increase the total unemployment compensation, and in some cases also increase the length of the benefit period, individuals can better afford being unemployed. Requirements on wages and job tasks can be higher when searching for a new job. Hence, collectively bargained supplementary unemployment compensations and personal unemployment insurances are expected to increase the average length of unemployment spells. In the same spirit we can argue that labor supply is affected by supplementary sickness compensations. If it is high, the individual can better afford to be absent from work. The smaller the difference between wage and sickness benefits, the higher the probability that an individual will call in sick. If the maximum sickness benefit period is long, the individual can be on sick leave for a longer time since income is secured. As collectively bargained supplementary compensations and personal supplementary insurances increase the total sickness benefit, people can better afford to be on sick leave. The discussion above builds on that people respond to economic incentives. Of course, there are other factors that influence the probability to become unemployed, the length of the unemployment spell and sickness absence. An individual cannot, for example, influence plant closure, downsizing, restructuring of the labor market and changes in demand for different skills. Sickness usually occurs randomly and often the individual cannot 18

2011:4 Conclusion affect the speed of recovery or the supply and quality of medical care. Another important factor affecting the take-up in the sickness and unemployment insurances is institutions. It is not the individual who decides the length of the sickness benefit spell or if a disability pension is granted; medical doctors and the Social Security Agency are gatekeepers. There is also an upper limit for how many days sickness benefit can be granted. The Unemployment Insurance Agencies decide upon granting unemployment insurance and there is an upper limit for the length of the unemployment insurance spell. Another important factor in determining the take-up rate is knowledge about the complementary insurances. If the level of knowledge about insurance is low, the individual will make other decisions than if it is high. General knowledge about the supplementary insurances is not as good as the knowledge of the social insurances and in many cases the individual has to apply for insurance claims on his own. If the individual does not know he is covered by a supplementary insurance, an application for insurance benefit is not filed. In this case, labor supply is of course not affected by the presence of supplementary compensations. What is the evidence from research? Most empirical research shows that both the replacement rate and the maximal length of the benefit period increase work absence. Research on disability pensions shows that the presence of disability pensions as well as the size of the benefit has a negative effect on labor supply. There are only two empirical studies on Swedish collectively bargained supplementary compensations. One of them shows that one collectively bargained supplementary sickness insurance has a negative effect on labor supply (Hesselius and Persson, 2007). The other study shows that the probability to go back to work after a long spell of sickness is lower for those who have higher collectively bargained supplementary sickness compensation than for those who have a lower one (Arbetsgivarverket, 2007). That study also shows that among those who are sick for a long period and who have high collectively bargained supplementary disability pension are more likely to leave the labor force with a disability pension than those with a low collectively bargained supplementary disability pension. For this report, we have conducted two empirical studies on collectively bargained supplementary compensations. First, we 19

Conclusion 2011:4 study if there is a pattern regarding the days on sickness absence after a work injury has occurred that indicates that the collectively bargained supplementary work injury insurance TFA/PSA affects labor supply. We expected that the fraction of work injured returning to work just before the 15th day on sick leave would be low and that the fraction returning from the 15th day on would be high since TFA/PSA is granted first after 15 days of sickness absence, and then also for the 15 preceding days. We found no support for our hypothesis. Instead, our analysis shows that more than 50 percent of all absence spells after a work injury has occurred is finished within a week. We see an increase in the return to work after one week precisely, but also after two and three weeks precisely. This is probably a result of the demand for a medical note after seven days of sickness absence to continue to be granted sickness benefits, and the medical doctor s choice of recommended period of sick leave (in weeks and not in days). Our results underline that institutions are important for the take-up rate. In this case, medical doctors are gatekeepers in the public sickness insurance. Second, we study if a decrease in the replacement level in the collectively bargained supplementary disability pension for government employees that applied from 1 January 2008 led to that fewer government employees applied for a disability pension. We found no support for our hypothesis. One explanation may be that the five percentage points decrease was too small to affect application behavior. After the decrease, the replacement level for government employees was still higher than for employees in other sectors. Another explanation may be lack of information. If government employees did not know about the decrease in the replacement level, the timing of their disability pension application was not affected by the decrease. Since many lack information about the collectively bargained supplementary compensation they are covered by, this could explain our result. On the other hand, those who apply for disability pensions have almost always been on sick leave with sickness benefits for a long period before applying for disability insurance. The collectively bargained supplementary sickness benefit for government employees is paid out automatically to individuals on sick leave. Hence, this group should be well informed about the existence of collectively bargained supplementary compensations and hence search for information on supplementary disability pensions. Another possible explanation 20