Västra Järvafältets grod- och kräldjursfauna

Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi Västra Järvafältets grod- och kräldjursfauna Niklas Dahlin Examensarbete avancerad nivå Biogeovetenskap, 30 hp BA 20

Förord Denna uppsats utgör Niklas Dahlins examensarbete i Biogeovetenskap på avancerad nivå vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Examensarbetet omfattar 30 högskolepoäng (ca 20 veckors heltidsstudier). Handledare har varit Lars-Gunnar Bråvander, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Examinator för examensarbetet har varit Helle Skånes Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Författaren är ensam ansvarig för uppsatsens innehåll. Stockholm, den 7 juni 20 Clas Hättestrand Studierektor

SAMMANFATTNING Syftet med studien var att öka kunskapen om grod- och kräldjursfaunans utbredning och förekomst inom västra Järvafältets naturreservat och Barkarbyfältets norra delar, samt att undersöka om det föreligger en hotbild mot grod- och kräldjursfaunan i och med utbyggnaden av Barkarbystaden. En grod- och kräldjursinventering gjordes under våren och sommaren 200 med en kompletterande inventering under våren 20. Tidigare fynd gjorda under 2003-2009 har också tagits med i denna uppsats med avsikten att försöka ge en så riktig bild av grod- och kräldjursfaunans förekomst som möjligt. Under perioden 2003-20 hittades samtliga grod- och kräldjur som förväntades finnas, dock med undantag för den relikta och sällsynta arten, hasselsnoken (Coronella austriaca). Inom undersökningsområdet finns goda och varierande livsmiljöer för såväl reptiler som för amfibier. Dock bör det finnas förutsättningar för att skapa bättre miljöer för groddjur genom att anlägga småvatten samt att stärka förbindelser mellan lokala populationer inom och utanför undersökningsområdet. Barkarbystaden och dess pågående utbyggnad kan komma att påverka reptilernas habitat kring Barkarbystadens norra delar och södra Säbysjön. Dock kan Barkarbystaden med sina gröna förbindelser och anlagda parkmiljöer generellt ha en positiv inverkan på grod- och kräldjursfaunan om utförandet sker med hänsyn och med viss anpassning till denna organismgrupp. ABSTRACT The purpose of this study was to increase knowledge of the distribution and abundance of the amphibians and reptiles in the western nature reserve of Järvafältet and Barkarby field's northern parts, and to investigate if the expansion of the Barkarby town poses a threat to the amphibians and reptiles. An amphibian and reptile inventory was made in the spring and summer of 200 with an additional inventory in the spring of 20. Earlier findings made during 2003-2009 have also been included in this study with the intention to try to provide a picture of the amphibian and reptile fauna as accurate as possible. During the period 2003-20 all amphibians and reptiles were found that were expected to be found, with the exception of the the relict and rare species, the smooth snake (Coronella austriaca). Within the study area there are suitable and diverse habitats for reptiles as well as for amphibians. However, there should be opportunities to create better environments for the amphibians by constructing ponds, and to strengthen relations between local populations within and outside the study area. Barkarby town and its ongoing expansion may affect the reptile habitats around Barkarby city's northern parts and southern parts of Lake Säby. However, Barkarby town with its green connections and landscaped park areas generally have a positive impact on the amphibian and reptile fauna if consideration and adaptation is given to this group of organisms.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. INLEDNING... 4 2. SYFTE... 5 2.. FRÅGESTÄLLNING... 5 3. STUDIEOMRÅDE OCH AVGRÄNSNINGAR... 5 3.. AVGRÄNSNINGAR... 5 3. 2. JÄRFÄLLA KOMMUN... 7 3. 3. VÄSTRA JÄRVAFÄLTETS NATURRESERVAT... 7 3. 4. BARKARBYSTADEN... 8 4. BAKGRUND... 0 4.. HOTBILDEN MOT GROD- OCH KRÄLDJURSFAUNAN... 0 4. 2. HABITATFRAGMENTERING OCH METAPOPULATIONER... 2 4. 3. FÖRDOMAR OCH RÄDSLA... 2 5. ARTBESKRIVNINGAR... 3 5.. GROD- OCH STJÄRTGRODDJUR... 4 5.2. KRÄLDJUR... 20 6. METODER OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 26 6.. FLYGBILDSTOLKNING... 27 6. 2. HERPETOLOGISKA INVENTERINGSMETODER... 28 6. 3. INVENTERINGAR... 29 7. RESULTAT... 3 7.. HERPETOFAUNANS GENERELLA FÖREKOMST OCH UTBREDNING... 3 7. 2. VIKTIGA LOKALER OCH LEVNADSMILJÖER... 33 7. 3. BARKARBYSTADENS INVERKAN PÅ HERPETOFAUNAN OCH DESS HABITAT.... 50 7. 4. FÖRSLAG PÅ FÖRBÄTTRANDE ÅTGÄRDER... 5 8. DISKUSSION... 54 9. SLUTSATSER... 58 0. TACKORD... 59. REFERENSER... 59 BILAGA... 63 INVENTERINGSPROTOKOLL 200... 63 INVENTERINGSPROTOKOLL 20... 64 TIDIGARE OBSERVATIONER 2003-2009... 65 ARTPORTALEN, OBSERVATIONER... 66 BILAGA 2... 67 INVENTERINGSPROTOKOLL, FÄLT:... 67 BILAGA 3... 68 ANSLAG:... 68 2

3

. INLEDNING Grod- och kräldjuren är globalt sett två mycket utsatta organismgrupper där en betydande andel av arterna riskerar att dö ut i och med att dess habitat kraftigt exploateras. Habitatförlust är den främsta orsaken till tillbakagången men även infektionssjukdomar, miljöföroreningar, invasiva arter och klimatförändringar är andra viktiga faktorer som påverkar herpetofaunan negativt (International Union for Conservation of Nature, 200, ). I Sverige har grod- och kräldjursfaunan drabbats hårt av de lanskapsförändringar som skett under 900-talet. I och med lantbrukets övergång från småskalighet till storskalighet, minskade viktiga småbiotoper som är essentiella för grod- och kräldjurens överlevnad och reproduktion. Naturliga processer som landhöjning och igenväxning har även påverkat denna grupp av djur. Hotet mot herpetofaunan utmärks idag i synnerhet av igenväxning och föroreningar av vattenområden men även av skogsdikningar och granplantering på tidigare öppna marker. Den ökade trafiken är också ett påtagligt hot (Cedhagen och Nilson, 99). Senast 200 skulle förlusten av biologisk mångfald vara bromsad enligt miljömålet "Ett rikt växt- och djurliv". Enligt 200 års planeringsunderlag i delmålet "God bebyggd miljö", skall den fysiska planeringen grundas på strategier för hur tätortsnära grön- och vattenområden ska bevaras, vårdas och utvecklas (Miljömål, 200). Enligt artdatabankens lista över hotade arter är 8 av 9 grod- och kräldjur (Artdatabanken, 200, 2) rödlistade i Sverige, dock av varierande hotgrad (Tabell ). Kunskapen om herpetofaunan och dess utbredning i Sverige är idag bristfällig med många kunskapsluckor, i synnerhet i tätortsnära områden. Där är det viktigt att öka den kunskapen i arbetet med att minska förlusten av känsliga habitat och därmed stärka arternas fortlevnad. Att identifiera arters närvaro och dess habitat samt att upptäcka eventuella hot är således centralt. Läran om, eller studiet av grod- och kräldjur, sammanfattas under benämningen herpetologi. En herptil är således en reptil eller ett groddjur. I denna uppsats benämns den samlade konfigurationen av arter inom studieområdet för herpetofauna, synonymt med grod- och kräldjursfauna. 4

2. SYFTE Det primära syftet med denna studie är att beskriva grod- och kräldjursfaunan och dess förekomst och utbredning inom västra Järvafältets naturreservat och norra Barkarbyfältet, samt att utreda om en hotbild existerar i och med den pågående utbyggnaden av Barkarbystaden. Studien syftar delvis till att ge aktuell information om grod- och kräldjursfaunans närvaro, då tidigare dokumenterat material såsom skötselplanen för västra Järvafältet, kommuns översiktsplan och tidigare naturinventeringar saknar detaljerade uppgifter om grod- och kräldjursfaunan i området. Avsikten med studien är även att förbättra kunskapen om grod- och kräldjursfaunan och därmed den biologiska mångfalden i kommun. Vidare kan studiens resultat ligga till grund för ett aktuellt underlag i kommunens framtida naturvårdsarbete. Studien kan även användas i undervisningssyfte för naturintresserade kommuninvånare. 2.. Frågeställning Denna studie har för avsikt att besvara de frågor som rör utbredningen av grod- och kräldjursfaunan och dess levnadsmiljöer inom västra Järvafältets naturreservat, samt huruvida Barkarbystadens expansion kan komma att påverka dessa organismgrupper. Frågor som önskas besvaras är: Hur ser grod- och kräldjursfaunans förekomster ut inom västra Järvafältets naturreservat och i de norra delarna av Barkarbyfältet Vilka arter finns och i vilken utsträckning förekommer de Hur ser dessa arters habitat ut Existerar goda och hållbara levnadsmiljöer Finns det en hotbild mot herpetofaunan i och med utbyggnaden av Barkarbystaden och om det är fallet, hur ser den ut Finns det idag några hot mot herpetofaunan inom västra Järvafältets naturreservat Vilka förbättrande åtgärder kan göras för att gynna herpetofaunan inom undersökningsområdet 3. STUDIEOMRÅDE OCH AVGRÄNSNINGAR 3.. Avgränsningar De områden som undersöktes innefattade för denna studie västra Järvafältets naturreservat, samt till naturreservatet angränsande delar av Barkarbyfältet (Figur ). Undersökningsområdet innefattar även lokaler som angränsar till den västra sidan av reservatet och ligger inom kommungränsen för Sollentuna kommun. Detta för att lokalerna antas ha en viktig funktion vid spridning av individer till det västra reservatsområdet. För att begränsa studiens storlek koncentrerades den största delen av fältarbetet främst till öppna marker, träd- och buskbärande öppna marker, olika typer av våtmarker, lövdominerad skog samt brynzoner i anslutning till olika skogstyper. Dessa naturtyper har således främst legat till grund för inventeringsresultaten. Tät barrdominerad skog och magra hällmarker är ej vanliga uppehållsplatser för de flesta av de studerade arterna och har därför uteslutits i stor utsträckning i detta arbete. 5

Figur. Studieområdet västra Järvafältet samt delar av norra Barkarbyfältet och Sollentuna kommun har markerats med grön linje. Gränsen mot öster följer approximativt kommungränsen mellan och Sollentuna kommun. Ortsnamn efter kommuns baskarta ( kommun, 200, 6) och lantmäteriets karta på eniro.se (200). 6

3. 2. kommun Två mil nordväst om Stockholm ligger kommun (Figur 2). gränsar till kommunerna Upplands-Bro, Upplands Väsby, Stockholm och Sollentuna kommun. Kommunen består av fyra kommundelar där Barkarby-Skälby, Jakobsberg, Viksjö och Kallhäll-Stäket ingår. har varit bebott sedan yngre stenåldern och idag lever cirka 66 000 invånare i kommunen ( kommun, 20, 4). kännetecknas av det karaktäristiska naturlandskap som mälardalen utgör med sin sprickdalskaraktär med skogsklädda höjder skiftande till uppodlade dalgångar. Stora delar av kommunens naturområden är skyddade i tre naturreservat; Västra Järvafältet, Görväln och Molnsättra naturreservat. Dessa förvaltas av kommun som även är markägare ( kommun, 20, 5). N Figur 2: Översiktskarta över Stockholmsområdet och kommun. kommun har markerats med grön linje. 3. 3. Västra Järvafältets naturreservat Öster om Jakobsberg, ligger västra Järvafältets naturreservat vilket är ett stort och varierat naturområde med ängar, åkrar, barrskogar, lövskogar, våtmarker och sjöar. Naturreservatet bildades 987 och utgör en total areal på cirka 700 ha. Marken ägs av kommun som även sköter förvaltningen av reservatet. Järvafältet ingår i Järvakilen som är ett sammanhängande natur- och kulturlandskap i den regionala grönstrukturen. Stockholmsregionens gröna kilar skapar viktiga spridningssammanband för växter och djur och bidrar även till en unik möjlighet till tätortsnära naturupplevelser. 7

Västra Järvafältet är ett mycket välbesökt tätortsnära naturområde med ett omväxlande levande kulturlandskap som är av stort värde för allmänhetens friluftsliv men reservatet besöks även av mer avlägset boende då en av Stockholmstraktens mest välkända fågelsjöar, Säbysjön, finns i området. Säbysjön, som är en grund näringsrik slättsjö, hyser ett mycket rikt fågelliv med cirka 70 observerade fågelarter. Naturreservatet har även höga vetenskapliga och kulturella värden då ett stort antal fornlämningar, samt rester av äldre bebyggt kulturlandskap uppvisas i området (Länsstyrelsen, 200). Vid Säbysjöns sydöstra del dräneras sjön via Igelbäcken vilken har en viktig funktion som enda spridningskorridor för vanliga och ovanliga växter och djur knutna till vattenhabitat. Igelbäckens dalgång är skyddad som naturreservat och sammanlänkar således, Sundbyberg och Solna. 3. 4. Barkarbystaden I anslutning till den södra delen av västra Järvafältets naturreservat ligger Barkarbyfältet som är kommuns största och viktigaste utbyggnadsområde vilket omfattar cirka 400 ha. Detta område namnges i den fördjupade översiktplanen Barkarbystaden. Planområdet för Barkarbystaden sträcker sig från södra delen av Säbysjön till Akallavägen söderut och från E 8 i väster till Hägerstalund i öster. Tack vare sitt goda läge och genom sin storlek, utgör Barkarbyfältet ett intressant exploateringsområde (Figur 3). Området har tack vare dessa förutsättningar med närheten till större vägar och kollektivtrafik, en potential att bygga upp till 5000 bostäder. Även kontor, handel och andra verksamheter skall skapa cirka 6000 nya arbetstillfällen ( kommun, 200, ). Befolkningsmängden i Barkarbystaden beräknas uppgå till närmare 000 personer om utbyggnaden sker i jämn takt under 2005-2020 (FÖP, 2006). Stora delar av Barkarbyfältet och dess flygfältsområde ligger på gammal åkermark som idag består av en relativt artfattig gräsmark. Några ekologiskt mer känsliga miljöer finns dock i området vilka utgörs av varierande skogsområden, ängs- och hagmarker samt Igelbäcken, som med dess betydelsefulla kantzoner, strömmar söderut genom den östra delen av planområdet (FÖP, 2006). Den 28 augusti 2006 beslutade kommunfullmäktige i att anta den fördjupade översiktsplanen för Barkarbyfältet. Barkarbystaden ska bli en stadsbyggd som skall främja boende, handel och utbildning där närheten till naturen och de kulturhistoriska miljöerna tas till vara. Utbyggnaden skall ske i fyra etapper under perioden 2005-2020 ( kommun, 200, 2), (Figur 4). Inom planområdet planeras förutom bostäder med villor, radhus och flerbostadshus, två anlagda parkområden samt ett nät av gång- och cykelstråk som skall vara utformade som gröna förbindelser (Figur 3). Syftet är att genomgående skapa en grön stuktur där stadsparkerna, naturreservatet och Stockholms gröna kilar är förenade genom gröna stråk (FÖP, 2006). De två planerade parkerna är benämnda Talleboparken och Kyrkparken där den sistnämnda, som är belägen i sydväst, även skall anläggas med en damm som dräneras genom ett meandrande vattendrag. Kyrkparken är en större stadspark med varierande miljöer där ängs- och ekbacksmiljöer samt ett alkärr skall inrymmas. kommun har utsett Ekologigruppens parkförslag "Att landa" som det vinnande förslaget i en tävling mellan konkurrerande konsultföretag. I parkförslaget beskrivs att Kyrkparken skall utformas på ett sådant sätt att den skall förena biologisk mångfald och ekologi med sociala, pedagogiska och kulturella funktioner (Ekologigruppen, 20). 8

Figur 3. Illustrationskarta över Barkarbystaden. Kyrkparken med dammen i sydväst skall förbindas till naturreservatet i öster genom gröna stråk (prickade linjer). Kartan efter kommuns fördjupade översiktsplan (2006). Figur 4. Utbyggnaden skall ske i fyra etapper under perioden 2005-2020. Ett utbyggt vägnät och upptill 5000 nya bostäder planeras inom Barkarbystaden. Kartan efter kommuns fördjupade översiktsplan (2006). 9

4. BAKGRUND Bilden av grod- och kräldjurens utbredning i Sverige är idag bristfällig och de fakta som finns är till stor del baserade på enstaka observationer och tidiga undersökningar. Glisén och Kauri (959) beskriver utförligt den svenska herpetofaunans utbredning. Dock är fakta och utbredningskartor i denna uppsats baserade på dåtida observationer och äldre museimaterial. I och med de stora lanskapsförändringar som skett under 900-talet kan vi förvänta oss att uppgifterna från denna tid är föråldrade och därmed i stor utsträckning inaktuella. Det är därför av stor vikt att nya insatser görs med inventeringar och framtagande av aktuella utbredningskartor med information om den svenska grod- och kräldjursfaunan. För att skapa en helhetsbild om arternas utbredning och förekomst samt en eventuell föreliggande hotbild är det således centralt att inventera grod- och kräldjur, i synnerhet i tätortsnära naturområden. De har i Sverige gjorts en rad habitatvårdande insatser för grod- och kräldjuren. Under 2007 anlades ett antal nya våtmarker och groddammar i Stockholmsområdet för att skapa gynnsamma vattenmiljöer med avsikt att främja groddjursfaunan. I ett projekt tillsammans med stadsdelsförvaltningarna anlade Stockholms idrottsförvaltning tretton groddammar runt om i Stockholm (Jansén, 2007). Under samma år anlades även två nya våtmarker inom Igelbäckens kulturreservat på södra Järvafältet, en groddamm söder om Hästa gård och ett våtmarksområde vid skogsvaktarkärret (Stockholms stad, 20). 4.. Hotbilden mot grod- och kräldjursfaunan I kapitel 5 hittas en detaljerad beskrivning av hotbilden för respektive art. Nedan följer en mer övergripande beskrivning av hotbilden mot herpetofaunan. Antropogena aktiviteter, exploatering och modifikation av naturmiljön har bidragit till en rad olika globala miljöförändringar från den förhistoriska människans etablering fram till nutid. Ökad temperatur, förhöjda värden av ultraviolett strålning och storskaligt skogsbruk är några exempel som även i polära regioner påverkar grod- och kräldjursfaunan idag (Caldwell och Vitt, 2009). En betydande del av världens grod- och kräldjur är idag hotade att försvinna helt från den globala faunan (IUCN, 200, 3). En femtedel av alla arter av reptiler och nästan en fjärdedel av alla groddjursarter är hotade i Europa (IUCN, 200, ). I hela världen är så mycket som en tredjedel av groddjuren utrotningshotade. Detta betyder att grod- och kräldjuren som grupp löper högre risk att utrotas än både fåglar och däggdjur (IUCN, 200, 2). Den främsta orsaken till den kraftiga tillbakagången är utarmningen av habitat men även infektionssjukdomar, igenväxning, miljöföroreningar, predation och konkurrens, på grund av invasiva arter, är andra medverkande krafter som påverkar herpetofaunan negativt (IUCN, 200, ). I Sverige har vi 9 arter av grod- och kräldjur där 8 av dem är hotade och finns med på artdatabankens lista över hotade arter, den så kallade rödlistan (Tabell ), (Artdatabanken, 200, 2). 0

Tabell. Rödlistade grod- och kräldjursarter i Sverige 200. Modifierad efter Artdatabanken (200). Svenskt namn Vetenskapligt namn Kategori 200 Organismgrupp Lökgroda Pelobates fuscus Nära hotad (NT) Groddjur Strand/stinkpadda Bufo calamita Sårbar (VU) Groddjur Grönfläckig padda Bufo viridis Akut hotad (CR) Groddjur Långbensgroda Rana dalmatina Sårbar (VU) Groddjur Gölgroda Rana lessonae Sårbar (VU) Groddjur Sandödla Lacerta agilis Sårbar (VU) Kräldjur Gotlandssnok Natrix natrix gotlandica Nära hotad (NT) Kräldjur Coronella austriaca Sårbar (VU) Kräldjur Hasselsnok Under de senaste århundradena har det svenska landskapet genomgått en rad förändringar både genom utvecklade kulturella mönster men även genom förändrade ekonomiska förhållanden vilket har lett till stora reformer, framförallt inom det traditionella jord- och skogsbruket (Cedhagen och Nilson, 99). Ett tidigare öppet och småbrutet landskap med ängar, beteshagar, skogsdungar och åkrar har förändrats till ett mer homogent landskap med rationaliserade brukningsmetoder. Dessa reformer har lett till ett fragmenterat landskap med reduceringar av viktiga småbiotoper i det numera storskaliga odlingslandskapet (Bergil och andra, 2004). En betydande del av herpetofaunans habitat har under lång tid gått förlorade på grund av avsaknad av bete och hävd av de tidigare utmarkerna. En stor del av dessa marker har planterats med skog eller lämnats att växa igen (Artdatabanken, 200). Dikningar och torrläggningar av våtmarker, sjösänkningar och igenväxning har lett till omfattande problem för både floran och faunan (Ahlén och andra, 995). 90-95 procent av våtmarksarealen har försvunnit i södra Sverige sedan mitten på 800-talet (Vägverket, 999). Dessa omfattande miljöförändringar har kommit att påverka bland andra flera groddjursarter, då små permanenta vattensamlingar successivt har försvunnit. Detta har lett till att många grod- och kräldjur har minskat i antal, till och med i vissa avseenden till kritiska nivåer, då djurens lekvatten har torrlagts (Ahlén och andra, 995). Ett annat problem som på senare tid uppmärksammats är två infektionssjukdomar som drabbar groddjurfaunan i världen. De två infektionssjukdomarna är Ranavirus och Chytridsjuka. Dessa sjukdomar antas ha spridit sig ifrån södra Afrika till delar av världen via införda klogrodor av släktet Xenopus, vilka i stor omfattning odlas på grund av dess lämplighet som försöksdjur. Ranaviruset som tillhör virusfamiljen Iridoviridae dödar främst groddjur och fiskar genom att viruset orsakar blödningar i huden och i organ, men viruset har även påvisats hos ödlor och sköldpaddor. Chytridsjukan, eller chytridomykos, orsakas av den sporbildande svampen Batrachochytrium dendrobatidis vilken finns naturligt i de afrikanska klogrodorna vilka anses vara symptomfria bärare. Hos andra grodarter ger svampen upphov till kraftig förtjockning av överhuden (epidermis) vilket stör det normala gasutbytet och transporten av vatten. Till skillnad mot Ranaviruset så är Chytridsjukan spridd världsomfattande, dock är inga fall av dessa två sjukdomar dokumenterade i Sverige (Malmsten och Ågren, 2008). Intensiv trafik och ett tätare vägnät är en bidragande faktor till att stora mängder grod- och kräldjur trängs undan eller dödas. Framförallt drabbas groddjuren då de förflyttar sig från deras övervintringslokaler till de platser där de sedan reproducerar sig (Vägverket, 999). Vägar av asfalt har på grund av sin förmåga att absorbera värme visat sig ha en tilldragande

kraft för grod- och kräldjur, särskilt i samband med regn och höga temperaturer (Cedhagen och Nilson, 99). På sikt kan populationer således komma att reduceras kraftigt eller dö ut på grund av den ständigt påtagliga trafiken (Vägverket, 999). 4. 2. Habitatfragmentering och metapopulationer De viktigaste hoten mot arter i jordbruks- och skogslandskapet är fragmentering, exploatering, habitatförlust och igenväxning (Lennartsson och Linkowski, 2005). De förändringar som skett i det svenska odlingslandskapet under de senaste seklen tillsammans med exploateringar av tidigare sammanhängande naturområden har gett upphov till ett fragmenterat landskap med metapopulationer. Metapopulationer kan beskrivas som ett ösystem av isolerade småbiotoper med käll- och sänkpopulationer. Källpopulationerna kan i genomsnitt producera tillräckligt mycket avkomma för att kunna upprätthålla populationen. Sänkpopulationerna producerar däremot i genomsnitt en för liten avkomma vilket gör att populationen blir beroende av ett ständigt tillflöde av nya individer för att kunna upprätthålla populationen (Caldwell och Vitt, 2009). Med ett mindre levnadsutrymme och barriärer som omöjliggör migration samt ett större avstånd till andra populationer, minskar chansen till spridning, vilket kan få kostsamma konsekvenser för den lokala populationen. Försvårad spridning mellan populationer ökar riskerna för inavel och därmed degeneration av den lokala populationen, vilket i sin tur på sikt kan komma att leda till utdöende (Cedhagen och Nilson, 99). 4. 3. Fördomar och rädsla Människans förhållande till kräldjuren är i allra högsta grad ett mynt med två sidor. Få djur är så starkt förknippade med rädsla och avsky som reptiler, i synnerhet ormar. Men det finns även en stor fascination och respekt för denna grupp av djur vilket har lett till många folksagor och myter (Arnold och Ovenden, 2002). Rädslan för djur som t.ex. ormar och spindlar går långt tillbaka och ligger djupt rotad hos många människor. Rädslan kan upplevas som mycket stark vilket i extrema fall till och med kan utvecklas till en fobi. Denna rädsla för "farliga djur" har i studier visat sig ha ett evolutionärt ursprung hos människan, vilket framkommer i artikeln Emotion Drives Attention: Detecting the Snake in the Grass (Esteves och andra, 200). I artikeln menar författarna att däggdjurens evolutionära adaption, från en tid då tidiga däggdjur levde och förökade sig i en naturmiljö som dominerades av reptiler, har bidragit till vår nutida förmåga att snabbt kunna fokusera och upptäcka det som anses vara faror i vår omgivning samt att dessa stimuli leder till en respons med känslor av rädsla. I Sverige är samtliga grod- och kräldjur fridlysta med stöd av miljöbalken men det förekommer tyvärr fortfarande att man inte drar sig för att slå ihjäl en orm endast av okunskap och rädsla. 2

5. ARTBESKRIVNINGAR I Sverige har vi 9 arter av grod- och kräldjur. 3 arter av groddjur, där de flesta av arterna återfinns i södra Sverige och 6 arter av kräldjur, där hasselsnoken har en begränsad utbredning och gotlandssnoken endast förekommer på Gotland (Tabell 2). De grod- och kräldjur som inkluderats i denna studie är de djur som förekommer i Stockholms län. Arterna är mindre vattensalamander (Triturus vulgaris), större vattensalamander (Triturus cristatus), vanlig padda (Bufo bufo), vanlig groda (Rana temporaria), åkergroda (Rana arvalis), kopparödla (Anguis fragilis), skogsödla (Lacerta vivipara), vanlig snok (Natrix natrix), huggorm () och hasselsnok (Coronella austriaca). Alla dessa djur är av intresse för naturvården, särskilt intressant är större vattensalamander och hasselsnok där den sistnämnda är rödlistad enligt kategorin VU/Sårbar (Artdatabanken, 2006). Tabell 2. Översikt över de svenska grod- och kräldjursarterna. Nomenklatur efter (Cedhagen och Nilson, 99). Groddjur Kräldjur Mindre vattensalamander (Triturus vulgaris ) Skogsödla (Lacerta vivipara ) Större vattensalamander (Triturus cristatus ) Sandödla (Lacerta agilis ) Vanlig groda (Rana temporaria ) Kopparödla (Anguis fragilis ) Åkergroda (Rana arvalis ) Vanlig snok (Natrix natrix ) Långbensgroda (Rana dalmatina ) Hasselsnok (Coronella austriaca ) Ätlig groda (Rana esculenta ) Huggorm ( ) Dammgroda (Rana lessonae ) Gotlandssnok (Natrix natrix gotlandica) Lövgroda (Hyla arborea ) Underart av Vanlig snok Lökgroda (Pelobates fuscus ) Klockgroda (Bombina bombina ) Vanlig padda (Bufo bufo ) Grönfläckig padda (Bufo viridis ) Stinkpadda (Bufo calamita ) 3

5.. Grod- och stjärtgroddjur Större vattensalamander T. cristatus Figur 5. Hanne av större vattensalamander. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den större vattensalamandern blir i sitt adulta stadium vanligtvis upptill 5 centimeter lång där honorna generellt blir större än hanen (Arnold och Ovenden, 2002). Den större vattensalamandern är en relativt stor och mörkfärgad art med huden täckt av vårtliknande körtlar vilket ger den ett knottrigt intryck. Kroppens ovansida är typiskt svart eller mörkbrun med diffusa mörka fläckar, medan bukens grundfärg är ljusare, vanligtvis gul till orange med stora mörka fläckar. Vita vårtor framträder som ett oregelbundet mönster på sidan av djuret vilket även diffust skiljer ryggen från buksidan. Hos hanen framträder ett tydligt vitt band längs svansens sidor som avtar mot svansens bas (Cedhagen och Nilson, 99). En karaktär som skiljer hanen från honan är att hanen under lekperioden utvecklar en tandad kam som löper längs ryggen till svansens spets dock med ett tydligt avbrott mellan ryggens slut och svansens rot, denna kam tillbakabildas efter den akvatiska vistelsen (Cedhagen och Nilson, 99; Malmgren, 2002). Som larv har den större vattensalamandern en kraftig och långsträckt kropp med ett väl avsatt huvud. Kroppens färg i sitt nykläckta stadium är ljust gråbrun på ovansidan med fläckar i ljust och mörkt till att vara vitaktig på undersidan. Tre yttre gälar på vardera sidan av huvudets baksida är ett viktigt kännetecken och dessa finns under hela larvstadiet. Längs kroppen från huvudets baksida till svansspetsen löper en kam som avsmalnar till en avslutande spets (Cedhagen och Nilson, 99). Larvens främre extremiteter har långa tår samt en fläckig svans med kam (Malmgren, 2002). Den större vattensalamandern kommer fram från sitt övervintringsställe i april då den uppsöker sitt lekvatten där den vistas under våren och sommaren. Dock tillbringar den större vattensalamandern till största del sin livscykel på land där den håller till i fuktiga, oftast lövdominerade skogar. Lämpliga gömställen är under stubbar och under lågor, under stenar och i jordhålor. Arten kan även påträffas sällsynt på öppna gräsbevuxna marker eller i fuktiga hagar, den större vattensalamandern är dock väldigt specifik i sitt val av landmiljö. Studier har påvisat att artens habitatareal är mycket mindre än man tidigare trott och därmed inte vandrar så långt utan håller sig i närområdet, dvs. mellan 0-00 meter ifrån sin reproduktionslokal (Malmgren, 2002). Förökningen sker under våren och de tidiga sommarmånaderna i permanenta vattensamlingar. Lämpliga lekplatser är främst solexponerade, stillastående vattensamlingar med riklig växtlighet t.ex. småvatten som gårds- och kreatursdammar men även naturliga kärr och hällkar. I oktober inleds vintervilan (Cedhagen och Nilson, 99). 4

Utbredning Arten är förekommande i norra och centrala Europa. Även i Storbritannien, centrala och norra Frankrike. Österut med Ryssland och Ukraina samt vidare österut mot centrala Asien. Undantag för Irland och större delarna av norden (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige finns den större vattensalamandern i hela Göta- och Svealand. Vid södra Norrlands kustland förekommer arten sparsamt och är helt frånvarande på Gotland. Hot Arten har decimerats kraftigt de senaste decennierna där habitatförstörning anses vara den främsta orsaken (Malmgren, 2002). Utdikningar, försurning och trädplantering på tidigare åker- eller betesmarker är andra orsaker som har bidragit till att artens lekdammar har minskat (Ahlén och andra, 995). Den större vattensalamandern har även påverkats negativt av det predationstryck som orsakats av inplantering av fisk i tidigare naturligt fiskfria limniska miljöer. På grund av artens långa utvecklingstid i den akvatiska miljön är den mycket känslig för störningar som predation och uttorkning av vattenmiljön (Malmgren, 2002). 5

Mindre vattensalamander - T. vulgaris Figur 6. Hanne av mindre vattensalamander. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den mindre vattensalamandern blir som adult mellan 6 och cm där hanen och honans längd är ungefär densamma. Marginella storleksskillnader mellan könen har dock observeras i vissa områden i Europa, i synnerhet på Södra Balkan, där hanen förefaller vara större än honan. Hos landlevande djur är huden, till skillnad mot sin större släkting, oftast torr och sammetslik. Kroppens utseende varierar med en brunaktig färg på ryggen till en mer orangeeller gulaktig färg på bukens mitt, vilken gradvis blir ljusare mot sidorna. Hanen har stora och runda mörka fläckar på sidorna vilka hos honan framträder mer diffust eller saknas helt. Längs huvudets sidor löper även 5 mörka linjer där en av linjerna går igenom ögat. Hanens lekdräkt karaktäriseras av den starkt fläckiga kroppen och den tydliga kammen som kontinuerligt löper från huvudets bakkant till svansens spets (Ahlén och andra, 995; Arnold och Ovenden, 2002; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Larven hos den mindre vattensalamandern blir upptill cirka 4,5 cm i längd. Kroppens färg är gulbrunaktig och karaktäriseras av de röda yttre fjäderformiga gälarna. Larven har även en övre och en undre svansbård som löper längs kroppen till svansspetsen (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Arten tillbringar större delen av sin livscykel på land där den återfinns i en bred variation av fuktiga miljöer. Dessa livsmiljöer inkluderar skogar, skogsbryn, trädgårdar och odlade marker. Den mindre vattensalamandern föredrar mindre vattensamlingar och diken där leken inträffar men arten kan även leka i större vattensamlingar och även i brackvattenmiljöer (Arnold och Ovenden, 2002). Leken sker i både permanenta eller tillfälliga vattensamlingar från april fram till juni. Äggen som ofta läggs på en vattenväxt, läggs ett och ett och brukar uppgå till ett antal på mellan 200-300 st. Efter cirka 2-3 veckor kläcks äggen. Metamorfosen, där larven övergår till sitt adulta stadium, sker i regel mellan augusti och september. Utvecklingsfasen, som starkt påverkas av vattentemperaturen, tar ungefär mellan tre och fyra månader. Övervintringen som påbörjas i oktober sker i jordhålor, under lågor och stenar men arten kan även övervintra i den akvatiska miljön (Cedhagen och Nilson, 99; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Utbredning Arten är vanligt förekommande över större delen av Europa med undantag för Iberiska halvön, södra Frankrike, södra Italien och de flesta Medelhavsöarna (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är allmän i hela landet upp från Götaland till Svealand men påträffas även lokalt i södra Norrland (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Hot Den mindre vattensalamandern är fortfarande en frekvent förekommande art i de större delarna av Sverige. Dock bidrar t.ex. skogsdikningar, igenväxning och tillbakagången av permanenta småvatten till ett generellt ökat hot gentemot amfibiefaunan (Cedhagen och Nilson, 99). 6

Vanlig padda B. bufo Figur 7. Vanlig padda. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den vanliga paddan, vilken är den största paddan i Europa, har en kraftigt byggd kropp med ett brett huvud. Storleken varierar med artens geografiska utbredning (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige blir dock honorna mellan cirka 8-2 cm och hanarna cirka 5-8 cm. Kroppen är täckt med stora, tätt sittande vårtor. Färgerna varierar mellan ljusare och mörkare nyanser men vanligtvis är färgen brunaktig med mörka fläckar på ryggsidan. Buken är ljus eller smutsigt vit, täckt av mindre vårtor och ljusa fläckar. Variationer i färg kan även uppstå individuellt under parningssäsongen då de vuxna individerna kan få en mer röd- eller orangebrun färg. Ögats iris är guld- eller kopparfärgad och pupillen är oval och vågrät (Cedhagen och Nilson, 99). Paddans larver är små med svart eller svartbrun ryggsida och grå buk. Svansen har mörkgrå svansbårder som löper från ryggslutet till svansens spets (Cedhagen och Nilson, 99; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Den vanliga paddan förekommer såväl i skogsmiljö som i odlingslandskapet. Arten är inte direkt knuten till en viss biotoptyp utan kan förekomma i ett flertal miljöer, vanligtvis i skogar och i skogsgläntor, på ängar, åkrar och i trädgårdar (Cedhagen och Nilson, 99; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Paddan är i huvudsak nattaktiv och tillbringar således dagen vid sitt gömställe på en skuggig och fuktig plats. Under fortplantningsperioden, som sker under april till juni, kan dock paddan vara dagaktiv. Under tidig vår rör sig ett stort antal paddor mot sitt lekvatten som utgörs av en sjö eller en mindre vattensamling. Under parningen bildar honan och hanen ett så kallat "Amplexuspar" där hanen kryper upp på honans rygg och håller sig fast med ett stadigt grepp för att säkra befruktningen av äggen som honan lägger. Honan lägger cirka 3000-8000 ägg i två långa äggsträngar, ofta på stammen av vattenvegetationen. Äggen utvecklas efter 2-3 veckor till frisimmande yngel som sedan efter sin metamorfos når sin reproduktiva ålder efter 3-7 år (Arnold och Ovenden, 2002). Vinterdvalan påbörjas i september eller oktober (Cedhagen och Nilson, 99). Utbredning Arten påträffas i större delen av Europa med undantag för Irland, Korsika, Sardinien, Malta Kreta och andra mindre öar i regionen. Arten påträffas även i nordvästra Afrika och i östra Asien (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är vanligt förekommande i hela landet upp till Torne älv (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas arten av mortalitet på grund av trafiken då många individer blir överkörda på vägarna, speciellt under deras förflyttning från övervintringslokalen till lekvattnet (Ahlén och andra, 995; Vägverket, 999). 7

Vanlig groda R. temporaria Figur 8. Vanlig groda. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi I Europa är den vanliga grodan den mest utbredda och den vanligaste arten av de bruna grodorna (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är mycket lik sin släkting Åkergrodan men skiljer sig morfologiskt i ett par avseenden. Den vanliga grodan har en bredare panna och en kortare, trubbigare nos. Buken är vit eller gulaktig, samt att buken är marmorerad, ofta med ett typiskt prickigt eller spräckligt pigment. Metatarsaltuberkeln på fotens insida (grävknöl) är hos arten liten, mjuk och oval (Cedhagen och Nilson, 99). Färgen varierar mellan bruna, grå och rödaktiga, till nästan svarta exemplar, ofta med en omvänd v-formad täckning på ryggen samt med mörka oregelbundna fläckar. En mörk fläck täcker även regionen kring örat (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Arten är generellt kraftigt byggd och blir som adult mellan cirka 5-9 cm där honan marginellt är större än hanen (Cedhagen och Nilson, 99). Den fullt utvecklade larven blir upptill 4,5 cm med en svansbård som fäster ungefär vid ryggens mitt. Kroppen har ett mosaikaktigt utseende varierande med bruna och bronsaktiga fläckar örat (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Den vanliga grodan är huvudsakligen landlevande (Elmquist, H och Scharff, N, 2009) och förekommer i ett flertal fuktiga biotoptyper, vanligtvis i lövdominerade blandskogar, samt i det öppna kulturlandskapet (Cedhagen och Nilson, 99; Ahlén och andra, 995). Arten är som främst aktiv kvällstid och tidigt på morgonen men kan även påträffas dagtid vid fuktigt väder (Cedhagen och Nilson, 99). Leken påbörjas i april efter att grodorna sökt sig till sitt lekvatten som ofta utgörs av en sjö eller en mindre vattensamling. Under fortplantningsperioden utvecklar hanen en så kallad brunstvalk på frambenets första finger. Hanen kan även under lekperioden erhålla en blåaktig färg på strupe och bröst. Honan lägger sina ägg i en enda klump som kan bestå av 600-4000 ägg vilka sedan flyter upp till ytan och kläcks efter cirka tre veckor. Metamorfosen hos larven inträffar vanligtvis efter 65-75 dygn. Vid två till fyra års ålder når den vanliga grodan sin reproduktiva ålder. I september påbörjas vintervilan (Cedhagen och Nilson, 99). Utbredning Den vanliga grodan är vanlig och vida spridd över Europa. Arten saknas dock i Portugal men förekommer i mindre utsträckning i norra Italien, Spanien och i norra Balkan. Förekommer även österut mot Uralbergen och i västra delarna av Sibirien (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige är arten vanligt förekommande, dock med luckor i utbredningsområdet i östra Blekinge, sydöstra Småland, Öland, Gotland och Kalfjället. Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas artens mortalitet på grund av trafiken då många individer blir överkörda på vägarna, speciellt under deras förflyttning från övervintringslokalen till sitt lekvatten (Ahlén och andra, 995; Vägverket, 999). Andra hot är förändringar i jord- och 8

skogsbrukslandskapet samt intrång i naturmiljön vid markexploatering och bebyggelse (Ahlén och andra, 995). Åkergroda - R. arvalis Figur 9. Åkergroda. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Åkergrodan är en kraftigt byggd groda som i sitt adulta stadium uppnår cirka 8 cm där honan är marginellt större än hanen Arten är mycket lik sin släkting, den vanliga grodan, men har en smalare panna och en spetsigare nos. Hos arten är buksidan enfärgat vit eller gulaktig och ibland med diffusa fläckar. Metatarsaltuberkeln på fotens insida (grävknöl) är hos arten stor och hård (Cedhagen och Nilson, 99) och är således ett gott skiljetecken från vanlig groda. Färgen på ryggsidan varierar där bruna, gula eller rödaktiga, till nästan svarta exemplar kan påträffas. En färgvariant finns även med ett centrerat gult band på ryggen. Ryggen och sidorna är ofta täckt av mörka oregelbundna fläckar. Körtellisten kan även på Åkergrodan bilda den omvänt v-formade teckningen som syns hos den vanliga grodan. Kring örats område finns en karaktäristisk mörk fläck (Cedhagen och Nilson, 99; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Den fullt utvecklade larven blir cirka tre till fyra cm. Svansbården fäster ungefär vid ryggens mitt. Åkergrodans larv har en kortare och kraftigare kropp än hos den vanliga grodan (Cedhagen och Nilson, 99; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Åkergrodan, likt den vanliga grodan, är huvudsakligen landlevande (Elmquist, H och Scharff, N, 2009) och förekommer främst i fuktiga miljöer som mossar, fuktängar och i fuktiga skogar, ofta i närhet till vatten. Arten är vanlig i odlingslandskapet och förekommer även i barrskogsmiljöer (Ahlén och andra, 995). Arten är aktiv främst vid skymningen och vid gryningen men kan även påträffas dagtid vid fuktigt väder (Cedhagen och Nilson, 99). Leken påbörjas i april, dock något senare än hos den vanliga grodan, och kan pågå in i juni (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Valet av lekvatten varierar och kan vara en mindre vattensamling eller en större sjö. Under fortplantningsperioden erhåller hanarna helt eller delvis täckande lekdräkt. Lekdräkten blir blå till följd av att lymfa ansamlas i individens lymfkärl. Honan lägger en enda samling ägg på 500-2000 vilka ligger kvar på vattensamlingens botten som sedan kläcks efter cirka tre veckor. Metamorfosen inträffar normalt efter 00 dygn. Vid tre till fyra års ålder når åkergrodan sin reproduktiva ålder. I mitten av september eller oktober påbörjas vintervilan (Cedhagen och Nilson, 99). Utbredning Arten utbredningsområde sträcker sig från Mellaneuropa norrut över Sverige och Finland vidare österut mot Ryssland, norra Kroatien och Rumänien. Även i Asien och delar av Sibirien (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är allmän i hela Sverige utom i Skandinaviska fjällkedjan (Ahlén och andra, 995). 9

Hot I Sverige är arten för närvarande allmänt och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas arten av trafikdöd då många individer blir överkörda på vägarna, speciellt under deras förflyttning till sitt lekvatten (Ahlén och andra, 995; Vägverket, 999). 5.2. Kräldjur Kopparödla A. fragilis Figur 0. Kopparödla. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Kopparödla, kopparorm eller ormslå, som den ofta kallas i folkmun, är en benlös ödla som maximalt blir 45-50 cm. Den tillhör familjen kopparödlor (Anguidae) som förekommer på norra halvklotet. Arten skiljs lätt från ormar genom att den har rörliga ögonlock samt att bukens undersida täcks av små fina fjäll. Svansen utgör mer än hälften av den totala kroppslängden och svansen kan även avlägsnas då kopparödlan utsätts för hot, dock återbildas svansen efter en tid. Hanen är uniform i sin färg och uppvisar en enfärgat grå eller gråbrun kropp medan honans färg är mattare med en mer brunaktig eller kopparfärgad nyans. Förutom färgskillnaderna skiljs honan tydligt från hanen med den centrerade mörka rygglinjen som löper från huvudets mitt till svansens avslut, ytterligare genom att sidorna och buken är mörka (Ahlén et al, 995; Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 99). Kopparödlan har i sitt juvenila stadium en iögonfallande silvergrå eller guldaktig färg. Bukens och kroppens sidor är mörka och rygglinjen är tydlig. Dessa karaktärsdrag finns kvar hos den adulta honan medan hanen förlora dem och utvecklar en mer enhetlig färg. Arten påträffas främst i öppna landskapstyper. Vegetationsrika områden med utvecklad och fuktig markvegetation såsom betesmarker, lövdominerade blandskogar och skogsgläntor är viktiga biotoptyper för kopparödlan (Ahlén och andra, 995; Cedhagen och Nilson, 99). Vid hett och torrt väder drar sig kopparödlan undan och kan försvinna helt under perioder (Arnold och Ovenden, 2002). Kopparödlan tillbringar en stor del av sin tid under rötter och i tät vegetation, samt i lös jord och under exempelvis stenblock. Kopparödlan är thigmoterm, vilket innebär att den inte värmer upp sin kropp i direkt solljus utan värmer sig på redan soluppvärmda föremål som t.ex. stockar och stenar. Av denna anledning påträffas kopparödlan ofta i närheten av människan t.ex. på tomter under brädor och uthusgolv, vid myrstackar och komposthögar där den kan finna skydd och föda (Cedhagen och Nilson, 99). Artens föda består av olika typer av evertebrater till exempel sniglar och snäckor, daggmaskar och insekter (Caldwell och Vitt, 2009). Arten är som mest aktiv vid solsken, oftast på morgonen eller kvällen men arten är aktiv även under kallare förhållanden. Kopparödlan tillbringar dagen vid sina gömställen där den får värme och skydd (Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 99). 20

Artens årsrytmik inleds i slutet av mars eller april då kopparödlan kommer fram från övervintringslokalen. Under maj månad inträffar parningsperioden där hanarna aggressivt rivaliserar om att få para sig med en hona där parningsakten kan pågå upp till 0 timmar. Kopparödlor är vivpara, vilket innebär att efter sexuell reproduktion utvecklas embryot inne i honans kropp och ungarna föds levande. På grund av detta har arten en dräktighetsperiod som pågår 8 till 2 veckor innan 6-9, vanligtvis 0 ungar föds i augusti (Arnold och Ovenden, 2002; Caldwell och Vitt, 2009). Vintervilan inleds i september (Cedhagen och Nilson, 99). Utbredning Förekommer allmänt över större delen av Europas fastland med undantag för de flesta Medelhavsöarna, södra Grekland, södra Spanien och Portugal och Irland (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är allmänt spridd i Götaland och Svealand samt längs Norrlandskusten (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Uppgifter om utbredningen i Norrlands inland och på Gotland är bristfälliga (Cedhagen och Nilson, 99). Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas artens mortalitet på grund av trafiken då många individer blir överkörda på vägarna (Ahlén och andra, 995). Skogsödla L. vivipara Figur. Skogsödla. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Skogsödlan blir cirka 7 cm där svansens längd utgör två tredjedelar av den totala längden. Arten har ett litet och platt huvud och kroppen är täckt av kölade fjäll. Skogsödlan uppvisar en fläckig täckning med orgelbundna mörka och ljusa fläckar längs ryggen och sidorna. Undersidan har mörka fläckar vilka framträder tydligt hos hanen. Honan har oftast en mörk rygglinje som markerar ryggraden (Arnold och Ovenden, 2002). Svansen är mosaikartat fläckig, varierad med kroppens färger. Kroppsfärgen varierar mellan individerna där bruna och grå nyanser till brunsvarta eller helt melanistiska (svarta) exemplar kan påträffas. Skogsödlans svans kan avlägsnas då den utsätts för hot, dock återbildas svansen efter en tid dock inte fullständigt till sitt ursprungliga utseende (Cedhagen och Nilson, 99). Den juvenila skogsödlan är oftast helt svart som nyfödd men färgen övergår gradvis med ökande ålder till en ljusare färg (Cedhagen och Nilson, 99). Skogsödlan, vilken är den nordligaste reptilen i världen (Ahlén och andra, 995), lever i en variation av olika habitat. Den är marklevande och påträffas i de flesta skogstyper med den rena barrskogen som undantag. Skogsödlan föredrar fuktiga miljöer men trivs även i solexponerade öppna marker med riklig örtvegetation. Skogsödlan är dagaktiv och anses vara en stationär art eftersom den inte förflyttar sig över större områden (Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 99). Skogsödlan kommer fram från sin vinterbostad i april eller maj som tätt inpå följs av 2

parningen. Honan är dräktig fram till augusti då 4 till 4 ungar föds. Arten är ovovivipar, dvs. bildar ägg, men föder således ungarna helt färdigutvecklade. Övervintringen påbörjas i september (Cedhagen och Nilson, 99). Utbredning Förekommer över större delen av Europa och nordliga Skandinavien samt även i norra Asien till stilla havskusten. Saknas emellertid i större delen av medelhavsområdet (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är mycket vanlig och allmänt spridd i hela Sverige (Cedhagen och Nilson, 99). Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget hot finns i dagsläget (Ahlén och andra, 995). Vanlig snok N. natrix Figur 2. Vanlig snok. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den vanliga snoken har en slank kropp med ett kraftigt huvud och lång svans vilken utgör en femtedel av dess totala längd som vanligtvis uppgår till cirka 20 cm (Arnold och Ovenden, 2002). Ögonen är stora med rund pupill. Kroppsfärgen är vanligtvis grå, olivgrön eller brun. Även melanistiska (svarta) individer förekommer hos snoken. På huvudets vardera sida finns två karaktäristiska gula eller orangea fläckar som kantas av mörkare fält vilka löper från sida till sida. Huvudfläckarna kan helt eller devis saknas hos svarta exemplar. Kroppen är även hos vissa individer tecknad med fläckar på ryggen och längs sidorna. Denna typ av teckning förekommer främst hos underarten Gotlandssnok, Natrix natrix gotlandica, samt även hos individer i södra och västra Europa. Buksidan är oftast vitgrå och tecknad i svart och vitt (Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 99). Den juvenila snoken har redan som ung de karaktärsdrag som finns hos den vuxna snoken. En nyfödd unge är cirka 4-22 cm lång (Arnold och Ovenden, 2002). Den vanliga snoken är den reptil som är knuten till specifika miljöer då den främst livnär sig på fisk och groddjur. Arten är utpräglat dagaktiv och påträffas i olika typer av fuktiga miljöer, främst i närhet till vattensamlingar, sjöar och intill kustområden. Snoken lever både i limniska miljöer som i anslutning till brackvatten. Arten rör sig ofta över större områden under årstidernas variation och kan därför påträffas långt ifrån sin sommarlokal nära vatten (Cedhagen och Nilson, 99). Vissa individer kan täcka ett område på 3-20 hektar och röra sig 0-300 meter under en dag (Arnold och Ovenden, 2002). Arten förekommer i olika landskapstyper, både i jordbrukslandskapet och i urbana miljöer. Den är som mest aktiv vid solsken och påträffas ofta solandes under morgontimmarna (Cedhagen och Nilson, 99). Den vanliga snoken kommer fram från sin övervintringslokal i slutet av mars eller under april och söker sig till en plats nära vinterbostaden där den kan sola. Under slutet av april och maj 22