Hälso- och sjukvård 2013/14:JO1 En rättspsykiatrisk klinik som misstänkte att en patient innehade barnpornografiska bilder har överlämnat en omhändertagen mp3-spelare till åklagarmyndigheten. Fråga bl.a. om överlämnandet varit förenligt med sekretesslagstiftningen (Dnr 2046-2012) Beslutet i korthet: Inom Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö uppstod misstankar om att en av patienterna innehade barnpornografiska bilder. Kliniken genomförde en visitation av patientens bostadsrum. Därvid påträffades och omhändertogs en mp3-spelare, vilken överlämnades till åklagarmyndigheten för vidare utredning. Patienten dömdes senare för barnpornografibrott avseende innehav av bilder som fanns på mp3-spelaren. Uppgifter om att en patient innehar barnpornografiskt material får anses omfattade av den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och får lämnas vidare bara med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse. Sådana bestämmelser finns i 10 kap. 21 och 23 offentlighets- och sekretesslagen. Bestämmelserna omfattar bl.a. sexualbrott mot barn, däremot inte barnpornografibrott. Enligt JO:s mening kan det inte ställas alltför höga krav på hälso- och sjukvårdspersonal när det gäller att bedöma vilka brottsliga gärningar och rubriceringen av dessa som skulle kunna bli aktuella i ett fall som detta. Även om materialet på mp3-spelaren inte föranledde någon utredning om sexualbrott mot barn riktas ingen kritik mot kliniken för att mp3-spelaren lämnades över till åklagarmyndigheten. Inte heller framförs någon kritik mot beslutet om visitation och omhändertagande av mp3-spelaren. Anmälan M.S. framförde i en anmälan klagomål mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. M.S. var missnöjd med bl.a. att en mp3-spelare som omhändertagits vid en visitation den 28 december 2011 hade överlämnats till åklagarmyndigheten. Utredning Inledningsvis inhämtades vissa handlingar från kliniken. Landstingsstyrelsen, Landstinget Kronoberg, anmodades därefter att inkomma med utredning och yttrande över vad M.S. anfört om att viss omhändertagen egendom överlämnats till åklagarmyndigheten. I yttrandet anfördes bl.a. följande. Bakgrund Detta ärende har även bäring på tidigare besvarad JO-anmälan, 5753-2011. M.S. utgör en del i det nätverk som omnämnts i tidigare svar till JO. 463
M.S. är dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning [ ] för bland annat grov våldtäkt mot barn, grovt barnpornografibrott. I domen beskrivs hur M.S. sexuellt utnyttjat minderåriga, fotograferat och spritt bilderna på internet. M.S. förekommer sedan tidigare i belastningsregistret från 2009 för bland annat barnpornografibrott. I december 2011 berättar en medpatient för en av skötarna att M.S. bjudit in patienten till sitt rum och visat pornografiska bilder på tv:n. Patienten reagerade över att bilderna var barnpornografiska och lämnade därmed rummet. Med patientens berättelse som grund beslutade cheföverläkare Magnus Broberg med stöd av LPT, 21 och 22 att genomföra en visitation av M.S:s vårdrum där bland annat en mp3-spelare visiterades in. Breven på M.S:s rum öppnades endast för att leta efter otillbörliga föremål. Själva breven har inte lästs. M.S. har även underkastats restriktioner avseende rätten att använda elektronisk kommunikation med stöd av 20 a LPT, med hänsyn till vården eller rehabilitering av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Frågan har prövats i Förvaltningsrätten i Växjö [ ] där cheföverläkarens beslut ansetts varit välgrundat och i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser. Tyvärr uppstod det ett missförstånd då mp3-spelaren lämnas tillbaka till M.S. trots att det upprättats en anmälan. Etter att det uppdagats att mp3-spelaren lämnats tillbaka till M.S. visiteras den in igen. En vårdrelation med M.S. har inte kunnat upprättas. M.S. misstänks för att ha bilder med barnpornografiskt innehåll i sin ägo. Med tanke på tidigare agerande samt tillgång till internet och det informella nätverket som finns runt M.S. uppstod misstanke att aktuell mp3-spelare innehöll bevis i form av bilder och/eller film på allt från sexuellt utnyttjande av underårig till våldtäkt/grov våldtäkt av barn. Misstankarna ryms inom ramen för 6 kap. BrB. Även om patienten inte lämnat avdelningen har han personligen kunnat kontakta minderåriga via internet direkt eller via sitt nätverk förmått någon att begå brott och/eller bidragit till att utsätta minderåriga för brott som ryms inom 6 kap. BrB. Lagrum Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden enligt 25 kap. l OSL. 10 kap. 21 1 pkt OSL ger oss möjlighet att bryta sekretessen då det finns misstanke om brott mot minderåriga enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Yttrande Med stöd av 10 kap. 21 l pkt i Offentlighets- och sekretesslagen har rättspsykiatriska regionkliniken brutit sekretessen. Landstinget Kronoberg har ingen kunskap att utreda huruvida sexualbrott mot minderåriga har skett, utan detta ärende är en fråga för polis och åklagare att utreda. M.S. kommenterade remissvaret. Han uppgav bl.a. att han aldrig varit misstänkt för något annat än innehav av barnpornografi. Upplysningar per telefon inhämtades från Magnus Broberg, chefsöverläkare vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, som anförde att det inte skedde någon kontroll av mp3-spelarens innehåll innan överlämnandet till åklagarmyndigheten skedde. 464
Upplysningar per telefon inhämtades även från kammaråklagaren Johnny Philipsson som anförde följande. M.S. dömdes för barnpornografibrott som avsåg innehav av 42 stycken barnpornografiska bilder på den aktuella mp3- spelaren. Det blev inte någon utredning avseende sexualbrott med anledning av detta. I ett beslut den 20 juni 2013 anförde JO Wiklund följande. Bedömning Enligt 8 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, gäller vid sluten rättspsykiatrisk vård bestämmelserna i 18 24 lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, i tillämpliga delar. Enligt 21 LPT får en patient inte inneha egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. Om sådan egendom påträffas får den omhändertas. JO har tidigare (ärende dnr 4090-2001) gjort bedömningen att det är tillåtet att söka igenom en tvångsvårdad patients bostadsrum för att säkerställa att inga förbjudna föremål förekommer. Syftet med en sådan åtgärd är att upprätthålla ordning och säkerhet och att möjliggöra god och säker vård. Klinikens beslut att genomföra visitation av M.S:s rum har enligt min uppfattning skett i enlighet med gällande rätt. När det sedan gäller omhändertagandet av mp3-spelaren vill jag anföra följande. Såvitt framkommit hade kliniken inte vetskap om vad mp3-spelaren innehöll när den omhändertogs. Det kan därför ifrågasättas om det fanns grund för att omhänderta den. Av utredningen framgår dock bl.a. att kliniken hade fått uppgifter om att M.S. hanterade barnpornografiskt material. Mot den bakgrunden finner jag inte skäl att kritisera omhändertagandet. Inom hälso- och sjukvården råder en stark sekretess. Enligt 25 kap. 1 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, gäller sekretess inom hälsooch sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Genom att kliniken lämnade över M.S:s mp3-spelare till åklagarmyndigheten röjdes uppgiften att han innehaft barnpornografiska bilder. Den uppgiften måste anses ha omfattats av den s.k. hälso- och sjukvårdssekretessen. En uppgift för vilken sekretess gäller enligt OSL får inte röjas för enskilda eller andra myndigheter, om inte annat anges i OSL eller förordning som OSL hänvisar till (8 kap. 1 OSL). Enligt 10 kap. 21 OSL hindrar inte sekretessen i bl.a. 25 kap. 1 att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet, om uppgiften angår misstanke om brott som riktas mot någon som inte har fyllt arton år och det är fråga om brott som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Av 10 kap. 23 1 OSL framgår att en uppgift som angår misstanke om brott och som är sekretessbelagd enligt 25 kap. 1 samma lag får lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet om misstanken angår brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. 465
Genom utredningen har framkommit att mp3-spelaren innehöll barnpornografiska bilder. M.S. har dömts för barnpornografibrott avseende innehav av bilderna. Bestämmelsen om barnpornografibrott återfinns inte i 6 kap. brottsbalken om sexualbrott, utan i 16 kap. som upptar brott mot allmän ordning. Enligt 16 kap. 10 a brottsbalken döms bl.a. den som innehar barnpornografiska bilder för barnpornografibrott till fängelse i högst två år. För grovt barnpornografibrott är straffskalan sex månader till sex år. Det kan alltså konstateras att barnpornografibrott inte omfattas av någon av de två sekretessbrytande bestämmelser som redovisats ovan. Enligt min mening kan det inte ställas alltför höga krav på hälso- och sjukvårdspersonal när det gäller att bedöma vilka brottsliga gärningar och rubriceringen av dessa som skulle kunna bli aktuella i ett fall som detta. Mot bakgrund av vad som anförts i remissvaret har jag förståelse för att misstankar väcktes hos personalen om att det kunde röra sig om sexualbrott mot barn. Även om materialet på mp3-spelaren inte föranledde någon sådan utredning vill jag därför inte kritisera kliniken för att mp3-spelaren lämnades över till åklagarmyndigheten. Vad M.S. anfört i övrigt föranleder inte något uttalande från min sida. Jag har denna dag fattat beslut i ett annat ärende som rör liknande klagomål mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö (JO:s ärende dnr 5753-2011). Ärendet avslutas. Kritik mot ett sjukhus för hanteringen av en fråga om s.k. vistelseförbud för en anhörig till en patient som vårdades på kliniken (Dnr 6758-2010) Beslutet i korthet: Modern till en svårt sjuk kvinna förbjöds att tills vidare vistas på den klinik där kvinnan vårdades. Beslutet fattades av klinikchefen. JO uttalar att den självklara utgångspunkten är att en nära anhörig till en svårt sjuk person ska ges mycket goda möjligheter att träffa patienten men att det under vissa förhållanden kan vara nödvändigt att förbjuda en person att besöka en patient. Då ett sådant beslut måste anses vara ett beslut i kommunallagens mening har det ankommit på regionstyrelsen, eller den som styrelsen delegerat ansvaret till, att fatta beslut i frågan. Om regionstyrelsen fattat beslutet hade detta kunnat bli föremål för laglighetsprövning enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen. Att så inte skedde konstateras vara en brist i hanteringen. Anmälan Diana Lindgren Sälöen framförde, som ombud för A.B., i en anmälan till JO klagomål mot en läkare vid neurologiska kliniken i Malmö, Skånes universitetssjukhus inom Region Skåne. Hon anförde bl.a. följande. A.B:s dotter, C., 466
vårdades på neurologiska kliniken för en hjärnskada. Den 28 oktober 2010 fick A.B. ett samtal från läkaren Eva Ask som meddelade att hon nu hade besöksförbud hos dottern. Hon fick ingen överklagandehänvisning. Att utfärda besöksförbud är en allvarlig kränkning mot mänskliga rättigheter. I detta fall har besöksförbudet utgjort ett intrång i A.B:s familjeliv (se artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård var inte tillämplig eftersom det inte var fråga om tvångsvård. Lagen (1988:688) om kontaktförbud var inte heller tillämplig då den förutsätter prövning av allmän åklagare. Utredning Regionstyrelsen gav efter remiss in yttranden av följande lydelse. Regionstyrelsen har anmodats att göra en utredning och yttra sig angående den formella handläggningen av anmälarens utlämnandeframställningar samt beträffande det som anmälaren anfört om att s.k. besöksförbud ska ha meddelats. Neurologiska kliniken Malmö har lämnat underlag för yttrande. Regionstyrelsen lämnar svar i enlighet med bifogade yttrande samt bilagor och gör följande tillägg. Regionstyrelsen konstaterar att neurologiska kliniken har i det aktuella fallet tillämpat de lokala ordningsreglerna för att ur patientsäkerhets- och arbetsmiljösynpunkt bestämma över vilka personer som får vistas på kliniken. Ordningsreglerna som 2008-10-08 fastställdes av sjukhuschefen har uppdaterats 2010-11-25 med oförändrat innehåll gällande punkten Obehöriga. Ordningsreglerna bifogas yttrandet. Mot bakgrund av ovanstående bedömer regionstyrelsen att neurologiska kliniken, Skånes universitetssjukhus följt gällande regelverk. Yttrandet från neurologiska kliniken, undertecknat av klinikchefen Jesper Petersson, hade följande lydelse. Bakgrund Anmälarens dotter C. har vårdats på Neurologiska kliniken under hösten 2010. Hon drabbades av en mycket allvarlig sjukdom med svåra neurologiska symptom. Undertecknad har gått igenom allt journalmaterial och även pratat med patientansvarig läkare Eva Ask. Med anledning av patientens sjukdom har vården bedrivits med mycket omfattande och regelbundna kontakter med patientens anhöriga även inkluderande anmälaren. På grund av inskränkt förmåga att förmedla sig och ta tillvara på sina egna intressen utsåg överförmyndarenheten en god man till C. I dokumenterade samtal med patientens anhöriga utsågs gemensamt patientens sambo till närmaste anhörig. Den 28 oktober meddelades anmälaren att hon tills vidare inte fick vistas på Neurologiska kliniken i Malmö. Beslutet fattades av undertecknad, efter samråd med patientansvarig läkare, på följande grunder: (1) Det bedömdes föreligga en omedelbar fara för patienten själv, då det framkommit uppgifter om att anmälaren skulle kunna påverka patientens medicinska vård på ett ogynnsamt sätt. Bakgrunden till dessa misstankar finns dokumenterade i journalen. Situationen upp- 467
levdes tillräckligt allvarlig för att vi med stöd av ordningsreglerna för Skånes universitetssjukhus kontaktade anmälaren och meddelade att vistelseförbud förelåg. (2) Därtill förelåg en lång rad händelser som utgjorde ett direkt arbetsmiljöproblem för den personal som skulle utföra en säker vård. Att under rådande omständigheter inte kunna garantera en god och säker vård var i sig skäl nog att utfärda vistelseförbudet. Eftersom det fortsatt förelåg mycket täta kontakter med patientens anhöriga fanns goda möjligheter att fortlöpande ompröva vistelseförbudet och återigen tillåta besök om förutsättningarna skulle ändras. Kommentar Allmänt kan sägas att det inte är ovanligt att anhöriga till patient med svår neurologisk sjukdom kan reagera mycket starkt. Det är givetvis att beklaga när den här typen av åtgärder måste sättas in, vilket sker ytterst sällan. I de allra flesta fall kan samtal lösa dessa frågor på ett för alla parter tillfredställande sätt. Dock måste patientsäkerheten och en god arbetsmiljö, som är en förutsättning för patientsäkerheten, alltid kunna upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. De till remissvaret fogade ordningsreglerna, i aktuellt avsnitt uppdaterade den 25 november 2010, hade under punkten Obehöriga följande lydelse (innehållet i sak var detsamma före uppdateringen). Reglerna är att SUS [Skånes universitetssjukhus, JO:s anm.] utifrån patientsäkerhets-, smittskydds- och arbetsmiljösynpunkt suveränt bestämmer vilka personer som får vistas här. SUS beslutar således vilka funktioner som ska finnas i olika lokaler, t.ex. väntrum, undersökningsrum, sammanträdesrum, etc. En person som inte respekterar detta, liksom en person som befinner sig i rätt rum men stör ordningen, kan avvisas. SUS ska i första hand själv vidtaga nödvändiga åtgärder för upprätthållande av ordning och säkerhet, vid behov med hjälp av väktare. Visar sig resurserna vara otillräckliga ska polis tillkallas. Den som obehörigen intränger eller kvarstannar i byggnad kan dömas för olaga intrång jämlikt 4 kap. 6 brottsbalken. Diana Lindgren Sälöen bereddes tillfälle att kommentera remissvaret. Journalen avseende C. inhämtades från kliniken. Från Socialstyrelsen inhämtades beslut av den 23 augusti 2011 i ärende dnr 9.2-35384/2010. I ett beslut den 30 november 2012 anförde JO Wiklund följande. Bedömning JO har flera gånger uttalat sig i frågan om allmänhetens tillträde till myndigheters lokaler (se bl.a. JO 1982/83 s. 203 och 2006/07 s. 408). Ett sjukhus utgör inte någon allmän plats. Tillträde till lokalerna är därför beroende av eventuella regler som utfärdats av den som bedriver verksamheten. I praktiken innebär det att endast den som har ett befogat intresse av tillträde till lokalerna har rätt att vistas där. Mot denna bakgrund finns det inte anledning att ha några invändningar mot de ordningsregler som utfärdats för sjukhuset 468
och som innebär att en person som befinner sig på sjukhuset och stör ordningen där kan avvisas. Det kan konstateras att varken regionstyrelsen eller klinikchefen i yttrandena till JO har tagit avstånd från den beskrivning som lämnats i anmälan till JO. I klinikchefens yttrande anges att han, efter samråd med den patientansvariga läkaren, fattade ett beslut om vistelseförbud och att detta gällde tills vidare. A.B. har således inte avvisats från sjukhuset, utan meddelats ett förbud att komma dit. Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt bl.a. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Om det med hänsyn till bl.a. vårdens bedrivande är nödvändigt med inskränkningar av besök, får, enligt lagens 3, huvudmannen för vårdinstitutionen eller vårdinrättningen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss person eller vissa personer. Ett beslut enligt 3 får enligt 5 överklagas genom s.k. förvaltningsbesvär hos allmän förvaltningsdomstol. Som anmälaren anfört var lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård inte tillämplig i detta fall, eftersom C. vårdades enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Det har inte heller varit fråga om ett sådant beslut om kontaktförbud som prövas av åklagare enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. C. var medvetslös och kunde inte uttala någon egen uppfattning i frågan om hennes mor skulle tillåtas besöka henne. Såvitt framkommit var det inte på begäran av den gode mannen, C:s sambo, som A.B. förbjöds att besöka sin dotter på kliniken, utan initiativet till beslutet synes ha kommit från den patientansvariga läkaren och beslutet fattats av klinikchefen. Den självklara utgångspunkten måste givetvis vara att en nära anhörig till en svårt sjuk person som vårdas på sjukhus ska ges mycket goda möjligheter att träffa patienten. Under vissa förhållanden kan det dock vara nödvändigt att förbjuda en person att besöka en patient. Det torde röra sig främst om situationer när en person utgör en direkt fara för patienten eller skapar mycket svåra arbetsmiljöproblem (jfr Högsta förvaltningsdomstolens dom den 7 november 2012 i mål nr 2486-11). Ett beslut om att förbjuda någon att tills vidare besöka en anhörig som vårdas på ett sjukhus måste enligt min mening vara att betrakta som ett beslut i kommunallagens (1991:900) mening och inte som en åtgärd av rent verkställande art. Det har därför ankommit på regionstyrelsen eller den som styrelsen delegerat ansvaret till att fatta beslut i frågan. Klinikchefen har således inte i avsaknad av delegation kunnat fatta beslutet. Regionstyrelsen borde ha fattat det aktuella beslutet. Därigenom hade detta kunnat bli föremål för laglighetsprövning enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen. Det är en brist i hanteringen att så inte skedde. Med utgångspunkt från de uppgifter som lämnats i regionens yttranden och vad som framgår av journalanteckningarna anser jag att det kan ifrågasättas om omständigheterna var sådana att det var motiverat att förbjuda A.B. att tills vidare besöka kliniken. Såvitt framgår av det beslut jag inhämtat från 469
Socialstyrelsen flyttades dock C. från kliniken några dagar efter det att A.B. förbjudits att komma dit. Det synes alltså ha rört sig om en mycket kort period som vistelseförbudet rent faktiskt var aktuellt. Jag anser mig därför kunna lämna saken med de uttalanden som har gjorts. Ärendet avslutas med den kritik som har uttalats. 470