Detta är berättelsen om något som tilldrog sig i

Hästen och hans pojke KAPITEL 1 Hur Shastas långa färd började Detta är berättelsen om något som tilldrog sig i Narnia och Calormen och länderna däremellan på guldåldern, då Peter den Store härskade i Narnia och hans bror och båda systrar var kungar och drottningar under honom. Vid en liten havsvik i sydligaste Calormen bodde på den tiden en fattig fiskare som hette Arshish, och hos sig hade han en pojke som kallade honom far. Pojken hette Shasta. Nästan varje morgon gav sig Arshish ut i sin båt för att fiska, och på eftermiddagarna spände han sin åsna för en kärra, lastade kärran med fisk och körde till en by i närheten för att sälja fisken. Om affärerna hade gått bra kunde han komma hem på ganska gott humör och inte gräla på Shasta, men hade han sålt dåligt var han missbelåten med allt vad Shasta gjorde och gav honom ofta stryk. Det fanns alltid något att anmärka på, för Shasta hade mycket att göra laga och skölja näten, laga mat och städa stugan där de bodde. Shasta var inte nyfiken på något som låg söder om hans hem, för han hade fått följa med Arshish till byn ett par gånger och visste att där inte fanns särskilt mycket av intresse. I byn träffade han bara män som var lika hans far män med långa smutsiga kåpor och träskor som var uppsvängda framtill och turbaner på huvudet och skägg, och deras tal var långsamt och sävligt och rörde sig bara om ting som lät tråkiga. I stället 11 brann han av iver att få se landet i norr, för dit färdades aldrig någon och själv fick han aldrig lov att ge sig dit. När han satt i sin ensamhet utanför dörren till stugan och lagade näten, såg han ofta längtansfullt mot norr. Det enda man såg var en gräsbevuxen sluttning som höjde sig till en flack ås och bortom den himlen och kanske några fåglar. Ibland när Arshish var hemma kunde Shasta säga: O min far, vad ligger bortom den där kullen? Och om fiskaren var på dåligt humör gav han Shasta ett par örfilar och sade åt honom att sköta sitt. Men var han fridsam till sinnes, kunde han säga: O min son, låt inte dina tankar förvillas av gagnlösa frågor. Ty en av våra skalder har sagt: Att idogt sköta sitt arbete är roten till välstånd, men den där ställer frågor, som icke angår honom, styr dårskapens skepp mot armodets undervattensrev. Shasta trodde att kullen dolde en underbar hemlighet, som hans far inte ville att han skulle lära känna. Men i själva verket sade fiskaren så därför att han inte visste vad som fanns bortom kullen. Och inte brydde han sig

om det heller. Han var en mycket praktisk man. En dag nalkades söderifrån en främling som var olik alla andra män Shasta hade råkat. Han red på en kraftig apelkastad häst med fladdrande man och svans, och stigbyglar och remtyg var silverbeslagna. En hjälmpigg stack upp från hans silkesturban, och han bar brynja. Vid sidan hade han en kroksabel, en rund sköld med bronsbucklor hängde på hans rygg, och i höger hand höll han en lans. Vad som förvånade Shasta var man- 12 nens skägg det var rödfärgat och krusigt och glänste av välluktande olja. Men av den gyllene ringen kring främlingens nakna arm förstod Arshish att han var en tarkan eller hövding, och han kastade sig på knä och böjde sitt huvud tills skägget snuddade vid marken och gjorde tecken åt Shasta att göra likadant. Främlingen bad om husrum för natten, och fiskaren 13 vågade naturligtvis inte säga nej. Det bästa huset förmådde dukades fram åt tarkanen (som inte tyckte det var så värst mycket att komma med), och som alltid när fiskaren hade gäster slängde han åt Shasta en brödkant och körde ut honom. Vid dessa tillfällen brukade Shasta smyga in till åsnan i det lilla halmtäckta stallet och sova där. Men ännu var det alldeles för tidigt att krypa till kojs, och Shasta, som aldrig hade fått lära sig att det är fult att tjuvlyssna, satte sig vid stugväggen och tryckte örat mot en springa för att höra vad de vuxna talade om. Och detta är vad han hörde. Hör, o min värd, sade tarkanen, jag är hågad att köpa gossen du har i ditt hus. O min herre, svarade fiskaren (och den inställsamma tonen sade Shasta att ett sniket uttryck måste ha spritt sig över hans ansikte), vilket pris skulle väl kunna förmå din tjänare hur fattig han än är att sälja sitt enda barn, sitt eget kött och blod, som slav? Har icke en av skalderna sagt: Kärlek till barn och barnbarn är starkare än soppa, och ättlingar kostbarare än ädla stenar? Må vara, svarade gästen torrt. Men en annan skald har sagt: Den som söker föra den skarpsinnige bakom ljuset blottar sin egen rygg för piskan. Besudla inte din åldrade mun med lögner. Gossen är uppenbarligen icke din son, ty din hy är lika mörk som min, men gossen är ljushyllt och ljushårig likt de fördömda men vackra barbarer som bor i de fjärran Nordanlanden. Hur rätt hade icke den som sade att svärd kan pareras med sköldar, men vishetens öga genomtränger 14 varje försvar! svarade fiskaren. Så vet då, o min höge gäst, att jag på grund av min stora fattigdom aldrig har haft råd att gifta mig och inte har några barn. Men samma år, då Tisrock (må han leva i evighet) började sin lysande och välsignelsebringande regering, hände det

sig en natt när månen var full att det behagade gudarna att beröva mig min sömn. Jag steg därför upp från min bädd i kojan här och gick ner till stranden för att vederkvicka mig med att blicka ut över vattnet och månen och inandas den svala luften. Och med ens hörde jag ljudet av årtag över vattnet och ett svagt skrik. Och en stund senare förde vågorna i land en liten båt med en man förtärd av hunger och törst, en tom vattensäck och ett litet barn. Mannen måste ha dött strax innan, för han var ännu varm, men barnet levde. Troligen, sade jag för mig själv, har de olyckliga varelserna lyckats rädda sig vid ett stort fartygs förlisning, mannen har avstått från föda och vatten för att hålla barnet vid liv, och i sin outgrundliga visdom har gudarna låtit honom förgås med land i sikte. Väl vetande att gudarna alltid belönar den som tar sig an en nödställd medmänniska och dessutom driven av medlidande, ty din ödmjuke tjänare är en man med ömt hjärta Spar alla tomma ord till ditt eget pris, avbröt tarkanen. Det räcker med att veta att du tog barnet och att du har låtit honom arbeta ihop tio gånger värdet av hans dagliga bröd, som var och en kan se. Säg mig nu utan tövan vilket pris du begär för honom, för din talträngdhet tröttar mig. Som du själv så skarpsinnigt påpekat kan pojkens 15 arbete icke skattas nog högt, svarade Arshish. Det måste tas med i beräkningen då priset fastställs. För om jag säljer pojken måste jag antingen köpa eller leja en annan att uträtta hans sysslor. Jag bjuder femton halvmånar för honom, sade tarkanen. Femton! utbrast Arshish med en röst som var något mitt emellan en gnäggning och ett skrik. Femton! För min ålderdoms stöd och mina ögons ljus? Håna inte mitt gråa skägg, store tarkan! Mitt pris är sjuttio halvmånar. Då reste sig Shasta och smög bort. Han hade hört allt han ville höra, för han hade ofta lyssnat när männen köpslog i byn och visste hur det gick till. Han var säker på att Arshish slutligen skulle sälja honom för mycket mer än femton halvmånar och mycket mindre än sjuttio men att Arshish och tarkanen skulle behöva timmar för att nå en överenskommelse. Du ska inte tro att Shasta kände det som du eller jag skulle ha gjort om vi just hade hört våra föräldrar tala om att sälja oss som slavar. För det första var hans liv redan nu föga bättre än en slavs det kunde ju rentav hända att den ståtlige främlingen på den stora hästen skulle bli snällare mot honom än Arshish. Och för det andra hade historien om hur Arshish hade hittat honom i båten fyllt honom med upphetsning och en känsla av lättnad. Han hade ofta haft samvetskval för att han hur han än försökte inte kunde älska fiskaren, och han visste att en son bör älska sin far. Och nu var han tydligen inte alls släkt med Arshish! Det lyfte en stor sten från

16 hans bröst. Jag kan ju vara vem som helst! tänkte han. Jag är kanske rentav son till en tarkan eller till Tisrock (må han leva i evighet) eller till en gud! Han stod på grässlänten framför stugan när han tänkte det där. Skymningen föll nu hastigt, och en och annan stjärna började redan tindra, men i väster syntes ännu solnedgångens sista strålar. Inte långt ifrån honom stod främlingens häst, löst bunden vid en järnring i åsnestallets vägg, och betade. Shasta gick bort till hästen och klappade den på halsen. Den fortsatte att rycka upp gräs utan att ta notis om honom. Så slogs Shasta av en annan tanke. Undrar vad för slags man den där tarkanen är, sade han högt. Vilken lycka om han vore snäll! Somliga slavar i mäktiga herrars hus har nästan ingenting alls att göra. De bär fina kläder och får kött att äta varje dag. Han kanske tar mig med ut i kriget, och en vacker dag kanske jag räddar hans liv i en drabbning och så ger han mig fri och tar mig till sig som sin son och skänker mig ett slott och en stridsvagn och en rustning. Fast han kan förstås också vara elak och grym. Han kanske slår mig i bojor och sätter mig att arbeta på åkrarna. Å, om jag bara visste! Hur ska jag få reda på det? Hästen här vet det förstås. Om han bara kunde tala! Hästen hade lyft huvudet. Shasta strök hans silkeslena nos och sade: Å, vad jag önskar att du kunde tala, pållen min! I nästa sekund trodde han att han drömde, för klart och tydligt fast med mycket låg röst sade hästen: Det kan jag ju. 17 Shasta stirrade in i hästens stora ögon. Hans egna blev nästan lika stora av förvåning. Hur i all världen har du lärt dig tala? frågade han. Sch! Inte så högt, svarade hästen. I det land jag kommer ifrån kan nästan alla djur tala. Vad är det för ett land? undrade Shasta. Narnia, svarade hästen. Det lyckliga landet Narnia de ljungbevuxna bergens och de timjandoftande hedarnas Narnia, de många flodernas, de lummiga dalarnas, de mossklädda grottornas Narnia och de djupa skogarnas som ekar av dvärgarnas hammarslag. Å, Narnias klara friska luft! En timme i Narnia är bättre än tusen år i Calormen. Han slutade med en gnäggning som lät som en suck. Hur har du kommit hit? sade Shasta. Bortrövad, sade hästen. Stulen, tillfångatagen vilket du vill. Jag var bara ett föl på den tiden. Min mor varnade mig för att ströva söderut in i Arkenland och längre ändå, men jag lyssnade inte på det örat. Och vid lejonets man, jag har fått plikta för min dårskap. Alla dessa år har jag varit människors slav och dolt min rätta natur och låtsats vara stum och själlös som deras hästar.

Varför talade du inte om för dem vem du var? För att jag inte är så dum. Hade de uppdagat att jag kunde tala, skulle de ha visat mig på marknader och bevakat mig noggrannare än nånsin. Min enda chans att fly en dag skulle ha varit borta. Och varför, började Shasta, men hästen avbröt honom. Hör på, sade han, vi får inte spilla tid på dumma 18 frågor. Du ville veta hurdan min herre, den store tarkanen Anradin, är. Så vet då: han är en ond människa. Mot mig är han inte alltför svår, för en stridshäst kostar för mycket för att man ska våga behandla honom illa. Men bättre vore för dig att dö i denna natt än att bli människoslav i hans hus i morgon. Då är det nog bäst jag rymmer, sade Shasta och blev mycket blek. Ja, förvisso, sade hästen. Men varför inte rymma tillsammans med mig? Tänker du också rymma? sade Shasta. Ja, om du följer med mig, svarade hästen. Det kan bli bådas vår räddning. Du förstår, om jag flyr utan ryttare, kommer alla som får syn på mig att säga: Titta, en bortsprungen häst! och sätta efter mig det fortaste de kan. Med en ryttare på ryggen har jag en chans att klara mig. Och det är så du kan hjälpa mig. Du å andra sidan skulle inte komma särskilt långt på dina ynkliga två ben (vilka löjliga ben människorna har!) innan du blev upphunnen. Men sitter du på min rygg, lämnar du alla hästar i detta land bakom dig. Och det är så jag kan hjälpa dig. Från det ena till det andra, du kan väl rida? Så klart, sade Shasta. Jag har ju ridit på åsnan. Ridit på vad då? genmälde hästen föraktfullt. (Det vill säga det var vad han hade tänkt säga. I själva verket lät det som ett gnägg: Ridit på hi-hi-hi-hi-hi-hi? Hästar som kan tala blir alltid mera hastiga i rösten när de är förnärmade.) Du kan alltså inte rida, fortsatte han. Det var för- 19 argligt. Det betyder att jag blir tvungen att lära dig på vägen. Du kan väl åtminstone falla av? Det kan väl alla, sade Shasta. Jag menar, kan du falla av och resa dig utan att gråta och sitta upp igen och falla av igen och ändå inte bli rädd för att falla av? Jag jag ska försöka, sade Shasta. Stackars lilla krake, sade hästen i vänligare ton. Jag glömmer att du bara är ett föl. Vi ska nog göra en skicklig ryttare av dig med tiden. Och nu måste vi överlägga. Vi kan inte ge oss av förrän de där båda i stugan har somnat. Till dess kan vi göra upp en plan. Min tarkan är på väg norrut till den stora staden Tashban och Tisrocks hov

Hör du du, sade Shasta i ganska bestört ton, borde du inte säga Må han leva i evighet? Varför det? svarade hästen. Jag är en fri narnier. Varför skulle jag tala slavars och dårars språk? Jag vill inte att han ska leva i evighet, och jag vet att han inte kommer att leva i evighet, vare sig jag vill det eller inte. Jag ser att också du stammar från de fria Nordanlanden. Bort med allt dumt calormenskt tal oss emellan! Och nu till våra planer! Som jag nyss sa är min människa på väg norrut till Tashban. Då är det väl bäst att vi tar vägen mot söder? Jag tror inte det, sade hästen. Du förstår, han tror att jag är stum och själlös som andra hästar. Om jag vore det skulle jag ge mig raka vägen hem till stall och hage, så fort jag slapp lös, tillbaka till hans slott som ligger två dagsleder söderut. Det är där han kommer att 20 leta efter mig. Han skulle aldrig drömma om att jag hade gett mig av norrut. Och dessutom kommer han säkert att tro att någon i byn här intill såg honom rida förbi, följde efter oss hit och stal mig. Hurra! sade Shasta. Då drar vi mot norr. Jag har längtat dit i hela mitt liv. Intet under, sade hästen. Det beror på blodet som rinner i dina ådror. Jag är säker på att du är av äkta Narnia-stam. Men du får inte prata så högt. Nu bör de snart ha somnat. Jag kan krypa dit och höra efter, sade Shasta. En utmärkt idé, sade hästen. Men var försiktig så att de inte upptäcker dig. Det var mycket mörkare nu och alldeles tyst frånsett bruset från vågorna som slog mot stranden, och det hörde Shasta knappast, för han hade hört det dag och natt så länge han kunde minnas. Ljuset i stugan var släckt. Han lyssnade vid dörren inte ett ljud. Och när han gick runt till det enda fönstret hörde han efter ett par sekunder det välkända ljudet av fiskarens pipande snarkningar. Underligt att tänka på att han om allt gick bra aldrig skulle få höra det mer. Han kände sig lite sorgsen, men mycket mindre sorgsen än han var glad. Han höll andan och smög tyst bort över gräset och fram till åsnans stall och trevade sig fram till den plats där han visste att nyckeln var gömd. Han öppnade försiktigt dörren och hittade hästens sadel och remtyg, som hade låsts in där för natten. Han böjde sig fram och kysste åsnan på nosen. Det är synd att vi inte kan ta dig med oss, sade han. 21 Äntligen! sade hästen när Shasta kom tillbaka. Jag började just undra vart du hade tagit vägen. Jag hämtade dina saker i stallet, svarade Shasta. Skulle du kunna tala om för mig hur man sätter på dem? Den närmaste kvarten hade Shasta det knogigt. Hela

tiden måste han undvika att klirra med stigbyglar och betsel, och hela tiden sade hästen saker som Dra åt sadelgjorden lite bättre eller Det sitter ett spänne längre ner eller Du får korta av stigbyglarna en bra bit. När allt var klart sade hästen: Vi är tvungna att ha tyglar för syns skull, men akta dig för att använda dem! Bind fast dem vid sadelknappen, mycket löst så att jag kan göra vad jag vill med huvudet. Och kom ihåg rör dem inte! Vad ska de då vara till? undrade Shasta. I vanliga fall är de till för att styra mig, svarade hästen. Men eftersom jag tänker sköta allt styrande på den här färden själv, så är du så god och håller fingrarna borta. Och en sak till. Du understår dig inte att hugga tag i manen på mig! Ja, men om jag inte får hålla i tyglarna och inte i manen, hur ska jag då hålla mig fast? frågade Shasta. Med knäna, svarade hästen. Det är hemligheten med gott ryttarskap. Knip åt med knäna så hårt du vill, sitt rak i sadeln, rak som en eldgaffel, och håll in armbågarna. Apropå det, var har du gjort av sporrarna? Satt dem på mig förstås, sade Shasta. Så mycket vet jag i alla fall. Då kan du ta av dig dem och lägga dem i sadelväs- 22 kan. Vi kanske kan sälja dem när vi kommer till Tashban. Är du klar? Då tror jag du kan sitta upp. O, så förskräckligt hög du är! flämtade Shasta efter ett första misslyckat försök. Jag är häst, det är förklaringen, blev svaret. Fast så som du försöker klättra upp på mig, skulle man kunna tro att jag var en höstack! Så där ja, det var bättre! Håll dig nu rak och glöm inte vad jag sa om knäna! Tänka sig jag som har lett kavalleriattacker och vunnit kapplöpningar ska nu dras med en potatissäck som du i sadeln! Just snyggt! Ja, då ger vi oss väl av då. Han småskrattade, inte ovänligt. Och han tog det faktiskt mycket försiktigt i början. Först gick han ner till den lilla floden som rann ut i havet alldeles nedanför fiskarstugan och var mycket noga med att lämna kvar tydliga hovspår riktade söderut i gyttjan. Men så fort de var mitt ute i vadstället vände han uppåt floden och vadade i den ända tills de hade kommit nästan hundra meter längre inåt land. Då valde han ut ett stenigt ställe på flodstranden, där inga hovspår syntes, och fortsatte så på norra sidan. Han skrittade vidare mot norr tills stugan, trädet, åsnestallet och havsviken allt som hade varit Shastas värld hade försvunnit utom synhåll i det gråa sommarnattsmörkret. De hade nu kommit uppför sluttningen och stod på åsens topp den ås som hade varit gränsen för Shastas värld. Shasta kunde inte se vad som låg framför dem, men det verkade vara en vid, gräsbevuxen hed. Den såg oändlig ut, vild och enslig och fri.

Hoppla! sade hästen. Utmärkt mark för galopp! 23 O! sade Shasta. Inte än! Jag kan ju inte snälla Häst förlåt, men jag vet inte vad du heter? Brihi-hinni-brinni-hohi-ha, sade hästen. Det kommer jag aldrig att kunna lära mig, sade Shasta. Får jag säga Bri? Om det är det bästa du kan åstadkomma, så får du väl göra det, sade hästen. Och vad ska jag kalla dig? Jag heter Shasta. Shasta? sade Bri, det var verkligen ett krångligt namn. Men nu till galoppen. Det är mycket lättare än att trava, ska du veta, för du behöver inte rida lätt. Knip åt med knäna och se rätt fram mellan öronen på mig. Titta inte ner i marken! Om det känns som om du skulle falla av, så knip åt ännu hårdare med knäna och håll dig ännu rakare. Klar? Välan då: till Narnia och Nordanlanden!