3.5.2012 MOTIVERING TILL OCH TILLÄMPNING AV FÖRESKRIFT 54 OM SÄKERSTÄLLANDE AV KOMMUNIKATIONSNÄT OCH KOMMUNIKATIONSTJÄNSTER MPS 54

3.5.2012 MOTIVERING TILL OCH TILLÄMPNING AV FÖRESKRIFT 54 OM SÄKERSTÄLLANDE AV KOMMUNIKATIONSNÄT OCH KOMMUNIKATIONSTJÄNSTER MPS 54

Kommunikationsverket MPS 54 1 (36) INNEHÅLL INNEHÅLL 1 1 LAGSTIFTNING... 2 1.1 FÖRESKRIFTENS LAGSTIFTNINGSGRUND... 2 1.2 ANDRA RELATERADE BESTÄMMELSER... 2 2 SYFTET MED FÖRESKRIFTEN OCH ÄNDRINGSHISTORIA... 3 2.1 SYFTET MED FÖRESKRIFTEN... 3 2.2 CENTRALA ÄNDRINGAR OCH ÄNDRINGSHISTORIA... 3 3 1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE... 6 3.1 ALLMÄNNA KOMMUNIKATIONSNÄT OCH -TJÄNSTER... 6 3.2 MYNDIGHETSNÄT... 7 3.3 BEGRÄNSNINGAR AV TILLÄMPNINGSOMRÅDET... 7 4 2 DEFINITIONER... 8 4.1 OLIKA TYPER AV KOMMUNIKATIONSTJÄNSTER... 8 4.2 DEFINITIONER SOM HÄNFÖR SIG TILL KOMMUNIKATIONSNÄTETS STRUKTUR... 11 5 KAPITEL 1 - VIKTIGHETSKLASSIFICERING... 13 5.1 ALLMÄN TILLÄMPNING AV KRITERIERNA FÖR VIKTIGHETSKLASSIFICERING... 13 5.2 KOMPONENTSPECIFIKA KRITERIER FÖR VIKTIGHETSKLASSIFICERING AV KOMMUNIKATIONSNÄT ELLER -TJÄNST... 14 5.3 KRITERIER FÖR DET GEOGRAFISKA VERKNINGSOMRÅDET... 14 5.4 TOLKNING AV ANVÄNDARANTALET SOM KRITERIUM FÖR VIKTIGHETSKLASSIFICERING... 15 5.5 TELEFONITJÄNST SOM ERBJUDS PÅ INTERNETFÖRBINDELSE... 17 5.6 DOKUMENTERING AV VIKTIGHETSKLASSIFICERING... 17 6 KAPITEL 2 - SÄKERSTÄLLANDE AV UTRUSTNING, RUTTER OCH KYLNING... 17 6.1 4 SÄKERSTÄLLANDE AV UTRUSTNING... 17 6.2 5 SÄKERSTÄLLANDE AV RUTTER... 20 6.3 6 SÄKERSTÄLLANDE AV KYLNING... 20 7 KAPITEL 3 - EFFEKTMATNING OCH SÄKERSTÄLLANDE AV EFFEKTMATNING... 21 7.1 7 SÄKERSTÄLLANDE AV EFFEKTMATNING... 21 7.2 8 PLANERING OCH ÖVERVAKNING AV EFFEKTMATNINGSSYSTEM... 25 7.3 9 RESERVEFFEKTKÄLLOR... 25 7.4 10 ACKUMULATORBATTERIER... 26 7.5 11 UPS-ANLÄGGNINGAR... 26 7.6 12 LIKRIKTARE... 27 7.7 13 RESERVKRAFTVERK... 27 7.8 14 EFFEKTMATNING I TELETERMINALUTRUSTNINGAR... 28 7.9 REKOMMENDATIONER OM EFFEKTMATNING OCH SÄKERSTÄLLANDE AV EFFEKTMATNINGEN... 28 8 KAPITEL 4 FYSISKT SKYDD... 29 8.1 15 SKYDD AV UTRUSTNINGSUTRYMMEN... 29 8.2 16 TRANSMISSIONSVÄGAR... 32 9 KAPITEL 5 - ÖVRIGA BESTÄMMELSER... 32 10 STANDARDER SOM HÄNFÖR SIG TILL FÖRESKRIFTENS ÄMNESOMRÅDE... 34 11 REFERENSLISTA... 35 12 FÖRTECKNING ÖVER BILAGOR... 36

Kommunikationsverket MPS 54 2 (36) 1 LAGSTIFTNING Detta kapitel avser att ge den som tillämpar föreskriften en helhetsbild av vilka lagar och förordningar föreskriften baserar sig på. I kapitlet räknas även upp övrig väsentlig lagstiftning som hänför sig till ämnesområdet. 1.1 Föreskriftens lagstiftningsgrund Kommunikationsverkets föreskrift baserar sig på 128 och 129 i kommunikationsmarknadslagen [1] och 19 i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation [2]. Kommunikationsmarknadslagen trädde i kraft den 25 juli 2003 och genom den har ram-, auktorisations- och tillträdesdirektivet samt direktivet om samhällsomfattande tjänster antagna av EG i februari 2002 delvis verkställts. Lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation trädde i kraft den 1 september 2004 och genom den har direktivet om dataskydd vid elektronisk kommunikation antaget av EG i juli 2002 delvis verkställts. EU har ändrat direktiven 2009 och de ändringar som direktiven kräver har satts i kraft den 25 maj 2011 genom en ändring av kommunikationsmarknadslagen 363/2011. 128 i kommunikationsmarknadslagen Kvalitetskraven för kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Föreskriften hänför sig till kraven under punkterna 1-4 och 11 i 128 i kommunikationsmarknadslagen enligt vilken allmänna kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt de kommunikationsnät och kommunikationstjänster som ansluts till dem ska planeras, byggas och underhållas så att: 1) telekommunikationen är av god teknisk standard; 2) nät och tjänster tål normala klimat-, mekaniska, elektromagnetiska och andra yttre störningar som kan förväntas; 3) de fungerar så tillförlitligt som möjligt även vid sådana undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen och vid störningssituationer under normala förhållanden; 4) användarnas eller andra personers dataskydd, informationssäkerhet eller andra rättigheter inte äventyras samt så att 11) tillgången till nödtjänster är tryggad på ett så tillförlitligt sätt som möjligt även vid störningar i nätet. 129 i kommunikationsmarknadslagen Föreskrifter om kommunikationsnät och kommunikationstjänster. I denna föreskrift preciseras de ovan nämnda tekniska kraven i 128 med stöd av följande punkter i 129 i lagen, enligt vilka Kommunikationsverkets föreskrifter kan gälla: 1) elektroniskt och fysiskt skydd av kommunikationsnät, 2) kommunikationsnätets konstruktion, 6) fysiskt skydd av utrustningsutrymme som hör till kommunikationsnätet, 10) säkerhet och störningsfrihet i kommunikationsnät, 17) teknisk dokumentering, 18) effektmatning, klassificering i viktighetsordning, säkrande och reservvägsarrangemang, 19) styrning och säkerställande av nödkommunikation och 20) standarder som ska iakttas. 19 i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation Skyldighet att handha dataskyddet. Enligt 19 1 mom. i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation ska teleföretag sörja för dataskyddet för sina tjänster. Enligt 2 mom. i paragrafen svarar teleföretaget för det dataskydd som enligt 1 mom. är avsett för abonnenter och användare även för en sådan tredje parts del som helt eller delvis genomför nättjänsten, kommunikationstjänsten eller mervärdestjänsten. Med stöd av 3 mom. i paragrafen kan Kommunikationsverket ge teleföretag närmare föreskrifter för dataskyddet i tjänster som beskrivs i 1 och 2 mom. i paragrafen. 1.2 Andra relaterade bestämmelser I detta kapitel beskrivs andra bestämmelser som Kommunikationsverket har utfärdat för ämnesområdet. Syftet med kapitlet är att ge den som tillämpar föreskriften bättre möjligheter att få en helhetsbild av de skyldigheter som gäller för kommunikationsnät och -tjänster.

Kommunikationsverket MPS 54 3 (36) Föreskrift 43 om elektroniskt skydd av kommunikationsnät [3]. Denna föreskrift gäller skyddet av allmänna kommunikationsnät och anslutna utrustningar och kommunikationsnät mot överspänning och överström som beror på klimatet eller orsakas av elektriska anordningar. Föreskrift 47 om informationssäkerhet hos teleföretag [4] tillämpas på teleföretagens verksamhet i anslutning till genomförande av allmänna kommunikationstjänster samt system, kommunikationsnät och -tjänster som teleföretagen använder för allmän televerksamhet. I denna föreskrift bestäms främst om hantering av frågor kring informationssäkerhet hos teleföretag. Föreskrift 57 om underhåll av kommunikationsnät och -tjänster samt om förfarande och information vid fel och störningar [5]. I kapitel 1 föreskrivs om allmänna skyldigheter för alla kommunikationsnät och -tjänster att förebygga, upptäcka och hantera fel och störningar genom nät- och tjänstehantering, hantering av ändringar medräknad. I 3 i föreskriften föreskrivs om att ett teleföretag ska följa upp och reagera ändamålsenligt på den i föreskriften fastställda övervakningen av effektmatning och förhållanden. Föreskrift 58 om kommunikationsnätens och -tjänsternas kvalitet samt om samhällsomfattande tjänster [6]. I föreskriften bestäms om teleföretags drift och underhåll av nät med tanke på tjänstens kvalitet och prestanda. Föreskrift 57 gäller grovt definierat undantagssituationer (fel, störningar och avbrott på grund av ändringar), medan föreskrift 58 gäller kontinuerlig funktionsnivå. Förteckningen motsvarar läget som rådde vid tidpunkten för publicering av detta dokument. Alla Kommunikationsverkets föreskrifter har publicerats på Kommunikationsverkets webbplats www.ficora.fi. 2 SYFTET MED FÖRESKRIFTEN OCH ÄNDRINGSHISTORIA Syftet med kapitlet är att informera användaren om föreskriftens mål och syften. I kapitlet behandlas också de mest betydande ändringarna till tidigare skyldigheter och rekommendationer. 2.1 Syftet med föreskriften Syftet med föreskriften är att säkerställa kommunikationsnätens och -tjänsternas funktionssäkerhet, dataskydd och informationssäkerhet under normala förhållanden, i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden. Av den här anledningen ålägger Kommunikationsverket teleföretagen minimiskyldigheter i föreskriften bland annat om säkerställande av effektmatning, fysiskt skydd av utrustningar som används vid genomförande av kommunikationsnät och -tjänster och säkerställande av utrustningar och förbindelser. Målet för föreskriften är att säkerställa funktionen av sådana kommunikationstjänster som konsumenterna använder i omfattande utsträckning (t.ex. mobiltelefonitjänst) också i fel- och störningssituationer. Det är svårt för konsumenter att bedöma kommunikationstjänsternas funktionssäkerhet och därför baserar sig marknadsföringen av kommunikationstjänsterna och köpbesluten i huvudsak på tjänsternas pris. Konsumenterna har emellertid rätt att förutsätta att de kommunikationstjänster som de köper är av god teknisk kvalitet. Eftersom konsumenterna inte har reella möjligheter att påverka funktionssäkerheten av eller dataskyddet eller informationssäkerheten hos de kommunikationstjänster de köper måste dessa regleras genom föreskrifter. Betydelsen av kommunikationstjänster är mycket viktig med tanke på hela samhället. Utöver samtal har även betydelsen av dataöverföring ökat i mobilnäten. Kraven på säkerställande av effektmatning i UMTS-nätet har höjts till samma nivå som i GSM-nätet. Mobiltjänsternas hållbarhet vid elavbrott har förbättrats i glesbebyggda områden genom att höja tiden som effektmatningen till basstationerna säkerställs från stödstationer utanför tätorten med 30 procent till 4 timmar. 2.2 Centrala ändringar och ändringshistoria Detta kapitel beskriver de ändringar som gjorts i den senaste versionen av föreskriften jämfört med den föregående versionen och föreskriftens ändringshistoria.

Kommunikationsverket MPS 54 4 (36) 2.2.1 Allmänna ändringar Denna föreskrift upphäver Kommunikationsverkets tidigare föreskrift 54/2008 M om säkerställande av kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Kraven enligt föreskriften har uppdelats i fem kapitel för att bättre föra fram de olika ämnesområden inom säkerställandet. Samtidigt har vissa ändringar gjorts i uppdelningen av paragrafer, till exempel har skyldigheterna under 5 Säkerställande av effektmatning i version 54 grupperats i åtta olika paragrafer i syfte att förbättra läsbarheten och att göra det lättare att hitta skyldigheterna. De största ändringarna i kraven enligt författningen har gjorts i tiderna som effektmatningen till mobilnätet säkerställs. Föreskrifter ställer inte längre olika skyldigheter på GSM- och UMTStekniker i mobilnätet. I praktiken har undantaget (15 minuter) i minimitiden för säkerställande av effektmatning till basstationerna som ingick i föreskriften 54/2008 M avlägsnats och nu tillämpas i princip en minimitid på tre timmar på basstationer i mobilnät som genomförts med olika tekniker. Minimitiden för säkerställande för basstationer i LTE- och mobila WiMAX-nät är undantagsvis 15 minuter för att den nya tekniken ska kunnas tas smidigare i bruk. Kraven på minimitid för säkerställande av effektimatningen till mobilnätet i tätorter har lindrats för sådana basstationers del som är placerade på andra ställen än de egentliga telefastigheterna. Däremot har kraven på minimisäkringstider för mobilnätet delvis skärpts utanför tätorterna där basstationsnätet är glesare och det allmänna elnätet mer sårbart. Det koaxialkabelbaserade och det fiberkabelbaserade kabel-tv-nätet har fått flera egna teknikbaserade viktighetsklasser som passar bättre in på nätet än de tidigare allmänna kriterierna för masskommunikationstjänster eller internetförbindelsetjänster. I praktiken tillämpas nu lindrigare viktighetsklassificering på koaxialkabelnätet. Ett krav om säkerställande av kylning i viktighetsklasserna 1 och 2 ingår som ett nytt område i föreskriften. I syfte att säkerställa effektmatningen används i denna version av föreskriften den teknologineutrala termen reserveffektkälla då de tidigare föreskrifterna ställde skyldigheter i första hand på ackumulatorbatterier. Sättet för koppling av ett reservströmförsörjningssystem har preciserats för att ibruktagningen av reservströmförsörjningssystem ska gå ännu smidigare och enklare när störningar i elnätet inträffar. Till kraven på fysiskt skydd har i viktighetsklass 3 lagts till skyldighet att observera intrång i utrustningsutrymmet. Kravet har lagts till i syfte att förbättra dataskyddet. Gällande grävande och installation av transmissionsvägar har i 16 ålagts skyldighet att iaktta standarden SFS-EN 50174-3. Föreskriften tillämpas inte längre på WLAN-nät. I definitionerna har bredbandstjänst ersatts med internetförbindelsetjänst som används även i de övriga föreskrifterna. Det handlar endast om en ändring av termen, innehållet i och betydelsen av kommunikationstjänsten har inte ändrats. 2.2.2 Ändringar i viktighetsklassificeringen För att göra bestämmelserna tydligare har de ändringar som gjorts i viktighetsklassificeringen (3 i föreskriften) samlats under denna punkt. Textmeddelandetjänster har tagits separat från kategorin övriga kommunikationstjänster och bildar en egen kommunikationstjänst. Viktighetsklassificeringen av textmeddelandetjänster gäller endast viktighetsklasserna 1, 2 och 3 eftersom den viktigaste komponenten i textmeddelandetjänsten är textmeddelandecentralen (SMSC) som i egenskap av centraliserat

Kommunikationsverket MPS 54 5 (36) element alltid betjänar ett stort antal användare. Av denna orsak är det inte nödvändigt att fastställa kriterier för textmeddelandetjänstens lägre viktighetsklasser. Gränserna för antalet användare av e-posttjänsten har höjts litet uppåt över hela linjen för att skyldigheterna inte ska drabba små aktörer alltför tungt. Antalet användare av övriga kommunikationstjänster har höjts litet eftersom gruppens viktigaste tjänst, dvs. textmeddelandet, har tagits ut till en egen tjänst och behovet av att säkra de övriga tjänsterna är inte lika stort. Definitionerna mycket stort geografiskt område och stort geografiskt område som ingick i den tidigare föreskriften har avlägsnats från den nuvarande föreskriften och i stället för dem används i föreskriften direkt de tidigare definitionerna av områden: 60 000 km 2 eller 20 000 km 2. Ändringen inverkar inte på innehållet i de krav som ställs på teleföretagen. I viktighetsklassificeringen per komponent har ändringar gjorts i mobilnäten, masskommunikationsnäten och de koaxialbaserade kabel-tv-näten internetförbindelsetjänster medräknade. Ändringar i kriterierna för viktighetsklassificeringen: Viktighetsklass 1 o Övriga kommunikationstjänster: tröskeln för användarantalet har höjts från 500 000 till 600 000. o Textmeddelandetjänst har lagts till som ny tjänst: tröskeln för användarantalet är 200 000. Viktighetsklass 2 o Övriga kommunikationstjänster: tröskeln för användarantalet har höjts från 200 000 till 300 000. o Textmeddelandetjänst har lagts till som ny tjänst: tröskeln för användarantalet är 50 000. Viktighetsklass 3 o Telefonitjänst som erbjuds på internetförbindelse: under en egen punkt har lagts till ett specialfall inom telefonitjänster där användarens datakommunikationsförbindelse består av en internetförbindelsetjänst och telefonitjänsteleverantören administrerar tjänstens centraliserade komponenter, tröskeln för användarantalet är 20 000 användare. o E-posttjänster: tröskeln för användarantalet har höjts från 50 000 till 100 000. o Internetförbindelsetjänst för det koaxialkabelbaserade kabel-tv-nätet: tröskeln för användarantalet har höjts från 1 200 till 2 500. Viktighetsklass 4 o Telefonitjänst som erbjuds på internetförbindelse: under en egen punkt har lagts till ett specialfall inom telefonitjänster där användarens datakommunikationsförbindelse består av en internetförbindelsetjänst och telefonitjänsteleverantören administrerar tjänstens centraliserade komponenter, tröskeln för användarantalet är 10 000 användare. o Internetförbindelsetjänst för det koaxialkabelbaserade kabel-tv-nätet: tröskeln för användarantalet har höjts från 250 till 1 500. o E-posttjänster: tröskeln för användarantalet har höjts från 10 000 till 30 000. o Masskommunikationstjänst har lagts till som ny tjänst: tröskeln för användarantalet är 20 000. Tjänsten ersätter masskommunikationsnätets huvudsändare som tidigare använts som kriterium. Viktighetsklass 5 o E-posttjänster: tröskeln för användarantalet har höjts från 1 000 till 5 000. o Tillsatts som ny komponent för ett markbundet radio- eller tv-nät som betjänar över 50 hushåll. Denna ersätter de tidigare kriterierna slavsändare för markbundet tv-nät och slavsändare för radioverksamhet. o Tillsatts som ny komponent för ett fiberkabelbaserat kabel-tv-nät som betjänar över 50 hushåll o Tillsatts som ny komponent för ett koaxialkabelbaserat kabel-tv-nät som förmedlar masskommunikationstjänster till över 4 000 hushåll

Kommunikationsverket MPS 54 6 (36) Teknikberoendet i viktighetsklassificeringen av mobilnätets komponenter har minskats, nu tillämpas samma grundläggande regler för viktighetsklassificering på alla mobilnätstekniker: o Viktighetsklassen för basstation inom mobilnätets bastäckningsområde är alltid minst 5. Antalet kanaler för röstkommunikation används inte längre som kriterium för viktighetsklassificeringen eftersom kanalerna lämpade sig väl endast för GSM-nätet. o Viktighetsklassen för mobilnätets kontrollenhet för basstation (t.ex. Base Station Controller BSC eller Radio Network Controller RNC) är alltid minst 2. 2.2.3 Tidigare föreskrifter 1996-2008 1996-2002: Viktighetsklassificerings- och säkerställandekraven har med tiden preciserats i lagen och föreskrifterna. Under åren 1996-2002 gällde Teleförvaltningscentralens föreskrifter som baserade sig på post- och telegrafstyrelsens gamla föreskrifter för byggande av telefonnät (s.k. Grönboken). Om ärenden som omfattas av nuvarande föreskrift 54 föreskrevs i Teleförvaltningscentralens och sedermera Kommunikationsverkets tre olika föreskrifter och deras versioner: föreskrift 27 om telenätens uppbyggnad krävde att teleföretaget upprätthåller en förteckning om sina viktiga och mycket viktiga objekt och föreskrev bland annat om fördubbling av telefoncentraler och krav på reservvägar för transmissionsvägar. Föreskriften gällde endast telefon- och dataöverföringsnäten. Föreskrift 30 om effektmatning i telenät ställde krav på säkerställande av effektmatningen till viktiga och mycket viktiga telestationer eller system. År 1999 utfärdades föreskriften 48 om fysiskt skyddande av teleföretags utrymmen och telenät som i enlighet med sitt namn innehöll krav om bland annat skydd av konstruktioner, låsningar, passagekontroll och övervakning av omständigheterna för viktiga och mycket viktiga objekt som fastställts i enlighet med föreskrift 27. 2003 2008: År 2003 genomgick föreskrifterna en relativt grundlig revidering på grund av att lagstiftningen förnyades. Till följd av grundlagsreformen höjdes de allmänna kraven till en nivå som motsvarar lagen och föreskrifterna gjordes mer kompakta genom att utelämna beskrivande avsnitt som inte innehöll egentliga skyldigheter. En väsentlig förändring med tanke på kraven för säkerställande var att såväl kommunikationsmarknadslagen som föreskrifterna ändrades i princip till teknologineutrala vilket innebar att även masskommunikationsnäten kom att omfattas av föreskrifterna. För masskommunikationsnäten uppgjordes dock inte några preciserade krav och i kraven för kabel-tv-nätet hänvisades i regel till standarderna. Fördelningen av föreskrifterna förblev oförändrad med tanke på säkerställandet, dvs. i föreskrift 27 ingick bestämmelser om viktighetsklassificering och reservvägsarrangemang, föreskrift 30 innehöll bestämmelser om säkerställande av effektmatningen och föreskrift 48 om fysiskt skydd. I föreskrift 27 D/2003 uppdelades viktighetsklassificeringen i fyra grupper, dvs. mycket viktiga och viktiga transmissionseller överföringssystem och mycket betydande och betydande koncentratorer, basstationer eller motsvarande. Bedömningen av telefon- och datanätens viktighet preciserades redan utifrån antalet abonnemang och abonnenter, antalet kanaler för röstkommunikation i mobilnätet eller antalet 2 Mbit/s förbindelser. 2008-2012: År 2008 samlades innehållet i föreskrifterna 27, 30 och 48 i samma föreskrift 54 om säkerställande av kommunikationsnät och kommunikationstjänster. I reformen skapades utifrån den gamla basen en femstegs viktighetsklassificering och preciserades grunderna för viktighetsklassificering i olika nät och tjänster. Viktighetsklassificeringen baserade sig entydigare än tidigare på vilken kommunikationstjänst och hur stort antal användare eller geografiskt område komponenten betjänar. De olika nätteknikerna togs upp i viktighetsklassificeringen noggrannare än tidigare och även säkringskraven preciserades. Säkringskraven höjdes beträffande effektmatningen och reservvägarna men lindringar i kraven gjordes också. 3 1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE I det här kapitlet beskrivs föreskriftens tillämpningsområde och begränsningarna som gäller det. 3.1 Allmänna kommunikationsnät och -tjänster Föreskriften tillämpas på allmänna kommunikationsnät och -tjänster och myndighetsnät. Begreppen allmänna kommunikationsnät och kommunikationstjänster definieras i kommunikationsmarknadslagen. Definitionerna är teknologineutrala, det vill säga att de täcker i princip alla elektroniska kommunikationsnät avsedda för målgrupps- eller masskommunikation. Föreskriftens tillämpningsområde omfattar således också t.ex. kabel-tv-nät, markbundna radionät

Kommunikationsverket MPS 54 7 (36) och markbundna digitala tv-nät. Föreskriften tillämpas också på televerksamhet som är av ringa betydelse [7]. 3.2 Myndighetsnät Med myndighetsnät avses enligt kommunikationsmarknadslagen ett kommunikationsnät som byggts för behov i anslutning till allmän ordning och säkerhet, räddningsuppgifter eller befolkningsskyddet. Till exempel VIRVE-nätet är ett sådant myndighetsnät. Föreskriften tillämpas på myndighetsnät till tillämpliga delar och de skyldigheter som ålagts teleföretag gäller till tillämpliga delar även nätföretag som underhåller myndighetsnätet och tjänsteföretag som erbjuder kommunikationstjänster i myndighetsnätet. På grund av nätens karaktär och användningsändamål har de i praktiken strängare säkringsbehov än de allmänna kommunikationsnäten. På grund av myndighetsnätens särskilda karaktär och användargrupper ska viktigheten hos komponenterna i nätet och tjänsterna klassificeras utifrån andra utgångspunkter än i de allmänna kommunikationsnäten. Av denna orsak och å andra sidan även på grund av att näten har ett begränsat antal användare och att de är kritiska, har en samregleringsmodell valts för viktighetsklassificeringen och säkringen: i myndighetsnätet ska uppgöras en viktighetsklassificering som beaktar de särskilda egenskaperna hos kommunikationsnätet och - tjänsten och klassificeringen ska dokumenteras. Kommunikationsverket kan bedöma och styra klassificeringen utifrån dokumenteringen i samarbete med företaget som underhåller myndighetsnätet och verkar i det. Den som underhåller myndighetsnätet ska planera, genomföra och dokumentera alla säkringar enligt föreskriften utifrån sin egen viktighetsklassificering. Utöver underhållet av den egna nätinfrastrukturen är även säkringsnivån för nät- och kommunikationstjänsterna som förvärvats från teleföretag i det allmänna kommunikationsnätet av väsentlig vikt för myndighetsnäten. Ur föreskriftens synvinkel betraktat utgör anskaffning av nättjänst från det allmänna kommunikationsnätet normal underleverans vars kvalitetsnivå överenskoms genom avtal och i vilken upphandlaren svarar för att de upphandlade produkterna uppfyller upphandlarens krav. 3.3 Begränsningar av tillämpningsområdet Föreskriften tillämpas inte på tillfälligt utbud eller tillfällig kapacitet av kommunikationsnät eller - tjänster, som till exempel ett utökat antal basstationer för mobilnät som installeras på områden för kortvariga evenemang, eftersom en skyldighet att säkerställa effektmatning och fysiskt skydd skulle innebära orimliga kostnader i förhållande till det kortvariga användningsändamålet. Med tillfällig avses en sammanhängande period på maximalt två månader. Föreskriften tillämpas inte på WLAN-nät. Med WLAN-nät avses i typiska fall till exempel stadsnät eller andra WLAN-tjänsteområden som inte erbjuder användarna anslutningar till deras bostadsort eller verksamhetsställe. Dessa är till typen kompletterande jämfört med de fasta förbindelsetjänster eller internet-förbindelsetjänster i mobilnätet som användarna beställer till ett fast ställe i hemmet eller verksamhetsstället eller en anslutning i mobilnätet. Säkerställande av WLAN-tjänsteområden är därför inte nödvändigt i syfte att säkerställa grundläggande tjänster för användarna. Utbudet i näten utgör ofta allmännyttig eller småskalig verksamhet och säkerställandet av den kan vara relativt tungt för leverantörerna i förhållande till nätens allmänna betydelse. I det markbundna digitala tv-nätet som är avsett för mobilmottagning (kanalknippe D) tillämpas föreskriften endast på nätets centraliserade element. Föreskriften tillämpas inte på nätets sändare, eftersom sändarnas stora effektkonsumtion i praktiken skulle förutsätta ett fast reservkraftverk för säkerställandet av sändarnas effektmatning och kostnaderna av reservkraftverk skulle vara orimliga i förhållande till tjänstens nuvarande användningsgrad och samhälleliga betydelse. Föreskriften tillämpas inte på utövare av radioverksamhet då verksamheten enligt koncessionen når under 90 % av befolkningen. Om radioverksamhetens beredskapsskyldighet bestäms i 90 och 128 i kommunikationsmarknadslagen och i 15 a i lagen om televisions- och radioverksamhet [8] samt

Kommunikationsverket MPS 54 8 (36) i statsrådets förordning om beredskapsskyldighet i anslutning till kommunikationsmarknaderna och skyldigheten att förmedla myndighetsmeddelanden [9]. 4 2 DEFINITIONER I detta kapitel beskrivs de definitioner som används i föreskriften. Föreskriften ger inte nya definitioner på de begrepp som fastställs i kommunikationsmarknadslagen och definitionerna har även uppgjorts så att de inte står i konflikt med definitionerna enligt lagen. Definitionerna av telefonitjänst, e-posttjänst, internetförbindelsetjänst och masskommunikationstjänst tillämpas oförändrade också i Kommunikationsverkets övriga föreskrifter. 4.1 Olika typer av kommunikationstjänster 4.1.1 Telefonitjänst Definitionen av telefonitjänst baserar sig på den allmänt tillgängliga definitionen av telefonitjänster i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Såtillvida begreppet förekommer i kommunikationsmarknadslagen begränsar definitionen av de tekniska bestämmelserna inte tolkningen av bestämmelserna i lagen. Definitionerna i de tekniska föreskrifterna koncentrerar sig på teleförbindelser som styrs med E.164-nummer, det vill säga telefonnummer, det väsentliga är att det är möjligt att både motta och ringa samtal från samma tjänst (nummer). De krav som ställs på säkerställande av telefonitjänst gäller oberoende av i vilket nät tjänsten tillhandahålls (även i andra än PSTN/ISDN- eller mobilnät). Sålunda anses också en dubbelriktad VoIPtelefonitjänst utgöra en telefonitjänst. Enbart möjlighet att motta samtal eller enbart möjlighet att ringa samtal utgör med termerna enligt lagstiftningen kommunikationstjänster men inte telefonitjänster. Dylika tjänster erbjuds ofta med VoIp. I tjänstegrupperna i denna föreskrift utgör enkelriktade taltjänster övriga kommunikationstjänster. Dessa tolkningar av telefonitjänst och kommunikationstjänst är konsekvent etablerade i Kommunikationsverkets tekniska anvisningar och avgöranden av fall. Kommunikationsverket VoIP-ställningstagande [10] innehåller en heltäckande analys av bedömningen av VoIP-tjänsterna ur lagstiftningsperspektiv. I VoIP-ställningstagandet utreds även möjligheten att använda nödtjänster i relation till definitionen av en samhällsomfattande telefonitjänst/anslutning i telefonnätet. Frågan är inte viktig med tanke på kommunikationsmarknadslagen i Finland eftersom skyldigheten att tillhandahålla nödtjänster för sin del åläggs alla teleföretag som är verksamma i telefonnätet och inte bara teleföretag som tillhandahåller anslutningar till telefonnätet. Sålunda kan ett teleföretag i syfte att kringgå definitionen av en anslutning inte låta bli att tillhandahålla möjligheten till nödsamtal, om tjänsten i övrigt uppfyller kraven på en kommunikationstjänst som tillhandahålls i telefonnätet. 4.1.2 Textmeddelandetjänst Med textmeddelandetjänst avses i denna föreskrift en kommunikationstjänst som tillhandahålls i mobilnätet, som är tillgänglig för sändning och mottagning av korta meddelanden som endast består av alfanumeriska tecken och specialtecken. För textmeddelandetjänsten används ofta namnet SMS-tjänst eller Short Message Service. Det tekniska utförandet av tjänsten fastställs i 3 GPP:s specifikation TS 23.040 [11]. Det är tekniskt möjligt att förmedla textmeddelanden också till anslutningar i det fasta telefonnätet och till exempel i Kommunikationsverkets föreskrift om numrering 32 [12] har denna möjlighet tagits i beaktande. Ur säkringssynvinkel betraktat är textmeddelanden till anslutningar i det fasta telefonnätet dock en marginell företeelse och därför gäller viktighetsklassificeringen enligt denna föreskrift enbart textmeddelandetjänster som förmedlas i mobilnätet. Definitionen av en textmeddelandetjänst enligt denna föreskrift stämmer överens med definitionen av en textmeddelandetjänst i föreskrift 57.

Kommunikationsverket MPS 54 9 (36) Sådana SMS-mervärdestjänster som har genomförts med ett system som är separat från det egentliga textmeddelandesystemet (SMS-tjänsten) som förmedlar meddelanden från användare till användare är inte textmeddelandetjänster i denna föreskrift. 4.1.3 Internetförbindelsetjänst Med internetförbindelsetjänst avses i denna föreskrift en kommunikationstjänst som gör det möjligt att koppla upp en förbindelse till internet och med hjälp av förbindelsen använda tjänster som internet erbjuder. Definitionen är teknikoberoende och täcker sålunda såväl fasta (bl.a. xdsl-, kabeldata-, optiska fiber- och fastighetsanslutningar) som trådlösa (bl.a. olika datatjänster i mobilnäten och WLL-, WiMAX- och WLAN-näten) internetförbindelsetjänster oberoende av deras hastighet. Definitionen täcker dataöverföring från en anslutning till allmänna internet och tjänster som är nödvändiga för förbindelse, exempelvis resolvernamntjänst och DHCP-tjänst, men inte tjänster som används ovanpå förbindelsen som till exempel e-post-, telefon- och IPTV-tjänster. Internetförbindelsen kan tekniskt delas upp i följande mindre, i principbild 1 visade helheter som inverkar på tjänstens funktion: kundens eget kommunikationsnät (inomhusnät och/eller antenn) abonnentförbindelse (trådförbindelse eller trådlös förbindelse) nätoperatörens och tjänsteleverantörens nät internet Bild 1. Principbild av internetförbindelsetjänst 4.1.4 E-posttjänst E-posttjänsten beskrivs i definitionen som en förteckning över de funktioner som ingår i tjänsten. Med e-postsändningstjänst avses en tjänst där kunden sänder ett meddelande via tjänsteleverantörens e-postserver för utgående trafik (MSA). Med förmedlingstjänst avses en tjänst i vilken ett e-postmeddelande mottas, (behandlas) och sänds vidare till ett mål som avtalats med kunden. Med mottagningstjänst avses en tjänst i vilken kundens e-postmeddelanden mottas i en e-postserver för inkommande trafik (MDA) och levereras till kundens e-postlåda. Definitionen överensstämmer med Kommunikationsverkets föreskrift 11 om e-posttjänsternas informationssäkerhet och funktionsduglighet [13]. 4.1.5 Masskommunikationstjänst Definitionen av en masskommunikationstjänst har härletts från definitionen av masskommunikationsnät enligt 2 i kommunikationsmarknadslagen [1]: med masskommunikationsnät avses i lagen ett kommunikationsnät som i huvudsak används för sändning eller tillhandahållande av televisions- eller radioprogramutbud eller annat material som förmedlas i samma form till alla mottagare. Utöver masskommunikationsnät definieras i kommunikationsmarknadslagen också en annan undergrupp till kommunikationsnät, dvs. telefonnät (fasta telefonnät och mobilnät) som i huvudsak används för målgruppskommunikation.

Kommunikationsverket MPS 54 10 (36) Med masskommunikationstjänst avses i denna föreskrift sändning eller tillhandahållande av televisions- och radioprogramutbud eller special- och tilläggstjänster som ansluter sig till dessa programutbud i ett masskommunikationsnät. Syftet med definitionen av masskommunikationstjänst i denna föreskrift är att för viktighetsklassificeringen fastställa det potentiella antalet mottagare av televisions- och radioprogramutbud eller special- och tilläggstjänster som ansluter sig till dessa programutbud som tillhandahålls i masskommunikationsnätet och därför har "annat material som förmedlas i samma form till alla mottagare" utelämnats för att det inte ska uppstå tolkningsproblem med de innehåll som tillhandahålls på offentligt internet. Till dessa innehållstjänster hör till exempel televisionsinnehåll som televisionsbolagen tillhandahåller på internet eller VoD-tjänster (Video on Demand). Vid viktighetsklassificeringen av masskommunikationstjänster är det nödvändigt att kunna bedöma det potentiella antalet mottagare av programutbudet, men felsituationer som äventyrar förmedlingen av masskommunikation hänför sig i regel till nättjänsten som möjliggör förmedlingen av programutbudet. Felsituationer som äventyrar förmedlingen kan visserligen också hänföra sig till kommunikationstjänsten med vilken avses sändning av program eller tillhandahållande av dem för sändning, med andra ord transmissionstjänster för programutbud. Innehavare av programkoncessioner utgör leverantörer av kommunikationstjänster i masskommunikationsnäten. Den tekniska kommunikationstjänsten ska noggrant skiljas åt från programmens innehåll vars reglering inte omfattas av kommunikationsmarknadslagen eller tillämpningsområdet för denna föreskrift. I bilaga 1 presenteras ett exempel på den tekniska begränsningen av en masskommunikationstjänst vid överföring av en televisionstjänst med hjälp av DVB-T- och/eller DVBC-nättjänsten från programaktören till tittaren. Andra exempel på nättjänster i masskommunikationsnäten är bl.a. VB-T2-, ULA- och IPTV-sändningstjänsterna. Det väsentligaste med tanke på teknisk begränsning av en masskommunikationstjänst är inte med vilken masskommunikationsnätteknik televisions- eller radioprogrammet förmedlas från programaktören till tittaren eller hur många aktörer som deltar i förmedlingen av masskommunikationstjänsten. Det viktigaste med tanke på den tekniska begränsningen är att masskommunikationstjänsten sträcker sig från programaktörens överlåtelsegränssnitt ända till mottagarens mottagningsgränssnitt och detta åskådliggörs med ett exempel på bilden i bilaga 1. 4.1.6 Övrig kommunikationstjänst Under övrig kommunikationstjänst har vi samlat alla de tjänster som utgör i kommunikationsmarknadslagen avsedda kommunikationstjänster och inte ingår i någon annan tjänstegrupp som definieras i denna föreskrift. Grupperingen utgår från att defekter i dessa tjänster inte är lika kritiska för användarnas kommunikationsmöjligheter som defekter i de övriga definierade tjänstegrupperna. En motsvarande definition av övrig kommunikationstjänst tillämpas även som hjälp vid klassificeringen av allvarligheten hos störningar i föreskrift 57 [5]. Exempel på övriga kommunikationstjänster är multimediemeddelande, WAP-, PoC- och snabbmeddelandetjänster (IM), push-e-mail-tjänster (som eventuellt tillhandahålls av någon annan än den som tillhandahåller e-posttjänsten och som alltså inte omfattar alla i kapitel 4.1.4 fastställda funktionaliteter i e-posttjänster), samt taltjänster som faller utanför definitionen av en telefonitjänst men uppfyller definitionen av en kommunikationstjänst, till exempel enkelriktade VoIP-tjänster (från vilka det endast är möjligt att ringa eller motta samtal från det allmänna telefonnätet eller från vilka man inte alls har tillgång till det allmänna telefonnätet). Vid en bedömning av om en tjänst överhuvudtaget är en kommunikationstjänst eller någon annan tjänst som inte alls omfattas av kommunikationsmarknadslagens tillämpningsområde, är det väsentliga att tjänsteleverantören överför 1 meddelanden i det kommunikationsnät som den 1 Det är skäl att notera att till exempel i snabbmeddelandetjänsten är det nödvändigt att utifrån förverkligandet i respektiva fall avgöra om det överhuvudtaget handlar om en i lagen avsedd kommunikationstjänst eller till exempel en renodlad P2Ptjänst som saknar centraliserade servrar med vilka tjänsteleverantören kan delta i förmedlingen av meddelanden.

Kommunikationsverket MPS 54 11 (36) administrerar eller fått till sitt förfogande av ett nätföretag. Det är inte möjligt att ge en tömmande beskrivning av ärendet här eftersom tjänstekoncepten utvecklas hela tiden och lagstiftningens tillämplighet behöver avgöras skilt i varje fall. Beträffande Kommunikationsverkets etablerade tolkningsprinciper kan man konstatera åtminstone det att renodlade P2P-tjänster inte har tolkats som kommunikationstjänster eftersom tjänsteleverantören i dem inte deltar i överföringen av meddelanden (t.ex. signalering eller serverunderhåll). 4.2 Definitioner som hänför sig till kommunikationsnätets struktur 4.2.1 Komponent i kommunikationsnätet eller -tjänsten Med komponent i kommunikationsnätet eller -tjänsten avses ett nätelement, en utrustning eller ett datasystem som kommunikationsnätet eller -tjänsten består av eller utnyttjar. Komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten är till exempel mobilstationer, basstationens kontrollenheter, basstationer, textmeddelandecentraler, bredbanskoncentratorer, namnservrar, servrar som svarar för nätets åtkomsthantering, kopplare, routrar, SIP-applikationsservrar, komponenter i intelligenta nät eller huvud- eller slavsändare i DVB-T-nät eller sändare i DVB-T2-nät. Med komponent i kommunikationsnätet eller -tjänsten avses inte transmissionsvägar eller delar av en utrustning eller ett nätelement, såsom mobilstationens processorenheter. Ifall någon funktion (till exempel ett namnserverprogram) har distribuerats till flera olika utrustningar betraktas varje utrustning som en egen komponent. 4.2.2 Komponent i transmissionssystemet Med komponenter i transmissionssystemet avses komponenter i kommunikationsnätet med vars hjälp förbindelser avsedda för överföring av elektroniska meddelanden skapas. Sådana komponenter är till exempel SDH- och ATM-noder, WDM-utrustningar, förstärkare och repeatrar. I komponenter i transmissionssystemet ingår också förstärkare i kabel-tv-nätet. Den traditionella definitionen av komponenter i transmissionssystemet täcker även utrustningar för paketförmedlande nät, såsom kopplare och motsvarande. Definitionen används i föreskriften för precisering av skyldigheter som berör säkerställande av effektmatning och fysiskt skydd. 4.2.3 Transmissionsväg Transmissionsvägar utgörs av ledare av metall, optiska fibrer och elektromagnetiska vågor. Fysiska strukturer i transmissionsvägarna är olika kablar, konstruktioner som är nödvändiga för att installera, förlänga och ansluta kablarna samt master och antenner som krävs för radiotransmissionsvägarna. 4.2.4 Accessnät Med accessnät avses i denna föreskrift den del av det allmänna kommunikationsnätet som ansluter de interna kommunikationsnäten i kundfastigheterna till teleföretagets region- eller stamnät. Definitionen tillämpas i 16 i föreskriften i definitionen av installeringsanvisningarna för transmissionsvägarna. 4.2.5 Koaxialkabel- och fiberkabelbaserat kabel-tv-nät Med koaxialkabelbaserat kabel-tv-nät avses i denna föreskrift ett kabel-tv-nät vars transmissionsvägar till accessnätet har genomförts med koaxialkabel. Definitionen tillämpas i viktighetsklassificering av kabel-tv-nätet för att fastställa kriterier för användarantalet enligt viktighetsklassificeringen för accessnät som förverkligats med koaxialtekniken, till exempel accessnät som förverkligats med fiberteknik. Med fiberkabelbaserat kabel-tv-nät avses i denna föreskrift ett kabel-tv-nät vars transmissionsvägar har genomförts med optisk fiber. I praktiken utgörs dylika nät av kabel-tv-nät i vilka den optiska fibern har dragits ända till teleutrymmet i fastigheten eller lägenheterna.

Kommunikationsverket MPS 54 12 (36) 4.2.6 Basstation inom mobilnätets bastäckningsområde Med mobilnät avses i kommunikationsmarknadslagen [1] ett kommunikationsnät som i huvudsak används för målgruppskommunikation och där förbindelsen mellan terminalen och kommunikationsnätet har upprättats med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. Enligt definitionerna i lagen avses med telefonnät ett mobilnät eller ett fast telefonnät. Basstationer inom mobilnätets bastäckningsområde enligt denna föreskrift är basstationer i de mobilnät som enligt 4 i kommunikationsmarknadslagen kräver koncession för tillhandahållande av nättjänst. Till denna grupp hör sålunda bland annat basstationerna i mobilnäten som förverkligats med GSM, UMTS, LTE och mobil-wimax-tekniker (eller utvidgningar av dem). Mobilnätsteknikerna klassificeras ofta enligt generationer utifrån deras dataöverföringskapacitet. Etablerade tekniker inom den andra generationens 2 (dvs. 2G) mobilnätstekniker är till exempel GSM-, GPRS- och EDGE-teknikerna. Tekniker inom den tredje generationens (dvs. 3G) mobilnätstekniker är till exempel UMTS och HSPA. Gruppen mobilnätstekniker som hör till den fjärde generationen (dvs. 4 G) är inte ännu fullständigt etablerad 3, eftersom teknikerna utvecklas ännu. Det är inte av väsentlig vikt med tanke på skyldigheterna enligt denna föreskrift till vilken mobilnätsgeneration det mobilnätet tillhör som teleföretaget tillhandahåller. Med basstation inom mobilnätets bastäckningsområde avses de med olika mobiltekniker förverkligade basstationer i mobilnätet som gör det möjligt att använda nätets tjänster på ett visst område. Defekter i basstationer inom bastäckningsområdet orsakar med andra ord luckor i mobilnätets täckningsområde. Med basstationer inom mobilnätets bastäckningsområde avses emellertid inte följande basstationslösningar: basstationslösningar vilka man separat avtalat om med kundföretag kvalitetsförbättrande lösningar för mobilnätet inom bastäckningsområdet, till exempel lösningar som förbättrar byggnadens inomhustäckning eller servicekapacitet. 4.2.7 Basstation inom fastighet Med basstation inom fastighet avses mobilnätets basstation vars utrustningsutrymme finns i en byggnad som är avsedd för annan verksamhet än samhällsnyttig televerksamhet och vars antenn i regel finns på yttersidan av samma byggnad (på väggen eller taket). Till dylika byggnader för till exempel bostads-, kontors- eller affärsbyggnader i vilka utrustningsutrymme har hyrts ut till teleföretaget. Antennen till basstationen inom en fastighet kan också vara belägen på utsidan av en annan byggnad än var basstationsutrustningen och/eller dess effektmatning är belägen eller till exempel i en stolpmast eller motsvarande. Dylika placeringar av antenner är dock undantagsfall enligt definitionen av basstationen inom fastighet. Definitionen har tillämpats i 7 i föreskriften i samband med definitionen av kraven på säkerställande av effektmatningen till basstationerna inom mobilnätets bastäckningsområde. 4.2.8 Reserveffektkälla Med reserveffektkälla avses i denna föreskrift en utrustning eller ett system som säkerställer oavbruten effektmatning till kommunikationsnätets eller -tjänstens komponenter i fall det blir fel i strömförsörjningsutrustning eller avbrott i det allmänna elnätet. Definitionen är teknologineutral och reserveffektkällan kan förverkligas till exempel med hjälp av ackumulatorbatterier, Ups-anläggningar, bränslecellsystem eller andra tekniklösningar. Det valda systemet måste dock vara oberoende av störningssituationer i de egentliga effektmatningsanordningarna och elavbrott i det allmänna elnätet och effektmatningen ska vara oavbruten. 2 Det är bra att notera att generationsbenämnningarna för mobilnäten kan tillämpas i kommersiellt i annan betydelse än vad den tekniska definitionen är. Skillnaden blir tydligare särskilt i fråga om de nyaste teknikgenerationerna eftersom teknikerna enlgit de nya generationerna fortfarande utvecklas och de tekniska definitionerna är inte ännu etablerade. 3 ITU fastställer vilka krav olika nättekniker ska tillämpa beträffande t.ex. nätets dataöverföringshastighet och dröjsmål i syfte att tillhöra en bestämd generation.

Kommunikationsverket MPS 54 13 (36) Definitionen har tillämpats i kapitel 3 i föreskriften i samband med definitionen av säkringskraven för effektmatning och kraven på säkerställande av utrustningar. 4.2.9 N+1 säkerställande Med N+1-säkerställande avses sådant säkerställande där det finns N st. behövliga utrustningar och en reservutrustning. Definitionen har tillämpats i 11 i föreskriften i samband med definitionen av kraven på säkerställande av Ups-anläggningar och i 12 i definitionen av kraven på säkerställande av utrustningar. 4.2.10 Tätort Med tätort avses en bebyggelsekoncentration i enlighet med Statistikcentralens definition. En statistisk tätort i enlighet med Statistikcentralens definition är en bebyggelsekoncentration där avståndet mellan bostadsbyggnaderna är högst 200 meter. Avgränsningen påverkas inte av administrativa gränser som till exempel kommun- eller längränser. Statistikcentralen definierar tätorterna vart femte år [24]. Definitionen har tillämpats i 7 i samband med definitionen av kraven på säkerställande av effektmatningen till basstationerna inom mobilnätets bastäckningsområde. 5 KAPITEL 1 - VIKTIGHETSKLASSIFICERING I 3 i föreskriften föreskrivs om viktighetsklassificeringen av komponenterna i kommunikationsnätet eller -tjänsten. Komponenterna i kommunikationsnätet eller -tjänsten har klassificerats enligt deras betydelse i följande fem viktighetsklasser enligt deras prioriteringsordning: 1, 2, 3, 4 och 5. Med hjälp av viktighetsklassificeringen definieras de minimikrav på funktionssäkerhet och fysiskt skydd för komponenterna i kommunikationsnätet eller -tjänsten som återspeglar komponentens betydelse för helheten. Ett av målen för föreskriften är att säkerställa en god funktionssäkerhet hos kommunikationstjänsterna i hela landet, även i glesbebyggda områden. En viktighetsklassificering som enbart baserar sig på användarantalet fungerar inte ändamålsenligt i glesbebyggda områden. Därför har kommunikationsnätets geografiska verknings-/täckningsområde beaktats separat i viktighetsklasserna 1 och 2. Viktighetsklassificeringen som baserar på ett geografiskt område påverkar framför allt viktighetsklassificeringen av sändare i masskommunikationsnät och centraliserade element i andra kommunikationsnät (t.ex. kontrollenheter för basstationen eller telefoncentraler) och de komponenter i transmissionssystemet som betjänar dem. 5.1 Allmän tillämpning av kriterierna för viktighetsklassificering Som kriterium för viktighetsklassificeringen av komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten används det geografiska område som komponenten i kommunikationsnätet eller -tjänsten betjänar och det användarantal som komponenten betjänar (viktighetsklassen fastställs utifrån det högsta kriteriet som tillämpas). Kriterierna för användarantalet fastställs i föreskriften skilt för varje kommunikationstjänst. Utöver dessa tillämpas teknikspecifika definitioner (till exempel med koaxialkabel förverkligad kabel-tv-tjänst) och komponentspecifika viktighetsklassificeringskriterier för kommunikationsnätet eller -tjänsten (till exempel mobilnätets kontrollenhet för basstation eller basstation inom mobilnätets bastäckningsområde). Viktighetsklassen för en komponent i transmissionssystemet bestäms på basis av det användarantal som den betjänar eller verkningsområdets areal vilka fastställs utifrån användarnas riktning och inte alltså stamnätets riktning. Viktighetsklassen för till exempel en komponent i transmissionssystemet som endast kopplar basstationen i mobilnätet till kontrollenheten är den samma som viktighetsklassen för basstationen och inte samma som vikighetsklassen för kontrollenheten för basstationen. Viktighetsklassen för till exempel en komponent i transmissionssystemet som endast kopplar kontrollenheten för basstationen till

Kommunikationsverket MPS 54 14 (36) mobiltelefoncentralen är den samma som viktighetsklassen för kontrollenheten för basstationen men inte för mobiltelefoncentralen. Viktighetsklassen för en komponent i transmissionssystemet som är en del av ett mer omfattande dataöverföringsnät och säkerställer andra förbindelser bestäms på basis av användarantalet i hela det nät som den betjänar eller på basis av dess geografiska verkningsområde. Viktighetsklassen för till exempel komponenter i transmissionssystemet som säkerställer varandra i mobilnätoperatörens stamnät bestäms på basis av mobilnätets användarantal och dess geografiska verkningsområde. Ifall komponenten i kommunikationsnätet eller -tjänsten används för genomförande av flera olika kommunikationstjänster bestäms komponentens viktighetsklass på basis av den högsta viktighetsklassen som fastställts utifrån de olika kommunikationstjänsterna. En komponent i transmissionssystemet som till exempel betjänar både en basstation i mobilnätet av viktighetsklass 5 och en komponent i internetförbindelsetjänsten av viktighetsklass 4 har viktighetsklass 4. 5.2 Komponentspecifika kriterier för viktighetsklassificering av kommunikationsnät eller -tjänst Viktighetsklassificering på komponentnivå har gjorts bland annat för följande komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten: Viktighetsklassen för kontrollenheter för basstationer i mobilnätet är minst 2. Med kontrollenhet för basstation avses det centraliserade nätelement via vilket basstationernas datatrafik styrs centraliserat framåt från radionätet (t.ex. GSM-nätets BSC eller UMTSnätets RNC). Viktighetsklassen för basstation inom mobilnätets bastäckningsområde är 5. Du hittar definitionen av termen under 4.2.6. Viktighetsklassen för koncentratorer i det fasta telefonnätet är 5. Viktighetsklassen för bredbandskoncentratorer i internetförbindelsetjänster i det fasta nätet (t.ex. DSLAM eller CMTS) är 5. Viktighetsklassen för basstation för internetförbindelsetjänst i det fasta trådlösa nätet är 5. Sådana basstationer är till exempel anslutningar i internetförbindelsetjänst som förverkligats med WiMAX-teknik eller WLAN-teknik (öppna WLAN-nät inte medräknade). Med komponent i det markbundna radio- eller tv-nätet i viktighetsklass 5 avses komponenter i masskommunikationsnät avsedda för antennmottagning. Dessa är i praktiken slavsändare för antenn-tv-nät (t.ex. DVB-T eller DVB-T2) eller radioverksamhet. Anordningar i kabel-tv-nätet ingår inte i denna kategori. Med komponent i fibelkabelbaserat kabel-tv-nät i viktighetsklass 5 avses stärkare och andra anordningar i accessnätet som är nödvändiga för förmedling av fiberbaserad masskommunikations- eller internetförbindelsetjänst till hem och andra fastigheter. Kategorin omfattar accessnät som i sin helhet är förverkligade med/av fiberkabel. Med komponent i koaxialkabelbaserat kabel-tv-nät i viktighetsklass 5 avses stärkare och andra anordningar i accessnätet som är nödvändiga för förmedling av masskommunikationstjänst till hem och andra fastigheter. Kategorin omfattar accessnät som i sin helhet eller delvis är förverkligade med koaxialkabel. 5.3 Kriterier för det geografiska verkningsområdet Storleken på det geografiska område som komponenten betjänar tilämpas som kriterium för viktighetsklassificeringen i viktighetsklasserna 1 och 2. I viktighetsklass 1 är området 60 000 km 2 och i viktighetsklass 2 är det 20 000 km 2. Kriteriet geografiskt verkningsområde lämpar sig speciellt väl för klassificering av komponenterna i mobilnätet och de markbundna radio- och televisionstjänster som förmedlas via antenner. Geografiskt verkningsområde tillämpas inte som kriterium för viktighetsklassificering på komponenter i kommunikationsnätet vars defekter inte hindrar användningen av motsvarande kommunikationstjänster som andra tjänsteleverantörer erbjuder i samma accessnät. Sådana kommunikationstjänster är bland annat tjänster byggda på internetuppkoppling (t.ex. e-posttjänst, snabbmeddelandetjänst eller IPTV-tjänst).

Kommunikationsverket MPS 54 15 (36) Med geografiskt område avses inte heller en spridd täckning av enskilda anslutningar som kan bestå bland annat av bredbandsanslutningar genomförda med bitstream-produkter och sålda i andra operatörers områden. För att kriteriet geografiskt verkningsområde ska gälla en tjänsteoperatör verksam i ett främmande nät när det gäller bredbandsanslutningar ska tjänsteoperatörens marknadsandel i området utgöra över 30 %. Geografiska verkningsområden har inte begränsats enligt administrativa områden, såsom län eller teleområden, och ett område kan också bestå av flera separata områden. Storleken på det enhetliga geografiska område vars tjänster komponenten i kommunikationsnätet eller -tjänsten inverkar på är avgörande för definitionen. 5.4 Tolkning av användarantalet som kriterium för viktighetsklassificering Ett allmänt kriterium för klassificeringen av komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten är i alla viktighetsklasser storleken på användarantalet som komponenten betjänar. I denna föreskrift tolkas användarantalet snarare som en kalkylmässig storhet än som beräkning av antalet personer enligt definitionerna i lagen. Med användare avses i kommunikationsmarknadslagen en person som använder ett teleföretags tjänster för någon annan verksamhet än televerksamhet. Med tanke på dataskyddet definieras i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation [2] användare som en fysisk person som använder kommunikationseller mervärdestjänster, utan att nödvändigtvis vara abonnent på dessa tjänster. Definitionerna i lagarna har uppgjorts bl.a. för avtalsrättsliga behov och dataskyddsbehov och de har inte till exempel särskilt beaktat masskommunikationsnäten. I samband med beräkning av användarantalet beaktas alla användare av kommunikationstjänster oberoende av om de är konsument- eller företagskunder för teleföretaget. I det följande presenteras tillämpningsanvisningar för tolkning av användarantalet i olika kommunikationstjänster. 5.4.1 Antalet användare av telefonitjänst och internetförbindelsetjänst Användarantalet, som används som kriterium för viktighetsklassificeringen, beräknas när det gäller konsumentanslutningar i första hand så att en telefon- eller bredbandsanslutning motsvarar en användare av tjänsten. Om det verkliga användarantalet i praktiken inte är möjligt att beräkna, fastställs komponentens viktighetsklass i telefon- och internetförbindelsetjänsten utifrån den byggda kapaciteten eller den geografiska areal som komponenten betjänar. I kommunikationsmarknadslagen [1] definieras konsumenten som en fysisk person som använder tjänster i huvudsak för något annat ändamål än näringsverksamhet. Med konsumentanslutningar avses i den här föreskriften anslutningar till kommunikationsnätet som i huvudsak är avsedda för konsumentkunder. Även i sådana fall där teleföretaget har avsett anslutningstypen i huvudsak för konsumentkunder men där anslutningen används av småföretag eller -föreningar handlar det om en konsumentanslutning. Bredbandsanslutningar som en nätoperatör säljer till ett annat teleföretag anses i föreskriften vara kalkylmässigt konsumentanslutningar för nätoperatören. Kiriteriet telefonitjänstens och internetförbindelsetjänstens användarantal som används vid viktighetsklassificeringen tillämpas så att en konsumentanslutning motsvarar en användare. Detta trots att till exempel en familjs bredbandsanslutning kan användas av flera familjemedlemmar.

Kommunikationsverket MPS 54 16 (36) Företag ingår i sin tur vanligtvis ett separat specificerat serviceavtal med teleföretaget om kommunikationstjänster. Användarantalet som används vid viktighetsklassificeringen av användarspecifika tjänster (till exempel anslutningar i mobilnätet anskaffade av företaget) beräknas direkt enligt anslutningsantalet. Företagets eller verksamhetsställets personal kan emellertid även samanvända kommunikationstjänster (till exempel telefonväxel eller internetförbindelse) vars verkliga användarantal kan vara svårt att beräkna. För att undvika det här problemet används följande två regler för beräkning av samanvända kommunikationstjänsters användarantal vid företagsanslutningar: 1. När det gäller traditionella växelanslutningar (ISDN/R2-signalering) är användarantalet samma som antalet centralledningar (talkanaler). Den här principen kan också tillämpas på IP-baserade växlar då anslutningen från växeln till teleföretagets kommunikationsnät sker med traditionell signalering (ISDN/R2). 2. Den första regeln kan emellertid inte tillämpas som sådan vid helt IP-baserade växelanslutningar eller Internetanslutningar. För dessa företagsanslutningar är det tjänstespecifika användarantal som används vid viktighetsklassificeringen 30 oberoende av företagets eller verksamhetsställets personalantal. Samma regel tillämpas både på telefonitjänster och bredbandstjänster. 5.4.2 Antalet användare av e-posttjänster: Användarantalet som tillämpas som kriterium i viktighetsklassificeringen av e-posttjänsten beräknas utifrån antalet provisionerade e-postkonton. 5.4.3 Antalet användare av masskommunikationstjänst i antennmottagning Användarantalet som tillämpas som kriterium i viktighetsklassificeringen av sändare i det markbundna televisions- (t.ex. DVB-T och DVB-T2) och radionätet beräknas utifrån den kalkylmässiga befolkningstäckningen i sändarens täckningsområde. Befolkningstäckningen beräknas genom att radiotäckningen modelleras utifrån den modell för framskridande som teleföretaget tillämpar med beaktande av de standardenliga minimifältstyrkorna och genom att utnyttja befolkningsdatamaterial. Beräkningen av användarantalet baserar sig i allmänhet på antalet stadigvarande invånare i radionätets täckningsområde. I de fall då det potentiella användarantalet kan beräknas på ett tillförlitligt, objektivt och relativt bestående sätt utifrån någon annan grund kan användarantalet som tillämpas som grund för viktighetsklassificeringen också beräknas utifrån det verkliga användarantalet. En sådan tolkning kan tillämpas till exempel på en televisionstjänst i vilken program som förmedlas i det markbundna masskommunikationsnätet endast kan ses med ett betalkort. DVB-T-näten innehåller både så kallade huvudsändare som slavsändare. Med huvudsändare i DVB- T-nätet avses sändare som bildar det egentliga täckningsområdet i ett digitalt tv-nät. Med slavsändare i DVB-T-nät avses i sin tur huvudsändare i DVB-T-nätet med betydligt mindre effektpotential än huvudsändarna och med vilka den lokala mottagningen av det markbundna digitala tv-nätets sändning säkerställs i områden med svag signal från huvudsändaren. Slavsändarnas primära uppgift är således att täcka luckor i bastäckningsområdet, men de producerar en sändningssignal som i praktiken kan mottas också i det egentliga bastäckningsområdet. I viktighetsklassificeringen av slavsändare beaktas endast det användarantal i den kalkylmässiga befolkningstäckningen för öppningen som ingår i bastäckningsområdet för vilken sändaren har lagts till för att komplettera bastäckningsområdet. Om slavsändaren till exempel täcker en lucka i bastäckningsområdet i vars område den kalkylmässiga befolkningstäckningen är 25 000 användare, men slavsändarens signal kan i praktiken mottas på ett befolkningstäckningsområde med kalkylmässiga 60 000 användare (60 000 25 000=35 000 användare befinner sig alltså inom bastäckningsområdet som i första hand betjänas av någon annan sändare som tillhandahåller bastäckning), är slavsändarens viktighetsklass 4 (viktighetsklassen fastställs alltså utifrån 25 000 användare. Klassificeringskriteriet för en komponent i det markbundna televisions- och radionätet som nämns i viktighetsklass 5 i tabell 1 i föreskriften är antalet hushåll i sändarens område och inte användarantalet.

Kommunikationsverket MPS 54 17 (36) 5.4.4 Antalet användare av masskommunikationstjänst i det fasta nätet Användarantalet som tillämpas som kriterium i viktighetsklassificeringen av masskommunikationstjänster (t.ex. DVB-C) som tillhandahålls i de fasta näten beräknas utifrån antalet hushåll som är verkliga användare. I avtal som ingåtts till exempel med höghus- eller radhusfastigheter beräknas användarantalet utifrån antalet lägenheter i fastigheten. 5.5 Telefonitjänst som erbjuds på internetförbindelse I viktigehtsklassificeringskriterierna i tabell 1 i föreskriften har i viktighetsklasserna 3 och 4 från telefonitjänster åtskiljts en telefonitjänst som erbjuds på internetförbindelse. Med definitionen avses förverkligande av en telefonitjänst i vilken den som tillhandahåller telefonitjänsten administrerar de centraliserade komponenter som är nödvändiga i telefonitjänsten och datakommunikationsförbindelsen mellan användarens terminalutrustning och telefonitjänstens centraliserade komponenter förverkligas med en internetförbindelsetjänst. Internetförbindelsetjänsten kan tillhandahållas antingen av samma teleföretag som tillhandahåller telefonitjänsten eller av ett annat teleföretag. VoIP-telefonitjänsten är ett typiskt exempel på en specialform av telefonitjänst. Kriterierna för viktighetsklassificering av telefonitjänst som tillhandahålls på en internetförbindelse i viktighetsklasserna 3 och 4 har fastställts på ett sådant sätt att kraven hänför sig endast till de centraliserade komponenterna i tjänsten. Säkringskraven för accessnätet som är nödvändigt för att förverkliga tjänsten fastställs utifrån viktighetsklassificeringen av internetförbindelsetjänsten. I viktighetsklasserna 1 och 2 är det inte nödvändigt att separera detta specialfall av telefonitjänst från telefonitjänster eftersom antalet användare av telefonitjänstens viktighetsklassificeringskriterier är så stora att kraven ändå riktar sig till de centraliserade komponenterna i tjänsten. 5.6 Dokumentering av viktighetsklassificering Teleföretagen ska enligt föreskriften specificera, dokumentera och uppdatera uppgifterna om komponenterna i sina egna kommunikationsnät och -tjänster med viktighetsklass 1-5. Teleföretagen ska också specificera, dokumentera och uppdatera uppgifterna om utrymmen med ovan nämnda viktighetsklassificerade komponenter. Vid behov kan Kommunikationsverket ge tolkningsanvisningar om teleföretagens viktighetsklassificering av komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten. Om verket anser att teleföretagets klassificeringslösning inte uppfyller kraven i föreskriften kan verket genom företagsspecifika riktade beslut förplikta teleföretaget att rätta till sin verksamhet (på samma sätt som vid övrig övervakning av att föreskrifter och bestämmelser följs). 6 KAPITEL 2 - SÄKERSTÄLLANDE AV UTRUSTNING, RUTTER OCH KYLNING I detta kapitel i föreskriften ges de skyldigheter som hänför sig till säkerställande av utrustning, rutter och kylning i ett kommunikationsnät eller en kommunikationstjänst. Med säkerställande av utrustningar och reservvägsarrangemang försöker man garantera att kommunikationsnät och -tjänster som medborgarna utnyttjar i omfattande grad och som täcker stora geografiska områden även fungerar i fel- och störningssituationer. 6.1 4 Säkerställande av utrustning I denna paragraf fastställs skyldigheterna gällande säkerställande av utrustning 6.1.1 Förverkligande av säkringar Teleföretag ska säkerställa komponenterna i sina kommunikationsnät och -tjänster i viktighetsklasserna 1 och 2 så att fel i någon av komponenterna inte stör eller väsentligt påverkar nätets eller tjänstens funktion. Med detta avses att tjänsten som komponenten levererar i första hand bör säkerställas så att komponentens användare automatiskt kan övergå till att använda en

Kommunikationsverket MPS 54 18 (36) säkerställande komponent. Målet är att ett fel i komponenten inte ska medföra att tjänsten fungerar sämre. Detta innebär bland annat att tillgången på tillräckliga person-, utrustnings- och transmissionsförbindelseresurser säkerställs i förväg. Nedan finns två exempel på hur automatiskt säkerställande kan genomföras: Resolvernamnserver: Resolvernamnservrar i viktighetsklasserna 1 och 2 kan säkerställas till exempel med hjälp av en frontserver och anycast-adresser så att namnserverförfrågningar som tidigare kommit till den defekta servern utdelas till andra namnservrar i frontservern. I detta fall ska systemets kapacitet emellertid dimensioneras så att alla namnserverförfrågningar kan skötas trots fel i en server utan någon större effekt på prestanda. IP-stamnät: Standardviktighetsklassen av komponenter i nationella IP-stamnät är 1 eller 2 beroende på nätets storlek och dess användarantal. Detta innebär att rutterna för ett stamnät som uppfyller kriterierna för klass 1 eller 2 säkras så att fel i en komponent i stamnätet eller fel i förbindelsen (transmissionsväg) mellan komponenter inte hindrar kommunikationen mellan två andra punkter i stamnätet. I praktiken betyder detta att rutterna i stamnätet i klass 1 eller 2 ska byggas i form av en ring. I bild 2 visas ett exempel på säkerställande av komponenter, anslutningar och rutter i ett stamnät där ringen fungerar som stamnätskomponentens säkerställare. Bild 2: Ett exempel på säkerställande av komponenter, anslutningar och rutter i stamnätet Stamnätet kan säkerställas på många olika nivåer (t.ex. säkerställande med hjälp av MPLS). Teleföretaget kan välja säkringsmetod inom de gränser som nätets teknik för genomförandet tillåter. Teleföretaget ska emellertid se till att: trafiken automatiskt kopplas, dvs. dirigeras om till en ny rutt och ett fel i en av komponenterna inte hindrar trafiken mellan andra komponenter i stamnätet. En helt felfri funktion av tjänsterna är inte alltid möjlig till exempel på grund av de statusuppgifter om förbindelsen som komponenterna innehåller och uppgifternas synkroniseringssvårigheter. I dessa fall kan ibruktagande av säkerställningen även kräva manuella åtgärder, såsom en inspektion av en sakkunnig och ett beslut om ibruktagning av mekanismen. Exempel på komponenter som innehåller statusuppgifter är SIP-servrar och DHCP-servrar. Även i dessa fall ska teleföretaget minimera eventuella störningar.

Kommunikationsverket MPS 54 19 (36) Exempel på manuell ibruktagning av säkerställande DHCP-server: Jämfört med till exempel resolvernamnservrar är det något svårare att säkerställa DHCPservrar på grund av de statusuppgifter som servrarna innehåller. Det är emellertid möjligt att säkerställa tjänsten felfritt till exempel enligt beskrivningen i IETF:s dokument DHCP Failover Protocol [14]. Teleföretag ska se till synkroniseringen av uppgifterna så att samma IP-adress inte ges till flera olika användare. Automatisk säkerställning av vissa komponenter i kommunikationsnät och -tjänster är först nu möjlig eller på gång, i och med att utrustningslösningar utvecklas. Ett sådant delområde är bland annat mobilcentralerna och andra centraliserade komponenter i nätet. Mobilcentraler och andra centraliserade komponenter i nätet: De centraliserade komponenterna i mobilnätets stamnät ska säkerställas inom ramen för de möjligheter som tekniken erbjuder och inom en rimlig tidtabell så att störningar som orsakas av fel i komponenterna kan minimeras. Med detta avses säkerställandet av till exempel hemregister (HLR/HSS), mobiltelefoncentraler eller andra komponenter i stamnätet i viktighetsklass 1 eller 2 (t.ex. MGW, GGSN eller SGSN). Målbilden är att abonnenten i störningssituationer automatiskt kan övergå till att använda en säkerställande komponent. En helt felfri funktion krävs inte vid felsituationer och det kan förekomma kortvariga avbrott i användarens kommunikationstjänst och det är möjligt att abonnenten måste omregistrera sig på nätet. Vissa komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten är det nödvändigtvis inte möjligt att säkerställa till rimliga kostnader. Sådana komponenter kan vara till exempel telefoncentraler i kretskopplade nät. Kostnadernas rimlighet bedöms bland annat i förhållande till komponentens kvarstående livslängd. När det gäller den teknik som under de närmaste åren kommer att försvinna kan det vara motiverat att säkerställa först i samband med ersättande investeringar. Som mål bör teleföretagen ha en automatisk säkerställning utgående från utrustningstillverkarnas tidtabell för produktlanseringar och tidtabellen för det egna nätets uppdateringar. Ifall automatisk säkerställning inte ännu är möjlig till rimliga kostnader bör teleföretaget göra upp en plan och en tidtabell för genomförandet för att utveckla säkerställandet mot automatisk säkerställning. Ifall det inte är möjligt att förverkliga en automatisk säkerställning till rimliga kostnader bör teleföretaget vara förberett och ha en färdig plan för hur en defekt komponent i kommunikationsnätet eller -tjänsten kan ersättas med andra åtgärder eller komponenter inom rimlig tid. I detta fall ska teleföretaget planera, i mån av möjlighet testa i ett testnät och dokumentera de åtgärder som ska ersätta automatiskt säkerställande. Teleföretaget ska i förväg säkerställa att kapaciteten av de utrustningar och förbindelser som används för säkerställandet räcker för att betjäna hela kundantalet trots fel i en komponent. Med säkerställande avses således inte nödvändigtvis en fördubbling av komponenterna i kommunikationsnätet eller tjänsten, och även andra sätt att säkerställa som ger samma slutresultat vid ovan nämnda felsituationer är möjliga. 6.1.2 Placering av komponenter som säkerställer varandra Enligt föreskriften bör teleföretaget placera komponenterna i kommunikationsnät och -tjänster som säkerställer varandra i viktighetsklasserna 1 och 2 i utrustningsutrymmen som ligger i olika byggnader. Syftet med kravet är att komponenterna som säkerställer varandra ska placeras tillräckligt långt ifrån varandra så att risken för ett samtidigt fysiskt hot (till exempel eldsvåda och skadegörelse) eller elavbrott i det allmänna elnätet som skulle påverka komponenterna som säkerställer varandra ska vara så liten som möjligt. Kravet gäller inte komponenter i kommunikationsnätet eller -tjänsten som inte kan placeras i utrustningsutrymmen i olika byggnader till rimliga kostnader, till exempel på grund av gemensamma högfrekvenskomponenter eller omfattande kostnader för ombyggnad av existerande transmissionsförbindelser. Sådana komponenter kan vara till exempel sändare i markbundna