Palatsmordet Jan Mårtenson er en svensk diplomat, født Jan Mårtenson, født 1933 i Uppsala, også kjent som forfatter av blant annet kriminalromaner. I flere av hans bøker figurerer den fiktive antihelten og antikvitetshandleren «Johan Kristian Homan». Egentlig er det ikke skikkelig krim han skriver, på ingen måte Nordic Noir, men en variant av tradisjonen til Agatha Christie og P. D. James sjanger omtalt som WHODUNIT HVEM gjorde det. Vi tas med til Stockholms muséer, palasser, restauranter med fargerike beskrivelser av måltider, interiører og kunst. Litt gubbete, men passe politisk ukorrekte, kommentarer til verdenssituasjonen, men også underfundige observasjoner over hverdagen og hva forskningen sier. I Palatsmordet blir to kunsthistorikere etter hvert myrdet. Vi kommer inn på en stor gruppe som deltok på et seminar eller har interesse for den kjente arkitektfamilien Tessin. Etter to drap blir vår helt (som ikke skulle blande seg opp i et dette drama ha uforvarende har havnet opp i) invitert til lunsj av sin kunde og nabo i Gamla Stan. Jeg leser fra kapittel 9 i Palatsmordet, utgitt 2009. Dere må unnskylde min svenske uttale, men jag forsöker endå!
Jag tänkte på Fantomen på Stora Operan när jag tittade upp i taket. De enorma ljuskronorna där glasprismorna blänkte såg ut att väga ton. Det var bara att hoppas att de var ordentligt upphängda. I taket dominerade en stor plafondmålning där änglar blåste basun, omgivna av rader av något slags mytologiska figurer. Åtminstone såg de ut så på håll. I fonden höjde sig fyra korintiska kolonner, förgyllda, liksom interiören i övrigt. Väggarna täcktes av höga, breda speglar. Stolarnas klädsel var röd, liksom mattan. Den stora salen var utformad i en osannolik blandning av olika stilar och epoker, där en överlastad 1800-talsbarock dominerade. Nicodemus Tessin, både den äldre och den yngre, skulle vänt sig i sina gravar. Fast det var kanske ett förhastat omdöme. Som all annan arkitektur var väl den stora salen ett uttryck för tidens smak när den tillkom. Jag satt vid ett runt bord med vit duk, ett av många, i den stora Spegelsalen på Grand Hôtel. Det är möjligt att spegelsalen i Versailles hade föresvävat arkitekten. I så fall var det bara namnet som förenade. Stockholms Rotaryklubb, Sveriges äldsta, hade sitt traditionella tisdagsmöte och en god vän hade bjudit in mig som gäst, Hans Hedberg, arkitekt och gammal kund. Han är granne till mig, bor om hörnet på Själagårdsgatan. Har en stor arkitektbyrå och är inne, får prestigefyllda uppdrag till officiella byggnader typ museer och bibliotek. Han är också inkopplad på den nya Slussen. Och ibland tittar han in i min affär, för trots sin modernistiska inriktning är han intresserad av 1700-talet. Hans våning är stramt funktionalistiskt inredd med hypermoderna möbler som han blandat upp med antikviteter. En gustaviansk byrå, som han köpt av mig, står mellan två älgskinnsfåtöljer av Mats Theselius. Inte direkt någonting att mysa i, men när jag senast såg ett exemplar på Auktionsverket hade det gått för 96 000 kronor. Mitt emot, på den andra långväggen, fanns ett plåtskåp, ett slottsskåp av Jonas Bohlin, mellan två rokokostolar, klädda i färgsprakande mönster. Hans hade också föreslagit att jag skulle bli medlem i Rotary, men jag hade tvekat.
Är inte det en gubbförening där en massa höjdare kokar ihop olika soppor och dunkar varann i ryggen, högt över vanliga medborgares huvuden? Gosse, gosse. Du är ett offer för vänstermurvlarna, hade han sagt på sitt breda dalmål. Kvinnor är medlemmar och vi är världens största lunchuniversitet. Hur då? Rotary finns i nästan alla länder utom förr i tiden i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Det säger ju en del. Och vid varje lunchmöte en gång i veckan har vi intressanta föredrag av framstående talare i alla tänkbara ämnen, från transplantationer till yttre rymden. Och Rotarys motto är att tjäna, service above self, att ställa upp i samhället. Vi har exempelvis samlat in miljarder för en global vaccinationskampanj mot polio och det har bidragit till att sjukdomen nästan är utrotad. Mycket går också exempelvis till ungdomsverksamhet och vår klubb stöder både Stadsmissionen, Fryshuset och Frälsningsarmén och vi har projekt i olika skolor i Baltikum. Det hade jag ingen aning om. Jag förstår det. Vi är dåliga på PR och goda nyheter intresserar inte media. Men häng med nån gång så får du se själv. Och nu hade jag gjort det, hängt med. Vi var väl ett femtiotal personer vid de runda borden i Spegelsalen. Jag satt mellan Hans Hedberg och Klas-Göran Carlsson, en rundnätt intendent på Arkitekturmuseet. Mitt emot mig fanns en gladlynt kvinnlig kyrkoherde i knallrött och svart bredvid en pensionerad flyggeneral och en ung kille från Fryshuset. Ett kulturråd från Svenska Institutet satt också vid vårt bord liksom en tjej från Bosnien som sysslade med integrationsfrågor på någon ideell organisation. En intressant blandning, tänkte jag. Här fanns tydligen alla sorter och det var bara vid mitt bord. Här ser du att det inte råder nått gubbvälde, sa Hans och log. Vi träffas, trivs, äter hyggligt och lyssnar på ett intressant föredrag. Och vi diskuterar olika hjälpprojekt och andra aktiviteter som vi kan engagera oss i, som exempelvis Läkare utan gränser. Så det finns inte mycket plats för samhällsomstörtande verksamhet och kapitalistiska konspirationer.
Han skrattade och slog upp vatten åt mig ur den höga karaffen. Vi fick fisksoppa med vitlöksdoftande aioli och sallad. Det var självservering och jag hade köat i god demokratisk ordning för min portion Det var Hans Hedberg, arkitekten som var morderen. Motivet var som vanlig sjalusi. Bent Aaby Arkitekt
Palatsmordet (2009) "En sak ska du ha klart för dig, att om du fortsätter på det här viset så kommer det att gå illa för dig. Jävligt illa. Åt helvete rent ut sagt. Det ska jag se till." När gräddan av landets konsthistoriker under ett symposium kring familjen Tessin vädrar sina synpunkter är stämningen allt annat än hjärtlig, det får snart antikhandlare Johan Kristian Homan erfara. Läs mer: http://www.homansallskapet.se/ l