KFUK-KFUM Uppsala aikidoklubb firar 40 års-jubileum!!! Wow! Det har gått hela 40 år sen allt började. Vår klubb hör till en av de äldsta i Sverige och KFUK- KFUM Uppsala aikidoklubbs första 20 år är också synonyma med Ichimura-sensei och hans tid i Sverige. Han kom till vårt land via Frankrike, inbjuden av ett gäng entusiastiska aikidoutövande svenskar. Janne Hermansson sägs vara en av dem. Ganska så direkt började Ichimura-sensei instruera i Uppsala. Först bedrevs träningen i Centralbadets lilla motionshall, men lokalen var liten och trång., så efterhand flyttades träningen över till närbelägna KFUM Borgen. 1967 så bildades klubben, med Janne Grönholm som ordförande. 1971 tog Lars Sundin över, och han satt kvar som klubbordförande fram till 1980, då Cecilia Ralfe tog över klubban. Hård träning Under de första åren i Borgen tränade vi på gummimattor med kanvasöverdrag, som rullades ihop efter varje träningspass. Mattan var bara ett par centimeter tjock och golvet var av betong. Och det var inte bara mattan som var hård. Ichimura-sensei kom ju ganska så direkt från universitetsträningen i Tokyo, där aikido tränades med hög disciplinär anda. Så det var rätt tuffa tag på mattan även här i Sverige, vilket resulterade i att medlemsantalet i Uppsala inte var något att skryta med. Det handlade under många år om en trogen skara på 10-15 personer. För det krävdes en hel del mod och ork att hänga med på träningspassen, som ibland fullt ut kunde bestå av 5 000 hugg med bokken eller enbart aihanmi nikkyo och yonkyo under ett tvåtimmarspass. Och ibland fick några av oss en dask med jokäppen i ryggslutet om vi inte hade tillräckligt rak hållning. Men han blev mjukare med åren
Omklädningsrummet var ett av sällskapsrummen i Borgen, dusch och toa fanns på ett annat ställe. Kvinnorna fick alltid duscha först, så de kunde för det mesta byta om efter passet utan att behöva "rulla mattan". Ichimura-sensei bjöd ofta på te hemma hos sig och satt ofta till långt in på småtimmarna för att berätta om aikido. Vi var ivriga lyssnare, för vi visste ju knappt nåt om aikido och Japan. Senare blev det regelrätta lektioner i aikidons filosofi, med inslag av kototama och shintomystik. Det var lika viktigt att delta på lektionerna som att träna. Högre graderingar I början av 1970 fanns det knappt några yudansha i Sverige (Bror Söderman var den förste, som fick shodan av Ichimura-sensei redan 1966). Men det fanns gott om färgade bälten, för att markera kyu-graderna. Och som kvinna kunde man ta på sig hakama efter bara någon månads träning (om man ville). För männen var det shodan som gällde för hakama. Det ändrades av och till under 70- och början av 80-talet, vilket var lite förvirrande för många av oss tränande. Under en period fick vi manliga aikidokas i klubben, som inte hade svart bälte, ta av oss våra hakamas Lars Sundin blev klubbens första shodan 1971. Det var mycket avancerat på den tiden och väckte stor uppmärksamhet. Sedan dröjde det ända till 1975, då Tomas Olsson, Cecilia Ralfe, Jane Falkenstrand och Kajsa Lundin graderade till shodan. Nidangradering fick vi vänta med till 1981, då Tomas Olsson graderade, och året därefter fick Raul Karlsson nidan. Och när det gäller svartbältes-graderingar så har det sedan rullat på med en mängd shodan och nidan, samt även graderingar till sandan, yondan, och godan. År 2005 tilldelades dessutom Cecilia Ralfe-Stelander och Cenneth Sparby rokudan - 6 dan - av Aikikai Hombu Dojo. Den senaste i raden av högre graderade är Bo Dahlman, som tilldelades godan - femte - dan i januari 2007. Specialpreparerad bokken En av klubbens legendariska aikidokas är prästen och konstnären Norbert Faber-Mikenda, som bultade in blyhagel i spetsen på sin bokken för att få en "mer tung känsla". Och att träna med honom innebar att man alltid fick vänta in Norberts koncentrerade andning under några minuter innan attacken kom. Och då gällde det att vara beredd Jag fick förresten honom att komma ner för att träna för första gången på många år på tisdagskvällens sena aikidopass under jubileumsveckan. Han var sig lik.
Resor till Japan Ichimura-sensei gjorde två längre resor till Japan under sin 20-åriga vistelse här i Sverige och Uppsala, då han också graderade. Under sin andra resa hösten/vintern 1976-77 blev han graderad till 6 dan av Hombu Dojo. Under Ichimuras första resa hem i början av 70-talet skötte Tomita-sensei träningen och graderingarna i Uppsala. Under den andra resan hade Tomas Olsson huvudansvaret, med benäget bistånd av Raul Karlsson. Cenneth Sparby och Stefan Samuelsson var de första av klubbmedlemmarna som reste till Japan för att träna. Det var under hösten 1983, då de framförallt praktiserade aikido för Kobayashi-sensei, men det blev även många pass på Hombu Dojo och för Nishio-sensei. Sedan reste även Martin Stelander, Cecilia och Raul till Japan för träningens skull. Under 90-talet var det bl a Jonas Ericsson och Gunnar Svensson som reste för att träna. Och det blev mer än att bara träna. Jonas gifte sig med japanska Kanako och Gunnar har bosatt sig för att arbeta och leva i Tokyo. En klubb som växte Klubben växte allt efterhand - från att vara en liten förening med en handfull tränande av en mystisk och esoterisk kampkonst, till att locka allt fler både unga och gamla. Mer strukturerade graderingar kom igång i början av 80-talet. Tidigare var det Ichimura-sensei som helt styrde om eleverna skulle få en ny grad eller inte, men nu började vi som "seniorelever" att ta ansvar för de lägre kyu-graderingarna. Och från 1969 har klubben haft årliga sommarläger, som till en början gickunder benämningen "riksläger". Det var ett veckolångt läger i juni, som från början hölls i Studenternas tennishall vid Stadsparken. Sedan flyttades lägret till Lärarhögskolan på Seminariegatan, vidare till Fyrisfjädern, Fyrishov, Gamla Uppsala Sporthall och senast åter till Fyrishov.
Vi hade även under många år ett traditionellt nyårsläger på KFUM Borgen, där tolvslaget firades på mattan, med både träningspass och nyårsskål med saké. Ett nyår tränade vi även utomhus på Fyrisåns is i 22 graders kyla. Vi fick ha skor, halsduk och mössa om vi ville. Efter 20 minuter viskade dock Ichimura-sensei till mig att jag kunde springa upp och hämta hans handskar i omklädningsrummet. Då var även Igarashi-sensei med som biträdande tränare. Nishio-sensei träder in Våren 1982 dök Nishio-sensei upp för första gången i Sverige. Han höll ett läger i Högdalshallen, där Ichimura och Tomita fick fungera som assistenter. Men de var märkbart förvirrade av vad Nishio-sensei visade. De förstod nästan lika lite som vi svenska aikidokas. Och Nishio-sensei visade bara mer och mer avancerade jo, bokken -och svärdstekniker och log med hela ansiktet. Året därefter återkom han för att ha ett påskläger på Katedralskolan i Uppsala, efter en inbjudan från Ichimura och Uppsala. Det var så klubbens relation med Nishio-sensei började. Ichimura-sensei reser hem I augusti 1986 meddelar sensei att han beslutat sig för att återvända till Japan. Hans engagemang i den kristna rörelsen Makuya tog mer och mer av hans tid i anspråk och han ville nu tillbaka till Japan för att ägna sig åt det på heltid. En annan bidragande orsak var också brytningen med Stockholmsklubbarna 1983, som i ett brev förklarat sitt missnöje med Ichimuras sätt att bedriva träning och undervisning. Beslutet att flytta kom inte som en total överraskning för oss äldre medlemmar i klubben, men det blev ändå sorgesamt att ta avsked. Och i slutet av september reste han. Vi som tog över huvudansvaret för träningen var undertecknad tillsammans med Cecilia, Martin Stelander, Hans Odöö och Raul Karlsson. Bosse Dahlman anslöt efterhand. Martin Stelander var för övrigt den som också förde Ichimura-senseis svärdstradition vidare, genom hängiven iaidoträning som från allra första början var en integrerad del i aikidoklubben. Martin grundade sedan iaidosektionen, som numera är en egen klubb, under ledning av Martin Agback. Berg- och dalbana Åren från 1986 fram till idag har varit lite av en berg- och dalbana för klubben, både vad gäller ork, engagemang och medlems-tillströmning. Det är dock mycket tack vare Nishiosenseis regelbundna besök hos oss som gjort att vi sakta men säkert utvecklats till att bli en
av landets största aikidoklubbar, med över 300 medlemmar och en omfattande barn- och ungdomsverksamhet. Nishio-sensei, som tyvärr gick bort för ett par år sedan, bestämde sig i mitten av 90-talet för att fortsättningsvis låta en av hans främsta elever, Takemori-sensei fortsätta med undervisningen här i Uppsala. Och med hjälp av honom har vi ytterligare höjt kvaliteten på både träning och gradering. Takemori-sensei håller regelbundna sommarläger och sedan några år tillbaka genomför han också ett trettondagsläger i Ryssland och S:t Petersburg, där för övrigt Cecilia och jag under många år byggt upp demokrati- och jämställdhetsarbetet i flera aikidoklubbar. Se mer om detta projekt på hemsidan. Inom de egna instruktörsleden har vi under åren både före och efter Ichimuras uppbrott också arbetat med att höja kvaliteten och mångfalden, genom instruktörer som bl a Per-Åke Lektér, Susanne Gustavsson, Mikael Forssén, Gunnar Svensson, Jonas Ericsson, Carlos Enguis, Knut Högvall, Tor Kihlberg, Lasse Söderlind, Ola Jirlow och Sven Lundqvist. Och både Tomas Olsson och Ola Jirlow kom tillbaka till klubben som både tränande och instruktörer efter flera års uppehåll (efter lite tjat från oss gamlingar som fortfarande höll på). Klubben har också under åren bedrivit en omfattande verksamhet ute bland Uppsala kommuns skolor - både grundskola och gymnasium - med syfte att sprida aikido och konkret arbeta med stress- och konflikthantering med både elever och lärare. Mer och mer av den verksamheten bedrivs nu i Budohusets ändamålsenliga lokaler. Ichimura-sensei på besök Och i juni 2006 var det så dags för Ichimura-sensei att komma på besök till Uppsala, efter 20 år i Japan. Det blev ett kärt återbesök med gamla klubbmedlemmar. Redan första dagen var han med och tittade på en provgradering inför dan-graderingarna i augusti och kunde efteråt konstatera att "det kunde vara bättre", dvs mer känsla och fokus. Så visst satt de gamla aikidotakterna i.
Och under ett särskilt aikidopass, där vi gamlingar visade upp våra färdigheter, kunde sensei inte låta bli att kliva upp på mattan i kostymen för att visa några elever hur teknikerna skulle se ut. Men han ville definitivt inte ta på sig en dräkt. Det blev också ett gripande Stockholmsbesök för att återse gamla elever där, bl a Janne Hermansson, Urban Aldenklint och Janne Eriksson mött upp. Ichimura bodde under veckan hemma hos Bosse Dahlman, men tillbringade en hel del tid hos sin dotter Maria och sonen Stefan, som bägge bor i Uppsala. Under den avslutande lunchen hemma på min gård, där även Ichimura-senseis barn var med, fick vi se en annan bild av vår gamle lärare, nämligen morfadern som flitigt lekte med sina barnbarn, Marias två tvilling-döttrar. Dessutom kunde han inte hålla sig till slut. -Cenneth, du måste visa mig 13-katan med jo! sa han bestämt efter kaffet. Så där stod vi på gräsmattan, inför grannar och vänner och tränade i 20 minuter. Det var lite märkligt - att plötsligt bli lärare till min lärare. Men det dröjde inte länge innan katan satt som den skulle. Och därefter gav Ichimura sin svärson ena jokäppen och sa: - Kom nu så ska jag visa dig!
En klubb i medvind Ett stort lyft för klubben har varit samarbetet med KFUK-KFUM Uppsala Kyokushinkai, där vi tillsammans skapat två Budohus som är unika för svensk del, det första på Vattholmavägen, som invigdes i januari 1992, och det andra här på den nuvarande adressen, Svartbäcksgatan vid Torbjörns Torg, där vi flyttade in efter millennieskiftet. Det är lokaler som vi i mångt och mycket byggt och inrett själva och som krävt en hel del svett, skratt och tårar. Som hyresgäster har vi dessutom KFUM kendo, iaido och naginata, som tillför både atmosfär och budokänsla i huset. KFUK-KFUM Uppsala har också stöttat oss, både ekonomiskt och känslomässigt- ett ovärderligt stöd som verksamhetschefen Anneli Jansson varit högst bidragande till. Och i dag har vi en hel drös av nya, hungriga och kunniga instruktörer på alla nivåer; Elisabeth, Tobias, Henrik, Magnus, Per-Erik, Eva, Monica, Cecilia, Ulrike, Hans, Andreas, Erik, Josef, Patrick, David, Tony, Gary, Rikard, Emil, Vincent Listan kan nog göras ännu längre. För att inte tala om det ideella styrelsearbetet, där vi för närvarande har en superfixare i form av sekreteraren Ulrika Öberg, som ser till att vi bland mycket annat har ordning och reda på både läger och klubbinformation. Slutligen - Tack alla! - både tränande, styrelseledamöter och instruktörer - för att ni finns och bidrar till att både föra aikidotraditionen vidare och samtidigt förnya den, vilket är nog så viktigt. Dessutom så fyller vi ju 40 år 2007! En imponerande ålder väl värd att fira!!! Cenneth Sparby Uppsala 071107 (med benäget fakta- bistånd av Cecilia och Bosse)