Resedagbok från konstresa till Rom den 2 mars till den 9 mars 2009

Resedagbok från konstresa till Rom den 2 mars till den 9 mars 2009 Måndagen den 2 mars Resan började egentligen på söndag kväll. Vi 20 Romresenärer hoppade på vår egen buss sent på kvällen i Kil, Karlstad och Kristinehamn. Vi försökte sova en stund för att orka med dagens första övningar. Innan vi nådde Skavsta Airport stannade vår trevlige researrangör och chaufför Göran bussen så att vi fick en välbehövlig kopp kaffe och mackor som han hade med sig till oss. Planet mot Rom lyfte punktligt 7:40 och landade på Ciampino Airport i Rom 9:35. Efter en stunds köande tryckte vi oss alla tillsammans med vår packning ombord på en buss till Metrostation Anagnina (ändstation för Linea A). Därifrån tog vi tunnelbanan till station Vittorio Emanuele som bara ligger ett par minuters promenad till vårt hotell: Hotel Giubileo, Via Carlo Alberto 15. Efter det att alla fått nycklar till sina rum och ställt in väskorna tog vi lunch. Klockan 14:00 började vårt Romäventyr och vår guide Lars-Gunnar (LG) påbörjade sitt veckolånga arbete med att hålla ordning på 19 värmlänningar med stora förväntningar. Vårt första mål låg bara några få steg från hotellet, Basilica di Santa Maria Maggiore. Trots att vi precis anlänt till Italien och Rom fick vi lämna landet på trappan till Santa Maria Maggiore som tillhör Vatikanstaten och som är den största av Roms mer än 300 Mariakyrkor. När man står framför fasaden ser man först bara den mäktiga entré som byggdes på 1740-talet av Ferdinand Fuga. Bakom denna skyms 1300-talsmosaik på en ursprunglig fasad, som vi varje kväll när vi kom hem från våra middagar kunde se upplyst innanför. I denna mosaik finns en bild där Kristus och hans moder Maria kastar ut snö från himlen. Enligt en legend drömde påven Liberius att Jungfru Maria sade åt honom att bygga en kyrka där det skulle falla snö. Mirakulöst föll snö över Esquilinen den 5 augusti 357 och därför står nu kyrkan på denna plats där den blev fullbordad 440. Innan vi gick in i kyrkan tittade vi på en av de fem portar som leder in i kyrkan - Porta Santa som bara öppnas av påven under det heliga året, dvs vart 25:e år samt år som slutar på 33 eller 83 (senaste heliga året var år 2000). Kyrkans interiör är anslående. Det som finns kvar sedan 400-talet är mosaiken över triumfbågen med scener föreställande Jesus och hans familj när de besöks av de tre vise männen och när de flyr till Egypten undan Herodes samt de fyrkantiga mosaiker med gammaltestamentliga scener som är placerade utmed mittskeppets sidor över sidokolonnerna. Man behöver kikare om man närmare vill studera dessa mosaiker på plats. Absidmosaiken är gjord av franciskanermunken Jacopo Torritis 1295 (samma konstnär som tillverkat mosaiker till San Giovanni in Laterano, som vi ska se på söndag). Mittenbilden föreställer Jungfru Marie kröning och runt om scener ur Marias historia. Det gyllene kassettaket från 1490- talet är gjort av Sangallo och till förgyllningen ska ha använts det första guld som kommit till Europa från Peru. Golvet är ett s.k. cosmatiskt marmorgolv. Cosmatarbete är ett marmormönster i olika färger som skapades av den romerska konstnärsfamiljen Cosma på 1200-talet. Vi såg dessa fantastiskt vackra cosmatiska marmorgolv i många kyrkor under vår Romvecka. Som i så många av Roms kyrkor finns även här heliga reliker förvarade. Bland annat fem bräder som man tror är delar av Jesu krubba ska ha kommit från Betlehem på 600-talet. Kyrkan är också full med gravmonument över påvar och kardinaler. Berninis enkla familjegrav är placerad på en hedersplats strax intill påvealtaret.

Nästa anhalt på vår eftermiddagspromenad var Stazione Termini Roms stora tågstation med 29 spår. Här märker vi att trafiken i Rom är snabb, men att man får vara tuff som romarna själva och gå ut på övergångsstället för att bilarna ska stanna. Det är höga böter om man kör på någon på ett övergångsställe och detta undviker de flesta bilförare. På väg till stationen möttes vi också av vår första mindre regnskur. Från ingenstans dyker det upp paraplyförsäljare till den som glömt sitt paraply hemma. Stazione Termini är en knutpunkt för tåg, buss och Roms två tunnelbanelinjer (Linea A och B). Stationsbyggnaden som är en halv kilometer lång invigdes 1950 och är byggd i glas och betong. Som en kontrast till den stora byggnaden går vi fram till resterna av den antika Serviska muren som ligger vid stationens norra hörn. Som vi så många gånger fick uppleva i Rom blandar sig antikt och modernt där man minst anar det. Serviska muren är uppkallad efter en av Roms sista konungar, Servius Tullius och byggdes på 370- och 360-talet f Kr. Muren var 11 kilometer lång, 20 meter hög och 3-5 meter tjock. Murrester finns på flera ställen i Rom. Sedan fortsatte vi över Piazza dei Cinquecento som en knutpunkt för Roms busslinjer, vidare över gatan och kom fram till det som en gång var Roms största badanläggningar kejsar Diocletianus termer. Anläggningen invigdes 305 e Kr och hade plats för 3 600 gäster. Roms termer levde kvar till år 537 då goterna förstörde akvedukterna som försedde termerna med vatten. Det är endast en del av anläggningen som finns kvar men man kan få en aning om dess storlek genom de runda hallar som fanns i alla dess fyra hörn, och av vilka tre finns kvar. Våra sista mål för dagen var de två systerkyrkorna Santa Maria Pudenziana och Santa Prassede. De ligger endast några kvarter från varandra och i närheten av Santa Maria Maggiore. Pudenziana och Prassede (Praxedes) var systrar och döttrar till den kristne romerske senatorn Quintus Cornelius Pudens. Vi började med Santa Maria Pudenziana som ligger i en dalgång mellan kullarna Esquilinen och Viminalen. Kyrkan ligger långt under nuvarande gatunivå så vi fick gå 22 trappsteg ned för att komma in i kyrkan. Fasaden som mötte oss är från 1800-talet men kyrkan sägs vara ett av de första huskapellen i Rom. Man tror att ett första kapell ska ha funnits här år 140, vilket byggdes över senator Pudens hus där aposteln Petrus ska ha varit gäst och döpt familjens barn. På 300-talet förstorades kapellet till en kyrka. Nuvarande kyrkorum tillkom 1598. Kvar från ursprungskyrkan på utsidan är två kolonner kring porten och en fris från 700-talet föreställande systrarna Prassede och Pudenziana med kronor på huvudena och med kärl i händerna i vilka de, enligt legenden, ska ha samlat upp kristna martyrers blod. Inne i kyrkan är det absiden som man lägger märke till direkt. Den är från ca år 400 och föreställer Kristus iförd romersk toga sittande på en gyllene tron, omgiven av tio män. De två närmaste männen föreställer Petrus och Paulus. Bakom de båda apostlarna står förmodligen Prassede och Pudenziana och håller varsin segerkrans över männens huvuden. Över församlingen ser man stadsmurar och korset omgivet av de fyra evangelistsymbolerna. Santa Prassede har en mycket oansenlig ingång från en smal gata, vilken leder in i kyrkan från sidan. Dess inre är desto mer magnifikt. Detta är den tredje kyrkan för dagen med guldmosaiker och trots att man nu var ganska trött blev man hänförd. Kyrkan byggdes om på 820-talet och ska då redan ha funnits några hundra år. Det var påven Paschalis I som lät bygga om kyrkan och gav den dess namn efter senator Pudens dotter Prassede. Legenden säger att här låg det hus där Prassede tog hand om förföljda kristna. Mosaiken i korets absidvalv är från 820-talet och är utförd i bysantinsk stil. Kristus står i mitten med handen i en välsignande gest och över hans huvud sträcker sig Guds hand ned från molnen. Figurerna på varsin sida om Kristus är Paulus och Petrus som håller en arm om Santa Prassedes respektive Santa Pudenzianas axlar. Längst till vänster står Paschalis I med en modell av kyrkan i händerna. Han har en fyrkantig blå gloria som visar att han fortfarande levde när mosaiken gjordes, vilket gör att den har kunnat dateras så noggrant. De båda triumfbågarna har mosaiker från 900-talet. I mosaiken närmast långhuset finns också senator Pudens och hans döttrar med tillsammans med Kristus, vitklädda martyrer och änglar. I högra sidoskeppet finns den helige Zenos kapell med kyrkans kanske mest kända mosaiker. Ovanför ingången till

kapellet finns ett fönster som är inramat med mosaiker från 800-talet. Mosaikerna består av runda medaljonger med bröstbilder av Kristus, apostlar och helgon. Inne i kapellet möts man av ett helt guldglänsande rum. Även i detta kapell kan vi se Santa Prassede och Santa Pudenziana tillsammans med Maria och Jesusbarnet. Man kan nästan ta på mosaikerna i detta trånga rum, så nära är de. Efter en dag med starka intryck tog vi oss de få metrarna till hotellet där i alla fall jag och Yvonne slocknade halv 10. Tisdagen den 3 mars De flesta hade fått sina rum en trappa upp där frukostmatsalen också ligger, men några av oss fick inte våra rum på detta plan första natten utan fick gå uppför tre eller fyra trappor i porten bredvid. Det kändes inte så lockande att ha det så hela Romvistelsen när man vet hur trött i fötterna man är på kvällarna. Som tur var fick vi byta rum till samma plan som de andra inför andra natten. Efter en frukost som var helt OK (utan fil eller yoghurt förstås) samlades vi nere i hotellfoajén 8:30 redo för dagens utflykt. Vi tog en promenad till Metrostation Termini. Där fick vi trängas lite i på perrongen men kom till slut på tåget mot Flaminio som ligger strax utanför den Aurelianska stadsmuren. Här finns Porta del Popolo, byggd 1561, som man förr i tiden tog sig igenom när man reste till Rom från norr. Det var via denna port drottning Kristina red in den 19 december 1655 på sin väg till Vatikanen där hon togs emot av påven Alexander VII. På innersidan av porten finns en utsmyckning, gjord av Bernini, där påvens eklöv är sammansatta med den svenska Vasaättens veteax i en festong som en hyllning till Kristinas ära. Vi gick in genom porten och samlades inför Santa Maria del Popolos ingång framför ett av Roms största torg, Piazza del Popolo. På grund av dess storlek använde man torget till avrättningsplats under 1600- och 1700-talet. Obelisken mitt på torget hämtades till Rom av kejsar Augustus år 10 f Kr och stod först på Circus Maximus. Santa Maria del Popolo byggdes ursprungligen som ett kapell år 1099 på uppdrag av påve Paschalis II och fick sitt namn efter den poppellund som fanns på platsen. 1472 lät påven Sixtus IV bygga den nuvarande kyrkan till en av Rom första kyrkor i renässansstil och den fick barocktillägg av Bernini på 1660-talet. Det första vi tittade på när vi stigit in i kyrkan var kapellet direkt till höger närmast ingången Capella della Rovere som innehåller en fresk av Pinturicchio från 1490 föreställande Den helige Hieronymus tillbedjan av Jesusbarnet. Det finns ytterligare fresker av Pinturicchio i Santa Maria del Popolo, bland annat Jungfru Marie himmelsfärd och utsmyckningen av absidens takvalv. I Cerasikapellet till vänster om högaltaret hittade vi två kända målningarna av Caravaggio Paulus omvändelse och Petrus korsfästelse gjorda 1601-02. Kapellets mittenbild Jungfru Marie himmelsfärd är målad av Annibale Carracci 1601. Ytterligare en sevärdhet i kyrkan ligger i det vänstra sidoskeppet, Chigikapellet ritat av Rafael. Vi lämnade kyrkan och tog oss förbi Piazza Maria del Popolo, tog en av de raka gatorna, Via del Babuino, som leder ända fram till Piazza di Spagna med Spanska trappan. På vägen dit stötte vi på en underlig fontän invid en husvägg som kallas il Babuino eller babianen på svenska. Den består av en mossig och skäggig man som ligger på en klippa. Vi samlades på Piazza di Spagna nedanför Spanska trappan. Denna tidiga vårdag när regnet hängde i luften var det ingen som hade lust att sätta sig i trappan. Några klungor med skolbarn och en och annan som ställde upp sig för fotografering fanns det förstås. Efter att ha tittat på Fontana della Barcaccia, gjord av far och son Bernini (Pietro och Lorenzo) och det hus där bland annat Axel Munthe hade sin läkarmottagning påbörjade vi vår stigning uppför trappans 132 trappsteg. Väl uppe stannade vi ett tag och tittade på utsikten. Vårt nästa mål var Villa Malta där Filipstadsbördige skulptören Johan Niclas Byström, som var Sergels elev, bodde under sin tid i Rom. Därifrån tog vi oss tillbaka ned igen och tittade även på det hus som Byström köpte och som kallas Casa Byström. I detta hus bodde han när han dog 1848. Vi tog oss sedan nedför alla trapporna igen och gick rakt fram några meter på en av Roms exklusivaste gator, Via Condotti. Nu var vi alla kaffesugna och helt lägligt låg här det 240 år gamla Caffé Greco där alla de svenska och europeiska kulturpersonerna som vistades i Rom på 1800-talet samlades. Det passade

även oss, så några av oss tog en Cappuccino stående och några fick sitt kaffe serverat i den bakre lokalen som är inredd i gammal stil, full med målningar runt väggarna. När vi styrkt oss tillräckligt för att orka fram till lunch klev vi ut på gatan igen lagom till en regnskur. Upp med paraplyerna så vandrade vi vidare längs Via Condotti tills vi kom fram till Corson (en annan av Roms affärsgator). Vi följde Corson söderut en bit tills vi kom fram till Piazza Colonna och den 30 meter höga Marcus Aureliuskolonnen från 193 f Kr. Den består av en spiralformad relief som löper i 20 varv runt kolonnen föreställande de germanska och sarmatiska krigen på 170-talet e Kr. Marcus Aureliuskolonnen har dock inte lika hög klass som Trajanuskolonnen, som vi hade med på fredagsprogrammet. Några kvarter från Piazza Colonna ligger Fontana di Trevi som var större än jag hade föreställt mig. Den byggdes 1732-62 av Nicola Salvi som använde sig av en Berninis skisser. Nu var det lunchdags och vi delade upp oss lite när vi letade efter lunchställen. Ett toalettbesök var lämpligt på Galleria Alberto Sordi innan vi samlades bredvid Marcus Aureliuskolonnen. Promenaden gick vidare förbi de 11 korintiska kolonner som är kvar av Hadrianus tempel från år 145. Resterna ingår numera i Roms börs. Efter ytterligare ett par kvarter stod vi på Piazza della Rotonda och hade Pantheon framför oss tempel till alla gudar. Konsuln Marcus Vipsanius Agrippa byggde templet 27 f Kr och det som är kvar från hans tid är bronsdörrarna, marmorgolvet (dock restaurerat på 1800-talet) och portiken med inskriptionen M AGRIPPA L F COS TERTIUM FECIT (Marcus Agrippa, Lucius son, konsul för tredje gången, lät bygga detta). Templet var en del av Agrippas termer av vilka man ser rester på baksidan och sidorna av Pantheon. Under antiken ledde en trappa upp till Pantheon som idag ligger under den nuvarande marknivån. 120 e Kr byggdes den nuvarande tempelbyggnaden av kejsar Hadrianus och den har varit kristen kyrka sedan 600-talet. Pantheons insida är verkligen hänförande. Kupolen är helt rund och ett klot med en diameter av 43,3 m skulle kunna få plats i byggnaden. Den cirkelrunda öppningen i taket (oculus) har en diameter av 9 m. Både regn och sol tar sig in genom öppningen och det fanns spår efter regnskurarna under dagen på golvet mitt under öppningen. Rafael, som dog 1520, har sin grav i Pantheon. Vi lämnade Pantheon söderut och kom strax till Piazza della Minerva. Mitt på torget står Berninis lustiga marmorelefant med en egyptisk obelisk på ryggen. Inskriptionen på sockeln förklarar att elefanten med dess starka själ behövs för att bära den djupa visdomen från egyptiernas obelisk. Vi stannar en stund utanför kyrkan Santa Maria sopra Minerva. På väggen finns marmortavlor som visar hur högt Tiberns vatten nått vid Roms alla översvämningar. Kyrkan är byggd på 1200-talet, troligtvis ovanpå resterna av ett Minervatempel. Grundarna var dominikanerorden och den är en av Roms få gotiska byggnader. Kyrkans inre innehåller en hel del intressant konst. I ett av de vackraste kapellen Carafas kapell, där påve Paulus IV har sin grav, finns fresker utförda 1488-92 av Filippino Lippi. Altartavlan föreställer Bebådelsen med dominikanermunken Tomas av Aquino som presenterar påve Paulus IV för Maria och fresken som inramar den föreställer Marie himmelsfärd. På den högra väggen ser vi Tomas av Aquino som triumferar över kätteriet. I denna kyrka finns också dominikanermunken Fra Angelicos grav. Fra Angelico, vars fantastiska fresker vi såg förra året i San Marcoklostret i Florens. Det finns ytterligare en Bebådelsebild i kyrkan. Denna är gjord 1485 av Antoniazzo Romano, vars påverkan av Fra Angelico man ser tydligt. Eftermiddagsfika stannade vi för på ett litet torg där vi upptäckte fullt med män i mörka kostymer och svarta bilar. Vi befann oss i Roms diplomatkvarter. När vi vandrade vidare mot nästa kyrka gick vi förbi den italienska senaten som är inrymd i Palazzo Madama, som byggdes klart 1505 av familjen Medici och där ett par av deras påvar, Leo X och Clemens VII, hade sitt residens. Båda påvarna ligger för övrigt begravda i kyrkan vi nyss lämnade Santa Maria sopra Minerva. Bakom senaten ligger kyrkan San Luigi dei Francesi den franska nationalkyrkan i Rom, invigd 1589. Kyrkan inrymmer

Caravaggios första stora sakrala verk från 1597-1602, de tre Matteuspannåerna Matteus kallelse, Matteus och ängeln och Matteus martyrium. När vi äntligen kom in, då vi fick vänta en stund på att kyrkan skulle öppnas för eftermiddagen, upptäckte vi att just nu höll man på med restaurering av verken. De var övertäckta och en byggnadsställning stod i kapellet. Man kunde bara se en skymt av dem. Som tur är finns det böcker där man kan se målningarna i detalj. Nu vet vi i alla fall var de finns. Vi stannade sedan till en stund på Piazza Navona. Här finns bland annat Berninis Fontana dei Quattro Fiumi, med fyra jättar som symboliserar floderna Ganges, Nilen, Donau och Rio de la Plata. Vi hade en stund kvar tills vi skulle samlas på Piazza Farnese kl 17. Yvonne och jag fastnade i en affär med Muranoglas och kom därför efter de andra, men eftersom vi var så otroligt väl utrustade med kartor och bra lokalsinne så hittade vi fram en stund innan samlingen. På vägen gick vi över Piazza Campo de Fiori (Blomsterfältet) som under medeltiden var en äng men som senare användes som avrättningsplats. Mitt på torget står ett monument över filosofen och dominikanermunken Giordano Bruno som brändes som kättare här 1600. När vi kom fram till Piazza Farnese var ingen där ännu så vi fortsatte ner till Via Giulia för att se baksidan och trädgården som tillhör Palazzo Farnese. Det var intressanta saker vi stötte på bland annat Fontana del Mascherone med ett människoansikte som spottar ut vatten i en snäckformad skål. Den tillkom 1626 på beställning av familjen Farnese och är ihopsatt av två antika skulpturer. Det sägs att vid fester hälldes det ut vin ur munnen men idag är det som kommer ut inte drickbart. Vi gick till höger in på Via Giulia och tittade in genom grinden till Palazzo Farneses grönskande trädgård och fortsatte sedan utmed muren och såg den gångbro som leder från palatset över gatan. Den var tänkt att fortsätta över Tibern till Villa Farnesina men detta blev aldrig av. Strax intill bron ligger kyrkan Santa Maria dell Orazione e Morte. Som man hör av namnet är kyrkan speciell. Den byggdes 1575 för Bönens och Dödens brödraskap som hade i uppdrag att ge okända döda en kristen begravning. Kyrkdörren pryds av två vingförsedda dödskallar och två stenplattor som har fungerat som kollektlådor sitter på varsin sida om kyrkporten. På den ena håller ett vingförsett skelett en skylt med texten I dag mig, i morgon dig på den andra håller ytterligare ett skelett med vingar ett timglas över en död man. Dagens sista begivenhet var studiebesöket hos Santa Brigida Heliga Birgittas kyrka och hus. Syster Marja-Liisa mötte oss vid porten berättade om Heliga Birgitta och hennes vistelse i Rom. Birgitta bodde sina sista nitton år av sitt liv i Rom och det var här hon tecknade ned sina uppenbarelser. Vi fick besöka det rum där Birgitta bodde och där hon dog 1373. Rummet fungerar idag som kapell och här finns det träbord som Birgitta ska ha legat på när hon dog. Även en del benbitar och hennes tagelskjorta förvaras här. Även Birgittas dotter Katarinas rum är inrett till kapell. Det som är kvar av ursprunget i rummen är det målade taket. Vi tackade syster Marja-Liisa för gästfriheten och tog adjö av henne vi porten igen. Nu var vår dag slut och vi letade efter buss nr H som tog oss ända till Termini. Onsdagen den 4 mars Himlen var mörk och det regnade denna morgon. Det bådade inte så gott eftersom vi skulle ut en tur på landet. De flesta av oss trotsade dock vädergudarna och gav oss iväg mot tunnelbanan vid Termini. Vi klev av vid station Basilica San Paolo. Regnet droppade fortfarande på oss när vi närmade oss basilikan San Paolo fuori le Mura. Kyrkan är riktigt stor märker man när man går runt den för att komma till ingången (120 meter lång och 60 meter bred). San Paolo är en av fyra huvudbasilikor i Rom (där Peterskyrkan räknas som en). Som namnet anger helgas den åt aposteln Paulus som ska ha begravts på denna plats. Konstantin den store grundade kyrkan på 320-talet. Tyvärr förstördes så gott som hela kyrkan av en brand 1823. Mirakulöst nog räddades Paulus grav och triumfbågen över den med mosaiker från 400-talet samt absiden med mosaiker från 1200-talet, baldakinen över högaltaret och några få andra saker. När vi gått runt hela

kyrkan kom vi till den egentliga entrén som ligger innesluten i det atrium som byggdes till efter branden. En vacker 1800-talsmosaik med bilder av Paulus och Petrus, Guds lamm på en klippa med fyra källor och profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel pryder västfasaden. Vi steg in och hade hela mittskeppet framför oss med sitt förgyllda kassettak och längs med mittskeppets väggar över kolonnbågarna sitter porträtt av samtliga påvar. Den nuvarande påven Benedictus XVI har sitt porträtt upplyst. Det man ser allra först är mosaikerna. Triumfbågens mosaiker som man kommer till först är som sagt från 400-talet och ska ha skapats av grekiska konstnärer från Ravenna. Motivet är en bröstbild av en välsignande Kristus omgivet av 24 vitklädda äldste ur Uppenbarelseboken med kronor i händerna. Överst svävar bevingade symboler av de fyra evangelisterna och underst på varsin sida står Paulus och Petrus. Paulus pekar ned mot sin egen grav som ligger under högaltaret. Över högaltaret reser sig en baldakin i gotik med ett tabernakel överst från 1200-talet. Bakom högaltaret kommer man till tvärskeppet vars mest sevärda del är absidmosaiken från 1220-talet. Mosaiken beställdes först av påve Innocentius III, men påve Honorius III såg till att arbetet avslutades och anlitade några venetianska konstnärer (som hade gjort mosaikerna i Basilica di San Marco i Venedig). Kristus sitter på en tron och har apostlarna Lukas, Paulus, Petrus och Andreas vid sidorna. Vi funderade mycket på vad det var för en liten vitklädd figur som syns vid Kristus fötter. Det är beställaren påve Honorius III som i förminskad form knäböjer och vidrör Jesus fot. Det var många troende på besök i kyrkan eftersom det just detta år är jubileum av Paulus födelseår. När vi lämnade kyrkan var vädergudarna med oss. Regnet hade upphört och solen började titta fram igen. Nu var vi på väg mot en av resans verkligt stora höjdpunkter den antika hamnstaden Ostia Antica. Vi tog lokaltåget från samma station som vi kom och åkte västerut mot kusten. Efter några stationer klev vi av vid Stazione di Ostia Antica, mitt ute på landsbygden cirka 3 mil väster om Rom och några kilometer från havet. Vi fick promenera cirka 10 minuter och kom till utgrävningsområdets entré som ligger strax utanför den östra delen av den forna hamnstaden Ostia. Ostia låg under antiken vid Tiberns mynning (Ostia av latinska Ostium, som betyder mun). De äldsta byggnaderna som det finns rester av i Ostia är murrester av en fyrkantik militär anläggning, kallad Castrum. Man skiljer ut dessa murar genom att murarna består av större fyrkantiga tuffblock. Denna anläggning tillkom på tidigt 200-tal f Kr. Några år senare utvecklades Ostia till en kommersiell hamn. Tibern användes som hamn i Ostia men under kejsartiden tillkom ytterligare hamnar några kilometer norrut vid Portus, den första byggdes av kejsar Claudius år 42-64 e Kr och den andra sexkantiga hamnbassängen (vilken fortfarande finns kvar) byggdes 106-113 av Trajanus. Under kejsar Domitianus styre (81-96 e Kr) etablerade sig en rad handelsmän i Ostia, vilka byggde sina hus i stadens centrum. De flesta hus som bevarats i Ostia är dock från 100-talet e Kr och byggdes under kejsarna Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138) och Antonius Pius (138-161) tid. Som mest kan Ostia ha haft en befolkning på mellan 50 000 och 100 000 varav kanske en tiondel var slavar. Under 300-talet började Ostias nedgång samtidigt som det var politiskt oroligt i Rom. Inga nya hus byggdes och hamnen blev mer och mer igenslammad. I de utgrävda ruinerna har man hittat spår av jordbävningar Tiberns lopp har förändrats och både den och havslinjen ligger nu långt från stadskärnan. Malaria fick fäste i staden och många flyttade därifrån. Ostia utsattes för plundringar redan under 500-talet men staden användes fram till medeltidens början. Mellan 1000- talet och 1300-talet togs marmor från Ostias byggnader för att användas till nya kyrkobyggen i bland annat Pisa och Florens. På 1400-talet låg Ostia helt i ruiner och nästan övertäckt med sand. 1557 ändrade Tibern sitt lopp efter en översvämning. Under nästkommande århundraden besöktes ruinerna av folk som var ute efter antika statyer som de tog med sig hem till sina privata samlingar, vilka numera ofta finns på museer. Staden låg under sand i många hundra år. Utgrävningar började på 1800-talet. Man fick gräva sig ned 4-12 meter från nuvarande marknivå för att komma ned till antikens gator. Fram till 1938 hade ca en tredjedel av Ostia grävts fram. Mussolini skyndade på

utgrävningarna inför den planerade världsutställningen Esposizione Universale di Roma (EUR) och 1942 hade en stor del av staden kommit till ytan. Den snabba utgrävningen resulterade dock inte i en alltför omfattande dokumentation. Världsutställningen blev heller aldrig av. Under efterkrigstiden har de arkeologiska metoderna förändrats och det finns nu en hel del skrivet om Ostia. Vi började vår vandring in mot Ostia via den stenlagda huvudgatan Decumanus Maximus, vilken leder i öst/västlig riktning genom hela staden till dess centrum. Man kan ännu se hjulspår i stenläggningen efter vagnar. Dessa spår slutar dock en bit in i staden. Förmodligen kördes bara vagnarna in en bit och därefter fick slavar och packdjur sköta resten av transporten in i staden. Man kan se rester av stora magasin som användes för att lagra importerad spannmål och andra varor innan de sändes vidare in till Rom. Utmed gatorna finns också rester av arkader som ledde in till butiker och barer. Vissa hus har kvar någon eller ett par våningar. Det fanns både enfamiljs- (domus) och flerfamiljshus (insulae) i staden. Precis som i Rom fanns det gott om badanläggningar (termer) i Ostia. Den badanläggning vi fick möjlighet att titta närmare på var Terme di Nettuno, byggd av kejsarna Hadrianus och Antonius Pius på 100-talet till guden Neptunus ära. Anläggningen har bevarade svart/vita mosaiker föreställande guden och fantastiska sjöodjur. Centrum i Ostia består av ett forum kring vilket flera offentliga byggnader och tempel är samlade. Capitolium, ett upphöjt tempel helgat åt Jupiter, Juno och Minerva, vars murar delvis står kvar byggdes på 100-talet av kejsar Hadrianus. Resterna av ett rundtempel i stil med Pantheon fast mindre finns också i närheten samt ett stadshus (curia) och en råds- och rättssal (basilika). Mithraskulten var utbredd i Ostia och det ska ha funnits 18 tempel helgade åt den persiske guden Mithra här. Det fanns även en judisk synagoga och en kristen basilika. Staden hade också en teater byggd av Marcus Agrippa (kejsar Augustus närmaste man och samme man som grundlade Pantheon). Teatern var nedrasad när man hittade den och den har rekonstruerades så att den idag används till konserter och teaterföreställningar. Till och med en brandstation fanns i Ostia. De flesta skulpturer man har hittat, och som inte har forslats från Ostia, har samlats i ett museum. Besöket i Ostia var magiskt. Man kunde ana hur det kunde ha sett ut i en romersk stad. Men så här efteråt märker jag att vi inte såg hälften av allt som fanns att se. Ska man utforska Ostia ska man ha god tid på sig och mycket bekväma skor. Det tar minst en hel dag om man ska orka och hinna gå runt området och titta in i alla hus. För den som vill läsa mer om Ostia Antica rekommenderas att besöka webbplatsen http://www.ostiaantica.org/. Här finns detaljerade beskrivningar av alla byggnader samt bilder från utgrävningarna och filmer inifrån staden. Nu var fötterna ömma när vi tog oss tillbaka till tågstationen för att åka in mot Rom igen. Vi hade ett par sevärdheter kvar att besöka denna eftermiddag. Vi klev av på stationen Piramide och sneddade över trafikplatsen för att komma till Cestiuspyramiden strax intill stadsporten Porta San Paolo. Pyramiden som har en höjd av 36 meter byggdes år 12 f Kr som ett gravmonument över den romerske fredsdomaren Caius Cestius. Pyramiden har fortfarande sin marmorbeklädnad kvar och när Aurelianusmuren byggdes på 270-talet fick pyramiden stå kvar som en del av muren. Från pyramiden gick vi in på gatan till vänster och följde muren tills vi kom till ingången av Ickekatolska kyrkogården (Cimitero acattolico) där vi kunde se pyramiden från andra hållet och se dess fulla höjd eftersom även den ligger en bit under nuvarande gatunivå. På kyrkogården passade LG på att lägga ned några blommor vid vår svenske skulptör Johan Niclas Byströms grav. Vi fick också se äkta akantus växa intill en grav den fantastiska tistelväxt som pryder alla korintiska kapitäl och många av barockens konstverk. Från kyrkogården tog vi av åt väster ett par hundra meter för att titta på Monte Testaccio eller på svenska krukskärvsberget. Kullen har bildats genom att man under antiken kastade de amforor som man transporterade varor i till Rom. På den tiden återanvände man alltså inte förpackningarna. Dessa lager av krukskärvor bildar idag kullen som är 36 meter hög. Vi skulle egentligen ha gått runt kullen, men vi tackar LG för hans omsorg om

våra fötter. Vi fick ledigt för kvällen och kunde stappla tillbaka till tunnelbanan för hemfärd. Torsdagen den 5 mars Vi samlades som vanligt nere i hotellobbyn efter frukost. Hela denna dag skulle vi tillbringa i Vatikanstaten. Vi promenerade till Terministationen där vi tog buss som gick genom stan ända fram till Petersplatsen och Basilica di San Pietro. Först stannade vi en stund och beundrade Berninis bågformade kolonnader med de 140 stycken 3 meter höga helgonstatyerna i rader. Vi började med ett besök i Peterskyrkan och gick mot ingången. Vi gick förbi ingången till påvens palats som vaktades av schweizergardister. Det var ingen kö till kyrkan och vi kom ganska snabbt igenom säkerhetskontrollen. Vi vandrade runt i kyrkan och tittade på alla måsten. Direkt till höger finns Michelangelos Pietà bakom glas. Berninis bronsbaldakin som beställdes av påven Urban VIII 1624 och fullbordades 1637 är placerad ovanför påvens altare. Bina som dekorerar de spiralvridna vinranksomlindade kolonnerna ingår i släkten Barberinis vapen. Längst fram i kyrkans absid finns ytterligare ett verk av Bernini Cathedra Petri - Sankt Petrus stol. Dessa båda mästerverk av Bernini har inspirerat många barockkonstnärer i hela Europa. Vi hittar till och med spiralvridna kolonner med vinrankor och himmelskt strålande solar i våra värmländska kyrkor. Många av oss passade också på att klappa på Petrus nötta fot, där han sitter i en tronstol. Bronsskulpturens fot har genom alla års kyssanden och klappanden blivit alldeles nedsliten. Jag nämner inte något mer om Peterskyrkans interiör i denna reseberättelse, det skulle bli för omfattande. Vi passade i alla fall på att även gå ned under kyrkan och se alla påvegravarna samt drottning Kristinas grav i de s.k. Vatikanska grottorna (Grotte Vaticane). Man kan se ned dit genom runda galler i kyrkgolvet. Höjdpunkten i Peterskyrkan var ändå den guidade turen ner till necropolen som ligger djupt under kyrkan. Vi hade redan flera månader innan resan bokat besöket hos vatikanmyndighetens utgrävningskontor - Ufficio Scavi. Klockan började närma sig 11:30 då vi skulle samlas vid Piazza del Santo Uffizio där vi skulle anmäla oss hos Schweizergardet för att komma innanför grindarna till Vatikanstaten. Precis när vi kom ut ur Peterskyrkan öppnade sig himlens portar och regnet vräkte ned. Vi fick vänta några minuter innan vi fick komma innanför grindarna, så vi stod och skyddade oss under kolonnaden så gott det gick. De stackars schweizergardisterna stod tappert kvar i det strilande regnet, men de hade heltäckande regnrockar på sig för att skydda sina vackra gul/röd/blårandiga uniformer. Exakt på klockslaget fick vi i alla fall komma in och gick rakt fram mot Ufficio Scavi där vi togs emot av vår guide Laura som talade flytande engelska med en härlig italiensk brytning. Man fick koncentrera sig för att hänga med i hennes föreläsning. Först gick vi in genom en port och samlades i ett visningsrum där vår guide berättade om utgrävningarna av den romerska necropolen och legenden kring Petrus grav. Hon berättade att vi stod i nivå med den gamla basilikan som byggdes av Konstantin ovanpå en romersk begravningsplats år 324. Nu skulle vi ta oss ytterligare en nivå ner alltså till den romerska marknivån och vi fick gå nedför en trappa där vi blev slussade in genom en glasdörr som stängdes bakom oss. Det gällde att inte lida av klaustrofobi. Det var ganska varmt där nere och lite fuktigt som i en källare. Vi stod nu ungefär 9 meter nedanför den nuvarande Peterskyrkans golv. Vad vi fick se var en romersk necropol eller gravstad som grävts ut ca 70 meter i öst/västlig riktning där den västra delen befinner sig rakt under Confessio (Sankt Petrus trosbekännelsealtare) som ligger under påvealtaret och bronsbaldakinen. Gravstaden är säkert betydlig större men man har inte vågat fortsätta grävningarna eftersom det då finns stor risk för ras. Här finns en smal passage som en gång var ovan jord kantad av tegelväggar med dörrar eller öppningar in till ett stort antal gravkammare (närmare 30 gravar är utgrävda) fulla med mosaiker och målningar. Vi såg prov på byggnadstekniker som vi redan hade sett i Ostia, men här var väggarna mer oskadade eftersom de legat skyddade och igenfyllda sedan 300-talet då Konstantin byggde den första basilikan. Tiden för gravarnas tillkomst är de tre första århundradena efter Kristus. Många av

gravkamrarna saknar sina ursprungliga tak då 300-talsbasilikans golv utgör taket, men några har kvar sina takvalv med ursprunglig målning med fåglar och andra djur, blommor och geometriska mönster. Någon fasad har kvar sin ursprungliga höjd, 4,5 meter. De flesta gravarna är romerska men vissa av gravarna har kristna symboler. Olika typer av gravar blandas i en och samma gravkammare. Man visste redan på 1500-talet, när den nuvarande Peterskyrkan byggdes, att det fanns ett gravområde här. När fundamenten till bronsbaldakinen skulle byggas stötte man vid grävningarna på gravfynd. Men det var 1939 som den egentliga utgrävningen av necropolen startade, då man hittade flera gravkammare när man behövde sänka golvet i Vatikangrottorna för att få plats med påven Pius XI sarkofag. De följande utgrävningarna pågick mellan 1939 och 1947 och man fick bygga en tunnel från utgrävningarna ut genom kyrkans grundmur, genom vilken man forslade ut allt fyllnadsmaterial som legat inne i gravkamrarna. Samtidigt som man grävde ut fick man bygga förstärkningar så att inte hela kyrkan skulle störta samman. Man gjorde flera anmärkningsvärda upptäckter, bland annat det faktum att en av kyrkans kolonner enbart hade ett sarkofaglock som stöd. Flera utgrävningar gjordes under åren 1955-57. De senaste restaureringsarbetena blev klara 2008 då man reparerade den största gravkammaren. Numera har utgrävningsområdet avancerad klimatanläggning som ska bevara necropolen och hålla en jämn temperatur och fuktighet. När vi började närma oss det som tros var Petrus grav vid den västra änden av utgrävningsområdet bar det uppför och vi kom fram till en liten gård vars ena sida består av den s.k. röda muren som ligger rakt under påvealtaret och bronsbaldakinen. De som ca 160 e Kr byggde den röda muren och det sammanbyggda gravmonumentet över Petrus grav, det s.k. Gaius tropaion (tropaion = segermonument), ville markera platsen som helig. Hur man kan datera dessa byggnader beror bland annat på att man har kunnat datera vissa tegelstenar som är märkta med tillverkarens sigill. Det finns även en stödjande mur från mitten av 200-talet som har fått namnet Graffitimuren efter de inristningar som kristna troende har ristat in. På den röda muren finns en inskription på grekiska som har tolkats Petrus är begraven här. I början av 300-talet byggde Konstantin ett monument och en marmornisch i graffitimuren där benen från graven ligger sedan dess. Denna nisch upptäcktes 1941 och senare undersöktes benen och anses nu av många kunna vara aposteln Petrus. Det finns förstås många spekulationer kring Petrus grav om det är han som begravts här. Troligtvis är det på denna plats han avrättades i samband med kejsar Neros förföljelse av kristna ca år 64 e Kr. Men att det är just hans grav som ligger här bygger på att man helgat platsen redan på 100-talet och att det därför har blivit till en sanning. Hur som helst var det spännande att vara här nere och kika in mot graffitimuren och se nischen med Petrus kvarvarande ben som i alla fall är från hans tid. Vi tackade vår guide Laura som lämnade oss och vi kom ut från necropolen genom Vatikangrottorna där vi tog trapporna upp till Peterskyrkan igen. Nu var det hög tid för lunch och vi promenerade till den norra sidan av Vatikanen för att komma till ingången till Vatikanmuséerna. Inte heller här var det någon kö för att komma in. Helt klart är början av mars en bra säsong för ett effektivt Rombesök för en konstintresserad. Vi började med Vatikanens konstsamlingar som består av konst från olika tidsperioder, bland annat tre verk av Rafael: Marias kröning (1502-04), Madonna från Foligno (1512) och hans sista verk Kristi förklaring (1516-20) som han själv aldrig hann fullborda. När vi gått igenom konstsamlingarna visste jag inte att det som väntade var en enkelriktad vandring genom Vatikanens palats för att så småningom komma till Sixtinska kapellet som ju är ett måste när man är här. Man förstod efter ett par hundra meter att alla var på väg åt samma håll. Vi gick igenom flera salar och långa korridorer med fantastiska utsmyckningar och konst. På vägen kom vi ut i Cortile Ottagonale, som är Belverepalatsets innergård, där den kända grekiska statygruppen Laokoon och hans

söner som blir anfallna av ormar finns. Laokoon var enligt berättelserna en trojansk präst som varnade trojanerna för att ta in den grekiska trähästen som visade sig innehålla grekiska soldater. Den grekiske guden Apollo lät giftiga ormar anfalla honom och hans två söner som straff. Denna skulptur hittades 1506 i ruinerna till Neros gyllene hus och ska ha varit ett krigsbyte från Grekland från första århundradet e Kr. De mest kända salarna utmed vår väg är kanske Rafaels stanzer. Påven Julius II kallade Rafael till Rom 1508 för att arbeta med utsmyckningarna i fyra av påvens privata rum. Rafael dog innan arbetet hade fullbordats och vissa av freskerna är därför gjorda av hans elever. En av de mest kända freskerna i stanzerna är Atens skola där Platon och Aristoteles samtalar om den rätta sanningen omgivna av Rafaels samtida kändisar. Till sist var vi så framme vid Sixtinska kapellet, påvarnas privata kapell som invigdes av påven Sixtus IV 1483. Mina förväntningar var egentligen inte speciellt höga eftersom man ju redan vet hur det ser ut här genom alla bilder man sett i böcker. Jag hade hört att det skulle vara mörkt och svårt att se målningarna och att man fick trängas med folk. Det är klart att det är ett turistmål och att det var mycket folk och att man skulle behöva kikare för att se målningarna. Jag blev ändå överväldigad av kapellet, att alla konstverk har en så hög klass och att så många av 1400-talets umbriska och florentinska renässansmästare finns representerade på samma ställe. Det var verkligen värt promenaden dit. Vi kunde faktiskt sitta en stund utmed bänkarna och beundra taket och väggarna med verk av Michelangelo, Sandro Botticelli, Pietro Perugino, Domenico Ghirlandaio, Cosimo Rosselli och Luca Signorelli (man får dock inte glömma att även titta nedåt på det vackra cosmatgolvet). Detta var vår sista programpunkt för dagen och vi letade oss tillbaka till utgången som vi nådde genom att gå nedför den otroliga spiralrampen från 1932 designad av Giuseppe Momo. Rampen byggdes så att den består av två spiraler, den ena leder nedåt och den andra uppåt. Rampens bronsbalustrad skulpterades av Antonio Maraini som även gjort bronsdörrarna till San Paolo fuori le Mura. Vi tog oss ut på gatan och gick till närmaste tunnelbanestation. Vi var några som tänkte köpa fotbollsbiljetter och fick en liten extra utflykt till en sevärdhet, Porta Maggiore som ligger i rak linje sydväst om vårt hotell. Vi fick tyvärr inga fotbollsbiljetter denna kväll men vad gjorde det när vi fick se en rest av Roms akvedukt. Porta Maggiore byggdes av kejsar Claudius år 52 e Kr och var en del i akvedukten Aqua Claudia som förde vatten från bergen till Rom. Över portvalven kan man se resterna av de tre vattenledningarna ovanpå varandra. Porten infogades senare på 380-talet i Aurelianusmuren. På utsidan om porten finns ett gravmonument över bagaren Marcus Vergilius Eurysaces som byggdes år 30 f Kr. Graven har formen av en bakugn med runda hål. Fredagen den 6 mars Fredagen skulle vi tillbringa till största delen utomhus och hoppades på vackert väder. Vi tog en promenad nedför Esquilinens kulle västerut ned till området kring Piazza Venezia. När vi kom nedför backen såg vi ett märkligt fyrkantigt torn sticka upp bland husen. Det är försvarstornet Torre delle Milizie som byggdes på 1200-talet ovanpå Trajanus marknader från 110-112 e Kr och vars ingång vi gick förbi. Denna sevärdhet som kan ses som ett antikt affärscentrum där man handlade med alla slags inhemska och importerade varor hann vi dock inte besöka denna Romresa. Vi stannade en stund intill Trajanus Forum. Förutom Trajanus Forum finns ytterligare fyra kejsarfora (Caesars Forum, Augustus Forum, Vespasianus Forum/Forum Pacis och Nervas Forum/Forum Transitorium). Trajanus Forum är det yngsta från 107-113 e Kr. De övriga är byggda när respektive kejsare styrde Rom. På Trajanus Forum står Trajanuskolonnen som restes 113 e Kr av Kejsar Trajanus. Den är alltså äldre än Marcus Aureliuskolonnen och har en likadan uppbyggnad med ett spiralvridet band som totalt är 200 meter om man skulle sträcka ut det. Bandet är virat kring

kolonnen i 23 ringar och det är täckt av reliefer med ca 2 500 figurer, föreställande Trajanus segrar i hans två krig mot dakerna år 101-103 och år 107-108. Inne i kolonnskaften finns en trappa som dock är stängd för allmänheten. Intressant är att under antiken var hela kolonnen bemålad, vilket alla marmorskulpturer och all dekoration var. Det var inte förrän under renässansen man ansåg att skulpturerna skulle vara marmorvita. En stor vandringsutställning, Bunte Götter eller Brokiga gudar på svenska, pågick i olika tyska städer under 2003 och visade hur bemålningen av antik skulptur förmodligen såg ut ursprungligen. Forskningen pågår och nu kan man med digital ljusteknik projicera färger på olika objekt för att försöka återskapa färgsättningen. Vi tog oss över den hårt trafikerade Via dei Fori Imperiale som går mellan Piazza Venezia och Colosseum och som korsar rakt över kejsarfora. Vi kunde inte undgå Roms praktbygge nummer ett Monumento Vittorio Emanuele II eller som det också kallas Monumento Nazionale. Denna byggnad har kanske med rätta givits namn som tandgarnityret, skrivmaskinen eller bröllopstårtan. Samtidigt kanske man kan få en aning om hur praktfulla de antika kejsarpalatsen kunde ha tett sig. Vittorio Emanuele II var Italiens förste kung efter enandet 1870 och byggnaden uppfördes mellan 1885 och 1911 till hans ära. På en gräsplätt precis till vänster om den stora trappans fot har man märkligt nog bevarat fasaden och sockeln till ett litet antikt gravmonument från år 180 f Kr. Gravmonumentet är rest över C Publicius Bibulus som var en slags kontrollant i Rom. När graven uppfördes låg den, som alla gravar, strax utanför Roms murar. Från Piazza Venezia och Monumento Nazionale löper Via del Corso i en rak linje så att man med kikare eller zoomobjektiv på kameran ser ända till Piazza del Popolo. Bakom monumentet ligger Capitolium Roms heliga berg - och det var hit upp vi var på väg. Vi tog oss till västra sidan av kullen där vi stannade till vid det antika Roms enda kvarvarande flerfamiljshus s.k. insulae. Huset är från ca 100 e Kr och ligger 7 meter under nuvarande gatunivå. Huset innehöll salubodar i bottenvåningen och över dem lägenheter i flera våningar. Under medeltiden byggdes husets översta våningar om till kyrka, vilket ett kvarvarande klocktorn vittnar om. Vi gick utmed husets fasad mot gatan och kom till den s.k. Pesttrappan som leder upp till kyrkan Santa Maria in Aracoeli med sin odekorerade fasad. Denna, ganska branta trappa utan ledstång, skulle ta oss upp på Capitolium. Den kallas Pesttrappan eftersom den ska ha byggts som tack till Madonnan efter att man hade befriats från pesten 1348. Vi tog oss alla uppför de 124 trappstegen och kände att vi behövde lite förmiddagsfika. Vi tog till vänster utmed kyrkans sida och kom ut på baksidan av Monumento Nazionale där det finns ett café på takterrassen. Härifrån kunde vi beundra utsikten mot antikens kejsarfora och Colosseum. Stärkta av kaffe och kaka tog vi oss tillbaka till Pesttrappan och stod utanför portarna till Santa Maria in Aracoeli (alltså det himmelska altarets kyrka). Kyrkan tillhör fransiscanerna, vilken den har gjort sedan 1250. Den nuvarande kyrkans ursprung är från 500-talet och den invigdes 591 av påven Gregorius den Store. Det tillhörande klostret revs i slutet av 1800-talet när nationalmonumentet skulle byggas. Inne i kyrkan finns en hel del intressant. Bland annat finns här 22 kolonner som kommer från olika antika byggnader. I det första kapellet på höger sida (San Bernardinokapellet) finns fresker av Pinturicchio målade på 1480-talet, tillägnade fransiscanermunken San Bernardino av Siena. Högaltaret var övertäckt den dag vi var här, så vi såg aldrig den bysantinska madonnabilden från 1100-talet. Mycket iögonfallande var alla de kristallkronor (säkert över 50 stycken) som hänger utmed hela mittskeppets sidor och i triumf- och korbågarna. Det är möjligt att de är otroligt vackra och lyser upp kyrkan när de är tända, men så här i dagsljus gav de ett spöklikt och dammigt intryck. Kyrkans säkert mest kända sevärdhet är Santo Bambino, en liten träfigur föreställande Jesusbarnet, gjord av olivträ som sägs ha kommit från Getsemanes trädgård. Figuren stals 1994 och har ännu inte kommit tillrätta. Numera är det en kopia som visas upp i kyrkan. Den lilla Jesusfiguren är överhängd av guld och ädelstenar, och visas upp och hyllas speciellt under julhelgen. Min personliga uppfattning var att jag tyckte att han var något grotesk.

Efter denna märkliga kyrka tog de som orkade trapporna ned igen för att till höger om den gå uppför den av Michelangelo ritade la Cordonata som är betydligt snällare uppför än Pesttrappan. Den är mer som en sluttande väg som leder upp till Piazza del Campidoglio (Kapitolieplatsen). På ömse sidor vid trappans fot ligger två antika lejon som tidigare var vattenfontäner. Överst på var sin sida om trappan står de ihoplappade antika s.k. Dioskurerna, Jupiters söner - tvillingarna Castor och Pollux med sina hästar. Även Piazza del Campidoglio ritades av Michelangelo och mitt på torget står sedan dess bronsstaty föreställande den romerske kejsaren Marcus Aurelius till häst. Numera är det en kopia och originalet finns i de Capitolinska museerna som är inrymda i de båda palatsen Palazzo Nuovo och Palazzo dei Conservatori som ligger på var sin sida om torget. Bronsstatyn räddades till eftervärlden genom ett misstag. När man under medeltiden återanvände materialet i marmor- och bronsskulpturer och därigenom förstörde det mesta av antika skulpturer trodde man att Marcus Aureliusstatyn föreställde kejsar Konstantin, som ju var en kristendomens man. Därför lät man denna staty vara och när man senare förstod att figuren var en annan var förstörelseivern över. Originalet har rester av sin ursprungliga förgyllning, vilket gjorde det besvärligt när kopian skulle framställas, då det inte gick att göra avgjutningar på vanligt sätt eftersom guldet då skulle ha lossnat. Istället har man använt sig av modern datateknik som scannat millimeter för millimeter för att på så sätt kunna skapa en exakt gjutform. 1997 blev kopian klar och sattes upp på sin piedestal igen mitt på torget. Bakom statyn reser sig ytterligare ett palats, Palazzo Senatorio. Fasaden är ytterligare ett verk av Michelangelo och är egentligen bara en skärmvägg. Resten av palatsets sidor har inte lika utsmyckade väggar. Vi gick till vänster om Palazzo Senatorio och ut på en terrass från vilken man hade en fin utsikt över Forum Romanum. Vi stannade en stund för att titta på de närmaste ruinerna till exempel Septimius Severus triumfbåge från år 203 e Kr, vilken är en hyllning till kejsarens Septimius Severus segrar i Partien (nuvarande Iran och Irak) och Arabien. Nu var det dags för lunch som intogs på valfri bar eller restaurang. Några stycken av oss valde en uteservering utmed Via del Teatro Marcello och vi hade utsikt mot Marcellusteatern som vi skulle se efter lunch. Det var skönt att sitta i solen en stund och det blev en italiensk glass också innan samlingen igen vid foten av Pesttrappan. Efter att vi samlats igen efter lunch tog vi en liten avstickare till Largo Argentina, som är ett utgrävningsområde (Area Sacra) och som ligger en bit under marknivå. Man kan se det från en plattform. Här ligger fyra tempelruiner från republikansk tid tätt bredvid varandra på rad. Området grävdes ut på 1920-talet. Templen är bland de äldsta i Rom och byggdes mellan 300-talet och 100-talet f Kr. I närheten av Area Sacra ligger de underjordiska delarna av det som en gång var Roms första teaterbyggnad i sten, Pompejusteatern, vilken stod färdig år 52 f Kr. Det var intill Pompejusteatern vid Pompejus Curia som Julius Caesar mördades år 44 f Kr. Det går inte att med blotta ögat se var teatern låg, men rester finns kvar i nuvarande byggnaders källare. Teatern sträckte sig västerut nästan ända till Campo de Fiori där ett kvarter följer teaterns rundade form. Platsen är också en fristad för katter och vi såg många som smög omkring bland ruinerna. Det är en välgörenhetsorganisation som ombesörjer vården av katterna. De får mat, mediciner, blir kastrerade och omskötta av frivilliga. Vi gick tillbaka den väg vi kom ifrån och gick åter förbi trapporna till Capitolium nedför Via Teatro Marcello tills vi kom fram till ytterligare en av Roms teatrar, Marcellusteatern, som inte ligger så långt från Tibern. Teatern påbörjades av Julius Caesar och efter hans död fortsatte kejsar Augustus byggnationen som invigdes år 11 f Kr. Marcellus var systerson till Augustus som skulle ha efterträtt honom men han dog och överlevde inte sin 20-årsdag. Storleksmässigt var Marcellusteatern likvärdig med Pompejusteatern. Den kunde ta in 13 000 åskådare. Det vi ser idag är endast de två nedersta av de ursprungliga tre våningarna. De följer samma kolonnordning som vi kan se hos den senare byggda Colosseum dvs. nederst doriska, på mellanvåningen joniska och överst korintiska kolonner. De är också byggda av samma slags kalksten, travertin

från ett stenbrott vid Tivoli. Det är inte så lätt att se hur byggnaden såg ut eftersom den är mycket hårt vittrad av tiden och luftföroreningarna. Tolv bågar återstår av de ursprungliga 52 som omgav den halvcirkelformade teatern. Man har dock byggt till en del som visar hur byggnadens fasad såg ut, dock av annan sten. Marcellusteatern blev redan under tidigkristen tid plundrad på sten och under medeltiden och renässansen inbyggd i andra byggnader. Idag är den en del av fasaden till Orsinis renässanspalats. Bredvid Marcellusteatern står resterna av Roms äldsta Apollotempel, Apollo Sosianus tempel byggt på 300-talet f Kr. Det som vi kan se idag är tre restaurerade korintiska kolonner vars överstycke har en fris dekorerad med lagerkvistar, som är en symbol för Apollon. Flera grekiska gudabilder som hittats vid utgrävningarna av templet finns nu i de Capitolinska museerna. Vi gick ned mellan teatern och templet där det stack upp kolonnstumpar och andra byggnadsrester och kom fram till Porticus Octaviae. Kejsar Augustus uppkallade denna kolonnhall efter sin syster, och Marcellus mor, Octavia någon gång efter år 27 f Kr. Idag finns bara den gavelkrönta ingången kvar och rester av kolonnaderna som sticker upp längs gatan. Här fanns salubodar, bibliotek, en möteshall och två tempel. Under medeltiden var här fiskmarknad och här finns också ingången till kyrkan Sant Angelo in Pescheria från 500-talet som är inbyggd i portiken. Idag ligger portiken inklämd mellan hus och ger inte något direkt pampigt intryck. Den är ihoplappad av olika byggnadsdelar och av olika material. Nu befann vi oss i de gamla judiska kvarteren och gick mot Tibern runt den stora Synagogan. Vi gick över Ponte Fabricio som är Roms äldsta bro som fortfarande är i användning. Den leder till Tiberön (Isola Tiberina) som ligger mitt i Tiberns ström. Bron byggdes i trä år 192 f Kr men den nuvarande stenbron tillkom år 62 f Kr. Valvbågarna har hållit sedan byggnationen. Vilken fantastisk hållfasthet hos byggnadsverket att kunna stå emot de översvämningar som genom alla tider återkommit och gjort att man tvingats höja och förstärka kajerna utmed floden. Vi kunde se skräp högt upp i träden utmed floden från i höstas när våldsamma regn höjde vattennivån i Tibern så att vattnet gick högt upp i brovalven. Vi gick tvärs över ön och tog Ponte Cestio över till andra sidan floden där stadsdelen Trastevere ligger. Ponte Cestio byggdes strax efter Ponte Fabricio men den förstördes nästan helt på 1800-talet och endast några delar av ursprunget återstår. Härifrån såg vi en ännu äldre bro. Mitt i flodfåran står en rest av Roms allra äldsta bro Pons Aemilius. Numera kallas den Ponte Rotto och består av en enda valvbåge och de enda som beträder bron är fåglar som ostört sitter utmed broräcket. Bron byggdes 181-179 f Kr av censorn Aemilius Lepidus och hade ursprungligen fem bropelare. Denna bro klarade dock inte översvämningarna utan har undan för undan rasat och nu finns bron bara som en antik ruin. Vi gick över till andra sidan floden igen över Ponte Palatino. Härifrån kunde vi se Cloaca Maximas bågformade mynning strax intill bron. Kloaken påbörjades på 600-talet f Kr av den etruskiske kungen Tarquinius Priscus och löper hit under jorden från Forum Romanum. Ursprungligen tillkom den för att dränera de stora träsken som omgav Roms kullar och var från början ett öppet dike som senare byggdes över. Under antiken var de stora badanläggningarnas vatten och latriner kopplade till kloaken. Den används fortfarande. Nu var vi fikasugna och LG ledde oss till ett litet kvartersfik på baksidan av Marcellusteatern på Via di Monte Savello. Vi tog en fika och kanske en glass och uppsökte fikets inte så fräscha toalett men nöden har ingen lag. Toapapper är bra att ha med sig i Rom. Det saknas på många ställen. Efter fikat gick vi stärkta vidare. Nu var det Forum Boarium (Boskapstorget) som stod på programmet. Vi stannade en stund och studerade de båda tempelbyggnaderna från republikansk tid. Båda templen är från 100-talet e Kr och är förhållandevis väl bevarade. Det ena är rektangulärt och var helgat åt Portunus, floderna och hamnarnas gud. Det har joniska räfflade travertinkolonner och står på en hög sockel. Det andra templet är ett rundtempel omgivet av tjugo korintiska kolonner. Anledningen till att templen har bevarats är att de tjänstgjorde som kristna kyrkor under medeltiden. På andra sidan om

torget ligger Janusbågen som egentligen inte är någon triumfbåge utan har fyra fasader med en båge på vardera sidan. Den tillkom troligtvis på Konstantins tid. Vi tittade aldrig närmare på den utan fortsatte över gatan till kyrkan Santa Maria in Cosmedin, som är mest känd för den s.k. Bocca della Verità (Sanningsmunnen). Detta märkliga cirkelrunda stenansikte som numera är inmurat vid kyrkans vägg i portiken kan ursprungligen ha använts som avloppslock men en medeltida sägen säger att den som stoppar sin hand i stenfigurens mun och talar osanning blir biten. Det var en lång kö av turister som ville testa om sägnen stämmer. Vi var dock mer inställda på kyrkans innandöme, så vi gick in. Santa Maria in Cosmedin är en treskeppig basilika med ursprung från 500-talet. Den plundrades 1084 under normandernas anfall av Rom, men byggdes upp igen under 1100-talet och fick då bland annat sitt sju våningar höga romanska klocktorn. Kyrkans inre innehåller bland annat ett mycket vackert cosmatiskt golvarbete men var ganska mörk och kändes trång. Högaltaret är ett antikt badkar med en gotisk baldakin med guldmosaiker från 1294. Kyrkan genomgick en restaurering i slutet av 1800-talet då man tog bort tillägg från barocken och framåt. Högt upp på långhusets väggar har man tagit fram medeltida målningar som dock inte var så lätta att se. Freskerna i absiderna är moderna efter medeltida förlagor. När vi hade sett det vi ville i kyrkan och köpt lite souvenirer i butiken samlades vi igen utanför kyrkan för att genomföra dagens sista etapp, bestigningen av Aventinen som når 46 meter över havet. På vägen uppför kullen kunde man se Circus Maximus och den del av Palatinens sluttning som vetter mot den. När vi trötta efter den ganska branta stigningen klev in i parken där kyrkan Santa Sabina ligger möttes vi av en apelsinlund full med mogna apelsiner i varje träd. Ett apelsinträd som fanns kvar i klostergården så sent som i mitten av 1900-talet var det första apelsinträdet i Italien och hade planterats här av den helige Domenicus. Det låg fullt med apelsiner på marken men tyvärr var de alldeles för mjuka för att kunna ätas. Vackert var det i alla fall. Vi gick rakt fram mot kullens branta stup mot Tibern och hänfördes av en magnifik utsikt över Rom. Santa Sabina är en fornkristen basilika och dominikanernas kyrka. Kyrkan är en s.k. titelkyrka. Namnet kommer av det latinska tituli som var privata hus som uppläts som gudstjänstlokal, i vilka de kristna samlades i under hemlighet de första århundradena e Kr då kristna förföljdes. Santa Sabina har fått sitt namn efter en förmögen romersk kvinna som under 100-talet e Kr blev omvänd till kristendomen av en grekisk slavinna Seraphia. Sabina upplät sitt hus för en kristen församling. De avslöjades och slavinnan Seraphia blev anklagad och avrättad genom att bli ihjälslagen med klubbor, men Sabina skonades först eftersom hon tillhörde en förnäm familj. Hon angav dock sig själv, men tilläts det skonsammare avrättningssättet, att bli halshuggen. Under 400-talet byggdes en basilika över Sabinas hus och man tror att detta hus har kommit fram vid utgrävningar under den nuvarande kyrkan. Kyrkan har byggts om flera gånger under åren men under 1900-talet har man restaurerat den till vad man anser vara ett ursprungligt utseende, alltså som den såg ut när den byggdes på 400-talet. Innan vi gick in stannade vi utanför de fantastiska snidade dubbla dörrarna, som kan dateras till någon gång mellan 420 och 430. De är snidade av cypressträ och är troligtvis de äldsta kristna träskulpturer som existerar. Dörrarna är uppdelade i 28 fyrkanter i olika storlekar med snidade reliefer i 18 av fälten föreställande scener ur Gamla och Nya Testamentet. Bland annat finns det som kan vara en av de äldsta korsfästelsebilderna. Den var svår att se eftersom det var ganska mörkt och den är placerad högst upp till vänster, men den finns avbildad i böcker om man vill titta på den närmare. Inne i kyrkan möttes vi av rena former. Kyrkan har tre skepp och 12 kolonner på varje sida bär upp långhusväggen. Värt att nämna är en av de första dominikanerledarna Munio de Zamoras gravsten från år 1300. Hans helfigurgestalt är avbildad i mosaik som är inlagd i marmorblocket. En annan intressant ursprunglig detalj är mosaikinskriptionen i blått med guldbokstäver från år 430 över ingången. Nu var dagens program avklarat och vi tog oss hem till hotellet för en liten stunds vila. LG hade nämligen lagt in en extra kvällspunkt som man ju inte fick missa, nämligen

utställningen Futurismo, Avanguardia Avanguardie som pågår på Scuderie del Quirinale i Rom mellan den 20 februari och den 24 maj 2009. Den 20 februari var det 100 år sedan Filippo Tommaso Marinetti publicerade det Futuristiska manifestet i le Figaro. Futuristerna hyllade kraften, farten och aggressiviteten hos de nya tekniska landvinningarna. Men även kriget förhärligades och det kvinnliga föraktades. Till denna rörelse knöts en rad konstnärer som Gino Severini, Umberto Boccioni, Giacomo Balla, Carlo Carrà och Luigi Russolo. Första delen av utställningen innehöll verk av dessa fem med olika teman som alla representerar det futuristiska manifestet: Ljus, Sinnesstämningar, Ljud, oljud och lukter, Tempo och rytmer, Kraftlinjer. Utställningen visade också verk av samtida konstnärer som på olika sätt har beröringspunkter med futuristerna. Lördagen den 7 mars Lördagens första besöksmål var Basilica Santa Maria degli Angeli e dei Martiri som ligger vid Piazza della Republica. Den är mest känd för att den är inbyggd i de forna Diocletianus termer som vi såg rester av första dagen. Den är Michelangelos sista arbete och han var 86 år när bygget startade. Kyrkan har ingen traditionell fasad, utan ligger inbyggd i de romerska ruinerna efter termerna. Två intressanta bronsdörrar leder in i kyrkan. Dessa är gjorda av den polskfödde skulptören Igor Mitoraj så sent som 2006. Den högra dörren föreställer Bebådelsen och den vänstra Uppståndelsen. Kännetecknande för hans figurer är avhuggna armar och ben som hos antika skulpturer och att huvudena och kropparna ibland är inlindade i trasor som hos mumier eller består endast av fragment. I Santa Maria degli Angeli möts kristendomen och vetenskapen på ett spännande sätt. Det mest intressanta i kyrkan är den romerska meridianen som löper snett över golvet. Den skapades 1702 av astronomen och matematikern Francesco Bianchi på uppdrag av påven Clemens XI och fungerar som ett slags solur. Solen lyser in genom et litet hål högt upp på kyrkans södra vägg och träffar solurets skala. Lördagens program sträckte sig bara fram till lunch och dagens sista mål var området kring Piazza di San Bernardo och vi började med ett besök i Santa Maria della Vittoria. Kyrkan ritades av Carlo Maderno och byggdes mellan 1608 och 1620. Innanför Santa Maria della Vittorias typiska barockfasad rymmer sig ett av Roms främsta mästerverk - Den heliga Teresas extas av Bernini från 1647-1652. Teresa av Ávila, som tillhörde en spansk ätt, grundade ett kloster på denna plats och arbetade med att försöka omvända kättarna tillbaka till den katolska tron. Skulpturen är placerad i Capella Cornaro och ytterligare ett par verk av Bernini är gravmonumenten över familjen Cornaro, vilka sitter som i teaterloger, samtalande på var sin sida. Interiörens barockdekorationer utgörs av praktfull ornamentik i guld och marmor samt ett myller av änglar och andra figurer runt väggar och tak. Vi tittade som hastigast på fasaderna till Santa Susanna och San Bernardo alle Terme som bara ligger ett stenkast från Santa Maria della Vittoria. Santa Susanna är ytterligare ett exempel på en titelkyrka, alltså en plats för ett kristet hus redan på 200-300-talet. Santa Susanna har en barockfasad ritad av Carlo Maderno som är högre än själva kyrkan. I fasaden finns fyra figurer varav en föreställer Susanna som enligt traditionen halshöggs i sitt föräldrahem då hon vägrade att gifta sig med Diocletianus medkejsare Galerius. Santa Susanna fungerar idag som de amerikanska katolikernas kyrka. Mitt emot Santa Susanna finns San Bernardo som består av en rundbyggnad som utgjorde en av hörnbyggnaderna i Diocletianus termer, därav tillägget i namnet alle Terme. Namnet San Bernardo kommer av cistercienserordens grundare den helige Bernhard av Clairvaux som har ett sidoaltare i kyrkan. Kyrkan kan ses som ett mindre Pantheon och dess kupol är hälften så vid (22 meter i diameter).

Vi gick från Piazza di San Bernardo en bit på Via 20 Settembre och kom fram till barockkyrkan San Carlo alle Quattro Fontane Francesco Borrominis första verk i Rom. Kyrkan byggdes omkring 1640 men fasaden tillkom först 1667 då Borromini redan var död genom självmord. Kännetecknande för kyrkans fasad är dess konkava och konvexa former. Den är också känd för den ovala kupolen. Vi såg bara kyrkan från utsidan och ett problem var att just här fanns knappt någon trottoar och det var en ganska strid ström med bilar som passerade korsningen där vi stod. Därför kunde vi inte studera fasaden speciellt noggrant. Kyrkans namn kommer av det gathörn den ligger vid, korsningen mellan Via delle Quattro Fontane och Via 20 Settembre. I varje gathörn finns fyra fontäner som representerar två floder (Tibern och Arno) och två gudar (Juno och Diana). Påven Sixtus V lät anlägga dessa fyra fontäner 1588 i samband med att han flyttade in i sitt påveresidens vid Quirinalen. Klockan var nu bara halv elva på förmiddagen men vi hade avverkat dagens planerade program och vi skildes åt efter en kort fika. Eftermiddagen tillbringades på olika håll. Åtta stycken av oss hade ett annat kulturevenemang att se fram emot, fotbollsmatchen mellan Roma och Udinese. Eftersom vi inte hade fått tag på fotbollsbiljetter häromdagen fick vi nu åka till AS Romas biljettkontor, som vi hade tagit reda på låg vid Via Appia Nuova. Vi åkte tunnelbana dit och köpte våra biljetter. Fotbollssystemet i Italien kräver att man visar sitt pass och man får biljetten stämplad med sitt namn. Detta är ett sätt att stävja fotbollsvåldet och man får även visa sitt pass vid ingången till stadion. När vi hade fått våra biljetter tog vi tunnelbanan till norra ändhållplatsen Flamino. Där fick vi, tillsammans med många röd/gula fotbollsfans, vänta på spårvagnen som skulle ta oss ut till Stadio Olimpico. Det var mycket trångt och svettigt i vagnarna. Roms Olympiastadion byggdes om inför de olympiska sommarspelen 1960 och den rymmer drygt 80 000 åskådare. Den täcks idag av en stålkonstruktion som blev färdig 1990. Båda Roms fotbollslag AS Roma och SS Lazio har sin hemmaarena här. Stadion är en del av den stora idrottsanläggningen Foro Italico som byggdes mellan 1928 och 1938 under Mussolinis fascistiska ledning. Mussolini ville bygga en modern version av ett antikt Rom. Anläggningen kallades också Foro Mussolini. Obelisken framför ingången till arenan bär fortfarande diktatorns namn. Vid sidan om den stora olympiastadion ligger Stadio dei Marmi marmorstadion som invigdes 1932. Runt stadion står 60 statyer av carraramarmor föreställande nakna manliga idrottsutövare i olika sporter. På vägen in mot stadion gick vi över den långa gångväg som täcks av svartvita mosaiker med hyllningar till det antika och till fascismen, där hårt arbete men även idrottsutövning ingår. Mosaikerna för tankarna till de vi såg i Ostias termer. Ytan täcker 10 000 kvm och skapades mellan 1934 och 1938 efter skisser av bland annat Gino Severini (en av futuristerna). Resultatet i matchen blev 1-1 och matchen var väl inte den mest välspelade men det är alltid häftigt när hela publiken står upp och sjunger och viftar med flaggor. Motståndarlaget Udinese hade en liten hejarklack som inte ens fyllde en läktarsektion men de hördes desto mer. På vägen hem igen hittade vi en buss som tog oss direkt till Termini. Vi stod som packade sillar i bussen. Ändå är man imponerad av att det gick så pass enkelt att ta sig från arenan tillsammans med alla dessa människor. Söndagen den 8 mars Vår sista dag i Rom var solig och varm. Vi började med en promenad och startade med en sevärdhet strax intill hotellet. Gallienusbågen som är en rest av Porta Esquilina från 500-talet f Kr, och som var en av Roms stadsportar i Serviska muren, ligger idag mitt emellan två hus på en liten bakgata.

Vi fortsatte västerut mot kyrkan San Pietro in Vincoli som vi nådde genom att gå uppför en brant och ganska hög trappa. Kyrkan är mest känd för Michelangelos Mosesskulptur som är en del av det gravmonument som beställdes av påven Julius II till hans grav i Peterskyrkan. Påven beställde arbetet 1506 och det var planerat att innehålla över 40 statyer, men diverse hinder på vägen satte stopp för arbetet. Bland annat tog Michelangelos arbeten i Peterskyrkan och med Yttersta domen i Sixtinska kapellet tid. Dessutom hann påven dö under tiden. Monumentet som blev mycket mindre än vad som var tänkt, fick inte sin plats i Peterskyrkan utan här i San Pietro in Vincoli. De figurer som till slut blev gjorda är Moses som blev klar 1513. Även skulpturerna Den döende slaven och Den upproriske slaven skulle ha placerats i monumentet men de finns nu i Paris respektive Florens. Kyrkan har fått sitt namn efter Petrus kedjor (vincoli), som hänger i ett upplyst relikskrin under högaltaret. Enligt den kristna legenden ska han ha fjättrats vid dessa kedjor när han satt fängslad i Mamertinefängelset i närheten av Forum Romanum. Enligt en tradition hade domstolen som dömde Petrus till döden sina sammanträden på den plats där San Pietro in Vincoli ligger idag. Kedjorna kom till kyrkan på 400-talet genom kejsarinnan Eudoxia, som år 422 byggde ut ett litet kapell från 300-talet för att få en värdig plats till denna relik. Från kyrkan bar det nedåt igen. Vi promenerade ett par kvarter och upptäckte Colosseum strax nedanför oss. Vi gick nedför trapporna så att vi hamnade i Colosseums gatunivå och gick runt den för att få en känsla av dess storlek. Colosseum, som egentligen heter Amphiteatrum Flavium, är den enda amfiteatern i Rom och byggdes av kejsar Vespasianus och hans son Titus mellan år 72 och 80 e Kr. Området där Colosseum ligger tillhörde det s.k. Neros gyllene hus eller Domus Aurea, som var en jätteanläggning och lyxbostad åt kejsar Nero. Namnet Colosseum kommer troligtvis av den 30 meter höga förgyllda bronsstaty över kejsar Nero som stod utanför teatern. Arenan hade plats för 55 000 åskådare och den hade 80 ingångar, på vilka några har kvar sina nummer fortfarande. Publiken betalade inte något inträde. Det var en medborgerlig skyldighet att besöka skådespelen. De styrande ville hålla folk lugna och sysselsatta, och de bjöd publiken på gratis måltider. Gladiatorspelen var blodiga historier. Många var de gladiatorer som till applåder och hurrarop tågade in genom den södra porten - Porta vitae (Livets port) men säkert lika många fick bäras ut genom den norra porten - Porta mortis (Dödens port). Den sista gladiatorkampen, d.v.s. man mot man, utspelade sig år 404 e Kr. Numera återstår bara ungefär en tredjedel av Colosseum. Plundringen började i stor skala på 1200-talet. Byggnaden tjänstgjorde som fästning och man använde järnarmeringarna i konstruktionen till vapen. Vid tre jordskalv under 1200- och 1300- talet rasade delar av byggnaden och man började använda de nedrasade travertinblocken som byggnadsmaterial till renässansens alla palats och kyrkor, bland annat till Peterskyrkan. Strax intill Colosseum, vid foten av Palatinen står Konstantins triumfbåge täckt med vit marmor. Konstantins triumfbåge var den sista och den största som restes i Rom och den har tre genomgångar, en högre i mitten och två lägre på vardera sidan. Triumfbågen ligger mitt i allén som går mellan Cirucus Maximus och Forum Romanum. Triumfbågen invigdes år 315 e Kr för att fira kejsar Konstantins seger över sin medkejsare Maxentius vid Pons Mulvius år 312 som var den nordligaste infarten till Rom över Tibern. Segern gjorde honom till ensam härskare i det västromerska riket. Dekorationerna kommer huvudsakligen från äldre monument. Bland annat är relieferna inne i mittenporten från Trajanus tid omkring år 110 e Kr. De runda medaljongerna över sidoportarna är ca 30 år yngre, från Hadrianus tid. Hadrianus skäggiga ansikte slätrakades så att det skulle likna Konstantins. Även Marcus Aurelius lockiga huvud på relieferna högst upp på triumfbågen från år 176 e Kr har bytts ut. Några reliefer är dock gjorda på Konstantins tid, men de

håller inte samma konstnärliga klass som de äldre. Arkeologisk forskning har visat att själva fundamentet kan vara från 100-talet vilket i så fall skulle innebära att en triumfbåge redan fanns på platsen innan Konstantin lät bygga om den. Efter vandringen runt Colosseum blev de flesta så fikasugna att vi bestämde att det var dags för ett cafébesök. Yvonne och jag hade dock blivit så nyfikna att vi istället bestämde oss för att göra en liten avstickare uppför den svagt sluttande Via Sacra som leder in till Forum Romanum genom Titusbågen som är Roms äldsta triumfbåge. Denna triumfbåge är förhållandevis liten och har bara en port. Det som är kvar av ursprunget är endast mittendelen och insidan av porten. Yttersidorna är ersatta på 1800-talet. Titusbågen restes år 81 e Kr av kejsar Domintianus till hyllning över hans bror Titus och hans far Vespasianus efter deras segrar i Judéen. På insidan av bågen finns reliefer som hyllar romarnas erövring av Jerusalem. På den ena sidan står kejsaren på sin triumfvagn tillsammans med segergudinnan Victoria som kröner honom med en lagerkrans. På den andra sidan bär romerska soldater sitt krigsbyte, från Jerusalems tempel, bland annat en sjuarmad ljusstake. Vi hann även se ut över Forum Romanum från detta håll men vi fick inte tid att gå vidare eftersom vi skulle samlas igen utanför tunnelbanestationen Colosseo. Vi åkte bara en station och klev av vid Circo Massimo. Vi såg en lång gräsbevuxen plan, vilket är resterna av det som under antiken var Roms största kapplöpningsarena, Circus Maximus. Den ligger mellan kullarna Aventinen och Palatinen. Det fanns läktare runt stadion, vilka rymde ofantliga 250 000-300 000 åskådare. Circus Maximus storhetstid varade i flera hundra år, den första kappkörningen ägde rum 326 f Kr och den sista 549 e Kr. Från Circus Maximus är det inte långt till vårt sista stora antika utflyktsmål denna Romresa Caracallas termer som ligger mitt i en grönskande oas. Denna badanläggning började byggas år 206 e Kr av kejsar Septimius Severus. Han hade två söner Geta och Caracalla. Bröderna styrde Rom tillsammans under den första tiden efter deras fars död men Caracalla mördade sin bror och blev på så sätt ensam härskare i Rom. Han lät förstöra alla spår efter brodern. Man kan se på flera monument där bröderna eller hela familjen är avbildade att Getas ansikte är bortskrapat. Termerna fullbordades av Caracalla år 217 och anläggningen var den näst största badanläggningen i Rom. Bara Diocletianus termer var större. Murarna är höga (mellan 35 och 40 meter) och det finns rester av golvmosaiker och murbeklädnad. Anläggningen ger fortfarande ett mäktigt intryck. Man saknar dock alla de kolonner som fanns i anläggningen. 130 av de drygt 250 kolonnerna finns nu istället i Peterskyrkan. Termerna var inte bara ett badhus. Här fanns också gymnastiksalar, bibliotek, lokaler för konst, musik och föreläsningar, trädgårdar och bordeller. 1 600 badande kunde vistas i termerna samtidigt och de betjänades av ca 200 slavar. Det fanns olika avdelningar med olika temperatur. Mitt i anläggningen låg ett kallbad (frigidarium). En drygt 50 meter lång bassäng sträckte sig längsmed ena långsidan. Längst in, på andra långsidan fanns ett runt varmbad (caldarium) med uppvärmd ånga som cirkulerade i rör under golvet. Av detta rum syns endast delar av fundamentet kvar i marken. Vattnet till termerna kom från bergen via akvedukten Aqua Marcia, byggd på 140-talet f Kr. Vattnet förvarades sedan i 64 jättelika runda cisterner som var formade som murade rum i två våningar. År 537 stängdes Caracallas termer efter att de invaderande goterna förstört akvedukterna som försåg anläggningen med vatten. Efter denna storslagna upplevelse tog vi en längre lunch för att på eftermiddagen samlas igen för att ta oss till resans och LG:s sista guidning, San Giovanni in Laterano. Vi klev av tunnelbanestationen med samma namn som kyrkan och fick gå igenom Porta San Giovanni för att komma till kyrkoområdet som ligger strax innanför Aurelianusmuren. Denna port är från 1500-talet och ersatte den port som ligger strax bredvid, Porta Asinaria (Åsneporten) som är samtida med muren från 200-talet e Kr.

Laterankyrkan och Lateranpalatset som var påveresidens från kejsar Konstantins tid till 1309 då påvarna flyttade till Avignon, tillhör Vatikanstaten. På 300-talet konfiskerade Kejsar Konstantin familjen Lateranis markområde innanför muren och byggde Roms första kristna basilika. Alla påvar kröntes i denna kyrka fram till 1870 och de begravdes här från 300-talet fram till 1309 då påvedömet tillfälligt flyttade till Avignon. Det nuvarande palatset ritades och byggdes av Domenico Fontana 1586 på uppdrag av påven Pius V. Kvar från det ursprungliga palatset från kejsar Konstantins tid är en absid som låg i palatsets matsal den s.k. triclinium leoninum, som numera ligger i ytterfasaden som vetter mot platsen framför Laterankyrkans praktfasad. I absiden finns mosaiker kvar från 800-talet, vilka är gjorda inför Karl den Stores kröning i Rom. Huvudmotivet är Kristus med elva av sina tolv lärjungar (Judas saknas). San Giovanni in Laterano är tillsammans med Peterskyrkan, Santa Maria Maggiore och San Paolo fuori le Mura de stora påvliga huvudbasilikorna i Rom. San Giovanni är uppkallad efter Johannes Döparen och Johannes Evangelisten. Båda står överst på den mäktiga barockfasaden från 1736 tillsammans med Kristus, Maria, påven Clemens XII och några biskopar och andra kyrkliga personer. När vi klev in i San Giovannis stora förhall möttes vi av den höga bronsporten med stjärndekorationer som ursprungligen kommer från Curia Iulia Roms senatsbyggnad på Forum Romanum. I förhallens vänstra ände står en staty föreställande kejsar Konstantin, som hittades i ruinerna efter Diocletianus termer. Det finns mycket sevärt i den femskeppiga San Giovanni. Bland annat finns här flera påvliga gravkapell, till exempel Corsinikapellet där påven Clemens XII vilar. Det var han som var beställare till kyrkans barockfasad, men även till Fontana di Trevi och Capitoliummuseet. Han var dock både blind och sjuk när dessa verk skapades och fick väl aldrig uppleva prakten själv. Inredningen byggdes till stor del om i barockstil av Borromini omkring 1650. San Giovanni drabbades av omfattande bränder år 1308 och 1360. Det som finns kvar från den äldre basilikan är cosmatgolvet från 1200-talet och absidmosaiken från 1290 som skapades av franciskanerbröderna Jacopo Torritis och Jacopo da Cemerino. Bröstbilden av Kristus överst anses vara ett någorlunda sant porträtt från 300-talet och är troligen det äldsta kända porträttet av Jesus överhuvudtaget. I mosaiken finns en rad symboler, till exempel anden i form av en duva som droppar vatten över korset, som rinner ned i fyra vattenströmmar, vilka symboliserar de fyra evangelierna. Får och hjortar dricker av vattnet. Figurerna i mosaiken är från vänster Paulus, Petrus, Maria, Johannes Döparen, Johannes evangelisten och aposteln Andreas. Mellan dem, i mindre format, är Franciscus av Assisi, påven Nicolaus IV (skänkte mosaiken) och Antonius av Padua. Ganska oansenlig, men inte desto mindre intressant är den unika fresken som tillskrivs Giotto, av påve Bonifatius VIII när han utropar det första jubelåret i Rom år 1300. Det är den enda bevarade målningen från den äldre basilikan. Bevarade är även klostergångarna från ca 1220 med sina spiralvridna dubbla kolonner med mosaikinläggningar. Dessa såg vi dock inte. Tvärs över gatan, inrymd i en 1500-talsbyggnad, finns ett par rester från det gamla Lateranpalatset Scala Santa (Den heliga trappan) och Sancta Sanctorum (Det allra heligaste). Många djupt troende katoliker vill besöka denna plats och den har blivit ett märkligt turistmål för oss ickekatoliker. Scala Santa ska enligt sägnen vara den trappa som ledde upp till Pontus Pilatus ämbetsbostad i Jerusalem, alltså den trappa Jesus fick gå uppför när han skulle ställas till doms. Trappan sägs ha kommit till Rom genom kejsar Konstantins mor Helena. Hur det förhåller sig med äktheten låter vi vara osagt. Trappan är av marmor och beklädd med trä. Man får inte vidröra trappan med fötterna, så de troende kryper långsamt uppför

trapporna på knä i bön. Vi turister fick ta oss upp via två sidotrappor som man kan gå i på vanligt sätt. Det är märkligt hur en så intimt helig plats blandas av troende och turister, men det märker man överallt i de katolska kyrkorna, att det kan pågå mässor samtidigt som turisterna knäpper med sina kameror. När vi klivit uppför en av sidotrapporna kom vi upp till Sancta Sanctorum, som är påvarnas privata kapell och som innehåller en rad heliga reliker. Enbart påvarna får beträda detta rum. De troende som krupit på knä uppför Scala Santa stannar och knäböjer framför gallret där man kan kika in i det heliga rummet. I kapellet finns mosaiker från 1200-talet som man tyvärr bara ser en skymt av genom gallret. En inskription säger NON EST IN TOTO SANCTIOR ORBE LOCUS dvs. att det inte finns någon heligare plats någonstans i världen än denna. Efter denna annorlunda upplevelse samlades vi för att utifrån titta på det åttkantiga baptisteriet som byggdes på kejsar Konstantins tid. Intill dopkapellet på Piazza di San Giovanni in Laterano står Roms högsta och äldsta egyptiska obelisk. Obelisken som är ca 3 700 år gammal kom till Rom år 357 e Kr. Från början var den placerad på Circus Maximus. Nu var klockan fem och vi tackade LG som avslutade sin veckolånga guidning genom Roms alla tidsepoker och konststilar. Tack LG för all tid du hade lagt ned och ditt tålamod med oss. Denna, min första Romresa gav mersmak och nu när jag själv har studerat och fördjupat mig i allt det vi sett skulle jag behöva åka tillbaka och se allt en gång till. Måndagen den 9 mars Väckarklockan ringde lite tidigare än vanligt och hotellet hade ordnat en tidig frukost. Före halv 8 stod tre minibussar och väntade på oss utanför hotellet. Chaufförerna under ledning av Mario tog oss säkert genom Roms morgonrusning till Ciampino Airport där vi något försenade lyfte mot Sverige och Skavsta flygplats. Wikman Buss stod uppställd utanför terminalen och den trevlige Mikael hälsade oss välkomna hem. Han hade kaffe och smörgåsar med sig till oss som vi åt i bussen på väg mot Värmland. Jag måste även passa på att tacka Göran Jensen och Eliza Travel för en mycket välordnad resa. Necropolvisningen och besöket hos Birgittasystrarna hade inte blivit av utan honom. Allt klaffade perfekt och vi kommer alldeles säkert att samarbeta med honom igen. Själv gick jag av vid Väse Rasta och tog farväl av alla trevliga resekompisar. Nu har det gått några månader sedan vi kom hem och därför kan det vara bra att färska upp minnet lite med denna resedagbok. Det kan också vara roligt för er som inte var med i Rom att få läsa om vad vi fick uppleva under resan. Jag har lagt ut en del bilder som ni kan ladda hem om ni vill. Vid pennan Anna Hederstedt