RÖRLIGA BLADET. Nr 1 2011 MUSEIFÖRENINGEN FÖR RÖRLIGT KUSTARTILLERI

RÖRLIGA BLADET Nr 1 2011 MUSEIFÖRENINGEN FÖR RÖRLIGT KUSTARTILLERI

Vår adress KA 2 Museiföreningen för Rörligt Kustartilleri Marinbasen Box 527 371 23 KARLSKRONA Adressändringar Vid adressändring glöm inte att vi behöver den för att nå Dig med Rörliga Bladet m m Redaktion och ansvarig utgivare Redaktör: Sigvard Bengtsson Att vara medlem Vill Du bli medlem eller veta om vår förening, ring Sigvard Bengtsson 0455/33 60 20 eller Hans Willebrand 0480/33056 Medlemsavgifter Vi har mycket humana medlemsavgifter: - Årsavgift 20:- - Ständig medlem 200:- Vi uppskattar om Du hjälper föreningen med Ditt medlemskap, men behöver all ekonomisk hjälp och tackar i förhand för eventuell gåva För att vi skall veta vem som betalt in pengar vill vi att Du meddelar namn och adress Hans Willebrand tfn 0480 / 33056 eller Sigvard Bengtsson tfn 0455 / 33 60 20 Omslagsbilden Överste O L Beckman, KA 2 förste chef från 1902 1907, därefter chef för Kustartilleriet 1907-1909 då han blev skjuten i Kungsträdgården i Stockholm. Innehåll Kungsholmens historia Del 1 av öv 1 Jean-Carlos Dankwardt Gåvor Vi uppskattar om Du hjälper föreningen med Ditt medlemskap, men behöver all ekonomisk hjälp och tackar i förhand för eventuell gåva. Meddelanden Kamratträffarna på Militärhemmet i Karlskrona fortsätter under 2011 med följande dagar, som är första tisdagen i varje månad. kl 0930 3 maj, 7 juni, 5 juli, 2 augusti, 6 september, 4 oktober, 4 november, 6 december Väl mött till kamratlig samvaro Museet Öppettider: Se: ka2.se Inbetalning av medlemsavgifter Föreningen har öppnat ett bankkonto där medlemsavgifter samt eventuella gåvor kan sättas in. Clearingnr = 6741 (Handelsbanken) Kontonummer = 152 252 088 Adress: KA 2 Museiförening för Rörligt Kustartilleri C/o Hans Willebrand Gräsgärde 4327 338 96 Ljungbyholm

Kapten Alf Nymans resa till Nordamerikas Förenta Stater år 1932 Av Kjell Silverbark Museum för rörligt kustartilleri har erhållit en storartad gåva från släktingar till generalmajor Alf Nyman. Gåvan består av ett bokverk i två delar och skildrar generalens erfarenheter från den kurs han som ung officer deltog i vid amerikanska kustartilleriet. Det ger en god inblick i hur man i USA utformade sitt kustförsvar med VK I som erfarenhet och utgångspunkt. Nymans avhandling är mycket noggrann och avslöjar den energi och målmedvetenhet som allt framgent kom att prägla denne officer. Den 5. februari anmälde jag mig i enlighet med g.o. 1132/31 å Kungl Maj:ts beskickning i Washington. Följande dag uppvaktade jag chefen för generalstaben, general Mac Arthur samt chefen för Kustartilleriet Majorgeneral Gulick. Så börjar Alf Nyman sin berättelse över resan till USA i nådens år 1932. Ändamålet med resan och med g.o. 1132/31 var att bereda en officer ur Kustartilleriet möjlighet att studera det amerikanska Kustartilleriet. Vistelsen kom att omfatta två perioder: tiden 11. febr 3. juni och tiden 4. juni 30. juni. I den första delen var han elev i Artillery School medan den andra omfattade besök, vid olika etablissemang, militära och privata fabriker.. Det var ett USA i gungning som Nyman besökte. Därom säger han inte ett ord i sin c:a 500 sidor långa redogörelse indelad i två volymer och rikligt försedda med tabeller och förteckningar. År 1932 var Hoowers sista år vid makten, landet led alla helvetes kval efter kraschen 1929. I städer och samhällen ringlade långa köer av arbetslösa och alla lyssnade på vad den nye presidentkandidaten, demokraten F D Roosevelt hade för lösningar på problemen. Inget tyder på att den gode Alf noterade sådana detaljer. Han hade nog att göra med sitt uppdrag. Först fick han delta i Battery Officers Course som drog in honom i en härva av ämnen: vapenlära, material och skjutmetoder för såväl sjöfront som lvartilleri. Nyman deltog med liv och lust i utbildningen och hävdade sig säkert mycket bra bland de andra utländska eleverna, till antalet 49. Han verkar nästan misslynt med att det faktiskt gjordes ett uppehåll i undervisningen under tiden 24. 27- mars till följd av påskhögtiden. Men vet, han kanske använde dessa dagar till att se sig om i Amerikat. Han var vid denna tid förlagd vid Chesapeake Bay nordost om Norfolk i Virginia. Jag vet inte om Nyman var speciellt intresserad av USA:s historia, men om han var det så hade han många historiskt intressanta platser inom bekvämt räckhåll. särskilt från inbördeskrigets dagar. Till sydstaternas huvudstad Richmond var det inte långt och flera av krigets slagfält som Chattanooga och Shilou, var också gripbara. Till och med

Appomattox där mansslakten slutade torde ha varit tillgängligt under en så lång ledighet som dessa elever fick under påsken 1932. Men därom vet vi intet, vad han såg och upplevde utanför sin tjänst framgår inte av hans ca 500 sidor långa och ytterst detaljerade redogörelse. Kanske berättade han något hemma i familjen eller på mässen i glada vänners lag. Det är för övrigt ganska troligt att han stannade i förläggningen och förberedde sig inför nästa övningspass. Förmodligen har det aldrig sänts iväg en mera ambitiös studiebesökare än denne kapten Nyman. Hans redogörelse eller rapport som han benämner den är späckad med uppgifter om det amerikanska kustartilleriets organisation, om dess personal i så väl krig som fred. Han lägger stor vikt vid olika personalgruppers utbildning och anställningsförhållanden. Naturligtvis understryks det hela av en stor mängd tabeller. Han ger oss en god inblick i den komplicerade organisationen, antingen det rör sig om brigadstaber eller kulspruteplutoner. Egna reflexer saknas inte heller, den svåra frågan om ett kustförsvar skall tillhöra armén eller flottan ventileras. Nyman konstaterar att samröret med (Amerikas) USA:s flotta är minimal eller nästan obefintlig. Han noterar också den rikliga tillgången på rörligt artilleri. Luftvärnet organisation och användning ägnas stor uppmärksamhet och tar upp en stor del av utbildningstiden. Man inser redan nu att flyget det nya samfärdsmedlet kan bli ett mycket farligt vapen och ett hot mot ett utbyggt kustartilleri. Naturligtvis ägnas mycket tid åt eldregleringens metoder och genomförande. Här är den unge kaptenen från Sverige inne på sin mammas gata och på det verksamhetsområde som skulle intressera honom mest under hela karriär. Egentligen torde eldreglering vara onödig, skjutförberedelserna kan göras så noggranna att man ändå träffar. Det fanns en falang som tyckte så och detta utlöste långa diskussioner. Idag när de gamla skjutreglerna är glömda får man väl konstatera att falangens åsikter pekade framåt i tiden. Skall elden regleras i förhållande till målet eller till framförpunkten var också en fråga som utlöste diskussioner. Den har också förts i det svenska kustartilleriet. Någon äldre eldledare erinrar sig kanske att vi en gång hade begreppet död räkning. Materialläran är också omfattande och genererar ett stort antal tabeller i Nymans redogörelse. Prestandan hos olika kanontyper redovisas noggrant från 16- tums (40,6 cm) till de mera bekanta kalibrarna 12-tum (30,5 cm) och 6-tum (15,2 cm); mekanismtyp, utgångshastighet vid olika laddningar, skottvidder och eldhastigheter. Givetvis behandlas också den aktuella eldledningsutrustningen liksom olika typer av signalsystem. Det amerikanska utbildningssystemet avviker från vårt och här finns det skäl att erinra sig de erfarenheter som USA gjort under världskriget då USA för första gången tar språnget över Atlanten för att blanda sig i Europas krigiska affärer. Man har stort överskott på fast anställd personal ännu 14 år efter krigsslutet. Nyman upptäcker t ex en pjäschef sergeant- som har haft sin befattning ända sedan kriget. På papperet har man dock planer på en gedigen utbildning i fem steg omfattande vardera ca tre månader. Fälttjänstövningar för rörliga förband är nästan obefintliga och gäller endast järnvägsartilleri. Utbildningskontroll sker genom förbandsskjutningar. Efteråt gör man Analysis of drill and target practice.

Månne dessa var lika underhållande som våra redogörelse efter skjutning m/kas? Nymans reseskildring är sammanfattad i två volymer, tre centimeter tjocka och i ett gammalt format, större än A4. Mycket av materialet består av tabeller, men han redogör också utförligt för sina intryck. Hans språk är magnifikt och avslöjar på varje sida att den gode Nyman väl behärskade sitt modersmål Någon läsare kanske förvånas inför de gammaldags verbformerna; vi äro, de hava etc. I gengäld kan de glädjas åt gamla ord och uttryck med underbar klang för den språkligt intresserade; inte hör man ordet REDOBOGEN så ofta nu för tiden., men för general Mc Arthur var det. General Mc Arthur förklarade sig redobogen att verka för större utbyte av ---- Undrar hur generalen formulerade det: I ll do may best ------. Uttryck som: MAKT UPPÅ och BJUDANDE NÖDVÄNDIGHET är väl också borta idag. Men 1932 kunde man skriva det. Många av hans fackuttryck är nu borta även ur experters vokabulär. Kanske experterna också är borta. Kapten Nymans dokument är naturligtvis inte någon underhållningslitteratur. Det är en ytterst noggrann och ytterst ambitiös redogörelse för hans upplevelser som deltagare i en kurs vid det amerikanska kustartilleriet i nådens år 1932. Om hans känslor inför uppdraget får vi inga besked och inte heller om upplevelser utanför tjänsten. Hans tankar och engagemang rör endast kursomfånget. Som slutomdöme kan man nog påstå att det aldrig tillfören och knappast efter heller har sänts iväg en ung officer som i så hög grad har engagerat sig i sitt uppdrag. De svenska skattebetalarna fick god valuta för sina kostnader. Två personer är omnämnda i denna redogörelse: Alf Nyman själv och den general han mötte vid uppvaktningen första och sista dagen ii USA, generalen Douglas Mc Arthur. Kaptenen Nyman behöver ingen presentation för äldre kustartillerister men det finns ju också yngre sådana. Det är nog ingen överdrift att påstå att han tillhör giganterna inom vapnet och blev ett begrepp nästan från sina första officersår till den septemberdag 1957 då han tog avsked av KA 2:s befälskårer. Detta avsked visade sig något förhastat, ty året därpå blev han inkallad för att nu som general leda kustartilleriet. Alf Nyman tillhörde den typen av ledare som upptäckte att det inte bara finns officerare i en krigsmakt. Det finns också andra medarbetare, skickliga, lojala och hängivna och vars insatser som utbildare och ledare är helt avgörande för ett förbands kvalitet. Han var under hela sin karriär beredd att lyssna till och tala med vem som helst av sina underlydande. Han kunde också kritisera hög och låg. Sådan kritik kunde ge beståendeminnen. Generalen Douglas Mc Arthur var alltså chef för USA:s generalstab vid det här tillfället och man kan nog räkna med att kaptenen Nyman något bävade när han knackade på den väldiges dörr. Denne general hade mycket höga tankar om sin egen förmåga och var definitivt inte beredd att sätta sitt ljus under skäppan. När hans förordnande som generalstabschef gick ut några år efter mötet med Nyman erbjöds han flera höga poster inom det amerikanska försvaret, men inget föll honom på läppen. Han struntade i sitt hemland och gick i filippinsk tjänst. De uppdrag han där fick tjänade i hög grad till att förbereda honom för hans kommande uppgifter under andra världskriget. Som chef för de amerikanska trupperna i Stilla havsområdet gjorde han en stor insats för att bringa kriget till ett lyckligt slut i denna del av världen. Han tillhör de verkligt stora ledarna i detta krig, en av de allra största

Med anledning av att Kungsholmen 2010 fyllde 330 år kommer Rörliga Bladet att som följetång presentera den artikel som överste Jean-Carlos Danckwardt skrev till Tidskrift för Kustartilleriet 1980 som behandlade Kungsholmens historia Del 1 Jean-Carlos Danckwardt Kungsholms fort en 300-årig kustartilleritradition Skälet till att Karlskrona överhuvudtaget kom till låg i det sjöstrategiska läge som uppstått efter freden i Roskilde 1658. Varken handelspolitiska eller kommunikationstekniska skäl motiverade en ny stad i Blekinge östra skärgård. De viktigaste orsakerna till att flottans huvudoperationsbas flyttades från Stockholm till Karlskrona var de stora förändringar i det sjöstrategiska läget, som uppkom genom införlivandet av de tyska östersjöprovinserna och de "skånska" landskapen med riket och svårigheterna för huvudflottan på grund av isläggning liksom de nautiska problemen att segla ut ur Stockholms skärgård, som gjorde att den danska flottan under flera månader kunde husera fritt i södra Östersjön. Den 18.november 1679 besökte Karl X1 i närvaro av generalguvernören Johan Gyllenstierna, fältmarskalken Rutger von Ascheberg, amiralerna Hans Wachtmeister och Sjöblad, generalmajor Axel Wachtmeister samt generalkvartermästaren Eric Dahlbergh flottan som låg i vinterhamn samt därefter Trossö, där konungen beslöt att en örlogshamn skulle anläggas. Dagen därpå besöktes bl a Tjurkö och Aspö. Dahlbergh fick uppdraget att utarbeta "nödiga desseiner". Dåvarande fortifikationskaptenen Carl Magnus Stuart utarbetade nu en generaldessein till Karlskronas befästande i enlighet med Dahlberghs plan och anvisningar. Enligt generalplanen skulle dels en femhörnig bastionfästning anläggas på Båkholmen, den östra av de båda holmarna i sundet, medan på Dynan, den västra av holmarna, skulle uppföras "en stark donjon eller förhöjt batteri av 60 grova stycken, försedd med fyra bastioner". Båkholmen blev Kungsholmen och Dynan Drottningskär. Det praktiska arbetet och ledningen uppdrogs åt Stuart. Vid "första vårdag"

andra dessein framgår av bild 2. Ursprungligen utgjordes Kungsholmen av tre öar som ganska snart sammanfogades till en "holme'"). Arbetsstyrkan utgjorde en mycket blandad skara av båtsmän och knektar helsingar, smålänningar av Cronhjorts och Hamiltons regementen, västgötar och österbottningar. Båtsmännen arbetade främst med örlogsvarvets kajer - brobänken, dockan osv. För att arbetena skulle komma igång fort flyttades även folk från Landskrona. "Snart kommo äfven Wulfcamp och minerarne; 50 torfhus uppbyggdes för kommenderingen. Redan i juli 1680 hade de första artilleripjäserna kommit på plats i ett (1680) skulle befästningsarbetena påbörjas. Den 5.december 1679, samma dag som kungen officiellt fastslog att Karlskrona skulle vara flottans huvudstation, hade Kungl Maj:t befallt Krigskollegium och Kammarkollegium att låta transportera på Vaxholm och Dalarö befintliga (och Amiralitetet tillhöriga?) 12 st 36-pundiga kanoner och 12 st halfva kartauner (kort kanon eldrörslängd 10-20 kaliber) till Aspösund eller Karlskrona och "där anläggiande defension". Kungl Maj:t avgav den 28.november 1679 en resolution till en memorial av Dahlbergh, där i pkt 9 angavs "Till Carlscronas opbyggiande hafwer Hans Kongl Maij:t redan solverat och dertill för nästkommande åhr 30.000 daler S:mtt anordnat, och Admiralen Wachmeister anbefallt draga all möijeligh försorgh, att bringa den i sådan defension, att Flåtten der kan liggia säker". Den 18.februari 1680 utanordnades dessa medel till Stuart. Bild 1 visar troligen Dahlberghs första utkast till sjökastellet Kungsholmen med fem hörnbastioner, en bastion på nordöstra fronten, en våt grav med ravelin i söder och ett friliggande verk på ett skär i norr. Ett stormhinder -en stenjetée - av det slag som kom till stånd först på 1870-talet syns också på skissen. På Tjurkölandet finns ett antal "belägringsbatterier" inritade. Stuarts provisoriskt jordverk på Kungsholmen. Av byggnadsmaterialet togs den huggna stenen från de raserade vallarna i Kristianstad och Hälsingborg, mursten (kalksten) från Öland samt kalk och granspiror från Gotland. 1682 uppgick arbetsstyrkan till 2 000 man. Den 6.december 1680 skrev Konungen "att ehuru han med nöje sett dessa Dahlberghs förslag till försvarsverk för inloppet mellan Aspön och "Turkön" så tillåte ej "dessa tijders svårhet" några stora och vidlyftiga verks uppförande utan måste man nästa år nöja sig med att fortsätta redutten på Kungsholmen samt att å

höjden därstädes påbörja en andra redutt till försvar för det jordbatteri (för 72 grova stycken) som för inloppets bestrykning anlades av amiralitet. Det fasta försvaret spelade redan på 1600-talet en viktig roll i försvarsfilosofin. I synnerhet i de avlägsna provinserna tillmättes fästningarna en betydelsefull roll som skydd för de rörliga försvarsstyrkornas mobilisering, som p g a de outvecklade kommunikationerna gick långsamt. Karlskrona ingick här i den inre ringen som skulle skydda "rikets hjärta", som Karl XI uttryckte det. Över 100 befästningar längs rikets kuster var nu i försvarbart skick vid 1600-talets slut och det torde endast ha varit genom Eric Dahlberghs stora förmåga och befogenheter, som detta blev möjlighet. På hösten 1681 var på Kungsholmen den sydvästra muren och kavalieren färdig och en torvtäckt ravelin och stort batteri, avsett för 100 kartauner, var även klara. Hur ett sådant batteri kunde se ut framgår av bild 3, hämtad ur en lärobok för Artilleriet av år 1705 av Daniel Grundell, "artillerikapten", verksam bl a i Karlskrona. Under vissa tider under åren 1683-1684 flyttades flottan till Kalmar, då befästningarna vid Karlskrona inte ansågs tillräckligt starka. Arbetena på Kungsholmen och Drottningskär fortsatte då med en mindre arbetsstyrka. Från 1684 inskränktes de ytterligare på grund av att flottans förläggning till Karlskrona mött motstånd. Bild 4 visar, hur långt arbetena framskridit till 1684. En redutt (D) hade uppförts på skäret i norr och "tourbastionen" (D) på nordöstra fronten var färdig. I övrigt fanns sedan 1682 ett jordbatteri (A-B-C) för 72 grova stycken, 300 alnar långt och 12 alnar brett, med front mot inloppet. Kanhända lossades från detta batteri skotten vid den salut, som gavs från sjökastellet Kungsholmen den 20.september 1685 med anledning av Amiralitetskyrkans invigning'). Först 1688, då Karl XI slutgiltigt bestämt att flyttningen av flottan skulle genomföras, blev det åter fart på arbetena, som nu leddes av fortifikationsbefälhavaren Leijonsparre. I september detta år besökte kungen Kungsholmen och Drottningskär och konstaterade då att läget var ganska dåligt. "Vi varda kommande till Stockholm, vilja Vi förordna de personer, som skola vara kommendanter uti förberörda platser. Emellertid måste kommendantsskaperna besättas av Amiralitet med sådana personer, som såväl till trohet som dugligheten äro att lita på. Viljande Vi hava liggande på KH en kaptenlöjtnant och på Dr en löjtn; måste dessa platser med nådig

provision och ammunition förses till ringaste på år och dagar". 1692 underskrev Leijonsparre, en av Dahlberghs närmaste män), en plan över sjökastellen vid Karlskrona och en dessein till en 5- hörnig bastionskans på Kungsholmen jämte en självständig jordbastion och en detacherad portravelin samt kaponjär på norra vallen (bild 5). Den 29.juni skrev Kungl Maj:t till Dahlbergh att knektarna ur Kronobergs regemente skulle utbytas mot båtsmän under befäl av sjöofficerare. Härmed kan man säga att den marina traditionen grundlades för dagens kustartilleri. guld), som anvisats inget kunnat uträtta för att hindra ryssarnas härjningar efter den svenska kusten 1719 och 1720. 1724 års befästningskommission skulle "tillsammans med utsedda ledamöter av Amiralitetskollegium taga skärgården utanför staden i betraktande" och föreslå vad skulle göras. Kommissionen rekommenderade en rad åtgärder rörande hela försvaret av Karlskrona. Bl a slog man fast att alla inlopp till staden borde försvaras och spärras jämväl för galärer. Detta skulle Bestyckningen på Kungsholmen utgjordes 1693 av 24 st 36-punds skeppen) samt "två kompanier av Bergsregementet ävensom några artilleriofficerare avgå till Karlskrona". Ett integrerat territoriellt befäl är kanoner. Arbetena utfördes fortfarande av knektar från Kronobergs-och Kalmar regementen. Dahlbergh syns ha koncentrerat sitt intresse till Drottningskär och det var där han omsatte sina nya idéer med delen var embarkerad på således inget nytt för Blekinges del men det behövdes tydligen ett påpekande från Kungl Maj:t att man skulle samarbeta. Försvarsgrensstrider förekom redan på 1720- talet. 1723 års riksdag konstaterade "att flottan vore mycket av sig kommen" och att kustförsvaret bäst lämpade sig som värn för riket. Bakgrunden till detta uttalande var att flottan trots de stora summor (60 tunnor ske med små murade verk eller torn medan de mindre borde försänkas. Kommissionens grundtankar för försvarets anordnande kan sägas ha sin principiella giltighet ända in i våra dagar. Sedan Kungsholmen och Drottningskär blivit iståndsatta kunde huvudinloppet, det s k Kungsdjupet, beskjutas med 150 svåra kanoner (Bild 8).

1724 års fästningskommission konstaterade att det var nödvändigt att sätta i stånd "de gamla" befästningarna, som fått förfalla i över 20 år. Kungl Maj:t beslöt att så skulle ske men sedan utbröt oenighet om det var Amiralitetet eller Krigskollegium, som skulle bekosta arbetena. Frågan hänsköts till Kungl Maj:t, som beslöt att allt som rörde sjöskansarnas byggnad eller förbättrande skulle jämlikt Regeringsformens 24 falla under Krigskollegiet och Fortifikationskontorets omvårdnad samt allt som rörde bestyckningen av kastellen tillkomma Amiralitetet, som alltid brukat använda sig av flottans artilleriförråd till sjöskansarnas bestyckning. Slutsatsen av detta blev att fortifikationsbefälhavaren Löwen inte skulle befatta sig med batterierna (bäddningarna), eftersom de lydde under Amiralitetskollegium. Denna typ av tvister skulle återkomma under århundradenas lopp och vissa spår av dem kan ännu i våra dagar skönjas mellan Fortifikationsförvaltningen och Försvarets Under de följande åren framlades flera förslag om befästande av de små inloppen till Karlskrona, men dessa förslag förhalades i Stockholm och alla försök till besparingar gjordes. Redan på denna tid kämpade de lokala cheferna med byråkratin och riksdagen i Stockholm. Fortifikationsbefälhavaren klagade inför riksdagen att Amiralitetskollegium gjort ändringar i fortifikationsarbetena och att han inte visste under vem han lydde. Amiralitetskollegium fick 1734 en åthutning av riksdagen för att de lagt sig i saker som åvilade Krigskollegium. Detta var inte den sista drabbningen om vem som skulle bestämma. Våra dagars diskussioner om organisationsformer och ledningssystem har onekligen gamla anor. Materielverk, när det gäller att avgöra vilken myndighet, som skall bekosta en installation Några arbeten kom därför inte igång 1725, men under de följande åren tillfördes fram till 1731 c:a 44.000 daler silvermynt. Men utan bekymmer gick det inte. Sten levererades från. Öland men bönderna vägrade tranportera denna, varför den fick transporteras av fortifikationsofficerarna på förhyrda båtar Tidsperspektiv av denna art kan måhända behövas när man misströstar om att snabbt kunna genomföra organisationsförändringar i våra dagar. Inte förrän 1741, då krig mot Ryssland utbröt, var sjökastellet Kungsholmen "slutet" men långt ifrån färdigt. (Bild 9) Då försattes det, liksom sjökastellet Drottningskär, i försvarstillstånd"). Arbetena på Kungsholmen utfördes bl a av "Zanderska regementet" förlagt till Ronneby. 1743, då även krig med Danmark utbröt, iståndsattes alla batterierna på Kungsholmen "skyndsamt". 1759 såg fästningen ut som framgår av bild 10. Dahlberghs bas-

tionfästning hade avsevärt modifierats. Norra redutten förenades nu med huvudön och den blivande båthamnen var en liten vik med brygga. De kraftigaste verken var nu Västra bastionen och Södra verken. Detta senare namn lever kvar än i dessa dagar, men inget finns kvar av dessa anläggningar, som raserades vid ombyggnaderna på 1800-talet. På den plats där nu Norra befälshuset ligger hade 1736 ett kommendantshus uppförts efter många års skriftväxling mellan kommendanten och fortifikationsledningen i Stockholm. 1766 yrkade sekreta utskottet, dåtidens försvarsutskott, att Kungsholmen framför andra befästningar skulle fullbordas. Kungsholmen blev nu alltmer huvudbefästningen. Vid krigsutbrottet 1788 var sjökastellet Kungsholmen i det närmaste fortifikatoriskt fullbordat. Bestyckningen var dock mycket bristfällig, varför den måste kompletteras från flottans artilleriförråd. Under detta krig blockerades Karlskrona vid två tillfällen av ryska eskadrar. Då efter slaget vid Ölands södra udde den 26.juli 1789 svenska "stora flottan" tvingats återvända till Karlskrona, blockerades den av den överlägsna ryska flottan under Tjitjagoff. Jämlikt den instruktion, som i juli 1789 utfärdades av överkommendanten i Karlskrona, första amiralen Wrangel, skulle, eftersom "det ännu varande manskapets styrka icke svarade mot kanonernas antal" manskapet fördelas så, att alla divisioner "kunna bli serverade och då skjuts än med varannan kanon och tillika än med den ene och än med den andre och det med all ordning och geschwindigkeit fram och tillbaka, för att därmed inbilla fienden, att man har tillräckligt manskap".skenanläggningar" förekom redan på denna tid. Befälsförhållandena hade 1794 blivit så oklara att Kungl Maj:t fann för gott att anbefalla att skansarna utanför Karlskrona "åter till alla delar ställas under Amiralitets tillsyn och befattning på sätt som före 1786 varit iakttaget". Frågan om kustartilleriet bör tillhöra armén eller marinen har således djupa rötter. Vid olika tillfällen under de 300 åren har den tagits upp och dammats av. Den marina linjen har hitintills segrat i dessa dueller. En bestyckningsplan av 1795 upptog för Kungsholmen 171 kanoner (24- punds-3-punds) och 12 mörsare (60- punds). Men i själva verket fanns ej denna bestyckning, varför förstärkning måste ske med från flottans fartyg ilandförda kanoner. Huvuddelen av artilleriet med flertalet av 24- och 18- punds kanonerna var uppställda på fronterna i söder och väster. Att dessa eldhöjder inte var godtagbara, därom vittnar vad en författare från denna tid skriver: "Sjökastellernes kanoner voro placerade bakom låga jordvallar, vilka dominerades från de övre batterierna av ett förbiseglande linjeskepp". 1801 var de båda sjökastellen åter krigsrustade. Kungsholmen såg då ut som

framgår av bild 11. En engelsk sjöstyrka under den ryktbare Nelson upprätthöll en viss blockad av Karlskrona under våren och sommaren, beredd tvinga Sverige ur det mot England riktade neutralitetsförbundet. Efter rapport om att engelska flottan passerat Öresund förtöjdes den 1.april 1801 den svenska eskadern sju linjeskepp och tre fregatter med spring på båda ankarna i linje tvärs över farleden i höjd med St Järskullen. Arbetsstyrkorna på sjökastellen ökades och den svaga garnisonen på Kungsholmen förstärktes, så att den inalles utgjordes av 4 officerare, 4 underofficerare, förutom uppbördsmännen, och 60 volontärer. Den 2.april hördes enligt vad kommendanten på Kungsholmen, amiralitetskaptenen Gustaf Henrik Bagge, antecknat, kanonad i SW riktning, vilken senare visade sig vara dånet från slaget på Köpenhamns redd, där en engelsk flottavdelning under Nelson besegrade danska flottan. Garnisonen förstärktes ytterligare med 250 ryttare ur Smålands kavalleriregemente. Den 10.april antecknade Bagge: "Batterierna på Kungsholmen äro klara och en del av attiraljen ligger till hand i ammunitionskapellen och en del vid sina kanoner placerat". Och vidare: "Den 19.april kl 9 fm observerades här uti SW några örlogsfartyg, som slutligen ökades till några och 30. Det var engelska flottan, vilken för öppen vind styrde in åt grunden, samt insände parlamentärfregatt, som medförde brev till högste befälhavaren.parlamentärsluparna skildes åt, engelska fregatten styrde till sjöss och flottan, som alltjämt hållit ner och var nära grunden, styrde upp och höll till sjöss på em. Svenska eskadern, som hela den söndagsmorgon arbetat med att taga upp sina förtöjningar för att ånyo gå till segels, var icke särdeles allard till kraftigt avbräck och försvar i händelse engelska flottan denna dag gjort anfall". Bagge gör här reflektionen: "Vad dessa kasteller beträffade var väl allt i tämligen ordning och kulor glödgade till aktion men garnisonen var ännu nog oexercerad och ganska svag till antalet". Han säger vidare: "Fientliga flottan blev alltsedan hela sommaren här osynlig men två fregatter och en brigg ibland blott en fregatt blev här utanför stationerad dels att blockera hamnen och dels att observera vår rörelse. Dessa syntes dagligen några gånger, vid vilket ärende de ibland vågade sig inom Aspösten och Saltknölen, så nära att vår eskaderchef nödgades antyda dem icke komma inom skotthåll, ehuru med parlamentärflagg, så kärt dem vore att undvika skott""). Det hot engelska flottan denna vår och försommar utövade gjorde att ett marint hinder för första gången anordnades mellan de båda sjökastellen. Det bestod dels av ett stängsel, dels av en flytande palissad. Stängslet utgjordes av dubbla ankartåg, det ena i vattenytan, det andra c:a 2 m djupare och båda fastnajade med mastspiror. Palissaden låg c:a 200 m söder om stängslet och utgjordes

av c:a 25 långa mastspiror, nedsänkta med c:a 6 m mellanrum och fasthållna i sjöbotten av järntackor I slutet av maj 1801 var garnisonen som störst; på Kungsholmen mellan 500 och 600 man och på Drottningskär hälften. "Ryttarna" hade avlösts av kanonslupbesättningar. Infanterister upplänningar, sörmlänningar, närkingar och värmlänningar hade tillkommit. Under loppet av sommaren uttunnades garnisonen och i september talar kommendanten Bagge om desarmering av bägge kastellen. På vårvintern 1808, då de kraftiga isarna började gå bort, skarpladdades åter kanonerna på kastellen. Sverige var i krig med Ryssland (finska kriget) liksom med Frankrike, Danmark och Preussen. Men efter frederna 1809 och följande år samt fram till sommaren 1812 var det ett annat hot som föranledde att kastellen måste vara rustade. Hotet kom från engelska sjöstyrkor i Östersjön, beredda att bryta det utestängande från svenska hamnar, som Sverige måst förpliktiga sig till genom freden med Napoleons Frankrike. Under alla dessa år av krig och spända utrikespolitiska förhållanden reparerades och förstärktes försvarsverken på Kungsholmen. Att vara kommendant på sjökastellen var inte någon lätt uppgift. En av de kraftfullaste och dugligaste torde ha varit kaptenen, sedermera överstelöjtnanten, Bagge. 1808 var han tydligen ende officer på Kungsholmen och beklagade sig för befälhavande amiralen Johan Puke: "Det är således icke nog att jag beordrar vad som bör göras jag måste även med min närvaro på stället i likhet med en trägen arbetsofficer själv tillse verkställigheten, undervisa och rätta". Han skriver också med hänvisning till den livliga trafiken i Stora inloppet av egna och vår bundsförvants fartyg: "att jag utom egentliga kommendantsgöromålen från bittida om morgonen till sent på aftonen med kikaren uti den ena och signalbreven i den andra handen, ömsom från bastion och kurtin, från flaggstång till flaggor till signal- och salutkanoner m m knappast kan ett ögonblick vila eller göra mig säker". Det bör anmärkas, att Bagge var invalid han fick vid Hogland 1788 en del av sitt högra lår bortskjutet. Som kommendanter utsågs ofta sjöofficerare som hade skadats i strid och inte längre kunde göra tjänst ombord"). Sambandet mellan kastellen och staden förbättrades 1809, då en optisk telegrafinrättning uppsattes på konstapelshuset i norra redutten. Vid islossningen detta år sattes åter båda kastellen i fullt försvarstillstånd. Åtta otacklade linjeskepp och två tacklade fregatter låg som blockskepp något norr om och ett stängsel av tåg och spiror sträcktes mellan kastellen. Sjötrafiken var livlig. Konvojer om 100200 segel, eskorterade av engelska fregatter kunde inräknas. I bestämmelserna för säkerhetstjänsten föreskrevs, att aldrig flera än fyra av allierade nationers krigsskepp samtidigt fick ligga på redden samt att vid deras passage exercis inte fick bedrivas vid pjäser på de linjer, som syntes från fartygen. Jämförande skjutningar utfördes detta år med 60-pundiga mörsare samt 24- och 18-pundiga kanoner. Därvid befanns att mörsarna kunde kasta längre än avståndet mellan kastellen, dvs 1500 m, och att kanonerna kunde skjuta väl så långt. Träffsannolikheten mot en 40-kanonsfregatt på 1250 m avstånd med 24-pundaren beräknades till 23%. I december 1809 avbemannades kastellen som vanligt och man övergick till fredsrutin. Julaftonen antecknar Bagge: "0, mulet. Utpasserade fregatten Camilla, major Carl af Klint, för att vid Pert ilandsätta den olyckliga Konung Gustav IV Adolf med sin gemål och barn, vilken hela Kungl familj var ombord. Ingen honnör gjordes vid utpasserandet

för dem från kastellerna, emedan fregatten förde endast vimpel Den 18.maj 1810 antecknar Bagge: "Omkring kl 11 fm anlände till kastellet H.K.H. Svea Rikes Kronprins Carl August för att nådigt taga detsamma i ögnasikte. Hr Amiralen Baron Cederström var följaktig. Salut gavs enligt reglementet och paradering med härvarande Kungl Kronobergs bataljon skedde först vid kanonerna längs vallgången och sedan på slätten nedanföre med handgevär, fullt spel och flygande fanor. Jag var uti H.K.H. slup till Drottningskär följaktig". Den 24.maj 1810 beordrade chefen för blockeskadern, som hade kommendanten på sjökartellen sig underställd: "Alla mörsare, som kunna kasta utåt farleden, skola fritt serveras, sedan skall resten av garnisonen fördelas till kanonerna att med dem kunna skjuta både med kall och glödgad kula". Den 25.juli beordrade Bagge, numera major: "På längre distans skjutes endast med kall kula och enkelt skarpt, som riktas efter omständigheterna högre, men på lagom eller nära håll skjutel med dubbelt skarpt och glödgad kula och riktas efter omständigheterna något för om storröstet av fartyget". 1811 förflöt för sjökartellens del som de närmast föregående med hög beredskap så länge engelska örlogsfartyg kryssade i Östersjön. Det heter i befälhavande överamiralen Pukes order till kommendanten i april: "Sedan den nu erhållne garnisonen enligt förut givne order blivit till kanonerna fördelte och underviste, exerceras de dagligen tvenne gånger, tills de vunnit tillräcklig färdighet i kanonernas serverande, kulugnars samt glödgade kulors hanterande. Krut fylles till 50 skott på kanonen. Alla kanoner åt farvattnet, vilka bör vara skarpladdade, efterses. I händelse av fientligt anfall åligger herr majoren att genom god fördelning och exercis förbereda det kraftiga motstånd, av en ferm och väl underhållen eld med dubbelt skarpt, och glödgade kulor samt säker bombkastning, som vid dylik händelse av sjökastellen ofelbart förväntas. Skulle attacken ske oförmodat, så åligger det herr majoren och kommendanten att med det mannamod, som tillhör svenske krigsmännen, i förening med blockeskadern göra det yttersta motstånd, aldrig uppgiva fästningen och slåss till sista man 1811 bemannades Kungsholmen av Kongl Livgrenadjärbataljonen, Kalmare regemente, Kongl Amiralitetet, Kronobergs regemente samt personal ur Göta och Wendes artilleriregementen. Denna blandning av trupp torde vara karakteristisk för bemanningssystemet på sjökastellen. Kommendanten och ett antal officerare och underofficerare ur amiralitetet syns ha varit de enda som under längre tider tjänstgjorde på Kungsholmen. Det var säkert ingen lätt uppgift att vara kommendant under sådana förhållanden. Systemet fungerade dock och det fanns alltid trupp på Kungsholmen året runt. 1812 hade Sverige inträtt i koalitionen mot Napoleon. England blev då åter vår bundsförvant. Mera fredliga förhållanden präglade livet på sjökastellen. 1813 började den desamering, som bl a medförde att, som Bagge skriver, "30 st fästningens bästa, nyaste och långgjutne till valls stående 24-pundiga järnkanoner", bortfördes för att bestycka örlogsskepp, som sedermera ingick i den för Norges erövring 1814 insatta eskadern. Den 19.juli 1819 antecknades i kastellets journal: "Kl 1/2 6 em an-