Konst i Landstingshuset

Konst i Landstingshuset 2

2

Innehåll SID KONSTNÄR 5 Sivert Lindblom 5 Lena Flodman 6 Per Nilsson-Öst 6 Dan Wolgers 7 Lasse Persson 8 Albin Amelin 10 Arne Jones 11 Anders Zorn 11 Ola Billgren 12 Fritz von Dardel 13 Harald Sallberg 14 Karl Axel Pehrson 16 Evert Taube 18 Sixten Lundbohm 20 Skulpturer 22 Ilkka Pärni 24 Hans Lif 25 Elisabeth Höier 26 Maya Eizin Öijer 28 Ingegerd Möller 29 Anna Casparsson 32 Olle Olsson Hagalund 3

Konsten i landstinget Konstenheten har uppdraget att förse Stockholms läns landstings lokaler med konst i samband med om- och nybyggnationer. Idag har landstinget ett av landets största konstinnehav. Många verk är väl integrerade i miljön; i tak, i hissar, trappräcken, inom- och utomhusgårdar med mera. Konstenhetens ambition är att skapa goda miljöer för patienter, personal och besökare. De ska i sin vardag möta konst av hög kvalitet som med genomtänkta placeringar förmedlar omtanke och ger stimulans. Målet är att med konsten bidra till människors välbefinnande. Läs mer om konstenhetens verksamhet på kulturförvaltningens webbplats www.kultur.sll.se Arkitekt och professor Carl Christoffer Gjörwell d.y. ritade Garnisonssjukhuset som stod klart 1834. Byggnaden, i nyantik stil med en tempelgavel med kolonner, fungerade som sjukhus i över hundra år. Åren 1970 71 genomfördes en omfattande om- och tillbyggnad, då byggnaden omvandlades till Landstingshuset. Arkitekt för dessa arbeten var Nils Sterner. Bland annat byggdes husets södra sida ut med en ny våning och en utomhusterrass. Under terrassen finns en plenisal för landstingsfullmäktige och en restaurang. Skribent Thomas Breitenstein Millroth, konstoch musikkritiker, har skrivit texterna om de konstnärer som finns representerade i Landstingshuset. Han bor och arbetar i Vemmerlövstorp och Malmö. Mellan åren 1995 2008 var han chef för Ystads konstmuseum. 4

Sivert Lindblom Sivert Lindblom (1931). Få konstnärer har så konsekvent använt sin konst i det offentliga rummet. Men det går inte att tala om utsmyckning i konventionell mening. Han tar tag i platsen som plats. Han är främmande för den romantiska konstnärsrollen, som också modernismen tog över, samtidigt som han ligger nära den fasta formen hos konstnärer som skulptören Brancusi. Uttrycket är på ett vis avindividualiserat samtidigt som det ger en omisskännlig identitet åt de gemensamma rum han tar sig an. På många vis kan han påminna om en skulptör från renässansen. Formerna är rytmiska, böljande, materialet är vackert, ja, nästan ädelt. Det ger en stark känsla av utvaldhet åt den gemensamma platsen vilket väl också skall reflekteras på dess besökare. Det rör sig om självkänsla i stadsrummet och platsens betydelse för människan. Arkeologiskt fynd 1 9, bronsskulpturer Lena Flodman/BUS 2010 Urna utanför Landstingshuset Lena Flodman Lena Flodman (1963). Lena Flodman berättar om hur hon utgår från upphittade föremål på loppmarknader och stränder i Italien. Skulpturerna tycks tillsammans bilda en slags redovisning av berättelser och öden som både sammanflätas, möts och samtidigt befinner sig ensamma i sig själva. 5

Per Nilsson-Öst Per Nilsson-Öst (1918). Tellusborgsvägen 86 88, målad trärelief. Per Nilsson-Öst är en av våra finaste träbildhuggare, bördig från Järvsö. Men denna relief är ett av flera porträtt av husfasader. Hans stil är lågmält porträtterande, konstaterande. Han fångar stämningen i den gamla arbetarstadsdelen, som numera fått nytt liv. Dan Wolgers Dan Wolgers (1955) använder konsten som ett redskap att öppna språket. Med ögonen kan vi få syn på något vi har svårt att tänka oss. Sakerna uppför sig inte som de ska. Inför Wolgers Tärningsmoln tänker jag först kanske vedstack, men så slår mig en berömd rad av Stephane Mallarmé Ett tärningskast upphäver inte slumpen. Wolgers helgarderar sig. Och avbildar besattheten. Tellusborgsvägen 86 88, målad trärelief. Tärningsmoln 6

Lasse Persson Lasse Persson /BUS 2010 Lasse Persson /BUS 2010 Stilleben med klubba Spiral Lasse Persson (1937 1999) målade uppställningar av föremål, som han regisserade till vad som kan jämföras med små teaterföreställningar. Det gällde att skapa spänning, ja, samtal mellan olika objekt, ofta kunde det vara ostar, men särskilt gärna ägnade han sig åt pappans snickarverkstad, som han hade ärvt. Alla verktygen, de vackert svarvade detaljerna, alltsammans var för honom en mycket personlig angelägenhet. Lasse Persson arbetade med färgen och föremålen som en regissör jobbar med sina skådespelare. Formatet var litet och begränsat, desto större utmaning. Det lönar sig att låta blicken följa både färger och rörelser i målningarna. Bakom den stillsamma poesin döljer sig ett mönster av rörelser och relationer. 7

Albin Amelin Blommor Albin Amelin (1902 1975) är känd som arbetarskildrare med rötterna i det radikala kulturlivet på 30-talet. Han valde medvetet industrimiljöer, han var fackföreningarnas skildrare och utsmyckare. Fadern var korrekturläsare, ett aktat yrke som krävde bildning, och Amelin hade egentligen inte riktigt några egna erfarenheter av den klass han hyllade. Däremot spelade han en viktig roll i tidens solidaritetsrörelser mot den framväxande fascismen och Albin Amelin/BUS 2010 var en aktiv del av den rörelse som ville sprida god konst och kultur till alla. Han ansåg att det var en rättighet, som just då erövrades på bred front. Albin Amelin var alltså en del av den kulturradikala rörelse, som röjde väg för folkhemmet. Det var förstås en utmaning mot den etablerade smaken att från början framhålla det oslipade, råa och till och med brutala. I början avbildade han med sin tjocka färg både slagsmål och boxare. Motiv som han som sagt var fjärran från. Men han sökte aktivt skönhetsvärden i det oväntade bortom den gängse borgerliga idyllen. Han tog ställning genom att skildra vardagens människor så sinnliga som de var i sin vanliga miljö. Hans skildringar av arbete är många. I dag kan man tycka att framförallt hans bilder av männen både är stereotypa och heroiska på ett sätt som känns främmande. Personligen tycker jag han är mer övertygande, då han litet osäkrare vill skildra kvinnor. I till exempel Hamnarbetare är karlarna förutsägbart bredaxlade, jobbande, medan den ensamma kvinnan skildrats mycket personligare utan vilja att försköna. Det finns, vilket visas här, en kärv lyrik hos Amelin. Naturligtvis märks den sidan tydligt i hans landskap, som kränger och brinner av färg. Och inte minst de många blommorna, som må vara skapade av ekonomiska skäl, men ändå laddats med färgens dynamit. Som om skönheten kunde spränga det klassamhälle han avskydde. 8

Albin Amelin/BUS 2010 Albin Amelin/BUS 2010 Hamnarbetare Kiruna Albin Amelin/BUS 2010 Albin Amelin/BUS 2010 Orustlandskap Kraftverk 9

Arne Jones Arne Jones (1914 1976) hörde till kretsen kring konkretisterna i slutet av 1940-talet, den grupp konstnärer som slog igenom med en geometrisk, icke-föreställande bildvärld. De strävade också mot att få arbeta i det offentliga. Inte minst skulptören Jones uppfyllde detta program. En del av hans verk har blivit mycket kända och uppskattade, till exempel den slingrande Spiral åtbörd utanför Norrköpings konstmuseum eller Hillmonumentet i Lund. Men hans ambitioner vad gäller geometrin skilde sig från kamraterna i så måtto att han mer lutade sig på människokroppens proportioner och arkitekturen än rena abstraktioner. Han var nära vän med författaren Kvinnohuvud Lars Ahlin och delade dennes utopiska kristet färgade socialism och intresse för de stora livsfrågorna. Därför är människan alltid satt i centrum. En rent naturalistisk konst var naturligtvis aldrig aktuell. Ett nytt samhälle, nya tankar, krävde ju också medveten ny form. Han lärde sig av tidens nya estetiska förhållningssätt att skapa ett mänskligt bärande Arne Jones/BUS 2010 uttryck inom ramen för en fri formbyggnad. Det är särskilt tydligt i den långa serien av porträtthuvuden. Bland dem befann sig många av samtidens stora författare och kulturpersonligheter. Det mäktiga porträttet av poeten Erik Lindegren är ett av Jones viktigaste verk. Rolf Söderberg skriver mycket uppskattande om just detta porträtthuvud i sin bok om konstnären, att där härskar stränghet och evighetskänsla: I terracotta är det alltid lättare att nå en närvaroeller ögonblickskänsla. Det indianlika i Lindegrens markerade kranieform med det framskjutande hakpartiet frapperade Erik Lindegren samtiden. Likheten med den fornmexikanska konsten bottnar i naturförutsättningarna. Beträffande det andra porträttet, som bara omtalas som Kvinnohuvud, ligger det nära till hands att anta att modellen är författaren Gunnel Ahlin, som var gift med Lars Ahlin. Arne Jones/BUS 2010 10

Anders Zorn Anders Zorn (1860 1920) var i första hand målare och betraktade etsningen som en lek. Han ägnade sig åt grafiken på lediga stunder och arbetade då ofta direkt på plåten. Särskilt är många porträtt gjorda så, vilket givit dem en skissartad fräschör. Och det är lätt att tänka på klassresenären Zorn inför hans porträtt av tjänstekvinnan, som möter oss liksom i ett fotografiskt snapshot. Medan Strindbergs porträtt däremot, trots omedelbarheten i handlaget, är av mer officiell karaktär. Tjänstekvinnan Strindberg Ola Billgren Ola Billgren (1940 2001) växte upp i byn Löderup, öster om Ystad; båda föräldrarna var konstnärer. Som ung och brådmogen knöt han an till den informella konsten. Men 1963 vände han all slags romantik ryggen i ett detaljrikt, naturalistiskt måleri, som blev hans genombrott. Då han senare lämnade detta bakom sig återvände han till romantiska musikaliska stämningar. Hos Billgren är det ofta små detaljer, bortglömda vardagsföremål, som berättar och bär upp stämningen. Dessa små ting är lika viktiga som någonsin helheten. Rumsdetaljer Ola Billgren/BUS 2010 11

Fritz von Dardel Fritz von Dardel (1817 1901) var född i Schweiz, varifrån den dardelska ätten härstammar. I Sverige utbildade han sig till militär och avancerade så småningom till överstelöjtnants grad. Det var ingen ovanlig karriärgång, som faktiskt gav utrymme åt andra intressen än de krigiska. Han var en känd kulturpersonlighet i kung Carl XV:s innersta krets, och under många år ordförande i Nationalmusei nämnd. Han var en omtyckt tecknare med näsa för vardagssituationer. De kunde vara både dråpliga och satiriska. Men han räknas också som en föregångare till dagens serier, då han experimenterade med teckningar i långa sekvenser av samma slag som dagens serierutor. Och då han skapade familjen Tuting föddes också en av vårt lands tidigare seriefigurer. 12

Harald Sallberg Harald Sallberg (1815 1963) representerar med en stil, där streck läggs till streck på kopparplåten för att fånga dagrar och ljus, en stark tradition inom svensk koppargrafik. Han blev mycket inflytelserik, inte minst genom sin professur på Konstakademin. Att han inte var främmande för andra riktningar än den egna naturalistiska framgår av porträtten på två av 1900-talets stora franska modernister, den robuste Fernand Léger, uppskattad lärare till flera generationer svenska konstnärer, och kubistpionjären Georges Braque. Lägg märke till hur plastiskt modellerade själva modellerna är och hur mästerligt han skissat upp aningar av deras respektive verk, som på så vis blir en del av karaktärerna. Det är många invånare i Stockholm, som aldrig hört talas om Harald Sallberg, som har sett verk av honom. Till Portrait de peintre hans mest spridda serietryck hör nämligen de många stadsporträtten av huvudstaden, där han dramatiskt och arkitektoniskt bygger upp kompositioner som på kornet fångar miljöer och stämningar. Sallberg söker alltid balansen, ingenting är i uppror, allt befinner sig i jämvikt. Harald Sallberg/BUS 2010 George Braque Slussen 1925 Harald Sallberg/BUS 2010 Harald Sallberg/BUS 2010 13

Karl Axel Pehrson Karl Axel Pehrson/BUS 2010 Karl Axel Pehrson/BUS 2010 Karl Axel Pehrson/BUS 2010 Djurliv i Oriro Bidrag till falska floran 1 Bidrag till falska floran 2 Karl Axel Pehrson (1921 2005) hörde till gruppen av konkretister, som fick sitt stora genombrott 1947. Han skapade skarpkantade lättsamt krängande geometriska bilder. Den som sett hans verk före den icke-föreställande fasen kunde emellertid se hur en del av naturens växtkraft dröjde kvar. Och under tidigt 1950-tal skapade han rent geometriska bildbyggen som plötsligt glimmade till av natur. Ett sådant exempel är ju hans mycket spridda tygtryck Delfinisk rörelse. Redan i mitten av 1950-talet började naturens former slinka in bakvägen i Pehrsons bildvärld. Det var växande, organiskt, olydigt, och efter hand tog hans berättarlust överhanden. Snart rörde han sig med en detaljerad realism på platser som aldrig funnits. Jag tror han hade hjärtligt roligt då han botaniserade i den Falska floran, där förstås varje växt både upptäcktes och namngavs av konstnären. Det förtjänar att påpekas, att Karl Axel Pehrson var en mycket framstående entomolog, och skalbaggarnas skiftande utseende torde ha varit en inspirationskälla. Det växte okända plantor, där strövade osedda varelser runt i landskapen. De blev så övertygande eftersom de inspirerats av traditionella planscher i sin detaljrikedom. Det är ju lätt att tro Pehrson övergav den tidiga 14

Karl Axel Pehrson/BUS 2010 Karl Axel Pehrson/BUS 2010 Röd fjäderfluga, gräshoppstofs, kringelros Blomstertornet konkretismens komplicerade kompositioner för en uppsluppen naturalism. Jag tycker inte det stämmer. Själva organisationen av bilderna var i grunden lika abstrakta, intrikata rumskompositioner som någonsin hans icke-föreställande bildflätor. Växterna krängde och slingrade sig i flätverk. Och dessutom fanns den musikaliska aspekten. I en generation som upplevt jazzens genombrott har musikens rytm och improviserande frihet varit av stor betydelse. Pehrson var en utmärkt jazzpianist med känsla för klanger och en slängig rytm à la Fats Waller. I bilderna kunde en växt i ljusa färger utbrista i ett solo medan andra örter var dovare och stod för ett slags basgångar. Att klangerna, ackorden, var starka, kontrastrika och fantasifulla kan vi nog tacka jazzen för. 15

Evert Taube Evert Taube/BUS 2010 San Remo 16

Den glade bagaren Evert Taube/BUS 2010 / Astri Bergman Taube/BUS 2011 Evert Taube/BUS 2010 / Astri Bergman Taube/BUS 2011 Evert Taube (1890 1976). Astri Bergman var skulptris, han var konstnär och visdiktare, då de träffades och blev förälskade i Paris. Tillsammans gav sig de nyförälskade av till San Remo och Florens. Astri Bergman-Taubes känsligt modellerade skulpturer är bekanta, elev till Milles och dotter till konstgjutare Herman Bergman. Evert Taube har i När jag var en ung Caballero beskrivit, hur han första gången träffade henne, redan då hon var nio år gammal: Där hon stod med fru Mélens hand i sin, var det ett litet barn jag såg, och min känsla för detta vackra barn var en skönhetskänsla och möjligen en faderlig känsla, men på intet sätt den äkta mannens. Fjorton år senare förlovade vi oss på trappan till domkyrkan i Florens. De gifte sig 1925. Evert Taubes egna teckningar är många och har förstås ofta anknytning till hans diktning och kompositionerna, men deras naiva enkelhet är långt ifrån okonstlad. Det finns en stark iakttagande berättarglädje som liknar hans sätt att skriva. Han räknar upp vad han sett och vaskar fram det väsentliga. Kyrka i Provence 17

Sixten Lundbohm Sixten Lundbohm/BUS 2010 Tre Kolonner 18

Sixten Lundbohm (1895 1982) har sina rötter i en tid av lyrisk klassicism, som uppstod i en rörelse mot kubism, futurism och annan radikal modernism. Liksom kamraten Hugo Zuhr präglas hans måleri av en klassisk balans. Dessa konstnärer hade Grekland och Medelhavet som ideal och inspiration. Det gällde både antik konst och landskapet. Men om Zuhrs värld präglades alltmer av intimitet och enkelhet vände sig Lundbohm allt mer mot de monumentala uttrycken i både naturen och de antika ruinerna. Hans kompositioner var fasta, stadiga och ofta präglade av konstruktiv uppbyggnad, som han säkert tagit över från sin franske lärare André Lhote, en ganska moderat men formstark kubist. Kubismens systematiska analys av bildytan och dess stadiga kompositioner var en stor inspiration även för konstnärer som inte använde sig av dess uttryck. Frankrike var under en stor del av 1900-talet moderskeppet för svenska konstnärer. Den kubistiska strängheten i konstruktionen visade sig också gärna vilja gifta sig med renässansens bildvärld. Under sina italienska resor studerade Lundbohm den tidiga renässansens stora mästare såsom Masaccio och Uccello. Han gav ljuset en stark energi, som omsluter de fasta volymerna i målningarna. Balans var viktigt. Målningarna andas av ett ögonblicks förundran. Och därmed får de också en förvånansvärd intimitet mitt i storheten. På så vis kan han även påminna om den danska guldålderskonsten. Ulf Linde har skrivit om honom: De lyckligaste av hans arbeten blir ändå de där man ser himlen som en stolt asketisk folie bakom en stark, påtaglig, heroisk form. Ett torn, en kyrkfasad, ett fästningsrudiment eller en människa, som framstår med en pondus som har få motsvarigheter i svensk konst. Det är ett uttalande som jag tycker träffar de tre kolonnerna. Formen är fast och sluten, den påminner om den beundrade antiken, men ändå är gestiken måttlig, snarare eftertänksam än idealiserande. Så mycket av nyantikens bravur finner vi inte, snarare en försjunkenhet inför tidens gång. Och den skönhet han kan finna i ett landskap, där han lärt av vägröjaren Paul Cézanne för att återge dess poesi. Landskap med terrasser Sixten Lundbohm/BUS 2010 19

Skulpturer Aston Forsberg, Riksväg 2000 Torsten Jurell/BUS 2010 Ansgar Almquist, Fiskarflickan Torsten Jurell, Tête 20

De fem skulpturerna bjuder en lektion i artens skiftande uttryck. Ansgar Almquist (1889 1973) står för en klassisk skola, där kroppen vrider sig och formar rum som kan påminna om forntida händelser och myter. Aston Forsberg (1922) är i så fall raka motsatsen. Med kraftiga material som stål och betong bygger han uttrycksfulla former, rörelser och rytmer anpassade till modern teknik. Det är fräsigt, kraftfullt och på sitt vis sinnligt. Kanske ligger egentligen inte Almquist och Forsberg så långt från varandra bortsett från motiven där de i det offentliga rummet för in den mjuka förföriska rörelsen. Inom ramen för det klassiska rörde sig också Veikko Keränen (1935 2004). Han arbetade med dynamiska former, som antyder rörelser och balans samtidigt som de är rätt jazziga. Thomas Qvarsebo (1947) har envist utvecklat en naturtrogen skulptur baserad på formanalys, där bärande, buret, rörelse, vila hela tiden spelar mot varandra. Den som arbetar utanför dessa klassiska varianter är Torsten Jurell (1951). Hans verk är av en helt annan sort och berättar gärna små historier med former som inte bara lånats från den klassiska formoch rörelseläran men lika mycket från serier och massmedia. Samtidigt som han kan påminna oss om både Picasso och den afrikanska konsten, som betytt så mycket för vårt europeiska 1900-tal. Jurell väljer inte att visa upp ett resultat utan snarare vill han inleda ett samtal med oss. Thomas Qvarsebo, Dansande par Veikko Keränen, Hybrid 21

Ilkka Pärni Ilkka Pärni/BUS 2010 Ilkka Pärni/BUS 2010 Ilkka Pärni/BUS 2010 Utsmyckningen Dialog 22

Ilkka Pärni (1959) är vad man kallar konkretist, en konströrelse som jag ju redan hänvisat mycket till. Den har en lång aktiv historia genom hela 1900-talet, och tidigare ansågs bedriften att ha skapat den första icke-föreställande bilden som central. Konkretisterna kunde göra anspråk på att ha vikt sin strävan åt detta. Pärni använder sig av abstrakta former, gärna geometriska. Pionjärerna under första hälften av 1900-talet byggde bit till bit, det gällde att finna små element som gick att förmera i de labyrintiskt arkitektoniska bilderna. Konkretisterna hade till att börja med en nästan magisk syn på bildens möjligheter. Om former flätades och färger korresponderade uppstod snart strukturer, som det var omöjligt att få blick på i ett enda tag. Om vi jämför med en avbildning av ett stilleben, ja, då fångar ögat föremålen direkt och kan i bästa fall dröja kvar för att avnjuta skuggor, dagrar, samspel, ja, vad ni vill. Men i en konkretistisk komposition fångar betraktaren kanske spelet mellan ett par former och färger, men så snart ögat flyttas byter formerna roller. Det som låg framför lägger sig bakom, en färg förenar sig med en annan. Det säger sig självt att bildspelet blir dynamiskt och föränderligt på ett vis som rimmar med den moderna teknikens optimistiska samhällssyn på utvecklingen. Sedan dess har förväntningarna på den processen dämpats åtskilligt. Och den ursprungliga konkretismens pretentioner svalnat betydligt. Vilket inte betyder att de bildmässiga erövringarna är mindre giltiga. Ilkka Pärnis bildvärld är stark och uttrycksfull. Han balanserar former mot varandra i bärande, buret och lite äventyrligt kan ett element sticka ut och vara precis på gränsen till att skapa obalans. Det där spelet mellan möjligt och omöjligt är viktigt och kräver tid och kontemplation av betraktaren. Om de tidiga konkretisterna gärna kan liknas vid jazzens lätta swingsteg så tycker jag Pärni är rockigare. Det är stora tag, när han bryter former mot varandra, när svarta element kolliderar bakom gröna former. Och då mättade färger finner volymer som gungar och stannar upp i en tung rytm. Skulptur Ilkka Pärni/BUS 2010 23

Hans Lif Hans Lif/BUS 2010 Hans Lif (1958). Bilderna kan först verka litet lätt konstaterande, han skildrar tre olika sorts social samvaro hos människor och djur. Men snart går det inte att slita blicken från dem. Varför? Det lönar sig att fundera över vad som händer i dessa tre kompositioner. Att Hans Lif använt små medel i sin långsamma dramatik är nog alla överens om. I den undre bilden musicerar fem personer, de står i nära kontakt med varandra, som sig bör då man spelar ihop, och färgerna kanske skvallrar om den ljusa klangrikedomen i det stycke de framför. Så kan man slås av den ovanliga sättningen med violin, piano, två celli och kontrabas. Hästarna däremot verkar helt vanliga, lika upptagna av att vara hästar som människorna av att uppfylla sociala roller. Spelet mellan figurerna kulminerar i den lätt absurda kaféscenen med inte mindre än sex servitriser och en ensam gäst. Bilden har en orolig rörelse och rytm, där en servitris på var ända söker sig utanför bildramen. Kanske längtar de efter att kliva ur sin miljö och sluta jobbet, kanske för att slå sig ner som publik till den originella konserten? Människor och djur 24

Elisabeth Höier Elisabeth Höier/BUS 2010 Vattenkulisser Elisabeth Höier (1954) fick en grundlig utbildning på vävskola, Borås textilinstitut och Konstfack. Sedan tillhörde hon Textilgruppen, innan hon så småningom i likhet med många andra konstnärer bytte yrke. De tekniker hon använde var gobeläng och olika experiment med tryck och måleri på tyg. Hon utnyttjade känsligt de speciella textila taktila kvaliteterna till att skapa en abstrakt formvärld med ekon från sinnevärlden. Vattenkulisser kombinerar en intensiv upplevelse av rum, som kan uppstå vid olika typer av väderlek. Där finns de strömmande rörelserna vid regn. Och spelet mellan kalla och varma färger, ljus och mörker, ger starka associationer till nära naturupplevelser; hur den kyliga, skuggade fukten glänser eller att himlen spricker upp efter ett regn och värmen tränger genom kylan. Hon har på ett mycket poetiskt vis skildrat mötet mellan olika atmosfäriska fenomen och tyngre uppenbarelser, som mycket väl kunde vara mark, jord, sten. Kompositionen är resultatet av ett skapande möte i konstnärens blick och erfarenhet mellan sinnesupplevelser och de speciella textila förutsättningarna. 25

Maya Eizin Öijer Maya Eizin Öijer/BUS 2010 Och det är som om hon frågade sig, varför massproduktionen skulle få ockupera viktiga delar av skönheten, bestämma vad som är vackert och inte. Hon rycker beslutsamt tillbaka dessa visioner för att stilla, ömsint göra dem till sina. Violinisten är romantiskt skön och jag tror mig höra eterisk stråkmusik. Orkidén är praktfull där den tecknar sig mot den ljusa himlen, sedd i underperspektiv. En drift med den heroiska bilden? Kanske det. Annars kan det ju tänkas att Violinisten och stjärnan Maya Eizin Öijers (1946) målningar bländar med sitt ljus och sin färg. Tonen är litet artificiell, den reflekterar det vackra och förföriska i massbilder som affischer, tidningsomslag etc. Ändå har det inget med vare sig popkonst eller ironi att göra. Hon dekonstruerar eller undersöker inte denna sorts bilder, nej, hon vill vrida verktygen ur deras händer. Erövra också den sortens skönhet och göra den till sin utan all banalitet den brukar bära fram. Och samtidigt vill hon få oss att se en gång till. I vårt sätt att se ligger många föreställningar, ett slags raster över det vi tar in. Där finns gränser vi sätter upp och som hindrar oss att verkligen uppleva. Orkidé Maya Eizin Öijer/BUS 2010 26

Maya Eizin Öijer/BUS 2010 den observeras av någon som ligger ner och fångar dess blomställningar i ett ögonblick av lättnad. I Maya Eizin Öijers bilder finns alltid en berättelse att fylla i. Hon rör sig i en värld av kropp, syn och utsatthet. Palmer med pappersdrake har en sida som liknar semesterminnen, men det är inte bara en enkel projektion, hon spränger konventionen för att erövra ett ämne som är viktigt för många. Om man så vill, drakens sköra tråd, dess korta flykt, solnedgången och de bländande färgerna, allt är som ett förgängelsemotiv, där hon utan stora gester öppnar bilderna för död, sårbarhet och hjälplöshet. Skönhet är ingen enkel sak. Skildrar man liv slinker alltid döden med som en påminnelse. Palmer med pappersdrake 27

Ingegerd Möller Fjolårsrosor Ingegerd Möller/BUS 2010 Ingegerd Möller/BUS 2010 Ingegerd Möller (1928) är inspirerad av fjällnaturen, bosatt utanför Norrtälje. Hennes naturmåleri är av det närsynta nyfikna slaget, fyllt av upplevelser hur färgerna skiftar. Hon är en mästare på förändringarna i det lilla minsta. Hur växterna skiftar efter årstiderna. Hur temperatur och väder slår om över året. Och hur det lilla ständigt slår över i det stora. Hon har på ett vis, som kanske kan kallas kontemplativt, låtit naturen lära henne alla sina skiftningar. Och den får vara sig själv, det är ingen reflektor för konstnärens ego, ingenting att uttolka. I Ingegerd Möllers bilder är det som om naturen vill betrakta oss. Till hennes mest kända verk hör den 9 meter långa väven Ekosång till en fjäril från 1974 för Sveriges Riksbank, utförd av Handarbetets Vänner, samt utsmyckningen av Fridhemsplans tunnelbanestation. Ingegerd Möller/BUS 2010 Bild vid havet Stilleben från Staloluokta 28

Anna Casparsson Anna Casparsson (1861 1961) gick bort strax före sin hundraårsdag efter ett långt och märkligt liv, där musikens, litteraturens och konstens storheter gått ut och in i de rum hon bebodde. Hon föddes i Lövingsborg söder om Linköping. Hennes far, Urban von Feilitzen, var militär, en vanlig försörjningsbana i de högre klasserna, som verkar ha givit utrymme åt vederbörandes egentliga intressen, i hans fall var det filosofi och litteraturkritik som han skrev under pseudonymen Robinson. Anna Casparssons mor var den framstående pianisten Lotten Lindblad. Anna Casparsson etablerade sig snart själv åtminstone som pianolärarinna. Hon hade en litterär och musikalisk uppväxt, där bland andra Jenny Lind skymtar. 1889 gifte Anna sig med Edvard Casparsson, god vän med konstnärer som Anders Zorn, Ernst Josephson, Per Ekström. Alla umgicks flitigt ute i hemmet i Saltsjöbaden, dit de nygifta flyttat. Särskilt vänskapen med Josephson fick stor konstnärlig betydelse. Under sina resor studerade hon konst ute i Europa. Som de flesta kvinnor inom borgarklassen lärde hon sig brodera. Men hon lämnade snart de traditionella reglerna och använde fantasin både beträffande motiv och teknik. Men det var först efter makens självmord 1923 som Casparsson helt gick upp i sina broderier och gjorde dem till en egen konstart. Detta var en tid då det traditionella textila hantverket blev uppmärksammat och populärt. Anna Casparssons broderade bilder hämtade motiv från sagor, musik, orienten, men de var så egensinniga i teknik och utförande att de stötte bort många, som normalt beundrade textilkonsten. Ja, somliga reagerade mycket starkt. Andra däremot insåg det unika i vad hon gjorde. Och det stämmer också med tiden, för under hela 1900-talet vurmade man inom konsten för det oförstörda, naiva, som ansågs mer äkta än det akademiska och tillgjorda. Det går som en stark längtan genom förra århundradet efter omedelbarhet och sanning i konsten. Och det var absolut ingen tillfällighet att en krets danska konstnärer, som snart skulle grunda den internationella gruppen Cobra, med Asger Jorn och Henry Heerup i spetsen, bjöd in henne till en hedersplats på Den Fries höstutställning i Köpenhamn 1947. En recensent skrev beundrande, att hennes broderede Malerier er Udstillingens Begivendhet. Broderade målningar? Ja, ibland kunde hon nog blanda in vanlig färg i bilderna, men recensenten verkar i grunden ha tänkt att hennes arbeten inte gick att artbestämma på vanligt vis, de var varken måleri eller broderi utan en egen kategori. Hon var som en målare fast med penseln utbytt mot nål och tråd. Runt Anna Casparsson ute i Saltsjöbaden rörde sig en krets av viktiga konstnärer, som också framhöll hennes förtjänster, sådana som Oskar Bergman, Vera Nilsson och Nils Sjögren. Filmaren, konstnären och författaren Peter Weiss gjorde dessutom en film, där hon på ett mycket gripande vis spelar piano, fast fingrarna inte längre är med. Genombrottet för hennes unika uttryck var oundvikligt. >> 29

På en utställning 1952 gjorde Sven Sandström en karakteristik: Den naiva charmen i Casparssons verk är övertygande ursprunglig, den bygger till stora delar på hennes förmåga att utnyttja uttrycksvärdet i olika stoffbitar för nya och suggestiva effekter Prakten i många av hennes verk kan vara framkallad med förbluffande knappa medel, men hon kan också fylla en tygbit med de mest olikartade ting och 30