Den magiska dörren kapitel 1-hej Hej, jag heter Josefin. jag är 10 och ett halvt år gammal. Jag har bruna ögon och långt tjockt hår. Jag går på dans och fotboll. Jag har två bästa kompisar, Filippa och Tuva. Dom är tvillingar men är ändå ofta med varandra. Tuva har blont ganska kort tunt hår medan Filippa har brunt långt tjockt hår. Jag går på Skogaskolan. Jag började där för ett halvår sen. Det fins något jag inte tycker om.varje dag nere vid maten säger kocken varsågod att smaka på min monster mat... oj jag menar GODA mat!!! Det är läskigt. Men det är inte det ända läskiga på skolan. Det fins en dörr längst in i matsalen.ingen vet vad som fins där
inte ens lärarna. Vi har frågat,dom sa att dörren stod där när dom byggde skolan. Det fans ingenting bakom och dörren var låst så dom byggde in den i skolan. Jag har frågat alla lärare utom kocken, men varför skulle han veta vad det är om ingen annan gör det. kapitel 2- Brevet En dag när jag och Tuva var på väg ifrån matsalen såg jag något under den magiska dörren längst in i matsalen. Jag gick närmare dörren. Det var läskigt men ändå spännande. Jag plockade sakta upp kuvert och öppnade. MEN HEJSAN!! Sa kuvertet med mörk röst. Jag kastade iväg kuvertet och backade snabbt bak. -Men lägg av, vad tror du att jag är? Ett monster? Förlåt jag är ett monster. Men ärligt talat så kan du inte vara riktigt frisk. Lixom tror du att det är mat kocken ger er? Det är ju mat men det är för monster, till oss. Om ni fortsätter äta den maten kommer det gå illa!!! -va?! sa jag. Men maten ser ju het vanlig ut. -På dagen ja men på natten är spagettin maskar och skinkan livs levande grisrumpor, jag varnar dig ät inte maten!! - ja jag lovar men vet kocken om dig?
- oss om jag får be vi är många monster och ja han är faktiskt själv ett monster på nätterna. - hur många monster är ni? -några hundra bara - Bara!! Jag lovar att inte äta maten och på något vis ska jag se till att ingen annan gör det häller. kapitel 3- Nycklarna Jag och Filippa var på väg in från rasten när jag kom och tänka på brevet. Det var lunch snart. Tur att jag kom ihåg matlåda. Filippa har du med matlåda? Frågade jag. -Ja det har jag men jag vet inte om Tuva har det. -Då får vi ta reda på det kom så går vi och frågar! Tuva har du med matlåda? frågade jag. - ja har ni? sa Tuva - Ja vilken tur nu gäller det bara att få dom andra att inte heller äta maten.
Det är matte nu. Jag kunde inte koncentrera mig alls. Tänk om maten inte alls är giftig. Tänk om jag bara inbillade mig allting om monstren och brevet. Det var dags för mat och jag hade inte skrivit ett enda tal. När jag var nere vid maten kom jag på att jag hade glömt min matlåda i klassrummet. Maten såg vanlig ut och jag kanske bara drömde det där om brevet för ett brev som flyger och pratar är ju omöjligt!! Jag kanske borde äta maten ändå. Jag gjorde det och det smakade faktiskt gott. Men nu känner jag mig yr. Tuva kom till mig med ett brev. Den här gången sa brevet, du måste hämta nycklarna hos kocken och släppa ut oss monster i den riktiga världen!! Och glöm INTE, ÄT INTE MATEN!!! Sen svimmade jag. när jag vaknade igen var jag hos skolsyster och jag hade jätte ont i mitt ben. Skolsyster sa, nu kvicknar hon vist till hon måste vara allergisk mot något i maten men den här allergisprutan gjorde susen. Jag hoppade upp och sa nu mår jag bra igen! Jag sprang till matsalen. Det var låst. Jag tittade på klockan och fick en chock! Klockan var halv åtta! Jag tänkte först gå hem men sen ångrade jag mig. Jag hade en idé! Jag sprang till rektorns kontor. jag gick in och letade i rektorns nyckel skåp. jag letade efter en nyckel som skulle se lite gammal ut... men nu kom jag på att dörren stod där innan dom byggde skolan... och då borde inte rektorn ha någon nyckel. Just det kocken har den nog med sig hem! men var bor han? Han var ju monster på natten så han kanske bor innanför dörren och då kan jag inte komma åt honom för en i morgon! eller...? om jag bara kan komma in i matsalen,kanske han har lämnat den mystiska
dörren öppen! jag sprang och kollade om skolsyster var kvar. Det var hon. -skolsyster... har du nyckeln till matsalen? - ja hur så? - jo jag... tror att jag glömde min kofta där! -nä det tror jag inte... det var helt tomt där när jag låste - jo men jag hade min mobil i den och jag måste hitta den... snälla kan inte jag få låna dina nycklar? snälla! -jo okej då du får väll det men du måste vara tillbaka snart. -tack!!!! jag sprang ner till matsalen. jag öppnade dörren och gick in. det var väldigt kusligt där när det inte är några barn där... men det behöver jag inte oroa mig för för det fins inga spöken... men monster... jag såg dörren och gick fram till den och drog sakta ner handtaget... det var låst!! vad skulle jag nu göra? Skolsyster skulle snart komma ner och kolla var jag är och då är det för sent! men jag såg ett nyckel skåp! jag sprang fram till det och drog i handtaget men så såg jag att det var ett häng lås på... aaaah!! men det är ännu större täcken på att nyckeln är där. jag måste hitta nyckeln till skåpet innan skolsyster kommer! jag letade i genom hela matsalen.. där fans den inte... men sen tog jag bort alla matlådorna och kollade om den var där eller i maten, i vattnet eller i mjölken. men så såg jag kockens förkläde hänga på en krok.. jag tittade i fickan... där var den!!! nyckeln!! jag tog nyckeln och sprang fram till nyckel skåpet och öppnade! Där var
nyckeln till den mystiska dörren!! jag gick sakta fram till dörren satte nyckeln i låset och vred sakta om... kapitel 4-en annan värld Jag kände att det pirrade i magen. Det var spännande men ändå läskigt. tänk om monstret jag pratade men skulle äta upp mig! inte för att jag tor det men tänk om. när jag var liten sa alltid mamma åt mig att inte lita på någon jag inte känner. jag tog tag i handtaget och tryckte sakta ner det... jag öppnade. men stängde snabbt. var det där monstren bodde. jag hade tänkt mig någon fin äng! det var inte alls fint! jag tänkte att dom bodde bland blommor och fina träd... men det gjorde dom inte... allt var brunt och träden såg ut som att dom varit döda i hundratals år... och det kanske dom hade... det hade nog inte kunnat växa någon ting ens den mest lätt växta blomma i hela världen!! allt var grått.
himlen var grå marken var grå allt var helt dött... jag kände mig ledsen... det här påminde om en äng som jag var på när jag var liten... och hade kul... men det här var helt dött... jag stod fortfarande kvar i dörröppningen men nu började jag gå in. jag började gråta! det var så hemskt! jag kunde inte tänka! det kändes inte som om något kunde leva här inte ens monstren. men så såg jag! långt där borta var ett fint träd! tjock trädstam och massa rosa blommor! det såg ut som en saga! det var vackert. Först från det hemskaste ställe jag varit på och nu nästan det vackraste! Och nu såg jag också att det satt någon under trädet. det var ett monster. ett blått monster som såg ledsen ut han var ganska långt borta men det syntes ändå. undra om det hade hänt något. jag började gå till trädet för att kolla vad som var fel plötsligt var monstret borta! jag sprang till trädet. jag tittade var han kunde ha tagit vägen. så såg jag ett hål i trädet. han kanske blev rädd när han såg att jag kom. jag försökte komma in i hålet men det var för litet. men tänk om han aldrig fans. tänk om jag inbillade mig att monstret satt där och såg ledsen ut. för allt i den här världen var ju helt annorlunda så det kanske inte är så konstigt om jag inbillade mig det. men jag såg det så tydligt. på något sätt var han där, för... jag... eller... alltså... jag kände det så tydligt att hela luften var sorgsen. jag letade efter en annan väg att komma in i men det fans inte! jag försökte en sista gång den här gången med benen först. min hand kom åt en vass sten. jag tog bort den snabbt men så kände jag att hålet blivit större. jag satte till baka handen det gjorde ont och hålet blev inte större. jag blev
besviken. jag trodde att jag hade chansen att få tag på det ledsna monstret. men så blev hålet större igen! jag kom in!! Där inne fans en hemlig gång. jag följde gången så långt den gick. men så delade den på sig. vilken skulle jag välja? jag tar den åt höger! jag gick in men den var ganska kort och blev återvändsgränd. jag gick tillbaka och tog den andra gången. men där fans han inte häller! så klart han måste ha smugit ut från den här gången medan jag letade i den andra! men då borde han vara uppe på ytan igen så jag gick upp från underjorden. jag såg honom framme men så försvann han igen. till det fans det bara en förklaring till, han var rädd!
kapitel5 En annorlunda vän varelsen dök upp igen. var det nått han ville men inte vågade berätta? Det vet inte jag. Jag tänkte att jag skulle låta varelsen vara i fred men så kom jag på brevet. jag skulle ju rädda alla monstren! -hallå!! är det någon där? ropade jag. men ingen svarade. jag kände mig ledsen, allt var så dött. jag förstår att ingen vill bo här! den här världen gör en ledsen... men jag förstår inte. här fans ju inte en själ! brevet sa att det var några hundratals! var var alla? jag ville hitta dom. kanske jag hittade någon som inte var så ledsen. typ han i brevet. -hallå!!! var är alla? frågade jag det lilla blå monstret.
monstret pekade mot ett dött träd. vad menade han? var det där monstren fans? jag gick sakta dit. trädet hade delat sig på mitten. det var som en portal! jag gick igenom träden. bakom fans en fantastisk värld!! det bara lös om den världen. men jag fick lite ont i magen. från en död och hemsk värld till det vackraste ställe jag varit på! det kändes inte rätt. det var nått konstigt men den här världen. från värld till värld till den hemska som jag trodde var monstrens värld och nu den här. undrar om det är här monstren är. jag hörde något grymtande. det lät lite som en gris. aha det var en gris! Men den hade ett koppel på sig. så då antar jag att att någon håller kopplet! jag tittade upp och där stod ett monster! -hej! jag heter Storpysen. sa monstret. jag blev förvånad. -hej. jag heter Josefin. -så du fick mitt brev!? frågade monstret -Ja det gjorde jag var det du som skickade det? -ja vem skulle det annars vara? -jag vet inte men du sa att det fans hundratals monster ju. -ja men det var då ja nu är alla borta. -varför? -alla har dött av sorgen där ute! jag och Lillpysen är dom enda som har överlevt. -oj! men... är det bara där ute eller här också? -det är bara där. vi hittade det här stället för någon dag sen.
-men varför kommer inte Lillpysen in hit? -han har fastnat där ute för att han har gått ut och in för många gånger. eller vi tror i alla fall att det är därför. men jag vill inte riskera att fastna så jag stannar här inne! -men Lillpysen verkar rädd. -självklart är han rädd han har bara några få minuter kvar i sitt liv. -men vi måste hjälpa honom! -så det säger du men jag följer inte med dit ut i alla fall, du väljer själv men jag tipsar dig om att inte gå ut dit. -men lillpysen då! jag måste rädda honom. Jag gick ut ur skyddsrummet och gick fram till Lillpysen. -hej. sa jag -hej... sa Lillpysen. -vi måste hitta ett säkert ställe för dig. Lillpysen sprang i väg från mig! -men vänta Lillpysen!!! Jag känner Storpysen! ropade jag. men Lillpysen väntade inte. han var borta jag sprang till trädet men när jag gick igenom var jag kvar!! ånej jag måste ha fastnat!
kapitel 6 Mitt uppdrag. Aaah! jag behövde en plan. tänk Josefin tänk! ja nu har jag det!! men dom sakerna jag behöver okej jag måste ha en lista på vad jag behöver. jag tog ett av dom rosa löven, en bläcksvamp och en fjäder. så jag behöver * kofot * spade *en filmkamera * min hund Kanske en grävmaskin också fast det blir nog lite svårt att åstadkomma. Så det var allt jag behövde. men det fins bara i min värld. kofoten ska jag ha till att göra hålet i det rosa trädet större. spaden ska jag ha till att gräva från det rosa trädet till den vackra världen. filmkameran ska jag ha till att göra en video dagbok om det skulle hända något. min hund ska jag ha till att veta
när jag ska gräva uppåt. På det sättet skulle jag få in Lillpysen i den säkra världen. Men nu var frågan, hur skulle jag få tag på sakerna? jag måste nog gå in i min värld. Jag tänkte att jag skulle bäretta för Lillpysen men han var så rädd. jag gick mot dörren men så snubblade jag på något. det var en hårig orm. men den verkade inte så levande precis. jag förstod att den hade dött av sorg. jag gick vidare mot dörren. jag började springa, och där var den, dörren in till min värld. undrar vad klockan var. tänk om skolan hade börjat och så kom jag springande ut ifrån den dörren som inte ens lärarna visste om. eller tänk om kocken var där. men jag bryr mig inte för Lillpysen kan dö när som hälst!!! kapitel 7 Tillbaka till skolan.
Jag tryckte ner handtaget och puttade sakta upp dörren för att kolla att ingen var där. Det var ingen där men jag hörde några barn skrika och prata uppe i trappan. Jag skyndade mig ut och upp för trappan. Där träffade jag Tuva. -Hej Tuva!! sa jag. -Hej Josefin! sa Tuva. hur gick det. träffade du alla monstren? -Det är hemskt! alla monstren har dött av sorgen! Det är bara lillpysen och Storpysen som har överlevt! sa jag sorgset. -Men gud vad hemskt! -Men hur som helst måste jag hämta lite grejer nu vi ses! -ja det gör vi hej då Josefin Det var först nu som jag märkte hur mycket jag saknat Tuva. n Men nu gäller det att vara snabb! var kan grejerna finnas? jag tog upp pappret och tittade vad som behövdes. jag ska ha, En kofot, en spade, en filmkamera och min hund. okej kofot tror jag jag hittar hos vaktmästaren. Så jag går dit. När jag var där var det låst. Jag gick till räktorn och frågade om hon hade nyckeln till vaktmästarens kontor. Det hade hon. Jag frågade om jag fick låna dom men det ville hon inte. Jag gick i stället och tittade om det fans en kofot i förrådet. Det fans inte där. Men nu kom jag på att det fans en gammal kofot i historia rummet. Där hade vi utställning med gamla saker ibland. Den kunde jag ta. Jag sprang till historia rummet och tog ner kofoten. Den var tyngre en jag trodde. Jag la den vid dörren. Nu skulle jag få tag på en spade. Den borde trädgårdsmästaren ha. Jag gick ut och
frågade. Men den ville hon ha själv. Snåljåp tänkte jag tyst. Var kan det finas en annan spade? Jag blev arg på trädgårdsmästaren så jag tog tag i spaden och slet åt mig den, sen sprang jag i väg för att slippa trubbel. Nu var det en filmkamera som jag behövde. Var ska jag hitta det? Jag vet, jag tar en av skolans nya övervakningskameror. Men dom sitter ganska... högt uppe...men... Jag kan ju ta en stege. men det kommer ta lite tid om jag ska hämta hunden också. Men jag kan ju be tuva hon har cykel. Jag gick till Tuva och bad om hon kunde hämta Min hund Yaiza. Det kunde hon. hon fick låna mina nycklar. Jag gick till förrådet igen för jag mins att det fans en stege där. Den var tung. Men jag klarade av att ta den till den närmaste. jag satte stegen mot väggen och började klättra. När jag var högst uppe började jag känna mig lite vinglig. Stegen välte baklänges. jag fick den över mig. -Det här var svårare en jag trodde. Jag reste mig och ställde upp stegen igen. jag behövde skynda mig innan giftet sprider sig för mycket. Jag klättrade upp en gång till. Den här gången lyckades jag. Jag fick ner kameran. nu skulle bara tuva komma. Vad bra där kommer hon. jag gick ner till dörren.
kapitel 8 sanningens ögonblick. jag öppnade dörren och gick in. luften hade blivit grön och det var lite svårt att andas. Då kom jag på att jag inte hade något vapen. Jag har för mig att Storpysen sa något om att någon sprutade ut giften med flit. tänk om jag råkar i slagsmål!! Då måste jag ha ett vapen. Jag kanske kan använda min fickkniv. Den är inte mycket till vapen men ändå. Jag gick till trädet. jag trodde att det skulle vara lösast mark där. Och så började jag gräva. Jag grävde och grävde. till slut tog det stopp. det var en sten. Men helt plötsligt kom det ut någon ur stenen!! det var ett monster. Han var vit och hade mat runt munnen. tur att jag hade fickkniven för det där monstret såg inte ut att vara så glad. Tvärtom, och han verkade hungrig. han dreglade grönt slem. vi stod öga mot öga och bara tittade. jag tog sakta fram kniven. jag kände mig nervös. kameran var på. spaden hade jag i handen. kofaten var jag redan klar med. annars hade jag nog inte kommit in i trädet. men Yaiza... vart var hon? hon hade nog blivit rädd och sprungit iväg. Egentligen ville jag också springa men jag var här för att stoppa honom och då kan jag inte bara fega ur. Jag tog hårdare tag om kniven men vågade inte riktigt använda den. Vi bara stod där. Och tittade. Men det var något med det där monstret som påminde om någon... Men vem? Jo, Nu mins jag. Det där monstret liknade... Kocken. Det liknade kocken. Det var någonting med ögonen som liknade kockens ögon. Jag tog ner kniven. Och så sa jag.
- Varför gjorde du så? - Grrrr!!! var det ända monstret svarade. Men tänk om han var hungrig. Det verkade ju så. - Tycker du om växter? frågade jag. - Ja men det fins inga växter här. Sa monstret besviket. Jag blev förvånad över att han svarade. kunde han prata? - Men du jag ska se till att fixa växter åt dig. sa jag. - ååh!!!! tack så hemskt mycket. sa monstret. Jag sprang ut ur trädet och så vidare till dörren. Jag sprang ut. Bra det var snart lunch så det fans en massa grönsaker framme. Jag tog en bunt och sprang till trädet igen. Han var kvar. Jag gav honom grönsakerna. Han verkade lugna ner sig. -Lovar du att inte förgifta mer? - Jag lovar!!! Sa monstret. - okej... Men kan du ta till baka giftet som du redan har släppt ut? - Ja det kan jag göra bara jag får behålla grönsakerna!! - Ja det får du. Några minuter senare var allt gift borta. Storpysen och Lillpysen
var båda två i den vanliga världen. Jag åter vände hem. kapitel 9 tills någon annan öppnar dörren igen. Dagen efter satt jag vid maten och tänkte på vad som hade hänt. Jag tittade på dörren. Ska jag bäretta för någon? Om världen? Det var god mat. Jag åt den också. Den verkade normal. Så kocken verkar ha skärpt till sig lite. Nu var det rast. Jag satt uppe på en kulle och tänkte. Jag kommer kanske aldrig träffa Storpysen och Lillpysen. Så såg jag att kocken var på väg till sin bil. Men han ramlade. Kocken såg inte vad som hände men det gjorde jag. Det var klassen bråkmakare som la krokben. Jag sprang till kocken för att hjälpa honom. - Hej. Sa jag. - Hej. sa kocken. - Letar du efter något frågade jag fast jag visste svaret. - Ja mina nycklar. ååh där är dom. Sa kocken.
Men en saknas. Har du sätt en gammal nyckel? frågade han mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade nyckeln i fickan. Men jag fick lite dåligt samvete och gav honom nyckeln ändå. - Men hur? Sa kocken förvånat. Jag berättade allt. Vi kom överens om att hålla det hemligt. Sen gick jag och Tuva till skansen.