Mot. 1971:659 7 Nr659 av herr MöUer i Göteborg om rätt för makar att anta hustruns släktnamn, m. m. "När utskottsmajoriteten vill gå ännu ett steg längre - och ett långt steg längre - och begär utredning med syfte att skapa en ordning som går ut på att mannen skall kunna efter blott och bart en anmälan förvärva hustruns släktnamn - givetvis med hennes samtycke - kan jag inte vara med längre. Det får ju vara någon ordning på torpet!" Ur riksdagsdebatten 1963 om förslaget till namnlag. När riksdagen 1963 behandlade förslaget till namnlag ansåg utskottet att makar gemensamt skulle kunna få antaga hustruns släktnamn såsom makarnas gemensamma. På grund av systematiska och lagtekniska skäl hade utskottet inget omedelbart förslag utan begärde utredning om hur detta i alla detaljer skulle fastläggas. Dessvärre förlorade utskottsmajoriteten i riksdagen. Ett annat förslag från namnrättskommitten att makarna genom gemensam anmälan skulle kunna låta kvinnans efternamn - om det vore ett annat än mannens - bli barnets efternamn, fördes inte fram i propositionen. Även på denna punkt skedde alltså en ändring till kvinnans nackdel - men även till mannens nackdel såsom framgår nedan. Sedan dess har könsrollsdebatten och den allmänna inställningen om lika rättigheter för man och kvinna vuxit i styrka. Namnlagen har nu också varit i tillämpning i över sju år. Patent- och registreringsverket skriver i petita för l 971 /72 att under dess planeringsperiod 1970/71-197 5/76 bör en översyn av namnlagen komma till stånd. Tiden är minst sagt mogen för att som huvudprincip en likaställning i namnhänseende beredes personer som ingår äktenskap. l. Hustruns släktnamn bör kunna användas såsom makarnas gemensamma. Kvinnan kan vid ingående av äktenskap anta mannens efternamn eller behilla sitt eget, men även när båda makarna så önskar kan de inte båda erhålla kvinnans efternamn. Om en man heter Svensson och en kvinna Rosengren måste de efter giftermål båda heta Svensson, eller
Mot. 1971 :6S9 8 Svensson respektive Rosengren. Namnet Rosengren är som släktnamn uteslutet för dem båda gemensamt. (Det finns möjlighet till speciellt ansökningsförfarande, men då hindrar rigorösa namnskyddsbestämmelser ofta namnbyte.) Detta är en olämplig princip ur likställighetssynpunkt. Det har också nackdelar ur praktiska synpunkter. Kvinnans namn kan vara mer särskiljande än mannens, men ändå kan hennes efternamn inte genom anmälan få bli makarnas gemensamrna efternamn. Hur angeläget det kan vara för makarna att vid giftermål kunna välja att bära kvinnans efternamn visar undersökningar om olika namns föreko mst. Den av namnrättskommittl!n återgivna frekvensutredningen från slutet av 1950-talet gav tiu resultat (Göteborg inte inräknat) att de 19 vanligaste son-namnen bars av ungefär 2/5 av befolkningen. Vanligast var Andersson, som bars av 380 000, därefter kom Johansson med 365 000, Karlsson med 335 000 och Nilsson med 225 000. Detta visar hur synnerligen angeläget det kan vara att två blivande makar skall kunna få välja det mer särskiljande namn som kvinnan ofta bär. Om mannen ges rätt att anta kvinnans flicknamn, ifall hon vid äktenskap behåller detta, bleve det inte vanligare att två gifta personer bär olika namn, utan tvärtom ovanligare, Behåller kvinnan sitt flicknamn skulle i exemplet jag anfört mannen komma att heta Svensson och kvinnan Rosengren, medan enligt förslaget här och om herr Svensson så önskar i stället båda skulle heta Rosengren, Det betyder ökad namnlikhet i familjen. Några för den principiella frågan mindre viktiga specialfall behandlas nedan i indragen text. Naturligtvis måste en spärr skapas så att inte båda parterna vid giftermål byter efternamn till att bli den andres tidigare efternamn. Om de väljer att inte var och en behålla sitt tidigare efternamn, bör regeln vara att förutsättningen för att kvinnan skall få anta mannens efternamn är att han behåller det, liksom att förutsättningen för att mannen skall få anta kvinnans flicknamn är att hon behåller detta. l det rena undantagsfall där parterna på så sätt är oense om vilket efternamn de båda skall bära, att mannen i det anförda exemplet önskar att båda skall heta Rosengren medan kvinnan anser att båda skall heta Svensson, måste en schablonprincip tillämpas om att ettdera av kontrahenternas efternamn får väljas med företräde. Beträffande rätt att senare under äktenskapet antaga sin makes eller makas efternamn, liksom möjligheter att efter skilsmässa eller dödsfall få återta sitt efternamn före äktenskapet, bör regler motsvarande som för närvarande gäller för kvinnans del kunna tillämpas.
Mot. 1971 :659 9 Komplikationer torde inte uppstå på grund av s. k. tilläggsnamn (dvs. i den fråga som här behandlas möjligheten för kvinnan alt bära ett efternamn före det egentliga, sista efternamnet, vilket egentligen benämnes släktnamn). Tilläggsnamnet kan nu skrivas in eller strykas på begäran av kvinnan till pastorsexpedition. För barns släktnamn innebär tilläggsnamn inte heller extra problem, eftersom det. är släktnamnet som tillfaller dem. Däremot borde mannen få rätt att på samma sätt som kvinnan få anta tilläggsnamn. Hon har i det anförda fallet enligt nuvarande bestämmelser rätt att kalla sig Rosengren Svensson. l det fall då makarna enligt detta motionsförslag gemensamt antar namnet Rosengren som släktnamn vid äktenskapets ingående, borde maken enligt motsvarande princip genom anmälan kunna få kalla sig Svensson Rosengren. Av affärsmässiga eller andra skäl kan han givetvis vilja i viss mån ha kvar sitt tidigare namn, trots att han som släktnamn ändock föredrar Rosengren. Motiveringen för att så bör kunna ske är alltså densamma som hittills givit denna rätt till kvinnan. l' Att överse regler i namnhänseende ingår varken i den familjerättsliga kommittl!ns eller i den familjepolitiska kommittens uppdrag. Familjerättsliga kommitten må enligt direktiven "ta upp även andra familjerättsliga frågor till övervägande" men någon avsikt att ta upp namnfrågor har inte förelegat inom kommitten. I denna fråga är det av vikt att till slut citera ur Fredrika-Bremer Förbundets otvetydiga yttrande år 1960 över namnrättskommittens förslag. Däri hävdas att det förefaller "ologiskt och oriktigt och föga i överensstämmelse med förslagets individualistiska grundsyn att icke på motsvarande sätt redan vid äktenskapets ingående även hustruns namn kan godkännas som gemensamt namn för makarna. Fredrika-Bremer Förbundet påpekade redan i sitt yttrande 1921 att det kan föreligga ett intresse för mannen att få hustruns namn godkänt för sig, om exempelvis hans namn är ett vanligt och hennes ett särskiljande. En sådan möjlighet skulle vara i god överensstämmelse med en av de vägledande grundprinciperna i förslaget, nämligen att den enskildes namn i lika mån är ett uttryck för hans personlighet som för samhörigheten med familjen, en princip som givetvis bör gälla i lika hög grad oavsett namnet är mannens eller kvinnans." 2. Formerna bör ändras f ör bibehållande av flicknamn (resp. "pojknamn") Det ovanstående gällde de bristfälliga möjligheterna att vid giftermål antaga endera partens släktnamn som det gemensamma. Men också själva förfarandet bör ändras. Den nuvarande namnlagen
Mot. 1971 :659 lo har som nämnts bestämmelsen att kvinnan kan få behålla sitt flicknamn. I stället för att som nu kvinnan måste göra anmälan för att få behålla detta, borde regeln bli att vardera parten behåller sitt efternamn, om inte gemensam anmälan görs att endera efternamnet skall bli bådas gemensamma. Mot detta kan knappast anföras att hittills antalet kvinnor som behållit sitt flicknamn inte varit stort. Ty det beror delvis på den nuvarande konstruktionen. I en utmärkt hörnartikel i Dagens Nyheter den 6/ 2 1970 skrev Åke von Zweigbergk: Kvinnan måste bestämma sig senast vid vigseln, och sedan lysning upphört att vara obligatorisk kan betänketiden bli mycket kort. Just då kan kvinnan dra sig för att framställa krav på eget släktnamn, något som kanske mannen uppfattar som att hon tvivlar på äktenskapets hållbarhet. Huvudskälen för att kvinna normalt får behålla sitt släktnamn vid äktenskap anser jag vara : a) De kvinnor som nu ingår äktenskap har i allmänhet yrkesarbete eller håller på med yrkesutbildning, och de räknar sällan med att bli hemmakvinnor i och med giftermålet. En fördel att behålla det namn under vilket man blivit känd i yrket. b) Risken för att äktenskap slutar med skilsmässa är rätt sto r. I en sådan situation har hustrun fördel av att ha behållit sitt släktnamn. c) Regeln ger större jämlikhet mellan olika samlevnadsformer. Det förefaller mig därför rimligt att namngemenskap mellan makarna bara uppkommer om de båda önskar det och gör vederbörlig anmälan. Det bör kunna ske inte bara då äktenskapet ingås, utan också senare. Det som i sådana fall bör kunna ske är givetvis att antingen mannen antar kvinnans släktnamn eller att kvinnan antar mannens. Om det är så att folk nästan genomgående vill gemensamt bära mannens efternamn, innebär de i denna motion föreslagna, nya reglerna - att även kvinnans flicknamn skall kunna bäras gemensamt och att särskild anmälan måste ske för ändring av efternamn vid giftermål - ingen nämnvärd ändring av nuvarande läge. Om det däremot är så att maken i framtiden i stor utsträckning vill kunna få bära kvinnans tidigare efternamn gemensamt med henne, eller kvinnan i ökad utsträckning vill behålla sitt flicknamn om förfarandet härfö r ändras, så talar starka skäl för att ändra reglerna. Tvingande regler mot folks vilja bör om möjligt undvikas, i synnerhet när de verkar diskriminerande.
Mot.l971 : 659 Il 3. För barn bör moderns efternamn kunna f å antagas. I namn rättskommittens förslag ingick också följande lagtext: " Barn i äktenskap må efter anmälan antaga moderns släktnamn såsom ogift." Denna bestämmelse, som skulle göra det möjligt för makarna i äktenskap att gemensamt bestämma vilkendera makens efternamn som är lämpligast, bortföll i propositionen. Men det kan vara mycket angeläget, i fall då mannen t. ex. av yrkesskäl definitivt önskar bibehålla sitt namn, att makarna får rätt att gemensamt besluta att ge barnet moderns släktnamn såsom ogift, ett namn som kan vara vida mer särskiljande än mannens. Den alltmer omfattande likaprincipen i könsrollshänseende och den nuvarande huvudmålsättningen att i olika sammanhang låta kontrahenterna i ett äktenskap gemensamt få bestämma i olika angelägenheter gör förslaget ännu mer slagkraftigt än då frågan behandlades för åtta år sedan och namnrättskommitten redan då förordade det. Med hänvisning till ovanstående hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om antingen utredning eller omedelbart förslag rörande dels rätt för makar att antaga hustruns släktnamn såsom makarnas geme:1..amma, dels rätt för vårdnadshavare att genom anmälan låta barn i äkte nskap få antaga mo derns släktnamn såsom ogift, dels regler som i e nlighet med ovanstående ändrar förfarandet för bibehållande av flicknamn etc. vid äktenskaps ingående. Stockholm den 27 januari 1971 BIRGER MÖLLER (fp) i Göteborg