Bilagor. Bilaga 7a. Keramiken från Strömmen. Av Thomas Eriksson, UV

Bilagor Bilaga 7a. Keramiken från Strömmen Av Thomas Eriksson, UV Keramikmaterialet från Strömmen består av tre fyndposter om sammanlagt 12 gram. Samtliga fragment kommer från den centralt belägna graven A5010. I den västra kanten kom ett mindre fragment, F37, som härrör från ett gods med fint krossad magring. Ett liknande fragment (F46) framkom 0,8 meter nordöst därom. I det sistnämnda fragmentets närhet påträffades ytterligare 2 något större keramikfragment (F47). Dessa tillhör buken på ett kärl med grövre magringskorn än i de två fyndposterna. Man därför konstatera att de fåtaliga fragmenten härrör från minst två kärl. Den finmagrade keramiken (F37 och 46) är av mer odefinierbar förhistorisk karaktär. De grovt magrade och starkt vittrade bukbitarna F47 kommer istället från ett kärl av klar järnålderskaraktär. Någon närmare datering går inte att göra. Förekomst av enstaka krukskärvor i gravar är ett återkommande fenomen under bronsålder in i åtminstone folkvandringstid i Mellansverige (Eriksson 2009:212 223). Fenomenet med enstaka keramikfragment i gravar kan ha olika orsaker. Den mest prosaiska tolkningen är att det rör sig om äldre eller yngre avfall som har råkat komma med i gravfyllningen. Ett annat alternativ är att keramiken har bränts på gravbålet och att endast enstaka fragment har valts ut för att läggas ned i gravgömman. Det skulle i så fall vara en parallell till bruket under äldre järnåldern att deponera delar av hela föremål som symboler för helheten i en ideologi präglad av pars pro toto (delen för det hela). Något som talar mot detta i exemplet från Strömmen är att fragmenten inte uppvisar några tydliga spår av att vara sekundärbrända på bålet. Ett tredje alternativ är att fragmenten är symboliska offer eller rester av offermåltider på graven. Seden fanns i det antika Grekland och Rom där skärvan lades ned eller måltider intogs på graven. Även från Lettland på 1600- och 1700-talet finns uppteckningar där måltider hölls på gravhögarna och enstaka skärvor sedan lades ned i gravfyllning som symboliska matoffer till den döde (Eriksson aa 202f; Stausberg 1949). Med tanke på skärvornas kontext kanske denna tolkning är den som bör appliceras på A5010. Där kan man anta att några enstaka små fragment av två eller tre kärl har offrats vid begravningen eller vid gravmåltider efteråt. Bilagor 875

Bilaga 7b. Keramiken från Skeke teknisk redovisning av specialregistreringen Av Fredrik Larsson, UV Inledning Specialregistreringen av Skekes keramikmaterial har genomförts av Thomas Eriksson, UV Mitt. Föreliggande redovisning har sammanställts av Fredrik Larsson, med utgångspunkt i liknande studier som Thomas Eriksson genomfört, bland annat på Björkgärdet i Rasbo socken och Snåret i Vendel socken m fl. Till stöd för redovisningen har även Thomas Erikssons avhandling från 2009 använts (Eriksson 2009). Målsättning och metod Vid specialgenomgången av keramiken var denna redan fyndregistrerad. Varje fynd hade fått ett fyndnummer i en löpande serie och hade i de flesta fallen en specifik inmätning samt ett kontext- eller anläggningsnummer som hänvisar till den anläggning eller underanläggning som keramiken påträffades i. För att kunna genomföra specialregistreringen har dessutom keramiken tilldelats ett kärlnummer i de fall skärvan kunnat kopplas till ett enskilt kärl. Varje kärlnummer har funnits i en löpserie, förutom de kärl där det inte är helt säkerställt att det rör sig om ett enskilt kärl. Dessa sistnämnda kärlnummer ser ut som exempelvis 555 eller 888. Vid registreringen har delvis en metod som har sin bas i Birgitta Hulthéns registreringsmodell använts. Metoden har dock vidarebearbetats i mycket stor utsträckning för att anpassas till databaser av Thomas Eriksson vid UV Mitt Uppsala. Fynd från en och samma kontext delas upp i kärl och kärldelar. Kärldelarna registreras där varje del bedöms utifrån sin form för att om möjligt rekonstruera hela kärlet. Varje dels egenskaper kan vara av för bland annat datering. För att nämna några specifika formelement så är till exempel mynningens utformning en ig klassificering som kan datera kärlet (Becker 1961). Det primära syftet med studien var att rekonstruera enskilda kärl med utgångspunkt i keramikfragmenten, samt att mer noggrant bedöma kärlens karaktär och datering. Vid registreringen koncentrerades intresset på att definiera kärltyper, storlekar, formelement, bränning, ytbehandling, gods och magring. Sammalunda gjordes även för de betydligt färre koppar, skålar, fat, miniatyrkärl och lerskedar som påträffades i materialet. Båda dessa två grupper separeras nedan i redovisningen för att tydliggöra den senare kategorin från den mer omfattande kärlkategorin. Generella uppgifter Ett av de största fyndmaterialen från Skeke består av keramik. För mellansvenska förhållanden under brons- och järnålder är det ett relativt stort och välbevarat material (tabell 7b:1). Tabell 7b: 1. Översiktlig tabell över keramiken från Skeke. Antal fyndposter Vikt Antal fragment Medel/fragment gram Antal kärl av olika typer Summa 1429 st. 20032,1 gram 5003 st. 4 gram/st. 166 (216) st. Keramik med kärlnr i % av 34,1 % De dryga 20 kilo keramik som påträffades fanns över en stor del av den undersökta ytan, men med en tydlig koncentration till delområdena B, C, D, E samt i mindre koncentrationer i delområdena F och H (se figur 7b:1). Den består av keramik från både bronsålder och järnålder och i tabellen ovan har ingen separation genomförts. Keramiken härrör från i huvudsak kärl, men även miniatyrkärl, koppar, bägare, skålar, fat och lerskedar har kunnat identifieras i materialet. Medelen per skärva är relativt låg och indikerar en förhållandevis hög fragmentering av materialet, även om det finns flera lokaler i Mälardalsregionen som bevisligen har lika hög eller ännu högre fragmenteringsgrad (Eriksson 2009; Eriksson och Brorsson 2011; Björck och Larsson 2007). Antalet kärl har angetts med två nummer och med de 166 kärlen menas de som med säkerhet identifierats. Antalet 216 är om de ytterligare 50 kärlen som plockats ut alla skulle visa sig vara enskilda kärl. Detta är dock mindre sannolikt och hädanefter kommer därför främst den lägre säkerställda siffran, 166 kärl, att användas. 876 Skeke gudar, människor och gjutare

Område B Hus 5 Hus 4 Hus 14 Hus 6 Hus 2 Område D Grav 42 Hus 18 Grav 41 Område A Grav 83 Skvh 63 Område C Skvh 82 Grav 50 Område E Skvh 66 Keramik Skvh 81 Område H Område G Område F 0 20 m Väg Hus i den folkvandringstida gården Gravar & skärvstenshögar bronsålder Kultplats från järnålder Delområde Figur 7b:1. Keramikens fördelning på Skeke. Skala 1:1000. Bilagor 877

Dateringar Av de dryga 20 kilo keramik som påträffades vid Skeke kunde drygt 11,9 kilo eller nästan 60 % ges någon form av datering (tabell 7b:2). Det fanns en tydlig över för bronsålderns keramik på platsen, nästan 70%. I den vidare analysen av keramiken kommer bronsåldersmaterialet och järnåldersmaterialet att ställas emot varandra vid flera tillfällen. Gruppen keramik daterad till yngre bronsålder-äldre järnålder blir då något svårbedömd. Den har dock delats upp på olika sätt vid olika analyssteg, exempelvis för ytbehandlingar där kärl som fått denna datering förs till äldre järnålder om de har strimmig ytbehandling eller en ytbehandling med textilintryck. Gruppens storlek, som till är mindre än en procent, innebär dock att dess påverkan på slutresultatet blir mycket liten. Tabell 7b:2. Fördelningen av de daterbara skärvorna vid Skeke. Datering Vikt (gram) Antal fragment Bronsålder per. II IV 7308 981 Yngre bronsålder 952,8 123 Y. Brå-Ä. Jäå. 87,5 6 Järnålder 2736,3 429 Äldre järnålder 625,1 117 Förrjäå-Ä. Jäå 12,6 2 Rjäå-Fvt 9,7 1 Yngre järnålder 208,2 26 11940,2 1685 Totalt genomfördes 11 stycken C14-dateringar på organiska beläggningar från kärl (tabell 7b:3). Dessa visar tydligt att kärl med glättad (slät) ytbehandling finns från mellersta bronsålder fram in i romersk järnålder och att de rabbade kärlen främst hör till bronsålder. De gav även en intressant datering för ett av de få kärlen med textilintryck till förromersk järnålder, samt en öppen skål från samma tidsperiod, det sistnämnda dock inte en helt ovanlig datering (Eriksson 2009:176). Tabell 7b:3. Daterade kärl vid Skeke. Kärl Under benämningen kärl finns även nio fyndposter som bedömts vara krukor, dessa presenteras tillsammans med övriga kärl under de olika rubrikerna utan att speciellt redovisas förutom under avsnittet kärlleder och kärlform nedan. Kärlleder och kärlform Endast ett fåtal kärl, 12 stycken, kunde bestämmas till vilket antal kärlleder kärlet har haft. Alla kärl utom ett hade en datering till bronsålder vilket medför att man kan se denna kategori som internt jämförbar. Det rör sig om 1 oledat kärl, 3 enledade och 3 tvåledade kärl samt 5 flerledade kärl. Trots det begränsade antalet stämmer detta väl med studier av kärl i hela Mälardalsregionen där de en- eller tvåledade kärlen dominerar under yngre bronsålder (Eriksson 2009:159). För 83 kärl gick kärlformen att bestämma. De kärlformer som finns representerade i materialet är rak, öppen och sluten form, vilka har diskuterats närmare av Thomas Eriksson i hans avhandling (2009:160f ). Den raka formen definieras av att mynningsdiametern och den största diametern på kärlet varit ungefär den samma. Typen har haft en bred användning både för beredning, förvaring och som dryckeskärl (koppar, bägare) även om de sistnämnda inte finns med i denna genomgång utan istället beskrivs nedan. Den slutna formen har definierats som ett kärl där kärlets mynningsparti och halsparti har haft en diameter som varit mindre än kärlets maximala diameter. Dessa kärl har varit lämpade för förvaring, kokning och beredning samt som kanna. Den öppna formen har funnits på de kärl där mynning och hals har utgjort de bredaste partierna. Ofta har exempelvis minatyrkärl, lerskedar, skålar och fat också haft denna typ av form, men här diskuteras endast kärl (se nedan för övriga typer). Den öppna Kärltyp Fnr Övergripande kontext Labnummer Resultat sigma 1 Resultat sigma 2 Kommentar Glättat kärl 363 Utomhuskök A67 Ua-30548 1530 1130 BC 1700 1000 BC Litet prov Glättat kärl 1035 Grav A86 Ua-30306 1400 800 BC 1700 500 BC Litet prov Rabbat kärl 2647 Grav A72 Ua-30317 995 895 BC 1010 840 BC Glättat kärl 1251 Grav A49 Ua-30547 1000 760 BC 1150 500 BC Litet prov Rabbat kärl 958 Grav A86 Ua-29921 820 790 BC 890 770 BC Rabbat kärl 2319 Grav A45 Ua-30309 730 410 BC 760 400 BC Glättad skål 892 Grav A42 Ua-30307 360 200 BC 380 190 BC Glättat kärl 885 Grav A42 Ua-30315 360 200 BC 380 190 BC Kärl med textilintryck 897 Grav A48 Ua-30316 205 105 BC 350 50 BC Glättat kärl 1741 Hus 2 Ua-30301 130 260 AD 120 330 AD Avstruket kärl 165 Kultplats A29 Ua-30300 1020 1160 AD 1020 1160 AD 878 Skeke gudar, människor och gjutare

formen har bedömts som mest lämplig för förtäring och servering. Av de 81 kärlen hade 19 stycken en öppen form, 29 kärl hade en sluten form och 33 stycken hade en rak form. Det finns alltså en tydlig över för de raka och slutna kärlen vid Skeke, men då kärlen istället bedöms efter deras antagna datering ser det ut som att kärlen från bronsålder, 43 stycken, istället har en viss över för den öppna formen, med 16 öppna, 13 slutna och 14 raka. Järnålderskärlen (19 stycken) hade istället en mycket tydlig över för slutna och raka former, 8 respektive 10 stycken. Denna fördelning över tid stämmer mycket väl överens med tidigare studier över Mälardalsregionens keramik, där den öppna formen når sin höjdpunkt under yngre bronsålder för att försvinna under äldre järnålder (Eriksson 2009:161). I ett fall fanns ett polerat dubbel- eller bikoniskt kärl (kärl 12, F1355) med en sluten form. Det hade en mynning på 19 centimeter och en maximal diameter på 22 centimeter. Denna typ av kärl är ovanliga och kopplas i huvudsak till gravmiljöer (Eriksson 2009:175). Kärlet påträffades i en kontext (skärvstenshög A66) tillsammans med ett par lerskedar, ett miniatyrkärl och ett par medelstora kärl som förmodligen alla använts för servering/dryck. I det ovanstående redovisade materialet av kärl med raka väggar fanns även flera skärvor som kunde kopplas till 3 kärl med beteckningen krukor. Ett av dessa (kärl 59) var från bronsålder, medan de övriga två (kärl 60 och 77) var från järnålder eller äldre järnålder. Krukorna har varit oledade med raka väggar och bedöms ha kunnat fungera som både beredningsoch förvaringskärl (Eriksson 2009:79ff ). Formelement Flera olika formelement gick att fastslå hos de identifierade kärlen. Nedan beskrivs de olika formelementen hos hela materialet, men för att möjliggöra en anknytning till olika tidsperioder kommer även formelement specifikt för dessa att redovisas. Mynningar Mynningens eller mynningsläppens form har ofta använts som både ett redskap för att bedöma datering och funktion hos kärlen. Denna ofta direkta koppling mellan form, funktion och datering har dock på senare tid problematiserats, då man kunnat konstatera att mynningen inte alltid varit konsekvent uppbyggd på varje kärl. Ofta kan man finna att det finns olika mynningsformer på olika delar av mynningen, något som i högsta grad gör det svårt att dra säkra slutsatser (Eriksson 2009:151f ). Detta antyder också att mynningsformen inte alltid verkar ha haft den betydelse i förhistorien som den tillskrivs idag. Vissa övergripande drag går dock att urskilja såsom exempelvis att bronsålderns mindre kärl för dryck oftast haft rundade mynningar medan de större kärlen haft mer kantiga mynningsformer (Eriksson 2009:153). De identifierbara mynningsformerna från Skeke har varit spetsig, rundad, profilerad, förtjockad och fyrkantig. Det är utan tvekan så att den runda mynningsformen dominerar med en förekomst på 75 olika kärl medan den fyrkantiga förekommer något mer sällan med 59 stycken kärl. Åtta förtjockade mynningar identifierades också samt 5 profilerade/ facetterade och 3 stycken spetsiga. Om man istället analyserar mynningsformerna från enbart bronsålderskärlen, 65 stycken, kvarstår ungefär samma fördelning med en stor över för de runda formerna, 37 stycken, följt av de fyrkantiga, 23 stycken. Möjligen är fördelningen mellan de fåtaliga förtjockade och profilerade något mer jämn, men antalet kärl med dessa former är för få för att med säkerhet kunna fastslå detta. Järnålderns fördelning av mynningsformer på kärl, 34 stycken, liknar bronsålderns med många rundade och fyrkantiga former (16 respektive 12 stycken). Skillnaden är att antalet rundade mynningar procentuellt var något lägre medan de profilerade var desamma och de förtjockade procentuellt var något fler (1 respektive 5 mynningar). De få kärl som bedömts ha en säkerställd datering till yngre järnålder hade i de flesta fallen endast enkla fyrkantiga eller rundade mynningar. Generellt sett för bronsåldern har kärlen från Skeke en stor likhet med övriga Mälardalsregionens keramik där rundad och fyrkantig mynning dominerar med inslag av spetsig, profilerad och förtjockad form (Eriksson 2009:154). För äldre järnåldern finns samma tendens att Skeke i stort följer regionen i övrigt. De rundade formerna minskar medan de förtjockade ökar kraftigt och även de profilerade mynningsformerna ökar under äldre järnålder (a.a). Under yngre järnålder förenklas mynningsformen och domineras av de rundade och fyrkantiga formerna med ett inslag av förtjockade eller profilerade former (a.a). Om ett funktionellt perspektiv på kärlens mynningsform anläggs så är det möjligt att Bilagor 879

det stora antalet rundade mynningar på kärl under bronsålder kan vara en avspegling av ett ökat fokus på mindre dryckeskärl. Den äldre järnålderns ökande frekvens av förtjockade och profilerade mynningar och färre rundade mynningar och den yngre järnålderns ökning av rundade mynningar har setts som meningsbärande även de (Eriksson 2009:153ff ). Den äldre järnålderns mynningsformer kan möjligen kopplas till en influens från kontinenten med andra typer av serviser med en delvis annan funktion, medan den yngre järnålderns förenkling av mynningen tyder på att keramiken mer blir knuten till rena hushållsbehov (a.a). Halsar och skuldror I 14 fall påträffades halsar och skuldror från kärl, varav sex från halsar och åtta från skuldror. Ytterliggare halsar och skuldror fanns dock i materialet, men tillhörde då större bevarade bitar av kärl där flera olika partiet av kärlet fortfarande satt samman. Endast i ett fall kunde en ensam skuldra identifieras till ett specifikt och daterbart kärl (F5448, kärl nr 137). Det rörde sig om ett oledat öppet kärl med polerad ytbehandling från yngre bronsålder. Skärvor med identifierade halsar gick i ett par fall att identifiera till tidsperiod och visade sig då härröra från kärl från både bronsålderns period II-VI samt järnålder. Endast vid ett tillfälle kunde kärlets storlek i övrigt bedömas och visade sig då haft en maximal diameter på cirka 20 centimeter. Skärvorna med identifierade skuldror gick i fyra fall att knyta till bronsålder, varav i ett fall till specifikt yngre bronsålder, nämligen det ovan nämnda kärl 137. Endast i ett fall kunde en skärva med del av en skuldra knytas till järnålder. I ett fall kunde man urskilja att det rörde sig om en skarpt avsatt skuldra med en konkav hals. Även en enstaka skärva med en svagt accentuerad skuldra och hals kunde identifieras. I de flesta fall hade skärvorna från halsen på kärlet en inåtsvängd form medan den nedan liggande skuldran varit utåtsvängd, något som antyder en tydlig S-form hos kärlen. Bukar Sett till utgjorde drygt 55 % av keramikmaterialet från Skeke av skärvor från bukpartiet. Detta avspeglar både att bukpartiet är en stor del av de flesta kärlen samt att detta parti möjligen har en större bevarandegrad på grund av tjockare kärlväggar och en mindre utsatt placering på kärlet. Huvuddelen av skärvorna från bukpartiet på kärlen från Skeke var utåtsvängda vilket ytterligare antyder en tydlig S-form hos kärlen. Det fanns även ett betydande inslag av helt raka bukpartier vilket visar att det finns ett inslag av kärl med raka, tunnformiga väggar i materialet (se ovan). Fot och botten Den vanligaste formen på kärlens fotparti är rundad (19 fyndposter), följt av den kantiga (16 fyndposter). I materialet finns dessa i huvudsak på kärl från bronsålder men även vissa järnålderskärl har haft rundade och kantiga fotpartier. Enstaka indragna eller inåtsvängda fotpartier fanns också på kärl från bronsålder. Ett par fyndposter med tydligt avsatta fötter fanns också, något som är en tydlig markör för järnålderns kärl (jämför Eriksson 2007:66). Överen för den rundade och kantiga formen på foten av kärlen stämmer väl med bronsåldern och i viss mån finns den också på järnålderns kärl från Mälardalsregionen, men den avsatta formen ökar alltmer under förromersk järnålder och framåt (Eriksson 2009:155). Alla identifierbara bottenpartier på kärlen var raka, vilket även det i högsta grad är jämförbart med den övriga Mälardalsregionen under både bronsålder och järnålder. Fler av de identifierade bottenpartierna från kärl kunde knytas till järnålder än bronsålder medan det motsatta gällde för fotpartiet av kärlen. Detta kan förmodligen vara resultatet av att respektive parti på kärlet oftare går att identifiera till en specifik tidsperiod. Kärlstorlekar För 38 kärl kunde mynningsdiametern bestämmas. Den var från 9 centimeter upp till 33 centimeter i ett enstaka fall (kärl 130). I medeltal var mynningsdiametern cirka 15,7 centimeter, men sannolikt är 15 centimeter ett mer sannolikt medelvärde då kärlet med en 33 centimeter vid mynning är avvikande stort. Om kronologin beaktas är det tydligt att bronsålderns kärl har haft en medeldiameter kring 17 centimeter medan järnålderns kärl har haft en medeldiameter kring 13 centimeter. För 34 kärl kunde kärlens maximala diameter bestämmas och den låg mellan 9 och 36 centimeter med ett medeltal på 16,7 centimeter. Även här kan man sannolikt sänka den maximala diametern till cirka 16 centimeter om kärl 130 räknas bort. 880 Skeke gudar, människor och gjutare

Om man än en gång anlägger ett kronologiskt perspektiv så har bronsålderns kärl haft en medeldiameter på cirka 17 centimeter och järnålderns kärl en medeldiameter på dryga 15 centimeter. Av de 21 kärl som gick att bestämma bottendiametern på framgick att den varit mellan 6 centimeter och som mest upp till 17 centimeter och i medeltal 10,8 centimeter. Bronsålderns kärl har haft en bottendiameter på cirka 10,5 centimeter i medeltal medan järnålderns bottendiametrar i medeltal varit knappt 10 centimeter. På endast ett enda kärl kunde kärlhöjden bestämmas och det var ett mindre rakt och rabbat kärl från bronsålder med en kärlhöjd på 18 centimeter. Underlaget för att bedöma kärlhöjden är därmed alldeles för litet för att dra några vidare slutsatser. Kärlens väggtjocklek varierade mellan 2 upp till 21 millimeter och var i medeltal 7,8 millimeter tjocka. Föga överraskande kom i stort sett alla skärvor med en tjocklek över 10 millimeter från bottnar eller bukbitar. Enstaka undantag fanns dock såsom en mynningsskärva med en tjocklek på cirka 13 millimeter (F741, kärl 47) från ett större rakt och rabbat kärl samt enstaka mynningar kring 10 millimeters tjocklek. Skillnaden över tid är den att bronsålderns kärl i medeltal haft en väggtjocklek på nästan 7,7 millimeter medan järnålderns kärl i medeltal har haft en tjocklek på 8,7 millimeter. Sammantaget är det tydligt att det vid Skeke finns en genomgående tendens att bronsålderns kärl varit något större än järnålderns och möjligen också något mer tunnväggiga. Detta är något avvikande från regionen i övrigt där övergången till äldre järnålder präglas av att bronsålderns miniatyrkärl, skålar och fat minskar i antal medan andelen medelstora till stora förvaringskärl och beredningskärl ökar (Eriksson 2009:157f ). Detta kan möjligen tillskrivas det faktum att Skeke under yngre bronsålder och delar av äldre järnålder är ett renodlad rituellt komplex där keramiken i gravar och den rituella matlagningen varit något större i omfång och mer tunnväggiga. Skeke under järnåldern har istället dominerats helt av en höjdbosättning med mer profant använd keramik. Typen och funktionen hos keramiken har därmed förmodligen växlat kraftigare än om man skulle ha ägnat sig åt samma aktiviteter på platsen under båda tider. Ytbehandlingar och organiska beläggningar De keramikfragment från Skeke som hade en identifierbar ytbehandling utgjorde cirka 75 % sett till. Detta har av naturliga skäl gynnat kärl med grövre kärlväggar och de ytbehandlingar som finns på dessa och missgynnat ytbehandlingar på kärl som oftare har tunnare kärlväggar. Exempel på detta är rabbning som oftare förekommer på grövre kärl och polering som oftare förekommer på mer smäckra kärl. Sett till hela materialet har dock detta endast gett en liten påverkan på andelen rabbning i jämförelse med exempelvis polerade kärl. Detta är tydligt när man även studerar samma fördelning utifrån antal skärvor (tabell 7b:2). Sammantaget bedöms det ha inneburit som mest några procents skillnad. De ytbehandlingar som kunde urskiljas i materialet var de som satt på utsidan av kärlet. Även insidans ytbehandling har registrerats men kommer inte att beröras vidare i denna analys. De olika ytbehandlingsformerna på utsidan av kärlen var avstruken, glättad (slät), grov, polerad, rabbad, slammad, strimmig och i enstaka fall även med textilavtryck (tabell 2). Gruppen rabbad innehåller även enstaka fyndposter av semirabbade skärvor samt ett fall av rabbning med fingerdragning, även kallad Otterbötekeramik. Det finns en distinkt kronologisk skillnad i materialet. Kärl som typologiskt daterats till bronsålder och yngre bronsålder har en tydlig över för rabbad ytbehandling samt ett rikt inslag av polering (tabell 4 och figur 2). Kärl som istället kan knytas till järnålder har främst, grova, glättade eller avstrukna ytbehandlingar. Under äldre järnålder tillkommer mindre mängder keramik med textilintryck, slammad yta och strimmig yta. Vissa av dessa kärl kan möjligen också ha sitt ursprung i den senaste delen av yngre bronsålder, men har ändå förts till äldre järnålder i några tveksamma fall. Sett till Mälardalsregionens övergripande tradition av ytbehandlingar liknar bronsålderns kärl vid Skeke till viss del den övriga regionen (Eriksson 2009:110). De rabbiga, avstrukna och glättade kärlens förekomst är endast något över eller under medelvärdet för regionen. Det är dock tydligt att andelen polerade kärl vid Skeke under bronsålder är vida högre än i regionen i övrigt medan andelen grova kärl istället är väsentligt färre. Det är tydligt att man vid Skeke inte bara haft en rik uppsättning med polerade skålar och fat, något som är vanligt i regionen (Eriksson 2009:124f ), utan även valt att i Bilagor 881

Tabell 7b:4. Ytbehandlingar på utsidan av kärlen. Tabellens urval är endast de skärvor där en identifierbar ytbehandling kunnat beläggas. Den är sorterad på hela materialet från kärl samt kärl från bronsålder och järnålder och vidare även, antal fragment samt medel per skärva. Med kategorin rabbat menas även rabbad ytbehandling med fingerdragningar samt semirabbning. Avstruken Antal/ Glättad Grov Polerad % Antal/ % Antal/ Rabbad Slammat Strimmig Textil Totalt % Antal/ % Antal/ % Antal/ % Antal/ % Antal/ % Antal/ Alla kärl Vikt (g) 760,7 5,2 4647,7 31,9 1695,6 11,6 1460,9 10 5651 38,7 38 0,3 297,1 2 38 0,3 14589 Kärl från Bronsålder Kärl från järnålder Antal fragment 115 5,1 958 42,8 159 7,1 239 10,7 684 30,6 1 <0,1 80 3,6 2 <0,1 2238 Medel (g) 6,6 / 4,8 / 10,7 / 6,1 / 8,3 / 38 / 3,7 / 19 / 6,5 Vikt (g) 30 0,4 591,1 7,8 29,4 0,4 1358,6 18 5557 73,4 0 0 0 0 0 0 7566,1 Antal fragment 2 0,2 114 11,3 6 0,6 221 21,9 666 66 0 0 0 0 0 0 1009 Medel (g) 15 / 5,2 / 4,9 / 6,1 / 8,3 / 0 / 0 / 0 / 7,5 Vikt (g) 446,7 13,3 1173,1 35 1381,9 41,2 11,5 0,3 0 0 38 1,2 261,6 7,8 38 1,2 3350,8 Antal fragment 56 11,3 261 52,6 101 20,4 1 0,2 0 0 1 0,2 74 14,9 2 0,4 496 Medel (g) 8 / 4,5 / 13,7 / 11,5 / 0 / 38 / 3,5 / 19 / 6,2 och i mindre fall vid eller intill mynningen och endast i undantagsfall i bottenpartiet. Främst är det rabbade kärl som har de organiska beläggningarna (65 %) men även en större andel glättade kärl (26 %) har dessa medan de polerade kärlen endast i några få fall hade det (9 %). Fördelningen antyder att rabbade kärl oftast använts så att organiska beläggningar bildats. Men om man ser till ytbehandlingarnas fördelning i stort, där andelen glättade kärl är få, så verkar istället bronsålderns glättade kärl oftare få organiska beläggningar och de polerade mer sällan få dem. För järnålderns kärl var andelen med organiska beläggningar cirka 44 %. Även denna andel är hög för att vara en boplats. Minst 10 specifika kärl kunde identifieras till att ha organiska beläggningar och då främst på buken och i färre fall vid eller intill mynningen och bottenpartiet. Huvudsakligen var det glättade ytbehandlingar (30 %) samt grova (26 %) och avstrukna (22 %), men även enstaka strimmiga eller polerade ytbehandlingar samt ytbehandlingar med textilintryck fanns. Denna fördelning indikerar en någorlunda jämn fördelning av de organiska beläggningarna på kärl med de tre vanligaste ytbehandlingarna. Om man ser till ytbehandlingarnas fördelning i stort, där andelen glättade kärl är färre än de grova, så verkar emellertid järnålderns glättade kärl lite oftare få organiska beläggningar och de med grov ytbehandling lite mer sällan få dem. De organiska beläggningarna har genom olika studier kunnat påvisas innehålla både rester av fasthögre utsträckning använda sig av polerade kärl. En snabb översikt ger vid handen att det finns minst 27 polerade kärl i keramikmaterialet och att flera av dem har en mynningsdiameter över 20 centimeter. Att slammade kärl från bronsålder saknas helt vid Skeke är även det en avvikelse från Mälardalsregionen i övrigt där nästan 5 % av alla ytbehandlingar under mellersta och yngre bronsålder är av denna typ. För järnålderns del finns det likheter med Mälardalsregionen i övrigt med små inslag av textilavtryck, slammade och strimmiga ytor. Det är dock tydligt att det finns en högre andel keramik med en grov ytbehandling medan den glättade och avstrukna keramiken är något mindre till antalet. En annan avvikelse är de mycket få polerade kärlen från järnålder. Dessa har i Mälardalsregionen en relativt låg förekomst före och efter romersk järnålder, men det finns en markant ökning under romersk järnålder (Eriksson 2009:124, 127). Skeke har dock under tidig romersk järnålder en period utan iakttagbar aktivitet, något som möjligen kan förklara den låga andelen polerade kärl totalt sett. Hos cirka 25 % av keramiken från bronsålder fanns spår av organiska beläggningar. Detta är en hög siffra sett till att Skeke under bronsålder är ett rituellt komplex och att det i Mälardalsregionen i stort är mycket lägre andel kärl med organiska beläggningar på dessa typer av lokaler än på boplatser (Eriksson 2009:161). Minst 12 specifika kärl kunde identifieras ha organiska beläggningar och då främst på buken 882 Skeke gudar, människor och gjutare

100 90 80 70 60 50 40 30 Textil Strimmig Slammat Rabbad Polerad Grov Glättad Avstruken 20 10 0 Kärl från Bronsålder Kärl från Järnålder Textil 0 1,2 Strimmig 0 7,8 Slammat 0 1,2 Rabbad 73,4 0 Polerad 18 0,3 Grov 0,4 41,2 Glättad 7,8 35 Avstruken 0,4 13,3 Figur 7b:2. Ytbehandlingar på kärl från bronsålder respektive järnålder. brända eller fermenterade födoämnen samt sotpartiklar och/eller tjära (Eriksson 2007:75f, Eriksson 2009:162ff och däri angivna referenser). Dekorer De dekorelement som kunnat identifieras på kärl från bronsålder är minst tre poster med öron eller grepp, minst 6 poster med hänklar eller fästen för hänklar samt två fall av knoppar. Enstaka poster med horisontella och vertikala linjer/streck samt fingerintryck av nagel fanns också. Hänklarna var både konkava, profilerade och bandformiga. Den profilerade hänkeln hade en distinkt och nästan överdriven kannellering och har suttit på en utåtsvängd mynning av ett stort polerat kärl (figur 3). Typen är ovanlig och av kontexten att döma samt dess utformning bör den härröra från perioden 1100-1000 BC (jämför Eriksson 2009:337). Ett liknande men mindre exemplar finns från lilla Härnevi, Härnevi socken, Uppland (Karlenby 1998:18ff ), där hänkeln dock satt på en skål. Dekorens placering på Skekes kärl från bronsålder har oftast funnits nära mynningen och endast i undantagsfall på bukpartiet, något som är rimligt med tanke på att huvuddelen av dekoren har utgjorts av hänklar och liknande element vilka fyller en funktion vid eller nära mynningen. Fyndposterna med dekorelement utgör cirka 2 % av totalen, en siffra som stämmer väl med den övriga regionens dekorandel under mellersta och yngre bronsålder (Eriksson 2009:140ff ). Inslaget av vulster, knoppar, hänklar och streck/linjer samt nagelintryck är även de en mycket god analogi till Mälardalsregionens dekortradition under denna tid. Från järnålder finns endast en enstaka fyndpost med en vulst samt några fyndposter med linjer eller streck dragna i raka linjer eller diagonalt. De raka linjer hade sannolikt dragits med en 5-kloig kam. Det finns även en fyndpost med ett medelstort kärl (kärl 16) i kalkhaltigt gods där man dragit halvcirkelformade rundlar och dekorerat mynningsläppen med enstaka diagonala streck (figur 4). Kärlet påträffades Bilagor 883

Figur 7b:3. Den kraftigt profilerade hänkeln från kärl 92 (F1105). i en grop inne i hus 18 och bör därför mest sannolikt vara från sen romersk järnålder-folkvandringstid. Dekoren på kärlen från järnålder hade oftast placerats på buken eller i något fall skuldran eller mynningen. Detta är stämmer inte helt med Mälardalsregionen i övrigt där man under förromersk järnålder annars tenderar till att koncentrera dekoren till mynningspartiet (Eriksson 2009:144ff ). Möjligen speglar detta att den äldre järnåldern vid Skeke främst är en tid av avtagande verksamhet på ett rituellt komplex/ gravfält och inte en boplats. Keramikdekoren på kärl från Skeke kan även tänkas ha haft en viss eftersläpning gentemot keramikdekoren i vissa av de mer centrala delarna av Mälardalsregionen, inte minst vid övergången till förromersk järnålder. Andelen dekor på keramiken vid Skeke sett till är under järnålder cirka 6 % vilket är något i underkant om man jämför med Mälardalsregionen i övrigt (Eriksson 2009:141). Gods, magringstyper och tillverkning Godsets olika karakteristika har okulärt och taktilt indelats i kategorierna, grovt gods, normalt gods, fett gods samt kalkhaltigt, poröst och torrt gods. Inga tunnslip eller andra liknande studier av godset har genomförts. Dessa olika kategorier representerar i fallet grovt, torrt, normalt och fett en fallande skala av lerans typ och innehåll från grövre till fin. Det kalkhaltiga godset representerar inslag av kalk i leran medan och det porösa kan vara både kalkhaltigt material eller exempelvis hårmagring som idag har vittrat bort fullständigt (jämför Eriksson 2007:75 och Eriksson 2009:92). En översiktlig analys av godstyper ger vid handen att kärl som kan kopplas till bronsålder nästan uteslutande haft ett normalt eller torrt gods, något som pekar mot att man i övervägande grad knappast alls använt sig av riktigt fina eller riktigt grova leror under bronsålder vid Skeke. Enstaka skärvor av kalkhaltigt och poröst gods antyder att man i några fall har valt en avvikande typ av lera eller möjligen valt ett avvikande magringsmedel. De kärl som kan kopplas till järnålder har i flera fall ett gods av fin lera samt i några fall av grov lera. De flesta hade dock ett gods av normal lera. Avvikande är att minst 6 kärl från järnålder hade ett kalkhaltigt gods (figur 7b:4). Keramikkärlen från Skeke hade magrats med olika typer av material. I huvudsak, till cirka 93 %, rörde det sig om krossad bergart, men även naturlig lera utan tillsatt magring fanns representerad i drygt 6 % av fallen. I övrigt fanns mer enstaka inslag av lera som magrats med glimmer, sand eller i några få fall med ett annat material som lämnat godset poröst. Det material som man magrat med var från 1 upp till 8 millimeter stort i ett enstaka fall och i medeltal cirka 1,5 millimeter stort. Tendensen i materialet är att kärlen från bronsålder har haft väsentligt mindre storlekar på magringsmaterialet (i medeltal 1,45 millimeter) än järnålderns kärl (i medeltal 2,2 millimeter). Detta stämmer väl överens med övriga Mälardalsregionens keramiktradition där magringen blir grövre i och med förromersk- och romersk järnålder (Eriksson 2009:95). En bedömning av magringsandelen i leran kunde genomföras på en stor del av materialet. Denna gav vid handen att över 41 % av skärvorna hade en liten magringsandel och till dryga 53 % en medelhög magringsandel. Endast cirka 5 % av skärvorna hade 884 Skeke gudar, människor och gjutare

Figur 7b:4. Kärl 16 (F1562), notera inslaget av håligheter i vissa skärvor, förmodligen uppkomna genom att större kalkkorn lösts upp eller ramlat ur kärlväggen. en stor magringsandel. Då materialet studeras utifrån kronologi framstår bronsåldern som en period med betydligt rikare användning av magring då den mindre magringsandelen endast är 33 % och den medelhöga ökar till 63 % medan den stora magringsandelen mer eller mindre är kvar på samma nivå. Början av äldre järnålder och därefter sjunker mängden relativt drastiskt då den minsta magringsandelen ökar till 59 %, den mellersta minskar till 37 % och den stora minskar till knappt 3 %. Detta liknar den övriga Mälardalsregionen under dessa tider, men möjligen är skillnaden mellan perioderna än mer tydlig i Skekematerialet (Eriksson 2009:97). Detta kan möjligen tillskrivas det faktum att Skeke under yngre bronsålder och delar av äldre järnålder är ett renodlad rituellt komplex, medan Skeke under järnåldern i övrigt domineras helt av en höjdbosättning. Typen och funktionen hos keramiken har därmed förmodligen växlat relativt mycket på platsen (se kärlstorlek ovan). Kärlens uppbyggnad kunde endast undantagsvis bestämmas och utgjordes i tolv fall av N-teknik och i tre fall av tummning. Den förstnämnda tekniken är den förhärskande under de aktuella tidsperioderna medan tumningen är ett något avvikande drag. För en stor del av keramikmaterialet kunde även bränningsförloppet för kärlet bestämmas. Sett till hela materialet har huvuddelen av kärlen (88 %) inte genomoxiderats. För bronsålderns kärl är samma siffra något högre nämligen dryga 94 %, medan järnålderns kärl istället har en lägre andel kärl som inte är genomoxiderade, nästan 80 %. Detta antyder att man under bronsålder valt att bränna kärlen under en kortare tid medan man under järnålder istället ökar bränningstiden, åtminstone för vissa kärl. Ett förslag till tolkning har att göra med en ökande kärltjocklek under järnålder där bränningstiden ökats ytterligare för att kärlen skulle bli helt genombrända, med resultatet att andelen genomoxiderade kärl ökar. Enstaka kärl var även sintrade/sekundärbrända. Nära nog Bilagor 885

alla dessa kärl härrörde från järnålder och det vari huvudsak bottnar som fått dessa skador. Något som även var synligt på Björkgärdet (Björck (red) 2013). En trolig tolkning är att det vi ser under järnålder är en viss ökning av keramikkärl som används för matlagning över öppen eld. Kärlfunktioner I kapitlet 5.4 och 5.10 i inlagan samt i bilaga 11 redovisas resultatet av de 20 lipidprov som togs på keramiken. För en mer genomgående studie av dessa resultat hänvisas till dessa och för en koppling av kärlen till kontexter som kan ge en än mer varierad bild av funktion hänvisas speciellt till kapitel 5.4. Nedan skall istället göras en kortfattad studie av kärlens funktioner utifrån former och storlek och endast i vissa fall hänvisas till lipidresultaten och kontext. De variabler som berättar något om kärlens funktion är mynningsdiameter, maximal kärldiameter, väggtjocklek, organiska beläggningar, kärlform, mynningsform och i viss mån också ytbehandlingen. Som vi tidigare kunnat se har bronsålderns kärl i hög utsträckning präglats av raka och öppna kärl där fokus förmodligen legat på beredning, förvaring, servering och förtäring. Järnålderns kärl har istället präglats av de raka och slutna kärlen där beredning, kokning och förvaring stått i centrum. Denna uppdelning styrks av flera av de ovan studerade variablerna. Bronsålderns rundade mynningar, tunnare godstjocklek, större öppna kärl samt, relativt sett, få organiska beläggningar antyder att kärlen i högre utsträckning använts för servering och i viss mån beredning samt för att dricka och äta ur. Samtidigt har förekomsten av de polerade kärlen och kärl med rika hänklar, vulster, knoppar och annan dekor varit ett sätt att visualisera innehållet och i viss mån göra kärlen gripbara och styrbara vid måltiden (Eriksson 2009:183f ). De rabbiga kärlen har förmodligen haft en funktion som både beredningskärl men också förvaringskärl samt i vissa fall för dryck då kärlets yta genom den oregelbundna strukturen blev större och därmed kunde kyla vätskan mer effektivt (Eriksson 2009:116ff ). De kärl från bronsålder som analyserats för lipider från två kontexter vid Skeke styrker hela resonemanget då man tydligt ser ett inslag av både kärl för förvaring, matlagning, servering och dryck (se kapitel 5.4 och 5.10). Järnålderns ökande andel kantiga mynningar, tjockare gods, mindre och mer slutna kärl samt en ökande andel organiska beläggningar, indikerar tydligt en mer hushållsnära sfär där matlagning och förvaring stått i centrum. Att så är fallet talar även ökningen av sekundärbrända bottnar, mindre dekor på kärlen samt de grövre och mindre bearbetade ytbehandlingarna på kärlen. Resonemanget styrks ytterligare av att en stor andel av keramiken påträffades i eller i direkt anslutning till boningshus och hallar på gården. Fat, skålar och miniatyrkärl koppar, fotbägare och lerskedar Den aktuella gruppen av föremål särskiljs från de övriga kärlen eftersom de både i mångt och mycket har haft en egen plats och funktion i de serviser som använts i förhistorisk tid, men också för att de genom sitt begränsade antal riskerar att försvinna i den stora massa av kärl som dominerar alla förhistoriska lokaler. Ytterligare en anledning till att redovisa dessa kärltyper för sig är att om de göms undan med övriga kärl kan ge oss en felaktig bild av det keramiska materialet överlag, nämligen som ett homogent massmaterial. Sammantaget påträffades cirka 0,68 kilo keramik som kunde kopplas till de aktuella föremålen (tabell 5). Sett till antalet identifierbara föremål har skålarna och miniatyrkärlen dominerat och de övriga föremålen har varit väsentligt mer sporadiskt förekommande. Föremålen har genomgått både en typologisk datering som redovisas i specialregistreringen samt i ett fall C14-daterats och kommer även att bedömas utifrån sin kontext för att erhålla en så tydlig datering av föremålen som möjligt. Fat Flera skärvor från ett större föremål tolkat som ett fat påträffades i packningen till graven A83 (F1314, F1379, kärl 3). En enstaka skärva från vad som uppfattades som ett ytterligare fat påträffades också i Tabell 7b:5. Antal föremål samt och antal skärvor. Vikt (g) Antal fragment Minsta antal föremål Fat 77,5 9 1 (2) Skål 392,4 57 8 Kopp 21,5 3 2 Miniatyrkärl 53,9 9 6 Fotbägare 37,6 2 1 Lerskedar 97,5 11 3 680,4 91 21 (22) 886 Skeke gudar, människor och gjutare

packningen till samma grav, men denna skärva var liten och hade en rabbad utsida vilket gör tolkningen osäker (F1374). Hädanefter koncentreras därför analysen till det större, mer säkerställda fatet. Fatet var polerat och hade en glättad insida samt en mynningsdiameter på 23-24 centimeter. Dess bottendiameter har varit cirka 20 centimeter och den totala höjden på fatet ha varit cirka 1,5 centimeter. Godstjockleken var 6 millimeter och leran som använts till godset beskrevs som normal. Fatet har inte haft en genomoxiderad kärna vilket antyder att det har bränts en kortare tid. Fatet hade magrats med kraftigt krossad bergart och de enskilda magringskornen var 1 millimeter eller mindre. Det hade en kantig skuldra och mynningen på fatet hade en distinkt rundad karaktär. Fatet var helt odekorerat och det fanns inga spår av organiska beläggningar. En lipidanalys gjord på kärlet avslöjade en rikt inslag av fetter från landlevande djur (nöt eller får) och marina djur (mest troligt fisk). Den öppna, vida och flata formen tillsammans med ett rikt inslag av fetter från kött tolkas som att det använts som ett uppläggnings- och serveringsfat för större köttstycken i samband med måltider. Fatets kontext (graven A83) och formspråk ger en tydlig indikation på att det hör till tidsperioden 800-500 BC. Skålar De 8 påträffade skålarna var i fem fall polerade och i tre fall glättade på utsidan och på insidan oftast polerade, enstaka skålar hade dock en glättad insida. De skålar som har kunnat bestämmas till storlek har varit 10-20 centimeter i diameter vid mynningen och de flesta ligger i den övre delen av detta intervall. Bottendiametern har varit 6 till 12 centimeter men det är endast två skålar som denna diameter kunnat bedömas på. Endast en skål gick att bedöma höjd på och denna låg på 7-8 centimeter. Denna skål hade varit skarpt vinklad i mynningen (F1564, kärl 14). Godsets tjocklek har varit 5-8 millimeter och oftast magrats i liten eller medelstor utsträckning med kraftigt krossad bergart. Leran som använts beskrivs som normal i alla observerade fall. Ingen av skålarna har haft genomoxiderade kärnor och de har även varit reducerade på utsidan av godset, vilket antyder att de har bränts en kortare tid i en reducerande atmosfär. Mynningsformerna på de skålar där dessa kunnat observeras har varit rundad i tre fall, fyrkantig i två och förtjockad i ett fall. Detta antyder att vissa av skålarna kan ha haft en funktion som dryckeskärl, men också att vissa istället kan ha använts för servering. Alla skålar saknar dekor och på tre av skålarna fanns mindre partier med organiska beläggningar. Dessa skålar tillhörde både de med största och minsta mynningsdiametrarna, något som tydligt indikerar att alla olika storlekar av skålar på olika sätt har varit i kontakt med mat av olika slag. Den lipidanalys som gjorts på en av de större skålarna (F1564, se kapitel 5.10), gav vid handen att den innehållit mat vars ingredienser bestått av landlevande och marina djur. Skålarna tillhörde en begränsad mängd kontexter i huvudsak från bronsålder: matlagningsstationen A70 från 1100-1000 BC, gravarna A42 och A82 från perioden 800-500 BC samt i A42 möjligen även under tidig förromersk järnålder (F892, kärl 72) och i skärvstenshögen A82 under perioden 700-500 BC. Sammantaget har skålarna vid Skeke huvudsakligen använts under perioden 1100-500 BC, något som stämmer väl med Mälardalsregionen i övrigt (Eriksson 2009: 175ff ). Koppar Två små kärl med raka väggar har tolkats vara koppar. En av dem hade en glättad utsida medan den andra hade en polerad utsida. Insidan på kopparna var i båda fallen glättad. Mynningen på kopparna var 7-8 centimeter stor och deras maximala kärlvidder var 8-9 centimeter. För en av kopparna kunde bottendiametern bestämmas till 7 centimeter. Kopparnas höjd var 7-8 centimeter. Godset i kopparna var cirka 5 millimeter tjockt och bestod av en normal lera som magrats med små mängder kraftigt krossad bergart där magringskornen var 1 millimeter eller mindre. Godset hade en inte helt genomoxiderad kärna vilket antyder en kortare bränningstid. Kopparnas raka kärlväggar övergick i en flat botten och på en av kopparna, som hade ett bevarat mynningsparti, kunde man se att mynningen varit något utsvängd och att mynningsläppen haft en svagt fyrkantig form. En kopp påträffades i matlagningsstation A70 (1100-1000 BC) och den andra i grav A49 som dateras till cirka 900-700 BC, sammantaget bör det innebära att koppar använts vid Skeke vid enstaka tillfällen 1100-700 BC. Kopparnas form och storlek ger egentligen bara utrymme för en tolkning, nämligen att de använts för att dricka ur (Eriksson Bilagor 887

Figur 7b:5. En skärva från miniatyrkärlet 120, F1386. 2009:175). Deras kontext indikerar att det skett vid begravningar och rituella måltider på höjdryggen. Miniatyrkärl Miniatyrkärlen var svåra av särskilja från delar av större kärl såsom hänklar eller mer ovanliga föremål såsom lerskopor. Sex stycken miniatyrkärl kunde emellertid identifieras i materialet. Tre av dessa hade en grov utsida medan två hade en glättad och ett hade en polerad utsida. Alla kärlen förutom ett hade glättade insidor. Miniatyrkärlens mynningar gick i fyra fall att bestämma och var i tre fall 7 centimeter och i ett fall 3 centimeter. Hos fem av kärlen kunde den maximala diametern bestämmas och var då från 5 centimeter till som mest 9 centimeter. I två fall kunde även bottendiametern uppskattas och var då 4 till 6 centimeter. Ett enda miniatyrkärl var tillräckligt välbevarat för att bedöma kärlhöjden och det var ett öppet kärl som var 2 centimeter (F1386, Kärl 120, figur 5). Godset i miniatyrkärlen varierade något förvånande mellan 5 upp till hela 10 millimeter och medelvärdet var nästan 7,5 millimeter. Denna tjocklek stämmer nästan helt med den medeltjocklek som alla bronsålderns kärl har haft vid Skeke (7,7 millimeter, se ovan). Godset bestod främst av normal lera men även i enstaka fall av en torr lera samt i ett fall en kalkhaltig lera. I de flesta fall hade kärlen magrats med en medelstor mängd krossad bergart vars korn var 1-4 millimeter stora. I några fall var innehållet av magringen stort respektive mycket litet, men i båda dessa ytterligheter var kornstorleken på magringen endast 1 millimeter. Intressant att notera är att kärlet med den största magringsandelen (F159) också hade den största tjockleken på godset (10 millimeter). Ett kärl avvek genom att dess lera inte magrats utan endast hade ett litet naturligt innehåll av magringskorn. Detta var kärl 83 (F5304) som också var det enda kärlet med kalkhaltig lera. Hos tre kärl var kärnan reducerad och hos tre kärl hade den oxiderats hela vägen igenom. Detta antyder att kärlen bränts under något olika förhållanden, temperaturer och tider. Kärlens uppbyggnadsteknik kunde endast i två fall identifieras och visade sig då vara tummad (kärl 55 och 85, F5235, F5321). Denna uppbyggnad är ovanlig för Skekes del och de två kärlen förekommer i nära anslutning till varandra vilket antyder att det förmodligen inte är en uppbyggnadsteknik som använts för alla miniatyrkärl. Miniatyrkärlens former var både öppen (1), slutna (2) och raka (2). Formen hos mynningsläppen var i fyra fall rundad och inte i något fall kunde någon dekor eller dekorelement urskiljas. Ett miniatyrkärl (kärl 83, F5304) låg i bålplatsen A104178 underst i grav A41 och härrör förmodligen från tiden kring 1000-900 BC. Ett kärl i grav A42 (kärl 46, F722) låg i de nedre delarna av gravens skärvstenskappa och kan förmodligen också dateras till 1000-900 BC. Ett annat miniatyrkärl i grav A41 (kärl 34, F329) låg i den yttre skärvstenskappan och kan förmodligen dateras till 700-600 BC. Två andra miniatyrkärl låg i och bredvid skärvstenshögen A82 (kärl 55, F817, F5235 och kärl 85, F5321). Allt tyder på att dessa kärl deponerats i och bredvid skärvstenshögen kring 700-600 BC. Det sista miniatyrkärlet (kärl 120, F1386) låg under skärvstenshög A66 och bör kunna dateras till cirka 600-400 BC. Samman- 888 Skeke gudar, människor och gjutare

taget verkar miniatyrkärlen vid Skeke kunna dateras till tre perioder nämligen bronsålderns period IV och V samt tidig förromersk järnålder (1000-400 BC). Sett till Mälardalsregionen i stort har miniatyrkärlen vid Skeke många likheter både sett till storlekar samt till sina glättade, grova och polerade ytbehandlingar. Tidsmässigt är dock de kärl som har glättade och grova ytbehandlingar och härrör från period V och tidig förromersk järnålder något avvikande både vid Skeke och det närbelägna Björkgärdet (Björck (red) 2013). De ligger relativt sent i jämförelse med övriga Mälardalsregionen (Eriksson 2009:330ff ). Möjligen har de levt kvar i den aktuella bygden något längre än i övriga regionen. Funktionellt är miniatyrkärlen både storleksmässigt och sett till sin utformning, med rundade mynningsläppar, tydligt kopplade till drickande. Detta styrks även av lipidinnehållet i kärl 120 (F1386) vilket var helt tomt på lipider (bilaga 11 och kapitel 5.10). Sett till kontexterna där kärlen påträffades, i eller invid gravar och skärvstenshögar på det rituella komplexet, är det med stor sannolikhet så att miniatyrkärlen använts vid olika dryckesceremonier på platsen i samband med begravningar och intagande av rituella måltider. Fotbägare Två fragment av en så kallad fotbägare påträffades vid Skeke (kärl 57, F866). Kärlets storlek gick inte att identifiera närmare då endast själva skaftet till bägaren var bevarad. En mindre del av innerkupan var dock bevarad vilket gjorde det möjligt att se att kärlet förutom att det haft en glättad ytbehandling även har haft en glättad insida. Skaftets diameter bör ha varit cirka 5 centimeter i helt skick. Godset i kärlet bestod av en normal lera som magrats med en medelstor mängd krossad bergart. Magringskornen var som mest 2 millimeter och kärlets kärna var tydligt reducerad vilket antyder att det bränts under en kortare tid. Fotbägaren påträffades i östra änden av hus 18, ett boningshus från sen romersk järnålder-folkvandringstid. Denna datering stämmer väl då det finns enstaka fotbägare från romersk järnålder i Sydskandinavien, exempelvis Lindängelund, Lockarp socken, Skåne. Kärlets funktion kan förmodligen kopplas till mer högtidliga tillfällen/gästabud, en tolkning som styrks av att fotbägarna i keramik verkar vara kopior av glasbägare från denna tid (Eriksson 2009:127). Lerskedar Mindre delar från två lerskedar (kärl 160, 165, F2729, F4994) samt en nästan intakt lersked (kärl 164, F4993, figur 6) påträffades vid Skeke. De hade alla glättade ytbehandlingar samt var också glättade på insidan. Den mest intakta lerskeden hade en mynningsdiameter på 7 centimeter och en bottendiameter på 3 centimeter och den var som mest 3 centimeter hög. Den mer fragmenterade lerskeden, kärl 165, var 6 centimeter i mynningen, hade en bottendiameter på 4 centimeter och en största höjd på 1,6 centimeter. Den sämst bevarade lerskeden bestod endast av ett öra med delar av skedytan fastsittande (kärl 160). Dess mynningsdiameter gick att uppskatta till cirka 6 centimeter och dess kärlhöjd till 2 centimeter. Godset i lerskedarna bestod av en normal lera som magrats med en medelstor mängd krossad bergart med en kornstorlek på cirka 1 millimeter. Den mer intakta lerskeden hade endast magrats i liten utsträckning med små mängder krossad bergart där kornstorleken var som mest 1 millimeter. Tjockleken på godset var 7-8 millimeter för kärl 160 och 164 medan kärl 165 var betydligt tunnare med en tjocklek på 5 millimeter. Det sistnämnda kärlets något mindre storlek kan möjligen förklara dess något tunnare gods. För två lerskedar kunde det observerats att de tummats ut medan lerskeden som endast bestod av ett öra var för dåligt bevarad för att kunna säga detta. Allt talar dock för att även denna lersked tillverkats på samma sätt. De lerskedar som påträffades på Björkgärdet var alla även de tummade (Björck 2013). Alla lerskedar hade rundade mynningsläppar och på de två som hade bevarade öron (kärl 160, 164), satt örat ovanför respektive på mynningsläppen. Detta får tolkas som att skeden haft en tydlig utformning för att användas som dryckesutensilier. För det välbevarade kärl 164 fanns en tydlig utformning av örat där en sida var konkav och en konvex. Detta var mest troligt en medveten utformning för att lerskeden bättre skulle kunna användas av en högerhänt person. Även lerskedens något skeva form där örat suttit i nedre kanten av skeden har inneburit att det varit enklare för en högerhänt att föra skeden. Alla lerskedar saknar organiska beläggningar och de två som analyserades för lipider (kärl 164, 165) visade sig vara tomma på sådana. Sett till avsaknaden av lipider samt deras utformning är det troligt att de använts för att dricka och skopa upp/servera dryck. Bilagor 889