13(2) Daphne 41 Erik Almquists kommentar till en artlista från Enköpingstrakten 1973 GUNNAR ERIKSSON E rik Almquist (1892-1975), den välkände fältbotanisten och författaren till floror över bland annat Uppland och Stockholmstrakten, var in i det sista intresserad av att komplettera sin bild av Upplandsfloran, kanske med avsikten att publicera ett supplement med uppdaterade utbredningskartor från hans monumentala avhandling Upplands vegetation och flora (Almquist 1929). Jag hade det stora nöjet att lära känna honom en smula sedan han bosatt sig i Uppsala efter pensioneringen som lektor vid läroverket i Eskilstuna. Bekantskapen förmedlades främst av min egen kemilärare från skolåren i Ludvika, Gunnar Björkman (1898-1971), lektor i biologi och kemi vid läroverket där. Också Björkman var en vida känd fältbotanist och räknades till det särskilda slags skarpsynta botanister som på den tiden kallades "loögda". Vi hade blivit vänner genom mitt amatörbotaniska intresse, värmt av den 1949 utkomna Dalafloran, ännu ett av Erik Almquists betydelsefulla verk (Eriksson 1990). Som framgår av nedan publicerade dokument hade Björkman ett intresse också för Upplandsfloran, och han hade särskilt tagit ansvar för Erik Almquist i typisk almquistsk fältmundering (vårversion) bland fältsippor på Kyrkåsen i Enköping. Fotografen kan vara Harald Berg.
42 Daphne 2002 Skoklosterområdet i det mångåriga projekt som utmynnade i Flora upsaliensis (Almquist 1965). Sedan jag på 60-talet bosatt mig i Enköping, utrustad med bil, hade jag glädjen att några gånger få bjuda Almquist på exkursioner i denna trakt, som hörde till dem som han haft möjlighet att uppmärksamma minst i sitt floristiska arbete. Det blev under dessa givande utflykter klart för mig, att Almquist gärna tog emot nya fynduppgifter, trots att han främst odlade sitt specialintresse hökfibblorna. Tillsammans med min Uppsalavän Ingvar Nordin (kallad "IN" nedan), senare lektor vid Botaniska trädgården i Göteborg och ofta synlig i Daphnes systerorgan Vrivrånge, och min botaniske Enköpingskamrat Harald Berg ("HB"), gjorde jag många utflykter kring Enköping. Ibland deltog också Einar Kjellén, Grillby ("EK"), mest känd för sin upptäckt av hällristningsområdet sydost om Enköping med Brandskogsskeppet. Det ledde till att Harald och jag beslöt att upprätta ett kortre- gister över våra fynd, och i tidens fullbordan kunde jag överlämna en fyndlista till Almquist, grundad på ett urval som främst tog fasta på arter som i Almquists Upplandsflora hade få eller inga kartprickar eller omnämnanden från sydvästra delen av vårt landskap. Det tackbrev som vår lista resulterade i återges nedan. Det kan förtjäna att tryckas, eftersom det ger en uppfattning om Erik Almquists värdering av vissa uppländska arters utbredning i ett tidsperspektiv. Men det ger också en levande bild av en numera sällsynt personlighetstyp som slår igenom alltifrån de bevarade pluralformerna på verben till den sirliga och värmande artighet med vilken han behandlar en enkel amatör. En efterföljande kommentar tar upp de fynd från vår lista som avhandlas i brevet och anger där så är möjligt artens nuvarande status på lokalen eller i distriktet. Även annat kommenteras som synes kräva kommentar, allt i den ordningsföljd som själva brevet anvisar. Uppsala 12.3.1973 Broder! Äntligen är jag nu klar med tilläggen till Enköpingsfloran, som Du hade vänligheten att sända mig som ett slags julklapp. Det har skänkt mig ett stort nöje, särskilt att kartlägga de många nya fyndplatserna, som i vissa fall berikat kartorna avsevärt. Allt har nu även skriftligen sam- eller inor[d]nats i tidigare bekommet material (mest från 1920-talet el. äldre). Jag hade renskrivit vad som gällde staden och häradet i väster (Åsunda) och det gick mycket bra att infoga nyheterna därifrån (ej alltför många). Även tillskotten från Fjärdhundra voro lätt infogade. Däremot hade jag sparat med renskrivningen av allt från Trögd, eftersom det materialet var störst och även - som jag riktigt förmodat - skulle svälla mest. Jag är nu hjärtligt glad att ha hela
13(2) Daphne 43 detta värdefulla stoff överskådligt och lättläst. Likaså, att mina kartor nu kompletterats så långt som kunnat ske. Då jag just i dag slutfört karteringen, vill jag nu än en gång framföra mitt varmaste tack för nyheterna och besväret med deras hopskrivning! Ingen vet bättre än jag själv hur tidsödande sådant här arbete är. - Det var oväntat mycket som meddelats av HB, och honom hoppas jag under våren hinna besöka och ytterligare utfråga betr. vissa detaljer. Medan jag nu har det hela i någorlunda färskt minne, vill jag också fråga Dig om några saker. Några systematiska spörsmål gäller det dessbättre inte - det enda frågetecknet därvidlag har Du själv satt (Scutellariahybriden), och däråt är ju intet att göra, såvida ej större material kan förebringas. Även växtlokalerna tror jag mig nästan genomgående ha uppfattat rätt. Av de platser Du besökt är mig en enda obekant - Sågtorpet i Simtuna (lokal för bl. a. Brachypodium pinnatum). För detta gräs har jag av Hylander en uppgift från Simtuna "långt i NV"; måhända samma plats? Då jag ej hittat namnet på mina kartor, ber jag Dig om anvisning på belägenheten. - I ett par fall vore precisering önskvärd för riktig placering av en kartprick, dels ön Röllingen (där jag förmodar att östligaste delen avses), dels Storskogen i Veckholm (där gissningsvis nordligaste delen, i närh. av Lugnet, genomströvats?). I. Nordin har i brev upp gett Carex riparia från Storskogen, medan Du själv en dast nämner Härjarö udd (där jag f. ö. själv sett den). Kan möjligen N:s uppgift gälla samma plats? - Även Koholmen och Bastlagnö äro litet för stora för en kart prick, jag har i dessa fall gissat på södra resp. västra delen, och om Du anser detta galet, ville Du kanske meddela rättelse. (Jag har också varit på dessa öar men ingalunda rundvandrat dem, och nästan allt Du därifrån uppgett är nytt). - Några liknande spörsmål får jag som sagt förelägga HB. - Betr. namnen skriver Du Högarn /en holme i Enköpings-Näs/, men på mina kartor står "Högar na", och pluralis förefaller befogat. Eller är "Högarn" verkligen rätt namn på den största av ifrågavar. hol mar? - I förbigående en ytterligare namnfråga. Du skri ver "Tvigölingen" (efter nyaste kartan). På gen. stabs bladet heter holmen Tregölingen, på gamla geol. o. ekon. kartbladen Tvegölingen, och på en växtetikett i Riksm.
44 Daphne 2002 har jag sett Trehörningen (tydl. samma holme). Tvi- el. Tvegölingen förekommer som sjönamn på flera håll, och man undrar hur en mälarholme kommit att kallas så. Finns där måhända en tudelad (el. tredelad) vattensamling, som skulle kunna förklara namnet. Se efter, ifall Du kommer dit igen! En oklar lokaluppgift måste jag också beröra. Brachypodium och Chrysosplenium uppges växa i Vallby SO om Hånningby "vid Boglösa-gränsen". Denna gräns har olika läge på olika kartor, men såvitt jag kan förstå, måste det stå NO om Hånningby. Vad sägs? Det allra mesta av lokalstoffet är nytt och välkommet. För vissa arter (ss. Inula salicina och Eupatorium) är tillskottet överraskande stort - man skulle gott kunna tro, att dessa äro stadda i spridning. - Hur många som äro helt nya för trakten har jag tappat räkningen på - det beror ju f.ö. på hur området begränsas. Till de bästa fynden hör nog Festuca gigantea, såvida den är inhemsk på ön (Bastlagnö). På denna ö lär harris (Cytisus scoparius) ha inplanterats, och långsvingeln skulle i så fall kunna misstänkas ha följt med. Men givetvis är spontaniteten mera sannolik, liksom på flera håll vid Mälaren. Av synantroperna är en ny och en gammal av visst intresse, Impatiens parviflora och Sambucus ebulus. Den förra har väl aldrig förr träffats på rena landsbygden i Svealand, och den senare är numera en mycket ovanlig kulturrelikt. Ett liknande fynd gjorde jag i trakten av Eskilstuna, men i Flora-ups.-området lyckades vi aldrig påvisa den. I de större skogarna finns nog alltjämt många roliga lok. att upptäcka, särskilt blötkärr av det slag som Du hittat N om Ekensberg i Tillinge. Annars är det väl särskilt holmarna, som erbjuda lockelse. Det har glatt mig mycket att få litet material från N. Björkfjärdens många holmar. Av dessa har jag själv fått se bara några få (under korta besök hösten 1924, då jag följde en fiskare på en rundtur). Bland dem som lockat mig men som aldrig hann besökas märkes även Fagerön i Kalmar, varifrån redan v Nordin hade meddelat mig en del fynd. - St. Lindskär \ förefaller att vara värd mer ingående studium. - En fullständig artförteckning har jag endast från Nackholmen i Hacksta (Gunnar Björkman 1920). Redan på 1920-talet fick jag av honom en massa lokaluppg:r bl.a. från
13(2) Daphne 45 Trögd, där han under ett större svep omkr. Mälaren hade letat efter havsstrandsrelikter. Men sådana tycks han knappast ha hittat (utom Trifolium fragiferum). Nämnda lista från Nackholmen hittade jag i fjol, då jag blev ombedd att genomgå G.Bj:s botaniska kvarlåtenskap. En större lappkatalog över dalafloran och en påbörjad sådan över Västmanland var det viktigaste jag kunde tillvarata och överlämna till Carolina. I övrig[t] var det allra mesta avbockat och knappast värt att spara, (förmodl. ligger det dock kvar på Växtbio, dit allt hade forslats). Jag räddade några uppteckningar från de sista åren (mest Fl.ups.-material). Även har jag ett kuvert med dala-uppgifter, varav jag närsluter ett par prov. Dessa lappar äro tydl. skrivna av Din broder, och jag vill härmed fråga, om Du el. han kan ha något intresse av dem. Jag sänder dem i så fall gärna. Såvitt jag kan se, blev det mesta publicerat i senaste tillägget till dalafloran (1970). Det är på tiden att sluta för denna gång, och jag ber Dig att inte låta mina frågor ta för mycken tid i anspråk att besvara. Det är ingen som helst brådska med svar, men ett sådant blir ju välkommet när det passar sig. Var härmed hjärtligen hälsad, och tack än en gång! Framför också en hälsning till Din maka! Tillgivne vännen Erik Almquist Kommentarer Scutellaria-hybriden. På den lilla holmen Tallskär i Hacksta socken fanns under en följd av år ganska rikligt med en Scutellaria som föreföll mig och andra vara ett mellanting mellan vanlig frossört Scutellaria galericulata och toppfrossört S. hastifolia. Flera försök att via sakkunskap på botaniska institutionen få klarhet i arttillhörigheten har misslyckats - exemplaren har betecknats som "för tunna". Om det inte rör sig om en hybrid måste det vara S. hastifolia som kan komma ifråga. Sågtorpet i Simtuna. Denna plats är markerad på alla modernare topografiska kartor, och återfinns i ekonomiska kartbladet 1 lh6c, koordinaterna 1510. Sågtorpet kan inte sägas ligga "långt i nordväst" i Simtuna stora socken.
46 Daphne 2002 Hylander. Nils Hylander (1904-70), docent med professors namn vid botaniska institutionen i Uppsala, förste trädgårdsintendent vid botaniska trädgården där, och främst väl känd för sin ofullbordade stora Nordisk kärlväxtflora I II, Stockholm 1953, 1966. Brachypodium pinnatum backskafting. Det kan synas märkligt att Almquist nämner just denna växt från Sågtorpetlokalen. Själva fann vi nog fyndet av myskbrodd Hierochloe odorata litet märkvärdigare. Våra lokaler för arterna var: Brachypodium pinnatum: "Biskopskulla: Vråskogen GE; Boglösa: Uppmyrby Lugnet HB; Hacksta: Skärpan (V om Svind) GE; Lillkyrka: vid fd. Rudsjön HB, GE; Husby-Sjutolft: Herrängen HB, GE; Litslena: Sneden täml. allm. HB; Simtuna: Sågtorpet HB, GE; Teda: Valvsberg GE; Vallby: vid kraftledn SO [skall vara NO] om Hånningby (intill Boglösagränsen) GE." Hierochloe odorata: "Altuna: Ö om Dragmansbosjön HB, GE 1968; Husby-Sjutolft: Hjälstaviken N om Parnassen GE; Simtuna: bäcken ovan Sågtorpet - även vid landsvägen intill, HB, GE 1968; Över gran: Hjälstaviken mot L. Segersta GE." Koholmen. Ligger i Torsvi s:n. Våra uppgifter hänför sig till ett område med klippbranter i SV delen med en rik flora av arter som färgmåra Asperula tinctoria, kungsmynta Origanum vulgare, svartbräken Asplenium trichomanes (jämte hybriden med gaffelbräken A. septentrionale), lunddraba Draba muralis, krissla Inula salicina m.fl. Bastlagnö. Ligger också i Torsvi s:n. Vi besökte främst den sydvästra delen av ön, en ö som långt senare visade sig (på annat håll) hysa en sådan raritet som ärtvicker Vicia pisiformis (Eriksson 1999). Till Almquist kunde vi Röllingen. Ligger i Torsvi s:n. Våra strövtåg sträckte sig över hela den långsmala ön. Rapporterade fynd gällde myska Galium odoratum, vippärt Lathyrus niger och kungsmynta Origanum vulgare. Storskogen i Veckholm. Också här berörde våra strövtåg större delen av området. Jättestarr Carex riparia återfinns på åtskilliga ställen inom området, särskilt vid Mälarstranden men även i en del alkärr längre in. Arten torde redan vid rapporttillfälet ha varit på stark spridning i Mälarregionen. Vippa av myskgräs Hierochloe odorata (vänster) resp. backskafting Brachypodium pinnatum (höger). Bilderna är hämtade från C. A. M. Lindman 1922: Bilder ur Nordens Flora. Stockholm.
13(2) Daphne 47 rapportera: trolldruva Actaea spicata, desmeknopp Adoxa moschatellina, lundbräsma Cardamine impatiens, klasefibbla Crepis praemorsa, tandrot Dentaria bulbifera, lundelm Elymus caninus, långsvingel Festuca gigantea (se nedan), luden johannesört Hypericum hirsutum (riklig), backvial Lathyrus sylvestris (mycket riklig), vårärt Lathyrus vernus, lopplummer Lycopodium selago (strandhäll i NV), natt och dag Melampyrum nemorosum, älväxing Sesleria coerulea och strandviol Viola persicifolia. I skrivande stund är det osäkert om Dentaria, Lycopodium och Sesleria finns kvar. Övriga frodas över stora delar av ön. Förutom ärtvicker hörde stenfrö Lithospermum officinale till de mer anmärkningsvärda arter som vi den gången inte uppmärksammade. Högarn. Holme i Mälaren, Enköpings-Näs s:n. Almquist tycks ha haft ett stort intresse för platsnamn. Vi följde då aktuell topografisk karta. Härifrån rapporterade Ingvar Nordin och undertecknad efter besök 1965 bergkårel Erysimum hieraciifolium och stenfrö Lithospermum officinale. Tvigölingen. En populär holme i Norra Björkfjärden för båtfolk. Kärt barn har många namn, kanske härstammande från olika omkringliggande socknar. Till namnskörden kan fogas "Triellingen" enligt ett sjökort. Härifrån uppgav vi backskärvfrö Thlaspi alpestre (sannolikt ovanlig på Mälarholmarna), oxbär Cotoneaster integerrimus, rödkörvel Torilis japonica (1972), storrams Polygonatum multiflorum och slokstarr Carex pseudocyperus (varför inte kalla denna vackra art med samma namn som norrmännen: "drottningstarr"?). Brachypodium och Chrysosplenium (i Vallby s:n) "SO om Hånningby". Almquist har rätt; det skall vara NO. Den förra arten, back- Krissla Inula salicina. Bilden är hämtad från C. A. M. Lindman 1922: Bilder ur Nordens Flora. Stockholm. skafting Brachypodium pinnatum, är nu återfunnen på koordinaten 1523, den senare, gullpudra Chrysosplenium alternifolium, på 2714, båda i bladet 11Hlf (Boglösa). Inula och Eupatorium. Krissla Inula salicina rapporterades från: "Enköping: Fanna mosse HB; Hacksta: vid Skärpan (V om Svind) GE 1972; Lillkyrka: N om Mosa i dike vid landsvägen HB 1968; Litslena: Kråktorpet HB 1964; Torsvi: Koholmen GE 1972; Vallby: 1 km O om Hånningby EK 1971; Villberga: Sörskog mellan gårdarna HB, GE, EK 1968." Av dessa lokaler har de i Hacksta, Litslena, Villberga och Torsvi socknar befunnits fortfarande hysa arten. Ej återfunnen i Lillkyrka. Fanna mosse i Enköping (där även dvärglåsbräken Botrychium simplex en gång är
48 Daphne 2002 samlad) är utraderad av en golfbana. Hampflockel Eupatorium cannabinum var redan då allmän på Mälarstränderna som framgår av vår lista: "Hacksta: Tallskär GE 1971; Kalmar: Jungfruhamn id. 1970; Fagerön id. 1967; Veckholm: Österby udd - praktiskt taget sammanhängande utbredning på hela udden och längs stranden till Veckholms skjutfält, liksom på öarna i N. Björkfjärden öster om Österby udd; Låssa: Gullhäll HB, GE 1972". Expansionen torde sedan dess ha fortsatt. Festuca gigantea långsvingel. Förekommer på flera håll på den märkliga Bastlagnö (se ovan). Det av Almquist nämnda harriset Cytisus scoparius har ej kunnat återfinnas. Impatiens parviflora blekbalsamin. Vår lokaluppgift: "Kungs-Husby: Norrgården, förvildad från trädgård, HB GE 1968". Den dåvarande gårdsägaren trodde att han fått med sig växten från Kongo och hade litet svårt att tro oss när vi hävdade att den nog hade en trivialare proveniens. Nu återfinns den vid den närbelägna kyrkan på tippen för trädgårdsavfall. Den har alltså hållit sig kvar i omgivningarna under en avsevärd tidrymd. Almquists kommentar om det unika i förekomsten på svensk landsbygd har nästan blivit motsagd genom Carl-Johan Clemedsons fynd i vårt södra grannlandskap av arten vid Toresunds prästgård (Rydberg & Wanntorp 2001: 405). Men fyndet skedde 1975, ett par år efter brevets datum. Sambucus ebulus sommarfläder. Listan angav: "Teda s:n: 800 m Ö om Skuggan; lika långt NO om Skuggan, 2 ödetorp med vitala odlingsrester." Detta ger approximativt rubin-koordinaterna 11Hld 0806, resp. 1203. Vid ett besök sommaren 2000 kunde det södra ödetorpet återfinnas, där bara några ynkliga rester av den stora klonen återstod på en nu mycket beskuggad yta. Den norra fyndplatsen kunde inte återfinnas i den av skogsbruket starkt förändrade terrängen. (Klonen lever dock kvar med förfärande vitalitet på min tomt i Hacksta s:n). Sommarfläder Sambucus ebulus, Teda socken, N. om Strömsta, aug. 1974. Foto: Ingvar Nordin.
13(2) Daphne 49 vestris och axveronika Veronica spicata. Senare har antecknats bergbräsma Cardamine hirsuta. St. Lindskär. Även benämnd Stora Lindholmen. En av de större holmarna i Norra Björkfjärden. Vi hade inga fynduppgifter från denna till synes tämligen karga ö. Nackholmen i Hacksta. Förs på nyare kartor till Lots s:n. En liten holme som synes uppbyggd av isälvsmaterial med kraftiga spår av gamla grustäkter. Om Björkmans kompletta artförteckning från 1920 finns kvar bland Almquists handskrifter, skulle en jämförelse med nutida flora kunna vara givande. Myska Galium odoratum. Bilden är hämtad från C. A. M. Lindman 1922: Bilder ur Nordens Flora. Stockholm. Blötkärret N om Ekensberg i Tillinge s:n. Rubin 11H2c 3309-16, under kraftledningen. Från kärret rapporterades strängstarr Carex chordorrhiza, ängsstarr C. hostiana, myggblomster Hammarbya paludosa, slåtterblomma Parnassia palustris och dvärgbläddra Utricularia minor (1967, möjligen felbestämd). Fagerön i Kalmar s:n. Ligger i Mälaren, där Ekolsundsviken mynnar ut mot Norra Björkfjärden. Främsta botaniska attraktion på ön är Adam och Eva Dactylorhiza latifolia, som återfinns på hällmarken på öns högsta punkt samt i klipphyllorna S därom. Förutom denna art rapporterade vi Asplenium septentrionale x trichomanes, lunddraba Draba muralis, myska Galium odoratum, backvial Lathyrus syl- Litteratur Almquist, E. 1929: Upplands vegetation och flora. Acta Phytogeographica Suecica 1. Almquist, E. 1965: Flora Upsaliensis. Uppsalatraktens växter. Uppsala. Eriksson, G. 1990: Tre botanister kring Dalarnes floranågra personliga minnen. TrolliusNo 10:11-14. Eriksson, G. 1999: Fynd av Vicia pisiformis i Uppland. Daphne 10: 36f. Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Stockholm. Gunnar Eriksson Hacksta Svind 10 740 81 Grillby
50 Daphne 2002 Några ord om Erik Almquist med anledning av artikeln på föregående sidor I Nationalencyklopedin står följande att läsa: [Almquist, Erik, 1892-1974, botanist, lektor i Eskilstuna 1931-58; jfr släktartikel. A. fortsatte utgivandet av Th.O.B.N. Kroks och Sigfrid A:s "Svensk flora för skolor". Han gav 1929 ut det betydande verket Upplands vegetation och flora och 1965 Flora Upsaliensis - Uppsalatraktens växter. Han studerade ingående fibblesläktet Hieracium. Släktartikeln det hänvisas till berättar bl.a. att Erik A. är brorson till nämnde Sigfrid A. och att släkten ifråga även innefattar författaren Carl Johan Love Almqvist (1793-1866). Mellan 1919 och 1960 ansvarade Erik Almquist för utgivningen av 10 upplagor av Krok & Almquists flora. Han publicerade otaliga floristiska notiser och artiklar från hela Sverige. Hans doktorsavhandling Upplands vegetation och flora (1929) - nr 1 av serien Acta Phytogeographica Suecica beskriver huvudsakligen Upplands vegetation men innehåller även en floraförteckning och ett stort antal utbredningskartor. Boken står sig fortfarande som en av de bästa botaniska beskrivningarna av ett landskap som publicerats. Erik Almquist föddes i Uppland. Efter åren som lektor i Eskilstuna flyttade han till Uppsala. Erik Almquist är en av de personer som betydde mest för svensk floristik under 1900-talet.