Sigtuna Museum för femtio år sedan - med en tillbakablick och en framåtblick av Sten Tesch (Fil.dr. och museichef) Ett märkesår Året 1959, året för Sigtuna Hembygdsförenings tillkomst, var ett märkesår inte bara i Sigtuna utan även för väldigt många svenskar. Det var då det otroliga hände att en svensk blev världsmästare i tungviktsboxning - Ingemar Johansson. Många som var med då kan exakt beskriva vad man gjorde den natten när man andäktigt lyssnade på Lars Henrik Ottossons referat i Radio Luxemburg. 1 Ett annat nationellt projekt bärgningen av regalskeppet Vasa - tog också sin början detta år. Det första lyftet gjordes den 20 augusti 1959. Osäkerheten var stor om det gamla träskeppet skulle hålla, med många ton barlast i skrovet? Men Vasa höll och etappvis lyftes hon till grundare vatten för att tätas och förstärkas inför sista lyftet - till ytan, vilket dock gjordes först två år senare. Den dagen då Vasa slutgiltigt bröt vattenytan stod Sverige stilla. Massmedia från hela världen fanns på plats - svensk TV gjorde något så ovanligt som en direktsändning. Sverige fick en ny folkhjälte av nästan samma kaliber som Ingemar - dock inte Vasas upptäckare Anders Franzén utan den trygga dykar-basen Per Edvin Fälting. Folkhemmet stod i sitt flor och Sigtuna var definitivt en annan stad än idag. En småstad på egna ben med ett par tusen invånare, men nya tider stod för dörren och invånarantalet skulle 50 år senare ha ökat till nära nio tusen. Om det äldsta Sigtuna var Kungens och Guds Sigtuna och det tidiga 1900-talet Manfred Björkquists, så kom Arlanda att prägla den senare delen av 1900-talet. Beslutet om en ny storflygplats vid Halmsjön togs i riksdagen 1957. I beslutspaketet ingick dessutom att Märsta stationssamhälle skulle byggas ut till en servicestad med 40.000 invånare fram till år 1990. Det var en tuff utmaning för vilken kommun som helst och i synnerhet för en liten kommun som dåvarande Märsta kommun. 2 Året 1959 var första gången som Stockholm-Arlanda flygplats användes på allvar, men då bara för skolflygningar. Det första planet som landade var en Caravelle från SAS som hade startat från Bromma. Året därpå startade SAS linjetrafik Stockholm-New York. Den officiella invigningen ägde rum den 1 april 1962. Efter decennier av utredningar och förslag hade storflygplatsen Arlanda blivit verklighet. 3 I Sigtuna kunde flygkaptener och andra med anknytning till flygplatsen finna nära avkoppling från arbetets vedermödor och behagligt boende vid Mälarens strand, vilket gjorde att stadens månghundraåriga törnrosasömn nu definitivt var över. Under denna långa tid hade nöd och fattigdom varit kulturmiljöns bästa skydd, men nu väntade andra tider. Så nog var året 1959 en lämplig tidpunkt för att bilda en hembygdsförening i Sigtuna. 1 Artikelförfattaren, då 16 år, tillbringade natten hos fröknarna Stillström, tillsammans med en kompis, fröknarnas brorson Kalle. Sara (min lärare i småskolan) och Greta (sjuksköterska) bodde i våningen ovanför vår på Klostergatan i Linköping. De hade en liten elegant radiogrammofon (AGA) vars radio hade spridda våglängdsband lämpliga för DX-ing. Den oförglömliga natten ackompanjerades av thé, nybakta bullar, tigerkaka och småkakor. 2 Läs gärna mer om denna omvälvande tid i Tomas Stavboms och Ragnar Fornös utmärkta bok Märsta. De fyra kullarnas stad (2002). Boken bygger på intervjuer med Bertil Franzén, dåvarande Märsta kommuns allra förste anställda tjänsteman. 3 För att få ett passande namn till flygplatsen hade Luftfartsverket ett par år tidigare utlyst en namntävling i tidningen Året Runt. I stället för det vinnande förslaget Nordlanda (Stocktuna var ett annat förslag) framförde juryn förslaget Arlanda som var en modifiering av ortnamnsforskaren Lars Hellbergs ursprungliga förslag Arland. Namnet kommer av det existerande Ärlinghundra härad, där flygplatsen är belägen. Det äldsta skriftliga belägget för namnet är från 1316 då häradet omtalades som provincia Aarland, = "åkerlandets område". Mot denna historiska bakgrund fastställde riksdagen 1958 namnet Stockholm-Arlanda flygplats.
I. Sigtuna Fornhem år 1959 Inledning Utgångspunkten för den här boken är Sigtuna Hembygdsförenings 50-årsjubileum. Föreningens tillkomst och framgångsrika verksamhet under ett halvt sekel behandlas av Finn Hultgren på annan plats i denna jubileumsskrift. Mitt bidrag tar i stället fasta på hur museiverksamheten bedrevs för femtio år sedan, då Sigtuna Museum fortfarande var Sigtuna Fornhem och en stiftelse. Med denna tidsbild som utgångspunkt har det också varit naturligt att blicka både bakåt och framåt. 4 Jag har valt att fokusera på de utbyggnadsplaner som funnits för museet genom åren - från det första fornhemmet till idag - om man så vill en dröm om ett nytt museum i fem akter. De arkeologiska land-vinningar som gjorts såväl före som efter år 1959, och i synnerhet under de senaste decennierna, som varit betydande för att inte säga sensationella, har det redan skrivits mycket om i andra sammanhang (t.ex. Tesch 1989, 2007). Därför har jag valt att inte närmare beröra den sidan av Sigtuna Museums verksamhet i den här artikeln. Resultaten från dessa utgrävningar utgör dock erkannerligen den självklara bakgrunden och förutsättningen för de ny-byggnadsplaner och utställningsprojekt som funnits. Vid tiden för Sigtuna Hembygdsförenings tillkomst hade Sigtuna Fornhem redan funnits i 43 år. Verksamheten drevs av en styrelse, som då utgjordes av förste antikvarierna Bertil Berthelson (ordf.) och Monica Rydbeck som var utsedda av riksantikvarien samt av doktorinnan fru Karin Mannerfelt och överingenjör Arvid Wickert utsedda av Sigtuna stadsfullmäktige. Dessa fyra skulle enligt stadgarna utse en femte styrelseledamot, som detta år var fil.lic. Mårten Fryklund (svärfar till hembygdsföreningens tidigare ordförande Barbro Fryklund). Till föreståndare för verksamheten utsåg riksantikvarien den tjänsteman i styrelsen som var bäst lämpad för uppdraget, i det här fallet Berthelson. I det praktiska arbetet hade föreståndaren hjälp av en vaktmästare. Verksamheten stod under inspektion av Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och drevs bl a genom bidrag från Kungl. Vitterhets- Historieoch Antikvitets-akademien (Vitterhetsakademien), som vid den tiden fungerade som huvudman för myndigheterna Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska museer (SHM), Stockholms läns landsting och Sigtuna stad samt genom medlems-intäkter och entréavgifter. Med hjälp av årsberättelsen och styrelsens sammanträdesprotokoll (man sammanträdde fem gånger det året, varav tre gånger i Sigtuna och två i Stockholm) går det att få en hyfsat bra inblick i hur verksamheten bedrevs och dess innehåll. Konsolidering Uppordnandet av Fornhemmets samlingar var den stora frågan vid den här tiden. År 1956 hade styrelsen ombildats och delvis omarbetade stadgar för Stiftelsen Sigtuna fornhem trädde i kraft från och med den 1 januari 1957. En smärre palatsrevolution verkar ha inträffat! I stället för de forskningsinriktade arkeologerna Holger Arbman och Wilhelm Holmqvist hade riksantikvarien utsett konsthistorikerna Berthelson (då chef för Byggnadsminnesavdelning på RAÄ) och Rydbeck (som förestod medeltidsavdelningen på SHM) som styrelseordförande respektive sekreterare. 5 Den ombildade styrelsen inriktade sig nu främst på att sanera den 4 Brasklapp: Eftersom det här är den första gången som museets innehållsrika historia sätts på pränt, må läsaren ursäkta att texten innehåller många årtal, namn på personer och massvis med både stora och små detaljer. Därför kan kanske framställningen kännas både torr och snårig, men syftet har varit gott. Det har dessutom varit mycket intressant och roligt att få tillfälle att göra detta. Jag vill därför rikta ett varmt tack till Sigtuna hembygdsförening som genom denna skrift lett mig in på spåret. Förhoppningsvis kan denna artikel vara början till en längre och utförligare berättelse om Sigtuna Museums historia. 5 Så dramatiskt kanske det ändå inte var! Holger Arbman började sin bana som tjänsteman på Statens Historiska Museum 1928. Redan som ung student fick han, tillsammans med Erik Floderus, uppdraget att övervaka och dokumentera den omfattande vattenledningsgrävningen i Sigtuna 1925 (Edberg 2005). Arbman efterträdde, sedermera riksantikvarien, Bengt Thordeman som ledamot av Fornhemmets styrelse 1938. När Fornhemmets årsskrift Situne Dei gavs ut för första gången 1942 var Arbman dess redaktör (Tesch 2006). Då hade han, på uppdrag av Vitterhetsakademien, just avslutat det stora arbetet med att bearbeta och publicera de omfattande utgrävningar av Birkas gravfält som
gamla museibyggnaden samt uppordna och konservera de där förvarade grävningsfynden från staden. Det långsiktiga målet att uppföra en ny museibyggnad, som funnits med i bilden sedan 1920-talet, var i högsta grad aktuellt. Med riksantikvariens tillstånd överfördes Fornhemmets arkeologiska samlingar till SHM för att man med tillgång till dess personal och dess konserveringsanstalt på rationellast möjliga sätt skulle kunna genomföra det förut eftersatta uppordnandet. Den nya styrelsen hade alltså med nödvändighet prioriterat Fornhemmets och samlingarnas fortlevnad på bekostnad av forskningen. Det framgår mycket klart av det brev som skickades ut till medlemmarna den 1 april 1958. Styrelsen hade nämligen fått många för-frågningar huruvida något nytt häfte av årsskriften Situne Dei var att vänta inom den närmaste tiden. Senaste numret av årsskriften, 1951-52, hade tryckts först 1954. Tyvärr är så inte fallet; innan samlingarna hunnit ordnas efter nu uppgjord plan, kommer styrelsen knappast att finna möjlighet att redigera någon publikation, var det svar som gavs. Stiftelsen hade alltså ett synnerligen angeläget arbete att genomföra, som inte bara omfattade en exteriör renovering av byggnaden utan också en ny-inredning av museilokaler och övriga utrymmen. Dessutom skulle ju samlingarna fortbestånd tillvaratas. Det var stiftelsens fortsatta existens som stod på spel. Hade inte något gjorts hade byggnaden måst dömas ut som förvaringsplats för museala samlingar av något som helst slag. Till den genomgripande renoveringen och nyinredningen av museilokalerna gavs bl a bidrag från Gustaf VI Adolfs 70- årsfond för svensk kultur. På juni-sammanträdet fastställdes entréavgiften till 50 öre för vuxna och 25 öre för barn. Museet skulle vara öppet kl 13-16 lördagar och söndagar och 13-15 övriga dagar. När väl den nästintill fallfärdiga fornhemsbyggnaden upprustats och verk-samheten konsoliderats, öppnades den nya utställningen för allmänheten den 14 juni 1959. Det var emellertid en mycket begränsad del av de arkeologiska samlingarna som visades. Övriga arkeologiska fynd skulle bli kvar i asyl i Stockholm tills en ny museibyggnad hade uppförts. Den nya utställningens fokus låg i stället på Fornhemmets kulturhistoriska samlingar från nyare tid. På styrelsesammanträdet den 12 februari 1960 diskuterades den nystartade hembygdsföreningen i Sigtuna och beslöts att Stiftelsens styrelseledamöter skulle söka på orten klargöra att en dylik förenings ändamål i realiteten icke skilde sig från de uppgifter, som redan ingå i Stiftelsen Sigtuna fornhems program. Man får hoppas att det inte var så illa att stiftelsens styrelse såg den nya hembygdsföreningen som ett hot utan som en värdefull samarbetspartner när det gällde bevarande- och kulturmiljöfrågor i Sigtuna. Kanske var det så att bakom styrelsens avoghet helt enkelt låg en rädsla för att Stiftelsen Sigtuna Fornhems medlemsantal skulle sjunka. 6 Hjalmar Stolpe genomförde under 1870- och 80-talen (Arbman 1940). År 1945 utnämndes Arbman till professor i arkeologi i Lund, men han fortsatte likafullt som ledamot av stiftelsens styrelse och redaktör för Situne Dei. Först 1956 sade han upp sig från styrelseuppdraget i Sigtuna Fornhem. Då hade han i brev till styrelsen i flera år klagat över sitt dåliga samvete för att han inte hann med sina åtaganden i Sigtuna eftersom han var överlupen av uppdrag från universitetet och andra håll. Även för Wilhelm Holmqvist (1905-1989), då tjänsteman på Riksantikvarieämbetet, var det andra uppdrag som kom i vägen. Av en händelse var det en Sigtunabo (!) Allan Hammarlund, som 1950 var upprinnelsen. Familjen Hammarlund hade nämligen en sommarstuga på Helgö i Mälaren, och när han skulle gräva en grop för att där resa en flaggstång, fann han en bronsskopa av ett mycket speciellt slag. På ett föredömligt sätt anmälde han fyndet till de antikvariska myndigheterna och det var Holmqvist som fick uppdraget att undersöka fyndplatsen (Holmqvist & Granath 1969). Några år senare (1954) påbörjades de mycket uppmärksammade utgrävningarna av Helgö under ledning av Wilhelm Holmqvist och dessa skulle pågå under mer än ett par decennier. När artikelförfattaren som ung arkeolog var med som grävare på Helgö sommaren 1967 var Hammarlunds stuga, då inköpt av Vitterhetsakademien, ett högkvarter för många av sommarens grävfester. Arbmans och Holmqvists agendor var alltså fyllda långt över Plimsollmärket, vilket gjorde att de tvingades att kasta Sigtunaengagemanget över bord. Deras avgång ledde till att årskriften Situne Dei somnade in och att man gjorde nya prioriteringar för Sigtuna Fornhems verksamhet. 6 Vid den här tiden var medlemsantalet knappt hundra personer, varav ett femtontal ständiga medlemmar.
Äntligen en ny museibyggnad - men först sju år senare Styrelsen hade siktet fortsatt inställt på att en ny museibyggnad, ett hus i sten, skulle uppföras. Vid den tiden ägde stiftelsen hela kv. S:ta Gertrud och nu hade man fattat beslut om att sälja av resten av kvarteret (de sju tomterna nedanför nuvarande museitomten) för att finansiera nybygget. 7 I stiftelsens styrelse var en majoritet för att den nya museibyggnaden skulle uppföras mot gränsen till dessa tomter (alternativ II) och inte utmed Lilla Nygatan (alternativ I). Med förbigående av tidigare projekt (Milles, Östberg, Romare, Wåhlström etc) utarbetade den i Sigtuna välkände arkitekten John Åkerlund (1884-1961) 8 och hans son Lars ett förslag till nytt fornhem. Den som kan museets historia vet att stiftelsens dröm om en ny museibyggnad så småningom skulle förverkligas. Det skedde dock först sju år senare och enligt alternativ I, dvs utmed Lilla Nygatan. Åkerlunds förslag hade visser-ligen omarbetats, men det ledde inte till något resultat. Efter att John Åkerlund avlidit och sonen Lars dragit sig tillbaka från uppdraget, anlitades 1962 genom styrelseledamoten landsantikvarie Alf Nordströms försorg, en ny arkitekt - Folke Hederus (1912-2003). Hederus förslag blev också det som slutligen kom att realiseras. Invigningen av det nya topp-moderna museet, som förrättades av riksantikvarie Gösta Selling, ägde rum den 27 maj 1966. Lämp-ligt nog var det samma år som Stiftelsen Sigtuna Fornhem kunde fira sin 50-åriga tillvaro. Förutom invigningstal av olika slag bjöds på körsång under ledning av Curt Ohlsson, f. ö. stiftelsens kassaförvaltare som svarat för räkenskaperna. En person bör särskilt nämnas i samband med detta stora byggprojekt, nämligen Sigtunabon överingenjör Arvid Wickert. Han var eldsjälen som genom en stor arbetsinsats och genom sitt byggnadstekniska kunnande kunde bidra till den höga kvaliteten på detta bygge. Tack vare goda kontakter och snabba kontantaffärer kunde han också nedbringa byggkostnaderna till ett absolut minimum (439.000 kronor). Med ett modernt formspråk som anpassats till Sigtunas småskalighet är Folke Hederus museibyggnad fortfarande ett lysande exempel på en god arkitektur, som både sticker ut och smälter in. I sitt invigningstal liknade riksantikvarien den nya museibyggnaden med en 7 Tomterna såldes till Karl Johanssons Byggnads AB, Uppsala för 108 732 kr 8 När Sigtunastiftelsen (inkl. Humanistiska läroverket) och Sigtunaskolan skulle anläggas så anlitades John Åkerlund som arkitekt. Han skulle på ett avgörande sätt prägla inte bara miljöerna inom dessa institutioner utan Sigtuna överhuvudtaget. Skolan lät nämligen uppföra en del hus nere i staden och Åkerlund anlitades dessutom av staden och av privatpersoner för olika projekt (Eklund 1986 i Förslag till Bevarande och förnyelseplan för Sigtuna stad).
damsko - nätt till det yttre och rymlig inuti. Knappt tjugo år senare byggdes ett lägre entréparti, också med Hederus som arkitekt, som band ihop den nya museibygg-naden med fornhemmet. När så stiftelsen äntligen efter ett långt och hängivet arbete hade lyckats få till stånd en ny museibyggnad gav riksantikvarien i uppdrag åt stiftelsens ordförande att undersöka möjlig-heterna att upplösa stiftelsen. Sigtuna stad var intresserad av att överta förvaltningen och en kommitté tillsattes för att utreda frågan om stadens eventuella övertagande av Sigtuna Fornhem. Mer om detta längre fram. Men hur började planerna på ett nytt museum och hur ser situationen ut idag? Behövs det en ny palatsrevolution för att Sigtuna Museum år 2016 ska kunna fira sin hundraårsdag med stolthet och flaggan i topp? Finns det likheter och olikheter? Vad kan vi lära av historien?
II. En tillbakablick Hur det började I juli 1916 tog sigtunaforskaren fil.lic. Olof Palme (1884-1918) initiativ till grundandet av Stiftelsen Sigtuna Fornhem (Tesch 1998). Palme bidrog med hela den sam-ling av fornfynd från Svarta jorden som han i egenskap av riksantikvariens ombud i Sigtuna hade hopbragt under de sex år han bott i staden. Året innan hade han dessutom påbörjat utgrävningar på nuvarande museitomten kv. S:ta Gertrud nr 3. Det kan nämnas att en av tillskyndarna vid Palmes grävningar och förvärvet av fornhemstomten var hans släkting, godsägaren Oscar Ekman, som dessutom var huvuddonator till Sigtunastiftelsen. Av de sex stiftarna, som var och en bidrog med fem tusen kronor, utgjordes hälften av kvin-nor. 9 Palme hade också starkt stöd av Vitterhets-akademien och de myn-digheter som då sorterade under denna, riksantik-varien Bernhard Salin samt SHM, och inte minst av Oscar Almgren, den första professorn i ämnet nordisk och jämförande fornunskap i Uppsala (från år 1913). Även sigtunasonen och professorn i romanska språk vid Göteborgs högskola, Vilhelm Lundström 10 kom att engagera sig i stiftelsens tillkomst och i dess arbete. Lundström ingick tillsammans med Palme och antikvarien Otto Janse som ledamöter i stiftelsens första styrelse, utsedda intill utgången av år 1920. Stiftarnas önskan var att de av Palme påbörjade arkeologiska underökningarna skulle fullföljas och att det skulle skapas ett tillfredställande och varaktigt hem för fornfynd från Sigtuna och Sigtunabygden. Därför inköptes tomten Västra kvarteret n:r 7 (= hela nuvarande kv. S:ta Gertrud), där Palme påbörjat sina utgrävningar 1915, för att där skapa ett museum. Köpeskillingen för tomten var 15.000 kr. Efter Olof Palmes tragiska död i det finska inbördes-kriget 1918 var det fram-förallt Otto Janse och fru Ola Palme som såg till att det som Olof Palme på-börjat fick en for-sättning. Med Palmes sam-lingar som grund inrättades så småningom (1923) ett museum, ett fornhem, i den röda 1700-talslängan. 9 Fru Anna Broms (grundade och drev "Anna Broms skola" i Stockholm, vars mest kända elev var dåvarande kronprinsen Carl Gustaf), godsägare Oscar Ekman (Bjärka-Säby/stordonator till Sigtunastiftelsen och Humanistiska läroverket ), grevinnan Wilhelmina von Hallwyl (f. Kempe/Hallwylska palatset), konsul Helge Ax:son Johnson, K. Östen Schaumann (godsägare Steninge) och fröken Magna Sunnerdahl (Sunnerdahls hemskolor på landet, donator till Svenska Akademins våningar i Börshuset). 10 Om Vilhelm Lundström se Fred Blombergs artikel i denna skrift.
Planer på en ny museibyggnad tar form Att 1700-talslängan inte var en idealisk museibyggnad bör stiftelsens styrelse ha varit medveten om redan på ett tidigt stadium, och det kom dessutom propåer från högre ort. Riksantikvarien vill samtidigt härmed understryka önskvärdheten av att de värdefullaste föremålen i Sigtuna Fornhems samlingar förvaras på ett fullt betryggande sätt. Fornhemmets lokaler torde ej få anses uppfylla i detta avseende ofrånkomliga krav. (Brev till Sigtuna Fornhem undertecknat av Bengt Thordeman 2 jan 1928). Här möter vi två frågor som skulle komma att löpa parallellt fram till idag dels den om behovet av en ny museibyggnad dels den om behovet av ett säkert magasin avseende såväl stöld, brand som föremålens långsiktiga bevarande. Den första frågan löstes med den för den tiden moderna museibyggnaden som invigdes 1966, men är nu åter aktuell. Den andra frågan, magasinsfrågan, har ännu inte fått en tillfredställande lösning och kan om den inte löses på sikt hota museets framtida existens. Här ska vi endast uppehålla oss vid ett av de utbyggnadsförslag som föregick Hederus nya museibyggnad. Från år 1929 finns en av Mårten Fryklund i sam-råd med styrelsens medlemmar upprättad PM angående Fortsättande av Sigtuna Fornhems verksamhet i utvidgad form. Det är en omfattande verk-samhet som här skisseras, nästan som ett litet länsmuseum. a) En systematisk fortsättning av utgrävningarna b) Ordnande av ett museum för dessa fynd av modernaste typ. c) I anslutning till detta ett studiemuseum till läroverkens behov. d) ett museum om belyser dels den svenska allmogekulturen, dels viktigare epoker i högreståndskulturen, vartill bör knytas samlingar från senare tids Sigtuna. e) Skapande av ett forskningsinstitut för studium av den genombrottstid i vår historia, som kristendomens genombrott och den svenska statens uppkomst innebär. f) Skapa ett studiecentrum att tjäna redan befintliga eller blivande skolor, i främsta rummen läroverken. Den nya museibyggnad som man önskade sig skulle såväl ansluta till stadens arkitektur som skapa en värdig miljö åt institutionen. Den gamla fornhems-byggnaden som man ansåg som riskabel och förkastlig som musei-byggnad skulle inrättas till intendents- och vaktmästarbostad. I det slutliga förslaget till utvidgning av Sigtuna Fornhems verksamhet (1930) finns bilagt yttranden av riksantikvarien Sigurd Curman, generaldirektören för skolöverstyrelsen Otto Holmdahl, rektorn för Stockholms högskola professor Sven Tunberg, professorn i nordisk och jämförande fornkunskap Sune Lindquist och möbelarkitekten Carl Malmsten. I dessa yttranden belyser var och en från sin synpunkt betydelsen av ett nytt museum och den verksamhet som skisseras i förslaget. För att både förverkliga en ny museibyggnad och för att garantera verksamheten enligt denna plan behövde man ett kapital på 700.000 kronor. Bakgrunden var att man hade förväntningar om en större donation. Arkitekten Evert Milles (1885-1960) 11 skriver i ett brev till fornhemsstyrelsen att det är ett smärtsamt slag för honom att han inte kommit ifråga som arkitekt för det nya museum som planerades, eftersom Olof Palme själv anförtrott honom den uppgiften och att han under årens lopp lagt ner mycket oegennyttigt arbete i denna fråga. Styrelsens val av arkitekt var emellertid ingen mindre än Ragnar Östberg (1866-1945), känd som en av det tidiga 1900- talets främsta svenska arkitekter, och den ledande kreatören bakom Stockholms stadshus, 11 Evert Milles var halvbror till Carl Milles, båda födda i Lagga i nuvarande Knivsta kommun. Millesgården är till stora delar Evert Milles verk. Det nu rivningshotade Plåt-Pelles hus i kv Urmakaren i Sigtuna (Kulturgården) är ritat av Evert Milles.
Värmlands nation i Uppsala inte att förglömma. Östbergs säregna stil har beskrivits som eklektisk där kosmopolitiska och exotiska drag förenas med storsvenska ideal med ett snillrikt sinne för detaljer. Han räknas som en av de mest betydelsefulla svenska arkitekterna, trots att hans klassiska stil stod i motsättning till den framväxande funktionalismen. Östbergs preliminära skisser till ett nytt museum i Sigtuna, som gjordes samma år (!) som Stockholmsutställningen, är ett tydligt exempel på hans historiserande stil. Ytmässigt handlar det om ett museum betydligt större än det vi har idag: museilokaler (utställningar mm) 425 kvm, arbetslokaler 240 kvm, ett lapidarium (stensamling) på 75 kvm samt biblioteks- och studierum, laboratorium och fotografirum, en vestibul med käpprum(!) och pannrum med kolrum. Planerna kom dock aldrig att förverkligas, sannolikt på grund av att den förväntade donationen uteblev. I mitten 1930-talet gjordes en omorganisation av fornhemmets ledning och i samband med detta tillsattes en fackutbildad föreståndare, amanuensen Erik Floderus (1902-1955). 12 Av ekonomiska skäl kunde föreståndaren endast tjänstgöra kortare tid i museet. Längtan efter nya ändamålsenliga lokaler levde vidare. I verksamhetsberättelsen 1939 användes så skarpa uttryck som olidliga förhållanden. I verksamhetsberättelsen för Sigtuna Fornhem 1951-52 skriver Harry Cullberg, styrelseordförande och rektor för Sigtunaskolan: Förberedelserna för uppförandet av ett stenhus för Fornhemmets sam-lingar äro emellertid så långt framskridna, att arbetet kan igångsättas så snart stadsplanen blir klar och en avstyckning av vissa delar av området företagits. Denna optimism var dock inte med verkligheten överensstämmande, utan det skulle som framgått ovan dröja ytterligare ett drygt decennium innan planerna slutligen kunde förverkligas. 12 Erik Floderus, som hade sin huvudsakliga gärning på Riksantikvarieämbetet, utförde genom åren ett stort antal utgrävningar i Sigtuna med början 1925 (Vattenledningsgrävningen). År 1941 gav han ut boken Sigtuna, Sveriges äldsta medeltidstad, som var den första sammanställningen av flera decenniers utgrävningar i Sigtuna. Boken är fortfarande läsvärd och användbar som ingångsport till det äldre materialet och äldre hypoteser kring Sigtunas äldsta historia.
III. En framåtblick: Med det nya museet mot framtiden I och med det nya museets tillkomst 1966 skulle staden komma att engagera sig mera effektivt i fornhemmets ledning. I januari 1966 bildades en av Sigtuna stad och Stiftelsen Sigtuna Fornhem gemensamt tillsatt kommitté för utredning av frågan om stadens eventuella övertagande av Sigtuna Fornhem. Efter slutförda förhandlingar övertog staden den 1 januari 1968 huvudmannaskapet och det ekonomiska ansvaret för Sigtuna Fornhem, som tillsammans med Lundströmska gården och Sigtuna Rådhus skulle utgöra Sigtuna stads museer. 13 Museet stod dock fortsatt under RAÄ:s överinseende och museistyrelsen var sammansatt på ungefär samma sätt som tidigare. Parallellt med denna process pågick förhandlingar om ett samgående mellan museet och Sigtuna Hembygdsförening, dock utan något bestående resultat. Det var hembygdsföreningen som i september 1967 hade tagit initiativ till detta genom att erbjuda Stiftelsen Sigtuna Fornhem att ansluta sig till eller etablera närmare samarbeta med denna, men frågan hade även tidigare diskuterats i Stiftelsens styrelse. För detta ändamål bildades ännu en kommitté i vilken ingick representanter från båda föreningarna. Tanken var att de efter ett samgående skulle tjäna som stödförening åt museet. Man hade också förslag på ett namn på den blivande sammanslagna föreningen: S:ta Gertruds Gille - Sigtuna Fornminnes- och Hembygdsförening. Uppenbarligen var det någon av föreningarna som inte godkände förslaget eftersom samman-slagningen aldrig blev verklighet. Samma år (1957) inrättades dessutom en halvtidstjänst som museiintendent. Den tjänsten ikläddes av Else Nordahl, som byggde upp det nya museets verksamhet och dess första basutställning. 14 Arton år senare (1983) byggdes en ny basutställning Sigtuna under medeltiden under ledning av dåvarande museichefen Karl Johan Eklund 15, som för övrigt var den som initierade Sigtuna museers skriftserie, som i viss mån kom att fylla det tomrum som Situne Dei lämnade efter sig. 16 Skriftseriens första utgåva ägnades Sigtuna under medeltiden (1982). Else Nordahl sammanfattade i denna skrift, i Floderus efterföljd, den vid den tiden rådande uppfattningen om Sigtunas tillkomst och historia. 17 När man bläddrar i verksamhetsberättelserna från de första åren med nya museet framgår att man redan då hade en livlig utställnings- och program-verksamhet, mer än på många större museer. T. ex. år 1973 visade man inte mindre än 15 utställningar, varav de flesta egenproducerade. Kultur-miljöfrågor, såväl i staden som på landsbygden, var också en viktig del av verksamheten. Däremot hade inte arkeologin en lika framträdande roll som tidigare eller som den har idag. Ett nytt underjordiskt museum När jag tillträdde som museichef för tjugofem år sedan hade arkeologin och Sigtunaforskningen under en längre tid periodvis legat for fäfot och de flesta arkeologiska undersökningar som förekom utfördes av Riksantikvarieämbetets arkeologer. Det kändes därför naturligt, för mig som arkeolog, att ta upp tråden från Arbmans och Holmqvists dagar. För detta syfte tog jag år 1985 initiativ till bildandet av Kommittén för sigtunaforskning. I 13 I och med sammanslagningen av Sigtuna kommun och Märsta kommun år 1971 ändrades museets officiella namn till Sigtuna museer. Idag går vi för enkelhetens skull under beteckningen Sigtuna Museum. 14 Else Nordahl var dock inte ett nytt ansikte för stiftelsen utan hade tidigare haft flera tillfälliga anställningar, bl.a. ledde Nordahl den arkeologiska undersökning som föregick museibygget. 15 Museichef 1974-1984. 16 Utgivningen av Situne Dei, nu som årsskrift för Sigtunaforskning, återupptogs först 2006. Sigtuna Hembygdsförening lämnade då ett generöst bidrag till tryckningen av den första årgången. I år utkom den fjärde årsskriften i den nya följden. 17 Skriftserien omfattar idag sammanlagt fjorton utgivningar.
denna ingick forskarkollegor, både arkeologer och historiker, från Stockholms, Uppsala och Lunds universitet, Riksantikvarieämbetet och Historiska museet. Kommitténs mål var dels att vitalisera det äldre utgrävningsmaterialet genom att få till stånd en stor modern arkeologisk undersökning i en central del av staden dels att skriva ett nytt forskningsprogram för Sigtuna. 18 Samma år inrättades även en arkeologisk uppdragsverksamhet (SMUV) på museet. 19 I och med detta kom arkeologin och Sigtunaforskningen in i en ny fas, som skulle få konse-kvenser för museets framtida utveckling. Den 27 november 1987 anordnade kommittén ett heldagsseminarium kring sigtunaforskning i biografen Gröna Ladan i Sigtuna. Ett femtiotal forskare med sigtunatid som specialitet, såväl arkeologer som historiker, ortnamns-forskare, osteologer etc, var inbjudna. Deltagarna hälsades välkomna av kommunalrådet Sonja Weidland, men även andra politiker fanns med i salongen som åhörare. Seminariet blev inte bara ett avstamp för en ny sigtunaforskning utan också början till projektet Sigtuna Anno 1000. På initiativ av Curt Ohlson, Samfundet för Sigtuna, avfattade seminariedeltagarna en resolution som krävde en utgrävning av den stora yta som var planerad att bebyggas i kv. Trädgårdsmästaren. Rivningen av den gamla bebyggelsen pågick samtidigt med att seminariet ägde rum. Enligt det beslut som fanns sedan tidigare och som både Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen stod bakom skulle man, både här och i kv. Kyrkolunden, bygga på platta ovanpå kulturlagren enligt den s.k. Bjerkingmetoden. Med andra ord, de medeltida kulturlagren skulle ligga kvar och därför skulle inte någon arkeologisk under-sökning utföras. Undertecknarna av resolutionen befarade att den övertäckning som planerades skulle medföra en uttorkning som på sikt skulle förstöra kulturlagren. Man insåg naturligtvis också att här fanns en unik möjlighet att göra en arkeologisk undersökning mitt i staden där kulturlagren var som tjockast. Resolutionen ledde så småningom till att beslutet revs upp, vilket i sin tur banade väg för att den stora arkeologiska undersökningen i kv. Trädgårdsmästaren, den s.k. Sigtunautgrävningen 1988-90, kunde genomföras. Därmed hade det första av kommitténs två främsta mål uppfyllts och det med råge. Det andra att skriva ett forskningsprogram för Sigtuna stannade vid ett utkast. Å andra sidan kan man säga att publikationen från seminariet i Gröna Ladan (Tesch 1989) i någon mån kom att fungera som ett forsknings-program. På grund av de beslut som tidigare hade fattats ålåg det inte byggherren att stå för de arkeologiska undersökningskostnaderna, vilket Kulturminneslagen annars stipulerar. I stället startades i mars 1988 en insamling för att möjliggöra att den arkeologiska undersökningen som alla önskade kunde genomföras. Insamlingsarbetet leddes av kommunfullmäktiges ordförande Görel Bohlin. Samfundet för Sigtuna stod som mottagare av de sammanlagt 3 miljoner kronor som kom in från olika bidragsgivare. 20 Sigtuna kommun skulle senare i egenskap av ekonomisk garant gå in med ett liknande belopp. H M Kung Carl XVI Gustaf var utgrävningsprojektets högste beskyddare och bidrog själv med ett inte oansenligt belopp. 18 I Situne Dei 1942 publicerade Holger Arbman en artikel med rubriken Sigtunaforskningen ett arbetsprogram. 19 Utgångspunkten var att SMUV skulle vara verksam i hela Sigtuna kommun. Eftersom verksamheten inte haft någon fast personal fram till helt nyligen har det inte varit möjligt, förutom i enstaka fall, att göra några utgrävningar utanför Sigtuna stad. Å andra sidan har de arkeologiska undersökningar som gjorts i staden varit många och flera av dessa mycket omfattande. 20 Bidragsgivarna utgjordes av 5 fonder/stiftelser, 13 föreningar, 50 företag, 163 privatpersoner samt alla de som lade sitt bidrag i bössan vid gropen eller på museet.
I juni 1988, endast tre månader efter att insamlingen påbörjats, kunde ut-grävningen inledas. Det första spadtaget skulle ha tagits av kulturminister Bengt Göransson, men på grund av förhinder av rikspolitisk art fick kommun-fullmäktiges ordförande rycka in. Sigtunautgrävningen 1988-90 skulle bli en stor utmaning för det lilla museet, och dess relativt nystartade arkeologiska uppdragsverksamhet, att ro i hamn. Utgrävningen pågick kontinuerligt under två års tid med ca 15-20 arkeologer anställda. Utgrävningsytan var 1100 kvadratmeter och sammanlagt under-söktes 1500 kubikmeter tidigmedeltida kulturlager. Grävningen var och är den största som gjorts i Sigtuna och dess resultat skulle på ett avgörande sätt förändra bilden av Sigtunas äldsta historia. 21 Man skulle också kunna säga att sedan dess har 21 Se boken Makt och Människor i kungens Sigtuna (1990). Boken är en direktrapport från utgrävningen. Den är slutsåld, men kan laddas ner från museets hemsida.
ingenting varit sig likt på museet. För kommunen blev det en stor PR-framgång. Genomslaget i massmedia var enormt och utgrävningen satte Sigtuna på kartan för en stor intresserad allmänhet såväl nationellt som internationellt. Utgrävningen gick under beteckningen Den nya riksgropen eller i Sigtuna bara Gropen. Ett nytt Jorvik Viking Centre Sigtuna Anno 1000 Redan innan utgrävningen inleddes hade det funnits en idé om att på platsen för utgrävningen skapa ett underjordiskt museum med utgrävningsresultaten som grund. Byggherren hade inte behov av någon källare och hade inte heller från början planerat för en sådan. När det nu genom utgrävningen öppnade sig en möjlighet att bygga en källarlokal som kunde användas för utställnings-ändamål infogades detta i de bygghandlingar som husets arkitekt Mats Egelius utarbetade. Inspirationen till det tänkta underjordiska museet, Sigtuna Anno 1000, fanns i York i England - vikingatidens Jorvik. Här hade man under åren 1979-81 grävt ut en yta, motsvarande den i kv. Trädgårdsmästaren, och påträffat bebyggelselämningar från 900- och 1000-talen. Jorvik Viking Centre invigdes 1984 och blev snabbt en av de största museisuccéerna i Europa - med nästan en miljon besökare om året. Jag hade själv möjlighet att besöka både utgrävningarna och det nya museet. Det som var nytt och spännande med Jorvik Viking Centre och som även vi hade som ambition att ta efter, var att rekonstruera de de gårdsmiljöer som arkeologerna påträffat, vid en viss tidpunkt i historien. I Jorviks fall var det år 967, i vårt fall omkring år 1000. I Jorvik Viking Centre åker besökarna i s. k. timecars genom de rekon-struerade miljöerna. Här saknas ingenting. Vare sig människor i full skala eller lukter eller ljud. Till och med talet, en skandinavisk rotvälska, finns där. Förutsättningarna var desamma i Sigtuna, ja när det gäller det arkeologiska materialet ett strå vassare. Vid kommunfullmäktiges sammanträde 1990-03-29, och då var utgrävningen ännu inte avslutad, beslöts förvisso att ett nytt museum Sigtuna Anno 1000 skulle inrättas i kv. Trädgårdsmästaren, men under förutsättning att det inte skulle belasta kommunens budget. Med andra ord kommunen var inte beredd att satsa en enda krona i det nya museet. Kanske kände politikerna redan nu att 90-talskrisen var i antågande. Beslutet var dock inte någon positiv signal till presumtiva sponsorer och donatorer. Vem vill stödja ett kommunalt museum om inte huvudmannen finner det värt att satsa på? Som en följd av beslutet i fullmäktige slöt emellertid Sigtuna kommun ett avtal med en sponsorkonsult för att försöka dra in pengar till projektet. I anslutning till detta diskuterades även nya organisationsformer för museet, som stiftelse- och bolagsbildning, för att göra museet intressantare för dem som man önskade skulle stödja projektet. Byggnationen av fastigheten påbörjades i september 1990. Byggherren Sigtunapunkten AB (Arlandafastigheter AB) förband sig 1991-02-18, i ett avtal med Sigtuna kommun, att bygga det 900 kvm stora källarplanet. I avtalet ingick att man skulle upplåta lokalen uppvärmd under 25 år för 1 krona per år. I bolagets åtagande ingick dessutom att uppföra en mindre entrébyggnad (80 kvm) i parken i kv. Trekanten med en underjordisk gång till den planerade utställningslokalen. För den nuvarande entrén mot Stora gatan (ursprungligen planerad som utgång med museibutik), som delas med vårdcentralen, skulle däremot betalas en marknadsmässig hyra. Den 28-29 maj 1991 anordnade Sigtuna Museum ett idéseminarium, kring museiprojektet Sigtuna Anno 1000 och kring arkeologiska rekonstruktioner och upplevelsemuseer i allmänhet. Syftet var, dels att få friska tankar kring innehåll och utformning innan vi låst våra tankebanor för hårt dels att ta del av tidigare erfarenheter av liknande projekt. Seminariet, som samlade ett trettiotal deltagare, ägde rum i Palmcaféet på Sigtuna stadshotell. Kommunalrådet Sonja Weidland höll välkomstanförandet. Deltagarna utgjordes av arkeologer, historiker, museifolk och utställningssakkunniga från Sverige, Norge (Trondheim) och England (York).
Bland de inbjudna fanns även representanter för massmedia, turism, mässor, databranschen och skolan. Den första dagen ägnades åt föredrag och den andra till grupparbeten och slutdiskussion. Utställningsproducenterna Eva Wängelin och Ingrid Johansson fick till uppgift att dokumentera seminariet. 22 Ett tydligt resultat av seminariet var att man ville ge större plats för föremålen och andra utställningsaktiviteter och mindre yta för rekonstruktioner (en tredjedel av utställningsytan). Alla var överens om projektets unika förutsättningar, dels beträffande det arkeologiska materialet dels in-ramningen - Sigtuna stad. Många framhöll också vikten av att ta fasta på första-företeelserna i Sigtunas historia: den första staden anlagd av den första kungen i det svenska riket, den första stadsplanen, det första kristna samhället, den första myntningen, det första skriftspråket runorna, det första brevet (Viby-brevet), de första stenkyrkorna och den första tegelkyrkan. I juni 1991 inställde Arlandafastigheter AB betalningarna och vid årsskiftet gick Sigtunapunkten AB i konkurs. Bygget stod halvfärdigt i ett år innan en ny ägare - Systembolaget - kunde slutföra bygget. Den nya ägaren övertog det avtal som rörde källarlokalen som kommunen slutit med den förra ägaren. Man köpte emellertid ut sig från att bygga en ny entré från kv. Trekanten. För detta betalade man 700.000 kr till Sigtuna kommun, en summa som inte kom projektet till godo. 1993 invigdes den stora men råa underjordiska utställnings-lokalen i kv. Trädgårdsmästaren av Historiska museets chef Ulf Erik Hagberg. 23 I väntan på att projektet Sigtuna Anno 1000 skulle projekteras och finansieras användes den i stället för att visa tillfälliga utställningar, som av utrymmesskäl var otänkbara att sätt upp i de ordinarie ut-ställningslokalerna på museet. Den första utställningen i den gigantiska lokalen handlade om Sigtunas 1700-talshistoria och ingick i det stora rikstäckande projektet Den svenska historien (1993). Denna utställning följdes av flera uppmärksammade utställningar. Många minns säkert fortfarande utställningen Vikingarnas Ryssland Arkeologiska skatter från Staraja Ladoga och Novgorod (1994) som invigdes av statsminister Carl Bildt, Sju rum för Maria och nu senast Det Blå (2008). 24 Så här i efterhand är det svårt att förstå hur vi lyckades gå i land med att göra dessa stora produktioner, med begränsad personal och utan någon egentlig utställningsbudget. 22 Seminarierapporten Sigtuna Anno 1000 (2002) inkl. föredrag, grupparbeten och slutdiskussion kan laddas ner från museets hemsida under rubriken Museiplaner i backspegeln. 23 I sitt tal föreslog han att man skulle dra en pipeline från den ovanliggande Systembolagsbutiken, så att kunderna kunde skicka slantarna de fick för returglasen rakt ner till projektet Sigtuna Anno 1000 s förverkligande. 24 Andra utställningar att minnas: Röde Orm - Jordi Arkös 90 meter långa textila applikation efter Frans G. Bengtsson folkkära roman, Ett mynt för kung Olof om den svenska myntningens tusenårsjubileum, Vikingars guld ur Mälarens djup om de sensationella fynden från utgrävningarna kv. Professorn 1995-96, Mellan Valhall och Paradiset och Cirkus Färnert. På grund av att museets magasinsutrymmen var sprängfyllda avdelades så småningom halva utställningsytan till ett provisoriskt magasin för fyndmaterialet från senaste årens stora utgrävningar. Men även den halverade lokalen har sett flera stora utställningar, t.ex.vår Mariautställning Sju rum för Maria (2002) som enligt många var mycket bättre än Historiska museets nyligen visade Mariautställning. Hip hip hurra vad dansk keramik är bra! med 25 inbjudna danska keramiker, olika lapptäcksutställningar. Det Blå för att bara nämna några.
För att projektet Sigtuna Anno 1000 inte skulle gå i stå och för att få nya friska ideer utifrån till ett nyskapande utställningskoncept genomfördes 1994-95 en allmän arkitekttävling. Denna möjliggjordes genom ett generöst bidrag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnes-fond (500.000 kr) och genomfördes i samarbete med Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR). Upplägget var ovanligt eftersom det i det här fallet inte gällde att omsätta ett tävlingsprogram i en byggnad utan att arbeta fram ett engagerande utställningsarrangemang i en given lokal. Tävlingen om ut-formning av museiprojektet Sigtuna Anno 1000 var en av de första i sitt slag som genomförts i Sverige, kanske rent av den första. Juryn bestod både av politiker (med Tore Höcking resp. Sixten Larsson som ordförande) och specialister (bl.a. John Sjöström, arkitekt och professor på Konsthögskolan, Sören Brunes scenograf och professor vid Dramatiska Institutet, t Lars Redin, docent vid Statens Historiska Museum). Tävlingen lockade inte mindre än 54 förslagsställare. Tävlingen vanns av arkitekt Tomas Lundberg, Göteborg, med förslaget 1000 årsringar. Av olika skäl ledde detta aldrig fram till ett genomförbart programförslag. Museifrågan hålls levande Från 1988 och fram till nu till hade kommunledning och kultur- resp. kultur- och fritidsnämnd på olika sätt varit delaktiga i händelseutvecklingen. Efter arkitekttävlingen följde en längre period då det politiska intresset för museifrågan verkar ha svalnat. Förutsättningarna och potentialen var inte på något sätt förändrade, snarare hade de förtydligats. Med tanke på allt kreativt arbete som nerlagts var det därför svårt att släppa taget. Tack vare att vi lyckades få Stiftelsen Framtidens kultur att intressera sig för projektet kunde arbetet med att utveckla projektet Sigtuna Anno 1000 fortsätta. Som helhet hade arkitekttävlingen varit lite av en besvikelse eftersom inte något förslag så att säga vände ut och in på våra förutfattade meningar om hur en utställning av det här slaget ska se ut. Men det fanns delar och detaljer i många förslag som i hög grad var värda att gå vidare med. Med tiden hade också konceptet fullskalerekonstruktioner inomhus á la Jorvik Viking Centre kommit att framstå som ett förlegat utställningstänkande. I stället ville vi satsa på att sätta fynden i fokus. Originalmaterialets magi är ju trots allt ett museums bästa tillgång, inte teaterns rekvisita! 25 Parallellt med att lokalen utnyttjades för stora tillfälliga utställningar fortsatte vi därför periodvis arbetet med att utveckla vår egna idéer till ett färdigt utställningsprogram. 25 Detta utställningstänkande omsattes första gången i vår nuvarande basutställning, Kungars stad Vikingars hemvist - spåren av rikets första stad, som är den tredje i ordningen i den nya museibyggnaden. Den producerades till Kulturhuvudstadsåret 1998 med hjälp av bidrag från bl. a. Kungafonden, Berit Wallenbergs Stiftelse och Patriotiska sällskapet. Sigtuna Hembygdsförening bekostade två modeller, dels av staden omkring år 1000, dels av den undersökta bebyggelsen i kv. Trädgårdsmästaren (1988-90). Till skillnad mot vad som är brukligt i sådana här sammanhang var museet av ekonomiska skäl öppet för allmänheten under hela produktionstiden. Montrar, belysning och annan utrustning från tidigare utställningar bl. a. Vikingarnas Ryssland byggdes om och återanvändes. Sedan ett par år är basutställningen omdöpt till Kungen, Kristus och Sigtuna. När inte erforderliga medel finns för att bygga en ny basutställning kan ett namnbyte vara ett enkelt sätt att skapa nytt intresse kring en utställning. Den nya titeln stämmer emellertid bättre överens med utställningens innehåll. Vikingar av det rätta slaget har i verkligheten inte haft så mycket med Sigtuna att göra, förutom de gånger man kan ha plundrat staden. Bäst känd är den gången när vikingar österifrån härjade staden år 1187.
Genom de medel vi fick från Stiftelsen Framtidens kultur i en första omgång (1996) inleddes ett givande samarbete med den då nystartade arkitektfirman Codesign AB i Stockholm, 26 arkitekt Peter Ullstad. Detta samarbete resulterade snabbt i en tryckt förstudie, Sigtuna Museum bjuder in till möte med historien (1996) Genom ett andra och betydligt större bidrag från Stiftelsen Framtidens kultur (1998) kunde förstudien fördjupas genom programskrivning, detalj-projek-tering och utarbetande av synopsis för utställningens innehåll och gestaltning. Det senare skrevs av Frida Lindfors som hade en projektanställning på museet. Den detaljprojektering som nu gjordes resulterade i ett 40-tal arkitektritningar. Dessa berör alla delar av projektet: golv, tak, ljus, ljud, interiör, byggnation, utställning, auditorium samt även en entrébyggnad med tunnel från kv. Trekanten till utställningslokalen i kv. Trädgårdsmästaren. Utställnings-gruppen gjorde dessutom ett par inspirationsresor for att studera nyöppnade och nyskapande utställningar i såväl Sverige som Danmark. Fokuseringen på fynden betydde inte att rekonstruktionstanken helt var släppt. Men den skulle inte göras i källaren utan utomhus. Idén kom från en av deltagarna i arkitekttävlingen, tidigare planarkitekten i Sigtuna kommun Bengt Freij, som i sitt tävlingsförslag Urbs@Lacus hade avvikit från tävlings-programmets bestämmelser genom att placera rekonstruktionerna, nere vid strandpromenaden. Det var naturligtvis helt riktigt tänkt. Det är så man ska uppleva den rekonstruerade 1000-talsbebyggelsen i sin rätta miljö, inte i en källare. Detta var något vi tog fasta på varför skisser utarbetades för en anläggning med sex stadsgårdar från 1000-talet, som de såg ut i kv. Trädgårdsmästaren, men förlagda till den s.k. båtvarvstomten vid den nutida strandlinjen.eftersom gårdarna ligger parvis blir resultatet tre skilda miljöer. I den första tänkte vi att dagturister kunde besöka de tidstroget inredda husen och träffa hantverkare som tillverkade kammar, pärlor etc. Den andra miljön skulle innehålla bekvämligheter för båtfolket (toaletter, duschar, tvätt-maskiner, kök, gillestuga etc), 1000-tal på utsidan men 26 Med utgångspunkt från erfarenheterna från Sigtuna Anno 1000-projektet har Codesign blivit en etablerad utställningsformgivare. Bl. a. har man vunnit en tävling om att utforma basutställningen på Islands Nationalmuseum i Rejkavik.
2000-tal på insidan. Till den tredje miljön skulle skolklasser kunna komma på lägerskola för att pröva på att leva 1000-talsliv. Det hade blivit en attraktion och gästhamn utöver det vanliga. Därmed fanns grunden till ett nyskapande utställningskoncept, där upplevelsen inte bara omfattade den planerade utställningen där originalmaterialet visades utan också en rekonstruktion av bebyggelsen och livet i staden placerad nere vid stranden. I totalupplevelsen av den medeltida staden Sigtuna hör naturligt-vis också den bevarade stadsplanen och det stadsrum som man rör sig i och de spår som här kan avläsas: tomtgränser, runstenar, kyrkoruiner och ett dominikankonvent allt synliggjort genom skyltar och regelbundna arkeo-logiska stadsvandringar. Dags att tänka om Tack vare stödet från Stiftelsen Framtidens kultur hade vi tagit fram ett ny-skapande utställningskoncept. Fokus hade i hög grad legat på den stora utställningslokalens möjligheter, men i mindre grad på museet och dess verksamhet som helhet. Med tanke på de stora kostnader det skulle innebära att förverkliga utställningen enligt förslaget ovan, fanns det därför flera skäl för att ställa frågan om detta var den bästa lösningen för museet som helhet. Den stora källarlokalen är magnifik, men det finns flera problem inbyggda i en fast utställning i kv. Trädgårdsmästaren. Bland annat skulle det innebära stora investeringar i en hyrd lokal (kontraktet går ut år 2016-02-18), och byggnation av en separat entré, som inte hänger samman med det befintliga museet. Erfarenheten från de utställningar som ägt rum i den underjordiska lokalen visade också på svårigheterna att uppmärksamma dessa vid den provisoriska entrén mot Stora gatan. Redan husets arkitekt Mats Egelius hade gjort ritningar på en lång underjordisk gång från en gemensam reception på museet till lokalen i kv. Trädgårdsmästaren. Den var logistiskt riktig, men ekonomiskt ogenomförbar. Det mesta talade därför för att man borde bygga ut museet på den befintliga tomten i stället för att satsa på den stora källarlokalen i kv. Trädgårdsmästaren där halva utställningsytan nu dessutom var upptagen av ett provisoriskt magasin. Tanken är inte ny. Det var det första jag tänkte på när jag i samband med anställningsintervjun 1984 klev in genom museets grindar. Många har säkert upplevt samma sak. Troligtvis tänkte även museets arkitekt Folke Hederus på detta. Fönsterarrangemangen tyder på att han tänkt sig en framtida utbyggnad i vinkel med den nuvarande och de båda byggnaderna förenade med en glasad gång. Tack vare bidragen från Stiftelsen Framtidens kultur hade vi tagit fram ett genomarbetat och omfattande underlagsmaterial kring en utbyggnad av museet på den befintliga tomten. Med utgångspunkt från detta beslöt Sigtuna kommunfullmäktige i juni 2002 att avsätta medel (221.000 kr) till Kultur- och fritidsnämnden för utarbetande av underlag för en planeringsprocess avseende lokaler för ny basutställning på Sigtuna Museum, d.v.s. att genomföra en utbyggnad av museet på den befintliga tomten. Programutredningen utfördes av Sigtuna Museum (Frida Lindfors) i samarbete med arkitektkontoret Codesign AB och det färdiga resultatet lades på Kultur-och fritidsnämndens bord 2003. I korthet gick förslaget ut på