13.9 kl. 19.00 Musikhuset Esa-Pekka Salonen dirigent Jonathan Roozeman cello Dmitrij Sjostakovitj: Cellokonsert nr 1 Ess-dur op. 107 30 min Allegretto Moderato Cadenza Attacca Allegro con moto PAUS 20 min 1 Anton Bruckner: Symfoni nr 6 A-dur 54 min Maestoso Adagio: Sehr feierlich Scherzo: Nicht schnell Trio: Langsam Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN börjar i Konsertsalen efter en paus på ca 10 minuter. Publiken ombeds ta plats på parketten för att lyssna till musiken. Platserna är onumrerade.
KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN: Jouko Laivuori, piano / Reeta Maalismaa, violin / Jonathan Roozeman, cello Dmitrij Sjostakovitj: Pianotrio nr 1 op. 8 13 min Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 21.10. Den sena kammarmusiken slutar ca kl. 21.40. Sänds direkt i Yle Radio 1 och på Yle Arenan. Konserten kan ses i två delar i programmet RSO i Musikhuset på Yle Teema & Fem 6.10 och 13.10 samt i repris på Yle TV 1 12.10 och 19.10. 2 VÄNLIGEN KOM IHÅG ATT STÄNGA AV MOBILTELEFONEN! Förbjudet att fotografera och att göra videoupptagningar eller ljudinspelningar under konserten.
Dmitrij Sjostakovitj (1906 1975): Cellokonsert nr 1 Ess-dur I Dmitrij Sjostakovitjs första och sista symfoni hörs cellosolon, som dyker ner i mörka vatten och som visar vilka stora uttrycksmöjligheter tonsättaren fann i detta instrument, som mest av alla stråkinstrument påminner om människorösten. Tack vare sitt stora register och sin själfulla klang får cellon ofta tolka känslor som väller fram djupt ur bröstet. Även i de två cellokonserterna (från åren 1959 och 1966) tycks instrumentet ha ett speciellt personligt budskap. I Sjostakovitjs musik hörs ofta ett skakande direkt uttryck av ångest som bara stärks av den hårda ironi som var så typisk för honom. Sjostakovitj har förmågan att på ett gripande sätt tonsätta den lilla människans nöd, hennes hjälplösa motstånd i en känslokrossande miljö än med smärtsamma, än med satiriska tongångar. Den första cellokonserten kom till under åren efter Stalins död (1953), då den strikta ideologiska kontrollen över konstlivet lättade och Sjostakovitj levde en produktiv period. En febril och frispråkig uppgörelse växte fram ur cellokonserten. Det personliga i musiken betonas av det faktum att Sjostakovitj strör ut sitt eget namn i hela konsertens notbild. Då hans namn skrivs på tyska, blir initialerna D. Sch. och ur dem föds mottot D-(E)s(s)- C-H, som Sjostakovitj också använder till exempel i flera av sina symfonier och stråkkvartetter. Konsertens första sats, cellons gatlopp mitt i en bitande orkestersats, pressar med påtvungna rörelser fram två teman som härletts ur initialmotivet. Dessa temastumpar hörs på olika håll i konserten och första satsens maniska tema återkommer speciellt tydligt i slutet av finalen. Som solistens trogne kompanjon, ett slags skuggbild, följer genom hela konserten ett valthorn det enda bleckinstrumentet i det sparsamt orkestrerade verket. Efter första satsens framfart ter sig andra satsen som konsertens mångfacetterade kärna. En vaggviseliknande huvudmelodi blickar tillbaka på det förflutna och försänker sig i väna drömmar som avbryts av nuets ryck. Satsen växer och blir ett slags självuppgörelse som kulminerar i en övernaturlig stund för celesta och klarinett. Ett av de avvikande dragen i den första cellokonserten är dess omfattande kadens, som fått bilda en egen sats. I stället för ett litet avbrott eller ett traditionellt tillfälle till virtuoseri blir den en dramatisk monolog för solisten, som på ett övertygande sätt binder samman den långsamma satsen med finalen. Cellon suckar och muttrar för sig själv ända tills den eldar upp sig och blir frenetisk. Tekniska krav finns det gott om och i största allmänhet är denna för Mstislav Rostropovitj skräddarsydda konsert ytterst utmanande. Allt det virtuosa har emellertid underställts uttrycket som ihärdigt försvarar den lilla människan. Den vilda finalens groteska ringlekar är typiskt för Sjostakovitj satiriskt gycklande, men över allt framstår lidandet som 3
4 förkroppsligas av all den andlöst omskakande behandling som cellon blir utsatt för. Konsertens slutar bryskt som skjuten mot en vägg. Andra cellokonserten som är mer mångtydig och våldsammare än den första slutar på direkt motsatt vis: den avtar i ett drömskt och dystert tillstånd vid världarnas ände. Violinen gav Sjostakovitj däremot en möjlighet att återhämta sig. Även för detta instrument komponerade han två konserter av vilka den första med sin riviga burleskfinal visar långnäsa åt förtrycket, medan den andra växer till sig på slutet och blir beslutsamt kamplysten. Cellokonserternas avslutningar gör ändå med sin pessimism på något sätt ett personligare intryck. Anton Bruckner (1824 1896): Symfoni nr 6 A-dur Om man jämför Anton Bruckners symfonier med hus, kunde man säga att han i stort sett använde sig av samma riktgivande planlösning för dem, men att han ofta flyttade på dörrarna, lade till små torn eller balkonger och bytte formen på rummen. Interiörerna gav han däremot alltid en personlig utformning. Varje Brucknersymfoni har en egen framtoning och egen karaktär. Det hörs i stämningen, färgskalan och uttrycket. Bruckners centrala symfonier, den fjärde den, femte och den sjätte, utgör en trio i symfoniseriens mellersta period med många sammanbindande drag, men till sin karaktär är de ändå sinsemellan mycket olika. Om den fjärde är ljust romantisk och den femte stramt sublim, så har den sjätte kallats för den filosofiska symfonin. Den låter också som en episk hjältesaga som via motgångar går mot ljuset. Måhända mer än i någon annan Brucknersymfoni kan man i den uppfatta ett symfoniskt subjekt som efter tragiska skeden till sist uppnår ett lyckligt mål. Vägen till seger är ändå allt annat än rätlinjig och kampen är mycket mer mångtydig än utvecklingsprocessen i en sedvanlig symfoni. Den sjätte symfonin har kommit att stå i skuggan mellan de populära fjärde, femte och sjunde symfonierna, och den framförs inte så ofta. I den tycks Bruckner ha strävat efter balans mellan den välkomnande naturkänslan i den fjärde och de sakrala kosmiska dragen i den femte symfonin. Det finns glöd och stolthet i symfonin ett speciellt exempel är första satsens extatiska slutcoda men även finkänsliga poetiska drag och obeständig av och an vacklande meditation. Första satsens huvudtema, som träder fram utan någon introduktion, hör till Bruckners förnämsta. I dess storslagenhet hörs en tragisk prognos, som går i uppfyllelse i den långsamma satsen. Typiskt för Bruckner bygger första satsen på tre tematiska pelare. Det mellersta temat är romantiskt meditativt och det tredje ödesdigert trampande men det första temat kommer emellertid att dominera satsen. I codan, alltså den del som förbereder satsens avslutning, tar detta heroiska tema flykt som om det fått ett mytiskt flygande djur att rida på. Horisonten öppnar sig småningom och blir allt bredare och i slutet dånar huvudtemat i extas. Någonting hemskt tycks emellertid ske, eftersom den långsamma satsen
börjar med en hjärtslitande snyftning för oboen. Adagiot är liksom en ballad, en känslig berättelse om ett skakande öde. Efter klagovisan i början hänger sig musiken kärleksfullt åt minnen, ur vilka ett kallt begravningståg smyger fram. Sjätte symfonins långsamma sats är för undantags skull en sonatform i stil med Bruckners första satser och finaler vilket ger den speciell pondus. Temana återkommer i slutet i varierad form: sorgearbetet är slutfört och klagan som hördes i början skyndar nu med förnyad kraft. Kritikern Eduard Hanslick, som ständig attackerade Bruckner, kritiserade sjätte symfonins scherzo för att vara helt bisarrt och påstod, att ryttaren nu helt förlorat kontrollen över hästen och är ute och cyklar. För att vara ett scherzo av Bruckner är tredje satsen rätt fantastisk, fragmentarisk och vigulant nyckfull. Där är det som om symfonins hjälte hamnat mitt upp i en nattlig skog med älvor och vättar. Trion som breder ut sig i mitten är ingen gemytlig idyll som i fjärde och femte symfonin utan i den klingar valthornsfanfarer liksom bedrägliga lockrop. I trion spökar även femte symfonins huvudtema. Den envetet brucknerska finalen, murad i tematiska tegelstenar, är en våldsam kamp från misstanke till skör seger ett äventyr som snarare utspelar sig i sinnets innersta än mot egentliga monster. Efter en tvekande början övergår musiken i det klämmigt ridande huvudtemat, som emellertid inte alls är säkert på sin sak. Hoppfullhet och hot, beslutfasta punkterade rytmer och sågande oro står kontinuerlig mot varandra. Som avslutning på den slingrande vägen lyckas symfonins hjälte ta sig ut i ljuset, kanske snarare tack vare ett lyckligt öde än med sin egen kraft. Uppfattade Bruckner möjligen sig själv som denne tragiske hjälte? Fastän Bruckner till sin natur var ytterst anspråkslös i bjärt kontrast till exempelvis den självcentrerade Wagner var han fullständigt övertygad om sin musiks stora värde. Komponerandet var en livsuppgift för honom, som han förberedde sig för och som han förverkligade med allt han hade att ge. Bruckner var förvissad om att han i sina symfonier hade skapat någonting enastående och det plågade honom att det var så svårt att få verken spelade. Den neurotiske och överkänslige kompositören upplevde att man förföljde honom och intrigerade emot honom. Ofta tyckte han, att han i Wien ständigt blev tvungen att kämpa mot sina fiender för att få erkännande för sina symfonier, som han ofta kallade för sina barn. Här hade han några oumbärliga uppbackare såsom Hermann Levi och Hans Richter, som Bruckner kallade för sina beskyddare och även sina apostlar, som förkunnade den stackars missförstådde kompositörens sak. Den religiösa retoriken visar med all önskvärd klarhet hur allvarligt Bruckner förhöll sig till sin symfoniska mission. Auli Särkiö-Pitkänen 5
6 Kammarmusik i sena kvällen: Dmitrij Sjostakovitj (1906 1975): Pianotrio nr 1 Den unge Sjostakovitj blev känd som en kompositör som skrev konstifik musik, en enfant terrible som 19 år gammal slog musikkretsarna med häpnad med sin uppnosiga och virtuosa första symfoni. Empatisk tragik kombinerad med groteskt raljeri blev Sjostakovitj varumärke. Något tidigare, år 1923, medan han studerade vid konservatoriet i S:t Petersburg, skrev han mycket annorlunda musik. Den 17-årige stjärnelevens pianotrio nr 1 är ett känsligt och drömskt, rent av romantiskt verk som ingalunda är pessimistiskt och skarpt gycklande utan snarare oskyldigt och känslosamt. Låt oss unna honom det, ty Dmitrij eller Mitia, som han kallades för, var förälskad. Som tonåring var Sjostakovitj en spenslig yngling som undvek att försöka tränga sig in i de överfulla spårvagnarna i S:t Petersburg. Inget under att han insjuknade i tuberkulos och togs in på ett sanatorium vid Svarta havets kust. Sommaren 1923 skedde slutligen någonting underbart: Mitia tillfrisknade och blev förtjust i en flicka från Moskva: Tatiana Glivenko, som tillbringade sin badsemester i närheten. På hösten tillkom en pianotrio som tonsättaren tillägnade Tatiana, och den låter verkligen som en kärleksförklaring. Tatiana stod i flera års tid Mitia mycket nära men någon fungerande parrelation blev det aldrig. Trions arbetsnamn var Poem för violin, cello och piano och med sin enda sats är den verkligen snärtigt utformad som en dikt i flera verser kring ett enda ämne. Fastän stämningarna varierar utgår hela materialet skickligt från det vemodsfulla temat i början. Även om Sjostakovitj snart lämnade dylik emotionalism bakom sig, kan man i trions enkla gestalt och direkta uttryck se en tydlig utvecklig i riktning mot hans mogna stil. Framförallt är pianotrion uppriktigt berörande musik, vars oskuld inte är flummig och vars drömmar inte är sentimentala. Auli Särkiö-Pitkänen ESA-PEKKA SALONEN Esa-Pekka Salonens internationella genombrott hösten 1983 fyller alla dirigentmytologins traditionella krav: med bara några dagars varsel kallades han att dirigera Mahlers monumentala tredje symfoni i täten för Philharmonia Orchestra vid en konsert i London och fick en sensationell framgång. Till dess hade han för sig att han studerade orkesterdirigering närmast för att bättre kunna dirigera sina egna och sina kompositörsvänners verk. Redan före sitt internationella genombrott hade Salonen uppmärksammats i Finland bland annat som grundande medlem i föreningen Korvat auki, som drev den nya musikens sak, och som grundare av kammarorkestern Avanti tillsammans med Jukka-Pekka Saraste. Efter genom-
brottet blev han förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London 1984-94, chefsdirigent för Sveriges Radios orkester 1985 95 och förste gästdirigent för Oslo filharmoniker 1985 89. Det längsta engagemanget i hans karriär var uppdraget som chefsdirigent och konstnärlig ledare för Los Angeles filharmoniker 1992 2009, varefter han utnämndes till orkesterns förste hedersdirigent ( Conductor Laureate ). Sedan 2008 har Salonen varit chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Philharmonia Orchestra i London och kontraktet fortsätter ända till våren 2021, då han blir orkestern emeritusdirigent och hedersmedlem. I Los Angeles deltog han på ett avgörande sätt i utvidgandet av orkesterns repertoar och publikprofil samt i byggandet av den nya Walt Disneykonsertsalen ritad av Frank Gehry. År 2016 utnämndes Salonen till Finlands nationaloperas förste konstnärlige partner. På programmet står bland annat Wagners tetralogi Nibelungens ring 2019-2021. Från hösten 2020 har han engagerats som musikchef för San Franciscos symfoniorkester. Salonen har uppträtt som dirigent för så gott som alla topporkestrar i världen och gjort ett stort antal inspelningar med både sina egna och andra orkestrar (bl.a. Berlins filharmoniker, London Sinfonietta, Radions symfoniorkester). Vid sina konserter dirigerar han en bred repertoar, men speciellt känd är han som dirigent för 1900-talets och vår egen tids musik, däribland ett exceptionellt stort antal uruppföranden. Salonen är känd även som tonsättare och har både som dirigent och kompositör fått många prestigefyllda pris och hedersbetygelser (bl.a. segern i UNESCO:s rostrum för tonsättare 1992, Grawemeyerpriset för violinkonserten 2012 samt Nemmers Prize in Music Composition 2014). Åren 2015 19 var Salonen residenskompositör vid New York-filharmonikerna Han har också varit konstnärlig ledare för flera musikfestivaler. JONATHAN ROOZE- MAN Den holländsk-finländske cellisten Jonathan Roozeman (f. 1997) föddes i en musikerfamilj. På några år har han kommit att tillhöra eliten bland de unga finländska instrumentalisterna. Han hade redan i ett tidigt skede framgång i internationella cellotävlingar men det slutliga genombrottet kom, då han som yngsta deltagare fick pris i Tjajkovskijtävlingen i Moskva 2015. Roozeman har uppträtt som solist med de främsta inhemska orkestrarna och därtill med bl.a. Mariinskijorkestern i S:t Peterburg, New City-orkestern i Tokyo, BBC:s symfoniorkester, Bryssels kammarorkester, Japans filharmoniker och Kinas nationella symfoniorkester samt vid Lincoln Center i New York, där han spelade Esa-Pekka Salonens konsert Mania under kompositörens ledning. Andra dirigenter han samarbetat med inkluderar Valerij Gergijev, Jukka-Pekka Saraste, Osmo Vänskä och Sakari Oramo. Även som kammarmusiker har Roozeman uppträtt på olika håll i världen, bl.a. i Suntory Hall i Tokyo, Konzerthaus Berlin, Shanghai Festival och i S:t Petersburg. 7
8 Roozeman har studerat vid Sibelius- Akademin för Martti Rousi samt från år 2016 vid Kronberg Academy under Franz Helmersons ledning. Roozeman trakterar en David Techler-cello från år 1707, som Finska Kulturfonden ställt till hans förfogande. Sin stråke (Dominique Peccatte 1835) har han fått till låns av en amerikansk mecenat. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Yles orkester med uppdrag att producera och främja inhemsk musikkultur. Orkesterns chefsdirigent är Hannu Lintu. Radioorkestern grundades år 1927 med en besättning på tio musiker. På 1960-talet utvidgades RSO:s besättning till full symfoniorkester. Orkesterns chefsdirigenter har varit Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Då Hannu Lintus period slutar våren 2021, tillträder Nicholas Collon som chefsdirigent. Utöver de stora klassisk-romantiska mästerverken omfattar RSO:s repertoar en hel del ny musik och orkestern uruppför årligen ett flertal verk som beställts av Yleisradio. Till RSO:s uppgifter hör även att göra friköpta inspelningar för Yleisradios arkiv av hela den inhemska orkestermusiken. Under säsongen 2019 2020 uruppför orkestern fyra verk som beställts av Yle. På programmet står därtill Yleisradios och Helsingfors Festspels storproduktion Schumanns Scener ur Goethes Faust. En egen plats får även symfonierna och konserterna från Dmitrij Sjostakovitjs mellersta period. Vid RSO:s festival som nu arrangeras för andra gången spelas nya verk och stora kompositioner av Magnus Lindberg. De gasterande dirigenterna omfattar bl.a. Esa-Pekka Salonen, Herbert Blomstedt, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo och som solister debuterar några unga inhemska musiker. RSO har spelat in på skiva verk av bl.a. Mahler, Bartók, Sibelius, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen. Orkestern har för sina inspelningar fått Gramophone Award två gånger för Lindbergs klarinettkonsert 2006 samt för Bartóks violinkonsert 2018. Orkesterns övriga pris omfattar bl.a. BBC Music Magazine Award, Académie Charles Cros och MIDEM Classical Award. Skivan med Sibelius tondikter och sånger fick priset International Classical Music (ICMA) 2018. Det inhemska EMMA-priset har RSO fått 2016 och 2019. RSO konserterar regelbundet runt om i världen. Under spelåret 2019 2020 turnerar orkestern under Hannu Lintus ledning i Mellaneuropa och i Japan. RSO:s konserter sänds direkt på Yle Arenan och i Yle Radio 1 samt i inspelad form på Yle Teema & Fem och Yle TV1.