7. Den estniska konsten och konstnärerna i Sverige EOUARD WIIRAlT 189-195 Den estniska fanan vajade i Stockho/m med anledning av Eduard Wiiralts utställning på Konstakademin. Man kan påstå att konstnären drabbas mindre om han hamnar i främmande land än författaren eller skådespelaren. Men trots att konstnärens pensel glider över alla språkgränser, är han mera nationslös i exil än de andra. Just på grund av sin nationalitet är han mest hemlös. Vanligtvis fick han lämna sina tidgare arbeten och om han arbetade som återskapare av den konkreta verkligheten är det svårare för honom att minnas det som varit. Konstnären utan utställnings- och fö rsäljningsmöjligheter hamnar i ett vakuum. Han kan nog arbeta, om han har möjligheter därtill. Men fö r vem och hur länge? l en situation, där det var otänkbart att helt ägna sig åt sin konst, hamnade de estniska konstnärerna som fick asyl i Sverige. Trots att Sverige visade sig vara ett land som uppskattade konst, var den estniska konstnären här en fu llständig främling - till en början. Ä ven den estniska konsten var nära nog okänd i Sverige. Oavsett att också konstnärerna behandlades med samma fö rståelse som den svårplacerade intelligentsian i övrigt, tvangs de genomleva en längre eller kortare period då det endast för ett fåtal var möjligt att helt ägna sig åt konsten. Trots att man. ju på fritiden kunde skapa något, var ändå konstutställningen enda möjligheten att visa sin konst, att finna en mening för sin existens. Att anordna en sådan vilade på landsmännen och speciellt på konstnärernas eget initiativ. Härvid måste noteras att den estniska folkgruppens intresse för de egna konstnärernas produktion var större än i en normal situation. De estniska konstnärernas konst var vår egen konst. Så började den första perioden - estniska konstutställningar. Det var huvudsakligen gruppframträdanden, fö r att markera samhörigheten esterna emellan. De gemensamma framträdandena svetsade samman de estniska konstnärerna även i svenskarnas medvetande mer än det konstnärligt sett fanns grund för. Snart nog och ibland samtidigt med den fö regående perioden kom en tid då grupputställningar tillsammans med svenska kolleger eller separatutställningar började fö rekomma. Då var det inte längre nödvändigt att poängtera nationaliteten. Sedan fö ljde en tredje period då de ko nstnärer av estnisk börd som fått sin utbildning i Sverige började ställa ut, mestadels tillsammans med svenska konstnärer. Det är inte lätt att definiera begreppet "estnisk konst" ens under den fö rsta perioden, då konstnärerna skapade sina verk på främmande grund, men på samma sätt som tidigare. Trots det är svårt att hitta någon gemensam nämnare för konstnärerna p.g.a. deras olikheter, hade de som gått i landsflykt ändå något mera gemensamt än nationalitetskylten vid utställningarna. Om man ser konsten ur ett bredare perspektiv, över nationalitetsgränserna, utgjorde den europeiska konsten en enhet. De estniska kulturtraditionerna var knutna till Västeuropa. Med undantag av några äldre konstnärer som studerat i öst, hade alla fått impulser västerifrån. På så sätt var även detta en fö rmedlande länk med konsten i Sverige, och samtidigt en nivellerande faktor. Ju längre tiden gick, desto intimare blev de estniska konstnärernas kontakt med Sverige. Långsamt började denna gemensamma estniskhet bli alltmer obestämd. l början var det 11 - Estland i Sverige
estnisk konst i exil, så småningom gled den över till esternas konstproduktion utomlands. Samtidigt böljade den röra sig ur den estniska folkgruppens grepp, detta gäller speciellt den yngre generationen. Numera tjänar den estniska konsten på många sätt svenska behov och förekommer inte bara i enstaka svenskars hem utan även på museer, pryder väggama i offentliga byggnader eller illustrerar svenska böcker. Jämfört med andra områden - litteratur, musik och teater har esternas konstproduktion i största utsträckning införlivats med det svenska kulturlivet. De konstnärer vars flyktväg berörde Sverige kan sammanlagt beräknas till ca 40. En del av dem emigrerade så småningom och de yngre fyllde luckorna som uppkommit. För att på något sätt kartlägga de estniska konstnärernas väg, såväl inom den egna gruppen som bland den svenska publiken, noterar vi nedan de större utställningarna där estniska konstnärer klart deklarerat sin nationalitet. Esterna har på ett eller annat sätt deltagit i anordnandet av dem även om utställningen skett inom ramen för någon svensk institution. En del har ordnats för de egna landsmännen, andra har klart riktats utåt. Arrangörerna av den fö rsta estniska konstutställninj<ell i Karlstad 1945. Från vänster: Herbert Salu, Berta Helk, prof. Helge Kjellin, Maria Kangro, Bernard Kangro. Prof. Sten Karling inviger u tsrä/iningen "Den estniska grafiken och boken" i Estniska Huset i Stockholm 7 december 1974. Första gången visades estnisk konst i en större grupp i Karlstad. Utställningen "Estnisk konst" visades på prof. Helge Kjellins initiativ och anordnades av de estniska arkivarbetarna på Värmlands Museum mellan den 8 april och 2 maj 1945. 146 arbeten av 26 konstnärer ställdes ut, den gången vistades 17 av dem i Sverige. Nästa och den hittills största utställningen skedde på Liljevalchs tillsammans med letterna 16 februari-lo mars 1946. I katalogen fanns en översikt av prof. Sten Karl i ng. A v esterna hade 48 konstnärer ställt ut 305 arbeten. Utställningen blev föremål för välförtjänt uppmärksamhet och den saknar inte betydelse som reklam för de baltiska statemas konst. Nästa översiktsutställning "Ester i Sverige" öppnades följande år i Lunds Konstmuseum under överinseende av prof. Ragnar Josephson och med B. Kangro som kommissarie. Här utställdes 125 arbeten av 17 konstnärer, alla bosatta i Sverige. Samtidigt anordnade Borås Estniska Sällskap en utställning av 13 konstnärers arbeten och estniska böcker. Samma år, 1947 anordnades på Röhsska Konstmuseet i Göteborg en utställning "Estnisk konst och hemslöjd" med T. Ennok som kommissarie. 134 arbeten av 22 konstnärer utställdes, dessutom böcker och konsthantverk. Senare har större och mindre grupputställningar anordnats på olika' håll i Sverige. Den fortsatta verksamheten berodde mycket på att konstnären E. Köks b. osatte sig i Sverige och att det estniska konstnärscentro m, som letts av honom i Tyskland fl yttades till Sverige och verkade här till mitten av 50- talet. Vi kan exv. nämna en storre grupp utställningar i Arvika Konstförening 1951, där 12 konstnärer utställde 75 arbeten. l Malmö ordnades 1952 utställningen "Estnisk Konst" (kommissarie E. Haamer, arbetsutskott Mihkel Mathiesen, Aleksander Sagim, B. Kangro), 13 konstnärer framträdde med 75 arbeten, förordet i katalogen hade skrivits av prof. Nils Gösta Sand blad. Samma utställning visades i utökat skick ( 14 konstnärer, 102 arbeten) i Olofström. 1952 ordnades också utställningen "Estnisk Grafik och Akvareller" i Göteborg ( 12 konstnärer, 52 arbeten), "Estnisk Konst" i Örebro Konsthall (18 konstnärer, 134 arbeten). Även 1953 bjöd på tre utställningar: Kristinehamn ("Estniska Konstnärer", 18 konstnärer, 48 arbeten), Vadstena ("Estnisk Grafik", Il konstnärer, 45 arbeten) och Eskilstuna ( 13 konstnärer, 70 arbeten). 1954 ordnades två samlingsutställningar - i Uppsala Konstha)l "Estnisk konst (l a utställare, 139 arbeten) och i Kungshallen i
Stockholm "Ester i Sverige- böcker, konst och hemslöjd" (18 utställare, 46 arbeten). Efter detta verkar den intensivaste grupputställningsperioden vara slut för esterna, med undantag av en utställning i Arvika 1958 och "9 konstnärer i Sverige" i Ystad 1962. Separatutställningarnas antal ökar samt utställningar där esterna framträder tillsamman med andra nationaliteter, t. ex. "Form och Fantasi" i Örebro Konsthall 1959 och "Abstraktion och konkretion" på Smålands Museum i Växjö. Fr.o.m. 1960 anordnas utställningar i Estniska Huset i Stockholm, organisatör är Estniska Kultursamfundet. Dessa utställningar, med mestadels en konstnär, har pågått fram till våra dagar. För den svenska publiken presenterades esterna i Sveagalleriet- "Estniska Konstnärer i Sverige"(23 utställare, III arbeten) och i samma lokal under de Estniska Dagarna Invigning av konstutställning i Estniska Huset i Stocklwlm /9 maj /966. Från vänster: A. W arma, H. Ta/vik. M. Uiirike. Pa invigning av den estniska grafikutställningen i Estniska Huset i Stqckho/m. Från vänster: O. Paju, A. Tuulse, K. Luts, J. Nömmik, E. Hal/ek. 1968 utställningen "Estlandsfödda konstnärer". Under en veckas tid anordnades förutom konstutställningen en bakutställning, litteraturafton, kulturkongress, framträdande av!dia-flickorna och folkdanstrupper, konserter av körer och olister och en teaterföre tällning. Det var första gången alla kulturgenrerna presenterade sina resultat samtidigt. l det sammanhanget utgavs också ett illustrerat album redigerat av Mad is Utirike "Ee t i Päevad Stokholmis 1968" (De Estniska Dagarna i Stockholm 1968). Hittills har det varit den största gemensamma utställningen med undantag av grafikutställningar 1974 i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Till detta kommer naturligtvis separatutställningar och utställningar tillsammans med svenska konstnärer. Ovanstående översikt visar riktningen från "den e tniska konsten" till "de estniska" eller "estlandsfödda" konstnärerna. Om man skärskådar varje kon tnärs arbete separat är denna riktning, på sina håll klart uttalad, detta speciellt hos den äldre generationen. Om inte på annat håll, så i temavalet som dikteras av livsinställning, de en gång medtagna erfarenheterna och impulserna, som man erhöll under uppväxttiden. Det kulle ta upp alltför mycket plats att presentera statistik över alla konstnärernas utställningsfrekvens vid offentliga Konstnärerna Eerik Haamer och Ende/ Kåks på konstu tstiillnin i Göteborg med anledning av Estniska Kulturveckan, 20 oktober /959.
evenemang under 30 år. Vi kan ju notera att vissa namn bara förekommer 10 gånger och att det finns namn som har framträtt 100 gånger eller mer. Detta inte bara i Sverige, utan också i andra länder. Den estniska konsten har inte bara varit tillgängbg för den svenska publiken, utan har nått så långt som till Australien. Vi ska bara nämna några platser: Helsingfors, Jyväskylä, Köpenhamn, Mi.inchen, Ni.irnberg, Aten, Bryssel, Paris, Toronto, Montreal, Ottawa, Vancouver, New York, Buenos Aires, Sydney. Hur stor spridningen av den estniska konsten är, har vi än mindre möjligheter att överblicka. l vilka länders och städers konstmuseer de estniska konstnärerna finns representerade finns det inga exakta uppgifter om. Låt oss börja med det mest kända namnet, grafikern Eduard Wiiralt, ett även i Europa välkänt namn - en av samtidens största mästare i alla grafiska tekniker. Wiiralt, som under många år hade arbetat i Paris, bodde i Sverige endast en kortare period och återvände till Frankrike. Tiden i Sverige utgjorde en ny period i hans produktion, den sista perioden, med motiv bl.a. från Lappland. Wiiralt har förekommit ofta på utställningar i Sverige inte bara tillsammans med andra ester utan på större översiktsutställningar, t.ex. i Göteborgs Konstmuseum 1950/51 och i Stockholm, senast i Välis-Eesti galleriet 1974. Herman Ta/vik: Månens vandring, torrnål, /968. Eduard Wiiralt: Konstnären och hans modell, mjukgrundetsning, 1950.
Esterna har livligt utövat grafik, som vi såg har man t.o.m. anordnat grafikutställningar. Ä ven många målare har sysslat med grafik, några av dem har också blivit kända som grafiker, t.ex. Herman Talvik, Karin Luts, Arno Vihalemm, Endel Köks, Leida Rives, Otto Paju, Ada Otema o.a. Av dessa har speciellt Tal vik, Luts, Köks och Vihalemm uppnått uppmärksammade konstnärliga segrar och internationellt erkännande även på grafikens område. Talviks konst har stark personlig och visionär tendens med religiöst och fliosofiskt innehåll. Han började i svart-vitt, skapade monotypier samt, senare målningar i glödande farger. Målningar i eleganta linjer Öch delvis med magiska undertoners fargmusik återspeglas i Luts' farggrafik som hör till det bästa i den estniska konsten i exil. Karin Luts: Ballong och få gel, fä rgakvatintetsning, 1975. Arno Vihalemm: Fåge/b/omman, träsnitt, 1969. Ende/ Köks: Regnbågen-kvinna, offset-lito, 1970. Även Vihalemm har sysslat med många olika grafiska tekniker, speciellt blandtekniker, vitrograf, linoleum- och träsnitt. Hans delvis tunga och ofta symbolitiska konst är påverkad av Klee men är ändå personlig i sin gestaltning. Tilläggas kan att han även har arbetat med bokgrafik och är känd som. poet. Köks' produktion är omfattande och har under årens lopp varit mycket föränderlig i motivval, stil och teknik. Det avslöjar konstnärens intellektuella läggning, men är känsloladdad. Han är den estniske konstnär som är mest internationell, hans resor sträcker sig från Europa till den amerikanska kantinen-
Otto Paju : Ardre II, Gotland, färgträsnitt, 1974. ten och främre orienten. Resorna uttrycks i hans litografier och teckningar och vittnar om ett detaljkänsligt öga och ett oupphörligt sökande efter nya motiv och nya grepp. För den svenska allmänheten är llon Pääbo-Wikland mest känd. Hon har illustrerat flera av Astrid Lindgrens barnböcker. Som nämnts är flertal ovannämnda också målare eller huvudsakligen målare. Ä ven av de målare som inte nämnts här sysslar flera med grafik. Eerik Haamer är känd som illustratör av eposet "Kalevipoeg" med teckningar, O lev Mikiver som bokillustratör, Juhan Nömmik (t) har ställt ut teckningar, Harald Tannberg och Lydia Norden toft- Lavrov har framträtt med monotypi och akvareller, Otto Paju bokillustratör och Nancy Pedersen som batikkonstnär. Silvia Leitu är mest känd som en fä rgrik akvarellist. Juhan Nömmiks produktion i exil har följt ungefår samma realistiska banor som i hemlandet, men hans landskapsmåleri är vidgat inte bara geografiskt utan även konstnärligt. Julwn Nåmmik: Rutsker, tempera och olja.
Akvarellist var även Karl Leopold Marley som tidigare var bosatt i Sverige. Jaan Griinberg (t) kunde endast ställa ut fåtaliga arbeten därför att han förlorade synen. Nedsatt synfö rmåga lade hinder i vägen även för Ants Mu rak in (t), han målade mest landskap med romantisk tendens. Ett realistiskt landskap är dominerande i Hugo Lepiks konst. Däremot har E. Haamer, som skildrar omgivningen i Bohuslän och Göteborg, episk-monumental tendens. Till hans tidigare kustmotiv kom flyktingmotivet i tragisk och symbolisk grym behandling. Hugo Lepik: Hamn i skärgården, olja. Självständighetstidens mer eller mindre realistiska stil har fö ljts av målarna Lembit Nömmeots, Voldernar Tank, Aleksander Warrna (t), Veronika Keerdoja, Otto Paas, Jaan Miljan, J. Saarniit, Erich Pehap, O svald Timmas, Raoul Lind o.a., fe m av sistnämnda utvandrade från Sverige. Gustav Mägi har utvecklats till en originell landskapsmålare. Hans landskap är inte naturalistiska utan präglas av hans fa ntasi. Arno Vihalemm: Klippor i havet, olja, /96/. Eerik Haamer; Lofoten, olja. Haamers hårda, nästan brutna kolorit i bruna och gröna toner symboliserade stämningen bland flyktingarna under den fö r sta perioden. Haamer är den konstnär, som är mest representerad i de estniska hemmen. Ständig oro och förbehållslös inlevelse i konsten karakteriserar Eduard Oles konstnärsbana, som han har beskrivit i memoarverket "Suurel maanteel" (På den stora landsvägen, 1973). Ole är känd som en porträttmålare med realistisk stil. Med sin träffsäkra pensel har han förevigat många kända ester.
Mägi uttrycker sig främst genom yta och färgtoner, bans atmosfar är betonat dyster. Ibland lyrisk, ibland dyster är också O. Pajus produktion. Eugen Kask däremot visar såväl traditionell som modern behandling i sitt måleri. Kask är också skulptör. Med en fot i den generationen som delvis utbildats i exil är Olev Mikiver, känd även som grafiker, men huvudsakligen som målare. Mikiver började med att skildra sin generations Enno Hål/ek: Undersökning, olja. Nancy Pedersen: Påfågel, batik. Hans Per Anderson: Självporträtt, litografi, /967. O/ev Mikiver: Melankoliska barbarer, olja, 1970-73. bittra krigserfarenheter och chockerade till en början flyktingarna. Hans konst är ofta orolig, fylld av sökande, symboliska teman, ibland dekorativ och samtidigt naivt lyrisk. Han använder såväl landskapet som människan och rent dekorativa figurer för att realisera sitt expressiva konstcredo. Till dem som börjat sin konstnärliga bana i Sverige hör också Arnold Eres. Likaså målaren och grafikern Harri Laks. Om vi räknar dem som är födda på 30-talet, får vi minst tiotalet namn vars arbeten är kända för allmänheten och som vunnit ett visst erkännande. De har lämnat hemlandet som barn, eller är fö dda i främmande länder. Alla har studerat här
169 riktad mot teknokrati och urbanism. Han har bl.a. utfört väggmålningar i en av Stockholms tunnelbanestationer. Med sin modernitet och radikala engagemang märks Hans Per Anderson, målare och grafiker. Han har levt bland Mexicos indianer i tre år och kämpar tillsammans med dem för ett rätt visare liv. l hans arbeten finns fantasi, kraft och urgammalt allvar- av en fö reträdare för det estniska folket har blivit en fö rkämpe för ett sydländskt folk. Därmed har han kanske ha. mnat längst bort frå n sitt folks fö rgångna. l Stockholm har även en lovande grupp unga konstutövare framträtt under namnet "'Eesti Kunstigrupp" (Estniska Konstgruppen). De har även utställt ett par gånger. Till sist ska vi kasta en blick på skulpturen. Skulptörerna kan räknas på ena handens fingrar. Ä ven av dessa har två valt itt verksamhetsfått utanför Sverige. Salme Riig-Reiman (t) emi _grerade härifrån till Argentina och blev där en av de mest uppmärksammade skulptörerna, med sin symboliska och kraftfyllda konst. Hon är tillsammans med H. P. Anderson den som flugit längst. men hon tillhör en helt annan generation och idevärld. l Paris bor och arbetar Maire Männik, en modern skulptör. K var i Stockholm finns Ernst Jöesaar; exilesternas största namn i skulptur. Trots alla svårigheter har Ernst Jöesaar förblivit vid konstarten, även om han också sysslat med måleri. Jöesaar har arbetat med friskulptur, porträtt, minnes- och gravmonument och speciellt under senare Salme Riig-Reiman: Adam och Eva, granit. 1951. Ernst Jöesaar: Tomma händer, brons, /960. och de har därmed utvecklats till konstnärer i exil. Större delen av dem har vid sidan av utställningar tillsammans med svenska kolleger, deltagit i rent estniska utställingar. Några av dem håller på att glida ur den estniska sfåren med sin produktion. Den äldre av dem är Ville Tops, huvudsakligen grafiker. Han har dock även gjort akrylmålningar med en torr och slät yta, ofta med en pessimistisk symbolik. Pille Haamer-Fiorell målar i olja och akvarell och är bekant genom sina känsliga växtmålningar med en rent estetisk ytbehandling. Uno Ong är också målare vid sidan av sina grafiska arbeten. Mats Loosme och Mart Org är målare närbesläktade med den realistiska skolan; den senare av dem gör stadsvyer och interiörer. Heiki Niilend målar abstrakt i för det mesta bruna och gula toner och ger originella arbeten som utandas lugn och skönhet. Toomas Lehes' olje- och akrylmålningar är av stort format, ofta med blomstermotiv fy llda av dekorativ fä rgglädje. Ä ven Paul Kajer är en målare i originell stil. Den mest originelle är tveklöst Enno Hallek, som genomgått bl.a. Konstakademin. Han är målare och arbetar även med träreliefer. Hallek är samhällskritiker, hans symbolik är
De Ungas Konstgrupp ställde ut i Estniska Huset 10-24 nov. 1972. Från vänster l :a raden: Edda Tent, H e/vi Treffner, Ann Novek, Va/ve Kääramees, Laine Vaigur-Garido, Pirer Puusepp, Kristina Viira, Kristina Kauri, Mar/ Maandi, Omar Jungermann; 2:a raden: Riina Noodapera, Mari Kikerpuu. tid relief. Hans konst är fylld av känslospänning, där finns oro och splittring. Ofta är relieferna surrealistiska. En symbolisk mening lyser igenom även i hans realistiska arbeten. Karakteristiskt fö r hans monumentala och kraftfulla skulpturer är ett slag melankolisk tyngd och djupt allvar. Allt är trots fantasispelet utfört i fö renklad form. Mari Simmulsons specialområde är keramik och hon har skapat sig ett aktat och erkänt namn. Bland andra får vi nämna även Heino Raudsepp skapare av flera gravmonument till ester. Inte ens textilkonsten saknar estniska representanter. Låt oss påminna om bl.a. IIse Palmars (t) arbeten inom textilkonsten och särskilt Mai Veliners vackra mattor i rya- och gobelängteknik med orginell fä rgsmak och komposition. Handarbetet på folkdräkts- och smyckeområdena har varit en gren där konstnärlig blick har gett resultat - om än på amatörnivå. Speciellt under de första åren ordnades utställningar där föremål och traditioner från hemlandet gav nya impulser åt nutidsmänniskor bch framförallt åt dem som vistas långt hemifrån. Invigning av den estniska fo lkdräktens utställning i Stockho/m den 9 december 1972. Från vänster: Kal/i Klement, Siiri Kandre, G. Ränk, Mari Siim, Tiiu Siim.