RAPPORT U2011:15 Avfallshantering i några europeiska länder. En jämförande studie ISSN 1103-4092
Förord I denna rapport presenteras resultatet av en jämförande studie av avfallshanteringen i några europeiska länder. Bakgrunden till projektet är ett ökat behov av utlandsbevakning och jämförelser med andra länder i en allt mer globaliserad värld. Projektet syftar till att kartlägga, beskriva och jämföra avfallshanteringen i Sverige och ett urval andra länder. Konsultinsatsen i projektet har utförts av Jörgen Leander, Malin Sernland och Henrik Säfvestad på Miljö- och projekteringsbyrån AB. Projektet har finansierats genom Avfall Sverige Utveckling. Malmö augusti 2011 Håkan Rylander Ordf. Avfall Sveriges Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD Avfall Sverige
Sammanfattning I rapporten presenteras en kartläggning av uppgifter om avfallshanteringen i ett urval europeiska länder. Urvalet har gjorts av Avfall Sveriges utvecklingskommitté och omfattar - förutom Sverige - även Danmark, Nederländerna, Schweiz och Österrike. Metoden för kartläggningen är utformad för att underlätta uppdatering av insamlade uppgifter och beskrivande texter samt komplettering med fler länder. Kartläggningen innefattar uppgifter om insamling, behandling och återvinning av kärl- och säckavfall (matavfall och brännbart avfall), farligt avfall, batterier, elavfall, tidningar och förpackningar från i första hand hushåll. Fokus i kartläggningen är organisation, ansvar och systemperspektiv. Tekniska detaljer tas inte upp. Kartläggningen har genomförts genom sökning på branschorganisationers och andra tongivande organisationers hemsidor, genomgång av befintliga underlag samt kontakter med utvalda representanter för avfallshanteringen i berörda länder. Uppgifter om avfallshanteringen i Sverige har i huvudsak hämtats från Avfall Sveriges årsskrift Svensk avfallshantering samt andra relevanta källor. Metoden för kartläggningen beskrivs i ett särskilt avsnitt i rapporten i syfte att underlätta eventuella uppdateringar eller kompletteringar i framtiden. Av kartläggningen framgår bl.a.: Det kommunala avfallsansvaret innefattar kärl- och säckavfall, grovavfall och farligt avfall från hushåll i samtliga studerade länder. I alla länder utom Nederländerna innefattas även liknande avfall från verksamheter. I Schweiz och Danmark ingår förpackningar och tidningar i kommunernas ansvar. I Danmark har kommunerna även ansvar för brännbart avfall och deponirest från industrier. Producentansvar förekommer i samtliga studerade länder i varierande omfattning. I Danmark omfattar inte producentansvaret förpackningar och tidningar. I exempelvis Schweiz finns ett nationellt lagstadgat producentansvar på elavfall medan producentansvar för andra avfallsslag regleras i kantonernas lagstiftning. Producentansvaret i Österrike och Nederländerna har en liknande omfattning som i Sverige, med undantag för att tidningar inte omfattas i Nederländerna. Regional avfallssamverkan är mycket vanligt i de studerade länderna, särskilt i länder med hög befolkningstäthet och många kommuner.
Insamling på entreprenad är mycket vanligt i de studerade länderna. Återvinningscentraler är vanligt i samtliga studerade länder utom Schweiz, där istället fastighetsnära insamling dominerar. Omfattningen av matavfallsinsamling varierar. I Österrike samlar nästan alla kommuner in matavfall men typ av matavfall som samlas in varierar. I Danmark är separat insamling av matavfall mindre vanligt. Insamling av förpackningar och tidningar är vanligt i alla länderna, inom såväl kommunernas som producenternas insamling. Fastighetsnära insamling är vanligt i flera länder. I Schweiz omfattar insamlingen av metall både metallförpackningar och annat metallavfall, som samlas in i samma insamlingssystem. Det är vanligt att kommuner helt eller delvis äger behandlingsanläggningar i de studerade länderna. Ungefär hälften av hushållsavfallet återvinns genom materialåtervinning inkl. biologisk återvinning, ungefär lika mycket energiåtervinns i form av el och fjärrvärme och en mindre mängd deponeras. Andelen biologisk återvinning är högst i Österrike. Fördelningen mellan behandlingsmetoder är i övrigt likartad i de studerade länderna. Energiutnyttjandet vid avfallsförbränning är mycket högt i Sverige som har väl utbyggd fjärrvärme, men flertalet av övriga studerade länder har också ett högt energiutnyttjande. I Schweiz, där fjärrvärmesystem är mindre vanligt, är energiutnyttjandet vid avfallsförbränning lägre.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 Inledning 1 1.1 Bakgrund och syfte 1 1.2 Metod och avgränsningar 1 1.3 Läsanvisning 2 2 Sverige 4 2.1 Orientering om landet 4 2.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet 4 2.3 Ansvar och finansiering 5 2.3.1 Kommunernas ansvar 5 2.3.2 Producenternas ansvar 5 2.3.3 Finansiering 5 2.4 Organisation 5 2.5 Systemlösningar 6 2.5.1 Insamling 6 2.5.2 Behandling och återvinning 6 3 Danmark 9 3.1 Orientering om landet 9 3.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet 9 3.3 Ansvar och finansiering 10 3.3.1 Kommunernas ansvar 10 3.3.2 Producenternas ansvar 10 3.3.3 Finansiering 10 3.4 Organisation 10 3.5 Systemlösningar 11 3.5.1 Insamling 11 3.5.2 Behandling och återvinning 11 4 Nederländerna 14 4.1 Orientering om landet 14 4.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet 14 4.3 Ansvar och finansiering 15 4.3.1 Kommunernas ansvar 15 4.3.2 Producenternas ansvar 15 4.3.3 Finansiering 15 4.4 Organisation 16 4.5 Systemlösningar 16 4.5.1 Insamling 16 4.5.2 Behandling och återvinning 17
5 Schweiz 19 5.1 Orientering om landet 19 5.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet 19 5.3 Ansvar och finansiering 20 5.3.1 Kommunernas ansvar 20 5.3.2 Producenternas ansvar 20 5.3.3 Finansiering 20 5.4 Organisation 20 5.5 Systemlösningar 21 5.5.1 Insamling 21 5.5.2 Behandling och återvinning 21 6 Österrike 24 6.1 Orientering om landet 24 6.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet 24 6.3 Ansvar och finansiering 25 6.3.1 Kommunernas ansvar 25 6.3.2 Producenternas ansvar 25 6.3.3 Finansiering 25 6.4 Organisation 25 6.5 Systemlösningar 26 6.5.1 Insamling 26 6.5.2 Behandling och återvinning 26 7 Sammanfattande jämförelse mellan ländernas avfallshantering 28 8 Referenser 33
1 Inledning 1.1 Bakgrund och syfte Bakgrunden till projektet är ett ökat behov av utlandsbevakning och jämförelser med andra länder i en allt mer globaliserad värld. Syftet med projektet är att kartlägga och på ett överskådligt sätt beskriva och jämföra avfallshanteringen i Sverige med avfallshanteringen i ett urval andra länder i Europa. 1.2 Metod och avgränsningar Projektet har genomförts i form av en kartläggning av uppgifter om avfallshanteringen i ett urval europeiska länder. Urvalet har gjorts av Avfall Sveriges utvecklingskommitté och omfattar - förutom Sverige - även Danmark, Nederländerna, Schweiz och Österrike. Metoden för kartläggningen är utformad för att underlätta uppdatering av insamlade uppgifter och beskrivande texter samt komplettering med fler länder. Kartläggningen innefattar insamling, behandling och återvinning av kärl- och säckavfall (matavfall och brännbart avfall), farligt avfall, batterier, elavfall, tidningar och förpackningar från i första hand hushåll. Fokus i kartläggningen är organisation, ansvar och systemperspektiv. Tekniska detaljer tas inte upp. Kartläggningen har genomförts genom sökning på branschorganisationers och andra tongivande organisationers hemsidor, sammanställning av uppgifter från lagstiftning och andra publikationer samt kontakter med utvalda representanter för avfallshanteringen i berörda länder enligt de principer som beskrivs i Bilaga 1. Uppgifter om avfallshanteringen i Sverige har i huvudsak hämtats från Avfall Sveriges årsskrift Svensk avfallshantering samt andra relevanta källor. 1
1.3 Läsanvisning I kapitel 2 görs en översiktlig beskrivning av avfallshanteringen i Sverige. I kapitel 3-6 görs motsvarande beskrivningar av avfallshanteringen i övriga länder som omfattas av kartläggningen. För god överskådlighet och för att underlätta jämförelser mellan länderna följer presentationerna samma struktur. Presentationen av respektive land inleds med en kortfattad orientering om landet. Därefter beskrivs avfallshanteringen utifrån följande teman: Lagstiftning och myndighetsutövning Ansvar och finansiering Organisation Systemlösningar Till presentationen om respektive land hör en faktaruta med nyckeluppgifter om avfallshanteringen i landet. I kapitel 7 görs en sammanfattande tematisk jämförelse mellan avfallshanteringen i de olika länderna. 2
3
2 Sverige Ca 9,4 miljoner invånare. 21 län och 290 självbestämmande kommuner. Nationell lagstiftning, inkl. förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall, deponiskatt och producentansvar på utsorterade förpackningar, tidningar, batterier, elavfall, läkemedel, däck och bilar. Kommunalt ansvar på kärl- och säckavfall, grovavfall och farligt avfall från hushåll och liknande avfall från verksamheter. 40% av kommunerna ingår i regionala samarbeten. Insamling på entreprenad i 73% av kommunerna. Matavfallsinsamling i någon utsträckning i 53% av kommunerna. Återvinningscentraler i alla kommuner. Separat insamling av förpackningar och tidningar i alla kommuner. Vanligt att kommuner äger anläggningar. Flera stora anläggningar är privatägda. Ca 48% av hushållsavfallet materialåtervinns inkl. biologisk återvinning, ca 49% energiåtervinns i form av el och fjärrvärme och 1,4% deponeras. 2.1 Orientering om landet Geografiskt läge: Norra Europa. Folkmängd: ca 9,4 miljoner invånare Landareal: ca 410 000 km 2 Befolkningstäthet: ca 22 invånare/km 2. Tätortsstruktur: Storstäder: Stockholm ca 0,8 miljoner invånare (ca 2 miljoner invånare, inkl förorter). Göteborg ca 0,5 miljoner invånare (ca 0,9 miljoner invånare, inkl förorter). Många mindre städer, mycket glesbygd. Urbaniseringsgrad 84%. Administrativ indelning: 21 län, 290 kommuner. Kommunerna har självbestämmande. Markanvändning och näringsliv: Stor andel skogsmark. Jordbruksmark i södra och mellersta delarna av landet. Dominerande näringar service och industri. Viktiga industrigrenar är gruvor, stålindustri, pappersbruk och verkstadsindustri. 2.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet Bestämmelser om avfallshantering finns i huvudsak i Miljöbalken. Till Miljöbalken hör ett antal förordningar. Den mest centrala av dessa är Avfallsförordningen. Härutöver finns förordningar om bl.a. producentansvar, avfallsförbränning och deponering. Naturvårdsverket och andra myndigheter utfärdar föreskrifter som komplement till och med stöd av annan lagstiftning. Naturvårdsverket lyder under Miljödepartementet. Tillsyn över avfallshanteringen enligt Miljöbalken utövas av kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder (eller motsvarande) eller av Länsstyrelsen. Naturvårdsverket är central myndighet beträffande avfallshantering. 4
2.3 Ansvar och finansiering 2.3.1 Kommunernas ansvar Kommunerna har ett lagstadgat ansvar för hushållsavfall. Ansvaret innebär att kommunerna ska se till att avfallet samlas in och återvinns eller bortskaffas. Det kommunala s.k. renhållningsansvaret omfattar avfall från hushåll och liknande avfall från verksamheter med undantag för utsorterat avfall som omfattas av producentansvar, se nedan. Kommunerna har även ett ansvar i hanteringen av avfall som omfattas av producentansvar, såsom information om insamlingen och att planera för platser där konsumenterna kan lämna t.ex. förpackningar och tidningar. Kommunerna har också ett lagstadgat ansvar för avfallsplanering. Den kommunala avfallsplaneringen ska omfatta allt avfall, även industriavfall och annat avfall som inte omfattas av kommunalt renhållningsansvar. De kommunala avfallsplanerna spelar en central roll i utvecklingen av avfallshanteringen i landet. Inriktningen på de kommunala avfallsplanerna påverkas i hög grad av de nationella miljökvalitetsmålen. 2.3.2 Producenternas ansvar Avfall från hushåll och verksamheter som består av utsorterade förpackningar, tidningar, batterier, elavfall, läkemedel, däck och bilar omfattas av ett lagstadgat producentansvar. Ansvaret innebär i korthet att den som producerar, importerar eller säljer en vara eller förpackning ansvarar för insamling och återvinning av varan/förpackningen. För insamling och återvinning av avfall som omfattas av producentansvar finns lagstadgade insamlingsmål. 2.3.3 Finansiering Den kommunala avfallshanteringen finansieras genom den kommunala renhållningsavgiften som alla fastighetsägare betalar. Renhållningsavgiften fastställs av kommunfullmäktige. Avgiften täcker kostnaderna för planering, kundservice, fakturering, information, insamling och behandling. Många kommuner nyttjar en lagstadgad rätt att använda renhållningsavgiften som styrmedel för att förbättra hanteringen från miljösynpunkt, genom exempelvis ökad sortering eller minskade transporter. Som alternativ till denna finansiering har kommunerna rätt att välja att välja att skattefinansiera renhållningsverksamheten men ingen av kommunerna har valt denna modell. Avfallshanteringen inom producentansvaret finansieras genom en avgift som är inkluderad i priset för produkten. 2.4 Organisation Ca 73 procent av kommunerna anlitar entreprenörer för insamling av avfall. I övrigt sker insamlingen i egen regi genom exempelvis en förvaltning eller ett bolag. Bland insamlingsentreprenörerna märks ett fåtal stora rikstäckande och några små-medelstora regionala aktörer. Det är vanligt att kommuner äger egna behandlingsanläggningar som tar emot avfall från den egna kommunen men i många fall även från andra kommuner. Flera stora behandlingsanläggningar drivs av privata aktörer. Det blir också allt vanligare att kommunerna samverkar genom olika former av regionala organisationer, vanligtvis gemensamägt bolag men också kommunalförbund eller gemensam nämnd. I omkring 40 procent av kommunerna utförs insamling och/eller behandling av hushållsavfall genom någon form av regional organisation. 5
Producentansvarets insamling och återvinning av avfall är organiserad genom olika s.k. materialbolag, ett för varje avfallsslag. Materialbolagen anlitar entreprenörer för att utföra insamlingen. Det är relativt vanligt att kommuner är entreprenörer åt producenterna. 2.5 Systemlösningar 2.5.1 Insamling Insamlingssystemet i kommunerna präglas av källsortering och service. I småhusområden sker vanligen insamling av brännbart kärl- och säckavfall vid varje enskild fastighet medan olika former av gemensamhetslösningar som nyttjas av många hushåll är vanligt i flerfamiljshusområden. För insamling av grovavfall och farligt avfall har samtliga kommuner system med återvinningscentraler där sorterat grovavfall och farligt avfall tas emot. I några fall saknas egen återvinningscentral men då har avtal slutits med t.ex. en grannkommun om tillgång till en återvinningscentral. Många kommuner erbjuder även fastighetsnära insamling av framförallt grovavfall och i vissa fall även av farligt avfall. I flerfamiljshusområden finns ofta särskilda utrymmen för grovavfall. Förutom insamling av brännbart kärl- och säckavfall, grovavfall och farligt avfall samlar alltfler kommuner även in utsorterat matavfall. I 53 procent av kommunerna finns idag ett mer eller mindre utbyggt insamlingssystem för matavfall, som antingen är obligatoriskt eller frivilligt för fastighetsägarna att ansluta sig till. I samtliga kommuner finns insamlingssystem med avlämningsplatser för förpackningar, tidningar och elavfall genom producentansvaret. Många kommuner erbjuder även fastighetsnära insamling av framförallt förpackningar och tidningar som komplement till producenternas insamlingssystem. De fastighetsnära lösningarna finns främst i flerfamiljshusområden men blir allt vanligare även i småhusområden. 2.5.2 Behandling och återvinning Sedan mitten av 00-talet råder förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall. Avfall som deponeras beskattas. Detta tillsammans med producentansvarets insamling av förpackningar och tidningar har bidragit till att mängden hushållsavfall som deponeras har minimerats. Det avfall som inte återvinns genom biologisk behandling eller materialåtervinning återvinns genom förbränning med energiutvinning. Brännbart kärl- och säckavfall eller grovavfall energiåtervinns i avfallsförbränningsanläggningar. Utsorterat trä kan även energiåtervinnas i biobränsleeldade värmeverk. Energin från förbränningen av olika avfallsfraktioner nyttiggörs vanligen genom en kombination av elproduktion och fjärrvärme, vilket ger en mycket hög verkningsgrad. Ca 48 procent av hushållsavfallet återvinns genom förbränning med energiutvinning. Biologisk återvinning sker i rötnings- eller komposteringsanläggningar. Kompostering är fortfarande vanligast men tydlig trend är att matavfall från alltfler kommuner återvinns genom rötning med biogasproduktion. Biogasen uppgraderas ofta till fordonsgas. Ca 97 procent av biogödseln används inom lantbruket. Trädgårdsavfall komposteras i komposteringsanläggningar. Komposten används som beståndsdel vid jordtillverkning. Ca 14 procent av hushållsavfallet behandlas biologiskt. 6
Materialåtervinning av förpackningar, tidningar och utsorterade grovavfallsfraktioner sker i hög grad i den inhemska industrin innefattande bl.a. pappersbruk, glasbruk och stålverk. Plaståtervinning sker i ganska stor utsträckning i anläggningar i andra länder. Ca 35 procent av hushållsavfallet materialåtervinns. Farligt avfall behandlas med olika metoder, såsom kompostering, deponering eller förbränning beroende på avfallets egenskaper. En betydande del av det farliga avfallet förbränns men mycket återvinns, såsom oljor och bilbatterier. Ca 1 procent av hushållsavfallet utgörs av farligt avfall. Deponering sker av sådant avfall som inte kan återvinnas. Deponeringen är koncentrerad till ett fåtal större deponier som ofta har regionala upptagningsområden. Det är vanligt att deponigas utvinns ur deponierna. Ca 1,4 procent av hushållsavfallet deponeras. Tabell 1 Behandlad mängd hushållsavfall, kg/invånare Mängd, kg/invånare Materialåtervinning 169,9 Biologisk återvinning 66,1 Energiåtervinning 232,6 Deponering 6,7 Farligt avfall, inkl. batterier och elavfall 4,9 Summa 480,2 Källa: Avfall Sverige 2009 7
8
3 Danmark Ca 5,5 miljoner invånare. 5 regioner och 98 självbestämmande kommuner. Nationell lagstiftning, inkl. förbud mot deponering av brännbart avfall, förbränningsskatt och producentansvar på batterier, elavfall, däck och bilar. Kommunalt ansvar på kärl- och säckavfall, förpackningar, grovavfall och farligt avfall från hushåll och liknande avfall från verksamheter samt brännbart avfall och deponirest från industrier. 60-70% av kommunerna ingår i regionala samarbeten. Insamling på entreprenad i ca 80% av kommunerna. Matavfallsinsamling i mycket liten omfattning. Återvinningscentraler i de flesta kommuner. Separat insamling av förpackningar och tidningar i alla kommuner. Vanligt att kommuner äger anläggningar. Deponier för hushållsavfall drivs enligt lag av kommunerna. Ca 50% av hushållsavfallet materialåtervinns inkl. biologisk återvinning, ca 50% energiåtervinns i form av el och fjärrvärme och ca 4-6% deponeras. 3.1 Orientering om landet Geografiskt läge: Norra Europa. Folkmängd: ca 5,5 miljoner invånare Landareal: ca 43 000 km 2 Befolkningstäthet: ca 128 invånare/km 2 Tätortsstruktur: Storstäder: Köpenhamn ca 0,7 miljoner invånare. Många mindre städer. Urbaniseringsgrad 80%. Administrativ indelning: 5 regioner, 98 kommuner. Kommunerna har självbestämmande. Markanvändning och näringsliv: Stor andel jordbruksmark. Dominerande näringar service och industri. 3.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet Bestämmelser om avfallshantering finns i huvudsak i Miljøbeskyttelseloven. Till Miljøbeskyttelseloven hör ett antal kungörelser (förordningar). Den mest centrala av dessa är Avfallskungörelsen (Affaldsbekendtgørelsen). Härutöver finns förordningar om bl.a. producentansvar, avfallsförbränning och deponering. Miljøstyrelsen utfärdar föreskrifter som komplement till och med stöd av annan lagstiftning. Miljøstyrelsen lyder under Miljøministeriet. Tillsyn över avfallshanteringen enligt Miljöskyddslagen utövas av kommunernas miljötillsyn eller av Miljøstyrelsen genom fem regionala organisationer. 9
3.3 Ansvar och finansiering 3.3.1 Kommunernas ansvar Kommunerna har ett lagstadgat ansvar för allt avfall med undantag för utsorterat avfall för återvinning från verksamheter och avfall som omfattas av producentansvar, se nedan. Ansvaret innebär att kommunerna ska se till att kärl- och säckavfall, förpackningar, tidningar, grovavfall och farligt avfall från hushåll och liknande avfall från verksamheter samlas in och återvinns eller bortskaffas samt att samla in eller anvisa hur brännbart avfall eller deponirest från industrier och andra verksamheter ska samlas in och behandlas. Kommunernas ansvar innefattar att tillhandahålla separat insamling av bl.a. förpackningar och tidningar i bebyggelse med en viss täthet. Kommunerna har även ett visst ansvar inom hanteringen av avfall som omfattas av producentansvar avseende information på liknande sätt som i Sverige. Kommunerna har också ett lagstadgat ansvar för avfallsplanering. Planerna ska uppdateras vart fjärde år och ha tidsperspektivet fyra respektive tolv år. Den kommunala avfallsplaneringen ska omfatta allt avfall, även avfall som inte omfattas av kommunalt ansvar. De kommunala avfallsplanerna spelar en central roll i utvecklingen av avfallshanteringen i landet. Inriktningen på de kommunala avfallsplanerna skall avspegla den nationella avfallsstrategin. 3.3.2 Producenternas ansvar Avfall från hushåll och verksamheter som består av batterier, elavfall, däck och bilar omfattas av ett lagstadgat producentansvar. Producentansvaret innefattar inte förpackningar och tidningar eller läkemedel. Producentansvaret är principiellt uppbyggt på liknande sätt som det svenska. För insamling och återvinning av avfall som omfattas av producentansvar finns lagstadgade insamlingsmål. 3.3.3 Finansiering Den kommunala avfallshanteringen finansieras genom en kommunal avgift som alla fastighetsägare betalar. Avgiften fastställs av kommunfullmäktige. Avgiften täcker kostnaderna för planering, kundservice, fakturering, information, insamling och behandling. Taxans olika delar ska vara självfinansierande, vilket innebär att avgiften inte får användas som styrmedel för att exempelvis förbättra hanteringen från miljösynpunkt. Den kommunala avfallshanteringen får, i motsats till i Sverige, inte skattefinansieras. Avfallshanteringen inom producentansvaret finansieras genom en avgift som är inkluderad i priset för produkten. 3.4 Organisation Många av kommunerna anlitar entreprenörer för insamling av avfall men det förekommer också att insamlingen sker i egen regi genom exempelvis en förvaltning eller ett bolag. Bland insamlingsentreprenörerna märks, liksom i Sverige, ett fåtal stora rikstäckande och några småmedelstora regionala aktörer. Ca 80 procent av kommunerna anlitar entreprenör för insamlingen av hushållsavfall. Det är vanligt att kommuner driver egna behandlingsanläggningar som tar emot avfall från den egna kommunen men i många fall även från andra kommuner. Flertalet förbränningsanläggningar drivs av kommuner eller kommunala bolag. Deponier för hushållsavfall ska enligt lag drivas i kommunal regi. Vid deponierna finns vanligen också annan avfallshantering som drivs i kommunal regi, såsom sortering eller kompostering. 10
Det är mycket vanligt att kommunerna samverkar genom olika former av regionala organisationer. I omkring 60-70 procent av kommunerna utförs insamling och/eller behandling av hushållsavfall genom en regional organisation som vanligen utgörs av ett kommunalförbund (interkommunalt sällskap). Samarbetet utgår ofta från en gemensam anläggning. Producentansvarets insamling och återvinning av avfall är liksom i Sverige organiserad genom olika bolag som ansvarar för respektive avfallsslag. Bolagen anlitar entreprenörer för att utföra insamlingen. 3.5 Systemlösningar 3.5.1 Insamling Insamlingssystemet i kommunerna liknar på många sätt systemet i Sverige med bl.a. hög grad av källsortering och service. Insamling av samsorterade eller blandade fraktioner bestående av t.ex. flera olika förpackningsslag förekommer inte. I småhusområden sker vanligen insamling av brännbart kärloch säckavfall vid varje enskild fastighet medan olika former av gemensamhetslösningar som nyttjas av många hushåll är vanligt i flerfamiljshusområden. För insamling av grovavfall och farligt avfall har samtliga kommuner system med återvinningscentraler där sorterat grovavfall och farligt avfall tas emot. 1 Kommunerna erbjuder vanligen även fastighetsnära insamling av grovavfall, vilket är en väl utnyttjad service som avlastar återvinningscentralerna. I flerfamiljshusområden finns ofta särskilda utrymmen för grovavfall. Fastighetsnära insamling av farligt avfall är mindre vanligt. Insamling av matavfall från hushåll sker i mycket liten omfattning i Danmark. Insamlingssystem med avlämningsplatser för förpackningar, tidningar och elavfall är vanligt. 2 Ca 60 procent av kommunerna erbjuder även fastighetsnära insamling av framförallt tidningar. Om inte insamlingsgraden av tidningar och kartong uppgår till minst 55 procent måste kommunen enligt lag komplettera med fastighetsnära insamling. Även glasförpackningar samlas in fastighetsnära i många kommuner. Fastighetsnära insamling av övriga förpackningsslag är mindre vanligt. De fastighetsnära lösningarna finns både i flerfamiljshusområden och i småhusområden. 3.5.2 Behandling och återvinning Liksom i Sverige råder förbud mot deponering av brännbart avfall. Eftersom även organiskt avfall är brännbart så råder i praktiken även förbud mot deponering av organiskt avfall. Avfall som deponeras eller förbränns beskattas, vilket har bidragit till att mängden hushållsavfall som deponeras har minimerats. Danmark var först i Europa med att införa skatt på förbränning av avfall. Det avfall som inte återvinns genom biologisk behandling eller materialåtervinning återvinns genom förbränning med energiutvinning. Brännbart kärl- och säckavfall eller grovavfall energiåtervinns i avfallsförbränningsanläggningar. Utsorterat trä kan, liksom i Sverige, även energiåtervinnas i biobränsleeldade värmeverk. Energin från förbränningen av olika avfallsfraktioner nyttiggörs vanligen genom en kombination av elproduktion och fjärrvärme, vilket ger en mycket hög verkningsgrad. Ca 50 procent av den totala mängden hushållsavfall i Danmark återvinns genom förbränning med energiutvinning. 3 1 Insamlingsplatser för återvinningsbart avfall ska enligt lag även vara tillgängliga för mindre företag. 2 Kommunen ska enligt lag tillhandahålla insamling av förpackningar och tidningar i områden med en viss befolkningstäthet. 3 Andelen kommunalt avfall i Danmark som energiåtervanns uppgick 2009 enligt Eurostat till 48%. Enligt uppgifter från Renosam energilåtervanns ca 30% av allt avfall i Danmark. 11
Biologisk återvinning sker framförallt av trädgårdsavfall som komposteras i anslutning till kommunala deponier. Kompostering är den vanligaste biologiska behandlingsmetoden. Rötning av matavfall förekommer i liten omfattning. Ca 30 procent av komposten används för täckning av deponier. Resten används som beståndsdel vid jordtillverkning för olika typer av anläggningsändamål. Materialåtervinning av förpackningar, tidningar och utsorterade grovavfallsfraktioner sker i hög grad i anläggningar i andra länder. Miljøstyrelsen bedömer att ca 50 procent av den totala mängden hushållsavfall i Danmark materialåtervinns (inklusive biologisk behandling). 4 Farligt avfall behandlas med olika metoder, såsom kompostering, deponering eller förbränning beroende på avfallets egenskaper. En betydande del av det farliga avfallet förbränns men mycket återvinns, såsom oljor och bilbatterier. Renosam 5 bedömer att andelen farligt avfall av hushållsavfallet är stabil och ligger på ungefär samma nivå som i Sverige, d.v.s. någon procent av hushållsavfallet. Deponering sker av sådant avfall som inte kan återvinnas. Deponeringen är, på liknande sätt som i Sverige, koncentrerad till ett mindre antal större deponier som ofta har regionala upptagningsområden. Det är vanligt att deponigas utvinns ur deponierna. För att minimera mängden avfall som deponeras är det vanligt med mekanisk/biologisk förbehandling. Ca 4 procent av hushållsavfallet deponeras. Mängden kommunalt avfall, inklusive hushållsavfall, som en invånare i Danmark genererar uppgår enligt Miljøstyrelsen till ca 660 kg/år 6. 4 Andelen kommunalt avfall i Danmark som materialåtervanns uppgick 2009 enligt Eurostat till 52%, inklusive biologisk återvinning. Enligt uppgifter från Renosam materialåtervanns ca 65% av allt avfall i Danmark. Den höga materialåtervinningsgraden förklaras delvis av en väl fungerande källsortering av byggavfall. 5 Branschorganisation för avfallshantering i Danmark. 6 Inkluderar brännbart avfall och deponirest från industrier. Källa Renosam. Mängden kommunalt avfall i Danmark uppgick 2009 till 831 kg/ invånare enligt Eurostat. 12
13
4 Nederländerna Ca 16,6 miljoner invånare. 12 provinser och 430 kommuner. Nationell lagstiftning, inkl. förbud mot deponering av brännbart avfall, förbränningsskatt och producentansvar på förpackningar, batterier, elavfall, däck och bilar. Kommunalt ansvar på kärl- och säckavfall, grovavfall och FA från hushåll. Frivilligt kommunalt ansvar på tidningar. 60% av kommunerna ingår i regionala samarbeten. Insamling på entreprenad i ca 30% av kommunerna. Matavfallsinsamling är obligatorisk. Återvinningscentraler i alla kommuner. Separat insamling av förpackningar (ej metall) och tidningar i alla kommuner. Vanligt att kommuner äger anläggningar. Ca 40-45% av hushållsavfallet materialåtervinns inkl. biologisk återvinning, ca 55% energiåtervinns i form av el och fjärrvärme och ca 3-4 % deponeras. 4.1 Orientering om landet Geografiskt läge: Västra Europa. Folkmängd: ca 16,6 miljoner invånare Landareal: ca 42 000 km 2 Befolkningstäthet: 396 invånare/km 2. Tätortsstruktur: Storstäder: Amsterdam ca 0,7 miljoner invånare, Rotterdam ca 0,6 miljoner invånare och Haag ca 0,47 miljoner invånare. Många mindre städer. Urbaniseringsgrad 66%. Administrativ indelning: 12 provinser, 430 kommuner. Markanvändning och näringsliv: Stor andel jordbruksmark. Dominerande näringar service och industri. 4.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet Bestämmelser om avfallshanteringen består av ett omfattande regelverk och finns i huvudsak i den nationella miljölagstiftningen (Wet Milieubeheer). Till denna lagstiftning hör ett antal förordningar där förordningen om WEEE (Besluit beheer afgedankte elektrische en elektronische apparatuur) och förordningen om förpackningar (Besluit beheer verpakkingen en oud papier en karton) är några av de mest centrala. Andra viktiga förordningar är förordningarna om avfallsförbränning, deponering, småkemikalier samt anläggningar och tillstånd. Någon motsvarighet till den svenska avfallsförordningen finns inte. Ministeriet för bostäder, fysisk planering och miljö utfärdar föreskrifter som komplement till och med stöd av annan lagstiftning. Provinserna utfärdar tillstånd och utövar tillsyn enligt miljölagstiftningen över större avfallsbolag och större anläggningar men har i övrigt ingen roll inom avfallshanteringen. Ministeriet för bostäder, fysisk planering och miljö har en kontrollfunktion motsvarande Naturvårdsverket. Kommunerna har en tillsynsverksamhet, dock i begränsad omfattning. 14
4.3 Ansvar och finansiering 4.3.1 Kommunernas ansvar Kommunerna har ett lagstadgat ansvar för hushållsavfall. Ansvaret innebär att kommunerna ska se till att avfallet samlas in, återvinns eller bortskaffas. Det kommunala ansvaret omfattar avfall från hushåll men, i motsats till i Sverige, inte liknande avfall från verksamheter. Enligt överenskommelse med producenterna beslutar kommunen om hur insamling av producentansvarsmaterial ska se ut i respektive kommun. Kommunerna åtar sig inte att samla in något annat avfall än hushållens avfall. I motsats till i Sverige har kommunerna inget lagstadgat ansvar inom producentansvarets system förutom för WEEE där kommunen ansvarar för insamling vid återvinningscentraler. Separat insamling av bioavfall, vilket inkluderar matavfall samt trädgårdsavfall, är obligatoriskt sedan början av 1990-talet men det finns flera möjligheter till undantag. Det finns ingen lagstadgad skyldighet för kommunerna att ha en avfallsplan men de flesta kommunerna har ändå en avfallsplan. Staten är ansvarig för den nationella avfallsplanen. 4.3.2 Producenternas ansvar Avfall från hushåll och verksamheter som består av elavfall, förpackningar, batterier och skrotbilar omfattas av ett lagstadgat producentansvar. Ansvaret innebär i korthet, liksom i Sverige, att den som producerar, importerar eller säljer en vara eller förpackning ansvarar för insamling och återvinning av varan/förpackningen. Det finns också ett frivilligt system för hantering av tidningar och fönster. Enligt överenskommelse ansvarar kommunerna för insamling av tidningar. Det finns lagstadgade insamlingsmål för förpackningar. Insamlingsmålen gäller totala mängder från både hushåll och verksamheter. Invånarna kan utan avgift lämna avfall som omfattas av producentansvar till kommunernas anläggningar. Invånarna kan också lämna avfallet till butiken där produkten införskaffades. 4.3.3 Finansiering Den kommunala avfallshanteringen finansieras genom den kommunala renhållningsavgiften som alla fastighetsägare betalar. Renhållningsavgiften fastställs av kommunfullmäktige. Avgiften täcker helt eller delvis kostnaderna för planering, kundservice, fakturering, information, insamling och behandling. Det finns möjlighet för kommunerna att använda renhållningsavgiften som styrmedel för att förbättra hanteringen från miljösynpunkt, genom exempelvis ökad sortering eller minskade transporter. Kommunerna har även rätt att välja att helt eller delvis skattefinansiera renhållningsverksamheten. Samtliga kommuner i Nederländerna tar ut renhållningsavgifter men det är vanligt att delar av renhållningsverksamheten skattefinansieras. Avfallshanteringen inom producentansvaret finansieras, liksom i Sverige, genom en avgift som är inkluderad i priset för produkten. 4.4 Organisation Ca 30 procent av kommunerna anlitar entreprenörer för insamling av avfall. I övrigt sker insamlingen i egen regi genom exempelvis en förvaltning eller ett bolag. Bland insamlingsentreprenörerna märks ett fåtal stora rikstäckande och några små-medelstora regionala aktörer. 15
Det är vanligt att kommuner äger egna behandlingsanläggningar som tar emot avfall från den egna kommunen men i många fall även från andra kommuner. Flera stora behandlingsanläggningar drivs av privata aktörer. Liksom i Sverige blir det också allt vanligare att kommunerna samverkar genom olika former av regionala organisationer, vanligtvis gemensamägt bolag. Regional samverkan genom kommunalförbundsliknande organisationer förekommer också. I omkring 60 procent av kommunerna utförs insamling och/eller behandling av hushållsavfall genom någon form av regional organisation. Producentansvarets insamling och återvinning av avfall är organiserad genom olika organisationer med motsvarande funktion som materialbolagen i Sverige. De olika organisationerna anlitar entreprenörer för att utföra insamlingen. 4.5 Systemlösningar 4.5.1 Insamling Insamlingssystemet i kommunerna liknar på många sätt systemet i Sverige med bl.a. hög grad av sortering och service. Insamling av blandad fraktion för eftersortering förekommer i norra delen av Nederländerna. Separat insamling sker dock av matavfall, glas och pappersförpackningar. I småhusområden sker vanligen insamling av brännbart kärl- och säckavfall vid varje enskild fastighet medan olika former av gemensamhetslösningar som nyttjas av många hushåll är vanligt i flerfamiljshusområden. I trånga storstäder är säcklösningar vanligt förekommande. Transparenta säckar används för de olika fraktionerna. För insamling av grovavfall, farligt avfall och elavfall har samtliga kommuner system med återvinningscentraler där sorterat grovavfall, farligt avfall och elavfall tas emot. I flerfamiljshusområden finns ofta särskilda utrymmen för grovavfall. Fastighetsnära insamling av farligt avfall har varit vanligt men förekommer i stort sett inte idag. Insamling av matavfall från hushåll är obligatoriskt i Nederländerna. Som nämnts ovan bestämmer respektive kommun hur producenternas insamlingssystem ska se ut. I samtliga kommuner finns insamlingssystem med avlämningsplatser för förpackningar och elavfall men fastighetsnära insamling är vanligast. Det finns dock ingen separat insamling av metallförpackningar utan de sorteras ut före eller efter förbränning. Tidningar samlas vanligtvis in fastighetsnära men insamling vid avlämningsplatser förekommer också. I många kommuner samlas även förpackningar av glas och papper in fastighetsnära främst i de kommuner som samlar in en blandad fraktion för eftersortering. Fastighetsnära insamling av andra förpackningsslag, såsom plastförpackningar, är mindre vanligt. De fastighetsnära lösningarna finns både i flerfamiljshusområden och i småhusområden. 4.5.2 Behandling och återvinning Liksom i Sverige råder förbud mot deponering av brännbart avfall. Det avfall som inte återvinns genom biologisk behandling eller materialåtervinning återvinns genom förbränning med energiutvinning. Brännbart kärl- och säckavfall eller grovavfall energiåtervinns i avfallsförbränningsanläggningar. 16
Energin från förbränningen av olika avfallsfraktioner nyttiggörs vanligen genom en kombination av elproduktion och fjärrvärme, vilket ger en mycket hög verkningsgrad. Det finns en överkapacitet på förbränning och anläggningarna tävlar om vem som har störst energiuttag. Ca 55 procent av den totala mängden hushållsavfall i Nederländerna återvinns genom förbränning med energiutvinning. Biologisk återvinning sker av matavfall och trädgårdsavfall som komposteras eller rötas. Kompostering har tidigare varit den vanligaste biologiska behandlingsmetoden men, liksom i Sverige, blir rötning allt vanligare. Materialåtervinning av förpackningar, tidningar och utsorterade grovavfallsfraktioner sker i hög grad i anläggningar andra länder. Största delen av materialet förbehandlas dock i Nederländerna. Återvinningsindustrier för en mindre mängd papper, glas och metall finns i Nederländerna. Ca 40-45% av hushållsavfallet materialåtervinns inkl. biologisk återvinning. Farligt avfall behandlas med olika metoder, såsom kompostering, deponering eller förbränning beroende på avfallets egenskaper. Nederländerna saknar anläggningar för behandling av farligt avfall förutom deponier. Deponering sker av sådant avfall som inte kan återvinnas. Deponeringen är, på liknande sätt som i Sverige, koncentrerad till ett mindre antal större deponier som ofta har regionala upptagningsområden. Det är vanligt att deponigas utvinns ur deponierna men gasproduktionen är liten då utsortering av matavfall har skett sedan början av 1990-talet. För att minimera mängden avfall som deponeras förekommer mekanisk/biologisk förbehandling. Ca 3-4 procent av hushållsavfallet deponeras. Mängden hushållsavfall som en invånare i Nederländerna genererar uppgår enligt Ministeriet för bostäder, fysisk planering och miljö till ca 550 kg/år. 7 7 Mängden kommunalt avfall i Nederländerna 2009 uppgick enligt Eurostat till 611 kg/invånare. 17
18
5 Schweiz Ca 7,6 miljoner invånare. 26 kantoner med hög grad av självstyre och 2 596 kommuner. Nationell lagstiftning, inkl. förbud mot deponering av brännbart avfall och producentansvar på elavfall. Regional lagstiftning inkl. producentansvar på ytterligare avfallsslag såsom förpackningar och olika produkter. Kantonerna ansvarar för kärl- och säckavfall, grovavfall och farligt avfall från hushåll och liknande avfall från verksamheter. Ansvaret är överlämnat till kommunerna i de flesta kantoner. Regionalt samarbete mellan kommuner är mycket vanligt. Lagkrav på separat insamling av återvinningsbart avfall där så är möjligt. Insamling på entreprenad i många kommuner. Matavfallsinsamling relativt vanligt. Fastighetsnära insamling av grovavfall och farligt avfall vanligt. Återvinningscentraler mindre vanligt. Separat insamling av förpackningar och tidningar i alla kommuner. Metallförpackningar och annat metallavfall saminsamlas. Vanligt att kommuner äger anläggningar. Privatägda anläggningar förekommer. Nära 50% av det kommunala avfallet materialåtervinns inkl. biologisk återvinning, mer än 50% energiåtervinns i form av el och där så är möjligt värme till industrin och någon procent deponeras. 5.1 Orientering om landet Geografiskt läge: Centraleuropa. Folkmängd: ca 7,6 miljoner invånare Landareal: ca 41 000 km 2 Befolkningstäthet: ca 184 invånare/km 2. Tätortsstruktur: Största städer Zürich ca 353 000 invånare, Genève ca 179 000 invånare, Basel ca 162 000 invånare. Många mindre städer. Urbaniseringsgrad 68%. Administrativ indelning: 26 kantoner med hög grad av självstyre. 2 596 kommuner. Markanvändning och näringsliv: Stor andel skogsmark. Dominerande näringar service och industri. 5.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet Bestämmelser om avfallshantering finns i huvudsak i Umweltschutzgesetz (Miljöskyddslagen). Till Umweltschutzgesetz hör förordningar, där Technische Verordnung über Abfälle (Förordning om avfall) och Verordnung über den Verkehr mit Abfällen (Förordning om transporter av avfall) är centrala. Härutöver finns ett flertal förordningar om olika typer av avfall och avfallshantering. Annan nationell miljölagstiftning som är särskilt viktig för avfallshanteringen är Gewässerschutzgesetz (Vattenskyddslag) och Luftreinhalte-Verordnung (Luftreningslag), vilka reglerar utsläpp från våta rökgasreningssystem respektive utsläpp till luft från förbränningsanläggningar. 19
Bundesamt für Umwelt är central myndighet och arbetar fram lagstiftning, policies etc. Bundesamt für Umwelt (Federala miljökontoret) lyder under Ministeriet för miljö, transporter, energi och kommunikation. Varje kanton utfärdar egen lagstiftning, baserat på den federala lagstiftningen, såsom Miljöskyddslagen. Kommunerna utför huvuddelen av tillsynen över avfallshanteringen genom sina respektive myndigheter. 5.3 Ansvar och finansiering 5.3.1 Kommunernas ansvar Kantonerna ansvarar enligt den federala lagstiftningen för insamling och behandling av hushållsavfall inklusive liknande avfall från verksamheter och separat hantering av farligt avfall från både hushåll och små företag. Kantonernas ansvar innefattar så långt möjligt separat insamling av återvinningsbart avfall såsom glasförpackningar, pappersförpackningar, tidningar, metall, textil, trädgårdsavfall och matavfall. Insamlingen av metall omfattar både metallförpackningar och annat metallavfall, som samlas in i samma insamlingssystem. Avfall från bl.a. handel hanteras på en fri marknad. I de flesta kantonerna har ansvaret för insamling och behandling av hushållsavfall överlämnats till kommunerna. Kantonerna är ansvariga för regional avfallsplanering. På nationell nivå finns riktlinjer, en strategi och en policy för avfallshanteringen i Schweiz. 5.3.2 Producenternas ansvar För elavfall finns ett nationellt lagstadgat producentansvar som är principiellt uppbyggt på liknande sätt som det svenska. Producentansvar finns även för en rad andra avfallsslag, vilket regleras i respektive kontons lagstiftning. Dessa producentansvar innefattar återtagningssystem för skrymmande förpackningar produkter som innebär att en uttjänt produkt tas i retur vid köp av en ny. Exempel på produkter för vilka det förekommer producentansvar i kantonerna är motorfordon och skrymmande produkter såsom möbler och skidor. Lösningarna och vilka avfallsslag som omfattas av systemen varierar mellan kantonerna. 5.3.3 Finansiering Den kommunala avfallshanteringen finansieras genom den kommunala renhållningsavgiften som alla fastighetsägare betalar. Avgiften ska enligt lag innehålla en mängdkomponent för att ge incitament till avfallsminimering och källsortering. Liksom i Sverige är det möjligt att skattefinansiera kommunal avfallshantering men insamlingsdelen måste isåfall finansieras separat för att kunna relateras till producerad mängd. Avfallshanteringen inom producentansvaret finansieras, liksom i Sverige, genom en avgift som är inkluderad i priset för varan. 5.4 Organisation Kommunerna anlitar ofta företag för insamling och behandling av avfall. Det är vanligt att kommunerna är delägare i företagen. Insamlingsentreprenörerna är sällan stora rikstäckande aktörer utan ofta lokala företag. Uppgift saknas om andel av kommunerna som anlitar entreprenör för insamling av avfall. De flesta behandlingsanläggningar ägs helt eller till stor del av kommunerna men privata anläggningar förekommer också. 20
Det är mycket vanligt att kommunerna samverkar genom olika former av regionala organisationer. Nästan all regional avfallssamverkan sker genom s.k. Zweckverband, som är en form av kommunalförbund med ett bestämt ändamål. I några av dessa förbund ingår även privata avfallshanteringsföretag. Det förekommer också att kommunerna äger regionala bolag. I nästan samtliga kommuner utförs insamling och/eller behandling av hushållsavfall genom regional samverkan. Producentansvarets insamling organiseras i samverkan med kommuner eller andra aktörer. I återtagningssystem för skrymmande förpackningar och olika typer av produkter har handeln en central roll. 5.5 Systemlösningar 5.5.1 Insamling Källsortering är, liksom i Sverige, en viktig del i insamlingssystemet. I småhusområden sker vanligen insamling av brännbart kärl- och säckavfall vid varje enskild fastighet medan olika former av gemensamhetslösningar som nyttjas av många hushåll är vanligt i flerfamiljshusområden. Återvinningscentraler för grovavfall och farligt avfall förekommer sällan i Schweiz. Fastighetsnära insamling av grovavfall är mycket vanligt med ett flertal turer årligen. I flerfamiljshusområden finns ofta särskilda utrymmen för grovavfall. Farligt avfall samlas ofta in fastighetsnära, kampanjvis vid särskilda insamlingsplatser eller kan i förekommande fall lämnas vid återvinningscentraler eller direkt till behandlingsanläggningar. Separat insamling av matavfall, ofta tillsammans med trädgårdsavfall, är relativt vanligt. Lagkrav på att återvinningsbara avfallsfraktioner ska samlas in separat där så är möjligt bidrar till detta. I samtliga kommuner finns insamlingssystem med avlämningsplatser för förpackningar, tidningar och elavfall. Elavfall samlas in genom producentansvaret i nationella insamlingssystem. Insamling av förpackningar och tidningar sker genom kommunernas försorg. Fastighetsnära insamling av förpackningar och tidningar är vanligt. Som framgår i avsnitt 5.3.1 ovan samlas även annat metallavfall än förpackningar in i samma insamlingssystem som metallförpackningar. Skrymmande metallavfall hanteras dock som grovavfall. 5.5.2 Behandling och återvinning Schweiz har förbud mot deponering av brännbart avfall sedan många år samt lagkrav på separat insamling av återvinningsbara avfallsfraktioner som t.ex. matavfall. Detta har medfört att mängden avfall som deponeras har minimerats. Det avfall som inte återvinns genom biologisk behandling eller materialåtervinning återvinns genom förbränning med energiutvinning. Merparten av kärl- och säckavfallet energiåtervinns i avfallsförbränningsanläggningar. Energin nyttiggörs genom elproduktion. En del anläggningar levererar även ånga till lokala industrier. Fjärrvärme förekommer i liten omfattning i Schweiz. Nära 50 procent av det kommunala avfallet i Schweiz återvinns genom förbränning med energiutvinning. 8 Energiutnyttjandet bedöms dock vara lägre än i Sverige, till följd av att fjärrvärmesystem ofta saknas. 8 Källa ISWA Schweiz. Andelen kommunalt avfall i Schweiz som energiåtervanns 2009 uppgick enligt Eurostat till 49%. 21
Biologisk återvinning sker av trädgårdsavfall samt matavfall genom framförallt kompostering. En mindre del behandlas genom rötning. Den totala mängden trädgårdsavfall och matavfall som behandlas genom biologisk återvinning uppgår till i storleksordningen 1 000 000 ton/år. Aktuella uppgifter om hur stor andel av den totala mängden kommunalt avfall som behandlas genom biologisk återvinning i Schweiz saknas. Materialåtervinning sker i stor utsträckning i anläggningar i andra länder. I Schweiz återvinns framförallt papper (genom produktion av mjukpapper) och PET. Mer än 50 procent av det kommunala avfallet materialåtervinns, inklusive biologisk återvinning. 9 Deponering sker vid ett fåtal större deponier med regionala upptagningsområden. Omfattningen av deponeringen i Schweiz är liten. Liksom i Sverige är det vanligt att deponigas utvinns ur deponierna. Mängden avfall från hushåll, inklusive liknande avfall från verksamheter, som en invånare i Schweiz genererar uppgår till ca 730 kg/år 10. 9 Källa ISWA Schweiz. Andelen kommunalt avfall i Schweiz som materialåtervanns 2009 uppgick enligt Eurostat till 51%, inklusive biologisk återvinning. 10 Källa: ISWA Schweiz. Mängden kommunalt avfall i Schweiz 2009 uppgick enligt Eurostat till 702 kg/invånare. 22
23
6 Österrike Ca 8,4 miljoner invånare. 9 förbundsländer, 84 distrikt och 2 357 kommuner. Nationell lagstiftning, inkl. förbud mot deponering av brännbart avfall, förbränningsskatt och producentansvar på batterier, elavfall, däck och bilar. Kommunalt ansvar på kärl- och säckavfall, grovavfall och farligt avfall från hushåll och liknande avfall från verksamheter. Frivilligt kommunalt ansvar på förpackningar. 70-80% av kommunerna ingår i regionala samarbeten. Insamling på entreprenad i framförallt mindre kommuner. Insamling av matavfall i samtliga kommuner. Återvinningscentraler i samtliga kommuner. Separat insamling av förpackningar och tidningar i samtliga kommuner. Vanligt att kommuner äger anläggningar, även tillsammans med privata aktörer. Ca 56% av hushållsavfallet materialåtervinns inkl. biologisk återvinning, ca 40% energiåtervinns i form av el och fjärrvärme och ca 2% deponeras. 6.1 Orientering om landet Geografiskt läge: Centraleuropa. Folkmängd: ca 8,4 miljoner invånare Landareal: ca 84 000 km 2 Befolkningstäthet: ca 100 invånare/km 2. Tätortsstruktur: Största städer Wien ca 1,7 miljoner invånare, Graz ca 224 000 invånare, Linz ca 189 000 invånare. Många mindre städer. Alpområdet är glesbefolkat. Urbaniseringsgrad 75%. Administrativ indelning: Förbundsrepublik med 9 förbundsländer som har hög grad av självstyre. 84 distrikt och 15 städer med motsvarande status. 2 357 kommuner. Markanvändning och näringsliv: Drygt hälften utgörs av höglänt terräng i alpområdet.40% utgörs av jordbruksmark, som präglar framförallt de östra delarna av landet. Dominerande näringar service och industri, med bl.a. stål- och bilindustri. 6.2 Orientering om lagstiftning och myndighetsutövning inom avfallsområdet Bestämmelser om avfallshantering finns i huvudsak i Lagen om avfallshantering (Abfallwirtschaftsgesetzes, AWG 2002). Härutöver finns 20 förordningar om bl.a. farligt avfall, avfallsförbränning, deponering, förpackningar, elavfall och organiskt avfall. Förbundsländerna utfärdar regional lagstiftning avseende hantering av icke-farligt avfall från hushåll och industrier. Respektive förbundsstat har en regering samt departement med ansvar för avfallshanteringen. Tillsyn över avfallshanteringen enligt AWG 2002 utövas av respektive förbundslands regionala myndighet eller av respektive distrikt. Lebensministerium är ansvarigt departement för avfallsfrågor på nationell nivå. 24