HISTORIK ÖVER FÖRENINGEN FÖR KVINNLIGA FORSKARE I UPPSALA

HISTORIK ÖVER FÖRENINGEN FÖR KVINNLIGA FORSKARE I UPPSALA Föreningen för Kvinnliga Forskare i Uppsala startades 1978. En av initiativtagarna var Marianne Carlsson, idag professor i vårdvetenskap vid Institutionen för Folkhälso och vårdvetenskap. Hon berättar hur det hela började: Det var så här att jag hörde ett radioprogram och då var det två kvinnliga forskare i Lund som intervjuades, Karen Davis och Johanna Esseveld, två sociologer, och de pratade om att de skulle starta en förening för kvinnliga forskare i Lund. Och det tyckte jag var en bra idé. Så då pratade jag med en kollega som heter Eva Magnusson, vi var doktorander då tillsammans, och vi började fundera på om inte vi skulle försöka bilda något liknande i Uppsala. Vid samma tidpunkt startades även en liknande sammanslutning för kvinnliga forskare vid Stockholms universitet: Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning (idag Forum för feministisk forskning). Några av initiativtagarna där var Gunilla Bjerén, Maud Eduards och Yvonne Hirdman. När idén väl var född var första frågan hur man skulle få kontakt med kvinnliga forskare vid Uppsala universitet. Universitetskatalogen gav inget klart besked, men med hjälp av olika institutionssekreterare fick man fram en hel del namn. Därmed kunde initiativtagarna kalla till ett första stormöte dit alla kvinnliga forskare inbjöds. Beträffande definitionen av vilka som var kvinnliga forskare valde man att se det som att kvinnliga forskare var alla som hade tjänster vid universitetet som lektorer, professorer, assistenter, amanuenser och doktorander. 1

Efter att ha skickat ut ett hundratal brev och ha satt upp anslag på alla institutioner lyckades man samla drygt 20 personer till det första mötet på försommaren 1978, på institutionen för psykologi. Vid detta tillfälle bestämde man att bilda föreningen och att ett nytt möte skulle hållas till hösten. Så skedde också. Vid det mötet höll man till på institutionen för konstvetenskap, där Barbro Werkmäster verkade och hon var också en av dem som tidigt engagerade sig i föreningen. Andra tidiga medlemmar var Margareta Widmark, teaterhistoriker, Birgitta Paget, teolog och Kerstin Landström från Sveriges Lantbruksuniversitet. Sammanslutningens namn bestämdes till Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning vid Uppsala universitet, detta för att fånga upp kvinnliga forskare överlag, inte bara dem som sysslade med kvinnoforskning eller feministisk forskning. Vad gäller formaliseringen av centrumbildningen uppstod tidigt en debatt. Många ville inte gå in i universitetsstrukturen, som de upplevde som stelbent och patriarkal. Andra menade att det var nödvändigt att gå in i strukturerna om man skulle kunna påverka och förändra. Den senare linjen kan sägas ha segrat. I de första stadgarna skrevs det in att alla stora och viktiga beslut skulle tas enligt stormötesmodell, vilket innebar en form av konsensusbeslut. Detta visade sig dock svårt att förverkliga och ganska snart gick man över till en form av majoritetsbeslut. Marianne Carlssons roll var inledningsvis att fungera som sekreterare och sammankallande. Någon ordförande hade man inte från början, av politiska skäl. Istället hade man öppna styrelsemöten vid lunchtid var fjortonde dag på gamla Farmen, Farmaceutiska Studentkårens hus. Styrelsen var sammansatt av representanter från alla fakulteter och var således ganska stor. Att styrelsemötena var öppna var en viktig symbolfråga, då det innebar att alla medlemmar var välkomna att delta i diskussioner och ta upp frågor på dagordningen. Vilket var då Centrums syfte? Marianne Carlsson beskriver hur det fanns en tydlig agenda och ett politiskt syfte med bildandet: Vi som bildade föreningen var ju engagerade i kvinnofrågor på andra sätt och vi upplevde allihop att universitetet var en ojämställd arbetsplats, att det fanns för lite feministisk diskussion och att det var orättvist när det gällde villkor och löner och så. Så alla vi som var med från början tyckte ju verkligen att man behövde träffas över ämnesgränser för att driva gemensamma kvinnofrågor. Från 1979 hade föreningen så kallade Tvärträffar regelbundet. Tvärträffarna innebar att föreningen ordnade träffar på olika institutioner där kvinnliga forskare presenterade sin forskning. Syftet var att få en inblick i varandras forskning, men samtidigt skapades kontakter och nätverk. Centrum var även, vid flera tillfällen, remissinstans för utredningar som berörde universitetsvärlden. Centrumbildningar för kvinnliga forskare i andra städer runt om i Sverige hade samma roll. Centrum 2

hade även goda kontakter med dåvarande UHÄ (Universitets och högskoleämbetet) och deras jämställdhetsavdelning. En annan av Centrums tidiga medlemmar, Gunilla Strömholm, berättar att man 1982 beslutade att splittra upp dåvarande Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i två delar. Den ena blev så småningom Centrum för kvinnoforskning, som inrättades interimistiskt på ett år av konsistoriet 1982. Den andra delen blev Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala, även om det namnet inte togs förrän 1990. Under ett år, 1982, verkade dessa två grenar parallellt, innan uppdelningen permanentades 1983. Centrum för kvinnoforskning leddes av en föreståndare den första var Mona Eliasson, idag professor i psykologi vid Högskolan i Gävle och hade även en styrelse. Den första ordföranden för Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala var Carin Muhr, medicine doktor och idag verksam vid institutionen för neurovetenskap. Valet av henne föregicks av en debatt där man diskuterade om det kanske var fel att fortsätta att ha en helt platt organisation, utan ordförande. Carin Muhr var själv en av dem som drev uppfattningen att ett ordförandeskap i en förening av denna typ skulle kunna vara ett sätt att meritera sig för kvinnliga forskare. Det var ett argument som fick gehör och organisationen förändrades därefter. År 1987 skapade konstnären Madeleine Sonnsjö föreningens emblem, som fortfarande används. I samma veva startades också informationsbladet Sofia, som ett kontaktorgan för föreningen. Det är idag nedlagt. Vilka reaktioner mötte då medlemmarna i början av föreningens historia? Marianne Carlsson ger exempel: Det väckte ju en hel del löje, förstås. Ni kan ju tänka er vad vi fick för kommentarer. Det här var en löjlig fråga, det handlar inte om kön, det finns inte den här typen av diskriminering, alla har samma möjligheter och det handlar mera om klass, det här är onödigt, man slår bara in en kil i kampen. Alla har samma möjligheter [i akademien], det är bara prestationer och merit som räknas. Likaså erfor flera av de tidiga medlemmarna att de som representanter för föreningen utsattes för de klassiska härskartekniker den norska sociologen Berit Ås beskrivit, såsom osynliggörande, förlöjligande och undanhållande av information. Samtidigt fanns det givetvis många som stöttade föreningen och som tyckte den var viktig och bra. Det stödet kom även från oväntat håll: Men så fanns det också folk som tyckte att det var bra. Från oväntade håll kunde det komma. Att det här verkligen är viktigt och vettigt och så. Så det fanns ju också. Som sådana här liberala gamla herrar, till exempel, som kunde komma och tycka att det var bra. Och byråkrater på förvaltningen, sådana här som man aldrig i sitt liv skulle kunna 3

föreställa sig, som kom och sa att det här är viktigt och riktigt och det är minsann inte rättvist och det är viktigt att man kämpar för sådana här saker, att det var en fråga om mänskliga rättigheter. Så att det fanns också. Föreningen hade tidigt goda kontakter med andra forum för kvinnoforskning vid universitet i både Sverige och Norden. Vid ungefär samma tid växte centrum för kvinnliga forskare fram inte bara i Uppsala och Stockholm, utan även i bland annat Umeå, Lund, Göteborg och Linköping. 1980 ordnades en gemensam träff för dessa i Umeå, det så kallade Kvinnouniversitetet, där bland andra Karin Westman Berg och Birgitta Holm deltog från Uppsalaföreningen. I Uppsala fanns sedan tidigare Uppsala Kvinnliga Akademikerförening. Föreningen för kvinnliga forskare hade från starten goda kontakter med den, inte minst genom att flera kvinnor var medlemmar i bägge organisationerna. Ibland ordnade man även gemensamma arrangemang. I stadgarna för föreningen sägs att den har till syfte att sammanföra kvinnliga forskare från olika discipliner, att ge stöd och stimulans åt kvinnliga forskare samt att arbeta för att öka rekryteringen av kvinnliga forskare vid Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet. Sedan föreningens bildande kan man emellertid se att de politiska målen med åren mattades av. Marianne Carlsson beskriver det så här: När Centrum och föreningen skildes åt så tror jag att Centrum på något sätt tog hand om det här universitetsarbetet, med jämställdhet och villkor och så, medan föreningen mera blev en mötesplats. Den här kampinställningen mattades lite. Och aktivisterna, eller vad vi ska kalla dem för, de mer aktiva, de hamnade på Centrum och blev kvinnoforskare, medan de kvinnliga forskarna fanns mer på föreningen. Det är generaliserat, men jag tror nog att grovt sett kan man säga att det blev så. Föreningen var emellertid remissinstans så sent som 1995, på utredningen Viljan att veta och viljan att förstå. Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (SOU 1995:110), där Ebba Witt Brattström var ordförande och Gertrud Åström en av sekreterarna. 1988 firades föreningens 10 årsjubileum. Då hade föreningen ca 200 medlemmar och en hög aktivitet. Enligt Gunilla Strömholm startades sedan två av föreningens mer livaktiga aktiviteter i början av 1990 talet, nämligen den så kallade Kvinnomaraton 1991 och utdelandet av Karin Westman Berg stipendiet 1993. Kvinnomaraton, som anordnas varje år en lördag i november, innebär att kvinnliga forskare från olika fakulteter och discipliner bjuds in att hålla korta, populära föredrag om sin forskning. Den skapades efter en norsk modell. Kerstin Lundström från SLU var ordförande i föreningen under denna tid och hade varit på ett liknande evenemang i Norge och tycket att det vore en bra idé även för Föreningen för 4

kvinnliga forskare. I den norska förlagan pågick föredragen ett helt dygn utan uppehåll, men i Uppsala har evenemanget aldrig pågått mer än en dag och avslutats med middag på kvällen. I sin nuvarande form består Kvinnomaraton oftast av en eftermiddags föredrag följt av en gemensam middag. Syftet var och är dels att vidga kunskapen om varandras forskning, dels att skapa en mötesplats för kvinnliga forskare av olika discipliner med möjlighet till kontaktbyggande och samarbete. Karin Westman Berg, kvinnoforskare och instiftare av kvinnoforskningsseminarier vid Uppsala universitet på 1970 talet, var tidigt med i föreningen. På 1980 talet startades den så kallade Karin Westman Berg dagen den 8 mars, då kvinnors forskning presenterades och den internationella kvinnodagen firades. Efter en tid togs arrangemanget av dessa dagar över av Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala. Efter Karin Westman Bergs död (1997) inrättade föreningen en fond och ett stipendium till Karin Westman Bergs minne. Fondens namn är Karin Westman Bergs stipendiefond för kvinnliga forskare vid Uppsala universitet. Varje år utdelar fonden ett stipendium till en kvinnlig forskare vid Uppsala universitet som verkat i Karin Westman Bergs anda och gjort en förtjänstfull forskningsinsats inom områdena litteratur, konst, musik, teater eller film. Från början delades stipendiet ut vid ett seminarium i samband med firandet av kvinnodagen den 8 mars. Efterhand har utdelandet kommit att flyttas och slås ihop med föreningens försommarfest, i slutet av maj eller början av juni varje år. Att intresset för föreningen mattades av efter de första tio åren förklarar Marianne Carlsson så här: Jag tror att det också var en förändring i samhällsdebatten. Att det följde även sådana saker. Och att ganska många av ungdomarna, många av kvinnorna idag, är inte så intresserade av det kollektiva, så att säga. Till viss del kan förändringen kanske också kopplas till ett ökat antal kvinnliga forskare vid universitetens olika institutioner och successivt förbättrade villkor för kvinnor i akademien. Samtidigt finns det fortfarande mycket att arbeta med: Det är flera utbildningar som är kvinnodominerade nu. Tydligt kvinnodominerade. Så det är klart, det har förändrats. Men i löneprofiler har det inte förändrats, det är fortfarande samma löneprofil. Att kvinnorna ligger lägre, alltså, så ser det ju ut. Andelen kvinnliga professor har dessutom stigit under de 30 år föreningen funnits. När den startade 1978 var andelen kvinnliga professorer vid Uppsala universitet ca 4%. Idag ligger den siffran på ca. 16%. Marianne Carlsson menar att föreningen med säkerhet haft stor betydelse för flera av de kvinnor som verkar vid Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet idag: 5

Det här nätverksarbetet som vi satte igång, där vi fick kvinnliga forskare från alla delar av universitetet att träffas och diskutera gemensamma frågor, det är en sådan sprängkraft i det! Och de flesta var ju doktorander och idag är ju många av dem inte längre doktorander utan något annat. Så det var ju ändå ett sätt att stärka någon sorts självkänsla, eller vad man ska säga, hos väldigt många kvinnliga forskare, eller många kvinnliga doktorander. Och det tycker jag var en väldigt viktig funktion. Och den här känslan av att förstå att man inte är ensam och att det finns någonstans där man kan diskutera sådana här saker. Föreningen har även bidragit till att kvinnliga forskare får viktiga kontaktnät, både inom forskning och inom förvaltningen vid universitetet. År 2008 fyller Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala 30 år. Föreningen har idag ett hundratal medlemmar och ordnar återkommande aktiviteter för kvinnliga forskare. Den stora satsningen för föreningen under 2008 är projektet ÄSKA, som står för Ämnesrelaterade Särskilda Kompletterande Arenor för kvinnliga forskare. Projektet drivs av föreningen med stöd av projektmedel som erhölls i september 2007 från Delegationen för fördelning av medel för kvinnors organisering och jämställdhetsarbete, en enhet som lyder under jämställdhetsministerns departement. ÄSKA syftar till att bygga upp mötesplatser för kvinnliga disputerade forskare och därmed bidra till att stärka forskande kvinnors identitet, men även förhoppningsvis leda till nya projekt och samarbeten. Därmed kan man säga att den politiska ambitionen åter står högt på dagordningen för Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala. Källor: Intervju med Marianne Carlsson, en av föreningens initiativtagare Samtal och e postkontakt med Gunilla Strömholm och Anna Rask Andersen, mångåriga styrelsemedlemmar Text: Anna T. Höglund Research: Anna T. Höglund och Ninna Edgardh Beckman 6