Göteborg en befäst handelsstad del 2 Kanalmuren innanför sjömuren i Östra Hamngatan. Fasadsten från 1800-talet. Lilla Hamnkanalen Den gamla Lilla hamnkanalens (Östra Hamngatan) västra mur har kunnat dokumenteras på några punkter. Muren var uppbyggd av otuktad gråsten i kalkbruk av samma typ som de tidigare dokumenterade 1600-talsmurarna längs den södra delen av vallgraven. I den norra kanten av S:t Eriksgatan var muren ca 3 meter tjock och minst 2,3 meter djup. Den fortsatte sedan ytterligare 25 meter norrut för att avslutas mot den hamnbassäng som finns angiven på 1855 års karta. I Östra Hamngatan och ut i S:t Eriksgatan har muren haft en fasadbeklädnad i form av huggen kvadersten av granit. Enligt arkiven ska den tillkommit ca 1850. Norr om S:t Eriksgatan bestod fasadbeklädnaden av huggen sandsten. Vid undersökningen har kalkbruksprover tagits i muren, men ännu inte analyserats. Hultmans holme - rustbädd till sänkverk Ungefär 80 meter utanför bastionen Gustavus Primus nordspets finns rester av en rustbädd. Den har hört samman med den yttre befästningslinjen som legat ute i älven. Lämningarna låg på en nivå av +10,40 och var blottade på en yta av ca 2,5 5 meter. Konstruktionen utgjordes av bilade och hopfogade bjälkar som bildade ett liggande fackverk med ca 0,8 0,8 meter stora rutor. I dessa rutfack var sedan nerslaget i allmänhet Kanalmuren vid S:t Eriksgatan. Bilden visar yttersta delen mellan sjömuren och sänkverket. 4 pålar till ett djup av 4 meter. Närbild av rustbädden. Lämningen kan mycket väl utgöra underlag för en befästningsvall av den typ som finns redovisad i Krigsarkivet från 1731 på både karta och konstruktionsritning. Vallen illustreras som en jordeller stenfylld löpande timmerkista som stått på sjöbotten och haft en höjd av ca 3-4 alnar.
Enligt kartan skall sedan denna typ av befästningsvall ha funnits ute i älven ända ner till Pusterviken. Lämningarnas nivå indikerar att befästningen kan vara grundlagd på en anlagd lerbank ute i älven. Rustbädden till sänkverket vid änden av Hultmans holme vid Lilla Bommen. I samband med undersökningarna har man tagit träprover för dendrodateringar från både denna rustbädd och från rustbädden under Gustavus Primus. Dessa har då i båda fallen preliminärt kunnat dateras till 1630-talet. S:t Eriksgatan Vid mitten av 1800-talet började man anlägga järnvägsspår löpande omedelbart utanför Kanaltorgsgatan/S:t Eriksgatan och sedan utefter älven förbi Stora Bommen och ut till Järnvågspiren nedanför Järntorget. Dessutom anlades ett stickspår vinkelrätt norrut längs den västra kanten av bassängen vid Lilla Bommen. Kanalen i Östra Hamngatan var i bruk till början av 1900-talet då den fylldes igen. I ett schakt i Lilla Bommen-området har återstoden av de järnvägsspår som anlades på 1800-talet påträffats. Denna lämning låg på ett djup av Sänkverket är markerat med rött ca 1,5 meter under markytan och utgjordes bl.a. av resterna av en s.k. "vändskiva" för det stickspår som vid Lilla Bommen gått vinkelrätt norrut ut mot älven längs den västra kanten av bassängen vid Lilla Bommen. Bilden visar underdelen av en vändskiva till järnvägsspåret som gick utanför S:t Eriksgatan. Bastionen Gustavus Primus Vid Kanaltorgsgatan norr om Östra Nordstan i Göteborg påträffades rester av stadens forna befästningssystem. På platsen låg bastionen Gustavus Primus och på bilden syns de rester som påträffades av densamma.
Gustavus Primus utgjorde en del av stadens äldsta befästningssystem som var byggt efter den holländska skolan. Bastionsmurarna var omgärdade av ett vallgravssystem och var uppförda av sten med jordvallar in mot staden. Stenmurarna var placerade på ett sinnrikt rustbäddsystem med träpålar som var nedslagna i leran. På dessa fanns ett fackverk som underlag för ett plankgolv där stenmuren placerades. Detta är ett prov på en utomordentligt väl utvecklad ingenjörskonst som var direkt anpassad efter de terrängförhållanden som rådde på platsen, och som utvecklats i Europa vid denna tid efter holländskt mönster. Bastionen Gustavus Primus utgjorde en del av den s k sjöfronten som skulle vara stadens försvar mot västerhavet. Bastionssystemet i Göteborg moderniserades under generalkvartermästare Erik Dahlbergs ledning i slutet av 1600-talet. Försvarsmurarna blev kraftigare och fick insvängda flanker efter den franska befästningsskolan. Bildtext den holländska befästningsläran. Det historiskt och arkeologiskt intressanta med den nu påträffade delen av bastionen Gustavus Primus är att den tillhör den omoderniserade delen av försvarssystemet som fick behålla sina raka flanker enligt Järntorget Utvecklingen vid Järntorget och Rosenlund speglas väl av äldre kartor. Stads- och befästningskartorna från 1624 till mitten av 1700-talet ger intryck av en ständig omoch tillbyggnad av befästningarna. Först med de sena 1700-talskartorna får vi en tillförlitlig kartbild av området. Kartan från år 1795 visar två bastioner. Hållgårdsbastionen som har legat under Esperantoplatsen och delvis in under Rosenlunds värmeverk. Den större bastionen Regeringen har legat mitt för Rosenlundshuset och sträckt sig fram till kvarteret Regeringen på den andra sidan av Rosenlundskanalen. Innanför denna befästningslinje fanns ytterligare befästningar uppe på Lilla Otterhällan. Kurtinen mellan de två bastionerna bör ha legat under den västra kanten av Rosenlundshuset och under den östra delen av Spinnerihuset. "Utsigt af Götheborg" från förstaden Masthugget. Bilden är troligen tecknad från Pustervikspiren. Genom kurtinen fanns också en port för vägen ut mot Masthugget i sydväst sedemera Karls Port vilken sedan har gått över en bro vid vallgravens utlopp i Pusterviken. De äldre kartorna antyder att stränderna runt Pusterviken i övrigt har varit obebyggda. Det är först vid Masthugget som det fanns bebyggelse i form av bryggor och varv. I slutet av 1700-talet, och strax före beslutet att riva befästningarna, börjar man fylla ut och exploatera Pusterviken.
Redan 1785 beslutades att flytta Järnvågen från Stora Hamnkanalen till Pusterviken och under åren fram till 1805 anlades förutom Järnvågspiren också ett antal byggnader. En karta från 1810 visar dels Järnvågspiren med ett antal byggnader och dels att man fyllt ut ett stort område utanför Hållgårdsbastionen. Mellan denna utfyllnad och Järnvågspiren bildas då en stor bred hamnbassäng där den nyanlagda Rosenlundskanalen mynnar. Strax väster om Järnvågspiren fanns då också en mindre pir eller brygga, här kallad Västra piren. Två yngre kartor från 1855 och 1869 ger sedan en något annan bild av området. Dessa visar bl.a. att man fyllt igen den östra halvan av den stora hamnbassängen, samt att man flyttat Rosenlundskanalen österut till dess nuvarande sträckning. Därvid har då en ny bredare pir, den s.k. Pustervikspiren, skapats mellan Järnvågen och Rosenlundskanalen. Strax efter att Järnvågen lades ner 1889 fylldes området igen och den nya Masthuggskajen byggdes senare längre ut i älven. Järnvågen Göteborg har alltid varit en viktig exporthamn för det svenska järnet. För att kanalisera och kontrollera den svenska järnexporten inrättade kronan s.k. järnvågar. Deras funktion var att hålla räkning på och taxera produktion och försäljning av järn. Dessutom kunde man upprätthålla och garantera det svenska järnets kvalitet. Därför kom järnvågarna också att omfatta både kontor, magasin och våghus, samt i några fall också smedjor. Järnvågen i Stockholm var landets äldsta och inrättades redan under sen medeltid. Under 1600-talet tillkom järnvågar i Köping, Göteborg och Norrköping. Tidigare gick också järnexport över såväl Gamla som Nya Lödöse. Det finns dock inga säkra uppgifter om att dessa städer skall ha hyst institutionaliserade järnvågar. Däremot finns indirekta uppgifter om någon form av järnvåg. I den äldre Västgötalagen (ca 1300) stadgas att man bötfälls för dåligt järn, eller om detta inte är märkt, d.v.s. kvalitetsstämplat. Från ca 1440 installerades s.k. vräkare i hamnstäderna som hade till uppgift att kvalitetsbedöma och stämpla järnet. Vid slutet av medeltiden hade man infört vägnings- och vräkningsplikt i alla hamnstäder med utrikes sjöfart. Detta tyder på att det också måste ha funnits vågar i både Gamla och Nya Lödöse. Göteborgs första järnvåg var från 1626 inhyst i bottenvåningen på det gamla rådhuset inne vid Gustav Adolfs torg På bilden syns järnvågspirens ytterfasad av tuktad sten. Från 1673 låg järnvågen en kort tid strax väster om Tyska kyrkan och flyttade sedan år 1683 över till holmen i hamnkanalen vid nuvarande Brunnsparken. År 1785 flyttades järnvågen ut från hamnkanalen till Pusterviken där hamnförhållandena var bättre. Redan nästkommande år hade man där
hunnit uppföra två "bockar", samt en smedja och ett våghus. Vid 1800-talets början omnämns också kontorshus och två nya våghus. Av 1799 års karta framgår att järnvågspiren byggts ut till närmast full längd och dessutom hyser tre byggnader. Järnvågen som institution läggs ner 1889, men också fortsättningsvis drevs där manufakturer och partihandel med järn fram till den stora Järntorgsbranden 1947. Västra Piren Järnvågspiren Pustervikspiren Resterna av den Västra piren i Masthugget låg på ett djup av ca 1,5 meter. Här fann man tätt nerslagna pålar och i flera rader längs pirens yttersidor. Under piren fanns glesare pålar. Under piren lokaliserades den ursprungliga sjöbotten på ett djup av ca 3,0 meter. Ovanpå botten låg sedan ett ca 0,3-0,4 meter tjockt sand- och kulturjordsblandat lager som avsatts på sjöbotten. En hel del fynd från 1600- och 1700-talet har samlats in från kulturlagret. Rester av Järnvågspirens östra del befanns drygt 70 meter väster om Statoil-macken (tidigare bakom Folkets Hus). På 1,6 meters djup hittades en kraftig stenkonstruktion som i sin tur vilade på en rustbädd av pålar och hammarband på ett djup av ca 3,8 meter. I fyllningen strax över piren framkom spridda planhuggna gnejsplattor som bör vara resterna av pirens gamla täckning. Det saknas observationer från Pustervikspiren. Vid Rosenlundskanalen har hittats lager- och bottenförhållandena inne på och under piren. Orörd bottenlera låg på 3,2 meters djup. Ovan denna nivå fanns rester av ett kulturlager som innehöll rikligt med fynd av främst kinesiskt porslin som i stort kan dateras till perioden 1730-50. Slutligen har också rester av den ursprungliga Mashuggskajen från 1890 framkommit i anslutning till den yttre sänkbrunnen på Stenaterminalen. Lämningarna utgjordes av en löpande timmerkista parallellt med och strax innanför den nuvarande kajkanten Den kallmurade nocken av järnvågspiren vid Stenaterminalen. Eventuell fasadbeklädnad är borta.. Det nordöstra hörnet av järnvågspiren. Timmerkistorna syns i botten under piren.
Arkivstudier Arkivstudier har utförts i syfte att samla bakgrundsmaterial inför undersökningarna. Krigsarkivet omfattar t.ex. krigssjöfartens verksamhet. På krigsarkivet finns också kortregistret "Svenska örlogsfartyg". Sjöfronten utanför fästningsmurarna var av stor betydelse för försvaret av staden. Tanken var att hindra fientliga landstigningar, om försvarslinjen vid Älvsborgs fästning bröts igenom. I arkiven finns uppgifter om staket. Detta antyder förekomsten av en pålspärr som består av vertikalt nedslagna pålar. Tidigt byggdes även sänkverk i sjön. Sänkverket var i regel uppbyggt av timrade kistor med stenöverbyggnad. Kartmaterialet ger en bild av vad som kan påträffas i form av bryggrester, pålningar, kajskoningar och dykdalber. Dykdalberna användes bl.a. som förtöjningspålar eller avvisare i hamnområdet. I staden fanns även en örlogshamn, strax utanför nuvarande masthugget. När eskaderns fartyg var uttjänta eller omoderna slopades dom. En stor mängd fartyg slopades inom Göteborgs närhet mellan åren 1700-1875. Efter slopningen tillvaratogs ofta större delen av fartyget vid själva upphuggningen - såsom inventarier, skrov och järndetaljer. Det finns exempel på att kasserade fartyg användes som spärrar, eller fundament till bryggor eller kajer. Det finns också uppgifter om att latrin och hushållsavfall dumpats i hamnområdet. Hamnen har muddrats och rensats från avfall och båtar som tagits ur bruk. Muddret fördes bort från stora hamnen och avsattes bl.a. på andra sidan älvfåran Mot bakgrund av genomgången av Krigsarkivet kan man inte utesluta att rester av slipar, pålverk, bryggor och fartyg kan påträffas vid Järntorget. Lämningarna av stadens äldsta fas finns inte redovisade på befintligt kartmaterial. Vid Lilla Bommen finns rester av Örnehufvuds förslagsplan från 1643 sänkverket kvar, kanske också fartygsvrak. Möjligen kan ett flertal av de slopade fartygen ligga upphuggna i de utfyllda områdena innanför och utanför sänkverket. Litteraturtips Ärenden som rör Göteborgs befästningshistoria är dokumenterade och utredda genom bland annat "Göteborgs befästningar och garnison" (1924). Den sjömilitära verksamheten i området har framför allt avhandlats i "Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870" (1949) och i Ernst Bergmans bok "Gamla varvet vid Göteborg 1660-1825" (1954). Om "Göteborgs historia. Näringsliv och samhälle" berättas utförligt i tre band utgiven 1996. Bertil Kärnefelt