Fågelförekomsten i området kring sydöstra Skälderviken och. dess känslighet i samband med olika former av markutnyttjande

Rapport Fågelförekomsten i området kring sydöstra Skälderviken och dess känslighet i samband med olika former av markutnyttjande Lund 28-3-29 Leif Nilsson Ekologihuset 223 62 Lund Leif.nilsson@zooekol.lu.se 7-525579

INLEDNING Skälderviken och dess närområde är sedan gammalt känt som ett viktigt fågelområde inte minst genom den observationsverksamhet som utförs i området av ett flertal aktiva medlemmar inom Kullabygdens Ornitologiska Förening. Områdets stora betydelse för många fågelarter har också påvisats i samband med olika inventeringar (ofta under medverkan av medlemmar i KOF). Sydöstra delen av Skälderviken, från Jonstorp till Vegeåns mynning är avsatt som Natura 2 område. Området innefattar ett par naturreservat och är också uppsatt på Ramsarkonventionen över skyddsvärda våtmarksområden. I området rastar/övervintrar betydande mängder sjöfåglar och gäss och stränderna är också av betydelse som rastplats för ett flertal olika vadararter. En viktig förutsättning för gässen i området är att det finns en rik tillgång på födosöksområden i jordbruksbygden söder om Natura 2 området. I samband med diskussioner kring lämpliga områden för vindkraft har slättområdet söder om Skälderviken blivit aktuellt (se Fig. 1). I samband med planeringsarbete har man inom Helsingborgs kommun funnit behov av en utredning av fågelförekomsten i området och dess känslighet dels vad gäller slättbygden i relation till etablering av vindkraft i området, dels inom Natura 2 området med hänsyn till turism och friluftsliv. Föreliggande rapport presenterar fågelförekomsten i det aktuella området baserat på tillgänglig information dels i form av data från inventeringar, vilka ursprungligen genomförts i området i andra syften, dels baserat på information från olika ornitologer verksamma i området. På grund av tidsmarginalen för arbetet har endast ett begränsat fältarbete kunnat bedrivas, varvid gässens rörelser och val av födosöksområden i jordbrukslandskapet har studerats under slutet av augusti början av oktober 27 samt under perioden november januari 27/8. Rovfågelinventeringar utfördes under perioden november januari 27/8. Inventeringarna i augusti september genomfördes av Mikael Olofsson, medan fältarbetet i november januari delades mellan Mikael Olofsson och Christer Strid. Ett annat viktigt underlag för utredningen utgörs av de internationella sjöfågel och gåsinventeringarna i området, vilka genomförs årligen sedan många år tillbaka av medlemmar i Kullabygdens Ornitologiska Förening och samordnas av Christer Strid. Han har också bidragit till utredningen genom att ställa material från punktinventeringar under vintern till mitt förfogande förutom värdefulla synpunkter i olika sammanhang. 2

UNDERSÖKNINGSOMRÅDE Fig. 1. Karta över NV Skåne och norra delen av Helsingborgs kommun (kommungränser streckade svarta linjer) samt det aktuella området i jordbrukslandskapet (röd streckad cirkel). För detaljer kring fågelinventeringsområdet i Skälderviken se Fig. 2. Undersökningsområdet är koncentrerat till slättbygden söder om sydöstra Skälderviken, då främst inom det område som markerats med en röd streckad cirkel på kartan i Fig.1. I praktiken har området i slättbygden utökats till delar utanför det markerade området i de fall då gässen konstaterats flyga i den riktningen i samband med sitt födosök. Därutöver omfattar undersökningsområdet Natura 2 området i sydöstra Skälderviken från Vegeåns mynning Jonstorp (se Fig. 2). Natura 2 området finns väl beskrivit i relevanta rapporter, till vilka hänvisas. När det gäller fågelförekomsten i området är det främst tillgången till skyddade strandängsområden med beträdnadsförbud som är av betydelse och värt att framhålla här (se Flodin & Grahn 23). Rent allmänt utgör Skälderviken ett gynnsamt område för rastande och övervintrande sjöfåglar med betydande grundområden både med moränbetonad botten och rik tillgång till bl.a. musslor och diverse kräftdjur i algbältena samt även mjukbottenområden med Zosteraängar. Detta skapar goda näringsförhållanden för sjöfåglarna i området. Området har också goda förutsättningar som rast och övervintringsområde för gäss. Dels finns goda områden för gässens vila under natten och dagen i sydöstra Skälderviken, där de dels kan finna ostörda viloplatser särskilt på Rönnen, där de är skyddade från störningar genom beträdnadsförbud. Området är också gynnsamt för gässen eftersom strandängarna erbjuder goda kompletterande betesmöjligheter med rik tillgång på gräs, vilket gässen gärna utnyttjar som föda dagtid mellan flygningarna till födosöksområdena i slättlandskapet. 3

Slättområdet söder om Skälderviken erbjuder ett varierande jordbrukslandskap med varierande habitat i form av både stora öppna fält med olika grödor och dels tillgång till skogsdungar och träd för bl.a. vilande rovfåglar. I sammanhanget skall påpekas förekomsten av stora fält, vilket generellt är av stor betydelse för de rastande gässen. De odlade grödorna i området har inte studerats speciellt, men förekomsten av både stora fält med spannmål (och rik tillgång till stubb på eftersommaren och hösten) liksom betfält är viktiga för gässen. Under vintern är tillgången på fält besådda med höstgrödor en viktig faktor. MATERIAL OCH METODER Fig. 2. Karta över sydöstra Skälderviken med det aktuella området för sjöfågelinventeringarna markerat. Större delen av det kustnära området inom markeringen ingår i Natura- 2. Undersökningsområdet för dessa arter utgör sektorerna M99 och M1 i de nationella (och internationella) sjöfågelinventeringarna. Skälderviken ingår sedan starten 1967 i de Internationella Sjöfågelinventeringarna i Sverige (numera en del av Naturvårdsverkets miljöövervakning). Detta innebär att midvinterinventeringar av sjöfåglar och gäss genomförts i området varje vinter sedan dess. Skälderviken (inkl. angränsande delar av Öresund och Bjärehalvön) utgör ett av ca 25 större nyckelområden för beräkningarna av de svenska (ingår sedan i de internationella) årliga sjöfågelindex. Sedan 1973 genomförs också en nationell Septemberinventering för att ge underlag för årliga populationsindex för rastande sjöfåglar, som inte täcks av midvinterinventeringen. Gåsinventeringar startade 1977/78. För närmare information om det nationella projektet hänvisas till Nilsson (27) eller projektets hemsida: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm. De årliga andfågelinventeringarna bygger på markbaserade räkningar av frivilliga observatörer inom mindre delområden, vilka inventeras dels i mitten av januari, dels i mitten av september (i båda fallen helgen närmast den 15:e). För NV Skånes del sker en samordning lokalt genom ornitologföreningen (f.n. Christer Strid), som sammanställer rapporterna centralt och också försöker se till att täckningen blir så fullständig som möjligt. 4

Vid arbetet med föreliggande rapport har jag utnyttjat inventeringsmaterialet från och med 199 både för simfåglar och gäss, vilket ger en tillräckligt lång serie för de här aktuella frågeställningarna. Inventeringarna ger emellertid endast data för bedömningen av Natura 2 områdets betydelse för de aktuella arterna och därmed sammanhängande frågeställningar. För att belysa gässens uppträdande i slättlandskapet genomfördes fältstudier i området under augusti början av oktober samt under november januari. Vid fältvalsstudierna räknades rastande gäss inom det markerade området i Fig. 2 (dvs. alla gäss som rastat under dagen i Natura 2 området). Under eftersommaren och den tidiga hösten flyger gässen normalt ut från vilo-området för att söka föda vid två tillfällen per dygn (morgon och kväll). Genom observationer av kvällssträcket kunde gässens val av födosöksområden fastställas. Slättområdet genomkorsades dessutom med bil för att mer exakt lokalisera flockarna. Under senhösten vintern stannar gässen i stor utsträckning på fälten hela dagen om de är ostörda, varför en annan metodik används vid inventeringarna (se nedan!). Rovfågelförekomsten i slättlandskapet vintertid har dels analyserats på basis av material från Svensk Fågeltaxerings punktruttinventeringar vintertid, dels genom specialinriktade inventeringar under senhösten och vintern (se nedan!). En av dessa punktrutter, som varit med nästan sedan starten (Christer Strid), täcker in det aktuella slättområdet. Detta material har utnyttjats och data sedan 1991, vilka finns redovisade punktvis, har ställts till förfogande. De 11 observationspunkter som är aktuella i sammanhanget redovisas i Fig. 3. Metodiken vid punktruttsinventeringarna bygger på att man lägger ut en fast slinga med 2 punkter. Punktrutten körs vid fastställa tidpunkter och man räknar alla observerade fåglar under fem minuters spaning från resp. punkt. För mer information om undersökningsmetoden hänvisas till den senaste rapporten från projektet (Lindström & Svensson 27). Fig. 3. Läget för punkterna 4-14 i en vinterpunktrutt söder om Skälderviken, vilken utnyttjats för analys av rovfågelförekomsten i undersökningsområdet. Punktruttinventeringen är genomförd varje år i december av Christer Strid. 5

Fig. 4. Inventeringsrutt för vinterinventering av rovfåglar, gäss och svanar 27/8. Under perioden 25 november 19 januari genomfördes sammanlagt 13 inventeringar av gäss, svanar och rovfåglar på fälten inom det aktuella området (Fig. 4). Observatören körde långsamt längs den fastlagda inventeringssträckan och noterade samtliga observerade rovfåglar, gäss och svanar på besökskartor med angivande av aktivitet och för gäss och svanar även vilken fälttyp de frekventerade. Gäss och svanar räknades också på havet i inventeringsområdet. Utöver ovan redovisade undersökningar har ytterligare material rörande fågelförekomsten inhämtats från litteraturen och inventeringsrapporter samt genom kontakter med i området verksamma ornitologer. FÅGELFÖREKOMST I OMRÅDET RASTANDE OCH ÖVERVINTRANDE SIMFÅGLAR Totalantalet rastande simfåglar exkl. gäss inom det inventerade området har under åren 199 27 varierat mellan 25 och 45 individ i september. Inräknas gässen blir antalet rastare i september mellan 35 och 6 de flesta år med som mest över 8 inräknade inom Natura 2 området i september 1998 (Fig. 5). Under 23-26 har antalet rastande simfåglar exkl. gäss legat under 2, men totalantalet hålls uppe beroende på att antalet gäss varit högt. Trenden i totalantalet simfåglar exkl. gäss efter 1998 har varit minskande fram till inventeringen i september 26, men september 27 visade något högre värden än de närmast föregående åren. När det gäller de övervintrande simfåglarna och gässen är bilden något annorlunda (Fig. 5). Antalet simfåglar exkl. gäss har visat betydande variationer mellan åren och har generellt legat mellan ca 2 och 45 individ. Antalet gäss i januari har varit mycket varierande, från ett stort antal inräknade gäss i januari 25 till andra år med få gäss. Totalt sågs över 8 6

fåglar i området vid denna inventering, medan endast två andra inventeringar under den beaktade perioden tangerat ett antal om 6. Gässen förekommer i större antal endast under mildare vintrar. I mitten av januari 28 sågs 6574 gäss i området. Under de år med inventeringar som analyserats för denna rapport har ett stort antal olika arter observerats i undersökningsområdet. Tabell 1 sammanfattar högsta och lägsta månadssumma för de olika arterna vid september och januariinventeringarna. Den art bland simfåglarna (gässen behandlas separat senare även om de finns med i diagrammen i Fig. 5) som setts i högst antal vid septemberinventeringarna under denna period är ejdern, följd av storskarven och gräsanden. Andra arter som förekommit i mer än 1 individ vid septemberinventeringarna är kricka, bläsand, stjärtand, knipa och knölsvan. Vid midvinterinventeringarna är bilden delvis en annan. Gräsanden är den art som setts i högst antal i januari, följt av storskarv och ejder. Andra arter med mer än 1 inräknade vid någon midvinterinventering under perioden är bläsand, bergand, vigg, knipa, småskrake, knölsvan, sångsvan, smålom och sothöna. Rent generellt kan man konstatera att flera arter visar en betydande variation mellan åren. För de vanligaste arterna exemplifieras variationen mellan olika år i en serie diagram nedan (Fig. 6-15 ). 7

9 8 Simfåglar och gäss September 7 6 5 GÄSS SIMF 4 3 2 1 199 1993 1996 1999 22 25 12 1 Simfåglar och gäss Januari 8 6 GÄSS SIMF 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 Fig. 5. Totalantalet rastande och övervintrande simfåglar och gäss mellan Jonstorp och Vegeåns mynning i september 199 27 och januari 199-28. 8

Tabell 1. Simfågelarter påträffade i området mellan Jonstorp och Vegeåns mynning (sektorerna M99 och M1) i sydöstra Skälderviken (se Fig. 2) enligt de internationella sjöfågelinventeringarna i september och januari 199 27/8. ART SEPTEMBER JANUARI MINIMUM MAXIMUM MINIMUM MAXIMUM Gräsand Anas platyrhynchos 166 971 83 2621 Kricka Anas crecca 43 54 69 Bläsand Anas penelope 57 492 16 192 Snatterand Anas strepera 2 3 Stjärtand Anas acuta 1 138 4 Skedand Anas clypeata 1 31 Bergand Aythya marila 5 182 Vigg Aythya fuligula 9 16 Brunand Aythya ferina 3 2 Knipa Bucephala clangula 3 173 46 342 Alfågel Clangula hyemalis 34 Svärta Melanitta fusca 23 14 Sjöorre Melanitta nigra 3 15 Ejder Somateria mollissima 34 2286 22 43 Småskrake Mergus serrator 16 96 17 12 Storskrake Mergus merganser 13 1 18 Salskrake Mergus albellus 11 Gravand Tadorna tadorna 9 38 Knölsvan Cygnus olor 19 521 17 175 Sångsvan Cygnus cygnus 6 219 Storlom Gavia arctica 13 2 Smålom Gavia stellata 4 121 Skäggdopping Podiceps cristatus 16 13 Gråhakedopping P. griseigena 3 6 Svarthakedopping P. auritus 5 53 Häger Ardea cinerea 3 91 25 Storskarv Phalacrocorax carbo 236 1351 55 445 Sothöna Fulica atra 27 22 Tordmule Alca torda 1 2 Sillgrissla Uria algae 1 8 Tobisgrissla Cepphus grylle 6 Alkekung Plotus alle 4 9

12 1 Gräsand Anas platyrhynchos September 8 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 45 4 Gräsand Anas platyrhynchos Januari 35 3 25 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 Fig. 6. Totalantalet rastande och övervintrande gräsänder mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199 28. 1

6 5 Kricka Anas crecca September 4 3 2 1 199 1993 1996 1999 22 25 Fig. 7. Totalantalet rastande krickor mellan Jonstorp och Vegeåns mynning 199 27. Rent generellt kan man konstatera att antalet simänder varierat en hel del vid septemberinventeringarna under den aktuella perioden. För de tre arterna gräsand, kricka och bläsand (Fig. 6 8) är den generella trenden i septemberinventeringarna generellt vikande, men 27 visade åter väsentligt högre antal för gräsanden och krickan än de närmast föregående åren. Liksom för totalsummorna är bilden en annan i januari. Antalet gräsänder visade här en relativt stadig nivå om än med markanta fluktuationer. Det lägsta antalet gräsänder noterades i januari 27, ett år med osedvanligt milt väder och väl spridda gräsänder på en mängd lokaler i inlandet som annars är frusna. När det gäller övriga simänder noteras normalt få krickor i januari, även om en del krickor setts under de milda vintrarna. Bläsanden är av speciellt intresse i sammanhanget eftersom den etablerat sig som övervintrare i större antal i Skåne först under 199-talet. Bland de smärre dykänderna är knipan (Fig. 9) den enda arten som regelbundet uppträder i någorlunda antal i området både under september och januari. Antalet knipor i området har inte visat någon tydlig tendens genom åren utan kan mer beskrivas som fluktuerande. Arten är spridd i liknande tätheter över hela Skälderviken med undantag för Kullaberg och sandstränderna i den inre delen av viken. Bland de övriga små bottendykande arterna har bergand och vigg setts i mindre flockar vid vissa inventeringar liksom enstaka brunänder har observerats i området. 11

6 5 Bläsand Anas penelope September 4 3 2 1 199 1993 1996 1999 22 25 25 2 Bläsand Anas penelope Januari 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 8. Totalantalet rastande och övervintrande bläsänder mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 12

2 18 16 14 Knipa Bucephala clangula September 12 1 8 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 4 35 3 Knipa Bucephala clangula Januari 25 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 9. Totalantalet rastande och övervintrande knipor mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 13

25 2 Ejder Somateria mollissima September 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 45 4 35 3 Ejder Somateria mollissima Januari 25 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 1. Totalantalet rastande och övervintrande ejdrar mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 14

Bland de havslevande dykänderna dominerar ejdern starkt. I september sågs som mest 2286 ejdrar, medan motsvarande antal för januari var 43. Rent generellt kan man konstatera att antalet ejdrar visar en minskande trend sedan starten av den aktuella perioden, även om 1998 avviker med det högsta noterade antalet rastande i området (Fig.1). September 27 visade också något högre antal ejdrar än de närmast föregående åren. Antalet ejdrar under vintern har varierat ännu mer, men generellt kan man konstatera att ejdrarna visat en ökande tendens under vintern (Fig. 1). Skälderviken var tidigare känd för att tillsammans med Laholmsbukten vara en av de lokaler i landet som hyser större flockar av svärta och sjöorre under den tidiga hösten. Vid de nu aktuella inventeringarna har dessa båda arter i stort sett endast observerats i mindre antal. Visserligen kan stora flockar på djupt vatten förbises, men det är nog ändå mest troligt att de stora flockarna av svärta och sjöorre i Skälderviken tillhör historien. En annan havslevande dykand som ses i mindre antal i Skälderviken och också inom undersökningsområdet är alfågeln. Småskraken (Fig. 11) räknas också till havsdykänderna även om den inte är bottendykande utan lever på fisk, som fångas pelagiskt. Antalet småskrakar som setts vid en och samma inventering inom området har som mest varit 96 i september och 12 i januari. Inventeringarna antyder variationer kring en ganska stabil nivå. Knölsvanen tillhör också de arter som har minskat i området (Fig. 12). I september sågs som mest 521 knölsvanar, medan antalet i januari var som höst 175. Totalt sett kan man se en minskande trend både i antalet rastare i september och i antalet övervintrare. Det förekommer dock en hel del fluktuationer mellan olika år. Sångsvanen (Fig. 13) har visat en mycket fluktuerande bild som övervintrare i inre Skälderviken med som mest 219 inräknade. Antalet inräknade sångsvanar vid kusten motsvarar inte alltid antalet sångsvanar i området eftersom arten i allt större utsträckning söker föda på åkermarken och därför inte omfattas av inventeringar i vattenområdet. Sångsvanarnas uppträdande i slättområdet behandlas senare tillsammans med gässen. Hägern förekommer i varierande antal i området särskilt under september (Fig. 14), men upp till 25 hägrar har setts i samband med midvinterinventeringarna. Storskarven (Fig. 15), slutligen, är en vanligt förekommande art, inte minste vid septemberinventeringarna, men även i januari. Arten har visat betydande fluktuationer mellan olika år. För septemberinventeringarna kan utvecklingen beskrivas som en ökning av antalet storskarvar i området fram till och med 1999, följt av en nedgång, medan januarisiffrorna tyder på fluktuationer kring en relativt stabil nivå. 15

12 1 8 Småskrake Mergus serrator September 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 16 14 12 Småskrake Mergus serrator Januari 1 8 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 11. Totalantalet rastande och övervintrande småskrakar mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 16

6 5 4 Knölsvan Cygnus olor September 3 2 1 199 1993 1996 1999 22 25 2 18 16 14 12 Knölsvan Cygnus olor Januari 1 8 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 12. Totalantalet rastande och övervintrande knölsvanar mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 28. 17

35 3 25 Sångsvan Cygnus cygnus Januari 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 13. Totalantalet övervintrande sångsvanar mellan Jonstorp och Vegeåns mynning januari 199 28. 1 9 8 7 Häger Ardea cinerea September 6 5 4 3 2 1 199 1993 1996 1999 22 25 Fig. 14. Totalantalet rastande hägrar mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27. 18

16 14 12 Storskarv Phalacrocorax carbo September 1 8 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 5 45 4 35 Storskarv Phalacrocorax carbo Januari 3 25 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 15. Totalantalet rastande och övervintrande storskarvar mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 19

RASTANDE OCH ÖVERVINTRANDE GÄSS Antalet gäss i området Dominerande art bland de rastande gässen i sydöstra Skälderviken är numera grågåsen. Men detta är en sentida företeelse och före 1996 sågs endast mindre antal grågäss i Skälderviken (Fig. 16). Utvecklingen sedan dess har gått starkt framåt och antalet grågäss i området är normalt mellan 2 och 3 under den tidiga hösten. Fortfarande utgör Rönnen- Farhult området det enda av betydelse för arten i denna del av Skåne. Allt eftersom antalet grågäss ökat i Skåne har liknande rastlokaler etablerats på andra håll. Under vintern har större antal grågäss (>15) endast setts i januari 25, 27 och 28. Övriga år har endast mindre antal gäss observerats i området. Som mest har antalet grågäss i januari uppgått till 415 (januari 28). Kanadagåsen utgör den andra vanliga gåsarten i området (Fig. 17). Fram till och med år 2 observerades regelbundet mellan 4 och 12 kanadagäss i september, medan antalet de senaste åren varit betydligt lägre, med endast små grupper observerade. Under vintern har upp till 5 kanadagäss observerats i området, men det har varit betydande variationer i antalet kanadagäss mellan olika år. I sammanhanget måste kanske beaktas att kanadagässen också har viloplatser på Öresundskusten och det kan kanske förekomma ett visst utbyte mellan dessa viloplatser, vilket påverkar var gässen räknas in i samband med simfågelräkningar dagtid. Gässen är då oftast på fälten och kan vara svåra att täcka. Vitkindad gås har blivit en vanlig företeelse i Skåne under 2-talet. Vid septemberinventeringarna de senaste åren har ett antal vitkindade gäss observerats vid Skälderviken, som mest närmare 495 27 (Fig. 18). Utöver de tre ovan nämnda vanliga arterna i området har enstaka individer av andra gåsarter såsom sädgås, bläsgås och spetsbergsgås påträffats då och då vid inventeringarna. 2

35 3 25 Grågås Anser anser September 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 45 4 35 3 Grågås Anser anser Januari 25 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 16. Totalantalet rastande och övervintrande grågäss mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 21

14 12 Kanadagås Branta canadensis September 1 8 6 4 2 199 1993 1996 1999 22 25 5 45 4 35 Kanadagås Branta canadensis Januari 3 25 2 15 1 5 199 1993 1996 1999 22 25 28 Fig. 17. Totalantalet rastande och övervintrande kanadagäss mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27 och januari 199-28. 22

6 5 4 Vitkindad gås Branta leucopsis September 3 2 1 199 1993 1996 1999 22 25 Fig. 18. Totalantalet rastande vitkindade gäss mellan Jonstorp och Vegeåns mynning september 199 27. Gässens och svanarnaas utnyttjande av fälten för födosök Augusti-Oktober 27 Antalet inräknade gäss i undersökningsområdet under augusti september framgår av Tabell 2. Som mest observerades 172 grågäss, 32 vitkindade gäss och 185 kanadagäss under den första delen av undersökningsperioden (28 Aug 13 Sept.). Gässens val av födosöksområde under perioden framgår av Fig. 19. Gässens beteende var detsamma som på andra undersökta lokaler i Skåne, dvs. de flög ut från viloplatsen på kvällen och uppsökte fält med den för tillfället mest prefererade grödan. De återvände sedan till viloplatsen för natten och gjorde sedan en motsvarande morgonflygning till fälten, varefter dagen tillbringades på vilopatsen. Under den första delen av undersökningsperioden återfanns gässen söder om dagplatsen (vanligen Rönnen, men mindre antal fanns också mellan Farhult och Jonstorp). Avståndet mellan dagplatsen och de utnyttjade fälten var som regel mellan 3,5 och 7 km, men en mindre flock flög 8,7 km från dagplatsen (Fig. 19). Samtliga större gåsflockar under den första perioden sågs söka föda på stubbåkrar i olika faser. I något fall fanns kvarlämnad oskördad säd. Vissa fält plöjdes upp under observationsperioden, vilket naturligtvis föranledde gässen att överge fälten och flytta till andra fält. I princip var stubbåkrar den fälttyp som under denna period fanns tillgänglig för gässens födosök. Under hösten noterades en markant koncentration av observationerna till ett större fält med stubb strax NV om Rögle, men i den senare delen av undersökningsperioden sökte merparten vid ett par tillfällen föda på ett annat fält något längre mot sydost. Den 23

allmänna bilden stämmer väl med gässens normala mönster, dvs. fält med lämplig föda närmast rastplatserna utnyttjas först, varefter gässen börjar utnyttja andra fält. Tabell 2. Antalet inräknade gäss av de olika arterna vid inventeringar i sydöstra Skälderviken 28 Augusti 2 Oktober 27. Datum Grågås Vitkindad gås Kanadagås 28 Aug 138 375 3 29 Aug 1455 243 31 Aug 15 22 2 1 Sept 1665 175 129 5 Sept 1645 32 185 8 Sept 115 31 5 11 Sept 1715 28 5 13 Sept 172 26 1 2 Sept 2234 495 14 21 Sept 2543 6 125 25 Sept 1317 525 211 27 Sept 124 1 8 2 Okt 156 18 2 Fig. 19. Observationer av grågåsflockar på olika fält söder om Häljaröd vid inventeringar den 28 Augusti 13 September 27. 24

Punktruttsinventeringar vintrarna 1991-25 Tabell. 3. Antalet kanadagäss och sångsvanar inräknade vid punktruttsinventeringar (se karta Fig. 3) i undersökningsområdet vintrarna 1991-25. År Kanadagås Sångsvan 1991 151 8 1992 34 12 1993 5 22 1994 192 83 1995 3 1996 42 11 1997 37 6 1998 261 1999 49 3 21 414 118 22 16 31 23 15 316 24 56 85 25 15 42 I samband med punktruttsinventeringarna i december 1991 25 registrerades regelbundet flockar av kanadagäss i undersökningsområdet (Tabell 3, Fig. 2). Även om inte undersökningarna var planerade primärt för att ge en bild av gässens uppträdande i området så ger de analyserade punkterna ändå en god täckning av gässens uppträdande. Den bild som framträder är att kanadagässen förekommer spridda i flockar över det aktuella området. Den exakta utbredningen ett givet år torde kunna relateras till förekomsten av lämpliga fält för födosök, vilkas fördelning torde variera mellan olika år. Generellt syns gässen flyga upp till 1 km från viloplatserna vid havet. Sångsvanen har som nämnts generellt mer och mer ändrat vanor och förekommer numera i betydande utsträckning på fälten och i Skåne dominerar ofta olika fält över den tidigare vanan att söka föda i vatten. Sångsvanarna täcks väl in av punktinventeringarna (Tabell 3, Fig. 21), där de visade en likartad utbredning jämfört med kanadagåsen, även om en större andel av sångsvanarna befann sig på mindre avstånd från Skälderviken än vad kanadagässen gjorde. De övervintrande gässen och sångsvanarna visar enligt punktinventeringarna en spridd förekomst i slättlandskapet söder om Skälderviken. 25

Fig. 2. Ackumulerade summor för antalet kanadagäss observerade på olika punkter vid punktruttsinventeringar i december 1991 25. Röda punkter = inga kanadagäss observerade. Fig. 21. Ackumulerade summor för antalet sångsvanar observerade på olika punkter vid punktruttsinventeringar i december 1991 25. Röda punkter = inga sångsvanar observerade. 26

Vintern 27 28 Tabell 4. Antalet inräknade gäss och sångsvanar i undersökningsområdet vid inventeringarna i november januari 27-28. DATUM Grågås Sädgås Bläsgås Spetsb Kanada Vitkind Gås Obest Gås Sångsvan M Sångsv. 25 Nov 247 3 1656 1 7 324 2 29 Nov 18 5 5 25 11 2 Dec 24 5 1 28 1 8 Dec 18 55 11 Dec 3 775 24 713 16 Dec 4 2 49 14 22 Dec 4 15 269 28 Dec 1325 151 421 3 Dec 156 34 22 322 5 Jan 47 8 3 64 1 Jan 143 7 2 1529 86 13 Jan 415 2415 9 331 19 Jan 1711 2 4 4 2 41 Som framgår av Tabell 4 varierade antalet gäss på fälten i undersökningsområdet ganska markant under den aktuella perioden. Förmodligen var variationen i antalet övervintrande gäss och sångsvanar kanske inte lika stor eftersom man kan tänka sig att en del gäss och svanar också flyger längre för att söka föda än inom det trots allt ganska begränsade undersökningsområdet. Dominerande arter bland gässen under vintern 27/8 var grågås och kanadagås med som mest 415 resp. 34 inräknade individ. Vid ett par tillfällen noterades också mer än 1 vitkindade gäss i området. Enstaka individ av sädgås, bläsgås och spetsbergsgås förekom också i området. Antalet sångsvanar på fälten i Vege-området visade också en betydande variation med som mest 713. Både gässens och sångsvanarnas uppträdande på fälten i området var starkt koncentrerat till två platser med förekomst av harvade betor (med mycket rester) samt harvade rester av en potatisåker med kringliggande fält av andra typer (Fig. 22, 23, 24). Sångsvanen uppträdde också till en del i betydligt mindre grupper bl.a. på fält med höstsäd. Sådana fält utnyttjades också till en viss del av gässen, men dessa föredrog klart harvade fält efter skörden av betor och potatis samt stubbåkrar. Dessa fälttypers fördelning i landskapet ledde helt klart till en markant koncentration i gässens och sångsvanarnas förekomst i området. 27

Fig. 22. Gåsflockarnas fördelning i undersökningsområdet under november januari 27-28. Eftersom arterna inte visat någon skillnad i utbredning visas alla gåsflockar i samma karta. Fig. 23. Sångsvanens fördelning i undersökningsområdet under november Januari 27-28. 28

Plöje Grågås Anser anser Stubb Betor Potatis Höstsäd Kanadagås Branta canadensis Plöje Stubb Betor Höstsäd Potatis Sångsvan Cygnus cygnus Plöje Stubb Betor Höstsäd Potatis Fig. 24. Fältval hos grågås, kanadagås och sångsvan vid inventeringar i november januari 27-28. 29

ÖVERVINTRANDE ROVFÅGLAR Punktruttsinventeringar 1991-25 Fig. 25. Ackumulerade summor för alla observerade rovfåglar på olika punkter vid punktruttsinventeringar i december 1991 25. Slättområdet söder om Skälderviken är ett viktigt område för ett flertal övervintrande rovfågelarter, vilket belyses av de punktruttsinventeringar som genomförts av Christer Strid i området under många år och där en serie om 15 års inventeringar kunnat analyseras. I sammanhanget skall också påpekas att inventeringarna genomförts i december varje år och alltså är representativa för denna period på året. Det bör kanske också påpekas (se metodbeskrivningen) att endast de rovfåglar som setts på resp. observationspunkt är med i materialet. Antalet observerade rovfåglar av de olika arterna vid punktruttsinventeringarna 1991-25 redovisas i Tabell 5, medan det ackumulerade antalet iakttagna rovfåglar på resp. observationspunkt framgår av Fig. 25. Totalt sett dominerade ormvråken markant med totalt 64 observationer, närmast följt av tornfalk 12 observationer och fjällvråk 11 observationer. Både havsörn och kungsörn observerades (4 resp. 9 observationer). Av kungsörn noterades 2 individer per observation vid fyra tillfällen. Metodens begränsning har redan framhållits och man kan utgå ifrån att betydligt fler rovfåglar uppehåller sig i området vintertid. Observationernas geografiska fördelning på de olika punkterna visas för örnarna (Fig. 26) och ormvråk (Fig. 27). 3

Tabell 5. Antalet inräknade rovfåglar inom undersökningsområdet (pkt. 3 14 av punktrutt inventerad av Christer Strid, se Fig. 3) 1991-25 Art 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 23 24 25 SUMMA Blå kärrhök 1 1 2 Havsörn 1 1 2 4 Kungsörn 2 2 1 2 2 9 Fjällvråk 1 1 1 1 1 2 3 1 11 Ormvråk 3 5 5 4 4 2 1 3 7 8 4 7 2 64 Sparvhök 1 1 2 Pilgrimsfalk 1 1 1 2 Tornfalk 2 1 1 1 1 3 2 1 12 31

Fig. 26. Observerade örnar vid punktruttsinventeringar söder om Skälderviken i december 1991 25. Rött = punkter ingående i den analyserade delen av rutten, blått = havsörn, grönt = kungsörn Fig. 27. Ackumulerade summor för antalet observerade ormvråkar på olika punkter vid punktruttsinventeringar i december 1991 25. 32

Övervintrande rovfåglar vintern 27-28 Antalet inräknade rovfåglar vid inventeringsrundorna (se Fig. 4) i november januari 27 28 visade en betydande variation mellan de olika tillfällena med som mest 43 individ av inte mindre än 8 arter den 11 december, medan den lägsta totalsiffran endast uppgick till 5 rovfåglar (1 januari, Tabell 6). Kring 2 inräknade rovfåglar var en ganska normal siffra för området. Antalet observerade rovfåglar i ett område påverkas i hög grad av deras aktivitet, varför den observerade variationen inte på något sätt är anmärkningsvärd. De olika rovfågelarternas uppträdande i området kommenteras kortfattat nedan och illustreras för de vanligare arterna i en serie kartor som visar det ackumulerade antalet observationer av resp. art (Fig. 28-34). Liksom tidigare konstaterats vid punktinventeringarna är förekomst av örn regelbunden i området. Under den aktuella inventeringsperioden observerades regelbundet mellan 1 och 3 havsörnar (Fig. 28) samt 2 kungsörnar (Fig. 29). Havsörnarna uppehöll sig i betydande utsträckning i Skälderviksområdet, vanligen inom Natura 2 området, men sågs också ute över slätten på några kilometers avstånd från havet. De båda kungsörnarna å andra sidan hade ett par klara favorittillhåll en bit in i landet, bl.a. vid Rögle. Ormvråken (Fig. 3) var den vanligaste rovfågeln i området. Antalet observerade ormvråkar varierade vanligen mellan 1 och 17, men som mest sågs 24 individer, medan endast 3 sågs en dålig rovfågeldag som den 1 januari. Ormvråken förekom spridd över hela området, men den visar en klar preferens för vissa delar av undersökningsområdet. Fjällvråken (Fig. 31) var betydligt sparsammare än ormvråken med som mest 6 observerade. Normalt torde mellan 2 och 4 fjällvråkar uppehålla sig i området. Till skillnad från ormvråken visade fjällvråkarna ingen preferens för speciella delar av området. Glada (Fig. 32) och sparvhök (Fig. 33) observerades i enstaka individ vid ett flertal inventeringstillfällen. De få sparvhöksobservationerna var väl spridda över området, medan iakttagelserna av glada mest förekom inom ett område runt Rögle. Tornfalken (Fig. 34) sågs vid nästan samtliga inventeringar. Som mest observerades 5 tornfalkar vid en inventering, men vanligen var antalet lägre. Tornfalkarna förekom spridda över hela området utan något klart mönster. Utöver de ovan diskuterade arterna som sågs vid flertalet inventeringar noterades ytterligare rovfåglar i enstaka individ vid några tillfällen. En pilgrimsfalk observerades vid fyra tillfällen och man kan räkna med att en individ var stationär i området den aktuella perioden. Vid två andra tillfällen observerades ensamma jaktfalkar. Till de mer tillfälligt noterade rovfåglarna hör också blå kärrhök, duvhök samt stenfalk. 33

Tabell 6. Antalet observerade rovfåglar av olika arter vid vinterinventeringar i undersökningsområdet söder om Skälderviken (se Fig. 4) november januari 27 28 25-nov 29-nov 2-dec 8-dec 11-dec 16-dec 22-dec 28-dec 3-dec 2-jan 5-jan 1-jan 13-jan 19-jan Kungsörn 2 2 1 2 2 2 Havsörn 3 1 1 3 1 1 1 2 1 1 1 Ormvråk 6 7 17 14 24 16 13 13 6 13 1 3 14 3 Fjällvråk 3 3 2 6 4 4 2 2 2 4 1 2 Glada 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 Sparvhök 1 1 1 1 1 Duvhök 1 Blå kärrhök 1 1 1 1 Pilgrimsfalk 1 1 1 1 Jaktfalk 1 1 1 Tornfalk 4 1 5 3 5 1 5 5 4 3 3 1 2 Stenfalk 1 SUMMA 15 13 3 2 43 26 25 23 14 2 24 5 2 14 34

Fig. 28. Fördelning av havsörnobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. Fig. 29. Fördelning av kungsörnobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. 35

Fig. 3. Fördelning av ormvråksobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. Fig. 31. Fördelning av fjällvråksobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. 36

Fig. 32. Fördelning av gladobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. Fig. 33. Fördelning av sparvhöksobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. 37

Fig. 34. Fördelning av tornfalksobservationer vid inventeringar söder om Skälderviken november januari 27 28. FLYTTANDE ROVFÅGLAR OCH TRANOR Tabell 7. Antal inräknade flyttande rovfåglar och tranor vid Hittarp hösten 26 och våren 27 enligt redovisning i rapportsystemet SVALAN (se länk till Kullabygdens Ornitologiska Förening under forskning Hittarp höst 26 och Hittarp vår 27 http://www.kof.nu/ ART HÖST 26 VÅR 27 Sparvhök 126 321 Ormvråk 3395 225 Bivråk 61 6 Blå kärrhök 3 12 Brun kärrhök 4 25 Fiskgjuse 27 Tornfalk 1 Stenfalk 6 Trana 45 386 Antal observationsdagar 11 21 38

Fig. 35. Karta över området söder Skälderviken (från Goggle earth) med inlagd flyttningskorridor för höstflyttande rovfåglar i området (enligt Christer Strid). Sedan gammalt har det varit känt bland ornitologerna i Skåne att ett betydande sträck av rovfåglar passerar över Kullabygden vår och höst. Speciellt har man följt detta sträck från Hittarp N om Helsingborg, men betydande rovfågelmängder kan ibland passera över de norra delarna av Helsingborg. Även om Falsterbo är den stora utflyttningspunkten för rovfåglar från Sverige till Danmark, så sker ett betydande utsträck av rovfåglar även från andra punkter efter den svenska kusten. Skälderviken utgör här en viktig ledlinje för de flyttande fåglarna, som koncentreras i den inre delen av viken och sedan flyttar mot sydväst till Öresundskusten där de når den smala delen av Öresund och lätt kan flyga över till den danska sidan (Fig. 35). På våren är förhållandena något annorlunda. Falsterbohalvön och sydvästra Skåne utgör inte den ledlinje de är under höstflyttningen. Däremot sker en koncentration av flyttfåglarna i norra Själland innan de flyttar över den smala delen av Öresund, där just Hittarp utgör en viktig observationspunkt. Även under våren leds de flyttande rovfåglarna i betydande utsträckning i en korridor mot Skälderviken, vilken är en viktig ledlinje och tydligt ses från den höjd rovfåglarna utnyttjar. Fåglar som kommer in längre norrut har dessutom goda förutsättningar att fångas upp av Skäldervikens södra strand och koncentreras till de inre delarna. Observationer vid Sandön i inre Skälderviken har visat på en betydande koncentration av flyttande rovfåglar i detta område, vilket bestyrker betydelsen av den beskrivna ledlinjen. Däremot saknas närmare observationer av flyttningens förlopp över det mellanliggande slättlandskapet, bortsett från att allmän observationsverksamhet visar att det finns en rik förekomst av olika rovfågelarter i området. För att belysa storleksordningen på den rovfågelflyttning som förekommer i området har de observationer av flyttande rovfåglar som rapporterats in till rapportsystemet SVALAN sammanställts i Tabell 7. När man läser tabellen måste man beakta att observationerna i området inte är kontinuerliga utan att det är en sammanställning av de rapporter som sänts in av enskilda observatörer som räknat antalet flyttande rovfåglar och andra arter under perioder 39

av varierande längd. Ur det perspektivet måste man konstatera att de förbipasserande fågelmängderna är betydande. Den klart dominerande arten bland de flyttande rovfåglarna vid Hittarp är utan tvekan ormvråken. Hösten 26 räknade man sammanlagt 3395 individ, medan motsvarande siffra för våren 27 var 225 individ. Övriga rovfåglar ses i betydligt mindre antal, av den näst vanligaste arten, sparvhök, räknades 126 under hösten 26 mot 321 våren 27. Ormvråkens flyttning här som på de flesta andra viktiga sträcklokaler kännetecknas av några få dagar med mycket bra sträck och många dagar med ganska få sträckande, allt beroende på väderleksförhållandena. Så t.ex. rapporterades över 2 ormvråkar flytta den 9 oktober 26, medan den högsta vårsumman för 27 var 619 individ den 1 mars. Tranan är liksom rovfåglarna en segelflygande art och den observeras därför till en del på samma lokaler som flyttande rovfåglar. Vid Hittarp noterades våren 27 inte mindre än 386 norrflyttande tranor, medan antalet observerade tranor på flyttning söderut var betydligt lägre hösten 26. HÄCKANDE VÅTMARKSFÅGLAR I NATURA 2-OMRÅDET Medan uppgifter om rastande/övervintrande simfåglar finns tillgängliga i en lång tids-serie (se ovan i denna rapport) är tillgången på uppgifter om den häckande fågelfaunan mindre frekventa. Från sen tid förekommer emellertid uppgifter från två fullständiga inventeringar av de häckande fåglarna på skånska strandängar (Flodin & Grahn 23 samt Green & Ottvall 27), vilka ger underlag för en bedömning av förekomsten av häckande arter, främst vadare i Natura-2 området. Resultaten från dessa båda inventeringar, genomförda 22 och 27 redovisas för de fyra olika delarna av Natura-2 området i tabellerna 8 11 och sammanfattas i Tabell 12. Tabell 8. Antalet häckande par på Rönnen (inkl. fastlandsdelen) vid inventeringar 22 och 25 (enligt Flodin & Grahn 23 samt Green & Ottvall 27). Art 22 27 Bläsand 1 Snatterand 1 Strandskata 11 8 Skärfläcka 2 1 Mindre strandpipare 1 Större strandpipare 12 13 Tofsvipa 8 13 Rödbena 7 12 Fiskmås 2 3 Småtärna 1 7 4

Tabell 9. Antalet häckande par på strandängar vid Farhult vid inventeringar 22 och 25 (enligt Flodin & Grahn 23 samt Green & Ottvall 27). Art 22 27 Strandskata 3 2 Skärfläcka 2 Större strandpipare 1 Tofsvipa 3 1 Rödbena 1 Tabell 1. Antalet häckande par på strandängar vid Jonstorp - Farhult vid inventeringar 22 och 25 (enligt Flodin & Grahn 23 samt Green & Ottvall 27). Art 22 27 Strandskata 3 4 Skärfläcka 9 1 Större strandpipare 1 Tofsvipa 1 8 Storspov 2 Rödbena 6 6 Fiskmås 2 Gulärla 2 Tabell 11. Antalet häckande på strandängar vid Jonstorp vid inventeringar 22 och 25 (enligt Flodin & Grahn 23 samt Green & Ottvall 27). Art 22 27 Strandskata 4 5 Skärfläcka 2 1 Större strandpipare 4 1 Tofsvipa 2 1 Rödbena 2 2 Gulärla 2 Tabell 12. Antalet häckande par av strandängsarter inom Natura -2 området mellan Jonstorp och Vegeåns mynning vid inventeringar 22 och 25 (enligt Flodin & Grahn 23 samt Green & Ottvall 27). Art 22 27 Bläsand 1 Snatterand 1 Strandskata 2 19 Skärfläcka 15 21 Mindre strandpipare 1 Större strandpipare 17 15 Tofsvipa 23 23 Storspov 2 Rödbena 16 2 Fiskmås 4 3 Småtärna 1 7 Gulärla 4 41

Inom strandängsbiotoperna häckade totalt 94 par av olika vadararter år 22 mot 89 par 27, dvs. man kan konstatera att förändringarna mellan åren varit ganska måttliga. Detsamma visar sig när man studerar de olika delområdena och arterna. Visserligen har det skett en del förskjutningar mellan olika delområden, men de har varit relativt små. Strandskata, tofsvipa, skärfläcka större strandpipare samt rödbena kan anses vara allmänt förekommande i området, medan mindre strandpipare och storspov endast noterades med enstaka par och båda saknades 27. Till tidigare häckande arter i området hör kärrsnäppan, som numera är försvunnen från området men som häckade kring Farhult med 1-3 par fram till 1981. En viktig art knuten till strandängsbiotopen är småtärnan. Vid inventeringen 27 fanns inte mindre än 7 häckande par på Rönnen. Tärnorna efter den skånska kusten har inventerats årligen sedan 1991 (Waldemarsson 27). Vid den senast redovisade inventeringen (26) fanns 2 par på Sandön och 7 par på Rönnen (med okänt resultat för båda lokalerna. ) För Sandön redovisade tärninventeringen 26 också 5 1 par fisktärna, vilka lyckades få ut flera flygga ungar. I rapporten redovisas också observationer av kentsk tärna med nyligen flygga ungar på Rönnen, men denna art är känd för att flytta ungarna strax efter det de blivit flygga, så det är osäkert om paren häckat på Rönnen. DISKUSSION Den här redovisade presentationen av fågellivet i anslutning till Natura-2 området i sydöstra Skälderviken och det angränsande slättområdet söder om viken understryker klart områdets stora betydelse för fågellivet i regionen. Eftersom den genomförda utredningen baseras i huvudsak på befintligt material är den tillgängliga kunskapen olika detaljerad vad gäller olika aspekter på fågellivet, men med de kompletteringar som genomförts när det gäller gässen i jordbruksområdet söder om viken under sensommaren och förhösten samt senhösten vintern och de övervintrande rovfåglarna i samma område, anser jag underlaget vara betryggande för en genomgång av de båda problemställningarna som initierade utredningen. I sammanhanget skall också vägas in att jag kunnat ta del av den erfarenhet från området och dess fåglar som samlats under många år av ett stort antal verksamma ornitologer i området. Fåglar och vindkraft Slättbygden söder om inre Skälderviken har i olika sammanhang aktualiserats för vindkraftsetablering. Problemområdet Fåglar och Vindkraft kan i princip koncentreras kring tre olika delfrågor: 1) ökad mortalitet till följd av kollisioner med vindkraftverken, 2) barriäreffekter, dvs. vindkraftverk placerade i fåglarnas flygvägar kan fungera som en barriär genom att fåglarna under sitt flygande undviker vindkraftverken och tvingas till mer eller mindre långa omvägar 3) habitateffekter, dvs. fåglarna undviker vindkraftverken på ett visst avstånd från desamma, varvid den tillgängliga arealen av en viss areal för fåglarna minskar. Den senaste tidens expansion av vindkraften har medfört att en hel del studier av vindkraft och dess effekter på fåglar publicerats. En syntes av vetandet när det gäller vindkraft och dess inverkan på fågelfaunan har nyligen publicerats i en samlingsvolym (Lucas et al. 27). I 42

Norden har större undersökningar kring problemkomplexet i huvudsak hänfört sig till havsbaserade vindkraftsparker, då dessa ofta är mycket stora och ålagts krav på omfattande miljökonsekvensbeskrivningar. I Danmark har omfattande studier genomförts vid de båda anläggningarna Horns Rev och Rödsand. I Sverige pågår arbete vid Lunds Universitet avseende Lillgrund i Öresund, vilken togs i bruk under slutet av 27 (Green & Nilsson 26), och där uppföljningsfasen av undersökningarna precis påbörjats. Genomförda svenska studier i större omfattning har gällt en mindre anläggning i Kalmarsund och främst koncentrerats på flyttande ejdrar i området och kollisionsrisker (Pettersson 25). I särskilt Nederländerna och Tyskland, där det finns ett flertal anläggningar på land har man genomfört studier av vindkraftverkens påverkan på fågelfaunan (Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland 24) i jordbrukslandskapet och på strandängar och annan betesmark. Man har bland annat kunnat konstatera att en del fågelarter, bl.a. gäss åtminstone under vissa förhållanden undviker en zon runt vindkraftverken. Ett sådant undvikande av närområdet till vindkraftverk har också konstaterats i studier i Danmark (Larsen & Madsen 2). Även om Larsen & Madsen (2) liksom flera av de nämnda tyska undersökningarna har visat att gäss kan hindras att utnyttja delar av de normala furageringsområdena på grund av vindkraftsetablering, så är detta inte fallet vid alla anläggningar. I många fall visar gässen inte särskilt markanta undvikandereaktioner utan kan söka föda tämligen nära verken. Till en del torde verkens placering i terrängen vara av betydelse i sambandet. Står vindkraftverken i en linje kan gässen landa på ett avstånd och sedan under sitt bete gå närmare. En större vindkraftpark med flera rader kan däremot upplevas mer som ett hinder av fåglarna, som kommer att undvika ett större område. Flera studier tar också upp mortaliteten i samband med vindkraftsetablering. Detta problemområde har bl.a. ägnats en doktorsavhandling i Danmark (Desholm 26). Mortaliteten vid vindkraftverk är svårstuderad inte minst på grund av svårigheterna att återfinna de fåglar som drabbas vid kollisioner innan de tas om hand av olika asätare. Den allmänna slutsatsen är att mortaliteten orsakad av vindkraftverken är mycket låg för flertalet fågelarter, t. ex. för de olika sjöfågelarter som studerats intensivt vid de havsbaserade verken. Däremot har det rapporterats betydande dödlighet för olika större rovfåglar i samband med vindkraftverk (t.ex. Barrios & Rodriguez 24). Särskilt gäller detta örnar, där man rapporterat en betydande överdödlighet från en vindkraftspark i Norge (Reitan & Follestad 21). Man kan dock konstatera att dödligheten är koncentrerad till vissa anläggningar, medan andra har mycket låg dödlighet bland fåglarna. Lokaliseringen är självfallet viktig i detta sammanhang. En viktig faktor när det gäller att bedöma mortalitet hos fåglarna orsakad av kollisioner med vindkraft och andra konstruktioner är fåglarnas olika demografiska mönster. Örnar och många andra rovfåglar har långsam förökning, som startar sent i livet. Förlust av en örn kan därför ha stor betydelse ur populationssynpunkt i synnerhet som stammarna fortfarande är ganska små, medan förluster av småfåglar med snabb förökning inte är lika allvarliga. För diskussioner kring detta tema hänvisas till Nilsson & Green (22), som behandlar fågelförluster vid Öresundsbron. När det gäller jordbrukslandskapet söder om Skälderviken torde delar av detta utan problem för fåglarna kunna utnyttjas för vindkraftsexploatering. Gäss kan undvika ett visst område 43

runt en vindkraftspark för sitt födosök, men å andra sidan har det vid flera fall på de skånska slätterna noterats att gässen betat nära vindkraftverken. Jordbruksområdet söder om Skälderviken är dessutom så stort att det saknar betydelse ur gässens synpunkt om de skulle undvika vissa områden för sitt födosök. Observationerna under hösten visade också att gässen endast utnyttjade ett mindre antal fält ganska nära viloplatsen, medan stora arealer likvärdiga fält inte utnyttjades. Jag bedömer det inte heller som problematiskt ur riskerna för kollisioner eftersom gässen har god förmåga att undvika hinder som vindkraftverk vid sina lokala rörelser och även under flyttningen. Slättlandet söder om Skälderviken är som framgått ovan ett viktigt område för rovfåglar både under flyttningstiden och under vinterhalvåret. Observationer vid Hittarp och uppgifter från inre Skälderviken (Sandön) men även från andra platser i Kullabygden visar klart på förekomsten av betydande rörelser av rovfåglar, speciellt ormvråkar, under flyttningen vår och höst. På basis av de observationer som redovisats är det inte möjligt att avgöra i vilken omfattning de flyttande rovfåglarna rör sig i det höjdintervall där de kan påverkas av vindkraftverk. Jag bedömer dock riskerna under själva flyttningen som minimala eftersom rovfåglarna är termikflyttare och rör sig under goda väderleksförhållanden då de ser hinder som ett vindkraftverk på långt avstånd och kan undvika att flyga för nära. Man kan dock inte utesluta att det finnas vissa risker för kollisioner eftersom stora mängder rovfåglar rör sig i området och också torde övernatta i viss omfattning i området innan de fortsätter flyttningen. En rad vindkraftverk vinkelrätt mot ormvråkarnas flyttningsriktning kan kanske ha en viss barriäreffekt, men den längre flygsträcka detta kan leda till har troligen ingen större betydelse. Man kan naturligtvis minimera dessa ev. barriäreffekter genom att undvika en sådan lokalisering av en rad vindkraftverk. Tranor är liksom rovfåglarna segelflygare under flyttningen. Under våren flyttar en hel del tranor över området söder om Skälderviken. Från Tyskland vet man att en rad vindkraftverk vinkelrätt mot flygriktningen för tranorna kan leda till att fåglarna tar betydande omvägar. De undviker på detta sätt kollisionsriskerna och det är föga sannolikt att den något längre flygsträckan har någon som helst betydelse för tranorna. Många sådana barriärer inom ett område skulle dock tillsammans kunna ha betydelse för flyttande större fåglar. De mångåriga punktruttsinventeringarna i området söder Skälderviken liksom specialinventeringarna under vintern 27/8 visar klart att området är viktigt för övervintrande rovfåglar. Förutom vanligare rovfåglar såsom ormvråk förekommer även kungsörn och havsörn i området. Undersökningarna visar också att rovfåglarna förekommer spridda över det aktuella slättlandet. Detta gäller i första hand de vanliga arterna såsom ormvråk och tornfalk. Örnarna visade en något mer koncentrerad förekomst med preferens för vissa områden, men de sågs trots det över ganska betydande delar av slättlandet. Havsörnen var klart koncentrerad till kustområdena kring Rönnen, men observerades också under jakt i inlandet. Utanför själva kustlandet är det svårt att peka ut riktiga hotspots för örnarna, men man bär klart undvika vindkraftverk alltför nära deras sovdungar. 44