Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Vilhelmina kyrka, Västerbottens län Kyrkomiljön Den långsträckta tätorten Vilhelmina ligger naturskönt till på en sydostsluttning intill Volgsjön, som ingår i Ångermanälvens övre sjösystem. Samhället hette också Volgsjö fram till 1804, när orten ändrade namn till Vilhelmina efter den dåvarande drottningen. Det första nybygget upptogs 1776, men redan dessförinnan bodde det skogssamer vid sjön och det fanns en kyrklada, där präster från hemförsamlingen i Åsele, ca 7 mil söderut, stannade till och predikade i vid sina resor till fjällsamernas land längre upp i fjällen. För att främja kolonisationen och bättre tillgodose själavården i dessa avlägsna trakter bildades ett kapellag i Volgsjö 1783 och det första kapellet stod klart 1794. Grundförhållandena på den platsen var dock besvärliga och kapellet blev också snart för litet. Vilhelmina bildade eget pastorat 1812 och den nuvarande kyrkan uppfördes 1835 40, ca en kilometer längre upp på Kyrkberget, högst upp i samhället. I anslutning till den anlades en kyrkogård, som måste vara en av Sveriges vackrast belägna kyrkogårdar, med sin betagande utsikt mot Volgsjön och bergen i väster. Församlingen har inte utvidgat sina begravningsplatser när de har varit fullbelagda, utan istället hittat nya lokaliseringar. Därför finns det idag hela fem olika kyrkogårdar, som beskrivs närmare i kronologisk ordning nedan. En bit nedanför (sydost om) kyrkplatsen ligger de kvarvarande delarna av den kyrkstad som växte upp här från och med 1840-talet. Det kom att bli en av lappmarkens största, med över sextio kyrkstugor och många kyrkstallar när den var som störst på 1870-talet. Stora delar av kyrkstaden brann ned 1921, och ytterligare hus har rivits efter det. De sista stallarna revs 1959. Idag återstår ca 25 kyrkstugor som bl.a. används för vandrarhemsverksamhet. Mellan kyrkan och kyrkstaden ligger den timrade och rödmålade sockenstugan som uppfördes på 1890-talet, men som föregicks av en tidigare sockenstuga på samma plats. I anslutning till Storgatan och kyrkstaden växte det kring sekelskiftet 1900 fram ett affärscentrum med affärshus, boställen och privata villor av lite förnämare karaktär i tidstypisk och representativ storgatsarkitektur. Ett av de kvarvarande affärshusen är idag skyddat som byggnadsminne. Senare under 1900-talet försköts Vilhelminas centrum återigen tillbaka något söderut, bl.a. med tillkomsten av järnvägsstation (inlandsbanan), tingshus och folkskola under 1910-talet, planläggning och utbyggnad under 1920- och 30-talen och ett befolkningsmässigt uppsving under 1940- och 50-talen. Det övre område av tätorten som upptas av kyrkan, kyrkogården och kyrkstaden utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 44, Vilhelmina kyrkomiljö och kyrkstad). Kyrkogårdarna Den Gamla kapellplatsen är belägen i centralortens södra del, intill nuvarande kommunhuset. Här uppfördes 1783 94 Volgsjö kapell, en rödmålad kyrka med grekisk korskyrkoplan och friliggande klockstapel. I anslutning till kyrkan fanns fram till 1840-1
talet en kyrkstad. När Zetterstedt passerar vid sin resa genom lappmarken 1832 beskriver han det som ca 40 välbyggda omålade trähus. Han dömer samtidigt ut kyrkan som i dåligt skick. I närheten fanns också prästgård, som sedan flyttades och användes som sockenstuga fram till 1890-talet. Det nuvarande församlingshemmet byggdes som prästgård 1885. Komministerbostaden intill uppfördes 1930. När nya kyrkan börjat byggas revs kyrkstaden och kapellet såldes på auktion 1837. Grundstenarna lämnades dock kvar och på 1940-talet markerades kapellets form genom tre varv timmer. Av kyrkogården märks inte mycket idag. Endast en gravvård finns bevarad i form av ett litet järnkors med inskriptioner, men ett antal sänkor i marken vittnar om äldre gravplatser. Området omgärdas av ett grönimpregnerat trästaket med trägrindar i nordost och sydväst, samt gles skogsmark med huvudsakligen björk och sly. Kapellets predikstol finns numera i Dikanäs kyrka och ytterdörren sitter sedan 1924 som ytterdörr i Vilhelmina kyrkas sakristia. Kyrkogården vid kyrkan, den s.k. Gamla kyrkogården, anlades i början av 1840-talet. Den omges av ett karaktärsfullt vitmålat trästaket i söder och väster samt en låg kallmurad bogårdsmur med torvtäckning i öster. Staketet är i sin helhet förnyat, men tillkom i sin nuvarande utformning troligen vid sekelskiftet 1900, då utformningen är tidstypisk för den tiden. På ett fotografi taget före 1922 ser man ett staket med samma utförande nordost om kyrkan (där det nu finns en låg bogårdsmur i sten). Norr om gamla kyrkogården tar Norra kyrkogården vid. Huvudinfarten i sydost omges av grindstolpar av murad natursten. Från den leder en asfalterad infart fram runt kyrkans södra långfasad till huvudentrén i tornet i väster. Gravplatserna finns huvudsakligen väster och sydväst om kyrkan, med oregelbundna grusgångar och stående stenar i gräsmatta. Gravvårdarna varierar i höjd och utformning på ett särskilt intressant område i sydväst finns stora gravstenar i manshöjd. Några gravar har stenramar, men flera av dem är igensådda. Vegetationen är spridd, med främst björk, men även gran, rönn och buskar. En äldre likbod av timmer från ca 1900 (flyttad inom kyrkogården), samt personalbyggnad/förråd av trä från 1973, båda med rödmålad locklistpanel, är belägna ca 40 meter norr om kyrkan. Öster om kyrkan finns en asfalterad parkeringsplats. Utsikten från kyrkogården mot Volgsjön är anslående. Den Nya kyrkogården är belägen i centralortens norra del mellan Postgatan, Hantverkargatan och Åsgatan. Den anlades 1924, efter en plan upprättad av arkitekt Fredrik Falkenberg, som samtidigt ritade rätt omfattande förändringar till kyrkan. Begravningsplatsen omgärdas av ett rödmålat trästaket. Entrén mot Postgatan i sydväst har enkla grindstolpar av gnejs samt järngrind. Grusgångar löper runt området. En handfull grusgravar med stenram finns i områdets västra del, men huvudsakligen har kyrkogården gräsmatta. Terrängen är småkuperad, vegetationen ganska lummig och stenarna och korsen upplevs stå oregelbundet. Detta skapar en variationsrik karaktär. Det finns förhållandevis många kors, både i smidesjärn och vita träkors. En redskapsbod av timmer, målat i brun kulör finns i söder. Den Norra kyrkogården, anlades 1952, huvudsakligen i en norrsluttning i direkt nordlig anslutning till Gamla kyrkogården. Det vita trästaket som omger gamla kyrkogården har fått en fortsättning runt norra kyrkogårdens västra och norra sida. I öster avgränsas kyrkogården av ett skogsparti och i söder mot en skogsbevuxen sluttning. Gravstenarna är relativt enhetliga i storlek och ljushet och placerade i rader på gräsmattan. Detta ger kyrkogården en enhetlig och nästan monoton karaktär. Ett modernistiskt gravkapell i lättbetong och med skiffertak uppfördes 1962 efter ritningar av arkitekt Kjell Wretling, 2
och är placerat på områdets nordöstra sida. Fram till det leder en asfalterad väg från parkeringen i väster. På områdets norra del finns en minneslund med damm. Volgsjö kyrkogård anlades 1981 och är belägen 2 km norr om Vilhelmina kyrka. Två asfalterade parallella infartsvägar löper samman i norr till en rundgående vägslinga. Gravkvarteren är rektangulära och kvadratiska och inramas med buskar. En klockstapel av trä finns på norra delen av området. En ekonomibyggnad av trä är placerad utanför området i söder. Kyrkan Kyrkan är uppförd 1835 1840, men invigdes först 1846. Församlingens ursprungliga ritningar godkändes inte av Överintendentsämbetet, som istället lät konduktören Axel Almfeldt upprätta nya. Församlingen hade kritiska synpunkter på dessa och de fick omarbetas innan de kunde fastställas. Byggmästare var Erik Jonsson från Rissjö, Åsele socken. Kyrkan byggdes i timmer på en hög stensockel, med torn i väster och ett rektangulärt långhus med sakristia inom byggnadskroppen i öster. Vid restaureringen 1922 1924 förvandlades sakristian till kor, då mellanväggen revs och en ny sakristia tillbyggdes i nordost. Kyrkan har ingångar via höga stentrappor till kyrkorummet i väster och söder samt med stentrappa och hk-ramp i trä till sakristian i norr. Långhuset har sadeltak, sakristian valmat tak och tornet en överbyggnad i tre avsatser, varav den översta är lökformad. Samtliga takfall är klädda med tjärat brädspån. Även långhusets gavlar är spånklädda i gavelröstena. Fasaden är klädd med vitmålad stående slät brädpanel som är indelad med lisener. De rakt avslutade fönstren har släta omfattningar och överstycken med små konsoler. Mitt på södra långsidan finns ett vindfång med svarvade hörnstolpar, spånklädd gavel och svängt tak. Kyrkan var från början utpräglat nyklassicistisk. Tornet avslutades då med en enkel fyrsidig lanternin med tälttak, glob och kors. Samma utformning finns hos Örträsk kyrka, som troligen uppfördes efter samma ritningar ett decennium senare. Den södra ingången saknade vindfång och hade en enklare utformning, krönt av fronton. En omfattande restaurering 1922 24, efter ritningar av arkitekten Fredrik Falkenberg, ändrade kyrkans utvändiga karaktär en del i riktning mot nationalromantik. Nu tillkom sakristian i nordost (med skorsten) och vindfånget i söder, tornet byggdes om och korfönstren flyttades isär och höjdes något. Stentrapporna lades om och de lokalt handsmidda räckena tillkom. Ytterligare en restaurering skedde 1968, när några små fönster tillkom och sakristian handikappanpassades. Dörren till sakristian kommer från Volgsjö 1700-talskapell, men färgsättningen byttes 1968 och har därefter bytts igen. Genom det långsmala vapenhuset i tornets bottenvåning kommer man in i kyrkorummet. Det är enskeppigt med rak korvägg i öster. Taket är tunnvälvt och liksom väggarna klädda med slät vitmålad brädpanel. Långsidorna är indelade med pilastrar, som liksom den profilerade taklisten är gråmarmorerade. På korväggen finns två rektangulära fönster. Motljuset dämpas effektivt med blåtonade glasmålningar i de små rutorna. Fönstren omges av en vävspänd arkitekturmålning med skenperspektiv, draperimålning och en stor strålsol. Altaruppsatsen i mitten, med kopplade pilastrar och insvängt överstycke, tillkom 1924 och är fint infogad i arkitekturmålningens komposition. Å andra sidan döljer den målningens ursprungliga huvudmotiv, som utgjordes av en triumfbåge genom vilken en väg leder fram till det tomma korset. Detta motiv var mer karaktäristiskt för nyklassicismens teologi, medan den nuvarande 3
altartavlan, i form av en relief skapad av Gunnar Torhamn, har det mer prosaiska motivet Jesus välsignar de arbetande och betungade (Matt 11:28). Altarringen är tresidig med avfasade hörn och öppning mitt fram, ljusgråmarmorerade paneler och ljusbeige renskinnsklädsel på knäfall och överliggare. I södra hörnet av korväggen finns en nummertavla med förgylld pärlstavslist och slingrande bladornament i trä. Den päronformade predikstolen vid norra väggen har en korg med fem konkava marmorerade fält med målade framställningar av nyklassicistisk karaktär, däremellan pilastrar och förgyllda lister. Ljudtaket är åttakantigt, med lambrequin, knopp och blommor. Den slutna bänkinredningen är disponerad med mittgång samt tvärgång mot ingången på södra långsidan och når ända ut till väggen. Ett par korbänkar är också bevarade. Bänkarna är målade i ljust gröngrått med bänkstock och överliggare i svart samt har utvändigt mörka speglar med växelvis marmorering i vinrött (på dörrarna) och romber i grått (bänkgavlarna). Läktaren i väster har insvängd front med rektangulära marmorerade speglar och dekormålning i mittersta spegeln. Kyrkans trägolv är slipat och lackat. I mittgången ligger en ljusgrön matta och i bänkkvarteren en ljusgrön heltäckningsmatta. Ljuskronorna är utförda i svarvat rödmålat trä, med dekorativa järndetaljer. De två ljuskronorna på läktaren är från 1800-talets mitt, medan övriga är kopior från 1970-talet. Interiören har genomgått flera förändringar sedan byggnadstiden. Vid den stora restaureringen 1922 1924 revs mellanväggen mellan koret och sakristian och koret flyttades bakåt, samtidigt som en ny sakristia byggdes i nordväst. Den befintliga vävspända arkitekturmålningen flyttades till den nya korväggen, liksom altare, altarring och korbänkar. Nuvarande altaruppsats och trärelief tillkom, liksom glasmålningarna i korfönstren. Bänkarna byggdes om, altarringen fick en öppning i mitten och elvärme installerades. Läktaren som tidigare hade rakt bjälklag, utvidgades på sidorna, så att barriären blev svängd. Uppgången till läktaren förändrades. Konstnären Yngve Lundström utförde dekorationsmåleri på läktarbarriären och ovanför södra ingången. Färgsättningen av kyrkorummet förändrades också och blev betydligt mer koloristisk i rött och beigt. Bänkdörrarnas vinröda marmorering är sannolikt kvar från denna färgsättning. Den nuvarande orgeln tillkom 1959, som kyrkans tredje. Större förändringar av kyrkorummet genomfördes även 1968, när kyrkorummet återigen fick en ny och mindre koloristisk färgsättning. Den innebar i viss mån en återgång i riktning mot ursprunglig färgsättning, men troligtvis blev kontrasten mellan väggfält och pilastrar större och bänkarna och bröstningen lite för färgstarka. Troligtvis var bänkarna från början mer ljusgrå än gröngrå som de är idag. Vid samma restaurering slipades och lackades det tidigare obehandlade golvet för att underlätta städning. Ytterligare stora förändringar genomfördes 1970-71, när ny dopfunt tillkom, resterande golvytor slipades och lackades och flera bänkrader demonterades för att rymma en läktarunderbyggnad med toalett, sidokapell, dop- och brudkammare samt kapprum. Detta förändrades igen 2006, när stora delar av läktarunderbyggnaden togs bort och ett serveringsrum för kyrkkaffe och kapprum inreddes. Två skjutbara och hopvikbara glasade väggpartier kan dras fram för att avgränsa serveringsrummet från kyrkorummet. 4
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Vilhelmina kyrka var vid uppförandet en typisk representant för nyklassicismens kyrkobyggnader i trä, såväl vad gäller disposition som stil. Utvändigt är den släta vita panelen och stenimiterande formerna, de rektangulära fönstren, pilastrarna och listverken kvarvarande exempel på detta. Efter Fredrik Falkenbergs genomgripande restaurering 1922 1924 fick kyrkan även nationalromantiska drag, tydligast uttryckt genom den nya tornavslutningen med spånklädd lökkupol, vindfånget mot söder och sakristian med sitt valmade tak och höga slanka skorsten. Taktäckningen med tjärat brädspån, de spånklädda gavelröstena, den höga stensockeln och de höga trapporna i sten är också mycket karaktärsfulla och förstärker känslan av nationalromantik trots att de är samtida med kyrkan. Kanske såg Falkenberg att nationalromantik var en stil som mycket väl passar platsen och topografin trots att det väl egentligen redan hade börjat bli lite omodernt 1922. Även kyrkogården med sitt trästaket och sina höga varierade gravvårdar är mycket betydelsefull för upplevelsen av kyrkomiljöns autenticitet. De förändringar som skett utvändigt efter 1924 har bara obetydligt påverkat kyrkans karaktär. En återkommande fråga har varit hur kyrkan kan handikappanpassas på andra sätt än genom sakristian, men de höga och betydelsefulla stensocklarna gör att det svårligen går att hitta en lika varsam lösning som idag. Invändigt samsas ursprungliga inredningsdetaljer med senare renoveringars rätt stora förändringar. Den monumentala väggmålningen på korväggen som målaren Marcus Jonsson Blomqvist från Östernoret, Åsele socken, utförde 1840 (flyttad vid restaureringen på 1920-talet), är både värdefull och betydelsefull för upplevelsen av kyrkorummet. Som förebild tjänade korväggen i Björna kyrka, Ångermanland, som samme konstnär målat några år tidigare, men som förstördes i brand 1848. Från kyrkans byggnadstid är också predikstolen, snidad av K. O. Vinberg och Johan Hansson, ljuskronorna på läktaren samt bänkdörrarna och kyrkans brädfodring. Nummertavlan i koret är från 1800-talet, troligtvis samtida med kyrkan. Bänkinredningen och altarringen är också från byggnadstiden men delvis ombyggda. De tydligaste uttrycken för 1920-talets restaurering i kyrkorummet är förändringen av koret, som innebar att de två östra fönstren blev synliga från kyrkorummet och kompletterades med glasmålningar, samt förändringen av läktarens form och tillkomsten av dekorationsmålning på läktarfront och över södra entrén. Sakristian som tillkom samtidigt har en gestaltning med hög kvalitet. Modernistiska inslag är orgeln från 1950-talet och dopfunten från 1970-talet. Nuvarande färgsättning från 1968 har inte träffat riktigt rätt i sin strävan att återgå till ursprungsfärgsättningen utan upplevs som aningen för färgstark. Den läktarunderbyggnad som närmast var obligatorisk för 1970-talets kyrkorenoveringar togs bort 2006, när det återigen blev öppet under läktaren. Ändå är det i bakre delen av kyrkan som de mest synliga förändringarna finns. Att bänkkvarteren där ersatts av en cafédel med mer profan utformning, med bord, stolar, kapphyllor och glasvägg, förtar något av den autenticitet man upplever i kyrkans utemiljö. Tidigare i texten har de utvändiga likheterna med Örträsk kyrka nämnts. Likheter med länets övriga nyklassicistiska kyrkor finns också. Men kombinationen nyklassicism och nationalromantik som Vilhelmina kyrka uppvisar är unik för länet. Detsamma får sägas om arkitekturmålningen invändigt. Väggmålningen i Örträsk kyrka (1849) är mer 5
begränsad och i Fredrika kyrka (1810) är den delvis försvunnen då den genombröts av ett utbyggt kor 1930. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan har ett identitetsvärde och viktig roll i stadsbilden med sitt framträdande läge högst upp i samhället. Såväl den nuvarande kyrkans som Volgsjö kapells placering har haft stor betydelse för samhällets fortsatta bebyggelsemässiga utveckling. 1920-talets renovering präglar i stor utsträckning kyrkans silhuett. Kombinationen nyklassicism och nationalromantik saknar motstycke i länet och är restaureringshistoriskt värdefull. 1920-talets förändringar gjordes med mycket hög kvalitet i material och utförande. Sakristiedörren kommer från Volgsjö 1700-talskapell, som revs när nuvarande kyrkan byggdes. Tillsammans med enstaka inventarier som är äldre än kyrkan förmedlar de kontinuiteten till samhällets första kyrka. Korväggens monumentala arkitekturmålning på väv är representativ för 1850- talet och unik för länet. Predikstolen, den slutna bänkinredningen, altarringen, brädfodringen, nummertavlan i koret och ljuskronorna på läktaren är också från byggnadstiden och har därför särskilt dokumentvärde. Av kyrkogårdarna har särskilt gamla kyrkogården vid kyrkan ett högt upplevelsemässigt värde, där bl.a. det natursköna läget, de påkostade gravvårdarna och det väl synliga och karaktärsfulla trästaketet är betydelsefulla inslag. Sammantaget ger det en autentisk och tidstypisk inramning till kyrkan i sin nuvarande skepnad. Litteratur- och källförteckning Begravningsplatsinventeringen 1979 1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens arkiv. Ebeling, Monica. Katalog. I: Kyrkobyggnader 1760 1860. Del 4. Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland. Riksantikvarieämbetet, Stockholm 1997. (Om jämförelserna med Björna kyrka, Ångermanland.) Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 1760 1860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1991. Hansson, Sven. Livet i Vilhelmina kyrkstad. I: Västerbotten 1968. Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Vilhelmina kommun, etapp 1 och 2. Inventering och bevarandeförslag 1985. Otryckt remissupplaga, Länsstyrelsen. 6
Vård- och underhållsplanen för Vilhelmina kyrka. Västerbottens museum 2004. Västerbotten genom tiderna. Del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i Västerbottens län. Länsstyrelsen Västerbottens län, meddelande nr 2 1991. Zachrisson, Sune. Alla bönder hava sina stugor vid kyrkan. I: Västerbotten 1968. Inventeringsdatum: 2010-09-07 Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012. Rapport: Andreas Grahn 7
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län 5 2 5 3 2 4 3 1 Tätorten Vilhelmina ligger vackert till på en sydsluttning med utsikt mot Volgsjön i väster. Det första kapellet (1) uppfördes på 1700-talet och låg intill nuvarande kommunhuset i centrala delen av samhället. Norr om kyrkan uppfördes prästgård. Två prästgårdar och församlingshemmet med pastorsexpedition ligger fortfarande placerade där. Gatunamnet Prästgatan minner också om ortens första kyrkplats. När kyrkan blev för liten uppfördes den nuvarande kyrkan (2) som invigdes 1840, ungefär en kilometer längre norrut. Nedanför den nya kyrkan växte en kyrkstad (3) upp. När kyrkogården vid kyrkan började bli full utvidgades den inte utan istället anlades 1924 den s.k. Nya kyrkogården (4) i ett obebyggt kvarter en bit söder om kyrkstaden. När den i sin tur blev full anlades 1952 Norra kyrkogården (5) norr om gamla kyrkogården. Den senaste kyrkogården är Volgsjö kyrkogård (utanför bilden), som anlades 1981 och ligger ca 2 km norr om kyrkan. Kartbild från www.maps.google.se och satellitbild från www.hitta.se, hämtat 2011-03-30. Volgsjö kapell, invigt 1794, hade korsformig plan och rödmålade träfasader. Fram till 1840-talet fanns en kyrkstad i anslutning till kapellet. Samhällets bebyggelse var sannolikt koncentrerad till detta område. Kapellet och kyrkstaden stod på ostadiga lerjordar och revs när den nuvarande större kyrkan uppfördes. På grundstenarna av Volgsjö kapell timrades på 1940-talet tre timmervarv som markering av kapellets form. Av kyrkogården finns inte så många spår idag. Endast en gravvård är bevarad, i form av ett järnkors med inskriptioner från 1836. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län Gamla kyrkogården vid kyrkan anlades i början av 1840-talet. På bilden syns den sydvästra delen, som innehåller flera höga gravstenar. De orgelbundna grusgångarna, det karaktärsfulla trästaketet och den vidunderliga utsikten är andra kännetecken. Kyrkogården med sekelskifteskaraktär överensstämmer stilmässigt med kyrkans nationalromantiska tillskott från 1920-talets restaurering. I samband med att kyrkan restaurerades ritade Fredrik Falkenberg även planen för Nya kyrkogården, anlagd 1924 i vad som numera är centrala Vilhelmina. Kyrkogården präglas av sin småkuperade terräng, lummiga parkkaraktär, varierande gravvårdar och oregelbundna placeringar. Påtagligt många kors, både vita träkors och kors av smidesjärn finns bevarade här. Delar av den kyrkstad som växte upp nedanför kyrkan på 1840-talet är fortfarande bevarad och används numera bl.a. som vandrarhem. Detta var en av lappmarkens största kyrkstäder, men större delen av den brann 1921 och ytterligare delar har rivits senare. Runt sekelskiftet 1900 var området runt kyrkstan centrum för Vilhelminas affärsliv och lite förnämare bebyggelse. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län Det äldre fotot visar kyrkans ursprungliga utseende, som till stor del fortfarande är bevarat. De största förändringarna skedde vid 1920-talets restaurering under Fredrik Falkenberg och utgörs av tornavslutningen och tillkomsten av en ny sidoställd sakristia. Till ytterdörr i sakristian användes den gamla kyrkporten från Volgsjö kapell. Dörren fick sin nuvarande färgsättning 1968, samtidigt som handikapprampen tillkom. De karaktärsfulla stentrapporna fanns från början, men lades om vid 1920-talets restaurering. Då tillkom även de lokalt handsmidda räckena. Äldre bild i ATA (okänd fotograf och år) via www.raa.se. Kyrkans siluett förändrades påtagligt 1922-24, och kyrkan har nu stilmässigt en för länet unik blandning av nyklassicism och nationalromantik. Vindfånget på södra långsidan tillkom samtidigt som tornet byggdes om. Kyrkan präglas av hög materialkvalitet. Taket av brädspån, den höga stensockeln och stentrapporna samt stenmuren vid huvudingången (anlagd 1968) har en fjällnära känsla som passar platsen. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län Invändigt dras blickarna mot den monumentala arkitekturmålningen i koret. Den är från kyrkans byggnadstid men målad på väv och tillbakaflyttad i samband med att väggen mot sakristian togs bort och en ny sakristia byggdes till i norr 1922 24. Glasmålningarna och altaruppsatsen tillkom samtidigt. Ursprunglig är också predikstolen och nummertavlan, samt bänkarna och altarringen även om de två sistnämnda är delvis ombyggda. Ljuskronorna är 1970-talskopior av originalen som hänger på läktaren. Färgsättningen på bänkarna är inte original, men i övrigt upplevs främre delen av kyrkorummet som relativt intakt. Det tunnvälvda taket och predikstolen utgör de tydligaste uttrycken för kyrkorummets ursprungliga nyklassicism. Läktaren byggdes om från rak till konkav 1922 24. Den modernistiska orgeln är från 1959. De största förändringarna finns i bakersta delen av kyrkorummet under läktaren (se bild nedan). Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län Ovan, vänster: Arkitekturmålningen är representativ för 1850-talet och unik i länet. Glasmålningarna, altaruppsatsen och altartavlan i form av relief av Gunnar Torhamn är från 1924. Överst, höger: Sakristian som tillbyggdes 1922 24 har hög kvalitet i gestaltningen. Ovan, höger: Bänkarna är från byggnadstiden men delvis ombyggda. Färgsättningen är inte original. Den läktarunderbyggnad som tillkom på 1970-talet togs bort när en cafédel och kapprum tillskapades längst bak i kyrkorummet 2006. Ambitionen var att finna så diskreta och anpassade lösningar som möjligt, och i jämförelse med läktarunderbyggnaden blev det bättre. Ändå utgör utrymmet under läktaren fortfarande den del av kyrkan som mest påtagligt är förändrad, och som med inrymmandet av profana funktioner har haft den största påverkan på kyrkans invändiga karaktär och dess samlade kulturhistoriska värden. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).