SÅ GICK DET TILL I HSB BRF EKEMARKEN

SÅ GICK DET TILL I HSB BRF EKEMARKEN En skrift om HSB Bostadsrättsförening Ekemarkens historia, utgiven med anledning av bostadsrättsföreningens 50-årsjubileum 2011. INNEHÅLLSFÖRTECKNING Innehållsförteckning 1 Kal och Ada, äkta Hisingsbor 2 Hisingen blev öarnas ö 3 4 Gator med anor 5 6 Höga hus med utsikter 7 8 Det byggdes för sol, luft och bad 9 10 Före bebyggelsen en lantlig idyll 11 12 Inflyttningstider 13 14 Pionjärerna 15 24 Vår ordförande heter Mats 25 26 Ekemarkens konst 27 30 Viktiga årtal i Ekemarkens historia 31 32 Redaktion och research: Anita Fyhr, Lars-Erik Christensson, Eva Bolinder, Britta Pramås, Britt Bergman och Ulla-Brita Essen. Text och layout: Bo Fahlberg och Maria Rasmusson. 1

KAL OCH ADA, ÄKTA HISINGSBOR Majbor och folk från Masthugget är oftast väldigt stolta över sitt ursprung och har all rätt i världen att vara det, men de har problem med Hisingsborna. I deras ögon är de inga äkta göteborgare. För sådana kommer, enligt deras tycke, från rätt sida av älven. Vitsarnas Kal och Ada är antingen Masthuggsbor eller Majbor enligt traditionen. Men sträck på er kära Ekemarkare. Kal och Ada har nämligen funnits i verkligheten. Och de är just från Ekemarken, som är en gammal benämning, på ett något vidsträcktare område, än vår förenings domäner. Ur-Kal är nämligen född ett stenkast härifrån. Ur-Ada är visserligen född i Haga men blev Hisingsbo, när hennes familj 1897 flyttade till, och hyrde lägenhet i just det hus, som Kals far Pontus Olsson ägde i Stillestorp. Då var hon tolv år. Men låt oss ta allt från början. Karl-Alfred Olsson föddes i Stillestorp i Ekemarken den 1 mars 1885. Ada Konstatnia Lidström är född den 25 augusti 1885. När Ada är 12 år bor hon i samma hus som Karl. Hennes ett år äldre bror Gustav blev bäste kamrat med Karl. Inte så konstigt att Karl och Ada då så småningom blev ett par. De gifte sig 1909 och flyttade in på Korpbergsgatan. Men hur kom det sig att detta par blev Kal och Ada för göteborgarna. Båda var aktiva i arbetaroch nykterhetsrörelsen och var duktiga amatörskådespelare. I IOGT Kvillebäckens hus Lådan på Kvillegatan spelades det revy där de båda medverkade. De var duktiga, Ada var inte bara vacker utan hon ägde också en behaglig sångröst och Karl var den tidens stå uppare. Men han sjöng och spelade munspel också. Deras gemensamma och vitsiga inslag i revyerna bar namnet Kal och Ada. Dessa blev vida berömda i hela Göteborg och återberättades på varven och på Pottan och spreds till många andra arbetsplatser och vidare ute på gator och torg. Det var så Kal och Ada uppstod. Paret var amatörartister och måste ha varit väldigt duktiga, eftersom deras eftermäle fortfarande lever. Ada avled 1963 vid 79 års ålder Kal levde till 1971 och blev 86 år. 2

HISINGEN BLEV ÖARNAS Ö Under sten- och bronsåldern bestod Hisingen inte av en ö utan av flera. Då låg strandlinjen 15 respektive 10 meter över dagens nivå. Så sent, som under vikingatid, var Kvillebäcken ett segelbart sund som mynnade ut i Nordre älv. Många fornlämningar vittnar om att området varit attraktivt för bosättningar ända sedan stenåldern. Torslanda, Björlanda och delar av Lundby tycks vara mest bebodda under sten- och bronsålder, medan Säve och angränsande delar av Björlanda och Tuve lockat flest bosättare under yngre järnålder. Detta beror på landskapets dåtida utsende. Bronsåldern Stranden låg under bronsålder, 1700 500 före Kristus ca 10 m över dagens nivå. Hisingen och Göteborg var då uppdelat i en väldig skärgård. De låglänta partierna var under vatten och bildade sund eller havsvikar. Jakt och fiske var en basnäring. Göteborg under bronsåldern. Stranden låg då ca 10 m över dagens nivå. 3 Vikingatiden Under vikingatiden var Hisingen fortfarande delad av ett sund i nuvarande Kvillebäckens dalgång. De västra delarna av Hisingen var norska ända fram till 1658, Lundby och Tuve socknar blev däremot svenska i mitten av 1200-talet genom en uppgörelse mellan kung Håkon av Norge och Birger Jarl. Jarlen hade stöttat den norske kungen med soldater i Danmarks krig mot Norge och belönades därför med dessa socknar. Kvillebäcken blev då landsgräns mot Norge. 1700-talet Från 1700-talet blev Hisingen en koloni för den växande handelsstaden Göteborg. Hisingsbönderna tog färjorna den korta biten över älven vid Hisingstad och Färjestaden med grönsaker och säd till Göteborg och Klippanområdet. Sillen gick till i mitten av 1700-talet och skapade expansion och välstånd för en period. Sillsalterier och tjärkokerier anlades då bland annat vid Lindholmen. 1800-talets Hisingen Under 1820-talets laga skifte flyttades Lundbys gårdar ut på ägorna. Sannegården och Brämaregården är exempel på stadsdelar som fått namn efter gårdarna. På 1800-talet började industrialiseringen av Hisingen och nya fabriker startades för bland annat segelduk, tjära och ättika. Varven etableras Med skeppsvarven blev Hisingen ett betydande industriområde. Lindholmens varv startades 1848. Varvsarbetarna byggde tillsammans sina timrade bostadshus på varvets mark på bergen, de påminde mycket om fiskelägena i Bohuslän. 1867 flyttade Alexander Keiller Göteborgs Mekaniska Verkstad över älven och etablerade Götaverkens stora varvsområde. Han sålde också industritomter i attraktivt läge vid Kvillebäckens utlopp. Det tredje storvarvet, Eriksbergs Mekaniska Verkstad byggde sitt första fartyg 1873. Torrläggning av vassmarker Tidigare vassmarker torrlades under 1870- och 80-talet för att inrätta området i kvarter

och gator. Runt Kvilletorget, som blev Hisingens handelscentrum i slutet av 1800-talet, byggdes de första bostäderna och sedan tillkom flera landshövdingehus runt om i den nya stadsdelen. En del av landshövdingehusen var speciella i Brämaregården, med en bostadsvåning i stensockel och tre i trähusdelen ovanpå. I Göteborg fick man inte bygga mer än två våningar i trä, men eftersom Lundby var en egen socken gällde andra regler här. Före 1874 var det båt som gällde för att ta sig över älven. Men detta år får Hisingen sin första broförbindelse med Göteborg. Under 1880-talet muddrades Göta älv för större fartyg. Muddermassorna användes bl. a. för att fylla ut Tingstadsvassen, där hamnar planerades. En kanal byggdes då i en båge för att man lätt skulle kunna lossa mudder. Genom kanalen skapades Ringön. Andra stora industrier som grundades vid 1800-talets slut var Göteborgs porslinsfabrik, Gahms väskfabrik på Lindholmen och valskvarnen vid Eriksberg. Stora träförädlingsindustrier var Strömman och Larsson och Färjenäs snickerifabrik. De flesta av varvs- och industriarbetarna bodde i omoderna ettor som hyrdes ut av privata värdar. Lundby socken Lundby har anor sedan långt tillbaka och är ett urgammalt bysamhälle. Lundby var egen socken fram till 1906 då det införlivades med Göteborg. Namnet har förmodligen sitt ursprung av att byn var byggd kring en lund. Mot slutet av 1800-talet stod det klart att Lundby behövde expandera. Stora torrläggningar gjordes, bland annat i Lundbyvassen och kring Lindholmen. Kvarteren blev rätvinkliga och gatunamnen hämtades från den grekiska mytologin. Herkules-gatan och Neptunusgatan är kvarlevor sedan denna tid. Kvillebäcken utgjorde en gräns mellan socknarna Backa och Lundby och var även riksgräns mot Norge till 1658. Området kring Kvillebäckens utlopp utvecklades till en viktig knutpunkt för kommunikationer till och från Hisingen. 4 Milstolpar under 1800-talet 1840 Lindholmens varv 1867 Göteborgs Mek verkstad 1871 Eriksberg blir varv 1874 Första Götaälvbron 1883 Tingstadsvass inkorporeras 1898 Göteborgs Porslinsfabrik

GATOR MED ANOR HSBs bostadsrättsföreningar får sina namn när föreningarnas byggen börjar planeras, eller då marken förvärvas eller upplåtes. Att vår förening fick heta Ekemarken beror på att området där husen nu ligger sedan lång tid tillbaka kallats Ekemarken. Eke ger besked om ekskog och slutändelsen att den användes till betesmark. Google Maps Stadsdelen Kvillebäcken För drygt 100 år sedan och fram till 1950-talet har stadsdelsnamnet Kvillebäcken i Brämaregården varit förknippat med området runt Kvilletorget. I planeringen av HSBs bygge nämns också Kvillebäcken i lägesbeskrivningen. I dag känner vi Kvillebäcken, som området norr om Hjalmar Brantingsgatan och söder om Björlandavägen, begränsat av Gustav Dalensgatan i öster och Flunsåsberget i väster. I framtiden kommer förmodligen också den byggnation som nu sker mellan Gustav Dahlensgatan och Backaplan att innefattas, eftersom konsortiet som bygger, helt sonika stulit namnet. en bifurkation, som rinner åt två håll. Där bäcken byter riktning vid Tuve, byter den även namn till Kvillen. Kvillegatan som idag är en säckgata, föregicks av en väg som hette Kvillebäcksvägen och ännu tidigare av Tuvevägen, eftersom den var den stora vägen ut mot Tuve. När vägen 1922 blev gata ändrades följdriktigt också namnet. Vivelvindsgatan som går igenom vårt område tillkom strax innan Ekemarken byggdes och namnet stadsfästes 1956. Gatan var en förutsättning för föreningens bygge och den vidare utbyggnaden utmed gatan. Namnet på gatan är ett s k gruppnamn av olika vindgator och har inga historiska anor. 2011-04-05 1 Kvilletorget var var en samlingspunkt under första hälften av 1900-talet. Där bedrevs torghandel av bönder från Tuve, Säve och Skändla. Runt torget växte landshövdingehusen upp. De flesta byggdes 1890-1900. Det är kanske fel att säga att husen växte upp runt torget, det var nog snarare så att husen byggdes först, sedan iordningsställdes torget. Såväl torget som Kvillegatan har namnet efter Kvillebäcken. Bäcken var ända fram till medeltiden ett segelbart sund mellan Göta älv och Nordre älv. Numera återstår ett litet flöde, 5

Hallegatan har sitt namn efter Hallen, som är en tidig benämning på huvuddelen av Ramberget. Denna redovisas tidigast under ¼ mantel Hallen i jordaboken 1576. Hallen är bestämd form singularis av Hall, som betyder relativ flat sluttande berghäll. Gatan blev stadsfäst 1918 och sträcker sig utmed Ramberget. Stavstigen blev stadsfäst 1922 liksom Brantbacken. Om dessa namn är gamla benämningar på stigar, som funnits tidigare, har vi inte lyckats utröna. Enligt Greta Baum Göteborgs gator beskriver namnet Brantbacken gatans lutning och Stavstigen formen på gatan. Förmodligen har Stavstigens sträckning utökats eftersom nuvarande form är svårt att få till en vandringsstav. Hisingsgatan var innan Lundbyledens tillkomst gatan som ledde ut från hamnen och varven till Vågmästareplatsen som var en knutpunkt. Därifrån tog man sig vidare mot staden via Göta Älvbron, mot Tuve, Säve via Björlandavägen, mot Biskopsgården och Torslanda via Hjalmar Brantinggatan. Därför fick den antagligen namnet, för att den ledde vidare ut mot Hisingen. Varifrån ordet Hisingen härstammar råder det delade meningar om. Namnet är ett mycket ålderdomligt önamn. De äldsta beläggen är Hising och det är hämtat ur den isländska litteraturen. En teori är att namnet är avlett av stamordet His. Den mest troliga är: Hisingen har varit delat av ett sund (Kvillebäcken) ända in i medeltiden och att detta förhållande kan vara namngrundande, allt enligt Hugo Karlssons Ortnamn. Namnet skulle då betyda den kluvna (ön). Namnet Hisingen kan härröra från tiden omkring Kristi födelse. Hjalmar Brantinggatan ar Brantinggatan är med sina 4,4 km Göteborgs längsta gata, men också Göteborgs lägsta gata. Åtminstone har den stadens lägsta punkt, den är uppmätt till 2 meter under medelvattenytan. Denna del av gatan ligger vid frihamnen. Namnet på gatan stadsfästes 1939 och namnet är till minne av arbetarrörelsens främsta banbrytare Hjalmar Branting 1860 1925, socialdemokratisk partiledare och statsminister, statsman och folkföbundspolitiker. Vågmästaregatan stadsfästes som alla övriga gator i dåvarande Kvillebäcken 1922, gatan fick delvis en annan sträckning 1943. Ordet vågmästare känner vi inom politiken, som ett parti eller en sk politisk vilde, som kan få en fråga än väga över från ena till andra sidan. Ny demokrati var vågmästare, liksom nu Sverigedemokraterna anses vara det. Men det är inte därifrån namnet kommer, utan från yrket vågmästare, som var den person som svarade för en allmän våg. och dess riktighet. 6

HÖGA HUS MED UTSIKTER Andra världskriget hade bl a inneburit att bostadsbyggandet mer eller mindre stannat av. Därför var bristen på bostäder i början av femtiotalet stor. De stora industriföretagen expanderade. Varven gick på högvarv, Volvo växte och Göteborgs Porslinsfabrik var i full verksamhet. Industrierna ropade efter arbetskraft och arbetskraften behövde bostäder. Allt fler sökte sig in från landsbygden till staden, där mer attraktiva och välavlönade arbeten fanns. HSBs femte bygge på Hisingen HSB Göteborg hade tidigare byggt två och trevåningshus för föreningarna Tolered och Bjurslätt vid Slättadamm och Guldpokalen och Jaktmarken vid Wieselgrensplatsen. Nu 1955 när HSB blev tilldelad mark i kvarteret 8 Famnknappen i Brämaregården gällde andra förutsättningar. Stadsplanen föreskrev punkthus. Något annat med tanke på tomtens storlek och saneringskostnaderna hade nog inte heller varit möjligt. Med tanke på service och kommunikationer var läget ypperligt. Kvilletorget, som då var Hisingens största handelscentrum låg alldeles intill. Två spårvagnslinjer gick förbi och vid Vågmästare-platsen låg vändplatsen för flera busslinjer. Fyra hus blev sex Det blev arkitekt Lars Sjölander och ingenjör Gunnar Erlandsson, som ritade husen. Först var förutsättningarna fyra punkthus i tio våningar, men sedan HSB lyckats förvärva ytterligare mark genom köp av fyra landshövdingehus, blev det tre hus i tio våningar och tre hus i elva våningar, samt

ett affärs- och butikshus. Ambitionen var att skapa en form för punkthusen, som skulle ge minimal insyn och maximal utsikt. För att genomföra projekteringen fick man börja med att anlägga Virvelvindsgatan. Lundby Ångbageri, som låg där Vårdcentralen nu ligger fick skatta åt förgängligheten. Fem hus revs Vid nuvarande Hallegatan 13 revs tre landshövdingehus, samt två mycket gamla trähus uppe i Ekebacken. Det var tänkt att butiks- och affärshuset skulle ingå i bostadsrättsföreningen, men det skulle visa sig att det var svårt att få det belånat. Det framgår i styrelseprotokoll att dåvarande bostadsminister John Eriksson uppvaktades och han i sin tur lyckades påverka kreditinstituten att belåna affärshuset. För att inte äventyra bostadsrättsföreningens ekonomi förblev affärshuset i HSB Göteborgs ägo. Det var inte helt okontroversiellt att bygga hus i tio till elva våningar på Hisingen. Det blev debatt i tidningarna. Torsten Frendberg, som skrev om stadsplanefrågor i Ny Tid, tyckte att husen blev alldeles för höga för Brämaregården. Han brukade annars vara en ivrig påhejare av HSB, men ville se en helt annan skala på Hisingen. Först med höghus HSB blev först att bygga högt, men också först att förse husen med så stor andel tre- och fyrarumslägenheter. På Hisingen var det brist på större lägenheter. I flerfamiljshusen hade man hittills i huvudsak byggt ettor och tvåor. Det var en pionjärinsats, som HSB ska ha all heder av. 8

DET BYGGDES FÖR SOL, LUFT OCH BAD I maj månad 1955 blev HSB i Göteborg, eller som det hette på den tiden, Hyresgästernas Sparkassa och Byggnadsförening i Göteborg, tilldelad mark för uppförande av fyra punkthus vid Hjalmar Brantinggatan i Brämaregården. Marken uppläts med tomträtt. Vid årets första möte med HSB Göteborgs styrelse rapporterades att de fyra tiovåningshusen skulle innehålla ca 60 lägenheter i vardera hus och att bygget skulle igångsättas under sommaren. SACO strejkade Nu blev det inte så, därför att SACO-strejken kom emellan. Om än endast ett fåtal av HSB Göteborgs anställda var direkt berörda, så gick det inte att få fram byggnadshandlingar, eftersom såväl samarbetspartner på konsultsidan som stadens tjänstemän var involverade i konflikten. Under tiden hade HSB lyckats förvärva fyra äldre saneringsfärdiga landshövdingehus till ett pris av 268 000 kronor och därmed utvidgat området. I stället för fyra punkthus i tio våningar blev det nu tre tiovånings- och tre elvavåningshus, samt ett affärshus. Den första byggnadsetappen bestående av 197 lägenheter kunde först startas under sommaren 1957, den andra utbyggnadsetappen om 180 lägenheter startade i november. Staten ändrade belåningsförutsättningarna Förseningen av byggstarten var inte det enda problemet utan det visade sig att staten också under tiden ändrat förutsättningen för belåningen av bostadshus. Trots att den beräknade byggnadskostnaden på 14 300 000 kronor höll, så skulle belåningen bli 434 000 kronor lägre än den beräknades i kalkylen. För att finansiera den uteblivna statliga belåningen höjdes avgifterna i Ekemarken med 7,5 procent och grundavgifterna med totalt 276 000 kronor. 9

Inflyttningen för den första etappen skedde mellan 1 15 december för 95 lägenheter och mellan den 1 28 februari med 102 lägenheter. Inflyttningen av den andra etappen skedde mellan den 15 juli till den 1 oktober med 180 lägenheter. HSB föreningsstämma 1958 Under rubriken Lyckad sanering i Brämaregården kunde ombuden i HSBs föreningsstämma 1958 ta del av följande text i verksamhetsberättelsen för 1957: Under våren köptes det sista av de fyra landshövdingehusen i Brämaregården. Denna fastighet liksom de övriga tre överläts på stadens fastighetskontor, som ombesörjde rivningen. HSB övertog därefter den frigjorda marken med tomträtt. För att bereda plats åt HSBs 377 lägenheter och butiksoch kontorshuset har sju bostadsfastigheter undanröjts med sammanlagt 68 lägenheter. En fastighetssanering av detta slag kräver tidsödande förhandlingar och många besvärligheter, bl.a. i frågor som rör uppsägning och om flyttning. Bostadsförmedlingen har äran av att ha skött denna utrymning med skicklighet. Man får hoppas att förnyelsen vid Brämaregården icke skall vara enstaka företeelse, utan vinna efterföljd i övriga saneringsmogna stadsdelar. 10

11

FÖRE BEBYGGELSEN, EN LANTLIG IDYLL I början av 50-talet, innan Virvelvindsgatan anlades och bebyggelsen utmed den tillkom, var denna del av Brämaregården en lantlig idyll. Vi blev påminda om detta genom ett brev som vi fick. Jag fick av en händelse höra att Ekemarken ska fira femtioårsjubileum. Då tänkte jag att dessa bilder kunde vara intressanta, skriver Kjell Olsson till oss. Bilderna på mina föräldrar och huset, som mamma föddes i, är tagna i början av femtiotalet. Klockaregården hette fastigheten, som låg på nuvarande Ekemarkens mark. 1959 gifte jag mig och vi flyttade till HSB Ekemarken. Efter några år sålde vi lägenheten, men i slutet av 60-talet köpte vi tillbaka samma lägenhet, till mina föräldrar, som levde där sina sista år. Min mamma Ester dog 1973 och pappa Olof 1974. Min mor hade under sin levnad flyttat ca 300 meter vågrätt och 10 våningar lodrätt. 12

13 INFLYTTNINGSTIDER

14

PIONJÄRERNA 15

16

TECKNADE LÄGENHETEN De träffades på dans på Skanstull 1954, Marian och Lars-Erik Christensson. Skanstull var under femtiotalet och en bit in på sextiotalet ett mycket populärt dansställe, där många göteborgare fann sin livskamrat. De visste nästan med ens att det skulle bli de två. Det var bara ett problem, bostadsbristen var enorm. Lars Erik är född i Majorna, han är också HSB-are sedan barnsben. Han växte nämligen upp i HSBs bostadsrättsförening Svärdsliljan, i Kungsladugård, som är nummer två i ordningsföljd bland HSBs bostadsrättsföreningar i Göteborg. Svärdsliljan byggdes 1926. Min far var förtroendeman i föreningen, så jag blev tidigt förtrogen med HSB, för samtalen kring köksbordet handlade oftast om händelser i föreningen, säger Lars-Erik. Vi bodde i Svärdsliljan fram till 1943, då familjen flyttade till Björlandavägen på Hisingen, jag var 12 år då. Anledningen till flytten var nog att den lilla lägenheten i Kungsladugård blev allt för trång. Flyttade till Göteborg Marians första år tillbringades i Skaraborgs län, hon blev göteborgare i tioårsåldern då hennes familj flyttade till Göteborg. Efter min realexamen fick jag jobb på Länsstyrelsen och då är året 1952, där arbetade jag i fem år och sedan fick jag en anställning på Jägareförbundet och Göteborgs Jaktvårdsällskap, berättar Marian. En anställning hon skulle ha kvar till 1995, då hon gick i pension. Lars-Erik utbildade sig till frisör och han hade jobb på en salong i centrala Göteborg vid tiden då de träffades. 17 Vi ville ju så gärna flytta ihop, men hade ingenstans att bo. För att få en lägenhet fanns endast en utväg och det var bostadsförmedlingen. Alla lägenheter förmedlades genom den, även bostadsrätterna förklarar Marian. Kontakter Men det skadade inte med kontakter skulle det visa sig. Lars Eriks far Erik Sigfrid Christensson var en av HSBs pionjärer och var väl förtrogen med var och vad HSB planerade att bygga. Lars-Erik och Marian fick därför tidigt reda på att det skulle byggas i Brämaregården och anmälde sitt intresse att bo där hos bostadsförmedlingen. I september 1956 tecknades kontraktet, men inflyttningen kunde ske först den 3 mars 1959. Att det tog så lång tid från att avtalet tecknades tills inflyttning, berodde delvis på att en SACOstrejk kom emellan, men det tillhörde inte ovanligheterna heller att ett par år förflöt mellan tecknande och inflyttning, på den tiden säger Lars-Erik. Kollade på bygget När vi fått löftet från bostadsförmedlingen att vi skulle få en lägenhet i Ekemarken var vi oftast ute på byggplatsen och försökte där kolla in var vi helst skulle vilja bo. Därför tackade vi nej till den första anvisningen vi fick och frågade om vi inte istället skulle kunna få bo i lägenhet nr 2 på Virvelvindsgatan 6. Den lägenheten låg överst på 11:te våningen och i rätt väderstreck och består av 2 rum med kammare och är på 66 m2. Och här i samma lägenhet har vi bott i 52 år nu, säger Marian. Det är klart att vi trivs här, annars hade vi väl inte bott kvar så länge. Vi har naturligt-

1956 FLYTTADE IN 1959 vis funderat på att flytta till något större, men att få en lägenhet med ett så bra läge och en liknande utsikt finns bara inte, menar Marian. Att jag hade mitt arbete så nära var naturligtvis också något som bidrog till, att det aldrig blev någon flytt till något större, inflikar Lars-Erik. En kollega fick en idé Det var en kollega på min arbetsplats i Göteborg, som föreslog att jag skulle starta en egen salong, när jag nu skulle flytta till ett nytt område på Hisingen. Jag hade inte haft den tanken tidigare, men idén att öppna eget kunde jag inte släppa. Så jag tog kontakt med HSB. Att jag var son till Erik Sigfrid Christensson, underlättade säkert att HSB vågade upplåta lokalen Hallegatan 13 till mig. Där drev jag frisersalong från 1959-1999. Nog har åtskilliga medlemmar blivit friserade av mig under årens lopp. Att vara verksam som frisör och i huvudsak ha sin kundkrets bland föreningens medlemmar har inneburit att jag fått en god inblick om vad som hänt och skett i Ekemarken under årens gång. Lokalen är upplåten med bostadsrätt, så jag har haft två medlemskap i föreningen ända fram till 1999, numera är lokalen överlåten till annan. Revisor i föreningen Lars-Erik har varit engagerat som revisor i föreningen i ett femtontal år och i ett par omgångar varit sammankallande i valberedningen sammantaget i tolv år. Men som näringsidkare i området har jag inte velat engagera mig i styrelsen, som ordförande eller på någon annan post, det hade säkert inte varit så bra. Ute på den numera förlängda och inglasade balkongen har Marian och Lars-Erik en förnämlig utsikt utöver och utmed älven. I balkonggolvet finns en lucka ner till balkongen under deras. Sådana luckor fanns i alla balkonggolv före balkongrenoveringen från sjunde våningen och uppåt. De fanns där, därför att brandstegarna tidigare inte räckte längre än dit. Nu finns de endast kvar i 11:e våningen. Men nu tror jag inte ens att vi högst upp behöver luckorna, eftersom jag för något år sedan, när jag tittade ut fick se en brandman glatt vinkande från en brandstegskorg i jämnhöjd med balkongräcket, berättar Marian. De brukar ibland ha stegövningar här. Välkommen sa jag, i vanligaste fall tar vi emot gästerna via hissen, men det får väl vara okey för den här gången. Det tyckte brandmannen var väldigt roligt sagt, och tydligen också min man, för han ska i alla sammanhang berätta den episoden. Fritidshus i Grebbestad Numera, som pensionärer efter ett långt arbetsliv, tillbringar Marian och Lars-Erik halva året i sitt fritidshus i Grebbestad. Den 1 april tar de farväl av Ekemarken och är hemma igen den 1 oktober. Det är ett gammalt hus från 1860-talet på ca 70 m2 som sedan 43 år tillbaka varit deras sommarnöje. Nu renoverat till modern standard. Underligt nog så längtar vi åt båda håll. Vi är väldigt glada i slutet på vintern att få komma i väg till naturen och havet, men när stormarna låter höra av sig och höstmörkret faller på, då längtar vi hem till Ekemarken. Väl hemma tar vi vara på stadens möjligheter, går på konserter och teater, träffar vänner och bekanta. 18

EKEMARKEN ÄR EN OAS Ekemarken ter sig som en liten oas, för mig. Jag har nu bott i lägenheten på Virvelvindsgatan 2 i femtioett år, säger Ulla-Brita Essen och jag tror mig veta att jag är den enda nu levande kvarboende, som flyttade in när det här huset var nytt. Det har hänt en hel del i samhället, inte minst under de senaste åren, i form av skadegörelse, överfall, dråp och bränder, men från sådant har vi varit helt förskonade. Det var faktiskt en släkting som tipsade oss om att det skulle byggas i Brämaregården. Min make Thure och jag stod ju som alla andra par i bostadsförmedlingens kö och sökte något större och bättre. Vi meddelande förmedlingen att vi var intresserade av att bo där HSB byggde. Fick lägenheten via bostadsförmedlingen -Vi blev anvisad en lägenhet på tre rum och kök, som låg på fjärde våningen. Utrymmet behövdes verkligen för våra pojkar var små, Peter var sex år och Claes Göran skulle fylla två. Insatsen för trean var 3 450 kronor. Månadsavgiften var 256 kronor. Idag upplevs summan som en spottstyver, men pengarna hade ett helt annat värde då. När vi flyttade in var endast fem våningar inflyttningsklara. Hissen var inte heller klar så det var kämpigt att bära upp allt via trapporna. Vi hade ett piano med oss, det var också ett tungt sådant, det krävdes fyra flyttgubbar för få upp det till lägenheten. Efter några månader fick vi meddelande om att vi skulle slippa att betala hyra en månad. Det var ett både oväntat som glädjande besked Många minnen Det är naturligt vis många episoder och minnen från de första åren i Ekemarken som framräder, när jag nu tänker tillbaka. -Barnen hade det bra här. Det fanns så mycket att göra. Bakom 6:an fanns en naturlig skidbacke, med flera gupp. I rondellen (lekplatsen mitt i området) spolade fastighetsskötaren Lindmark vatten, så att det frös till is. Där åkte barnen skridsko och spelade ishockey. Ibland blev den glädjen inte så långvarig för vintrarna kunde vara milda även på den tiden. Fotboll i Rondellen Under somrarna spelade det fotboll i rondellen. Där fanns också en häftig karusell. När barnen blev lite äldre kunde de få upp en hiskelig fart på den. Det fanns ju också gungor, till en början var det asfalt under dem, men så småningom höggs asfalten upp och ersattes med sand. Det blev lite mjukare om man skulle falla av. I samlingslokalen bedrev Unga Örnar verksamhet, med bl.a. pyssel, slöjd och pingis. För vuxna ordnades där också gymnastik och bridge. Fastighetsskötare Lindmark Vi hade en fantastiskt duktig fastighetsskötare, han hette Lindmark och han kom att betyda väldigt mycket för föreningen. Han arbetade oftast förebyggande, han gick runt minst en gång i veckan och såg till att alla lampor fungerade, att tvätt- och mangelrummen var ok. 19

Dessutom var den yttre skötseln utmärkt. Mot barnen var han bestämd, men också omtyckt för han ställde upp för dem. Varje år före jul tvättade Lindmark och hans fru föreningens alla lampkupor och lampglas. Frun svarade också för trappstädningen. Jag har undrat många gånger, hur hann de med allt de utförde. Senare anställdes ytterligare en fastighetsskötare, Lindmarks bror. Ferms Sport Här fanns en fantastisk fin sportaffär. Ferms sport hette den. I dag har Hattnytt dessa lokaler. Ferms skyltningar var så fina. Det handlade oftast om riktiga naturskyltningar. Några gånger hade de också levande hundvalpar i skyltfönstret. Det hade nog inte gått idag. Barnfamljer igen Ett tag var det bara vi gamla, som bodde här. Men det har förändrats. I de fall där föräldrarna har avlidit, har barn och barnbarn övertagit lägenheterna. Hit kommer också barnfamiljer utan tidigare anknytning till Ekemarken. Det tycker jag är bra. Det behövs förändring. På min svale finns det i dag två bebisar, vilket är jättetrevligt. Inom styrelsen har också medelåldern sänkts, det är beundransvärt att så många unga personer är beredda att offra sin fritid, för att vi alla här i Ekemarken ska ha ett gott boende. 20

MAMMORNAS TRÄFFPUNKT VAR RONDELLEN Vi kom från Kristinehamn och sökte oss till Göteborg, därför att det var här jobben fanns, berättar Gertrud Holmgren. Att det blev HSB i Ekemarken var inget val vi gjorde, utan på den tiden blev man anvisad en lägenhet av bostadsförmedlingen och valet var att acceptera eller att tacka nej. 21 Men det passade oss bra, jag hade redan ordnat arbete på flygflottiljen i Säve och maken Curt fick jobb på Lindholmen. Vi flyttade in i en liten etta på 38 kvm. Om jag minns rätt lyckades vi köpa lägenheten utan att låna till insatsen, med benäget bistånd av min mamma. Att det blev HSB, var också något jag önskade minns Gertrud. HSB fanns ju också i Kristinehamn och jag visste att det var en bra organisation. Fulla av förväntningar Vi var så fulla av förväntningar. Jag hade inte haft en egen lägenhet tidigare utan jag bodde hos min mamma, som var änka sedan många år. Alla mina syskon hade flyttat hemifrån och nu var det min tur, berättar Gertrud. -Innan flyttlasset gick från Kristinehamn passade vi på att gifta oss. Så mycket möbler hade vi inte skaffat oss och inte så mycket husgeråd heller, så både vi och bohaget fick gott och väl plats i bilen, som vi försett med takräcke. På den tiden fanns det statliga bosättningslån med billig ränta, som erbjöds nybildade unga familjer och det kom väl till pass. Vi behövde ju köpa både möbler, gardiner porslin och annat.