Yrkesfiskets nuläge i Skärgårdshavet

Stiftelsen för fiskeri- och sjöfartsutbildning Finlands fiskeri- och miljöinstitut SAMPI II -projekt Yrkesfiskets nuläge i Skärgårdshavet och Strategi för åren 2005 2013 Maria Saarinen Åbo 2005

2 INLEDNING 3 1. SKÄRGÅRDSHAVET OCH YRKESFISKET 4 1.1.ALLMÄN BESKRIVNING AV SKÄRGÅRDSHAVET 4 1.2.BELASTARE AV VATTNEN OCH VATTENKVALITETEN 4 1.2.1.BELASTARE AV VATTNEN.................................. 5 1.2.2.VATTENKVALITETEN...................................... 6 1.2.3.PROGNOSER............................................. 6 1.3.YRKESFISKETS FÅNGSTER OCH FÅNGSTENS VÄRDE ÅREN 1980 2003 7 1.3.1.YRKESFISKAREN......................................... 7 1.3.2.DE VIKTIGASTE FÅNGSTARTERNA OCH DERAS FÅNGSTER..... 7 1.3.2.1.Strömming........................................... 8 1.3.2.2.Fjällfisk............................................. 10 1.3.2.2.1.Gös............................................. 10 1.3.2.2.2.Abborre.......................................... 12 1.3.2.2.3.Sik.............................................. 14 1.3.2.2.4.Gädda........................................... 15 1.3.2.2.5.Övriga arter....................................... 16 1.3.3.FÅNGSTENS VÄRDE....................................... 17 1.4.FISKET AV YRKESFISKARNA I KATEGORI 1 ÅR 2003 19 1.4.1.SAMPI-PROJEKTETS MÅLOMRÅDE.......................... 19 1.4.2.YRKESFISKARNAS ANTAL OCH ÅLDERSSTRUKTUR............ 19 1.4.3.FÅNGSTER OCH FISKETS STRUKTUR........................ 20 1.4.3.1.Fångstanmälningar.................................... 20 1.4.3.2.Fångster och fångstens värde............................ 21 1.4.3.2.1. Fjällfisk.......................................... 22 1.4.3.2.2.Strömming och vassbuk............................. 24 1.4.3.3.Fiskets struktur........................................ 25 1.4.4.FISKSTRÖMMARNAS GÅNG OCH LANDNINGSPLATSER......... 26 1.4.4.1.Uppsamling och transport av fisk.......................... 26 1.4.4.2.Landningsplatsernas utrustning, användare och fångstmängder.. 27 1.4.4.2.1.Gustavs-Lokalax................................... 28 1.4.4.2.2.Tövsala.......................................... 28

3 1.4.4.2.3. Velkua........................................... 30 1.4.4.2.4.Merimasku....................................... 30 1.4.4.2.5.Rimito........................................... 31 1.4.4.2.6. Övriga finskspråkiga kommuner....................... 31 1.4.4.2.7.Pargas........................................... 32 1.4.4.2.8.Nagu............................................ 32 1.4.4.2.9.Korpo........................................... 33 1.4.4.2.10.Houtskär......................................... 34 1.4.4.2.11.Iniö............................................. 34 1.4.4.2.12.Dragsfjärd-Västanfjärd-Kimito........................ 34 1.4.4.3.Hantering av fångsten och vidareförädling.................. 36 1.5.VERKSAMHETSOMGIVNINGENS SPECIALFRÅGOR 37 1.5.1.SÄL..................................................... 37 1.5.2.UNDERUTNYTTJADE ARTER................................ 38 1.5.3.OUTNYTTJADE VATTENOMRÅDEN.......................... 39 1.5.4.FRÄMMANDE ÄMNEN I FISK I SKÄRGÅRDSHAVET............. 39 1.5.5.KONSUMPTION AV FISK OCH TRENDER...................... 40 1.5.6.STÖDFORMERNA INOM YRKESFISKET....................... 41 2. FYRFÄLTSANALYS AV SKÄRGÅRDSHAVETS SMÅSKALIGA KUSTFISKE 43 3. VISION OCH STRATEGI FÖR SKÄRGÅRDSHAVETS SMÅSKALIGA KUSTFISKE ÅREN 2005-2013 46 3.1. MÅLSÄTTNINGAR OCH TYNGDPUNKTERNA I UTVECKLINGSARBETET 46 3.2. VISION ÅR 2006 OCH ÅR 2013 48 3.3. DE PRAKTISKA ÅTGÄRDERNA ÅREN 2005 2013 48 3.4. FINANSIERING 50 LITTERATURFÖRTECKNING 51 ÖVERSÄTTNING FRÅN FINSKA: GUY SVANBÄCK

4 INLEDNING Den första upplagan av utredningen Yrkesfiskets nuläge i Skärgårdshavet och strategier för åren 2002 2006 blev färdig år 2001. Denna nyupplaga av ifrågavarande utredning är en uppdaterad version, och strategidelen täcker nu även den nya strukturstödsperioden 2007 2013. Utredningen är gjord under åren 2004 2005. Avsikten med arbetet har varit att hitta medel att utveckla yrkesfisket i Skärgårdshavet, förbättra lönsamheten i näringen och underlätta rekryteringen av nya fiskare till branschen. Det småskaliga yrkesfisket (= fisket med fartyg under 12 meter enligt EU:s definition) har varit det primära målet för intresse. I Skärgårdshavet har antalet yrkesfiskare minskat till mindre än hälften under de senaste 20 åren, och fiskets lönsamhet har försämrats trots ökning i fångsteffektiviteten. Faktorer som inverkat på detta är bl.a. ökningen av arbetskostnaderna, sänkningen av fiskens realpris, marknadsföringsproblem, förändringar i fiskbestånden samt de kraftigt ökade sälskadorna de senaste åren. Basen för uppgörandet av strategin har varit en grundutredning av de viktigaste faktorer och statistik för Skärgårdshavet som berör yrkesfisket för en tid av drygt 20 år. I statistiken för år 2003 har man i huvudsak koncentrerat sig på gruppen yrkesfiskare i grupp 1. Med tanke på enhetligheten i fiskemetoderna har den geografiska avgränsningen dragits från Lokalax längs fiskeområdenas gränser via Utö och Hitis till Finby. Fyrfältsanalysen som gjordes på basen av utredningen år 2001 har granskats. Analysen definierar styrkorna och svagheterna samt möjligheterna och hoten för områdets yrkesfiske. Yrkesfiskets nuläge och en uppdatering av den för det uppgjorda strategin var en del av SAMPI II projektets tredje skede, där Stiftelsen för fiskeri- och sjöfartsutbildningen, Finlands fiskeri- och miljöinstitut, var sökande av finansiering. Förverkligare av projektet har varit Saaristomeren Ammattikalastajat ry och Selkämeren Ammattikalastajat ry. Projektet har haft finansiering beviljad av Egentliga Finlands TE-central, av vilken 50 % är EU:s (FFU) finansieringsandel och 50 % nationell andel.

5 1. SKÄRGÅRDSHAVET OCH YRKESFISKET 1.1 ALLMÄN BESKRIVNING AV SKÄRGÅRDSHAVET Havsområdet mellan Nystad och Hangö udd är Skärgårdshavet. Skärgårdshavet är världens största innanhavsskärgård. Dess totala areal är 8300 km², av vilken andelen land är en knapp fjärdedel (Kirkkala 1999). Öar som dominerar landskapet är över 22 000. Havets medeldjup är bara ca 23 m och största djup är 146 meter. Ett medeldjup på över 20 meter uppnås först i närheten av öppet hav. Kustvattnen är i allmänhet under 10 m djupa. Det finns över 12 000 kilometer strandlinje i Skärgårdshavet. Strandlinjen och innerskärgården, som breder ut sig framför den, är till sin ytstruktur ett omväxlande och splittrat område, för vilket vikar, som tränger djupt in i fastlandet, öar av varierande storlek och smala och grunda sund och fjärdar, är typiska. Vattenutbytet kan i den labyrintiska, täta skärgårdsdelen lokalt vara ganska dåligt. Innerskärgården förändras då man rör sig från kusten mot öppet hav. I mellanskärgården är öarna mindre och vattnets andel av arealen är större. I ytterskärgården syns berggrunden bara som små skär som höjer sig över havsytan. Till sin natur är Skärgårdshavet ett genomströmningsområde, genom vilket vattnet från Östersjön och Finska viken strömmar till Bottenhavet. Skärgårdshavet är också ett uppblandningsområde för det sötvatten som kommer med åarna och diken från fastlandet. De största åarna som mynnar ut i Skärgårdshavet är Pemar å, Kiskonjoki, Aura å, Uskelanjoki, Laajoki, Virmo å, Halikonjoki och Hirvijoki. Vattnets salinitet är i Skärgårdshavet 5,5-6,5 promille, och det förekommer inga betydande skillnader i vattnets salinitet mellan yt- och bottenskikten. Ytvattnets temperatur överstiger sällan 20 C. Ett bestående isskikt bildades i Skärgårdshavet tidigare i slutet av december och i ytterskärgården under februari, men de milda vintrarna de senaste årtiondena har försenat bildandet av isskiktet. De bor ungefär 33 000 personer inom Skärgårdshavet. I havets omedelbara influensområde på kusten finns det ca 250 000 invånare. Inom området finns det ytterligare 20 000 sommarstugor, och flera miljoner resenärer reser årligen genom Skärgårdshavet. 1.2 BELASTARE AV VATTNEN OCH VATTENKVALITETEN Ökningen av närsalthalterna och eutrofieringen anses som det största miljöproblemet i Skärgårdshavet liksom i hela Östersjön. De huvudsakliga orsakerna till eutrofieringen är fosfor och kväve. Eutrofieringen märks som en grumling av vattnet, en ökning av trådalger och kringflytande mattor av

6 trådalger i strandzonen, som blågrön algblomning samt som nedsmutsning av fiskeredskap. Man har också kunnat påvisa eutrofieringen med en långvarig uppföljning av vattenkvaliteten och organismsamhällen. Ökningen av algerna har de senaste åren orsakat ökande problem även för fisket. Förutom att algerna smutsar ner fiskarnas redskap, orsakar lösa alger även direkt skada för fiskens lek. Det har också konstaterats, att tillbakagången i blåstångsbälten förorsakad av grumlingen av vattnet har lett till bl.a. en drastisk nedgång i förekomsten av småfisk i strandzonen (Helminen & Vuorinen 2002). Dessa småfiskar såsom storspigg, elritsa och smörbultar utgör föda för många ekonomiskt viktiga rovfiskar. 1.2.1 BELASTARE AV VATTNEN Skärgårdshavet belastas lokalt av samhällens och industrins avloppsvatten, jord- och skogsbruk, glesbygd och fiskuppfödning (figur 1). En betydande del av närsalterna kommer som fjärrtransport direkt från luften eller som bakgrundsbelastning från annat håll i Östersjön (av kväve över 75 % och fosfor ca 60 %). Till vattendragen sköljs också naturligt näringsämnen ur jordmånen. Detta kallas för naturlig urlakning. Forfor 1 230 t/år Kväve 25 605 t/år Avloppsvattnen Fiskodling Jordbruk Fjärrtransport med luften Bakgrundsbelastning Figur 1. Källa och mängd i ton för fosfor och kväve som årligen transporteras till Skärgårdshavet (källuppgifter: Helminen, H. & Vuorinen, I. 2002: Saaristomeren tila). Avloppsvatten från industrin och samhällen inverkar på vattnens tillstånd speciellt nära stora bosättningscentra som Åboregionen. Avloppsvattnens inverkan på vattendragen betonas under varma somrar med liten nederbörd, då jord- och skogsbrukets diffusa belastning är liten. Avloppsvattnens fosforbelastning har minskat klart under 1970- och 1980-talen tack vare den effektiverade fosforreduktionen. Däremot har det inte skett motsvarande minskning i kvävebelastningen. Under de senaste åren har dock

7 kvävebelastningen från samhällens avloppsvatten börjat minska i takt med effektiveringen av kvävereduktionen (Sydvästra Finlands Miljöcentral 2004). Närsaltbelastningen från fiskuppfödningen var som störst i slutet av 1980- talet i Skärgårdshavet. Därefter har den minskats genom att fiskfodret och utfodringen utvecklats. Fiskuppfödningen inverkar på vattnens tillstånd speciellt i havsområdet i Gustavs och Tövsala, runt Houtskär, i sunden i Rimito och på Hitis havsområde. Fastän fiskuppfödningens andel av Skärgårdshavets totalbelastning är ganska liten, kan den ha en betydande inverkan lokalt och under sommarperioden speciellt på platser där vattenutbytet är litet. Näringsflödet från åarna härstammar från jord- och skogsbruket, glesbebyggelsen, semesterbosättningen samt den naturliga urlakningen. Den största delen kommer från jordbruket; 28 procent av avrinningsområdets yta i Skärgårdshavet är åker. Man kan inte se någon klar inriktning i ämnesflödesmängderna, men på basen av femårs medeltal har flödena de senaste två decennierna varit klart större än under 1970-talet (Kirkkala 1999). 1.2.2 VATTENKVALITETEN 1.2.3 PROGNOSER Vattenkvaliteten i Skärgårdshavet har uppföljts sedan 1960-talet. Redan då har man konstaterat att det skett en vidsträckt ökning av produktionen och eutrofieringen (Jumppanen & Mattila 1994). Under de senaste årtiondena har Skärgårdshavets tillstånd hela tiden försämrats. Skärgårdshavets tillstånd är bäst i ytterskärgården, där det småningom försämras mot innerskärgården och kusten (Sydvästra Finlands Miljöcentral 2004). Ökningen av närsalthalterna kan dock klart märkas också i ytterskärgården. De lägsta närsalthalterna finns i Nystads och Gustavs ytterskärgårdar samt i de södra delarna av Skiftet. I ytterskärgården i södra och sydvästra Skärgårdshavet är vattnen lite mera eutrofierade. De renaste vattnen i mellanskärgården finns på södra delen av Erstan och i de sydliga-sydvästliga närvattnen i Rimito. Mest eutrofierat är Skärgårdshavet i de stora fjärdarnas bottnar (Halikkofjärden, Pemarfjärden, Resofjärden, Virmofjärden) och utanför Åbo. Åvattnens kvalitet har i huvudsak klassats som försvarliga. Den vidsträckta eutrofieringen kommer att fortsätta i Skärgårdshavet, eftersom man inte på ett betydande och snabbt sätt kan minska på bakgrunds- och diffusbelastningen. Det har även anlagrats tonvis med närsalter i Skärgårdshavet under tidens gång, som cirkulerar i dess ekosystem (= inre belastning). Ett alarmerande tecken på den inre eutrofieringen var uppkomsten av blomningar av blågröna alger i Skärgårdshavets egna vatten alldeles i innerskärgården den svala sommaren 1998. Under tidigare år har de mattor av blågröna alger som sköljts till ytterskärgården kommit från Östersjön.

8 I Finland inleddes år 1988 en nationell uppföljning av alger. Uppföljningen baserar sig på fasta observationspunkter, vilka är 16 i Skärgårdshavet. Blomningar av blågröna alger har under hela uppföljningsperioden varit återkommande fenomen under somrarna (Sydvästra Finlands Miljöcentral 2004). Eutrofieringen kommer att utgöra ett ökande problem såväl för rekreationsanvändningen av vattnen som för yrkesfisket på grund av algpåväxten på stränderna, ökningen av vattenväxter, nedsmutsning och igenslamning av fiskeredskap och uppgrumling av vattnen. Som en positiv följd av den lindriga eutrofieringen hittills har bl.a. varit utbredning av de grumliga livsmiljöer som gösen föredrar, men när eutrofieringen framskrider ökar mängden lägrevärderade fiskar och fiskfångstens värde minskar. 1.3 YRKESFISKETS FÅNGSTER OCH FÅNGSTENS VÄRDE ÅREN 1980-2003 1.3.1 YRKESFISKAREN Yrkesfiskaren fiskar i förtjänstsyfte för försäljning. Målsättningen med verksamheten är att uppnå ett ekonomiskt resultat. Som yrkesfiskare i kategori 1 räknas nuförtiden en fiskare, som i statsbeskattningen har fiskeinkomster över 30 procent av totalinkomsterna. En yrkesfiskare i kategori 1 är berättigad att använda yrkesmässiga redskap på allmänt vatten i havet och är skyldig att anmäla sin fångst. Även yrkesfiskare i kategori 2 (fiskeinkomst 15-30 procent av totalinkomsterna) är berättigade att använda yrkesmässiga redskap samt anmälningsskyldiga för fångsten, men de är inte berättigade till de stöd som beviljas fisket. För de som fiskar tillfälligt för försäljning är fiskeinkomstens andel under 15 procent (yrkesfiskare i kategori 3). Fiskaren måste anmäla sig till yrkesfiskarregistret och fartyget skall anmälas till fiskefartygsregistret, och registerutdraget som ges fungerar som fiskelicens. Fångsten skall anmälas på en skild blankett till den regionala TEcentral där fiskarens eller fartygets hemort finns, i Skärgårdshavet till Egentliga Finlands TE-central. 1.3.2 DE VIKTIGASTE FÅNGSTARTERNA OCH DERAS FÅNGSTER Skärgårdshavets yrkesfiske är till sin karaktär ett småskaligt, arbetskrävande kustfiske med nät och ryssjor. På öppnare vatten fiskar man strömming med trål. Det traditionella kustfisket är en viktig del av Skärgårdshavets kultur. Yrkesfiskets fångster i Finland har statistikförts enligt fångstrutor, av vilka rutorna 47, 51, 52, 60 och 61 täcker bäst om än inte fullständigt projektets målområde (figur 2, s. 8). Fångstrutornas fångstuppgifter ger dock en god uppfattning om utvecklingen i yrkesfisket i Skärgårdshavet genom åren. Fjällfiskfångsterna i fångstruta 60 har på årsbasis varit endast några tusen

9 kilo och även strömmings-/vassbuksfångsten bara tiondedelar av fångstmängderna i fångstruta 61, så i nedanstående statistiska presentation har rutorna 60 och 61 sammanförts. 46 47 Turku 50 51 52 59 60 61 Figur 2. De använda fångstrutorna för Skärgårdshavet i fångststatistiken (Källa: VFFI). 1.3.2.1 Strömming Strömming är mätt både i fångstens mängd och i värde fortfarande den viktigaste fångstarten för Skärgårdshavets yrkesfiske, fastän dess betydelse har minskat. Nuförtiden fiskas drygt 70 procent av områdets strömmingsfångst med trål (år 2003 75 %). Med nät fiskas under en procent och resten med strömmingsryssjor (paunetter). Strömming trålas i områdets norra del i Iniö gloppet och mera söderut i de öppna vattnen i Houtskär, Korpo, Nagu och Dragsfjärd. Efter år 2003 har antalet trålare i Skärgårdshavet dock kraftigt minskat. Vinternotfisket, som

10 krävde mycket arbetskraft, har helt tagit slut på grund av de milda vintrarna och den dåliga lönsamheten. Ryssjefisket har minskat betydligt; mängden strömmingsryssjor som var i bruk år 2003 inom projektets målområde, ungefär 160 stycken, var mera endast en femtedel av vad de var på 1980- talet (Seppo Kyllönen, muntligt meddelande). Ryssjefisket koncentreras till kustvattnen i Tövsala samt till de norra sunden i Merimasku och Velkua. Huvudorsaken till minskningen i ryssjefisket finns i lönsamhetsproblemen; marknadsföringssvårigheterna i början på 1990-talet fick många att avbryta fiskeverksamheten, och för många blev ryssjorna på stranden för gott. Vissa år har de ryssjevisa fångsterna varit mycket små, och eftersom priset för strömmingen till fiskaren också har sjunkit har ryssjefiskets lönsamhet ställvis rasat. Den troligaste orsaken till minskningen i ryssjefångsterna är förändringarna i miljöfaktorerna i strömmingens traditionella lekvikar. Strömmingen leker nära kusten vanligen på 1-6 meters djup, men nu har man noterat att strömmingen flyttat längre ut i skärgården, där lekbottnarnas kvalitet och syrehalten i vattnet är tillräckliga för att romkornen skall utvecklas. På basen av den senaste beståndsuppskattningen minskade hela Östersjöns strömmingsbestånd från 1970-talet fram till 2001, varefter det har börjat öka; år 2003 var lekbeståndets biomassa 40 procent större än år 2001 men fortsättningsvis bara ca 32 procent av 1974 års nivå (VFFI 2004:60). Strömmingens tillväxt bromsades betydligt från mitten av 1980-talet framåt, vilket berodde på den försämrade näringstillgången. Efter år 1997 har tillväxten försnabbats något. Strömmingens reproduktion har åren 1986-2002 lyckats sämre än genomsnittet, med undantag av åren 1989, 1994 och 2002, då det föddes medelmåttiga årsklasser. På basen av preliminära uppskattningar är också årsklass 2003 till sin storlek nära det långsiktiga medelvärdet. Man har ställvis konstaterat att strömmingens lek misslyckats nästan helt. T.ex. i undersökningar som gjordes år 2000 i norra Erstan konstaterades att 98 procent av rommen spolats bort från sitt underlag innan den utvecklats till att färdigkläckas (Kohonen m.fl. 2001). Det utvecklas inga yngel av den rom som lossnat eller spolats bort från sitt underlag. Orsaker till bortspolningsfenomenet anser man att är eutrofieringen utanför Åbo, den livliga fartygstrafiken och de muddringsmassor som dumpats längs farlederna. Strömmingsfisket minskades i Östersjöområdet under flera år fram till år 2003 (genom att minska på kvoterna). År 2003 var fångsten den minsta på 30 år, men efter det har kvoterna höjts på basen av strömmingens förbättrade lekbestånd. Under 1980-talet hölls områdets strömmingsfångst på årsbasis på ungefär 25 miljoner kilo (figur 3, s. 10). Även fångstmängderna inom fångstrutorna hölls

11 då på ungefär liknande nivå. Under 1990-talet har fångstmängderna varierat, och efter år 1994 har trenden varit sjunkande. Fångsten var som lägst år 2000 (11,5 milj. kg), varefter fångsten har varit 14-15 miljoner kilo. Den sjunkande trenden är kraftigast i fångstrutorna 51 och 52, i de traditionella områdena för ryssjefisket. 35 30 25 20 15 10 5 0 1980 1985 1990 1995 2000 fångstruta 47 fångstruta 51 fångstruta 52 fångstrutorna 60 och 61 Figur 3. Yrkesfiskets strömmingsfångst (milj. kg) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik). 1.3.2.2 Fjällfisk 1.3.2.2.1 Gös Torsken dominerade fjällfiskfångsten under 1980-talet ända fram till 1986 (figur 4, s. 11). Som störst var torskfångsten år 1984, då dess andel av hela fjällfiskfångsten var ungefär hälften (700 ton). Under 1990-talet har torskfångsterna inte mera haft någon betydelse; den har varit endast några tiotals kilo. Ifall fjällfiskens totalfångst granskas per fångstruta och utan torsken, kan man konstatera att fjällfiskfångsterna har varit stigande, och från och med år 1993 har fångsten hållits över en miljon kilo. De bästa fångsterna har man fått åren 1997 och 2003. Mest har fångsterna ökat i fångstruta 47, och även i fångstruta 51 kan man märka en stigande trend (figur 5, s. 11). I fångstruta 52 har trenden varit sjunkande redan från och med år 1995, om man inte beaktar det exceptionellt goda gösåret 1997. Gösen är en av de ekonomiskt viktigaste kustfiskearterna. Gösfisket har också för många yrkesfiskare i Skärgårdshavet ersatt förlusten av inkomsterna från strömmingen. År 2003 fångade Skärgårdshavets

12 yrkesfiskare ca hälften (52 %) (VFFI 2004:55) av yrkesfiskets gösfångster i hela landet. 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 Abborre Gös Sik Gädda Braxen Lake Lax/öring Torsk Annan fisk 0,0 1980 1985 1990 1995 2000 Figur 4. Yrkesfiskets fångst (milj. kg) (annan än strömming och vassbuk) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik). 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0 1980 1985 1990 1995 2000 fångstruta 47 fångstruta 51 fångstruta 52 fångstrutorna 60 och 61 Figur 5. Yrkesfiskets fångst (milj. kg) (annan än strömming, vassbuk och torsk) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik). Gösen har gynnats av eutrofieringen i Skärgårdshavet. Gösen trivs bäst i skyddade, svagt eutrofierade fjärd- och skärgårdsområden med låg salthalt.

13 1.3.2.2.2 Abborre Fortplantningsresultatet för gösen varierar mycket från år till år, och de goda gösfångsterna baserar sig på de kraftiga årsklasserna som föds relativt sällan. T.ex. den mycket goda gösfångsten 2003 i Skärgårdshavet utgjordes i huvudsak av den varma sommaren och av individer från den goda årsklassen 1997. Årsklasserna 1998 2000 är svaga eller medelmåttiga. Enligt prognosen svänger fångsterna neråt från 2003 års fångsttopp, och svänger igen uppåt när årsklasserna 2001 och 2002 dyker upp i fångsterna (VFFI 2004:60). Huvuddelen av yrkesfiskarnas gösfångster fiskas på senhösten och våren med nät. Under lektid får man gös i någon mån även med strömmings- och fjällfiskryssjor. Enligt beslut som fiskeområdena i Skärgårdshavet tagit har det minsta tillåtna knutavståndet i näten vid gösfisket från början av år 2001 varit 43 eller 45 mm. Största delen av fångsten består av ca en halv kilograms fiskar. Enligt VFFI:s forskning skulle en höjning av knutavståndet för gösnät till 50 millimeter och minimimåttet till 40 centimeter mycket sannolikt på lång sikt leda till större gösfångster (Setälä m.fl. 2003). Gösens medelvikt skulle vara knappa 800 gram. För yrkesfisket skulle de ekonomiska effekterna av ändringen i knutavståndet dock vara betydande och långvariga, eftersom det skulle räcka flera år att realisera nyttan av ändringen. Värdet av gösfångsten skulle efter tre år vara större än före ändringen av knutavståndet, och värdet av fångstökningen skulle överstiga värdet av fångstförlusten först efter åtta år. Man kan märka en tydlig vågrörelse i områdets gösfångster; fångsten har först minskat jämnt, därefter ökat småningom till sin topp år 1997, varefter man igen upplevde en kortare svacka, tills nästa fångsttopp var år 2003 (figur 6, s. 13). Skillnaden mellan den bästa och den sämsta årsfångsten är 9- faldig. I fångstruta 52, där fångsterna ännu är de största, kan man märka en klar nedgång efter toppåret 1997. I fångstruta 47 har fångsten nästan tredubblats på fem år och var år 2003 nästan lika stor som i ruta 52. Abborrbestånden är rikliga i hela Skärgårdshavet, där det finns rikligt med både uppväxt- och förökningsområden. Skillnaderna i storleken på årsklasserna är stora. Temperaturen är den viktigaste faktor som påverkar årsklassernas riklighet i de områden, där det inte finns skadliga miljöförändringar som påverkar hur förökningen lyckas. Ju varmare våren och sommaren är, desto mera yngel föds och överlever. Även eutrofieringen av vattnen gynnar abborren till en viss gräns. Goda reproduktionsår i Skärgårdshavet har senast varit åren 1997 och 1999 och möjligen även 2002 (VFFI 2004:60). Man har fått av årsklass 1997 med 36-45 mm nät från och med år 2002. Huvuddelen av yrkesfiskarnas fångster får man i april-maj med nät och ryssjor, på sensommaren och hösten i huvudsak med nät. Eftersom abborren förökar sig effektivt, försvagar nuvarande fiske inte beståndets förmåga att

14 förnya sig. År 2003 fångade Skärgårdshavets yrkesfiskare ca 40 procent av yrkesfiskets abborrfångster i hela landet. Områdets abborrfångster har ökat kraftigt efter medlet av 1980-talet (figur 7) och efter år 1997 har fångsten hållit sig över 350 ton. Abborrfiskets tyngdpunkt är i fångstruta 47, där man får över hälften av fångsten. Alldeles under de senaste åren har fångsten ökat mest i fångstruta 51. 500 450 400 350 300 250 200 150 100 50 0 1980 1985 1990 1995 2000 fångstruta 47 fångstruta 51 fångstruta 52 fångstrutorna 60 och 61 Figur 6. Yrkesfiskets gösfångst (ton) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik). 500 450 400 350 300 250 200 150 100 50 0 1980 1985 1990 1995 2000 fångstruta 47 fångstruta 51 fångstruta 52 fångstrutorna 60 och 61 Figur 7. Yrkesfiskets abborrfångst (ton) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik).

15 1.3.2.2.3 Sik Man påträffar två sikformer i Skärgårdshavet, vandringssik och havslekande sik. Vandringssiken är snabbväxande, och den kan bli flera kilogram. Vandringssiken förökar sig naturligt mera endast i de outbyggda älvar som rinner ut i Bottniska viken. Vandringssikbestånden i Skärgårdshavet är helt beroende av utplanteringar. Den havslekande siken är en stationär, i havet lekande fisk, som är mindre och som växer långsammare än vandringssiken. De havslekande sikar, som leker i innerskärgården i Skärgårdshavet, och som man även kallar för skärgårdssikar, kan dock tack vare den rikliga födan bli mycket stora (Himberg 1995). Bestånden av havslekande sik i Skärgårdshavet har dock missgynnats av förändringarna i vattenkvaliteten, sannolikt på grund av igenslamningen av lekområden orsakad av eutrofieringen. Det finns endast få lekområden kvar. Av sikfångsterna i yrkesfisket i Skärgårdshavet har det uppskattats år 1996 att ungefär 5 procent är havslekande sik. Man har dock försökt öka möjligheterna till sikfiske genom att plantera ut yngel av havslekande sik. Resultaten av utplanteringarna av havslekande sik utreds som bäst med märkning, som har gjorts åren 2000-2003. Hittills har bara sättfisken från år 2000 vuxit till fångstbar storlek, och därmed är det för tidigt att uppskatta hur stor andel av fångsten som kommer från utplanteringarna. Dock är andelen märkta sikar i bl.a. strömmingsryssjornas bifångster, som utgörs av unga sikar, t.o.m. i 25 procents klass. Andelen havslekande sik kan också numera antas vara betydligt högre än uppskattningen år 1995. (Ari Leskelä, skriftligt meddelande). Ungefär två tredjedelar av yrkesfiskets sikfångster i Skärgårdshavet fiskas med 36-45 mm bottennät, resten med 46-50 mm nät. En mycket liten del fås i sik- eller laxryssjor. Fisket på den sik som är på födovandring pågår året om, även om fångsterna är som störst under förhösten. Vandringssikens lekvandring infaller under juliseptember. Det finns tre säsonger för fiske av havslekande sik: genast efter islossningen från strandvattnen, fångst vars tyngdpunkt är i juni-juli på sikens lekområden och som viktigast lekfisket i oktober. I Skärgårdshavet är sikfisket koncentrerat alldeles till områdets nordliga del och till Åbolands skärgård. Sikfångsterna har vuxit i hela Skärgårdshavet tack vare utplanteringarna ända till slutet av 1990-talet (figur 8, s. 15). På 2000-talet har fångsten minskat till nästan hälften från toppåret 1999. Mest har fångsten minskat i fångstrutorna i egentliga Skärgårdshavet. Av sikfångsten i den nordligare fångstrutan 47 kommer t.o.m. 85 procent från Nystad och vattnen därifrån norröver, så den verkliga sikfångsten i egentliga Skärgårdshavets område är mindre än vad figuren visar.

16 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 1980 1985 1990 1995 2000 fångstruta 47 fångstruta 51 fångstruta 52 fångstrutorna 60 och 61 Figur 8. Yrkesfiskets sikfångst (ton) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik). 1.3.2.2.4 Gädda Gäddan har konstaterats vara en mycket stationär fisk i skärgårdsvatten. Den föredrar vikområden med vass och den tål eutrofiering ganska bra. I havsområdet är speciellt blåstångsbältet en viktig livsmiljö och yngelproduktionsområde för gäddan, och denna försvinner med eutrofieringen. Sommarens och höstens värme inverkar på årsklassrikligheten under gäddans första levnadsår (VFFI 2000:11). Variationen i yngelmängden mellan åren är mindre än för t.ex. gösen och abborren, ty kampen om näring och kannibalism utjämnar skillnaderna under det första levnadsåret. Gäddans långa livslängd utjämnar fångstvariationerna; gäddbestånden består av många årsklasser då, när fisket inte är speciellt kraftigt. Det har gjorts observationer av en tillbakagång för gäddan i ytterskärgården längs Finlands kust sedan 1970-talet. Orsaken till fenomenet är inte känt, men miljöförändringar anses som de troligaste faktorerna. Huvuddelen av yrkesfiskarnas fångster fås under årets första hälft. Det huvudsakliga redskapet är nät, en liten del av fångsten tas med gäddsaxar och ryssjor. Ungefär en fjärdedel av hela Finlands gäddfångst i yrkesfisket fångades i Skärgårdshavet år 2003. I projektets målområde koncentreras gäddfisket till de södra delarna av Åbolands skärgård samt till Nystad- Gustavs regionen. Områdets gäddfångster har vuxit sedan slutet av 1980-talet (figur 9, s. 16). Fångsten år 1999 var större än någonsin under 20 år; nästan 100 000 kilo. Därefter har fångsten varierat mellan 60 och 80 ton. Största delen av

17 gäddfångsten tas i fångstruta 47, av vars gäddfångst ca 40 procent kommer utanför egentliga Skärgårdshavet (från vattnen runt Nystad). 120 100 80 60 40 20 0 1980 1985 1990 1995 2000 fångstruta 47 fångstruta 51 fångstruta 52 fångstrutorna 60 och 61 Figur 9. Yrkesfiskets gäddfångst (ton) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångststatistik). 1.3.2.2.5 Övriga arter Lake Braxen Havsöring Laken har lokal betydelse nästan i hela projektområdet, särskilt i dess norra och södra delar. Lakfångsten har dock minskat och yrkesfiskets fångst har på tio år minskat med hälften. I början var orsaken dålig åtgång på fisken, men senare har fisken på många ställen försvunnit från de tidigare fångstplatserna. Huvuddelen av laken fångas med nät, men även med rev och saxar och med ryssjor fångas en liten del av yrkesfiskets fångst. Braxen trivs i svagt eutrofierade vatten och dess livsområden har utvidgats i Skärgårdshavet. Fisken förekommer även rikligt i området, och man har konstaterat att den sprider sig allt längre ut från kusten. Orsaken till att braxenbeståndet vuxit är i huvudsak den betydande minskningen av fångsten och fiskens effektiva reproduktion. Ett alltför tätt bestånd kan leda till att tillväxten minskar och braxenbestånden blir dvärgvuxna när födokonkurrensen skärps. Största delen av yrkesfiskets braxenfångster tas med nät, en liten del med ryssjor. Havsöringens betydelse är liten för yrkesfisket i Skärgårdshavet. Rekreationsfiskarna tar största delen av fångsten. Det krävs årliga utplanteringar för att upprätthålla havsöringsbeståndet. Resultatet av utplanteringarna har försvagats kraftigt efter mitten av 1990-talet, fastän utplanteringsmängderna inte väsentligt förändrats.

18 Flundra Övriga Flundra fångas i någon mån närmast under sommarmånaderna i Åbolands skärgårdsområde. Som bifångster i nätfisket får man bl.a. mört, id och nors. Mörtbestånden har blivit rikligare i och med eutrofieringen. Som bifångster i trålfisket får man vassbuk. 1.3.3 FÅNGSTENS VÄRDE Fiskens realpris började i Finland sjunka speciellt från slutet av 1980-talet framåt. För de i Skärgårdshavet för närvarande ekonomiskt viktigaste fjällfiskarterna gös, abborre och gädda är realpriset mera endast 60-70 procent av nivån år 1990 (figur 10). Utvecklingen av sikpriset har varit stigande. Man har fört regional statistik över strömmingens pris först från år 1994 framåt. Livsmedelsströmmingens realpris var år 2003 i Skärgårdshavet knappt hälften av 1994 års prisnivå. Priset på industriströmming var i stort sett oförändrat. Värdet på fjällfiskfångsten i Skärgårdshavet var ca 2,7 miljoner euro i början av 1980-talet (figur 11, s. 18). Den våldsamma nedgången fortsatte sedan ända till början av 1990-talet; år 1992 var fångstens värde bara hälften av fångstens värde år 1980. Efter detta började fångstens värde igen stiga och har varit mellan 1,6-2 miljoner euro. Toppåret 1997 var fångstens värde över 2 miljoner euro. 140 120 % av 1990 års nivå 100 80 60 40 Gös Abborre Sik Gädda 20 0 1990 1995 2000 Figur 10. Utvecklingen av realpriset för de fyra viktigaste fjällfiskarterna i Skärgårdshavet åren 1990-2003 (källa: VFFI:s prisstatistik). (I uträkningarna har prisen till fiskarna korrigerats med levnadskostnadsindex).

19 3,0 miljoner euro 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 Abborre Gös Sik Gädda Braxen Lake Lax/öring Torsk Annan fisk 0,0 1980 1985 1990 1995 2000 Figur 11. Värdet av fångsten i yrkesfisket (annan än strömming och vassbuk) i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångst- och prisstatistik). (I uträkningarna har prisen till fiskarna korrigerats med levnadskostnadsindex). (I uträkningarna har man fram till år 1989 använt medelpriset för hela landet, eftersom man av fjällfiskar insamlat kontinuerliga prisuppgifter regionalt först från år 1990 framåt). Värdet på strömmingsfångsten har rentav kraschat (figur 12). Under de bästa åren på 1980-talet var fångstens värde 10 miljoner euro. Från slutet av 1990- talet framåt har fångstens värde mera varit i klassen ett par miljoner euro. miljoner euro 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 1980 1985 1990 1995 2000 Strömming Vassbuk Figur 12. Värdet av strömmings- och vassbuksfångsten i yrkesfisket i Skärgårdshavet åren 1980-2003 (källa: VFFI:s fångst- och prisstatistik). (I uträkningarna har prisen till fiskarna korrigerats med levnadskostnadsindex). (I uträkningarna har man fram till år 1993 använt medelpriset för hela landet, eftersom man av strömming och vassbuk insamlat kontinuerliga prisuppgifter regionalt först från år 1994 framåt).

20 1.4 FISKET AV YRKESFISKARNA I KATEGORI 1 ÅR 2003 1.4.1 SAMPI-PROJEKTETS MÅLOMRÅDE Verksamhetsområdet och samtidigt målområdet för uppgörandet av strategi och åtgärder för SAMPI -projektet begränsades geografiskt enligt enhetligheten i områdets fiskemetoder. Gränsen går längs fiskeområdenas gränser från Lokalax till Finby sålunda, att det sista fiskeområde som kommer med i öst är Finby fiskeområde och i väst Gustavs fiskeområde (figur 13). 1.4.2 YRKESFISKARNAS ANTAL OCH ÅLDERSSTRUKTUR Yrkesfiskarnas antal har kollapsat under de senaste två decennierna i Skärgårdshavet. Nedgången i strömmingsfisket har kraftigast inverkat på antalet. I L-S Kalatalouskeskus och Åbolands Fiskarförbunds verksamhetsområden från Pyhäranta till Hitis fanns det under hela början av 1980-talet över tusen verksamma yrkesfiskare, av vilka 530 räknades som heltidsyrkesfiskare alltså yrkesfiskare i kategori 1 (Kallio 1999). Av dessa verkade och bodde uppskattningsvis 450-500 yrkesfiskare i kategori 1 inom SAMPI -projektets verksamhetsområde. Figur 13. SAMPI-projektets verksamhetsområde.

21 I slutet av år 2003 bodde 146 yrkesfiskare i kategori 1 inom projektområdet, så antalet yrkesfiskare har minskat till en tredjedel på 20 år. I själva verket har antalet minskat ännu mer, eftersom man under 1980-talet ansåg fiskare, som hade en fiskeinkomst över 50 procent av totalinkomsterna, som heltidsyrkesfiskare, när gränsen numera är 30 procent. Av yrkesfiskarna i kategori 1 var 33 kvinnor. Antalet yrkesfiskare i kategori 2 var år 2003 inom området 14 stycken. 181 personer fiskade tillfälligt för försäljning. Förutom yttre faktorer påverkar yrkesgruppens åldersstruktur minskningen av antalet yrkesfiskare. Fiskarnas medelålder har stigit stadigt, och nya fiskare har sällan kommit i stället för de som gått i pension. Det är inte lätt för en ungdom att komma med i branschen, om fiskevattnen och fångstfartyget inte kommer i arv från fadern. Medelåldern var 49,6 år för yrkesfiskarna i kategori 1 inom projektområdet i slutet av år 2003 (figur 14). Denhär motsvarar ungefär medelåldern för yrkesfiskarna i hela landet. Över hälften (56 %) var över 50 år. Endast 17 fiskare var under 35 år. 35 30 25 Personer 20 15 10 5 0 <35 35-39 40-44 45-49 50-54 55-59 60-64 >65 Ålder (år) Figur 14. Åldersfördelningen för yrkesfiskarna i kategori 1 inom projektområdet 31.12.2003 (n=146) (källa: JSM:s yrkesfiskarregister). 1.4.3 FÅNGSTER OCH FISKETS STRUKSTUR 1.4.3.1 Fångstanmälningar År 2003 anmälde 95 matlag sin fångst med kustfiskeblanketten. Fångstdagboksanmälningar hade erhållits från 18 fartyg, av vilka två hade

22 använts i strömmingsryssjefiske, en i laxrevfiske och de övriga 15 i trålfiske av strömming. Av kustfiskeblanketterna innehöll uppskattningsvis 20 fler än en yrkesfiskares i kategori 1 fångstuppgifter, och i dessa fall i allmänhet från två. Av trål- och revfiskarna bedrev uppskattningsvis hälften även kustfiske. På basen av dessa uppskattningar kan man ganska trovärdigt säga att statistiken för år 2003 täcker ca 125 heltidsyrkesfiskares (ca 86 %) fångst. De 20 övriga fiskarna hade antingen inte fiskat år 2003 eller så hade de varit i arbete på trålfartyg eller inte lämnat in sin fångstanmälan. Dessa fiskares fångster har inte uppskattats eller lagts till de tillbudsstående siffrorna. 95 matlag anmälde att de fått fjällfisk. 27 matlag hade fiskat strömming med ryssjor eller paunetter. 15 fartyg fiskade strömming med trål, av vilka 10 fiskade uttryckligen inom Skärgårdshavet och 2 uttryckligen enbart utanför Skärgårdshavet. Det fanns endast ett laxfartyg i registret, och det hade fiskat både i Skärgårdshavet och i Finska viken. 1.4.3.2 Fångster och fångstens värde Fångststatistiken har granskats kommunvis. För att man av resultaten inte skall kunna bedöma enskilda fiskares fångster, har uppgifterna för kommuner med under 10 fiskare slagit ihop med uppgifterna för grannkommunen eller kommunerna. På basen av det minskade antalet fiskare var man tvungen att delvis ändra på kommunkombinationerna; av kommunkombinationen Iniö- Velkua anslöts Iniö till kommunkombinationen Houtskär-Korpo och Velkua till kommunkombinationen Villnäs-Merimasku-Masku-Nådendal. Kommunkombinationen Kimito-Finby-Västanfjärd kombinerades till Dragsfjärds uppgifter. I Finby fanns det inte mera fiskare i kategori 1. De nya kommunhelheterna och deras antal heltidsyrkesfiskare är: OMRÅDE YRKESFISKARE I KATEGORI 1 (minskning jfr. med 1999) Lokalax-Gustavs 11 (-4) Tövsala 22 (-7) Velkua-Villnäs-Merimasku-Masku-Nådendal 18 (-9) Rimito 21 (-6) Åbo-St. Karins-Pikis-Sagu 14 (-3) Iniö-Houtskär-Korpo 10 (-4) Nagu-Pargas 26 (+2) Kimito-Västanfjärd-Dragsfjärd 24 (-20) 146 (-51) Som fångst har erhållits följande 17 fiskarter (i ordningsföljd från mest-minst kilomängd, bifångst är kursiverad): strömming, vassbuk, abborre, gös, mört, gädda, braxen, sik, lake, id, flundra, nors, havsöring, regnbågslax, lax,

23 1.4.3.2.1 Fjällfisk piggvar och torsk. (År 1999 hade man fått små mängder även av simpa, ål, sutare, och vimba). Fjällfiskfångsten för yrkesfiskarna i kategori 1 var sammanlagt ca 650 000 kg. Den var drygt 60 ton större än år 1999. Såväl abborrens som gösens andel av fångsten var nästan 40 procent (figur 15). År 1999 var gösens andel bara en femtedel. Jämfört med år 1999 hade fångsten av abborre hållits nästan oförändrad. Fångsterna av övriga arter hade minskat förutom för gös och mört, vilkas fångster hade ökat. Gösfångsten hade mer än fördubblats. Gäddfångsten hade minskat med en knapp femtedel, sikfångsten med över en tredjedel och övriga arter med över hälften. 12 341 17 981 31 684 44 519 5 446 9 225 4 544 Abborre 1 031 Gös 258 517 6 437 258 782 Mört Gädda Braxen Sik Lake Flundror Nors Lax/öring Annan fisk Figur 15. Fångsten (annan än strömming och vassbuk) av yrkesfiskarna i kategori 1 i Skärgårdshavet var 650 000 kg år 2003 (källa: VFFI:s fångststatistik) Abborre Gös Gädda De absolut största abborrfångsterna fick man i Tövsalatrakten, men även från Gustavs-Lokalax området och Erstan fick man goda fångster. De största gösfångsterna fick man i Tövsala och Gustavs, men även från Erstan och runt Kimitoön fick man betydande fångster. Gäddfångsterna fördelade sig ganska jämnt över hela området, men några större fångster erhölls i Lokalax-Gustavs området.

24 Sik Övriga Sikfisket koncentrerades mycket tydligt till Åbolands skärgård och där framförallt till Dragsfjärds, Nagus och Houtskärs vattenområden. Några större fångster fick man även på Erstans vattenområde. Skapliga lakfångster fick man endast i vattenområdena kring Tövsala, Gustavs-Lokalax och Erstan. Braxenfisket koncentrerades klart till områdena kring Villnäs-Merimasku-Masku-Nådendal och vattnen kring Tövsala. Flundra hade betydelse endast i Åbolands skärgård i områdena kring Dragsfjärd, Nagu och Houtskär. Värdet på fjällfiskfångsten Vid uträkning av fångstens värde har använts de medelpris som betalats till fiskarna i Skärgårdshavet år 2003. Värdet på fjällfiskfångsten var sammanlagt 1,15 miljoner euro, av vilken gösens andel var nästan 70 procent (ca 747 000 euro) och abborrens en femtedel (figur 16). De följande enligt värde var sik, gädda och lake. 22 878 51 824 8 271 34 212 5 787 4 248 1 181 3 306 2 888 232 901 Abborre Gös Mört Gädda Braxen Sik Lake Flundror Nors Lax/öring Annan fisk 747 114 Figur 16. Värdet på fångsten (annan än strömming och vassbuk) av yrkesfiskarna i kategori 1 i Skärgårdshavet år 2003 var 1,15 milj. (källa: VFFI:s fångst- och prisstatistik). Matlagsvisa fjällfiskfångster Den genomsnittliga matlagsvisa fjällfiskfångsten var 6 850 kg för hela Skärgårdshavets område. Skillnaden mellan de största och de minsta kommun- och matlagsvisa fångsterna var stora (tabell 1, s. 24). De klart största fångsterna fick man i Tövsala, där den matlagsvisa fångsten i genomsnitt var 14 970 kg. På detta inverkade i huvudsak områdets stora abborrfångster. Området Gustavs-Lokalax överskred hela områdets medelvärde, och områdets fångst var här i genomsnitt 12 140 kg/matlag. Det

25 här var nästan en fördubbling av fångsten jämfört med 1999. Även i området Åbo-St. Karins-Pikis-Sagu hade fångsten nästan fördubblats. Fångsterna minskade när man går söderut och västerut, och den minsta fångsten hade man i området Iniö-Houtskär-Korpo; 1 770 kg/matlag. Den största enskilda fjällfiskfångsten i hela området var 45 000 kg, och de fem största enskilda fångsternas medelvärde var 33 000 kg. Fjällfiskfångstens värde per matlag var i genomsnitt 11 700. Områdesvis varierade fångstens värde mellan 20 750 euro och 3 560 euro, men skillnaderna mellan enskilda matlag var verkligen stora. Tabell 1. De genomsnittliga matlagsvisa fjällfiskfångsterna av yrkesfiskarna i kategori 1 och fångstens värde kommunhelhetsvis i Skärgårdshavet år 2003. KOMMUN (de som anmält fjällfiskfångst) MATLAGSVISA FÅNGSTEN kg ( ) Lokalax-Gustavs (7) 12 140 (15 260) Tövsala (16) 14 970 (20 750) Velkua-Villnäs-Merimasku- 5 790 (10 650) Masku-Nådendal (15) Rimito (12) 5 360 (11 200) Åbo-St. Karins-Pikis-Sagu (10) 5 650 (13 130) Iniö-Houtskär-Korpo (7) 1 770 (3 560) Nagu-Pargas (15) 3 150 (6 290) Kimito-Västanfjärd-Dragsfjärd (13) 4 520 (10 050) Om man granskar fjällfiskfångsterna hos de matlag, som inte hade strömmingsryssjor, märker man att fiskemetoden har en stor betydelse för fångstens värde (tabell 2). Den bästa utkomsten för matlaget räknat som fångstens värde ger en koncentration på gösfiske eller de stora volymernas abborrfiske (med ryssjor). Sådana matlag fanns det dock endast 16 av. Tabell 2. Fiskemetodens inverkan på fångstens värde för de matlag som enbart fiskat fjällfisk (tot. 68 ml) FJÄLLFISKRYSSJOR OCH -NÄT (9 ML) ENBART NÄT, OCH GÖS > 5 TON (7 ML) ENBART NÄT, OCH GÖS < 5 TON (52 ML) 21 800 25 800 6 500 1.4.3.2.2 Strömming och vassbuk Ryssja och nät Yrkesfiskarna i kategori 1 fångade strömming med ryssjor ungefär 3,35 milj. kg och med nät 17 000 kg. 27 matlag anmälde att de fått ryssjefångst, och de

26 hade totalt ca 160 ryssjor utsatta för fångst. Den ryssjevisa fångsten var i genomsnitt 21 000 kg. De fem effektivaste matlagen fiskade över hälften (1,8 milj. kg) av hela ryssjeströmmingsfångsten. Fisket koncentrerades till den finskspråkiga kusten och skärgården. Över 40 procent av ryssjeströmmingsfångsten fick man i Tövsala (1,4 milj. kg). Från kommunkombinationen Velkua-Villnäs-Merimasku-Masku-Nådendal fick man en miljon kilo. Resterande knappa en miljon kilo fiskades i Gustavs, Rimito, Pargas och Sagu. Bara ca 10 % av ryssjeströmmingsfångsten gick till foder. Trål Trålarnas strömmingsfångst i Skärgårdshavet var sammanlagt 8,15 milj. kg, av vilken 63 procent fångades inom Skärgårdshavet. Vassbuksfångsten var 1,4 milj. kg, och av den erhölls knappt hälften i Skärgårdshavet. Över 80 procent av trålfångsten gick till foder. (Efter år 2003 har antalet trålare i Skärgårdshavet kraftigt minskat). Fångstens värde Ryssjeströmmingsfångstens värde var sammanlagt 450 000, i medeltal 16 800 per matlag. De matlagsvisa skillnaderna var dock stora, och medeltalet för de fem mest betydelsefulla fångsterna var 44 000. Hela trålfångstens (strömming och vassbuk) värde var ca 1,24 milj.. Den genomsnittliga fartygsvisa trålfångsten var 640 ton. 1.4.3.3 Fiskets struktur Kustfisket (= annat än trålfisket) var verkligen koncentrerat mätt såväl i fångstens mängd som i pengar. Granskat enligt kilomängd fiskade de tio mest fiskande två tredjedelar av hela Skärgårdshavets fångst för yrkesfiskarna i kategori 1 och de 20 mest fiskande fiskade redan 86 procent av fångsten (tabell 3, s. 26). Siffrorna är mycket likartade även för de olika fiskarterna. Om man granskar fångstens värde i pengar, kan man konstatera att de 20 mest fiskande tog över hälften av hela penningsumman. En skälig utkomst för kustfiskaren tycks möjliggöras av antingen strömmingsryssjefiske, större volymer av abborrfiske (med ryssja), en koncentrering på gösfiske eller någon kombination av förut nämnda fiskemetoder.

27 Tabell 3. De mest fiskandes andel av olika fiskarters fångster, totalfångsten samt fångstens totalvärde i Skärgårdshavet år 2003. Art 10 mest fiskade 20 mest fiskade 30 mest fiskade n (de fiskandes antal sammanlagt) Abborre 61 % 77 % 86 % 94 Gös 36 % 58 % 72 % 90 Ryssjeströmming 76 % 95 % 100 % 27 Hela fångsten (annan än trål) (sammanlagt 4 milj. kg) Fångsten i pengar (annan än trål) (sammanlagt 1,6 milj. ) 66 % 86 % 93 % 95 36 % 55 % 70 % 95 1.4.4 FISKSTRÖMMARNAS GÅNG OCH LANDNINGSPLATSER 1.4.4.1 Uppsamling och transport av fisk En systematisk uppsamling av fjällfisk fungerar i Tövsala, Velkua, Villnäs, Merimasku och Rimito av fiskuppköparen Kalarannan Vihannes Oy från Nystad. Man kommer till uppsamlingspunkterna två gånger i veckan året runt, förutom under den varmaste sommartiden, när det inte finns någon fiskeverksamhet i praktiken. Fiskuppsamlaren levererar även transportlådor och kontar åt fiskarna och is om det behövs. Uppsamlingspunkterna finns i samband med landningsplatserna och förbindelsekajerna men även vid de centrala vägskälen. Fiskuppsamlingsrutten för Kalarannan Vihannes är följande: * Tövsala Hakkeenpää stranden vid Tuomarainen Ihattula Shell servicestation * Velkua förbindelsekajen vid Teersalo * Villnäs stranden vid Kauppinen, Livonsaari * Merimasku färjstranden till Villnäs Särkänsalmi * Rimito Haapalanranta bybutiken i Poiko Röölä (endast vid behov på fiskarens begäran)

28 I den svenskspråkiga skärgården har uppsamlingsverksamheten minskat på 2000-talet. Också företagarna som svarar för fiskuppsamlingen har förändrats. Vid uppsamlingsrutten Dragsfjärd-Kimito fungerar två företagare; Salmon Farm Ab och Kalaliike Asp Oy. Uppsamlingspunkterna är följande: * Dragsfjärd Kasnäs Dalsbruk * Kimito Vreta vägskäl År 2004 inledde en yrkesfiskare från Houtskär (Patrik Johansson) fisktransporter från Houtskär via Käldinge till Åbo. Han transporterar fisk två gånger i veckan. Salmon Farm Ab och Johansson får transportstöd för sin uppsamlingsverksamhet. Rent generellt är fiskarna mycket nöjda med uppsamlingsverksamheten för fisken. Det är ett lätt och enkelt sätt att leverera sin fisk framåt. Å andra sidan tycker endel fiskare att två gånger i veckan är för sällan och även möjligheten att få is (transport, lagring) besvärlig. Det rör sig även i någon mån mindre uppköpare i Skärgårdshavet, men helhetsmässigt sett är deras betydelse liten. En liten del av fiskarna transporterar sin fisk själv till uppköparen. Det här är vanligare på finskspråkigt område, där transportsträckorna i allmänhet är kortare. De fiskare, i vars kommun det inte finns uppsamling, transporterar sin fisk antingen till den närmaste uppsamlingspunkten eller direkt till uppköparen. Det förekommer just inte samarbete mellan olika fiskare beträffande transportfrågor. Fiskuppsamlarna och övriga uppköpare köper rent generellt all fisk som erbjuds. För uppköparen har det ingen betydelse ifall fisken har fiskats av en yrkesfiskare eller av en sommarstugeägare eller av någon annan amatör. Viktigare är, att det finns tillgång till fisk möjligast jämnt, även utanför fiskesäsongerna. Det pris som betalas för fisken är för det mesta samma för proffset som för amatören. 1.4.4.2 Landningsplatsernas utrustning, användare och fångstmängder Det är en stor brokighet i områdets fiskehamnar och landningsplatser. Egentliga kommunala fiskehamnar finns det inte många, och deras utrustningsstandard är oftast ganska blygsam. Kommunerna har även hyrt eller t.o.m. sålt sina fiskehamnar till privata företag. Ungefär hälften av yrkesfiskarnas fjällfiskfångster i Skärgårdshavet landas vid kommunala eller allmänna landningsplatser. Den andra hälften landas vid