Att fortsätta formas Av: Johannes Djerf Tre äldre damer brukade träffas varje torsdag för att läsa Bibeln tillsammans. En torsdags eftermiddag hade det blivit dags att läsa ur Malaki i gamla testamentet. De läste: Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HERREN Sebaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt HERREN en offergåva i rättfärdighet. På vägen hem från bibelträffen dröjde denna bibelvers kvar hos en av damerna. Varför står det att Gud är som en silversmed som sitter ner medan han arbetar med att rena oss, funderade hon. Hon kunde inte sluta fundera över detta, så när hon kom hem letade hon upp en silversmed i telefonkatalogen, ringde upp honom och bad att få komma på studiebesök någon dag. Silversmeden blev en aning överraskad, men sa att hon var varmt välkommen att komma förbi. Sagt och gjort, några dagar senare gick den lilla damen ner till silversmeden. Säg mig, kan du berätta något om hur du arbetar med silvret? Det gjorde smeden gärna och han berättade noggrant hur hela processen gick till väga. Men säg mig, sa hon när han avslutat sin beskrivning, stämmer det att du sitter ned medan reningsprocessen pågår? O,ja! Svarade smeden. Jag måste sitta ner med blicken stadigt fäst på smältugnen. Om processen får pågå det minsta lilla längre än nödvändigt, kommer silvret att bli skadat. Den lilla damen blev alldeles varm i hjärtat när hon hörde smedens ord. Tänk att Gud gör detsamma med oss! Han håller blicken stadigt fäst på oss medan vi går igenom en prövning, så att vi inte prövas mer än vi klarar av. Hon tackade så mycket för att hon fått komma på besök och för att smeden hade tagit sig tid att berätta så mycket om sitt arbete för henne. Men precis när hon skulle lämna smedjan, ropade smeden efter henne. föresten, det var en sak jag glömde berätta. Jag vet att reningsprocessen är färdig när jag kan se min egen spegelbild i silvret.
Detta är en fantastisk bild tycker jag på hur Gud arbetar och formar oss genom livet. Han som är Herre, har ifrån sin tron klivit ner in i sitt tempel som det stod i bibelordet, i ditt och mitt hjärta och satt sig ner. Han är med andra ord inte på språng någon annanstans, utan han har tid med dig och göra dig lik honom. Och detta med att bli lik honom, har vi många gånger kanske svårt att förstå och se framför oss. Vi vill försöka vara som Jesus, vi vill vara en bild av honom i alla vardagens situationer, men vi märker ofta att det är alldeles för långt kvar. Många gånger så är spegelbilden väldigt grumlig. Men vi behöver inte tro att det är kört för att vi misslyckas med att spegla honom i något. För det kommer en dag då vi kommer att kunna spegla oss mot sonen och vara helt rena, precis som det färdiga silvret. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren. står det i 1 joh.3:2-3. Hoppet i att vi en dag kommer se honom så som han är, gör att vi vill vara kvar i ugnen och låta Gud ha sin blick mot oss och forma oss, så som han vill, då vi lär känna det vi är skapade till. Någonting som inte alltid är lätt, även om hoppet finns någonstans där inom oss. För det kan göra ont och svida när guldmedens förtärande eld får röra vid oss, när tvättarens såpa får tränga igenom varenda liten por och smutsfläck i vårt inre. Många gånger tar det emot att ändra på det man är van vid, det som man tycker är rätt och fel. Man har invanda mönster som många gånger är svårt att förändras i, och ofta så finns de där även fast man inte är så medveten om det. Jag har skapat många mönster i mitt liv som jag inte hade en aning om att de fanns där, men som jag ser mer och mer nu när jag inte längre är själv utan vi är två som ska leva livet tillsammans. Och för att det ska fungera så behöver jag ha en attityd av att vilja förändras. Och så är det för oss alla på många områden. Vi behöver en attityd av att vilja förändras och omformas, om det behövs, i vårt sätt att se på människor, på vårt sätt att se på församlingen, på bönen och även på Gud, annars så kommer även det kristna livet att stå still. När jag läste till pastor för några år sedan, så fick jag jobba mycket med denna attityd. Jag hade varit ungdomsledare i två år i kyrkan när jag kom till skolan i Malmö. Jag trodde att jag hade koll på det mesta i livet och tron på Gud. Jag skulle bara läsa en kort tid, max två år, annars skulle det ta för lång tid tyckte jag. Jag minns när vi satt på en gräsmatta utanför
Köpenhamn och vi skulle presentera oss. Med en stor självsäkerhet och med ett enda mål att snart bli klar berättade jag att jag var där för att jag ville bli pastor. Ojojoj, vad jag fick äta upp det. Inte att jag blev pastor, för det blev jag till slut som ni märker, men den attityden av att redan vara klar innan jag ens börjat, var något jag verkligen fick arbeta bort. Ganska så snart visade det sig att allt här i livet var inte svart eller vitt. Allt i tron på Gud var inte självklart, allt som jag tänkt om i livet och bestämt mig för vara rätt och fel, var inte längre det enda rätta. Mina lärares favoritfråga till mig var hur tänker du då Johannes?. När jag hade svarat på en fråga så kom alltid denna följdfråga..och, oh vad jag hatade den, för den krävde ofta så mycket. Varför svarar jag som jag gör? Varför tror jag som jag gör? Varför lever jag som jag gör? Det var verkligen inte lätt alltid, men jag behövde det! Det blev tre år, något som jag inte hade tänkt, men som Gud behövde för att forma mig i hans riktning. När vi slutade skolan så var det en kille i klassen som sa till mig att om det är någon som har vuxit under den här tiden så är det du Johannes. Och när jag började titta tillbaka på åren som gått så förstod jag honom. Genom alla varför så hade jag verkligen vuxit. Och Gud fortsätter att jobba med mig, varje dag, genom hela livet. För det sker inte över en natt att formas av Gud, utan det kräver långt och tålmodigt arbete, ja, ett helt liv kanske det tar. Man renar metall genom att hetta upp den tills den smälter så att alla främmande ämnen kan flyta upp till ytan och avlägsnas. Utan upphettning och smältning kan denna renings process inte genomföras. Och när slaggen skummats av kan man spegla sig i den blanka, rena metallytan. Så vill du och jag fortsätta vandra med Jesus och bli ännu mer lik honom, så behöver vi vara kvar i ugnen, för att det som finns hos oss, som inte är bra för oss, ska kunna smälta bort. Men när det är tungt, kom ihåg att Gud aldrig kommer att överge det som han formar utan han kommer fortsätta arbeta med dig, han kommer aldrig att släppa dig med blicken, fören han kan spegla sig i dig! I jer.10:9 så beskrivs Guldsmeden som en fantastisk konstnär. En bra bild på hur Gud som Guldsmedskonstnär tar det varsamt och försiktigt. Så var lugn! Han ger ditt hjärta den tid som det behöver för att ska bli så vackert som möjligt. Det berättas om dessa konstnärliga drag i Gal.5.22 23. Där det står om Andens frukter, egenskaper, kvalitéer kan man säga som Gud vill gravera in i dig och göra någonting riktigt vackert utav. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, Trohet, mildhet och självbehärskning. Och
eftersom det är Gud som är smeden så handlar det inte om att själv försöka göra något speciellt. Vi har ju lärt oss nu att silvret som förs in i ugnen för att bli rent, är helt beroende av smeden som till och med sitter och väntar och arbetar med det tills det är exakt klart. Så Du och jag behöver alltså bara vara mjuka i hjärtat och ta emot av det som Gud vill ge oss. Och som de flesta av oss vet, så får vi inte alla dessa goa egenskaper med en gång. Du blir inte kärleksfull och tålmodig i allt direkt när du valt att följa Jesus, utan oftast så får det växa fram med tiden. Detta ger Paulus oss ett väldigt bra exempel i. På UV-lägret så läste vi om detta en dag. Huvudroller..na (roller på huvudet) var Barnabas, Paulus och Johannes Markus som blev osams på varandra. Johannes Markus hade under en av deras missionsresor tillsammans lämnat dem, av någon anledning som vi inte vet, och begett sig hem igen. Paulus och Barnabas fullföljde resan och kom så småningom hem igen och gav sin rapport. Efter ett tag blev det dags för en ny missionsresa och det är då det händer. Barnabas ville ha med Johannes igen på resan men Paulus kunde inte se att Markus, som lämnat dem under förra resan var lämpad att följa med en gång till. Han hade ju svikit dem. Barnabas såg till Paulus men han såg även vad som faktiskt fanns hos hans kusin, även fast han än gång hade misslyckats. Så Barnabas tog med honom till Cypern på en ny resa och Paulus utsåg sig en ny medarbetare, Silas, och begav sig därifrån. Men de goa bitarna är att det slutade inte där. För när Gud får arbeta med en och forma ens liv i ugnen hos guldsmeden så förändras man. I ett av Paulus brev, Kol.4:10 så kan vi läsa: Aristarkus, min medfånge, hälsar till er och det gör också Markus, Barnabas kusin. Honom har ni fått anvisningar om: ta väl emot honom när han kommer till er. Paulus hälsar till församlingen ifrån Markus, Barnabas Kusin. Och inte bara det, han skriver ta väl hand om honom när han kommer! Här har det hänt någonting! Frukter av vänlighet, trohet, självbehärskning och godhet har ristats in i Paulus! I 2 Tim.4:11 så ber Paulus om att Markus ska komma till honom, för han behöver hans hjälp! Det här tycker jag är fantastiskt! Relationerna är upprättade och försonade. Det tog säkert en tid, men i gemenskap med den helige ande så formades Paulus att bli mer lik Jesus. Närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden. står det i 2 Kor.3:16-18. I närvaron av honom förändras vi och formas så som han vill ha oss.
Och vi behöver inte ha någon slöja för våra ansikten och försöka dölja det vi skäms för, utan där Herrens Ande är, så finns det bara frihet vilka fantastiska ord att ta till oss. Paulus förändrades. Och samma hopp finns för dig och mig den här kvällen. Och ett sätt att verkligen formas som kristen är att faktiskt fråga sig det som Paulus kanske borde ha frågat sig direkt när konflikten med Barnabas kom. Favoritfrågan som jag lärde mig att ställa under tiden på SALT. Varför tänker jag så här? Det är viktigt att komma ihåg att det inte alltid måste finnas ett varför, ibland är det bara självklart. Men finns det aldrig med, så kommer du och jag vara svåra att forma. Vår tro blir djupare, ärliga, starkare och får en stadig grund som aldrig vacklar när vi vågar ställa vår tro mot vägen. Varför tror jag som jag gör? Vi behöver ställa oss den frågan, inte minst för att vår tro inte bara ska bygga på upplevelser som kommer och går utan att den är grundad på en stor och stadig klippa. Så innan vi går in i vårt nattvardsfirande så skulle jag önska att vi två och två ställer detta varför, till varandra. Jag vet att det är en utmaning för de flesta utav oss, men vi behöver det, för det gör så mycket med oss.. Vi kan ställa denna fråga till varandra. Varför tror du på Gud. Det är ingen diskussion där någon ska övervinna den andra, och det är ingen som tycker det är konstigt om du bara får fram några ord, utan detta är ett samtal där båda får träna i att formulera sin berättelse. Avsluta med Bön