Alaskan malamute Funderingar kring rasens tillblivelse och tidiga historia av Louis Liljedahl Det faktum att vi idag inte vet hur den ursprungliga eskimåhunden såg ut, gör rasens tillblivelse och tidiga öden till en ganska spännande historia. I många romantiserande rasböcker om malamuten står att våra hundar härstammar Alaska, vilket är en sanning med stor modifikation. Faktum är att det mesta ursprungsblodet inte kommer från Alaska utan från Kanada. Storleken brukar man också skryta med, men troligtvis liknar dagens siberian husky mer en ursprunglig polarhund från Alaska än vad vår alaskan malamute gör. Här följer min bild av hur det kan ha blivit så. Begynnelsen För naturfolks hundar finns inga rasbeskrivningar eller regler för hur djuren skall se ut. De har helt enkelt utformats av varje användningsområdes speciella krav på duglighet och överlevnad. Över tid har människornas förändrade levnadsvillkor också tvingat deras hundar att anpassas till det nya, med såväl kroppsliga som beteendeförändringar som följd. Det har således inte funnits bara en ursprungstyp utan flera, beroende på hur långt tillbaka i tiden vi går samt var i polartrakterna vi menar. Arktisområdet är enormt vidsträckt och har erbjudet människan en mängd olika miljöer med motsvarande sätt att överleva på, och de varierande användningsområdena formade naturligtvis även den lokala hundtypen. Dagens alaskan malamute härstammar dels från hundar som kom från Alaska men framför allt från hela norra Kanada, från Yukonterritoriet i väst till Labrador längst i öst. Det är ingen enkel uppgift att från den variationsrika hundstammen i norr renodla en hundtyp till att bli erkänd som modern ras. Detta enorma arbete blev dock genomfört i början av förra seklet och vi har i princip endast två personer att tacka för detta, nämligen paret Eva och Milton Seeley från USA. Eva Seeley Eva Seeley bodde 1923 i Massachusetts och var ansvarig för en vinterkarneval i sin stad då hon läste om veteranen Arthur Walden. Han hade kört hundsläde i Alaska och nyligen återvänt till civilisationen och då tagit med sig en del hundar hem. Denne Walden hade gjort succé med en uppvisningskörning i en vinterkarneval några år tidigare, och då tänkte Eva Seeley att ett spann äkta slädhundar skulle göra susen i den egna stadens karneval. Hon kontaktade följaktligen Walden, som nappade på idén att komma till Worchester och åter visa upp sina slädhundar för allmänheten. På detta sätt fick Eva Seeley sin första slädtur med Walden som förare och hans berömda ledarhund Chinook i täten. Nu hade Eva Seeley smakat på hundkörning och var fast för livet! Hon och hennes fästman besökte kort därefter Waldens kennel och fick där åka på fler turer med hundspann. Hundarna som han 1
just den hund som han ansåg vara ursprungstyp för Alaskas västkust. Hunden, som troligtvis var född 1922 i staden Nome i Alaska, gjorde stor intryck på Eva Seeley. Hon trodde att eskimåhunden var en elak och hårdför typ som slogs och var besvärlig att hantera. Hunden, som hon nu fick se, stod istället snällt och lite skyggt och bara tittade på henne. Den saknade dessutom namn, så Eva Seeley fick äran att namnge honom. Hon gav honom då tvärt-om-namnet Rowdy, som ju betyder bråkmakare, slagskämpe och råskinn. Denne Rowdy fick Eva Seeley som gåva och han skulle sedan i många år bli den mest trogna vän hon någonsin kunde tänka sig. Planen tar form Eva Seely med Gripp of Yukon, 1932 hade uppvisningskört var dock inga riktiga eskimåhundar utan en stor blandtyp med hängöron och kort päls och såg ungefär ut som en hovawart. Walden hade emellertid riktiga eskimåhundar också i sin kennel, vilka skulle användas till en antarktisexpedition som amerikanska flottan planerade. Som hjälp att skaffa hundar från norr hade Walden en annan alaskaveteran, Scotty Allen, som oroade sig för att det snart inte fanns några rena eskimåhundar kvar i Alaska, eftersom de blivit uppblande med stora, tunga hundar från södern. Vid ett av paret Seeleys besök hos Waldens kennel visade Allen upp Rowdy längst till vänster Paret Seeley fick idén att skapa en egen inhemsk amerikansk ras, malamuten från Alaska. De fick som gåva av Walden också sin första tik, Bessie, som dock kom från Labrador på Kanadas östkust. En annan hundkörarveteran var norrmannen Leonhard Seppala. Han hade också tagit hundar med sig hem, men de flesta av dessa tillhörde en mindre hundtyp från Sibirien. En av hans hundar var dock en hane av en större sort, Yukon Jad från Yukon-territoriet i Kanada. Honom köpte paret Seeley till sin tik, som med denne fick fyra hanvalpar, Gripp, Tugg, Kearsage och Finn. Gripp of Yukon blev den första malamuten som blev champion. Som alla förstår fanns ju inga papper på dessa Rowdy of Nome 2
föräldrahundar och problemet var att få deras avkomma registrerade i den amerikanska kennelklubben. Det fanns hårda, strikta regler för hur man skulle gå till väga för att få en ny ras erkänd, och sådant var utgångsläget för Eva och Milton Seeleys avelsarbete på tidigt 20-tal. Hur en ras blev till Paret Seeley, som i början endast ägde Rowdy, Bessie och Jad, var tvungna att skaffa fler hundar för sitt projekt. Eva Seeley kallade sin Rowdy för Labrador husky, trots att Allen köpt honom i Alaska, medan Bessie kallades för Canadian eskimo dog. Således kom bara en av Seeleys ursprungshundar från Alaska, medan de andra införskaffades från olika delar av Kanada. Kravet var att de skulle likna de hundar som Walden och Allen sett i området vid Kotzebuesundet i Alaska. Att lägga märke till är att Eva Seeley ansåg att Rowdy vara en stor hund. Han vägde 36 kilo och blev förresten den första registrerade malamuten. Tiken Bessie ansåg Eva Seeley vara liten, då hon endast vägde 24 kilo, men hon hade malamutetypens kroppskonstitution. Finn of Yukon och Kearsarge of Yukon. Lägg märke till Finns sibieran hyskyhuvud och Kearsarges grönlandshundhuvud I paret Seeleys kennel avlade man på ytterligare två hundsorter, den mindre slädhunden från Sibirien samt samojedhunden. Sibirienhunden var inte heller erkänd som ras och man ville skapa en standard för den också och få den godkänd. Man jämförde de olika hundtyperna med varandra och beslöt vilka egenskaper som skulle renodlas och som respektive ras skulle uppvisa. Således skulle malamuten vara en kraftigare och lite större hund än huskyn och samojedhunden. Den förra fick inte ha blå ögon och skulle vara muskulös medan huskyn fick ha vilken ögonfärg som helst och skulle ha en smäckrare kropp. Man tittade även på den kanadensiska eskimåhunden (som man köpt in ett större antal av för antarktisexpeditionerna, som behandlas längre ner), som ofta uppvisade en s.k. snap tail, d.v.s. svansen hårt ringlad liggande an mot ryggen. Denna svanstyp ville man inte ha hos vare sig malamuten eller huskyn, vilka skulle bära svansen som en plym med gott om ljus mellan nedhängande svanstipp och rygg. Man gjorde sina parningskombinationer och selekterade ut de hundar som såg ut som man önskade att malamuten res- Yukon Jad 3
pektive siberian huskyn skulle se ut. Malamuten skulle i princip likna förebilden Rowdy. Efter sju års hårt selektionsavelsarbete kände paret Seeley sig redo för att få sina hundar bedömda. Vid den här tiden (1920-talet) hade de allra flesta hundar okänt ursprung men endast de som ansågs renrasiga fick användas vidare. Om avkomman avvek för mycket från den föreslagna standarden sorterades de och föräldradjuren ut från vidare användning i avel. När det slutliga erkännandet av rasen kom efter ca. 15 års selektionsavel, fanns dock fortfarande många hundar med okänd härkomst kvar. Dessa fick ställas ut i en speciell klass övriga hundar och kennelklubben gav dispens till registrering om hunden kunde få ihop ett visst antal championpoäng (enligt det amerikanska systemet för championat). Efterhand skärptes kraven så att om en hund med okänd härkomst skulle kunna registreras, var den tvungen att bli champion först. När ett tillräckligt antal hundar hade registrerats på detta sätt, kunde de bli registrerade på riktigt. Båda Seeleys raser blev erkända 1935 och därmed stängdes avelsboken för respektive ras. Antarktisexpeditionerna I USA förbereddes flera expeditioner för utforskning av Antarktis och bland mycket annat behövdes slädhundar som transportmedel. Walden blev utsedd att anskaffa dessa, och det var i denna veva som paret Seeley blev partners i Waldens kennel Chinook. Tillsammans med Walden tog man fram hundmaterial, dels genom nyanskaffning och dels genom egen avel. Parallellt med detta projekt arbetade paret Seeley med sitt egentliga intresse, att få fram hundar som kunde bli erkända som renrasiga som de två raserna alaskan malamute och siberian husky. Till den första antarktisexpeditionen (Byrd I 1928-30) skickades 100 hundar, de flesta importerade eskimåhundar från det arktiska Kanada och så kennel Chinooks egna produkter av sibieran husky, alaskan malamute och samojedhundar. De korsade även malamute och siberian husky och använde också deras avkomma till expeditionerna. Sedan gjordes den andra expeditionen (Byrd II, 1933-35) och slutligen den sista turen till Antarktis (1939-41). På denna sista expedition blev man tvungen att lämna hundarna och man band fast dem tillsammans med tidsinställda bomber och åkte därifrån. Nya hundtyper med i leken Antarktisexpeditionerna förde det goda med sig att Eva Seeley i begynnelseskedet kom i kontakt med enorma mängder polarhundar. Det negativa med dem var att den befintliga malamutepopulationen decimerades så till den milda grad, att det efteråt endast fanns en handfull individer kvar av de registerade malamuterna. Därför blev man tvungen att släppa in nya hundar i avelsboken, som öppnades på nytt 1947. De flesta nytillskott var dock inte alltid likadana som den ursprungliga sort som Seeley hade grundat standarden på, den s.k. Kotzebuelinjen (den första blodslinjen), utan tillhörde ofta betydligt större och resligare hundtyper. M Loot, den andra blodslinjen Eva Seely med Admiral Byrd Den 16 augusti 1886 fann man fann guld i Klondike i den kanadensiska provinsen Yukon Territory som gränsar till Alaska. Det var startskottet till en massa lycksökare att söka sig till områdena i norr. Vad man bland annat behövde var ett pålitligt transportmedel och ett överlägset sådant var hundspannet. Eftersom praktiskt taget varje guldgrävare behövde ett hundspann, blev det snabbt ont om draghundar och ett hundspann var snart värt sin vikt i guld. Problemet löstes 4
genom att man helt enkelt tog in hundar från de lägre staterna. Man blev emellertid tvungen att blanda in eskimåhundblod i sina medhavda hundar, eftersom de förra hade en för nordlandet lämplig päls, i motsats till de senare. Blandningshunden blev kanske lite mindre än den importerade men större än eskimåhunden. Ju större draghund, desto mer kunde den dra, var filosofin. En av hundhandlarna som försåg Alaska med hundar var George Voelker i Ishpeming i Michigan. Han köpte upp alla storväxta hundar han kunde uppbringa, framför allt mastiffer och newfoundländare, och skickade dem till Seattle och Vancouver för vidare transport till Alaskas och Kanadas guldgrävardistrikt. Sonen Paul hjälpte till i hundkommersen och kom så småningom själv till Alaska, där han såg slädhundarna i arbete. När han på 1930-talet återvände hem, fortsatte han faderns kennel, som hette M Loot. Paul Volkers ursprungsmaterial till vad som skulle bli den s.k. M Loot-typen hade mycket varierande genetisk bakgrund. En del hundar kom från guldgrävarnas Alaska, en del från armén i Montana och andra var av s.k. Mackenzie River Husky-typ från Kanada. Denna hundtyp var en blandning mellan den mindre lokala indianhunden och mastifftyper. Ytterligare andra av hans hundar var kanadensiska eskimåhundar. Paul Volker var oerhört produktiv och sålde ett mycket stort antal hundar över hela USA. Han registrerade aldrig själv någon av sina hundar, Paul Voelker med sina storväxta hundar. och efterhand som hans hundtyp blev mer och mer populär, drog han sig tillbaka från hundvärlden och, som han kallade det, hundhysterin. Han gick till och med så långt att han ändrade sitt namn till Don Pablo för att slippa offentligheten! Med tanke på det ursprungsmaterial Paul Volker använde i sin avel så är det inte så underligt, att den hundtyp som han tog fram var betydligt större än den första blodslinjen, den s.k. Kotzebuetypen, som Eva Seeley fick erkänd som ras. Den tredje eller Hinman/Irwin-linjen Förutom Kotzebue- och M Loot-hundar fanns även de som kallas Den tredje linjen och som egentligen bara bestod av några få individer. Dave Irwin hade gjort en strapatsrik resa med sina slädhundar i Alaska som han senare skrev en bok om. En vän till Irwin, Dick Hinman, köpte några av dessa hundar av honom. Hinmans egna hundar kombinerades med Irwins och korsningen, som sades tillhöra Hinman/Irwin-linjen, kom att utgöra ett allvarligt hot mot de väletablerade Kotzebuehundarna i utställningsringarna. Syntesen Den som stod för föreningen av blodslinjerna var en viss marinofficer, som under andra världskriget kom till Labrador där han såg sin första polarhund. Han blev därefter fast för polarhundar resten av livet. Mannen var Robert Zoller, som efter kriget kom i kontakt med både M Lootoch Kotzebue-hundar och han gillade dem båda var och en på sitt sätt. Kotzebue ansåg han vara mer enhetliga i storlek och typ och ha förnämliga huvuden, bakdelar och rörelser, fint temperament men de var för små i hans tycke. M Loot ansåg han ha dålig front, raka benvinklar med styltig gång samt dåligt temperament men vara utmärkta i storlek. Zoller tänkte nu försöka förena de goda egenskaperna hos de båda linjerna. Han tog då även med i mixen en avkomma till Irwins Gemo, den bästa malamuten som han dittills hade sett. Zollers kennel hette Husky- Pak, och här fick man fram malamuter som dominerade utställningarna under mer än ett decennium i femtiotalets Amerika. Nu hade en 5
ny typ av stora och mäktiga malamuter gjort en succéartad entré på scenen och meningsskiljaktigheternas vindar bröt snart ut i full storm. Raskrig och fredskompromiss om rasbeskrivningen Som vi såg innan så blev man tvungen att öppna malamutens stambok på nytt 1947. De som förespråkade Eva Seeleys linje, de mindre Kotzebue-hundarna, blev såklart inte glada, medan ägare till M Loot-hundar blev desto muntrare. Det bittra raskriget hade startat. De stora M Loot-hundarna, som Zoller ansåg vara de bästa malamuterna, blev nedvärderade av Eva Seeley och anhängare av Kotzebue-linjen. Det gick till och med så långt att Eva Seeley anmälde Zoller till amerikanska kennelklubben för att falskeligen ha påstått att hans hundar var malamuter, medan de i själva verket var icke-rashundar, allt enligt Seeley. Zoller blev rentvådd men innan denna rättegång ägde rum hade kampen om standarden rasat. Eva Seeley godkände således inte de stora M Loot-hundarna eller Zollers blandning som gav minst lika stora hundar. Men de senare hade vunnit mycket över Kotzebue-hundarna i utställningsringarna och majoriteten av medlemmarna i den amerikanska malamuteklubben tryckte på för en förändring i rasstandarden av den enkla anledningen att även deras storväxta telningar kunde hamna inom ramen för standarden. Den viktigaste frågan handlade således om storleken. Det tog mer än två år för en kommitté att arbeta fram och förse malamuteklubben med ett förslag till ny standard. Då det gäller storleken blev det hela en kompromiss. I 1935 års standard anger man en godkänd storleksvariation inom rasen för hanar på 55,9 63,5 cm och för tikar 50,8 58,4 cm över manken. Vikterna anges också som godkänd variation inom ramarna 29,5 38,6 kg för hanar respektive 22,7 31,8 kg för tikar. Istället för ett godkänt intervall, angavs i den nya standarden från 1960 istället en önskad storlek på 63,5 cm och 38,6 kg för hanar respektive 58,4 cm och 34 kg för tikar. I den senare standarden, som gäller än idag, gör man ett tillägg angående storleken: Men bedömningen av storleken skall inte väga över bedömningen av typ, proportioner och funktion hos till exempel skuldror, bröst, ben, tassar och rörelser. När hundar anses vara lika i typ, proportioner och funktion skall den hund som ligger närmast den önskade lastdragstorleken föredragas. Nu blev det fritt fram även för den storväxta typen av malamuter i utställningsringen. Inga rena eskimåhundar kvar i Alaska Ch. Apache Chief of Husky-Pak med sin uppfödare och ägare Robert Zoller, 1953. Alaskaveteranerna Arthur Walden och Scotty Allen klagade på sin tid på att det knappt fanns några rena eskimåhundar kvar i Alaska på grund av uppblandningen med stora hundar från södern. Detta var ju inte så underligt med tanke på att när guldsökandet i norr började, finkammades hela Alaska och nordvästra Kanada efter allt som kunde dra en släde. Man tog med sig eller köpte upp från de lägre staterna newfoundlandshund, gordonsetter, engelsk setter, långhårig och korthårig sankt bernhardshund, spanielhundar, collie samt 6
fågelhundar av alla de slag. Ja samtliga tillgängliga raser som kunde tänkas dra en släde användes. Slädhundarna i norr blev så uppblandade att det sades vara omöjligt till och med för experterna att se på en hund vad slags blod den innehöll. Som illustration till detta kan nämnas att kapten Alan Innes-Charles, som hade huvudansvaret för Byrds antarktisexpeditioner säger, att trots att alla expeditionernas hundar var huskies (allmän benämning på eskimåhunden), så fanns det inte en enda äkta husky av den enkla anledningen att ingen sådan hund existerade. Man var inte heller ute efter renrasiga djur utan behövde hundar som kunde dra en släde under hårda, antarktiska villkor. Raspionjärernas bidrag Bilden är från 1932. Men vilken ras är det? Vad händer när man blandar en polarhund och en hund av annan ras? Tre egenskaper är viktiga för den första mixgenerationen som var ämnad att dra tunga lass med guldgrävarutrustning, nämligen pälskvalitet för mycket stränga vinterförhållanden (som antingen är genetiskt dominant eller en överlevnadsegenskap), dragvilja samt ordentlig storlek i nämnd ordning. Betänk sedan att det endast gått drygt 40 generationer efter guldrushen då paret Seeley började sitt avelsarbete i slutet av 1920-talet. Seeley selekterade hårt och sparade endast de individer som hade rätt kroppsstorlek, kroppssammansättning, benstomme, pälskvalitet, pälsfärg, ögonfärg, svanshållning etc. Parallellt med detta utseendeprojekt arbetade de med militärens antarktisexpeditioner. Här behövde man, som vi tidigare läst, arbetshundar och till dessa bidrog Seeleys både med rena alaskan malamute och rena siberian husky, rena eskimåhundar samt samojedhundar. Dessutom blandade man siberian husky och alaskan malamute och fick fram en draghund som var bättre än föräldradjuren! Allt enligt Seeley själv. Paul Volker och hans far skickade ju stora hundar under åtskilliga år till Alaska, och även hemkommen på trettiotalet producerade Paul Voelker stora malamuter på sin kennel M Loot. Som vi läste innan, hade Paul Volkers ursprungsmaterial till vad som skulle bli den s.k. M Loot-typen mycket varierande bakgrund. De hundar som han tog fram var, som alla då kan förstå, mycket skiftande i utseende och storlek. De hade dock en sak gemensamt, de såg ut som eskimåhundar, d.v.s. hade upprättstående öron, ringlad svans samt mer eller mindre polarhundspäls. Eftersom han inte registrerade sina hundar och det mig veterligt inte finns någon dokumentation över hans avelsverksamhet, så är den svår att utvärdera. Han bör dock ha strävat efter att få fram likformiga hundar. Han körde med dem när han var i Alaska och tränade dem också vid sin kennel i Michigan, men ställde som sagt aldrig ut någon av sina egenhändigt producerade eller importerade hundar. Robert Zoller och kennel Husky-Pak däremot, sysslade enbart med avel för utställning. Han körde aldrig själv, enligt en intervju från 1998. Han använde sig framför allt av M Loot-hundar med inblandning av hinman/irwin-hundar samt Kotzebue-hundar. Husky-Paks hundar var oerhört tilltalande i skönhet och utstrålning och var ordentligt stora. Zoller, som var ordförande i den amerikanska malamuteklubben, hade troligen stor del i att standarden blev ändrad till sin fördel, så att man i den nya godkände hundar 7
som var större än den tidigare standardens maximummått (63,5 cm för hane). Samtliga hans hundar var ju en bra bit över detta mått, som i den nya standarden beskrevs som idealmått för en tungt arbetande slädhund, d.v.s. man hade inte längre någon övre gräns för storleken (jämför siberian husky som har maximumgräns)! När började uppblandningen av eskimåhunden i Alaska? Som erkänd ras betraktad är alaskan malamute ju inte så värst gammal, drygt sjuttio år bara. Eftersom det bara finns några få kända skelettrester och i övrigt ingen annan tillförlitlig dokumentation i form av bilder eller noggrann textbeskrivning av tidiga hundar från arktisområdet, är det inte alldeles enkelt att utvärdera hur tidiga eskimåhundar verkligen såg ut. Mankhöjden på skelettmaterialet är i varje fall ca. 50 cm. De fakta som vi har för handen är att européer från 1500-talet och framåt har besökt de nordliga regionerna av vårt klot, och därmed var det inte bara möjligt utan högst troligt att det redan så tidigt kom in andra hundtyper i de befintliga lokala hundbestånden. I Alaska kan vi klart konstatera att denna inblandning var betydande, åtminstone från och med guldruschens inledningsskede på 1880-talet, men den började troligtvis flera hundra år tidigare. Tilläggas kan att eskimåerna i Alaska hade goda handelsförbindelser både med sina eskimågrannar i Sibirien och med atabaskaidianerna i öster, som i sin tur hade goda handelsförbindelser med europerna i Nordamerika. Det gamla arvet Idag ser vi ofta hur mungiporna hänger ner på stora exemplar av malamuten. Denna egenskap härrör just från stora hundraser med dreglande munnar (exempelvis sankt bernhardshund och newfoundlandshund). Vi ser också då och då en hund med ett hängöra, vilket också är en genetiskt kvarleva från inblandning av icke-eskimåhundar. Det kanske allra vanligaste arvet från andra raser är för polarhundar otypisk päls, d.v.s. lång och mjuk och ibland saknande tillräcklig underull. En del av dagens malamuter har också kraftigt hoptryckt skalle med ett alltför markerat stop som resultat, vilket vi också kan identifiera som de stora mastiffliknande hundarnas visitkort. Inte sällan ser man bland dagens malamuter även runda, utstående ögon, en egenskap som tillsammans med otillräckligt tillslutande läppar inte heller skulle fungera i 50 graders kyla. I Unalaklee i Alaska anlades en handelskoloni redan år 1640 och 1741 kom den kände upptäcktsresanden Vitus Bering dit. Den första egentliga europeiska kolonin i Alaska grundades 1784. Om vi ser på vad som kom från öst så bildades Hudson bay-kompaniet 1670 i Kanada och under de kommande århundradena importerade man tusentals och åter tusentals hundar till de arktiska och subarktiska områdena i Nordamerika. De behövdes som transportmedel och det var helt nödvändigt att man blandade in eskimåhundblod i dem, annars hade de helt enkelt inte klarat kylan och det strapatsrika livet som slädhund där. Registrerad alaskan malamute av gigantiskt format. Notera hängande lösa läppar, alltför markerat stop samt en päls som ej lämpar sig för ett aktiskt klimat. 8
Störst och vackrast Amerikanarnas devis störst och starkast bäst och vackrast har tyvärr med all sannolikhet påverkat deras föreställning av hur en ursprunglig eskimåhund från Alaska såg ut. Paret Seeleys avelsmål var en typ som såg ut som hundarna vid Kotzebuesundet vid sekleskiftet, och deras arbete var helt avhängigt av de gamla alaskaveteranerna Waldens och Allens idé om hur ursprungshunden från det området såg ut. Hela projektets trovärdighet således bygger på denna enda punkt, om Waldens och Allens uppfattning var riktig eller ej. Walden själv gillade ju stora draghundar (hans ras chinook finns ännu idag och är registrerad i amerikanska kennelklubben). Tyvärr går det inte att få ett enkelt svar på frågan hur eskimåhunden såg ut vid Norton sund vid tiden för guldruschen. Ännu svårare är det att få fram ett svar på frågan hur eskimåhunden såg ut innan uppblandningen över huvud taget började. Själv anser jag det mest sannolikt att inblandning av stora hundar skedde långt innan guldruschen startade, speciellt med tanke på att Hudson Bay-kompaniets verksamhet helt byggde på hundspann för transport vintertid. Troligtvis hade de eskimåhundar som Walden och Allen såg, och ansåg vara ursprungliga i utseende, redan annat hundblod i sig och var därför större än siberian husky, som sannolikt är mer lik en ursprungshund från norr än vad malamuten är, eftersom Sibirien inte möttes av civilisationen och dess hundar förrän väldigt sent. Fakta som stöder denna tes är att ursprungshundar världen över sällan väger mer än 10-15 kg. Att de storväxta hundar som kom in i malamuterasen efter andra världskriget är ljusår från en ursprunglig eskimåhund råder det ingen tvekan om. Eva Seeleys Rowdy, däremot, som ju den första rasbeskrivningen bygger på, ansågs av henne vara en stor hund och han höll sig ju också vid den övre gränsen inom tillåten storlek i den utsprungliga rasstandarden (Rowdy vägde 36 kg). Hennes Gripp of Yukon mätte endast blygsamma 52,5 cm över manken. Var ser man registrerade malamutehanar idag som är 52,5 cm över manken och väger 29 kg eller malamutetikar som är 50 cm och väger 22 kg, som kunde inkluderas i den ursprungliga standarden? Några av Leonhard Seppalas sibiriska hundar från 1916. Seppala sitter längst till höger på bilden. 9
Att man över huvudtaget ändrar en rasbeskrivning för att den bättre skall passa in på ett material, som egentligen inte har med rasens ursprungshundar att göra, kanske är något att fundera över och försöka finna någon logik i. Vi har, som jag skrev inledningsvis, ingen säker kunskap om hur den ursprungliga eskimåhunden såg ut mer än några skelettrester, om vi med det menar eskimåernas hund för 700 år sedan. Jag är helt övertygad om att dagens rasbeskrivning av alaskan malamute inte ger den helt rätta bilden av alaskaeskimåernas hund innan européerna dök upp på scenen. Den hunden var troligtvis betydligt mindre och med en vikt på 15-20 kg, ungefär som dagens siberian husky. Samma resonemang må gälla för grönlandhund och kanada-eskimåernas hund, om än inte i samma grad som alaskan malamute. Nya forskningsresultat En färsk undersökning (2012) ger vid handen att den kanadensiske eskimåhunden och grönlandshunden är de mest ursprungliga eskimåhundarna, d.v.s. med minst inblandning av blod från europeiska hundar. Allra minst inblandning har de östgrönländska hundarna. Alaskan malamute däremot, har få gener från den ursprungliga eskimåhundstammen men desto mer av europeiska hundars blod i sig. Detta stämmer bra överrens om vad vi vet om hur Seeleys gick till väga när de tog fram sitt utgångsmaterial. Källor Demidoff & Jennings, 1978: The complete Siberian Husky. Riddle & Seeley, 1977: The complete Alaskan Malamute. The Malamute Quarterly: Spring 1987, Fall 1987, Fall 1989, Winter 1993-94. The Alaskan Malamute Annual: 1981, 1982, 1988, 1989. Brown, et el. (in press): Ancient DNA evidence for genetic continuity in arctic dogs, Journal of Archaeological Science. 10