III Tidsbild 3 5. MITTEN AV 1800- TALET. 5.1 Laga skiftet.

38 III Tidsbild 3 5. MITTEN AV 1800- TALET. 5.1 Laga skiftet. Syftet med Laga skiftet var att åstadkomma en så bra indelning av ägorna som möjligt med hänsyn till deras beskaffenhet och läge. Det var ett grundvillkor för jordbrukets utveckling. Laga skiftet innebar också, att de äganderättsliga förhållandena klarades ut. Därmed hade man lagt grunden för senare delningar. Endast hela byar eller förut oskiftade marker kunde skiftas. (1) Laga skiftet genomfördes åren 1831-33 och fastställdes 1834. Ägorna kunde inte indelas i de högst fyra skiften per ägare lagen stadgade, utan författaren åberopade 12 kap 11 i Kungl: Skiftesstadgan som grund för sitt förslag. Skogsskiftet räknades alltsedan Storskiftet som ett skifte. Ägornas, speciellt ängarnas, olikartade beskaffenhet och spridda lägen en del 3/8 mil från byn, gjorde det omöjligt att någorlunda rättvist fördela marken enligt huvudregeln. Ingen av jordägarna var heller villig att flytta eller delta i kostnaderna för flyttning. (2) LevarbÖnderna och deras familjer slapp vara med om den tragik, som utspelades i många byar, då de sprängdes i samband med skiftet. Sven-Erik Salje skildrar detta i sin senaste bok Genom lindens krona", som utkom 1987. Tre bönder erhöll två skiften mer och tre ett skifte mer än vad 12 kap 10 i Kungl: Skiftes Stadgan tillät. Varje skifte ansågs så beskaffat, att det lätt kunde inhägnas och bekvämt brukas. Skulle en utflyttning ha skett, hade man blivit tvungen slå sig ner på myrmark eller annan sämre mark, som inte utan stor insats av både tid och kostnader skulle ge samma avkastning som den hävdade åkern och ängen. Hemman och skattetal. Hemmanet no 1 var uppdelat på tre brukare, no 2 och no 3 pa vardera fyra och hemmanet no 4 på två. Det fanns alltså 13 jordägare i byn. Skattetalet var fortfarande 41 1/2 seland.

39 5.2 Jordbruk. Åker och äng. Under de 50 år, som hade gått sedan Storskiftet, hade mycket mark nyodlats bl a större delen av Levarsjömyran, som kallades LevarrÖdningen och som användes till åker. I övrigt tog man hö från de många myrarna norr och öster om byn. Karta 5.2 Levarraningen 1832. Kopierad projicerad bild. Foto: Lantmäteriverket Gävle Intensifieringen av odlingen hade lett till att man bytt namn, på en del odlingsområden. Det som på 1646 års karta benämndes Storenget kallades 1780 Nywärksmyran och 1832 Flarken som exempel. (bil 6) Den odlade marken och myren omfattade ca 91,5 ha och ängsmarken ca 25,7 ha. (3)

40 Tabell 5.1 Skörd av säd 1842 Och djurhållning 1843. Namn Råg* Korn* Hästar Kor Svin Getter Får Wallander - 30 2 8 1-15 C P öberg - 16 1 4 1-8 I Michælson - 16 1 5 1-8 0 Olofsson - 15 1 4 1-8 P Grundberg - 30 2 5 1 - - Tunström - 10-3 1-8 B Öberg - 15 1 4 1-8 A Molin - 14 1 3 1-8 P Jonsson - 20 1 4 1-8 N Lundberg - 20 1 3 1-4 P I Janse - 15 - - - - - Hammarberg - 20 2 5 1-8 J Olofsson - 15 1 4 1-8 Jon Olofsson - 15 1 3 1-8 N Israelsson - 15 1 4 1-10 G Lundberg 10 15 1 4 1 - - Horneij - 20 1 3 1-8 Sjöström - 5-3 - - - Nylander - 8-2 - - 4 J Lundberg - - - - - - - änkan Wallander - 3-1 - - 4 C Johansson - 3-1 - 2 2 N Molin - 10-2 - - 3 L Larsson - 10-2 - - 6 N Öberg - 3-2 - - - Amilon - 3-1 - - - J Öberg - 3-1 - 2 2 A Andersson - 10 1 2 - - 4 Sikström - 5-2 - - 2 Tafvelin - 5-1 - 2 4 30 hushåll 10 369 19 86 16 6 148 * = antal tunnor Brandsynsprotokollet från mars 1843 innehåller uppgifter förutom om byggnadernas skick även om skörden av säd föregående år och djurhållningen. Några uppgifter om höskördens storlek finns däremot inte. Sädesodling. Kornet dominerade sädesodlingen, och skörden uppgick till sammanlagt 369 tunnor, ca 50 000 liter eller ca 30 ton. Endast en bonde odlade råg, och han hade skördat 10 tunnor, ca 800 kg. (4)

41 Fig 5.1 Kornskörd 1842. I byn fanns ett gemensamt sädesmagasin. Enligt ett byprotokoll från maj 1871 fick två av bönderna i uppdrag att mäta upp och försälja den råg, som fanns i lager. (5) Djurhållning. Antalet hästar var 19, och tre bönder ägde två vardera. Det fanns sammanlagt 59 kor, och antalet per hushåll varierade mellan ett och åtta. Medeltalet per gård var tre. Fig 5.2 Antal kor 1843. Sexton hushåll höll sig med gris. Tre torpare hade två får var. Av smådjuren var fåren vanligast. Sammanlagt hade man 148 får. Den störste fårägaren hade en hjord på femton djur. Det vanligast förekommande antalet får per hushåll var åtta. Fem av de hushåll, som höll djur, saknade får. (6)

42 Fig 5.3 Antal får 1843. Byns boskap släpptes på gemensamt bete i skogen under sommaren. Vid bystämman i dec 1859 beslutade man hyra bryggstugan hos en av bönderna till vallhjonet t o m sommarperiodens slut. Bryggstugan skulle ombonas, så att familjen kunde bo där utan olägenhet. Skulle vallhjonet upphöra med vallningen före periodens slut, var han villig att återbetala hyran, som bysamlälligheten stod för. Vallhjonet ersattes med 1 Rdr för varje kreatur. (7). Av senare protokoll framgår att betalningen avsåg korna. För får och getter fick vallhjonet antagligen ingen ersättning. (8) Ny jordbruksmark. Under 1800-talets mitt utvecklades jordbruket i byn. Skattetalet Ökade från 41 1/2 seland till 47 1/2. (9) Till detta bidrog genomförandet av Laga skiftet. Gödseln blev näringsrikare, då salpetertillverkningen upphörde. (10) Allmänt förbättrades jordbruksredskapen. (11) Man hade också vidtagit en del utdikning av frostförande marker. (12) Nya marker tillfördes byn genom två sjösänkningar, för vilket redogörs nedan. I samband med ett bråk om den fria malningsrätten vid tullkvarnen gav kvarnägaren exempel på hur man redan under 1820-talet hade fått bättre skördar. En bonde hade på sin 1/ 16 av byn fått 32-34 tunnor. Den kvantiteten motsvarade nästan hälften av den för hela byn kontrakterade mängden. (13) I en skrivelse från 1885 sägs, att man sådde 100 tunnor säd och 50 tunnor potatis. (14)

43 Sänkning av Levarsjön. LevarsjÖn, belägen ca 600m Öster om bykärnan, sänktes någon gång före 1820 och fick då ett nytt utlopp. År 1845 fick levarbönderna tillstånd att företa en ny sänkning. Enligt-Laga skifteskartan hade sjön formen av en oval med nord-sydlig sträckning med en yta av 51 td1 15 kpl, ca 7,6ha. Västra stranden var 1 275 alnar (ca 760 m), den norra 500 alnar (ca 300 m), den Östra 1200 alnar (ca 715m) och den södra 320 alnar (ca 190 m). Sjöns djup uppgavs vara 5 å 6 alnar 2,5-3 m. Stränderna vid den norra och Östra delen av sjön var låga, och bottnen bestod av mer eller mindre djup gyttja på sand och ansågs lämplig för gräsvall, om vattnet helt kunde avledas. Sjön grävdes ut 1846 och beskrevs därefter som till största delen avtappad och gräsbärande. Stränderna var jämna och sakta sluttande mot den kvarvarande sjön och till nära hälften bestående av i dagen liggande stenig och grusig botten. Sjöns djup var 1 1/2-2 alnar dvs ungf en meter. Bottnen bestod av dyjord och ävja. Vattentillförseln från det enda tilloppet, Norrsjöbäcken, var ringa. I den nordvästra delen av uppgrundningen kunde man se, var sjön tidigare haft sitt utlopp. Det gamla utloppet ansågs ha givit betydligt mera vatten än det nya. Det nya grävda utloppet, Nybäcken, började 520 alnar (ca 310 m) söder om det gamla. Vid utloppet ur sjön uppfördes en dammbyggnad 10 alnar (ca 6m) lång, 3,75 alnar (ca 2, 25 m) bred och 5 alnar (ca 3m) hög med ett dammbord med två luckor, vardera 1,5 alnar (ca 0,9 m) breda. Grävningen genom backen, som bestod av rullsten, blev mycket mödosam. Den grävda sträckan var 130 alnar (ca 77m). Den som åtog sig arbetet med grävningen och dammbyggandet begärde 500 Rdr ett för allt. Dessutom skulle han ha 50 st 10 alnars (ca 5,9 m) timmer samt Övrigt material till dammen och rännan samt arbetshjälp, som betalades med 1 Rdr för ett hästdagsverke sommartid och med 32 Sk under höst och vinter.

44 Bild 5.1 Dammbyggnaden vid utloppet ur Levarsjön. ur Levar bysamfällighets bildsamling På det torrlagda området satte man upp fem lador, som vardera rymde 26 lass hö à 32 lispund ( 26. 272 kg). Totalt innehöll ladorna ca 35 ton hö. (15) Marken hägnades, och i samband med en tvist gjordes en uppmätningoch värdering. Gärdsgårdarnas sammanlagda längd uppgick till 3 388 alnar, drygt 2 000m till ett värde av 327 Rdr 19 Sk 6 Runstenar. Fyra av ladorna värderades till 75 Rdr vardera och den femte till 60 Rdr. Den ovan nämnda tvisten ledde så småningom till en förlikning. Den innebar, att jorden kring sjön delades upp på samtliga jordägare (alla hade inte varit med om utgrävningen) samt tullkvarnens ene ägare, bosatt i SunnansjÖ i Nordmalings socken. Jorden räknades som inrösningsjord och uppgick till 21 td1 14,6 kpl, ca 10,6 ha. Impedimenten inklusive vägen

45 uppgick till 27 tdi 8,4 kpl (ca 13,5 ha). Karta 5.3 Delning av utgrävningslägenheten vid Levarsjön 1872. Kopierad projicerad bild Foto: Lantmäteriverket Gävle Av graderingslängden framgår, att marken utgjordes av ängsmark (starrvall, skogig starrvall, hårdvall och odlingsbar hårdvall) samt impediment. varje delägare fick ett sammanhängande skifte, varför några kom att få områden av skiftande kvalitet. (16) Norrsjöns sänkning. Den 1.5 maj 1855 fick Levar Byamän KB:s tillstånd att sänka Norrsjön nordost om Levarsjön. Syftet var att vinna mark för ängsslåtter. Tullkvarnsägarna protesterade, då de ansåg att sänkningen skulle påverka vattentillgången negativt, men tingsrätten fann vid synen, som föregick beslutet, att vattenföringen i Brunsgärdsbäcken, Levarbäckens Övre del, inte skulle påverkas, då vattnet från Norrsjön som tidigare skulle mynna i Levarsjön. Redan innan tillståndet beviljades, hade man grävt ett dike en aln (ca 0,6m) djupt och tre alnar (ca 1,8 m) brett. Sjön hade då sänkts en aln. Då lutningen var dålig, måste man gräva avloppsdiket ca 1 200 alnar (ca 700m)

46 långt ner efter bäcken för att kunna sänka sjön ytterligare tre alnar (ca 1,8 m). Man konstaterade, att vattentillgången i bäcken var så liten, att vare sig flottning eller bättrafik var tänkbar. Däremot skulle höskörden öka avsevärt. Den nödvändiga dammen för att kunna höja sjön på hösten skulle göras 20 alnar (ca 11,9m) lång och 5 alnar (ca 3m) bred och förses med en 3 alnar (ca 1,8m) bred sluss. Företaget kost nadsberäknades till 512 Rdr.(17) Fiske. Fisk var en viktig del i kosten. Tjärnar och sjöar var fiskfattiga, och därför bedrevs det huvudsakliga fisket i fjärden sedan gammalt. Viktigast var strömmingen, och då som nu kunde man få sik, siklöja och abborre. (18) Laxfisket var på tillbakagång, för enligt 1811 års jordebok skulle Bockholmens laxfiske vid Levar uteslutas ur jordebok och fiskelängd. (19) Några av bönderna hade tillsammans med bl a några bönder från Teg utanför Umeå begärt att få fiska strömming mot avgift vid de skär i inloppet till Nordmalingsfjärden, vilka tillhörde Kronan. Det första året skulle vara ett friår, då fisket bedrevs på försök. Landshövdingeämbetet beviljade deras ansökan. De övriga levarbönderna samt de i Bredvik och Järnäs ansåg sig ha samma rätt till fisket och Överklagade till Kammar Collegium, som upphävde beslutet. Var och en fick använda dessa skiften, så länge ingen kunde styrka, att skären tillhörde något särskilt hemman. (20) i Levarbäckens nedre del hade man sin fiskehamn, där varje bonde hade en bestämd uppdragsplats för sin båt och sitt båthus. Intill hade man avsatt ett samfällt område till gistvall, där man hängde sina garn på tork. (21) Hägnader. Hägnader för egna skiften. i november 1832 hade man kommit Överens om hur stängningen kring de egna skiftena skulle gå till. Mycket noga angavs vad var och en var skyldig att inhägna. För att inga tvistigheter skulle uppstå, klargjordes när grannen stängde både för sitt eget och rågrannens. De tretton bönderna hade att sammanlagt svara för 39 485 alnar eller ca 23 440 m stängsel. En gradering skedde för att göra fördelningen så rättvis som möjligt. Vars och ens andel angavs i både verk-

47 lig längd och reducerat tal. Den som hade mest att inhägna svarade för 5622 alnar eller ca 3 340m reducerat till 2 635, 2 alnar, medan de som hade minst klarade sig undan med 2 214 alnar eller ca 1 255m, reducerat till 1350 alnar. För de flesta rörde sig om ca 2 500 alnar eller omräknat ca 1 500m. (22) Hägnad mellan Levar och Prästbordet. Den sista april 1832 sammanträdde representanter för Levar by och Prästbordet för att under lantmätarens ledning dela upp gärdsgårdarna mellan de båda grannarna. Kartan för storskiftet av skogen i Levar by 1899 användes, och den visade, att rågången mellan Prästbordet och Levar utgjordes av raka linjer mellan råsten vid fjärden, Lars grubban vid landsvägen och Hömyrhällan. Sträckningen mättes efter den gamla gärdsgårdens. Graderingen vid vilken hänsyn togs till markens beskaffenhet, tillgången på användbart stängselvirke och övrigt, som kunde påverka kostnaden, fastställdes. Man enades om vad gällde den del av som skilde Prästbordets och Levar bys åkrar åt, eller från hagahörnet vid fjärden och upp till hörnet av byns åker, skulle Prästbordet ta ansvar för stängslet ifrån norra änden till 41 1/2 alnar (ca 25m) söder om landsvägen samt för stängslet genom utmarken ifrån åkergärdan och norrut så långt som svarade mot skattetal och gradering. Gärdsgården inom åkern skulle vara klar senast 1 september och resten till midsommar följande år. Den försumlige fick stå för kostnaden, när den lidande själv fick göra arbetet. Den s k Flödhagen i fjärden skulle man gemensamt sätta upp detta år, men i fortsättningen svarade byamännen för den två somrar i följd och Prästbordet därpå följande sommar osv. Grinden över landsvägen ansvarade man för vartannat år. Av gärdsgården mot åkern från hagahörnet vid fjärden svarade Levar för 1 363 1/ 2 alnar (ca 810m), medan Prästbordets andel blev 591 1/2 alnar (ca 350m). Gärdsgården genom utmarken fördelades så att Prästbordets andel blev 2 753 1/4 alnar (ca 1 635m) och Levar bys 7 506 alnar (ca 4 460m). Sammanlagda längden av hagen var 12 214,25 alnar (ca 7 255m). Värderingen av åkerhagen blev ensartad, medan man räknade fram reducerat tal för utmarkshagen, då förutsättningarna på de olika avsnitten skiftade. (23)

48 Gärdsgården förnyades efter 50 år. (24) Våren 1862 beslutade man föreslå Prästbordet, att gärdsgården i skogen mellan Levar och Prästbordet skulle läggas ner, då den inte hade någon uppgift att fylla. (25) Rågång mellan Levar-Bredvik och Levar-Håknäs. I byprotokollen från 1858, -59 och -60 finns uppgifter om hur torparna avlönades för arbetet i rågångarna mot grannbyarna Bredvik och Håknäs. Arbetet tog 1-3 dagar i anspråk, och ersättningen var 1~1,50 Rdr per dag. (36) Underhåll av stängsel. Vid den byastämma, som hölls på våren, fattades alltid beslut om reparation av hagar och grindar. Det man inte hann med före vårbruket skulle göras så snart som möjligt efter och vara klart senast vid midsommar. Viktigt var att FlÖdhagen mot Prästbordet sattes i stånd. Den skulle förhindra, att djuren som betade på våtmarkerna vid fjärden förirrade sig in på andras områden. De tre bönder, som 1862 åtog sig underhållet av hagen, fick 1 Rdr 24 Rst för sitt arbete. (27) 5.4 Vägar. Vägar genom byn. Genom Levar gick kustlandsvägen, och bönderna hade att svara för underhållet från grinden mot Prästbordet till rået mot Håknäs. Andra "större" vägar var den mot Brattfors-Gräsmyr och den till Bredvik-Järnäs, båda s k kyrkvägar. Vad gäller den sistnämnda vägen blev levarbönderna 1843 stämda inför tinget av Bredviks och Järnäs byamän för att inte ha Skött vägen. Dessa ansåg det viktigt, att vägen var i gott skick, då den användes av resande, kyrkfolk och kronlotsar, och man ville obehindrat kunna komma till Nordmalings kyrka och tingsställe. (28) Vägar inom byn. Från Kustlandsvägen strax öster om grinden mot Prästbordet hade man anlagt en väg i sydlig riktning längs moränsträckningen. Vägarna, som gick strax norr och söder om bäckens nedre del 1780, fanns kvar. Från området inom inhägnadens nordöstra del gick vägar till odlingarna norr om Levarsjön och till kvarndammen.

49 Sommarunderhåll. Byprotokollen från vårstämmorna innehåller alltid en eller flera paragrafer om vad som skulle göras åt vägarna inom byn. På torparnas lott föll att reparera fäbroarna. Åldermannen kallade till arbetet. Att utebli utan orsak renderade böter.(29) Vinterunderhåll. Från och med vintern 1846-47 utsåg man en plogfogde. Denne fick i uppdrag, att vid snöfall och yrväder uppbåda plogla~ get till plogning och skottning. Han skulle också se till att var och en i ploglaget fullgjorde sin skyldighet. Trilskades någon, skulle plogning och skottning ske på dennes bekostnad. Den förste plogfogden, bonden på hemmanet A, fick p g a att hans hemman hade dubbelt så stort skattetal som Övriga tjänstgöra två år i följd. Sedan fortsatte de övriga ett år var enligt en uppgjord lista. (30)

50 5.5 Bebyggelse. 1832 fanns det tretton bönder i byn, och deras husbestånd var större än torparnas. Det fanns ytterligare två större husbestånd. Ett av dem ägdes och beboddes av en f d inspektor, och det andra troligen av den kombinerade länsmannen - postmästaren. Bondgårdarna och torpen låg på de magra, långsträckta moränkullarna, som går i nord-sydlig riktning, bondgårdarna mer centralt och torpen i utkanterna. Ny odling och bebyggelse hade kommit till stånd norr och Öster om bäcken. Åtminstone en torpare hade slagit sig ner på en myrodling öster om byn. Under den här perioden skedde hemmansklyvningar och torpbebyggelsen utökades. Även en del backstugusittare slog sig ner i byn. Exempel på hemmansklyvning: År 1850 delades hemmanet no 1 litt A. Den nye bonden, svärson i gården, flyttade till den moränmark, som ligger mellan Olofsrödningen och Lillänget (se bil 6) och som på dagens karta benämns Åkern. (se karta 2.2) (31) När hemmansägaren till fastigheten litt K sålde 1/2 av hemmanet, flyttade han till samma område som föregående men närmare bäcken. (32) Exempel på köp av torp: Ett torp under Levar no 3 5 seland auktionerades 1834. Förutom marken ingick vedbrand av vindfällen och nödvändigt mulbete. Köpet gällde för 50 år, och priset blev 50 Rdr. Torparen skulle svara för hälften av stängslet kring torpet och delta i byns gemensamma gärdsgårdar med den del som utgjorde torpets andel av hela hemmanet, 162 alnar, ca 96 m. Två år senare utstakades gårdstomten, 100 alnar -125 alnar eller ca 4 410 m 2. Jordmånen utgjordes av stenbunden sand och mylla, beväxt med mindre björkskog. Tomten utökades 1841 med ca 940 m 2. Gårdstomten kom att sammanlagt omfatta ca 0,5 ha. (33)

51 Byggnadernas placering på gårdstomten: Några spår av en helt sluten nordsvensk gårdstyp finns inte i Nordmaling, men fyrkantsprincipen gör sig gällande. Mangårdsbyggnad och bryggstuga lades i vinkel med fähuslängan mitt emot mangårdsbyggnaden. I själva husgruppen ingick vanligen logen och i dess förlängning storhässjan. Utanför låg bastu, smedja och sommarfähus. (34) Fig 5.4 Principskiss för byggnadernas placering. Slag av byggnader och deras indelning. År 1843 fanns 30 gårdar eller "rökar". I protokollet, som upprättades vid brandsynen, får man en inblick i vilka hus, som fanns på en gård i Levar på den tiden. Mangårdsbyggnaden bestod oftast av förstuga, kök, kammare och sal. Det var rätt vanligt med en oinredd vind. De större mangårdsbyggnaderna hade ytterligare en förstuga och flera rum samt skrubbar. Torpstugorna var enklare. Mangårdsbyggnaden innehöll vanligen förstuga, kammare och kök. Bryggstugorna var rätt olika. Den förmögnaste bonden, om man utgår från byggnadernas värde, hade en brädfodrad bryggstuga, i vilken fanns förstuga, kammare och vistbod samt ytterligare en förstuga, kök och kammare. Där bodde man säkerligen sommartid. Vedlider ingick i flera bryggstugor. I ladugårdarna fanns boskapsrum, port och foderlada och hos några gödningsrum och "hemlighus". Den mest förekommande uppsättningen hus på bondgården var mangårdsbyggnad, bryggstuga, ladugård, stall, hässjelada, sädesbod och "salpetterlada". Torparna hade mangårdsbyggnad och ladugård. Förmånsstuga fanns på två bondgårdar. (35) Bland de byggnader, som finns kvar från den här tiden, är

52 Levar Hotell den mest kända. Den timrades upp 1827 i en våning med vind och med planmåtten 42,5 alnar * 18 alnar (25m * 11m). År 1831 var huset brädfodrat och försett med nävertak. Under huset fanns redan från början två stora välvda stenkällare. Någon gång på 1850-talet påbyggdes huset och fick sitt nuvarande utseende med förhöjt mittparti och flackt valmtak. Den södra flygelbyggnaden byggdes 1833 av timmer. Måtten var 22,5 alnar * 15 alnar (ca 13,4m * 9m). Huset timrades i 18 stockvarv, dvs en våning med delvis inredd vindsvåning. Byggnaden hade då en panel av enkla rödfärgsbräder och nävertak. Omkring 1840 uppfördes den norra flygelbeggnaden som drängkammare och bryggstuga. Redan från början hade den en panel av enkla rödfärgsbräder och nävertak. Gården ägdes från början av en sockenskräddare, som också var verksägare. 1840 Övertogs den av en handelsman. Bild 5.2 Levar hotell omkring 1900. ur Levar bysamfällighets bildsamling Den övre bilden visar huset från gårdssidan. På den nedre ser man till höger den södra flygelbyggnaden.

53 Befolkning. Perioden 1826-1835. Befolkningen uppgick 1835 till 148 personer, 69 män och 79 kvinnor, en Ökning med nära 50% på 30 år, från 100 till 148. Den besuttna gruppen var störst, 32 män och 33 kvinnor, och därnäst gruppen torpare. Drängarna var 4 och pigorna 8 till antalet. Gruppen övriga representerades av kronolänsmannens familj, man, hustru, 7 söner och 5 döttrar. Fig 5.5 Befolkningspyramid för Levar by 1835 Källa: Husförhörslängd för Levar 1826-1835 Befolkningspyramiden är progressiv. Detsamma gäller för periodens Övriga pyramider. Basen, åldersgruppen 0-14 år, är mycket' bred i förhållande till övriga åldersgrupper, som är tämligen jämstora, så det är inte en idealpyramid. De jordägande bönderna var 13 till antalet. En av dem drev gästgiveriet, en var kyrkvärd och två av dem titulerades inspektor i husförhörslängden. Det fanns 11 torpare, och en av dem var en f d bonde, som sålt sin gård. Endast en bonde var ogift och bildade ett enpersonershushåll. Tidigare under perioden hade han haft tjänstefolk. Tre av de Övriga bondehushållen saknade barn. Den äldre generationen, oftast bondens föräldrar, bodde kvar i tre familjer. I ett av dessa hushåll fanns också en bror till bonden samt ett fosterbarn. Åtta hushåll höll sig med tjänstefolk, i fyra dräng och piga och endast piga i de resterande. Hushållen hade 6 medlemmar i medeltal.

54 Tabell 5.2 Bondehushållens sammansättning och storlek 1835. Hus- Föräldrar Barn Övriga Tjänstefolk Antal hush. far mor Far Mor dräng piga medlemmar 1 1 1 4 7 1 1 1* 1 4 1 1 1 1 2 2** 8 1 1 6 8 1 1 1 1 4 1 1 4 1 7 1 1 1 8 11 1 1 2 1 5 1 1 2 1 1 6 1 1 1 1 4 1 1 2 1 1 6 1 1 4 1 7 1 13 12 1 3 34 3 4 8 78 * = pigas barn **= bondes bror + ett fosterbarn Den vanligaste hushållsformen hos torparna var man, hustru och barn. På två av de elva torpen satt en änkling respektive änka med tre barn vardera. I tre familjer fanns en gammelmor, i en ett inhysespar med sin gamla mor. Tabell 5.3 Torparhushållens sammansättning och storlek 1835. - Hus- Föräldrar Barn Övriga Tjänstefolk Antal hush. far mor Far Mor dräng piga medlemmar 1 1 2 1 1 1 1 4 1 1 1 3 1 1 4 6 1 1 1 3 1 1 1 3* 6 1 1 3 5 1 1 1 4 7 1 1 2 1 3 4 1 1 4 6 10 10 3 22 3 48 * = Inhyses: man, hustru och gammelmor Bondehushållen var i genomsnitt större än torparhushållen, 6 mot 4,6, beroende på att de dels hade fler barn per hushåll dels höll sig med tjänstefolk. Det föddes 20 pojkar och 24 flickor under den här perioden. Av dem dog en pojke och två flickor som spädbarn. Dessutom avled en 11-årig pojke och en 10-årig flicka 1835. Två vuxna dog under perioden, en 64-årig man och en 69-årig kvinna. Dödligheten var alltså låg. Rörligheten bland tjänstefolket var stor. De allra flesta bytte tjänst varje år. Man flyttade mellan gårdarna i byn och mellan socknens byar. En och annan rörde sig över sockengränserna. (37)

55 Perioden 1834-1843. År 1843 hade byn 198 innevånare, 98 män och 100 kvinnor. Byns befolkning hade ökat med 34% de senaste åtta åren. Den största åldersgruppen var den i åldern 15-29 år och den minsta gruppen 60 år och däröver. Fig 5.6 Befolkningspyramid för Levar by 1843. Källa: Husförhörslängd för Levar 1834-43. Det fanns 14 bönder och 16 torpare 1843. Den tidigare nämnde kronolänsmannen tillika postmästare bodde kvar. En tapettryckare, en schablonmålare, en mjölnare, en garvare, en skräddare, en sågare och en sockenskrivare hade flyttat in i byn. En av bönderna drev handel. Vanligen bestod familjen av två vuxna och barn. I fyra av bondehushållen ingick farföräldrarna, och hos en torparfamilj fanns en gammelmor. En av bondefamiljerna och tre av torparfamiljerna saknade barn. I de lite äldre familjerna fanns vanligen endast ett barn kvar, då barnen i allmänhet flyttade, när de kom upp i tonåren. Antalet barn i de yngre familjerna varierade mellan ett och nio. Byns barnrikaste familj, tretton barn, hade länsmannen. Nio av bönderna och länsmannen höll sig med tjänstefolk. Det vanligaste var att man höll sig med en piga. Tre av hushållen hade två drängar och en piga. Rörligheten bland tjänstefolket var som tidigare stor. En bondson utvandrade till amerika, där han stannade i fyra år och återkom sedan till byn. Under perioden föddes 21 pojkar och 16 flickor. 5 av pojkarna

56 och 1 av flickorna dog i späd ålder. Av de vuxna män som dog, var två 18 år, en 28 år, en 73 år och en 81 år. De tre kvinnor som avled nådde 48, 55 respektive 66 års ålder. (38) Perioden 1843-1852. Under den här 10-årsperioden skedde en befolkningsökning med 42 personer till 240. Fem av namnen var otydbara, varför någon könsidentifiering inte kunde göras. De resterande 235 fördelade sig på 109 män och 126 kvinnor. Den besuttna gruppen utgjorde 36%. Fig 5.7 Befolkningspyramid för Levar by 1852. Källa: Husförhörslängd för Levar 1843-1852 FamiljemÖnstret med två vuxna och barn höll i sig. Dock hade familjerna i genomsnitt fler barn än under föregående period. Det avspeglar sig i befolkningspyramiden. Medeltalet barn för bondefamiljerna var 4 mot 3,4 för torparfamiljerna 3,2 mot 2,7. Hos yrkesutövarna och tjänstemännen var barnantalet lågt. Av kronolänsmannens stora barnaskara flyttade samtliga utom två under perioden. Av de 26 pojkar, som föddes dog 4 och av de 23 flickorna 2. Ett av barnen var fyra år och de övriga ett vid sin död. 8 vuxna män och 7 vuxna kvinnor avled, av dem var 5 män och 3 kvinnor under 60 år. Den äldsta, en kvinna, blev 81 år. De allra flesta dödsfallen inträffade åren 1845-48. Hushåll med tjänstefolk blev allt vanligare. En av jordägarna uppehöll klockartjänsten. I det hushållet hade man 1852 inte mindre än tre drängar och två pigor anställda. Hos den kombinerade bonden-handlaren var en bokhållare, två drängar och en piga i tjänst. Tre av torparna höll sig med tjänstefolk. Hos

57 målaren fanns en dräng och två pigor. Åtta inhyses och ett fattighjon fanns i byn. De var alla i arbetsför ålder och torde därför kunna räknas in i tjänstefolkskadern. Flyttningsmönstret var detsamma som tidigare. En 19-årig kvinna emigrerade till Amerika. Två bönder ägnade sig åt affärsverksamhet. Ytterligare två handelsmän slog sig ner i byn. En blev dock kvar endast ett år, varefter han återvände till Skellefteå. Av de övriga bönderna tjänstgjorde två som tullvaktmästare och en var gästgivare. Kronolänsmannen, som också skötte posten, fanns kvar. Skräddaren flyttade, och det gjorde även mjölnaren. Under några år fanns en skomakare i byn. Sågaren hade blivit f d sågaren. Tullen behövde tydligen förstärkning, eftersom en tulltjänsteman flyttade in. Garvaren tjänstgjorde även som slaktare. Övriga yrkesutövare var en guldförgyllare, en komissarie, en skeppare, en ingenjör och ett vallhjon. (39) Perioden 1853-1862. Befolkningstalet var ungefär detsamma som tio år tidigare, 242 personer, 102 män och 140 kvinnor. Fig 5.8 Befolkningspyramid för Levar by 1862. På hemmanet no 1 fanns 4 bönder, på no 2 också 4. på no 3 6 och på no 4 4, sammanlagt 18. Torparnas antal uppgick till 21, drängarnas till 16 och pigornas till 28. 1 gruppen övriga var 12 män och 17 kvinnor. Hushållsstrukturen avvek inte från tidigare. Antalet barn i genomsnitt per bondefamilj med barn var 3,4 och motsvarande

58 siffra för torparfamiljerna var 2,7. En inhyses bildade eget hushåll med två vuxna och tre barn. Även när det gällde tjänstefolket var mönstret detsamma som tidigare period. Den kombinerade bonden och tullvaktmästaren fanns kvar och likaledes de två bönder, som drev handel. En av dem höll sig med ett manligt handelsbiträde. Samma bonde som tidigare drev gästgiveriet. Tulltjänstemannen och garvaren-slaktaren bodde kvar. En barnmorska, den första yrkeskvinnan i byn, en sockenskräddare, en skomakare, en sockenskrivare och en korpral hade flyttat in. Kronolänsmannen-postmästaren dog. På den första posten ersattes han av den tidigare inflyttade kommissarien, medan tjänsten som postmästare gick till en inflyttare. Han gifte sig för övrigt med en dotter till sin företrädare. Den nye länsmannen köpte ett jordbruk i byn. Fem av de 33 under perioden födda pojkarna dog som små. För de 35 flickorna var motsvarande siffra också fem. Dessutom dog en 14-årig pojke och en 17-årig flicka. Bland de vuxna inträffade sex dödsfall. Den äldsta var en kvinna 91 år gam~ mal och den yngsta, även det en kvinna, 36 år. Av de övriga hade samtliga utom en 37-årig man passerat 60-årsstrecket. De flesta dödsfallen inträffade 1858-60. Rörligheten bland tjänstefolket var densamma. Amerikafebern hade inte nått Levar. Endast en 13-årig flicka emigrerade. (40) Perioden 1863-1872. Under perioden Ökade befolkningen med 98 personer, en ökning med 40%, från 242 till 340, 147 män och 193 kvinnor. Fig 5.9 Befolkningspyramid för Levar by 1872. Källa: Husförhörslängd för Levar 1863-1872

59 Gruppen 0-14 år utgjorde 35,6%. Den mellan 15 och 29 år svarade för 27%, dvs 2/3 av befolkningen var under 30 år. Det var alltså fråga om en mycket ung befolkning. Familjerna bestod som förut oftast av två vuxna med barn. Många höll sig med tjänstefolk. Det förekom flera hushåll med tre drängar och tre pigor. Över huvud taget fanns det mer tjänstefolk den här perioden än tidigare. En ny benämning, demoiselle, dök upp i husförhörslängden. Flera pigor hade s k oä-barn. Bondehushållen med barn hade 3,9 barn i medeltal. Högsta antalet barn var 8, och det hade två familjer. Torparhushållen hade 3,7 barn i genomsnitt. Den familj, som hade flest, hade 7, men då var det fråga om två kullar, dels fyra syskon till torparen, dels hans tre egna barn. Av de 9 inhyseshushållen hade alla utom 2 barn, 1,7 i medeltal. En ny grupp under den här perioden är arbetarna, både manliga och kvinnliga. I tre av de sju arbetarhushållen ingick två vuxna, och två av dem hade barn, två respektive tre. En arbeterska hade ett oä-barn. Den här gruppen av människor var troligen backstugusittare. En rad nya yrkesutövare flyttade in i byn. Tabell 5.4 Tjänstemanna- och yrkesmannahushållens sammansättning 1872 Yrke Antal Barn Tjänstefolk Antal hush. vuxna dräng piga medlemmar Apotekare 2 2 2 1 7 Mästerlots 2 2 4 Postmästare 2 4 2 8 Sockenskrivare 1 1 Styrman 2 5 1 8 Tullvaktmästare 2 1 3 Färgare 2 1 3 Garvare 2 3 5 Handlare 2 1 3 Handlare 2 2 4 Konst- (?) 1 1 Målare 2 2 Repslagare 1 1 2 Skomakare-skogvakatare 2 3 5 Skomakare 2 3 5 Skomakare 2 2 4 Skomakare 1 1 Skomakare 2 5 7 Skomakare 1 1 Skomakare/barnmorska 2 3 5 35 37 2 5 79 Några av dem som flyttade in, kom från orter långt utanför länet, t ex Falun, Gävle, Råneå, Uppsala, (?) i Blekinge och Kloster i Södermanland.

60 Under perioden föddes 51 pojkar och 45 flickor. Av dem dog 13 pojkar och 3 flickor, 8 av dem under de s k svagåren 1867-69. Samtliga utom en 5-årig flicka dog som spädbarn. Ytterligare 3 barn dog under 1860-talet. 22 vuxna avled under perioden, 8 män och 14 kvinnor. Av männen var 3 under 40 år, 3 i åldern 40~60 år och 4 Över 60 år vid sin död. Dödsfallen inträffade företrädesvis 1867-71. Flyttningsmönstret var i stort detsamma som tidigare. Det var mest tjänstefolket, som flyttade, medan det skedde en större inflyttning av yrkesfolk än tidigare. Tre personer gav sig av till Amerika. Det var en torpare, som också försörjt sig som skräddare, och hans två söner, sex och åtta år gamla. Han hade då under loppet av elva år förlorat två hustrur oc fyra barn, två tvillingpar. (41) Byordning. Getterna utgjorde fortfarande ett problem. Vid bystämman 20 mars 1843 beslutades, att ingen fick hålla getter. Brott mot förbudet straffades med böter, 6 RDr 32 Sk för varje djur. Vitessumman skulle delas lika mellan byakassan, jordägaren och den som hämtade djuret. Samma bötesbelopp utdömdes om någon under våren lät djuren beta inom inhägnat område, såvida inte marken tillhörde djurets ägare. Samma regler gällde hösten, men då kunde åldermannen ge tillåtelse. Eftersom så mycket arbete var gemensamt och alla var beroende av varandra, infördes skyldighet att delta i byastämman, såvida inte laga hinder förelåg eller kallelse utgått mindre än sex timmar innan. Vitet för ogiltig frånvaro var 16 Sk. Förhållandet mellan bönder och torpare. Våren 1834 skrev byns skattebönder till häradsrätten och klagade på att torpare och inhysesfolk, tvärt emot lag och författning inte bara för eget behov utan även för avsalu utövat stor åverkan på byns skog. Dessutom hade de utan lov använt mulbete på byns betesmark samt på åker och äng. Bönderna krävde, att de felande skulle dömas till stränga straff i avskräckande syfte. (43) Skrivelsen ger en bild av förhållandet mellan bönderna och de icke besuttna, vilket var långt ifrån det bästa. Torparna torde ha tvingats att söka utkomstmöjligheter över det tillåtnas

61 gränser för att överleva. Rätten ställde sig på böndernas sida och utdömde ett bötesstraff på 6 Rdr 2 Sk för varje timmer eller sågstock samt för varje lass björk och al, och 3 Rdr 16 Sk för varje lass gran, tall, gärdsel, stör eller vad i övrigt helst vara må. Förbudet skulle läsas upp i kyrkan en gång per år. Så skedde åtminstone fram till 1844. (44) Priser och löner. Flera av torparna hade dålig ekonomi och tvingades skuldsätta sig hos sin handlare. Då denne vände sig till rätten för att få ut betalningen, finns en del uppgifter om vad olika förnödenheter kostade vid 1800-talets mitt. Ett skålpund kaffe och socker gick på 67 öre, 1/2 skp snus 33 Öre, 1/2 skp rågsikt 1 Rdr 37 Öre, 1 skp strömming 1 Rdr 25 öre och 8 alnar domestik 2 Rdr 24 Öre. Daglönen var 1 Rdr 25 öre. (45) För att kunna köpa inte fullt 1/ 2 kg strömming fick torparen göra ett helt dagsverke.

62 5.7 Industriell verksamhet. Kvarnar. Landshövdingeämbetet i Umeå gav 1823 bönderna i Levar rätt att uppföra fyra "husbehofs Sqvalte-Mjöl-Qvarnar uti den så kallade Levarbäcken", Rätten utsåg lägena för kvarnarna. Karta 5.4 Kvarnställen i Levarbäcken. Underlag: Ekonomiska kartan TeckenfÖrkaring: Nyåkersforsen 3)* delades mellan tre och Nygärdesforsen 4)* mellan två hemmansägare. Ställena lottades ut. För byns gemensamma räkning uppfördes en kvarn i Nybäcken 1)* Kvarnen i Nyåkersforsen försågs med tre stenar och de båda i Nygärdesforsen med två vardera. Kvarnarna, i Nygärdesforsen låg på bäckens norra sida. Avståndet från Levarsjön till kvarnen i Nybäcken var 200 alnar (ca 120m). Därifrån till den kombinerade såg- och tullkvarnsdammen var det 733 alnar (ca 435m). 525 alnar längre

63 men i Nyåkersforsen var det 811 alnar (ca 480m). Övre kvarnen i Nygärdesforsen låg 927 alnar (ca 550m) nerströms den i Nyåkersforsen. Måtten på anläggningarna angavs noggrant. Bild 5.3 Skvaltkvarnens konstruktion. ur Arbete och redskap s 110 Mellan kvarnarna gick en väg längs bäcken. Orsaken till att man byggde nya kvarnar var att tullkvarnen inte längre klarade av att mala de kvantiteter säd, som producerades i byn. Skvaltkvarnar fick endast användas f Ör ägarnas behov. (46 Tullkvarnen 2)* hade funnits redan i slutet av 1700-talet.(s 35) För att mala en tunna säd erhöll arrendatorn av kvarnen 1834 en kappe till ett värde av 24 Sk, vilket blev 3% av den malda mängden. Varje dygn maldes 28 tunnor. (47) Inför säsongen 1844 reparerades kvarnen. År 1857 brann den ner p g a vådeld. Det som återstod var en genomrutten obrukbar vattenränna samt det första stockvarvet av kvarnbyggnaden (48) Sju år senare hade man byggt en ny kvarn. Kvarnägarna, två handelsmän uppförde även en ny dammbyggnad. Byamännen fick *Siffran hänför sig till karta 5.4 s 62

64 tillåtelse att använda dammen, men de fick inte på något sätt hindra arbetet i kvarnen, och dessutom fick de avstå hälften av frimalningen. Den fria malningsrätten skulle tas ut företrädesvis vår och höst, när vattentillgången var som bäst. (49) Under de år tullkvarnen inte fanns, måste de bönder, som inte hade egna kvarnar fara till Olofsfors för att mala. (50) Det var 5 km enkel väg. Garveri. Vid tullkvarnsdammen fanns ett garveri. Det låg i den nedre delen av dammen på dess norra sida. Under en tid var garva~ ren delägare i tullkvarnen. (51) Repslageri. I husförhörslängden finns en repslagare upptagen. Repslageriet låg i den norra delen av bybebyggelsen. (52) Salpetertillverkning. Salpetertillverkningen var ett viktigt komplement till jordbruket. Genom Kronans försorg kunde man få hyra salpeterpannor. (53) Bönderna i Levar, Bredvik och Järnäs hade dock en egen panna. (54) Kronan löste in all salpeter till priser, som noterades officiellt. Är 1825 betalades 7 Rdr 24 Sk för varje lispund. År 1851 var priset nere i 5 Rdr 32 Sk. (55) Då hade antagligen tillverkningen i Levar upphört, för året innan erbjöd man de övriga delägarna i pannan sin andel. (56) Till sist hamnade den på varvet på Levarflasen. (57) Salpeterladan byggdes av rundvirke ungefär 10 alnar 8 alnar (ca 6m - 4,7m). På våren fylldes golvet i de avbalkningar, som fanns vid väggarna med röta (torv), vilken sedan tog upp den "ala" (urin) från korna, vilken man sparade i kar under ladugårdsgolvet och hällde ut över rötlagret. För att öka absorberingsförmågan skyfflade man om lagret. När massan var mättad, fylldes den i stora kar och vatten tillsattes, varigenom urlakningsprocessen satte i gång. Laken kokades sedan samman och hälldes till sist i stora såar för industning. Till sist hade ett lager salpeter utkristalliserats. (58) Tegeltillverkning. Byn hade två lertag, som gav råvara till det lertegel böndernaslog. Torparna måste begära tillstånd för att ta lera va~ resig det var för eget bruk eller för avsalu. (59)

65 Skeppsvarv. Under 1800-talets första årtionden var aktiviteten på det skeppsvarv, som anlagts på Levarflasen föregående århundrade, liten. Ett bolag bildades under namnet Skeppsholmens varv. Det första fartyg, som företaget byggde var en skonert "Naja~ den" om 83 läster. Segelfartyget sjösattes omkring 1840. En ny skonert "jehu" om 39 läster var klar 1869, men innan dess hade man byggt några skutor och slupar. I början av 1870-talet ombildades bolaget och fick namnet Nordmalings skeppsrederiaktiebolag. (60) (bil 9) Hantverk. När kyrkan och klockstapeln renoverades 1843-44 fick byns målare, som var känd som en skicklig yrkesman, målningsarbetena.(61) I syfte att uppmuntra kunnighet i lantbruk och handaslöjd anordnade landshövdingen ett stort upplagt lantbruksmöte i Olofsfors den 25 aug 1866. Men befolkningen var misstänksam mot vad som kunde ligga bakom inbjudan. Ett rykte spreds, att myndigheterna ville se vilka extrainkomster allmänheten kunde ha och sedan komma med en skattepålaga. Därför var det rätt många som inte ställde ut. En av dem som visade sina alster, ett syskrin och en tapettryckforn, var målaren i Levar. I prislistan kallades han fabrikör. (66) Offentlig verksamhet. Postkontor. Från 1827 till omkring 1900 var postkontoret förlagt till Levar. Det inrymdes i postmästarens hus. Kontoret låg i den norra bybebyggelsen. (63) Telestation. Två av byns handelsmän låg bakom den skrivelse, som resulterade i att en telestation inrättades i byn. Den låg ca 200m norr om korsningen Kustlandsvägen-Bredviksvägen. Diet första telegrammet kom den 21 sep 1857 och meddelade, att linjen Härnösand-Haparanda Öppnats för allmänheten kl 12. (64) Hälsovård. Enligt en tidningsnotis från den 17 maj 1867 hade en provins~ ialläkare kommit till Levar. (65) Han hade sin mottagning i det hus socknen ordnat åt honom. Huset var beläget i den

66 fastighet, som på Laga skifteskartan har beteckningen C. (66) Två år senare kom en apotekare till byn. Apoteket var inrymt i den fastighet, som på Laga skifteskartan betecknas N.(67)

67 5.10 Sammanfattning. Laga skiftet, som genomfördes under 1830-talets förra hälft och som endast berörde inägorna, innebar att skiftenas an tal minskade. Skogsskiftet räknades sedan storskiftet som ett. Någon förändring av bebyggelsen behövde inte ske. Genom hem mansklyvningar och torpbildningar både förtätades och spreds bebyggelsen. Jordbruksmarken utökades framför allt genom sjösänkningar. På de nya markerna skördades hö. Avkastningen ökade genom att man fick en bättre markfördelning, använde effektivare redskap, tillförde marken näringsrikare gödsel och dikade ut frostför ande marker. Fisk från Nordmalingsfjärden gav ett värdefullt näringstill skott. En viktig del i det gemensamma arbetet i byn utgjorde vården av hägnaderna, rågångarna mot grannbyarna samt vägarna inom byn. Befolkningen mer än fördubblades, från 148 personer 1835 till 340 år 1872. Särskilt påtaglig var befolkningsökningen under 1860-talet. Barnkullarna var större än tidigare, och en in flyttning av hantverkare, tjänstemän och arbetare ägde rum. Flera av hantverkarna och tjänstemännen drev även jordbruk. Förhållandet mellan jordägarna och torparna var inte alltid det bästa, då de senare ibland bröt mot de regler, som gäll de inom byn. Levarbäcken var av stor betydelse för byborna. Där fanns en såganläggning, ett antal kvarnar, ett garveri och troligen ett färgeri. Ett repslagerifanns också i byn. Salpetertillverkningen, som bönderna ägnade sig åt, upphörde troligen före århundradets mitt p g a avsättningssvårigheter. Byns bönder och torpare slog sitt eget tegel. Råvaran fick man från två lertag inom byn. På Levarflasen utanför Levarbäckens mynning fanns ett skepps varv. Levar fick postkontor, telestation, läkarmottagning och apotek under den här perioden. Det var alltså en expansiv by, som drog till sig olika kategorier av människor.

68 Notförteckning till kap 5. 1. Svensk uppslagsbok Band 8 spalt 586 2. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 23 ff 3. Ibid sanna sidor 4. Ibid s 35 ff 5. Levar by. Byastämmoprotokoll 1825-1882 s65 6. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 35 ff 7. Levar by. Byastämmoprotokoll 1825-1882 s 46 8. Ibid s 98, 101, 103 9. Levar by. Handlingar av juridisk natyr 1826-1865 s 94 10. Hembygdsboken s 347 11. Arvidsson: Min lokalhistoria s 30 f 12. Hembygdsboken s 333 13. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 88 14. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1872-1896 s 44 15. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 94 f 16. Ibid s 91 ff 17. Ibid s 69 ff 18. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1762-1825 s 16 f 19. Hembygdsboken s 358 20. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1762-1825 s 114 21. Handlingar tillhörande hemman no 3. Anteckningar om Levar bys gistvall 1893 22. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 11 23. Ibid s 5 ff 24. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1872-96 s 46 ff 25. Levar by. Byastämmoprotokoll 1825-1882 s 46 26. Ibid s 35 ff 27. Ibid s 46 28. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 45 ff 29. Levar by. Byastämmoprotokoll 1825~1182 s 46 ff 30. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 59 31. Tingsprotokoll från Nordmalings~Bjurholms tingslag 1850 32. Tingsprotokoll från Nordmalings-Bjurholms tingslag 1857 33. Tingsprotokoll från Nordmalings-Bjurholms tingslag 1847 34. Hembygdsboken s 686 35. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 35 ff 36. Sammanställning av Karin Eriksson, Länsmuseet Umeå 37. Husförhörslängd för Levar 1826-1835 38. Husförhörslängd för Levar 1834-1843 39. Husförhörslängd för Levar 1843-1852 40. Husförhörslängd för Levar 1853-1862 41. Husförhörslängd för Levar 1863-1873 42. Levar by. Handlingar av juridisk natur s 43 43. Ibid s 29 ff 44. Ibid sanna sidor 45. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1872-1896 s 16 f 46. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 88 ff 47. Ibid s 30 ff 48. Ibid s 94 49. Levar by. Byastämmoprotokoll 1825-1882 s 99 f 50. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 82 51. Ibid s 61 52. Uppgiftslämnare Lennart Jacobson, Levar, 1988 53. Hembygdsboken s 347 54. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 60 55. Hembygdsboken s 347 56. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 60 57. Levar by. Byastämmoprotokoll 1825-1882 58. Hembygdsboken s 348 59 Levar by. Handlingar av juridisk natur 1826-1865 s 92

69 60. Lundberg: Från flydda tider 17 61. Hembygdsboken s 57 62. Ibid s 336 63. Ibid s 128 64. Ibid s 66 65. Ibid s 255 66. Lundberg: Från flydda tider 24 67. Uppgiftslämnare Verner Hägglund, Levar, 1988