Natur i Norr, Umeå Årgång 26 (2007), häfte 1:47-51 Nära ögat för sanddraban Draba nemorosa STEFAN ERICSSON Det känns lite oroande att veta att man bara har en enda lokal kvar för en hotad art. En oförutsedd händelse skulle lätt kunna förpassa växten till listan över försvunna arter, och varje gång man tittar till den undrar man om den verkligen finns kvar. En sådan växt är sanddraban Draba nemorosa (Fig. 1). I Västerbottens län har den genom tiderna blivit funnen på några platser kring Backen i västra delen av Umeå (Umeå sn, Vb), och även på en lokal nära Skellefteå (Hellqvist 1990), men på senare år har den endast setts i älvbrinken nedanför kyrkogården på Backen (Umeå landsförsamlings kyrka). Beståndet här har minskat starkt. Enligt Bertil Ekholtz skimrade hela slänten gul av sanddrabor i maj på 1930-talet, men numera finns endast ett mindre bestånd rakt nedanför kyrkogårdens sydvästra hörn. Sanddraban är en höstgroende, ettårig ört som blommar tidigt, i Umeå från mitten av maj till början på juni. Den växer oftast på blottad, fin sandjord i nipor och brinkar, men finns även på kulturbetingade lokaler som sandiga betesmarker och trädor (Jonsell 1992). Det är tydligt att sanddraban är en störningsgynnad art som Figur 1. En skir skog av sanddrabor Draba nemorosa sträckte sig i vår som ett moln över den ringlande, branta stigen. Fruktsättningen var mycket riklig.
48 Nära ögat för sanddraban kräver blottad jord för att kunna överleva. Arten är känd från ett rätt stort antal svenska lokaler, huvudsakligen från Dalarna till Ångermanland, men dess numerär har minskat, och de aktuella lokalerna blivit allt färre. Därför klassas den i rödlistan (Gärdenfors 2005) som starkt hotad (EN). Älvbrinken Slänten vid Backens kyrka var tidigare helt öppen, men är numera nästan helt igenvuxen förutom i den västligaste delen, fast där har man planterat några sällsynt fula bergtallar Pinus mugo. Mellan bergtallarna och en bård häggar Prunus padus mot den intilliggande ravinen finns en några meter bred öppning med en stig kring vilken vegetationen ej slutit sig, och det är där nästan alla sanddrabor växer idag (Figur 2). Några få exemplar brukar också ses strax nedanför vägen (cykelbanan) som löper under huvudlokalen. Passagen där stigen går är den naturliga nedfarten när man nått slutet av kyrkogården, och stigen har bildats av fotgängare som här hasar ned för att gena till cykelvägen nedanför. Det återkommande trampet har alltså hjälpt en hotad art lyckats hålla sig kvar. När jag leder exkursioner dit är det alltid roligt att se deltagarnas min när jag beordrar dem att trampa riktigt ordentligt eftersom där växer en hotad växt! Kring stigen finns andra ovanliga trampgynnade växter, som vårförgätmigej Myosotis stricta och, tills helt nyligen, sandnarv Arenaria serpyllifolia, men den senare verkar nu vara helt borta. Av andra korsblommor syns penningört Thlaspi arvense och grustrav Arabidopsis suecica. I slänten eller på kyrkogårdsmuren fanns förr även råttsvans Myosurus minimus och vårveronika Veronica verna, men de har ej setts på minst 50 år. Antalet sanddrabor i älvslänten varierar starkt mellan åren. Detta är naturligt för en ettårig växt, eftersom det varje år råder skiftande förhållanden vid frösättning och groning. Vissa år ses endast några hundra exemplar, men goda år finns där tusentals. I år, 2007, hade sanddraban ett särdeles gott år; Jonas Grahn uppskattar att där fanns ca 4000 ex. När så många sanddrabor konkurrerar på en liten yta blir de flesta av dem små och taniga, så paradoxalt nog blir frösättningen kanske bättre de år det inte är så trångt i backen. Även vårförgätmigejen hade ett gott år 2007. Om något händer Jag har aldrig varit direkt orolig för att sanddraban plötsligt skulle dö ut på platsen. Min oro har snarare bestått i att om en olycka skulle inträffa, t ex att man skulle få för sig att bygga en trappa, eller kanske sätta upp ett stängsel som förhindrar att man genar just där (man vet aldrig...), så vore det bra om sanddraban fanns på flera lokaler, eller i alla fall om beståndet hade en större utsträckning. En tanke har därför varit att man kanske skulle kunna få markägaren (kyrkan) att gå med på att röja en del av den igenvuxna slänten, eller åtminstone ta bort bergtallarna så att trampområdet breddas. Eftersom jag trodde att sanddraban blivit bortglömd av de flesta, blev jag postivt överraskad när jag 5 april fick ett mejl från Thomas Olofsson, landskapsarkitekt vid Tyréns (en konsultfirma inom samhällsbyggnadssektorn). Frågan gällde drag-
Stefan Ericsson 49 ningen av en ledning för kylvatten till Volvo på andra sidan älven. Ledningen skulle följa cykelvägen, och nu ville man försökra sig om att detta ej skulle skada sanddraborna. En plankarta bifogades i form av en pdf-fil. Jag kastade ett öga på kartan, och konstaterade att ledningen skulle gå i själva vägen och därför knappast hota draborna. Thomas Olofsson tackade för hjälpen och jag trodde att saken var utagerad. Larmet går! Jag blev därför rätt skärrad när Jonas Grahn (vid länsstyrelsen, även floraväktaransvarig i VBF) meddelade att han 11 maj sett att drabalokalen skadats. Den nedersta delen, ca 1/3 av lokalen, hade schaktats bort. Strax därefter kontakatades jag även av Doris Grellman på kommunen i samma ärende. Det bestämdes att det skulle göras en besiktning av området så att eventuella åtgärder kunde diskuteras. Den 21 maj träffades därför jag själv, Jonas Grahn, Thomas Olofsson, Tommy Hedlund från Volvo, och Peter Andersson från NCC (vilka utförde grävarbetet) nedanför sanddrabans slänt. Tyvärr kunde inte någon representant från kommunen närvara. Det befanns att orsaken till att det schaktade området blivit så brett var att ledningen låg så djupt (tror det var närmare 3 m) att det ej gick att undvika att nederdelen av den branta slänten berördes. Figur 2. Slänten vid Backen sedd underifrån den 9 juni 2007. I förgrunden cykelvägen, till vänster häggbeståndet, till höger bergtallarna. På den bortgrävda, nedre delen av slänten har sanden lagts tillbaka. Sanddraban växer på det triangelformade området i mitten och vidare uppåt längs stigen mot kyrkogården ovanför.
50 Nära ögat för sanddraban Man hade ännu ej lagt tillbaka de borttagna massorna, de låg i en hög intill. Större delen av drababeståndet var kvar, just nu i sin allra rikaste blomning, med, enligt min bedömning, det största antalet exemplar jag sett på minst 15 år. Vad gör man? Det bestämdes att det bästa man kunde göra var att lägga tillbaka de bortschaktade massorna och försöka återskapa slänten med samma lutning som tidigare. Tanken är att draborna ska kunna fröa av sig på den blottade sanden, och att de på sikt, när marken blivit något mer stabil, kan utvidga sin förekomst nedåt. Det finns dock ett problem: det översta markskiktet där draborna växer består av några cm mycket fin, moig sand sammanhållen av tunna växtrötter, medan det nu ditlagda materialet blivit blandat, och därför till större delen består av den betydligt grövre sand som tidigare legat djupare. Risken är att detta material är alltför instabilt, så att vegetationen kommer att få mycket svårt att etablera sig. Vi tror dock att finare material med tiden kommer att rasa utför slänten och utgöra ett ytskikt, och att växterna sedan långsamt kommer att vandra ned uppifrån. För att göra det något lättare för växterna att etablera sig kommer man också att strö ut ca 2 3 cm steril. ogödslad torv, och därefter mylla det översta markskiktet (ca 5 cm) med kratta. Detta för att någorlunda efterlikna den filt av tunna rötter som Figur 3. Sanddrabans bladrosett är mycket liten, men de nätta, elliptiska skidorna är till en början gröna och fungerar då också som blad. I fruktstadiet sträcker växten sig betydligt.
Stefan Ericsson 51 tidigare höll samman marken. Dessutom, och nästan viktigast, bestämdes att det inte skulle sås gräsfrö på det schaktade området, något man annars tagit för vana att göra. Detta tryckte jag och Jonas mycket starkt på. Sådant gräsfrö innehåller nämligen konkurrenskraftiga gräs och dessutom oftast rikligt med ogräsfrö, t ex mållor Chenopodium, groblad Plantago major och baldersbrå Tripleurospermum, som, om de får fotfäste, lätt kan spridas även uppåt och konkurrera ut de konkurrenssvaga draborna. Efter denna incident, känns det nu också angeläget att ta kontakt med kyrkan, så att ett avsnitt av slänten kan skötas till sanddrabans fördel. Till att börja med vill vi få bort bergtallarna, senare kunde man tänka sig att röja och markbereda några mindre ytor något längre österut (försiktigt, för att ej skada ytskiktet), och så in sanddraba även där. Som ett test sådde jag i början på juni sanddrabafrön på några bara jordfläckar nedanför bergtallarna, dvs ett tiotal meter från drabornas nuvarande växtplats. Resultatet får vi utvärdera nästa vår. Och så en efterlysning Slutligen skulle jag vilja passa på att efterlysa sanddraban. Det vore ju roligt om någon känner till fler lokaler. Senast den sågs på en annan lokal i Västerbotten var på 1980-talet, då den fanns på en mindre yta inom f d Umedalens mentalsjukhus, dvs bara inom en km från slänten där den nu växer. Lokalens närmare läge är dock inte känt. Den ovan nämnda lokalen nära Skellefteå ligger en bit söder om staden, på sydsidan av Forsbergsberget i Kroksjön, där Gösta R. Cedergren fann den den 26 juni 1942 (Cedergren 1953; belägg i Herbarium UME och på Naturhistoriska riksmuseet). Sanddraban eftersöktes här 1983 utan att den återfanns, men besöket kan ha skett för sent på säsongen (se Hellqvist 1990). Citerad litteratur Cedergren, G. 1953: Vegetation, flora och fauna. Sid. 136 185 i Fahlgren, K.(red), Skellefte sockens historia. I. Uppsala. Gärdenfors, U. (red) 2005: Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hellqvist, S. 1990: Släktet Draba i Västerbottens län. Natur i Norr 9: 71 86. Jonsell, B. 1992: Draba nemorosa. Sid. 287 288 i Aronsson, M. (red) 1999, Rödlistade växter i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Författarens adress: stefan.ericsson@emg.umu.se Herbarium UME Ekologi, miljö och geovetenskap Umeå Universitet, 901 87 Umeå