Flaggmuseet i Skansen Lejonet 18 april 2013 Flaggstången bör stå högt, om den skall synas bra över omgivningarna. I det ofta mycket flacka och låglänta Göteborg är Risåsen och Gullberg två högt belägna platser. Mot slutet av 1600-talet byggdes på dessa berg skansarna Kronan och Westgiötha Leijon. Ordet skans är i våra dagar ett alltför anspråkslöst ord för dessa befästningsverk, som är ett slags mindre fristående fästningar, belägna ett gott stycke utanför den dåtida fästningsstadens vall. Gullberg är en utmärkt flaggplats Skansen Lejonet hyser nu Svenska flaggans museum. Foto: Lars Gahrn. En smal och väl skyddad dörr ledde in i skansen. Mer än två århundraden har förgått sedan Göteborg upphörde att vara fästning, men skansarna Kronan och Lejonet står kvar. I motsats till stadens övriga befästningsverk byggdes nämligen de och bastionen Carolus rex på berggrund. Göthiska Förbundet har alltsedan 1974 Skansen Lejonet som ordenslokal. Detta förbund är fosterländskt, och flaggningen är viktig för de götiska bröderna och systrarna. Här på toppen av gamla Gullberg har göterna en utmärkt flaggplats. Detta är också salutplats för Göteborg. Här skjuter försvarsmakten salut med några kanoner vid högtidliga tillfällen. I detta sammanhang bör kanske omtalas, att kanonernas slutstycken inte finns på plats i vardagslag, och att ammunition inte förvaras i närheten. Vid högtidliga tillfällen som till exempel prinsessan Estelles födelse kan man både höra salutskott härifrån och se flaggan gå i topp.
Götiska Förbundets flaggsamling visas Den svenska skärgårdsflottans flagga var tretungad och helt blå. utmärkt. Förbundet är gammalt och stiftades redan 1815. Under årens lopp har man samlat på sig åtskilliga flaggor. Ordenslokalen i det gamla befästningsverket har stora murytor, som invändigt är vitkalkade. Här behövs många färgglada prydnader för att både lysa upp och skapa omväxling. Skulle man inte kunna sätta upp sina flaggor på väggarna och under valven? Detta uppslag var mycket lyckat. Flaggorna skulle ge den gamla skansen eller fästningen prydnader, som skulle passa ett fosterländskt förbund En smal och järnklädd dörr År 2010 invigdes Svenska Flaggans Museum i Skansen Lejonet. De flesta besökarna ingår i förhandsbokade grupper, men ibland på stora flaggdagar är skansen öppen för allmänheten. Tisdagen den 6 november Gustaf Adolfsdagen var jag på plats. Jag var så tidigt ute, att jag kunde hålla flaggan, när Pether Ribbefors, vår guide, skulle hissa den utanför skansen. Det skall vara svårt att tränga in i ett befästningsverk, och dörren tillhörde de smalaste, som jag har sett i en så här stor byggnad. Dessutom är muren tjock. Dörren är till råga på allt järnklädd. Den gamla dörren är i behåll, och den har nu satts upp som utställningsföremål i rummet innanför. Man har tagit gamla bröstharnesk, plattat till dem och spikat fast dem på dörrens yttersida. För att göra dörren ännu fastare spikade man två järnband i kors över de underliggande bröstplåtarna. En tidig unionsflagga från den svensk-norska unionen.
Finlands äldsta flagga överensstämmer med Skånes. Ostindiska kompaniet hade egen flagga Man kommer rakt in i ett stort rum, som upptar tornets hela bottenvåning. Här finns flaggor av alla slag. Svenska flaggan är världens näst äldsta nationsflagga, berättade Pether Ribbefors. Tyvärr hann danskarna före, och Dannebrogen räknas för att vara världens äldsta nationsflagga. Pether Ribbefors är väl påläst och berättar livfullt och medryckande. Tiden går snabbt i hans sällskap. Förbundets gamla flaggor har fått ett nytillskott av nytillverkade flaggor av äldre märke. Där finns Svenska Ostindiska Companiets tvåtungade flagga med bokstäverna SOIC i korsmitten. Den skulle likna en svensk örlogsflagga med tre tungor. Tanken var, att flaggan skulle skrämma sjörövarna och avhålla dem från att gå till anfall. Inte ett enda av kompaniets alla fartyg blev uppbringat, men jag skall låta det vara osagt, om detta berodde på flaggan eller på skeppskanonerna. Sveriges flagga användes i Norge! En annan flagga, som är mycket ovanlig, är skärgårdsflottans helblå och tretungade flagga. Denna flagga saknar alltså såväl det gula korset som andra gula inslag. Flaggan är helt blå. Den lär inte ha använts sedan 1813 och enbart av skärgårdsflottan i Sveaborg. Här finns endast kortfattade uppgifter på skyltar vid flaggorna men å andra sidan har man under visningarna en ciceron, som kan berätta. Pether Ribbefors håller ett regelrätt föredrag som inledning och illustrerar det med ett flertal bilder, som framträder på en platt-tv. Ett av hans överraskande meddelanden är, att Norge i början av den svensk-norska unionen använde svenska flaggan. Först år 1821 skapades en egen flagga för Norge. Jag skulle tro, att man inte talar mycket om detta i Norge. Där arbetade man hårt på att stryka unionsmärket i sin flagga. Allt, som erinrade om svenska flaggan, borde tas bort, ansåg norrmännen. Finlands andra flagga tillkom i Marstrand 1862.
Sverigefinländarnas flagga är ny och ännu ganska okänd. Skånes flagga är Finlands äldsta! Tittar man uppåt valven, blir man litet förvånad. Har man verkligen tagit med Skånes flagga, som är en landskapsflagga, här bland nationsflaggorna? Men flaggan är inte Skånes, berättar Pether Ribbefors. Detta är Finlands äldsta fana. Just i år har man nämligen valt att lyfta fram Finlands flaggor. Finlands vapen innehåller ett gult lejon i rött fält. Därför skapade man en röd flagga med ett gult kors. Ett steg närmare dagens blåvita finska flagga kom man i Marstrand 1862. Den finländske skalden Zacharias Topelius vistades då i Marstrand för att segla. Han skapade en blåvit flagga med ett övre vitt fält och ett nedre blått. Flaggan var vit som Finlands snö och blå som dess många sjöar. Färgerna kan dock vara hämtade från Rysslands flagga. År 2007 fastställdes en särskild flagga för Sverigefinnarna, men den har ännu inte slagit igenom. Många Sverigefinnar tycker, att den inte behövs. Så tyckte även jag om den västsvenska flagga, som togs fram för några år sedan, men nu har jag vant mig vid den och blir glad när jag ser den. Den finns som bordsfana i flaggmuseet. Vad betyder L.O.? Samma förkortningar kan ha olika betydelser för olika människor och under olika tider. Litet förundrad blir man av en fana med Göteborgs stads vapen på och initialerna L.O., vilket för oss betyder Landsorganisationen, men för dem, som följde sin fana då det begav sig, betydde L.O. landstormsområde. Flaggintresset tycks vara i stigande under våra dagar. Alltfler nya flaggor tas fram, och då är det värdefullt att få veta mer om våra flaggors bakgrund och att få veta hur andra har gått till väga, när de har skapat sina flaggor. Svenska Flaggans Museum i Skansen Lejonet är på detta sätt ett museum i tiden för att anföra några kända ord ur Götiska Förbundets höge beskyddares valspråk. Pether Ribbefors sade några tänkvärda ord, som bör föras vidare: L. O. står för Landstormsområde.
Svenska flaggan har delvis kommit att betyda olika saker för olika människor, och dess innebörd har också växlat över tid. Alldeles oavsett vilka värderingar man själv lägger in i vår blågula nationalsymbol, så är det viktigt att känna till bakgrunden, så att flaggan inte riskerar att vantolkas utan i stället kan fungera som sammanhållande symbol för alla som lever i vårt land. Lars Gahrn Läs vidare Kurt Ekroth, Skansen Westgötha Leijon: En beskrivning. (Fjärde upplagan. Göteborg 1986. 32 illustrerade sidor.) Leif Törnquist, Svenska flaggans historia. (Medströms Bokförlag, Stockholm 2008, 144 rikt illustrerade sidor.) Denna oljemålning av Carl Gustaf Wrangels barn visar, att flaggan med vågiga ränder var gul och blå. Denna bok är uttömmande, och dessutom är den omdömesgillt skriven. I fråga om en flagga kan dock ytterligare en källa anföras. Mot slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet förekom randiga (vågrandiga) flaggor. Författaren påpekar, att varannan rand var blå och varannan gul eller vit. På hans bildkällor är varannan rand ljus, och han påpekar, att dessa ljusa ränder kan ha varit gula, men att den gula färgen kan ha blivit blekt under århundradena (s. 46-49). På Skokloster finns en oljemålning, som ger klara besked. Den visar några av Carl Gustaf Wrangels barn med en sådan fana, och målningen utfördes 1651. Ränderna är tydligt gula och blå (Lena Rangström, Karin Skeri och Elisabeth Westin, Skokloster: Slott och samlingar, 1980, s. 14). Givetvis anade Törnquist, att ränderna var gula och blå, men då han inte hade belägg för gult, uttalade han sig klokt nog - inte med bestämdhet.